Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående djurplågeri. Första lagutskottet har förehaft de inom andra kammaren väckta motionerna nr 130 av herr Hansson i Vännäsby och nr 340 av fru Eklund m. fl.

1935-02-15 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1935:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående djurplågeri. Första lagutskottet har förehaft de inom andra kammaren väckta motionerna nr 130 av herr Hansson i Vännäsby och nr 340 av fru Eklund m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 15 februari 1935 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående djurplågeri.

Första lagutskottet har förehaft de inom andra kammaren väckta motionerna

nr 130 av herr Hansson i Vännäsby och nr 340 av fru Eklund m. fl.

I den förra motionen yrkas, att riksdagen för sin del måtte besluta sådan

ändring i 18 kap. 16 § strafflagen att djurplågeri i vanliga fall skall

straffas med böter eller fängelse, i svårare fall med fängelse eller straffarbete.

I den senare motionen yrkas, att riksdagen ville besluta om en ingående

och förutsättningslös utredning, varigenom behovet av straffskärpning för

djurplågeribrotten skulle klarläggas och en mera human behandling av

djuren befordras.

I fråga örn de skäl, som ligga till grund för motionärernas yrkanden, får

utskottet hänvisa till motionerna.

Örn djurplågeri stadgas i förenämnda lagrum, 18 kap. 16 § strafflagen:

»Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet, genom misshandel,

överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri

med böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna

eljest synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader

dömas.»

Straff för djurplågeri infördes i svensk rätt först genom en förordning

den 21 december 1857 angående ansvar för misshandel av djur. Enligt

denna förordning skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur

visade uppenbar grymhet straffas med böter från fem till och med

etthundra riksdaler riksmynt. Av uttrycket »egna och andras kreatur»

följde, att förordningen icke var tillämplig beträffande andra djur än

husdjur. Stadgandet upptogs oförändrat uti 18 kap. 16 § i 1864 års strafflag.

Genom en lag år 1890 höjdes straffmaximum i paragrafen till 500

kronors böter och genom lag år 1900 erhöll densamma ett tillägg, enligt

vilket straffet, därest omständigheterna vore synnerligen försvårande, kunde

bestämmas till fängelse i högst sex månader. I syfte att straffbelägga misshandel

av varje slag av djur ersattes genom lag år 1907 uttrycket »egna

eller andras kreatur» av ordet »djur».

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 1 avd. Nr 13—14.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Fråga om ändring av lagrummet var sedermera vid upprepade tillfällen

föremål för riksdagens behandling utan att föranleda någon åtgärd. I anledning

av en vid riksdagen dr 1917 väckt motion anhöll emellertid riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t örn utarbetande av förslag till sådan

ändring i strafflagen, att begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att

omfatta även andra fall av djurplågeri än sådana, som ådagalade »uppenbar

grymhet».

Skrivelsen föranledde framläggande av en proposition, nr 6, till riksdagen

år 1921, vari Kungl. Majit föreslog riksdagen att antaga följande ändrade

lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen:

»Den som gör sig skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning

av djur eller genom vanvård tillfogar djur lidande; straffes för djurplågeri

med böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna

synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader

dömas.»

Första lagutskottet, som behandlade propositionen, framhöll i sitt utlåtande,

nr 11, bland annat:

Det vore av vikt att tillse, att varje sådan behandling av djur, som av

den allmänna uppfattningen stämplades såsom rättsstridig, inrymdes under

de i lagen givna straffbestämmelserna för djurplågeri. Och prövostenen

på en ny lag borde därför i första hand vara, om det genom densamma

bleve lättare att beivra sådana fall av otillbörlig behandling av

djur, beträffande vilkas hänförande till straffbart djurplågeri för det dåvarande

tveksamhet möjligen kunnat råda. Vid granskningen av det framlagda

förslaget hade utskottet emellertid ej funnit detsamma på ett

fullt tillfredsställande sätt fylla de fordringar, som, på sätt nämnts, måste

ställas å detsamma. Utskottet hade förty ej kunnat tillstyrka den i propositionen

föreslagna avfattningen av ifrågavarande lagrum. Utskottet hade

för sin del sökt finna en lydelse, som på samma gång den närmare anslöte

sig till den äldre avfattningen tillika otvetydigt angåve, att under

begreppet djurplågeri folie, förutom misshandel, bland annat överansträngning

och vanvård.

