Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning till skydd för markägares rätt till bärplockning å skogsoch hagmark rn. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft följande inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 100 av herr Holstenson m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 136 av herr Hansson i Vännäsby och nr 234 av herr Mattsson m. fl.

1935-02-28 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1935:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning till skydd för markägares rätt till bärplockning å skogsoch hagmark rn. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft följande inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 100 av herr Holstenson m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 136 av herr Hansson i Vännäsby och nr 234 av herr Mattsson m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1935 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning

till skydd för markägares rätt till bärplockning å

skogs- och hagmark rn. m.

Första lagutskottet har till behandling förehaft följande inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren

nr 100 av herr Holstenson m. fl. samt motionerna i andra kammaren

nr 136 av herr Hansson i Vännäsby och nr 234 av herr Mattsson m. fl.

I motionerna 1:100 och II: 234, vilka äro likalydande, anföres, att, likaväl

som en markägare eller jakträttsinnehavare äger rätt att avlysa och utnyttja

jakten på sitt område, borde en jordägare eller hans rättsinnehavare

äga laglig möjlighet att hävda sin rätt till bärplockning inom de områden,

han för sådant ändamål vill utnyttja. Det syntes därför riktigt att en lagstiftning

komme till stånd, som gjorde möjligt för markägaren att lagligen

skydda de jordområden han själv ville och kunde utnyttja, eller ock ett område

som han ville upplåta till någon i orten boende, vilken för sin utkomst

vore beroende av denna förvärvskälla. På grund av det anförda hemställdes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn lagbestämmelser

till skydd för rätt till bärplockning å skogs- och hagmark i huvudsak efter

de sålunda angivna riktlinjerna.

I motionen II: 136 har yrkats, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa

örn återupptagande av tidigare igångsatt men år 1922 nedlagd utredning

angående rätten att tillvarataga skogsbär, samt örn vidtagande av åtgärder

i samma syfte som avsågs med »1930 års proposition till riksdagen

angående bestämmelser örn förbud för plockning av omogna skogsbär», allt

i ändamål att åt den jordägande lantbefolkningen i högre grad än nu vore

fallet säkerställa avkastningen av skogsbär å deras marker.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får

utskottet hänvisa till motionerna.

De i motionerna berörda spörsmålen ha förut flera gånger varit föremål

för riksdagens prövning.

Beträffande frågan örn rätten till vilda bär väcktes redan åren 1899 och 1908

motioner med begäran örn utredning i ämnet, vilka dock icke vunno riksdagens

bifall. Lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde sistnämnda

år bland annat, att den rättsuppfattningen syntes vara allmänt utbredd, att

Bihang till riksdagens protokoll 193,5. 9 sami. 1 avd. Nr 21.

527 86

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

jordägarens rätt icke i och för sig uteslöte annan från att tillgodogöra sig

ifrågavarande naturalster.

Frågan var därefter föremål för lagberedningens övervägande och i sitt

år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk upptog beredningen en bestämmelse

i ämnet av följande lydelse: »Vilt växande bär och svamp äge envar

taga å annans mark, där det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats

eller i trädgård, ej heller mot förbud av ägaren eller den honom företräder,

inom ett avstånd därifrån av tre hundra meter». Fet hade sålunda icke

synts beredningen riktigt att utan vidare lagfästa uppfattningen att envar

hade rätt att på annans mark plocka bär och andra dylika naturalster. A

andra sidan hade beredningen icke ansett det böra ifrågasättas att alldeles

bryta med den hävdvunna uppfattningen och obetingat förbehålla skogsbären

åt jordägaren.

Vid riksdagen år 1913 väcktes ånyo motioner i ämnet. Lagutskottet framhöll

nu, att åtminstone i de sydligare delarna av landet, där skogsbären

tillädes ett jämförelsevis högre värde, rättsuppfattningen vore på väg att

förändras i riktning mot ett starkare hävdande av jordägarens anspråk på att

skogsbären tillkomme honom i likhet med andra alster av hans jord, samt

att han fördenskull borde äga att utan intrång av andra tillgodogöra sig desamma.

