Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning till skydd för markägares rätt till bärplockning å skogsoch hagmark rn. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft följande inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 100 av herr Holstenson m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 136 av herr Hansson i Vännäsby och nr 234 av herr Mattsson m. fl.
1935-02-28 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1935:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning till skydd för markägares rätt till bärplockning å skogsoch hagmark rn. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft följande inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 100 av herr Holstenson m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 136 av herr Hansson i Vännäsby och nr 234 av herr Mattsson m. fl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1935 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning
till skydd för markägares rätt till bärplockning å
skogs- och hagmark rn. m.
Första lagutskottet har till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren
nr 100 av herr Holstenson m. fl. samt motionerna i andra kammaren
nr 136 av herr Hansson i Vännäsby och nr 234 av herr Mattsson m. fl.
I motionerna 1:100 och II: 234, vilka äro likalydande, anföres, att, likaväl
som en markägare eller jakträttsinnehavare äger rätt att avlysa och utnyttja
jakten på sitt område, borde en jordägare eller hans rättsinnehavare
äga laglig möjlighet att hävda sin rätt till bärplockning inom de områden,
han för sådant ändamål vill utnyttja. Det syntes därför riktigt att en lagstiftning
komme till stånd, som gjorde möjligt för markägaren att lagligen
skydda de jordområden han själv ville och kunde utnyttja, eller ock ett område
som han ville upplåta till någon i orten boende, vilken för sin utkomst
vore beroende av denna förvärvskälla. På grund av det anförda hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn lagbestämmelser
till skydd för rätt till bärplockning å skogs- och hagmark i huvudsak efter
de sålunda angivna riktlinjerna.
I motionen II: 136 har yrkats, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa
örn återupptagande av tidigare igångsatt men år 1922 nedlagd utredning
angående rätten att tillvarataga skogsbär, samt örn vidtagande av åtgärder
i samma syfte som avsågs med »1930 års proposition till riksdagen
angående bestämmelser örn förbud för plockning av omogna skogsbär», allt
i ändamål att åt den jordägande lantbefolkningen i högre grad än nu vore
fallet säkerställa avkastningen av skogsbär å deras marker.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna.
De i motionerna berörda spörsmålen ha förut flera gånger varit föremål
för riksdagens prövning.
Beträffande frågan örn rätten till vilda bär väcktes redan åren 1899 och 1908
motioner med begäran örn utredning i ämnet, vilka dock icke vunno riksdagens
bifall. Lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde sistnämnda
år bland annat, att den rättsuppfattningen syntes vara allmänt utbredd, att
Bihang till riksdagens protokoll 193,5. 9 sami. 1 avd. Nr 21.
527 86
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
jordägarens rätt icke i och för sig uteslöte annan från att tillgodogöra sig
ifrågavarande naturalster.
Frågan var därefter föremål för lagberedningens övervägande och i sitt
år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk upptog beredningen en bestämmelse
i ämnet av följande lydelse: »Vilt växande bär och svamp äge envar
taga å annans mark, där det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats
eller i trädgård, ej heller mot förbud av ägaren eller den honom företräder,
inom ett avstånd därifrån av tre hundra meter». Fet hade sålunda icke
synts beredningen riktigt att utan vidare lagfästa uppfattningen att envar
hade rätt att på annans mark plocka bär och andra dylika naturalster. A
andra sidan hade beredningen icke ansett det böra ifrågasättas att alldeles
bryta med den hävdvunna uppfattningen och obetingat förbehålla skogsbären
åt jordägaren.
Vid riksdagen år 1913 väcktes ånyo motioner i ämnet. Lagutskottet framhöll
nu, att åtminstone i de sydligare delarna av landet, där skogsbären
tillädes ett jämförelsevis högre värde, rättsuppfattningen vore på väg att
förändras i riktning mot ett starkare hävdande av jordägarens anspråk på att
skogsbären tillkomme honom i likhet med andra alster av hans jord, samt
att han fördenskull borde äga att utan intrång av andra tillgodogöra sig desamma.
Efter hemställan av utskottet avlät riksdagen även en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran örn utredning huruvida och i vilken omfattning
ägare och innehavare av jord kunde beredas skydd mot tillägnande av å deras
mark växande vilda bär, samt örn framläggande för riksdagen av förslag till
lagstiftning i ämnet.