Utskottet hemställde fördenskull att riksdagen måtte antaga den numera

gällande lydelsen av 18 kap. 16 § strafflagen. Denna hemställan bifölls av

riksdagen, varefter Kungl. Majit utfärdade lag i ämnet den 6 maj 1921.

Vid riksdagen år 1934 yrkades i en motion av herr Lindhagen (I: 12) bland

annat, att riksdagen ville besluta följande ändrade lydelse av ifrågavarande

lagrum:

»Visar någon i behandlingen av djur, hemdjur såväl som vilda djur,

grymhet genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes;

straffes för djurplågeri med böter eller fängelse. Är djurplågeriet av svår

beskaffenhet eller äro omständigheterna eljest försvårande, må till straffarbete

i högst sex månader dömas.»

Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande, nr 34, härom:

Motionen av herr Lindhagen innehölle i förevarande avseende förslag, att

lagtextens uttryck »uppenbar grymhet» skulle utbytas mot »grymhet», att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

3

efter ordet »djur» skulle i lagtexten införas orden »hemdjur såväl som vilda

djur» samt att den i lagrummet intagna straffskalan måtte skärpas.

Vad först anginge uttrycket »uppenbar grymhet» ville utskottet framhålla,

att därmed förstodes att förfarandet enligt en inom samhället allmänt

härskande uppfattning otvetydigt framstode såsom otillbörligt. ^ Det syntes

utskottet som örn man knappast skulle kunna underlåta att såsom förutsättning

för straff uppställa ett dylikt villkor och utskottet kunde således

icke för sin del förorda någon ändring i denna del. Beträffande innebörden

av ordet »djur» framginge av utskottets redogörelse här ovan, att därmed

åsyftades varje slag av djur, ej blott hemdjuren. Då någon tvekan om lagrummets

rätta innebörd icke utskottet veterligen yppats, torde det föreslagna

tillägget uti förevarande avseende vara överflödigt. I fråga slutligen örn den

i lagrummet intagna straffskalan gåve densamma för närvarande domstolarna

befogenhet att döma till fängelse i högst sex månader, så snart

djurplågeriet vore av svår beskaffenhet eller omständigheterna eljest vore

synnerligen försvårande. Utskottet funne den möjlighet att ådöma frihetsstraff

som sålunda förelåge fullt tillräcklig.

Utskottet hemställde, att motionen uti ifrågavarande del icke måtte av

riksdagen bifallas, och utskottets hemställan biträddes av båda kamrarna.

I herr Lindhagens motion yrkades vidare, att riksdagen ville hos Kungl.

Maj:t begära lag om humanitära bestämmelser örn slakt, inbegripet förbud

mot den judiska schäktningen. I en särskild motion (II: 1) av herr Wallén

hemställdes därjämte att 18 kap. 16 § strafflagen måtte erhålla viss ändrad

lydelse i syfte att förbjuda schäktningen.

Utskottet erinrade, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit år 1931 begärt

utredning rörande behovet av och möjligheten för ett införande i Sverige

av bedövningstvång vid slakt av husdjur. Med anledning av riksdagens

skrivelse hade Kungl. Maj :t infordrat utlåtande från lantbruksstyrelsen, som

för sin del i utlåtande den 28 september samma år framhållit, att ett slutgiltigt

ställningstagande till frågan om införande av bedövningstvång vid

slakt av husdjur borde få anstå i avvaktan på dels resultatet av pågående

försök med bedövning av svin medelst elektricitet dels ock närmare upplysningar

angående engelska baconimportörers ställning till nämnda slaktmetod.

Kungl. Majit hade därefter år 1933 avskrivit frågan från vidare

behandling.

Vidare anförde utskottet:

Sedan lantbruksstyrelsen avgivit nyssnämnda utlåtande, syntes frågan lia

kommit i ett i viss mån förändrat läge. Sålunda hade bland annat i England

år 1934 trätt i kraft en lag, som i stor utsträckning stadgade bedövningstvång

vid slakt av husdjur, därvid dock vissa undantagsbestämmelser meddelats

i fråga örn den judiska schäktningen. Enligt vad utskottet vidare

inhämtat torde därjämte den elektriska bedövningsmetod, som omnämndes

av lantbruksstyrelsen, numera lia utexperimenterats och i en viss utsträckning

kommit till praktisk användning såväl i Sverige som Danmark. Vid

nu angivna förhållanden ville utskottet förorda, att riksdagen förnyade

den anhållan, som riksdagen riktat lill Kungl. Majit genom 1931 års skrivelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Utskottet hemställde sålunda, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta återupptaga utredningen rörande

behovet av och möjligheterna för ett införande i vårt land av bedövningstvång

vid slakt av husdjur ävensom för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kunde föranleda. — Även i denna del vann utskottets

hemställan riksdagens bifall, varefter riksdagen avlät skrivelse härom till

Kungl. Maj:t (nr 125).