Efter hemställan av utskottet avlät riksdagen även en skrivelse till

Kungl. Maj:t med begäran örn utredning huruvida och i vilken omfattning

ägare och innehavare av jord kunde beredas skydd mot tillägnande av å deras

mark växande vilda bär, samt örn framläggande för riksdagen av förslag till

lagstiftning i ämnet.

Denna riksdagens framställning föranledde utarbetande inom justitiedepartementet

av ett utkast till lag örn rätt till bärplockning och tillvaratagande

av vissa andra naturalster. Detta utkast vilade på väsentligen samma

grunder som ovan angivna av lagberedningen förordade bestämmelser. Över

utkastet avgåvo verk och myndigheter m. fl. infordrade yttranden. Ärendet

överlämnades sedermera till de sakkunniga, vilka år 1919 tillkallats för att

biträda i justitiedepartementet vid fortsatt behandling av frågan örn ny jordabalk

(1919 års jordabalkssakkunniga). Emellertid förordnade Kungl. Majit

den 24 november 1922, att det åt dessa sakkunniga anförtrodda utredningsarbetet

skulle vila från och med den 1 januari 1923. Nämnda sakkunniga

ha sedermera icke återupptagit sitt arbete.

Vid riksdagen år 1927 påyrkades i två motioner fullföljande av den påbörjade

utredningen. I sitt utlåtande över motionerna anförde första lagutskottet,

att skäl icke förebragts för att frågan örn rätten till skogsbären

borde göras till föremål för särskild utredning och således utbrytas ur sitt

naturliga sammanhang med revisionen av jordabalken. Det syntes kunna

tagas för givet, att arbetet med denna revision komme att återupptagas så

snart omständigheterna det medgåve. Med hänsyn därtill ansåge utskottet

det icke lämpligt, att framställning gjordes till Kungl. Majit örn fullföljande

av den utav 1913 års riksdag begärda utredningen i detta ämne, samt hemställde,

att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

I en vid utlåtandet fogad reservation anförde emellertid sju av utskottets

ledamöter, att den utredning angående rätten till växande vilda bär, vilken

på föranledande av riksdagens ovannämnda skrivelse igångsatts, hade fått

vila sedan flera år tillbaka, och att någon utsikt till dess snara återupptagande

icke syntes vara för handen. Då samma skäl som föranlett den omnämnda

riksdagsskrivelsen i oförminskad grad alltjämt gjorde sig gällande och anledning

ej syntes föreligga att uppskjuta utredningen ifråga i avvaktan på

en blivande revision av jordabalken, hemställde de, att ifrågavarande motioner

måtte av riksdagen bifallas.

Yid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut i det att

första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biföll utskottets

hemställan. Frågan hade alltså förfallit.

I motioner vid riksdagen år 1928 upprepades yrkandena på utredningens

fullföljande. Första lagutskottet förklarade i sitt utlåtande, att utskottet intoge

samma ståndpunkt som år 1927, och avstyrkte motionerna. Fyra reservanter

hemställde på samma skäl som reservanterna i utskottet sistnämnda

år att motionerna måtte bifallas. Aven denna gång biföll första kammaren

reservationen under det att andra kammaren biföll utskottets hemställan, i

följd varav frågan ånyo förfallit.

Slutligen hemställdes i två motioner vid riksdagen år 1934, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn skyndsamt utarbetande och

framläggande av förslag till lagbestämmelser angående skydd för rätten till

bärplockning å skogs- och hagmark.

Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande i anledning av motionerna

bland annat följande:

De skäl vilka förut framförts för en lagstiftning på området hade numera

väsentligen avtagit i styrka. I nämnda avseende ville utskottet erinra, att en

förbättrad skogsvård på åtskilliga håll torde lia medfört att tillgången på

bär minskat, och att den ekonomiska betydelsen av exempelvis lingonskörden

till följd härav icke längre vore densamma som förut. Härtill bidroge även

under nuvarande depressionsperiod, att bären i allmänhet måste säljas till

mycket låga priser. Att likväl den gällande ordningen alltjämt kunde vara

förenad med vissa olägenheter, ville utskottet icke bestrida. Med hänsyn

härtill hade utskottet även övervägt de olika förslag till lösning av hithörande

spörsmål som under sakens föregående behandling blivit framförda Därvid

hade emellertid de betänkligheter, som förut vid olika tillfällen gjort sig

gällande mot desamma, icke kunnat avvisas. Även andra alternativ hade

dryftats men även de mötts av åtskilliga berättigade invändningar. I betraktande

av de svårigheter frågan sålunda alltjämt erbjöde och då som nämnts

olägenheterna av den gällande ordningen nu vore betydligt mindre än förut,

hade utskottet icke ansett sig böra förorda någon lagstiftning i ämnet.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda. Fem ledamöter i xrtskottet reserverade sig emellertid mot

utlåtandet. Första kammaren biföll motionerna, varemot andra kammaren

biföll utskottets hemställan. Frågan hade alltså även denna gång förfallit.

Här må anmärkas, att Kungl. Majit den 1 februari 1935, jämte det Kungl.

Majit bestämt att lagberedningen från och med den 1 mars 1935 skulle över
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

taga den pågående utredningen om revision av aktiebolagslagstiftningen, förordnat

att en eller två av lagberedningens ledamöter skulle utföra erforderliga

förberedande arbeten för revision av jordabalken, varefter beredningen,

sedan utredningen angående revision av aktiebolagslagstiftningen slutförts,

skulle övergå till behandling av frågan örn en reform av jordabalken.

Yad härefter angår frågan örn lagstiftning i ändamål att förhindra skördandet

av omogna skogsbär föreslogs i en motion vid riksdagen år 1913,

att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till

lag angående fridlysningstider för lingon. Motionen avslogs emellertid av

riksdagen.

Vid 1917 års riksdag yrkades i motioner förbud mot plockning av lingon

före viss dag. Riksdagen hemställde detta år i skrivelse till Kungl. Majit,

att Kungl. Majit täcktes snarast låta verkställa utredning örn och i vad mån

bestämmelser kunde utfärdas, genom vilka lingonplockning före viss, för

lämpligt område årligen av länsstyrelsen bestämd dag skulle vara vid ansvar

förbjuden, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

I anledning härav föreläde Kungl. Majit år 1918 riksdagen en proposition

med förslag till lag om förbud mot plockning av lingon före viss dag. Vid

behandlingen av frågan stannade kamrarna i olika beslut i det första kammaren

avslog propositionen under det att andra kammaren godkände ett

av jordbruksutskottet avgivet förslag i huvudsaklig överensstämmelse med

propositionen. Frågan hade sålunda förfallit.

Frågan angående lagstiftning örn inskränkning av tiden för skörd av lingon

upptogs ånyo i en vid 1927 års riksdag väckt motion. Aven nämnda år förföll

frågan genom skiljaktiga beslut i kamrarna.

År 1928 väcktes åter motion i ämnet. Riksdagen hemställde detta år i

skrivelse till Kungl. Majit, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa utredning

angående inskränkning av tiden för skörd av lingon samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

År 1930 förelädes riksdagen ny proposition i ämnet. Enligt denna skulle

Konungen, därest förhållandena sådant påkallade till förhindrande av att

lingon plockades innan de uppnått lämplig mognad, äga att på framställning

av hushållningssällskap och landsting förordna, att inom visst område

plockning av lingon, där dessa ej omedelbart förtärdes i samband med

plockningen, icke finge äga rum före dag, som av länsstyrelsen bleve bestämd.