Denna riksdagens framställning föranledde utarbetande inom justitiedepartementet
av ett utkast till lag örn rätt till bärplockning och tillvaratagande
av vissa andra naturalster. Detta utkast vilade på väsentligen samma
grunder som ovan angivna av lagberedningen förordade bestämmelser. Över
utkastet avgåvo verk och myndigheter m. fl. infordrade yttranden. Ärendet
överlämnades sedermera till de sakkunniga, vilka år 1919 tillkallats för att
biträda i justitiedepartementet vid fortsatt behandling av frågan örn ny jordabalk
(1919 års jordabalkssakkunniga). Emellertid förordnade Kungl. Majit
den 24 november 1922, att det åt dessa sakkunniga anförtrodda utredningsarbetet
skulle vila från och med den 1 januari 1923. Nämnda sakkunniga
ha sedermera icke återupptagit sitt arbete.
Vid riksdagen år 1927 påyrkades i två motioner fullföljande av den påbörjade
utredningen. I sitt utlåtande över motionerna anförde första lagutskottet,
att skäl icke förebragts för att frågan örn rätten till skogsbären
borde göras till föremål för särskild utredning och således utbrytas ur sitt
naturliga sammanhang med revisionen av jordabalken. Det syntes kunna
tagas för givet, att arbetet med denna revision komme att återupptagas så
snart omständigheterna det medgåve. Med hänsyn därtill ansåge utskottet
det icke lämpligt, att framställning gjordes till Kungl. Majit örn fullföljande
av den utav 1913 års riksdag begärda utredningen i detta ämne, samt hemställde,
att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
3
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
I en vid utlåtandet fogad reservation anförde emellertid sju av utskottets
ledamöter, att den utredning angående rätten till växande vilda bär, vilken
på föranledande av riksdagens ovannämnda skrivelse igångsatts, hade fått
vila sedan flera år tillbaka, och att någon utsikt till dess snara återupptagande
icke syntes vara för handen. Då samma skäl som föranlett den omnämnda
riksdagsskrivelsen i oförminskad grad alltjämt gjorde sig gällande och anledning
ej syntes föreligga att uppskjuta utredningen ifråga i avvaktan på
en blivande revision av jordabalken, hemställde de, att ifrågavarande motioner
måtte av riksdagen bifallas.
Yid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut i det att
första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biföll utskottets
hemställan. Frågan hade alltså förfallit.
I motioner vid riksdagen år 1928 upprepades yrkandena på utredningens
fullföljande. Första lagutskottet förklarade i sitt utlåtande, att utskottet intoge
samma ståndpunkt som år 1927, och avstyrkte motionerna. Fyra reservanter
hemställde på samma skäl som reservanterna i utskottet sistnämnda
år att motionerna måtte bifallas. Aven denna gång biföll första kammaren
reservationen under det att andra kammaren biföll utskottets hemställan, i
följd varav frågan ånyo förfallit.
Slutligen hemställdes i två motioner vid riksdagen år 1934, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn skyndsamt utarbetande och
framläggande av förslag till lagbestämmelser angående skydd för rätten till
bärplockning å skogs- och hagmark.
Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande i anledning av motionerna
bland annat följande:
De skäl vilka förut framförts för en lagstiftning på området hade numera
väsentligen avtagit i styrka. I nämnda avseende ville utskottet erinra, att en
förbättrad skogsvård på åtskilliga håll torde lia medfört att tillgången på
bär minskat, och att den ekonomiska betydelsen av exempelvis lingonskörden
till följd härav icke längre vore densamma som förut. Härtill bidroge även
under nuvarande depressionsperiod, att bären i allmänhet måste säljas till
mycket låga priser. Att likväl den gällande ordningen alltjämt kunde vara
förenad med vissa olägenheter, ville utskottet icke bestrida. Med hänsyn
härtill hade utskottet även övervägt de olika förslag till lösning av hithörande
spörsmål som under sakens föregående behandling blivit framförda Därvid
hade emellertid de betänkligheter, som förut vid olika tillfällen gjort sig
gällande mot desamma, icke kunnat avvisas. Även andra alternativ hade
dryftats men även de mötts av åtskilliga berättigade invändningar. I betraktande
av de svårigheter frågan sålunda alltjämt erbjöde och då som nämnts
olägenheterna av den gällande ordningen nu vore betydligt mindre än förut,
hade utskottet icke ansett sig böra förorda någon lagstiftning i ämnet.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Fem ledamöter i xrtskottet reserverade sig emellertid mot
utlåtandet. Första kammaren biföll motionerna, varemot andra kammaren
biföll utskottets hemställan. Frågan hade alltså även denna gång förfallit.
Här må anmärkas, att Kungl. Majit den 1 februari 1935, jämte det Kungl.
Majit bestämt att lagberedningen från och med den 1 mars 1935 skulle över
-
4 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
taga den pågående utredningen om revision av aktiebolagslagstiftningen, förordnat
att en eller två av lagberedningens ledamöter skulle utföra erforderliga
förberedande arbeten för revision av jordabalken, varefter beredningen,
sedan utredningen angående revision av aktiebolagslagstiftningen slutförts,
skulle övergå till behandling av frågan örn en reform av jordabalken.
Yad härefter angår frågan örn lagstiftning i ändamål att förhindra skördandet
av omogna skogsbär föreslogs i en motion vid riksdagen år 1913,
att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till
lag angående fridlysningstider för lingon. Motionen avslogs emellertid av
riksdagen.
Vid 1917 års riksdag yrkades i motioner förbud mot plockning av lingon
före viss dag. Riksdagen hemställde detta år i skrivelse till Kungl. Majit,
att Kungl. Majit täcktes snarast låta verkställa utredning örn och i vad mån
bestämmelser kunde utfärdas, genom vilka lingonplockning före viss, för
lämpligt område årligen av länsstyrelsen bestämd dag skulle vara vid ansvar
förbjuden, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.
I anledning härav föreläde Kungl. Majit år 1918 riksdagen en proposition
med förslag till lag om förbud mot plockning av lingon före viss dag. Vid
behandlingen av frågan stannade kamrarna i olika beslut i det första kammaren
avslog propositionen under det att andra kammaren godkände ett
av jordbruksutskottet avgivet förslag i huvudsaklig överensstämmelse med
propositionen. Frågan hade sålunda förfallit.
Frågan angående lagstiftning örn inskränkning av tiden för skörd av lingon
upptogs ånyo i en vid 1927 års riksdag väckt motion. Aven nämnda år förföll
frågan genom skiljaktiga beslut i kamrarna.
År 1928 väcktes åter motion i ämnet. Riksdagen hemställde detta år i
skrivelse till Kungl. Majit, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa utredning
angående inskränkning av tiden för skörd av lingon samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
År 1930 förelädes riksdagen ny proposition i ämnet. Enligt denna skulle
Konungen, därest förhållandena sådant påkallade till förhindrande av att
lingon plockades innan de uppnått lämplig mognad, äga att på framställning
av hushållningssällskap och landsting förordna, att inom visst område
plockning av lingon, där dessa ej omedelbart förtärdes i samband med
plockningen, icke finge äga rum före dag, som av länsstyrelsen bleve bestämd.
Jordbruksutskottet anförde i avgivet utlåtande över propositionen, att
utskottet i huvudsak icke hade något att erinra mot densamma, men att
enligt utskottets mening markägaren och arrendator borde undantagas från
förbudet ifråga. Utskottet hemställde fördenskull, att riksdagen måtte lämna
propositionen utan bifall, men anhålla, att Kungl. Majit måtte med beaktande
av det anförda utarbeta nytt förslag i ärendet.
Vid utskottsutlåtandet fanns bland annat fogad en reservation av herr
Första lagutskottets utlåtande Nr 21. 5
Johansson i Uppmälby m. fl., däri hemställdes, att riksdagen enbart måtte
avslå propositionen.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren
anslöt sig till nyssnämnda reservation. Propositionen hade sålunda avslagits
utan att riksdagen begärde nytt förslag i ämnet.
Såsom utskottets redogörelse utvisar ha de i motionerna berörda spörsmålen
förut vid upprepade tillfällen varit föremål för överväganden.
Yad först angår den civilrättsliga frågan örn rättigheten att tillgodogöra
sig bären har vid dessa överväganden å ena sidan anförts, att jordägaren
borde beredas företrädesrätt åtminstone till en del av de bär som växa å
hans mark. Å andra sidan har hävdats, att bären aldrig tillkommit jordägaren
såsom sådan och att han fördenskull icke kunde göra anspråk på dem
framför andra.
Det är riktigt att lagen i vårt land av gammalt icke uppställt något förbud
att tillgodogöra sig vilda bär å annans mark. En viss begränsning i
möjligheterna härtill har dock förefunnits genom bestämmelser som meddelats
i andra syften. I detta hänseende kan utskottet erinra örn förbudet
i 24 kap. 11 § strafflagen att taga väg över annans tomt, åker, äng, plantering
eller andra ägor, vilka därav kunna skadas. Den, som icke äger beträda
viss mark, är uppenbarligen icke heller berättigad att där tillgodogöra
sig bär och dylikt. Yad beträffar andra ägor har väl understundom
gjorts gällande att jordägaren skulle äga rätt att bestämma örn där växande
bär ehuru deras tillgodogörande av andra icke blivit straffbelagt. Det torde
emellertid med fog kunna sägas, att man ganska allmänt funnit det naturligt,
att befolkningen på en ort skulle kunna gemensamt tillgodogöra sig
bären å skogsmarken i trakten. Något berättigat missnöje till följd av denna
ordning torde icke heller tidigare ha förefunnits.
Genom kommunikationsmedlens utveckling på senare tid ha förhållandena
emellertid väsentligen förändrats. Det har blivit allt vanligare att folk
från samhällena bege sig ut till mer eller mindre avlägsna trakter för att
där tillgodogöra sig den bärskörd, som tidigare väsentligen varit förbehållen
ortsbefolkningen. Enligt utskottets mening kunna dessa förhållanden understundom
leda till för rättskänslan mindre tilltalande resultat. Mången jordbrukare
är själv i minst lika stort behov av att kunna skaffa sig ett bidrag
till hushållet genom att skörda skogsbär som de människor i understundom
välsituerad ställning vilka från andra håll uppsöka hans marker. Det måste
då synas stötande att vem det vara må skall äga tillgodogöra sig hela den
skörd av bär som växer å jordägarens mark utan möjlighet för honom att
reservera någon del för eget bruk. Ofta är det också omöjligt för honom
och hans familj att skörda bären innan ägorna översvämmas av bärplockare
från annan ort. Enligt utskottets mening, är det därför ett berättigat
önskemål att en jordägare beredes möjlighet att i någon mån förbehålla
sig rätten till de bär som växa å hans mark. Av praktiska skäl ligger
Utskottet.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
därvid närmast till hands, att denna rätt kommer att avse de ägor som äro
belägna närmast hans gård.
Erfarenheten har även givit vid handen, att konkurrensen örn bären föranlett
att de i stor utsträckning skördas långt innan de blivit mogna. Denna
olägenhet skulle väl i viss mån förminskas, därest på sätt utskottet ovan förutsatt
rätten till bären i någon utsträckning förbehölles jordägaren. Det
lärer emellertid även i övrigt vara synnerligen önskvärt att man söker ingripa
mot den särskilt beträffande lingonen utbredda oseden att skörda dem mycket
för tidigt. I fråga örn möjligheterna för ett sådant ingripande kan det
väl vara förenat med vissa svårigheter att såsom tidigare föreslagits låta
offentlig myndighet bestämma viss tid före vilken lingonen å en viss ort ej
må skördas. Ett förbud att på uppenbart för tidigt stadium skörda lingonen
skulle dock alltid på denna väg kunna erhållas. Även andra utvägar äro
emellertid tänkbara. Sålunda finner utskottet icke uteslutet att det skulle
kunna meddelas en bestämmelse enligt vilken jordägaren skulle äga att hos
landsfiskalen i orten utverka förbud att skörda omogna lingon å viss mark.
För överträdelse av förbudet borde stadgas ett lågt bötesstraff, som dock
icke skulle äga tillämpning i andra fall än där någon efter det förbudet
blivit exempelvis genom anslag kungjort uppsåtligen eller genom oursäktligt
förbiseende åsidosatt detsamma. Genom att göra förbudet mot plockning
av omogna lingon beroende av jordägarens initiativ skulle detsamma icke
behöva bli mer omfattande än behovet kräver. För en sådan regel kan även
anföras att ett förbud av ifrågavarande slag aldrig lärer kunna bli effektivt,
därest icke jordägaren är intresserad av att medverka till dess upprätthållande.
Vidare må framhållas att den ifrågasatta bestämmelsen alltid skulle
medge rätt att plocka mogna lingon. Att på detta sätt för straffbudets tilllämpning
kräva, att någon verkligen illojalt försökt förekomma andra och
skördat bären i förtid, torde även vara överensstämmande med rättskänslan.
Då avsikten med en bestämmelse av nu berört innehåll icke är att bereda
jordägaren en förmån framför andra, synes det vara konsekvent att
föreskriva att, där jordägaren beträffande viss mark utverkat ett sådant förbud
som förut nämnts, icke heller han själv eller hans folk må där skörda lingon
i omoget tillstånd. Vissa invändningar, som förut anförts mot ett sådant
förbud jämväl för jordägaren och hans folk, torde icke äga berättigande
därest bestämmelsen i övrigt utformas på det sätt utskottet ifrågasatt.
De av utskottet berörda spörsmålen torde böra bli föremål för skyndsam
utredning. Såsom utskottet i sin förut intagna redogörelse erinrat har frågan
örn rätten till bären förut behandlats av lagberedningen i dess förslag till
jordabalk. Det är emellertid uppenbart att den med fördel kan vinna sin
lösning utan avvaktan å resultatet av den nya utredning örn revision av
jordabalken som enligt vad chefen för justitiedepartementet tillkännagivit
kommer att förberedas. Den särskilda frågan örn förbud att skörda omogna
lingon torde icke lia något som helst samband med sistnämnda utredning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
7
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t ville skyndsamt verkställa utredning i de av
utskottet angivna hänseenden samt för riksdagen framlägga det
förslag vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 28 februari 1935.
På första lagutskottets vägnar.
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling häja närvarit:
från första kammaren: herrar Akerman, Öhman*, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck,
Velander, Branting*, Sköldén* och Karlsson i Gillberga;
från andra kammaren: herrar llindqvist*, Sjögren och Wallerius, fru Östlund samt
herrar Olsson i Eimforsa, Olsson i Mellerud, Larsson och Gardell i Stenstu.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Akerman, Klefbeck, Branting, Lindgvist och Sjögren, fru Ostlund
samt herr Olsson i Mellerud, vilka anfört:
Beträffande först den civilrättsliga frågan örn rättigheten att tillgodogöra
sig vilt växande skogsbär lärer ingen vilja fullständigt beröva menige man
hans hävdvunna rätt i nämnda avseende. Utskottsmajoriteten synes också
härvidlag ha förordat en lösning av spörsmålet huvudsakligen i enlighet
med det förslag, som år 1909 framlades av lagberedningen och gick ut på,
att jordägaren skulle äga företräde till bärplockning inom ett avstånd av trehundra
meter från hans tomtplats eller trädgård, d. v. s. ett område av minst
60 tunnland. Mot en sådan anordning resa sig dock redan av praktiska
skäl stora betänkligheter. Och i tätare bebyggda delar av landet skulle den
för övrigt medföra att rätten till »fri» bärplockning så gott som försvunne.
Även örn såsom påståtts någon gång skulle inträffat att välsituerade personer
kommit farande långväga ifrån för att plocka bort bären intill småbrukarens
husknutar, hålla vi dock före att den stora mängden av bärplockare
uppträda mera försynt och tillhöra helt andra folkgrupper. Framför
allt lärer väl bärplockning bedrivas av fattigt folk, som därigenom söker
förbättra sina torftiga villkor. Man kan då fråga sig, om det verkligen är med
billigheten överensstämmande att nu förläna jordägaren, som dock sitter på sin
gård, en rätt, som han aldrig förut haft, på bekostnad av verkligt behövande.
Och man må väl även spörja örn det kan vara klokt att sålunda intensifiera
äganderätten. I varje fall synes det oss opåkallat att nu, då en revision
av jordabalken i dess helhet står för dörren, utbryta ifrågavarande
8 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
spörsmål nr sitt naturliga sammanhang och göra det till föremål för särbehandling.
Yad därefter angår det hushållningstekniska spörsmålet örn förbud mot
plockning av omogna lingon har detta spörsmål upprepade gånger varit
föremål för utredning, varjämte detaljerade lagförslag i ämnet i anledning
av skrivelser från riksdagen framlagts. Då frågan emellertid erbjudit utomordentliga
svårigheter beträffande den praktiska utformningen, har icke något
av de framlagda förslagen lyckats vinna riksdagens bifall. Den motionär,
som nu ånyo fört fram spörsmålet, har icke lämnat något som helst nytt
uppslag för frågans lösning. Utskottsmajoriteten synes för sin del närmast
vilja förorda en bestämmelse, enligt vilken jordägaren skulle äga att hos
landsfiskalen i orten utverka förbud vid bötesansvar att skörda omogna
lingon å viss mark. Detta förslag synes emellertid minst lika omöjligt att
realisera som de tidigare framlagda.
På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm 1935. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.