över riksdagens skrivelse lia avgivits utlåtanden av medicinalstyrelsen

och lantbruksstyrelsen. — Medicinalstyrelsen anför, att den elektriska bedövningsmetoden

numera syntes mycket väl kunna användas vid slakt av

större nötkreatur, kalvar och får, vilket i sin ordning syntes underlätta

ett genomförande av ett förbud mot schäktning utan föregående bedövning.

Styrelsen hemställde, att Kungl. Majit täcktes vidtaga åtgärder för att lagbestämmelser

i huvudsaklig överensstämmelse med ett tidigare uttalande av

styrelsen utfärdades angående förfarandet vid slakt. — Lantbruksstyrelsen

anför, att de synpunkter, som tidigare föranlett styrelsen att, oaktat dess

förståelse för önskemålen örn humanare slaktmetoder, ställa sig tveksam

rörande möjligheten av ett omedelbart genomförande av bedövningstvång

vid slakt, förelåge icke längre, sedan erfarenheten lärt att bedövning med

numera förefintliga metoder utan olägenhet kunde genomföras för såväl

svin som fjäderfä och kaniner. Ur de synpunkter lantbruksstyrelsen hade

att företräda funne styrelsen sig under sådana förhållanden icke lia något

att erinra mot att bedövningstvång infördes vid slakt av husdjur.

Utskottet vill härefter erinra om följande bestämmelser angående behandling

av djur utanför strafflagens område.

I anslutning till den år 1921 genomförda ändringen av 18 kap. 16 § strafflagen

utfärdades jämväl en lag den 6 maj samma år om rätt i vissa fall

för polismyndighet att omhändertaga djur. I 1 § denna lag stadgas, att

när djur finnes utsatt för djurplågeri av svår beskaffenhet och rättelse ej

sker på tillsägelse av polismyndighet, äger polismyndigheten att i den ordning,

i lagen finnes stadgad, omhändertaga djuret samt, där sådant finnes

av omständigheterna påkallat, låta avliva eller försälja det. Övriga paragrafer

i lagen innehålla allenast föreskrifter angående förfarandet vid omhändertagandet

ävensom beträffande kostnaderna därför. — I övrigt må

nämnas jaktstadgan den 25 november 1927 och fiskeristadgan den 17 oktober

1900, i vilka intagits en del bestämmelser mot onödigt grymma fångstsätt.

Och slutligen bör erinras om kungl, förordningen den 30 december

1916 angående förbud mot förevisning av djur i s. k. menagerier. Genom

denna förordning förbjudes att mot betalning förevisa eller låta förevisa

djur, som i menagerier föras från ort till annan. Vad sålunda stadgats skall

icke utgöra hinder mot förevisande av djur vid cirkus eller liknande föreställning,

där huvudsakligen avses att visa djuren bibragt dressyr.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

5

Innan utskottet avslutar redogörelsen för gällande svenska bestämmelser

angående djuren vill utskottet därjämte meddela följande statistiska uppgifter

beträffande tillämpningen av 18 kap. 16 § strafflagen under senare år:

År

Antalet personer

som i första in- stans sakfällts

jami. 18:16 sl.

Antalet fall då

böter ådömts

Antalet fall

dä fängelse

ådömts

1921.......

....... 399

395

4

1922 .......

....... 384

378

8

1923 .......

....... 395

393

3

1924 .......

....... 479

473

9

1925 .......

....... 386

383

3

1926 .......

....... 269

268

1

1927 .......

....... 279

274

6

1928 .......

....... 317

311

6

1929 .......

....... 293

289

4

1930 .......

....... 185

184

1

1931.......

....... 251

248

4

1932 . ,.....

....... 239

236

3

Av stort intresse torde vara att taga del av lagstiftningen rörande djuren

i våra grannländer.

I den danska strafflagen år 1930 stadgas, att den, som genom överansträngning

eller vanvård eller på annat sätt behandlar djur oförsvarligt,

skall straffas för djurplågeri med böter, »haefte» eller med »fängsel», som

när förhållandet har karaktären av misshandel kan ådömas för en tid av

ett år. I Danmark gäller därjämte, bland annat, en lag om djurskydd den

17 maj 1916. Enligt denna lag är det förbjudet för annan än veterinär att

företaga kupering av svansen å hästar, varjämte meddelas viss bestämmelse

örn transport av hästar efter sådan kupering. Vidare meddelas vissa bestämmelser

örn borttagande av mjölktänder å hästar. Kastrering av hästar

och andra husdjur över 4 månader gamla må blott företagas av veterinär.

Levande fisk må icke transporteras med hjälp av stänger, vidjor, krokar

eller snören, anbragta genom gälarna, käkarna eller dylikt. Vägning av

levande fisk får icke heller ske på visst sätt. Enligt ifrågavarande lag kan

vidare rätten att utföra slakt för viss tid eller för alltid frånkännas den,

som gjort sig skyldig till grov misshandel av djur. Det åligger polismyndigheten

att, när den vunnit kännedom örn att ett skadat eller sjukt husdjur

icke kan botas och att det skulle medföra onödigt lidande att låta det leva,

snarast möjligt undersöka saken, varefter åläggande kan utfärdas att djuret

skall dödas. I anslutning härtill meddelas vissa bestämmelser hur veterinär

skall förfara i motsvarande fall. Angående vivisektion, slakt m. m.

gälla särskilda bestämmelser.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Enligt den finska strafflagen år 1889 straffas den som ådagalagt grymhet

emot djur, vare sig brottet skett uppsåtligen eller av grovt vållande, med

böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det i avsikt att åsamka annan

skada eller äro omständigheterna annars försvårande är straffet böter eller

fängelse ej över två år. Därjämte gäller i Finland en lag örn djurskydd

den 14 april 1934. I denna förklaras till en början, att djur bör behandlas

så att detsamma ej i onödan åsamkas lidande. Det är förbjudet att slå

husdjur med vissa tillhyggen; att stubba svansen på häst medelst avskärande

av svanskota, -muskler eller -senor; att använda taggsporrar; att

aga husdjur i onödan eller omättligt; att giva husdjur för hälsan veterligen

farlig föda; att plocka levande fjäderfä eller flå eller upphänga levande

djur; att väga levande fisk genom att fästa den vid någon kroppsdel på

besmanskrok; att forsla levande djur upphängt vid någon kroppsdel; samt

att använda levande duvor för duvskytte. Vidare förbjudes att i så kallade

menagerier förevisa djur, vilka föras från ort till ort, dock att detta ej skall

utgöra hinder för förevisning av djur på av lantbruksministeriet fastställda

villkor vid cirkus- eller andra därmed jämförliga föreställningar, vilkas syfte

i huvudsak är att uppvisa djuren bibragt dressyr. Därjämte meddelas bestämmelser

om slakt. Närmare föreskrifter härom ävensom rörande vivisektion

lia meddelats i en särskild förordning. Är husdjur i sådant tillstånd

att dess hållande vid liv uppenbarligen innebär grymhet mot djuret äger

polismyndigheten, där det till undvikande av vidare lidanden för djuret finnes

av nöden, i viss ordning avliva djuret på stället. Polismyndigheten kan

vidare förordna om vård av husdjur som finnes i behov därav. Veterinär

kan utrustas med samma befogenheter som polisman i förevarande avseenden.

För överträdelse av lagen stadgas straff med böter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.

Den norska strafflagen år 1902 straffar för närvarande med böter eller

fängelse i högst sex månader den som misshandlar djur eller genom överansträngning,

vanvård eller på annat sätt behandlar djur oförsvarligt eller

medverkar därtill. Emellertid föreligger innevarande år förslag (Ot. prp.

nr 3) till en utförlig lag om djurskydd. Detta förslag innehåller till en

början liksom den finska lagen en allmän bestämmelse angående behandlingen

av djur. Enligt det norska förslaget skall djur behandlas på ett hänsynsfullt

sätt så att det icke utsättes för onödigt lidande. Förslaget innehåller

därefter bestämmelser om stall, vård, föda m. m. för husdjur samt örn

rätt för veterinär m. fl. att få tillträde till stall, foderrum o. d. En särskild

djurskyddsnämnd biträder polismyndigheten med övervakande av att husdjur

ej utsättes för lidande eller foderbrist. Härvid kan föranstaltas örn

rättelse på ägarens bekostnad, vilket bland annat kan ske genom reduktion

av en kreatursbesättning. Det är med undantag för särskilda fall förbjudet

för annan än auktoriserad veterinär att företaga smärtsamma operativa

ingrepp på djur eller att föranstalta örn annan behandling, som kan med
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

7

föra smärta för djuret. Vidare är förbjudet för annan än auktoriserad veterinär

att kastrera hästar m. fl. husdjur. Vid sådan kastrering skall bedövning

äga ruin. Beträffande kastrering av ren m. m. skall Konungen enligt

förslaget äga utlärda bestämmelser. Förslaget innehåller även bestämmelser

örn skyldighet för veterinär som påträffar skadat eller sjukt husdjur

eller den som påträffar sådant husdjur i skog och mark att vidtaga

vissa åtgärder för djurets omhändertagande eller avlivande. Vidare stadgas

i förslaget, bland annat, förbud att köpa eller sälja häst, som är över 20 år,

för annat ändamål än slakt. För rätt att yrkesmässigt uthyra hästar till

arbetsbruk fordras offentlig myndighets tillstånd. Härefter stadgas förbud:

att slå husdjur med vissa tillhyggen; att överanstränga djur; att använda

eller dressera djur för uppvisningar, filmning eller dylikt örn detta är förbundet

med nämnvärd smärta eller skadligt för djuret; för tattare att medföra

häst eller annat djur som dragdjur; att kastrera fjäderfä; att tvångsmata

fjäderfä för gödning; att uppsätta eller driva menagera att kupera

svansen på hästar; att använda levande fisk som agn m. m. Böter eller

fängelse i högst sex månader stadgas för överträdelse av lagen, varjämte

i vissa fall den dömde kan för viss tid eller för alltid frånkännas rätten att

hålla, bruka, vårda, slakta eller i övrigt ha hand om husdjur. Vivisektion

får äga rum efter tillstånd av Konungen. Med lagens antagande skall straffbestämmelsen

i strafflagen upphävas.

Beträffande andra länder må här endast nämnas att i Tyskland den 24

november 1933 utfärdats en ny lag med utförliga bestämmelser örn djurskydd

samt att även i England finnas omfattande bestämmelser angående

behandling av djur.

Såsom utskottets redogörelse utvisar har straffbestämmelsen för djur- Utskottet.

plågen i 18 kap. 10 § strafflagen gång efter annan ändrats. Härigenom har

ej blott det straffbara området utvidgats utan även efter hand allt strängare

straff införts. I båda förevarande motioner göres likväl gällande att våra

domstolar alltjämt bedöma upprörande fall av djurplågeri för milt. Herr

Hansson i Vännäsby föranledes härav att i sin motion yrka förnyad straffskärpning,

medan den av fru Eklund m. fl. väckta motionen, under hänvisning

till det av utskottet omnämnda norska lagförslaget angående djurens

skydd, innehåller yrkande att hela frågan örn djurens behandling måtte

bli föremål för utredning.

När utskottet vid 1934 års riksdag senast behandlade frågan om ändring

av 18 kap. 16 § strafflagen, uttalade utskottet bland annat, att den möjlighet

att döma till frihetsstraff som redan föreligger syntes fullt tillräcklig.

De statistiska uppgifter som utskottet här ovan anfört torde även visa att

domstolarna vid tillämpning av lagrummet i icke så få fall utmäta

fängelse. Å andra sidan vill utskottet icke bestrida, att objektivt sett svårartade

fall av djurplågeri mången gång till synes bedömas milt. Av större

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

betydelse är emellertid enligt utskottets mening, att många fall där djuren

åsamkas onödigt lidande icke bli föremål för beivran, och det förefaller

icke antagligt att ett mera effektivt ingripande därutinnan skulle avsevärt

främjas med en straffskärpning.

På sätt utskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet sistförflutna år har

definitionen å djurplågeri i 18 kap. 16 § strafflagen så avfattats, att därunder

icke faller annat förfarande än det som enligt en inom samhället

allmänt härskande uppfattning otvetydigt framstår såsom otillbörligt. Enligt

utskottets mening måste det också anses riktigt att, där lagstiftaren icke

närmare än hos oss är fallet anger den rättsstridiga handlingen, straff icke

bör inträda i andra fall än där förfarandet står i sådan motsättning till den

allmänna uppfattningen som nyss nämnts. Den ståndpunkt som utmärker

den svenska lagen i förevarande avseende torde jämväl ända till senaste tid

ha stått i huvudsaklig överensstämmelse med lagstiftningen i andra länder.

Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida en bestämmelse om djurplågeri

i allmän strafflag överhuvud lämpligen kan givas ett innehåll som mera

väsentligt avviker från den svenska strafflagens.

Den av utskottet lämnade redogörelsen för utländsk lagstiftning synes

emellertid ge vid handen att i andra länder lagstiftaren ansett sig böra

beträda nya vägar för att mera effektivt bidraga till att åstadkomma en

human behandling av djuren. Sålunda ha nyligen i Finland och Tyskland

antagits omfattande särskilda lagar örn djurskydd, varjämte i Norge föreligger

ett förslag i samma riktning. Dessa lagar och lagförslag utmärka sig

för stor utförlighet, innehållande bland annat kategoriska förbud att behandla

djuren på vissa angivna sätt, förbud för annan än veterinär att

företaga operativa ingrepp m. m. Detsamma gäller, ehuru ej i lika hög grad,

den något äldre lagen om djurskydd i Danmark. Det är uppenbart, att man

genom en sådan lagstiftningsmetod vinner stora möjligheter att leda det

allmänna tänkesättet i förevarande ämne in på nya banor. I detta hänseende

lärer själva uppräkningen i lagen av vissa förbjudna handlingar i och för

sig vara av stor betydelse. Därjämte synes särskilt i norska förslaget omförmäld

djurskyddsnämnd — en för varje kommun — vara ägnad att hos

befolkningen införa nya och förbättrade seder vid behandlingen av djuren.

Såsom en stor fördel måste betecknas att den allmänna opinionen på sådant

sätt lärer kunna kraftigt påverkas utan att man behöver tillgripa den straffsanktion

som lagförslaget jämväl innehåller.

Någon dylik opinionsbildande verkan tillkommer uppenbarligen icke en

sådan straffbestämmelse som 18 kap. 16 § i den svenska strafflagen. På sätt

förut erinrats tager lagrummet sikte allenast på sådana handlingar som otvetydigt

strida mot den gängse uppfattningen. Det har emellertid synts utskottet

påkallat att i vårt land söka härutöver ingripa i huvudsak på sätt

som skett i våra grannländer. Även hos oss förekomma många av de förfaringssätt

som där med rätta ansetts böra förbjudas, och vad särskilt be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

9

träffar husdjuren råda otvivelaktigt på talrika orter inrotade seder och bruk

i fråga örn deras behandling vilka äro ägnade att orsaka djuren onödigt

lidande. Ej sällan hållas djuren instängda i mörka och osunda stall, svältfödas

eller misskötas på annat sätt.

På grund av vad sålunda anförts vill utskottet i anslutning till den av fru

Eklund m. fl. väckta motionen förorda, att frågan om en genomgripande

djurskyddslagstiftning blir föremål för utredning. Huruvida därvid kan befinnas

nödvändigt att i anslutning till en ny lag om djurskydd underkasta

18 kap. 16 § strafflagen någon omarbetning kan uppenbarligen icke nu avgöras.

Den föreslagna utredningen lärer bland annat böra omfatta jämväl frågan

örn nya bestämmelser angående omhändertagande av djur, i vilket ämne nu

stadgas i lagen den 6 maj 1921, varförutom en omarbetning av menageriförordningen

den 30 december 1916 lärer böra tagas under övervägande.

Utskottet vill emellertid med styrka framhålla, att den utredning som utskottet

föreslagit icke bör fördröja framläggande av förslag till lag om slakt,

vilket lärer kunna förväntas till nästkommande riksdag.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Majit ville med beaktande av vad utskottet anfört

föranstalta om utredning angående en särskild lag om djurskydd

och vad därmed äger samband samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 15 februari 1935.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck,

Svenson i Eskhult*, Löfgren*, Norling*, Velander och Wijkström;

från andra kammaren: herrar Lindqvist* och Nilsson i Antnäs*, fru Östlund,

herr Olsson i Mellerud, fröken Wellin samt herrar Johansson i Bro*, Berg* och

Björling*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 1 avd. Nr 13—1A.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:61 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner omgående djurplågeri. a1 i texten