Jordbruksutskottet anförde i avgivet utlåtande över propositionen, att

utskottet i huvudsak icke hade något att erinra mot densamma, men att

enligt utskottets mening markägaren och arrendator borde undantagas från

förbudet ifråga. Utskottet hemställde fördenskull, att riksdagen måtte lämna

propositionen utan bifall, men anhålla, att Kungl. Majit måtte med beaktande

av det anförda utarbeta nytt förslag i ärendet.

Vid utskottsutlåtandet fanns bland annat fogad en reservation av herr

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21. 5

Johansson i Uppmälby m. fl., däri hemställdes, att riksdagen enbart måtte

avslå propositionen.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren

anslöt sig till nyssnämnda reservation. Propositionen hade sålunda avslagits

utan att riksdagen begärde nytt förslag i ämnet.

Såsom utskottets redogörelse utvisar ha de i motionerna berörda spörsmålen

förut vid upprepade tillfällen varit föremål för överväganden.

Yad först angår den civilrättsliga frågan örn rättigheten att tillgodogöra

sig bären har vid dessa överväganden å ena sidan anförts, att jordägaren

borde beredas företrädesrätt åtminstone till en del av de bär som växa å

hans mark. Å andra sidan har hävdats, att bären aldrig tillkommit jordägaren

såsom sådan och att han fördenskull icke kunde göra anspråk på dem

framför andra.

Det är riktigt att lagen i vårt land av gammalt icke uppställt något förbud

att tillgodogöra sig vilda bär å annans mark. En viss begränsning i

möjligheterna härtill har dock förefunnits genom bestämmelser som meddelats

i andra syften. I detta hänseende kan utskottet erinra örn förbudet

i 24 kap. 11 § strafflagen att taga väg över annans tomt, åker, äng, plantering

eller andra ägor, vilka därav kunna skadas. Den, som icke äger beträda

viss mark, är uppenbarligen icke heller berättigad att där tillgodogöra

sig bär och dylikt. Yad beträffar andra ägor har väl understundom

gjorts gällande att jordägaren skulle äga rätt att bestämma örn där växande

bär ehuru deras tillgodogörande av andra icke blivit straffbelagt. Det torde

emellertid med fog kunna sägas, att man ganska allmänt funnit det naturligt,

att befolkningen på en ort skulle kunna gemensamt tillgodogöra sig

bären å skogsmarken i trakten. Något berättigat missnöje till följd av denna

ordning torde icke heller tidigare ha förefunnits.

Genom kommunikationsmedlens utveckling på senare tid ha förhållandena

emellertid väsentligen förändrats. Det har blivit allt vanligare att folk

från samhällena bege sig ut till mer eller mindre avlägsna trakter för att

där tillgodogöra sig den bärskörd, som tidigare väsentligen varit förbehållen

ortsbefolkningen. Enligt utskottets mening kunna dessa förhållanden understundom

leda till för rättskänslan mindre tilltalande resultat. Mången jordbrukare

är själv i minst lika stort behov av att kunna skaffa sig ett bidrag

till hushållet genom att skörda skogsbär som de människor i understundom

välsituerad ställning vilka från andra håll uppsöka hans marker. Det måste

då synas stötande att vem det vara må skall äga tillgodogöra sig hela den

skörd av bär som växer å jordägarens mark utan möjlighet för honom att

reservera någon del för eget bruk. Ofta är det också omöjligt för honom

och hans familj att skörda bären innan ägorna översvämmas av bärplockare

från annan ort. Enligt utskottets mening, är det därför ett berättigat

önskemål att en jordägare beredes möjlighet att i någon mån förbehålla

sig rätten till de bär som växa å hans mark. Av praktiska skäl ligger

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

därvid närmast till hands, att denna rätt kommer att avse de ägor som äro

belägna närmast hans gård.

Erfarenheten har även givit vid handen, att konkurrensen örn bären föranlett

att de i stor utsträckning skördas långt innan de blivit mogna. Denna

olägenhet skulle väl i viss mån förminskas, därest på sätt utskottet ovan förutsatt

rätten till bären i någon utsträckning förbehölles jordägaren. Det

lärer emellertid även i övrigt vara synnerligen önskvärt att man söker ingripa

mot den särskilt beträffande lingonen utbredda oseden att skörda dem mycket

för tidigt. I fråga örn möjligheterna för ett sådant ingripande kan det

väl vara förenat med vissa svårigheter att såsom tidigare föreslagits låta

offentlig myndighet bestämma viss tid före vilken lingonen å en viss ort ej

må skördas. Ett förbud att på uppenbart för tidigt stadium skörda lingonen

skulle dock alltid på denna väg kunna erhållas. Även andra utvägar äro

emellertid tänkbara. Sålunda finner utskottet icke uteslutet att det skulle

kunna meddelas en bestämmelse enligt vilken jordägaren skulle äga att hos

landsfiskalen i orten utverka förbud att skörda omogna lingon å viss mark.

För överträdelse av förbudet borde stadgas ett lågt bötesstraff, som dock

icke skulle äga tillämpning i andra fall än där någon efter det förbudet

blivit exempelvis genom anslag kungjort uppsåtligen eller genom oursäktligt

förbiseende åsidosatt detsamma. Genom att göra förbudet mot plockning

av omogna lingon beroende av jordägarens initiativ skulle detsamma icke

behöva bli mer omfattande än behovet kräver. För en sådan regel kan även

anföras att ett förbud av ifrågavarande slag aldrig lärer kunna bli effektivt,

därest icke jordägaren är intresserad av att medverka till dess upprätthållande.

Vidare må framhållas att den ifrågasatta bestämmelsen alltid skulle

medge rätt att plocka mogna lingon. Att på detta sätt för straffbudets tilllämpning

kräva, att någon verkligen illojalt försökt förekomma andra och

skördat bären i förtid, torde även vara överensstämmande med rättskänslan.

Då avsikten med en bestämmelse av nu berört innehåll icke är att bereda

jordägaren en förmån framför andra, synes det vara konsekvent att

föreskriva att, där jordägaren beträffande viss mark utverkat ett sådant förbud

som förut nämnts, icke heller han själv eller hans folk må där skörda lingon

i omoget tillstånd. Vissa invändningar, som förut anförts mot ett sådant

förbud jämväl för jordägaren och hans folk, torde icke äga berättigande

därest bestämmelsen i övrigt utformas på det sätt utskottet ifrågasatt.

De av utskottet berörda spörsmålen torde böra bli föremål för skyndsam

utredning. Såsom utskottet i sin förut intagna redogörelse erinrat har frågan

örn rätten till bären förut behandlats av lagberedningen i dess förslag till

jordabalk. Det är emellertid uppenbart att den med fördel kan vinna sin

lösning utan avvaktan å resultatet av den nya utredning örn revision av

jordabalken som enligt vad chefen för justitiedepartementet tillkännagivit

kommer att förberedas. Den särskilda frågan örn förbud att skörda omogna

lingon torde icke lia något som helst samband med sistnämnda utredning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,

att Kungl. Maj:t ville skyndsamt verkställa utredning i de av

utskottet angivna hänseenden samt för riksdagen framlägga det

förslag vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 28 februari 1935.

På första lagutskottets vägnar.

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling häja närvarit:

från första kammaren: herrar Akerman, Öhman*, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck,

Velander, Branting*, Sköldén* och Karlsson i Gillberga;

från andra kammaren: herrar llindqvist*, Sjögren och Wallerius, fru Östlund samt

herrar Olsson i Eimforsa, Olsson i Mellerud, Larsson och Gardell i Stenstu.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Akerman, Klefbeck, