Utlåtande i anledning av väckta motioner angående djurplågeri. Första lagutskottet har förehaft de inom andra kammaren väckta motionerna nr 130 av herr Hansson i Vännäsby och nr 340 av fru Eklund m. fl.
1935-02-15 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1935:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående djurplågeri. Första lagutskottet har förehaft de inom andra kammaren väckta motionerna nr 130 av herr Hansson i Vännäsby och nr 340 av fru Eklund m. fl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 15 februari 1935 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående djurplågeri.
Första lagutskottet har förehaft de inom andra kammaren väckta motionerna
nr 130 av herr Hansson i Vännäsby och nr 340 av fru Eklund m. fl.
I den förra motionen yrkas, att riksdagen för sin del måtte besluta sådan
ändring i 18 kap. 16 § strafflagen att djurplågeri i vanliga fall skall
straffas med böter eller fängelse, i svårare fall med fängelse eller straffarbete.
I den senare motionen yrkas, att riksdagen ville besluta om en ingående
och förutsättningslös utredning, varigenom behovet av straffskärpning för
djurplågeribrotten skulle klarläggas och en mera human behandling av
djuren befordras.
I fråga örn de skäl, som ligga till grund för motionärernas yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Örn djurplågeri stadgas i förenämnda lagrum, 18 kap. 16 § strafflagen:
»Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet, genom misshandel,
överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri
med böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna
eljest synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader
dömas.»
Straff för djurplågeri infördes i svensk rätt först genom en förordning
den 21 december 1857 angående ansvar för misshandel av djur. Enligt
denna förordning skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur
visade uppenbar grymhet straffas med böter från fem till och med
etthundra riksdaler riksmynt. Av uttrycket »egna och andras kreatur»
följde, att förordningen icke var tillämplig beträffande andra djur än
husdjur. Stadgandet upptogs oförändrat uti 18 kap. 16 § i 1864 års strafflag.
Genom en lag år 1890 höjdes straffmaximum i paragrafen till 500
kronors böter och genom lag år 1900 erhöll densamma ett tillägg, enligt
vilket straffet, därest omständigheterna vore synnerligen försvårande, kunde
bestämmas till fängelse i högst sex månader. I syfte att straffbelägga misshandel
av varje slag av djur ersattes genom lag år 1907 uttrycket »egna
eller andras kreatur» av ordet »djur».
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 1 avd. Nr 13—14.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
Fråga om ändring av lagrummet var sedermera vid upprepade tillfällen
föremål för riksdagens behandling utan att föranleda någon åtgärd. I anledning
av en vid riksdagen dr 1917 väckt motion anhöll emellertid riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t örn utarbetande av förslag till sådan
ändring i strafflagen, att begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att
omfatta även andra fall av djurplågeri än sådana, som ådagalade »uppenbar
grymhet».
Skrivelsen föranledde framläggande av en proposition, nr 6, till riksdagen
år 1921, vari Kungl. Majit föreslog riksdagen att antaga följande ändrade
lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen:
»Den som gör sig skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning
av djur eller genom vanvård tillfogar djur lidande; straffes för djurplågeri
med böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna
synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader
dömas.»
Första lagutskottet, som behandlade propositionen, framhöll i sitt utlåtande,
nr 11, bland annat:
Det vore av vikt att tillse, att varje sådan behandling av djur, som av
den allmänna uppfattningen stämplades såsom rättsstridig, inrymdes under
de i lagen givna straffbestämmelserna för djurplågeri. Och prövostenen
på en ny lag borde därför i första hand vara, om det genom densamma
bleve lättare att beivra sådana fall av otillbörlig behandling av
djur, beträffande vilkas hänförande till straffbart djurplågeri för det dåvarande
tveksamhet möjligen kunnat råda. Vid granskningen av det framlagda
förslaget hade utskottet emellertid ej funnit detsamma på ett
fullt tillfredsställande sätt fylla de fordringar, som, på sätt nämnts, måste
ställas å detsamma. Utskottet hade förty ej kunnat tillstyrka den i propositionen
föreslagna avfattningen av ifrågavarande lagrum. Utskottet hade
för sin del sökt finna en lydelse, som på samma gång den närmare anslöte
sig till den äldre avfattningen tillika otvetydigt angåve, att under
begreppet djurplågeri folie, förutom misshandel, bland annat överansträngning
och vanvård.
Utskottet hemställde fördenskull att riksdagen måtte antaga den numera
gällande lydelsen av 18 kap. 16 § strafflagen. Denna hemställan bifölls av
riksdagen, varefter Kungl. Majit utfärdade lag i ämnet den 6 maj 1921.
Vid riksdagen år 1934 yrkades i en motion av herr Lindhagen (I: 12) bland
annat, att riksdagen ville besluta följande ändrade lydelse av ifrågavarande
lagrum:
»Visar någon i behandlingen av djur, hemdjur såväl som vilda djur,
grymhet genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes;
straffes för djurplågeri med böter eller fängelse. Är djurplågeriet av svår
beskaffenhet eller äro omständigheterna eljest försvårande, må till straffarbete
i högst sex månader dömas.»
Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande, nr 34, härom:
Motionen av herr Lindhagen innehölle i förevarande avseende förslag, att
lagtextens uttryck »uppenbar grymhet» skulle utbytas mot »grymhet», att
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
3
efter ordet »djur» skulle i lagtexten införas orden »hemdjur såväl som vilda
djur» samt att den i lagrummet intagna straffskalan måtte skärpas.
Vad först anginge uttrycket »uppenbar grymhet» ville utskottet framhålla,
att därmed förstodes att förfarandet enligt en inom samhället allmänt
härskande uppfattning otvetydigt framstode såsom otillbörligt. ^ Det syntes
utskottet som örn man knappast skulle kunna underlåta att såsom förutsättning
för straff uppställa ett dylikt villkor och utskottet kunde således
icke för sin del förorda någon ändring i denna del. Beträffande innebörden
av ordet »djur» framginge av utskottets redogörelse här ovan, att därmed
åsyftades varje slag av djur, ej blott hemdjuren. Då någon tvekan om lagrummets
rätta innebörd icke utskottet veterligen yppats, torde det föreslagna
tillägget uti förevarande avseende vara överflödigt. I fråga slutligen örn den
i lagrummet intagna straffskalan gåve densamma för närvarande domstolarna
befogenhet att döma till fängelse i högst sex månader, så snart
djurplågeriet vore av svår beskaffenhet eller omständigheterna eljest vore
synnerligen försvårande. Utskottet funne den möjlighet att ådöma frihetsstraff
som sålunda förelåge fullt tillräcklig.
Utskottet hemställde, att motionen uti ifrågavarande del icke måtte av
riksdagen bifallas, och utskottets hemställan biträddes av båda kamrarna.
I herr Lindhagens motion yrkades vidare, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t begära lag om humanitära bestämmelser örn slakt, inbegripet förbud
mot den judiska schäktningen. I en särskild motion (II: 1) av herr Wallén
hemställdes därjämte att 18 kap. 16 § strafflagen måtte erhålla viss ändrad
lydelse i syfte att förbjuda schäktningen.
Utskottet erinrade, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit år 1931 begärt
utredning rörande behovet av och möjligheten för ett införande i Sverige
av bedövningstvång vid slakt av husdjur. Med anledning av riksdagens
skrivelse hade Kungl. Maj :t infordrat utlåtande från lantbruksstyrelsen, som
för sin del i utlåtande den 28 september samma år framhållit, att ett slutgiltigt
ställningstagande till frågan om införande av bedövningstvång vid
slakt av husdjur borde få anstå i avvaktan på dels resultatet av pågående
försök med bedövning av svin medelst elektricitet dels ock närmare upplysningar
angående engelska baconimportörers ställning till nämnda slaktmetod.
Kungl. Majit hade därefter år 1933 avskrivit frågan från vidare
behandling.
Vidare anförde utskottet:
Sedan lantbruksstyrelsen avgivit nyssnämnda utlåtande, syntes frågan lia
kommit i ett i viss mån förändrat läge. Sålunda hade bland annat i England
år 1934 trätt i kraft en lag, som i stor utsträckning stadgade bedövningstvång
vid slakt av husdjur, därvid dock vissa undantagsbestämmelser meddelats
i fråga örn den judiska schäktningen. Enligt vad utskottet vidare
inhämtat torde därjämte den elektriska bedövningsmetod, som omnämndes
av lantbruksstyrelsen, numera lia utexperimenterats och i en viss utsträckning
kommit till praktisk användning såväl i Sverige som Danmark. Vid
nu angivna förhållanden ville utskottet förorda, att riksdagen förnyade
den anhållan, som riksdagen riktat lill Kungl. Majit genom 1931 års skrivelse.
4
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
Utskottet hemställde sålunda, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta återupptaga utredningen rörande
behovet av och möjligheterna för ett införande i vårt land av bedövningstvång
vid slakt av husdjur ävensom för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. — Även i denna del vann utskottets
hemställan riksdagens bifall, varefter riksdagen avlät skrivelse härom till
Kungl. Maj:t (nr 125).
över riksdagens skrivelse lia avgivits utlåtanden av medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen. — Medicinalstyrelsen anför, att den elektriska bedövningsmetoden
numera syntes mycket väl kunna användas vid slakt av
större nötkreatur, kalvar och får, vilket i sin ordning syntes underlätta
ett genomförande av ett förbud mot schäktning utan föregående bedövning.
Styrelsen hemställde, att Kungl. Majit täcktes vidtaga åtgärder för att lagbestämmelser
i huvudsaklig överensstämmelse med ett tidigare uttalande av
styrelsen utfärdades angående förfarandet vid slakt. — Lantbruksstyrelsen
anför, att de synpunkter, som tidigare föranlett styrelsen att, oaktat dess
förståelse för önskemålen örn humanare slaktmetoder, ställa sig tveksam
rörande möjligheten av ett omedelbart genomförande av bedövningstvång
vid slakt, förelåge icke längre, sedan erfarenheten lärt att bedövning med
numera förefintliga metoder utan olägenhet kunde genomföras för såväl
svin som fjäderfä och kaniner. Ur de synpunkter lantbruksstyrelsen hade
att företräda funne styrelsen sig under sådana förhållanden icke lia något
att erinra mot att bedövningstvång infördes vid slakt av husdjur.
Utskottet vill härefter erinra om följande bestämmelser angående behandling
av djur utanför strafflagens område.
I anslutning till den år 1921 genomförda ändringen av 18 kap. 16 § strafflagen
utfärdades jämväl en lag den 6 maj samma år om rätt i vissa fall
för polismyndighet att omhändertaga djur. I 1 § denna lag stadgas, att
när djur finnes utsatt för djurplågeri av svår beskaffenhet och rättelse ej
sker på tillsägelse av polismyndighet, äger polismyndigheten att i den ordning,
i lagen finnes stadgad, omhändertaga djuret samt, där sådant finnes
av omständigheterna påkallat, låta avliva eller försälja det. Övriga paragrafer
i lagen innehålla allenast föreskrifter angående förfarandet vid omhändertagandet
ävensom beträffande kostnaderna därför. — I övrigt må
nämnas jaktstadgan den 25 november 1927 och fiskeristadgan den 17 oktober
1900, i vilka intagits en del bestämmelser mot onödigt grymma fångstsätt.
Och slutligen bör erinras om kungl, förordningen den 30 december
1916 angående förbud mot förevisning av djur i s. k. menagerier. Genom
denna förordning förbjudes att mot betalning förevisa eller låta förevisa
djur, som i menagerier föras från ort till annan. Vad sålunda stadgats skall
icke utgöra hinder mot förevisande av djur vid cirkus eller liknande föreställning,
där huvudsakligen avses att visa djuren bibragt dressyr.
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
5
Innan utskottet avslutar redogörelsen för gällande svenska bestämmelser
angående djuren vill utskottet därjämte meddela följande statistiska uppgifter
beträffande tillämpningen av 18 kap. 16 § strafflagen under senare år:
År
Antalet personer
som i första in- stans sakfällts
jami. 18:16 sl.
Antalet fall då
böter ådömts
Antalet fall
dä fängelse
ådömts
1921.......
....... 399
395
4
1922 .......
....... 384
378
8
1923 .......
....... 395
393
3
1924 .......
....... 479
473
9
1925 .......
....... 386
383
3
1926 .......
....... 269
268
1
1927 .......
....... 279
274
6
1928 .......
....... 317
311
6
1929 .......
....... 293
289
4
1930 .......
....... 185
184
1
1931.......
....... 251
248
4
1932 . ,.....
....... 239
236
3
Av stort intresse torde vara att taga del av lagstiftningen rörande djuren
i våra grannländer.
I den danska strafflagen år 1930 stadgas, att den, som genom överansträngning
eller vanvård eller på annat sätt behandlar djur oförsvarligt,
skall straffas för djurplågeri med böter, »haefte» eller med »fängsel», som
när förhållandet har karaktären av misshandel kan ådömas för en tid av
ett år. I Danmark gäller därjämte, bland annat, en lag om djurskydd den
17 maj 1916. Enligt denna lag är det förbjudet för annan än veterinär att
företaga kupering av svansen å hästar, varjämte meddelas viss bestämmelse
örn transport av hästar efter sådan kupering. Vidare meddelas vissa bestämmelser
örn borttagande av mjölktänder å hästar. Kastrering av hästar
och andra husdjur över 4 månader gamla må blott företagas av veterinär.
Levande fisk må icke transporteras med hjälp av stänger, vidjor, krokar
eller snören, anbragta genom gälarna, käkarna eller dylikt. Vägning av
levande fisk får icke heller ske på visst sätt. Enligt ifrågavarande lag kan
vidare rätten att utföra slakt för viss tid eller för alltid frånkännas den,
som gjort sig skyldig till grov misshandel av djur. Det åligger polismyndigheten
att, när den vunnit kännedom örn att ett skadat eller sjukt husdjur
icke kan botas och att det skulle medföra onödigt lidande att låta det leva,
snarast möjligt undersöka saken, varefter åläggande kan utfärdas att djuret
skall dödas. I anslutning härtill meddelas vissa bestämmelser hur veterinär
skall förfara i motsvarande fall. Angående vivisektion, slakt m. m.
gälla särskilda bestämmelser.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
Enligt den finska strafflagen år 1889 straffas den som ådagalagt grymhet
emot djur, vare sig brottet skett uppsåtligen eller av grovt vållande, med
böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det i avsikt att åsamka annan
skada eller äro omständigheterna annars försvårande är straffet böter eller
fängelse ej över två år. Därjämte gäller i Finland en lag örn djurskydd
den 14 april 1934. I denna förklaras till en början, att djur bör behandlas
så att detsamma ej i onödan åsamkas lidande. Det är förbjudet att slå
husdjur med vissa tillhyggen; att stubba svansen på häst medelst avskärande
av svanskota, -muskler eller -senor; att använda taggsporrar; att
aga husdjur i onödan eller omättligt; att giva husdjur för hälsan veterligen
farlig föda; att plocka levande fjäderfä eller flå eller upphänga levande
djur; att väga levande fisk genom att fästa den vid någon kroppsdel på
besmanskrok; att forsla levande djur upphängt vid någon kroppsdel; samt
att använda levande duvor för duvskytte. Vidare förbjudes att i så kallade
menagerier förevisa djur, vilka föras från ort till ort, dock att detta ej skall
utgöra hinder för förevisning av djur på av lantbruksministeriet fastställda
villkor vid cirkus- eller andra därmed jämförliga föreställningar, vilkas syfte
i huvudsak är att uppvisa djuren bibragt dressyr. Därjämte meddelas bestämmelser
om slakt. Närmare föreskrifter härom ävensom rörande vivisektion
lia meddelats i en särskild förordning. Är husdjur i sådant tillstånd
att dess hållande vid liv uppenbarligen innebär grymhet mot djuret äger
polismyndigheten, där det till undvikande av vidare lidanden för djuret finnes
av nöden, i viss ordning avliva djuret på stället. Polismyndigheten kan
vidare förordna om vård av husdjur som finnes i behov därav. Veterinär
kan utrustas med samma befogenheter som polisman i förevarande avseenden.
För överträdelse av lagen stadgas straff med böter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.
Den norska strafflagen år 1902 straffar för närvarande med böter eller
fängelse i högst sex månader den som misshandlar djur eller genom överansträngning,
vanvård eller på annat sätt behandlar djur oförsvarligt eller
medverkar därtill. Emellertid föreligger innevarande år förslag (Ot. prp.
nr 3) till en utförlig lag om djurskydd. Detta förslag innehåller till en
början liksom den finska lagen en allmän bestämmelse angående behandlingen
av djur. Enligt det norska förslaget skall djur behandlas på ett hänsynsfullt
sätt så att det icke utsättes för onödigt lidande. Förslaget innehåller
därefter bestämmelser om stall, vård, föda m. m. för husdjur samt örn
rätt för veterinär m. fl. att få tillträde till stall, foderrum o. d. En särskild
djurskyddsnämnd biträder polismyndigheten med övervakande av att husdjur
ej utsättes för lidande eller foderbrist. Härvid kan föranstaltas örn
rättelse på ägarens bekostnad, vilket bland annat kan ske genom reduktion
av en kreatursbesättning. Det är med undantag för särskilda fall förbjudet
för annan än auktoriserad veterinär att företaga smärtsamma operativa
ingrepp på djur eller att föranstalta örn annan behandling, som kan med
-
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
7
föra smärta för djuret. Vidare är förbjudet för annan än auktoriserad veterinär
att kastrera hästar m. fl. husdjur. Vid sådan kastrering skall bedövning
äga ruin. Beträffande kastrering av ren m. m. skall Konungen enligt
förslaget äga utlärda bestämmelser. Förslaget innehåller även bestämmelser
örn skyldighet för veterinär som påträffar skadat eller sjukt husdjur
eller den som påträffar sådant husdjur i skog och mark att vidtaga
vissa åtgärder för djurets omhändertagande eller avlivande. Vidare stadgas
i förslaget, bland annat, förbud att köpa eller sälja häst, som är över 20 år,
för annat ändamål än slakt. För rätt att yrkesmässigt uthyra hästar till
arbetsbruk fordras offentlig myndighets tillstånd. Härefter stadgas förbud:
att slå husdjur med vissa tillhyggen; att överanstränga djur; att använda
eller dressera djur för uppvisningar, filmning eller dylikt örn detta är förbundet
med nämnvärd smärta eller skadligt för djuret; för tattare att medföra
häst eller annat djur som dragdjur; att kastrera fjäderfä; att tvångsmata
fjäderfä för gödning; att uppsätta eller driva menagera att kupera
svansen på hästar; att använda levande fisk som agn m. m. Böter eller
fängelse i högst sex månader stadgas för överträdelse av lagen, varjämte
i vissa fall den dömde kan för viss tid eller för alltid frånkännas rätten att
hålla, bruka, vårda, slakta eller i övrigt ha hand om husdjur. Vivisektion
får äga rum efter tillstånd av Konungen. Med lagens antagande skall straffbestämmelsen
i strafflagen upphävas.
Beträffande andra länder må här endast nämnas att i Tyskland den 24
november 1933 utfärdats en ny lag med utförliga bestämmelser örn djurskydd
samt att även i England finnas omfattande bestämmelser angående
behandling av djur.
Såsom utskottets redogörelse utvisar har straffbestämmelsen för djur- Utskottet.
plågen i 18 kap. 10 § strafflagen gång efter annan ändrats. Härigenom har
ej blott det straffbara området utvidgats utan även efter hand allt strängare
straff införts. I båda förevarande motioner göres likväl gällande att våra
domstolar alltjämt bedöma upprörande fall av djurplågeri för milt. Herr
Hansson i Vännäsby föranledes härav att i sin motion yrka förnyad straffskärpning,
medan den av fru Eklund m. fl. väckta motionen, under hänvisning
till det av utskottet omnämnda norska lagförslaget angående djurens
skydd, innehåller yrkande att hela frågan örn djurens behandling måtte
bli föremål för utredning.
När utskottet vid 1934 års riksdag senast behandlade frågan om ändring
av 18 kap. 16 § strafflagen, uttalade utskottet bland annat, att den möjlighet
att döma till frihetsstraff som redan föreligger syntes fullt tillräcklig.
De statistiska uppgifter som utskottet här ovan anfört torde även visa att
domstolarna vid tillämpning av lagrummet i icke så få fall utmäta
fängelse. Å andra sidan vill utskottet icke bestrida, att objektivt sett svårartade
fall av djurplågeri mången gång till synes bedömas milt. Av större
8
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
betydelse är emellertid enligt utskottets mening, att många fall där djuren
åsamkas onödigt lidande icke bli föremål för beivran, och det förefaller
icke antagligt att ett mera effektivt ingripande därutinnan skulle avsevärt
främjas med en straffskärpning.
På sätt utskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet sistförflutna år har
definitionen å djurplågeri i 18 kap. 16 § strafflagen så avfattats, att därunder
icke faller annat förfarande än det som enligt en inom samhället
allmänt härskande uppfattning otvetydigt framstår såsom otillbörligt. Enligt
utskottets mening måste det också anses riktigt att, där lagstiftaren icke
närmare än hos oss är fallet anger den rättsstridiga handlingen, straff icke
bör inträda i andra fall än där förfarandet står i sådan motsättning till den
allmänna uppfattningen som nyss nämnts. Den ståndpunkt som utmärker
den svenska lagen i förevarande avseende torde jämväl ända till senaste tid
ha stått i huvudsaklig överensstämmelse med lagstiftningen i andra länder.
Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida en bestämmelse om djurplågeri
i allmän strafflag överhuvud lämpligen kan givas ett innehåll som mera
väsentligt avviker från den svenska strafflagens.
Den av utskottet lämnade redogörelsen för utländsk lagstiftning synes
emellertid ge vid handen att i andra länder lagstiftaren ansett sig böra
beträda nya vägar för att mera effektivt bidraga till att åstadkomma en
human behandling av djuren. Sålunda ha nyligen i Finland och Tyskland
antagits omfattande särskilda lagar örn djurskydd, varjämte i Norge föreligger
ett förslag i samma riktning. Dessa lagar och lagförslag utmärka sig
för stor utförlighet, innehållande bland annat kategoriska förbud att behandla
djuren på vissa angivna sätt, förbud för annan än veterinär att
företaga operativa ingrepp m. m. Detsamma gäller, ehuru ej i lika hög grad,
den något äldre lagen om djurskydd i Danmark. Det är uppenbart, att man
genom en sådan lagstiftningsmetod vinner stora möjligheter att leda det
allmänna tänkesättet i förevarande ämne in på nya banor. I detta hänseende
lärer själva uppräkningen i lagen av vissa förbjudna handlingar i och för
sig vara av stor betydelse. Därjämte synes särskilt i norska förslaget omförmäld
djurskyddsnämnd — en för varje kommun — vara ägnad att hos
befolkningen införa nya och förbättrade seder vid behandlingen av djuren.
Såsom en stor fördel måste betecknas att den allmänna opinionen på sådant
sätt lärer kunna kraftigt påverkas utan att man behöver tillgripa den straffsanktion
som lagförslaget jämväl innehåller.
Någon dylik opinionsbildande verkan tillkommer uppenbarligen icke en
sådan straffbestämmelse som 18 kap. 16 § i den svenska strafflagen. På sätt
förut erinrats tager lagrummet sikte allenast på sådana handlingar som otvetydigt
strida mot den gängse uppfattningen. Det har emellertid synts utskottet
påkallat att i vårt land söka härutöver ingripa i huvudsak på sätt
som skett i våra grannländer. Även hos oss förekomma många av de förfaringssätt
som där med rätta ansetts böra förbjudas, och vad särskilt be
-
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
9
träffar husdjuren råda otvivelaktigt på talrika orter inrotade seder och bruk
i fråga örn deras behandling vilka äro ägnade att orsaka djuren onödigt
lidande. Ej sällan hållas djuren instängda i mörka och osunda stall, svältfödas
eller misskötas på annat sätt.
På grund av vad sålunda anförts vill utskottet i anslutning till den av fru
Eklund m. fl. väckta motionen förorda, att frågan om en genomgripande
djurskyddslagstiftning blir föremål för utredning. Huruvida därvid kan befinnas
nödvändigt att i anslutning till en ny lag om djurskydd underkasta
18 kap. 16 § strafflagen någon omarbetning kan uppenbarligen icke nu avgöras.
Den föreslagna utredningen lärer bland annat böra omfatta jämväl frågan
örn nya bestämmelser angående omhändertagande av djur, i vilket ämne nu
stadgas i lagen den 6 maj 1921, varförutom en omarbetning av menageriförordningen
den 30 december 1916 lärer böra tagas under övervägande.
Utskottet vill emellertid med styrka framhålla, att den utredning som utskottet
föreslagit icke bör fördröja framläggande av förslag till lag om slakt,
vilket lärer kunna förväntas till nästkommande riksdag.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Majit ville med beaktande av vad utskottet anfört
föranstalta om utredning angående en särskild lag om djurskydd
och vad därmed äger samband samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 15 februari 1935.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck,
Svenson i Eskhult*, Löfgren*, Norling*, Velander och Wijkström;
från andra kammaren: herrar Lindqvist* och Nilsson i Antnäs*, fru Östlund,
herr Olsson i Mellerud, fröken Wellin samt herrar Johansson i Bro*, Berg* och
Björling*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 1 avd. Nr 13—1A.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1935:61 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner omgående djurplågeri. a1 i texten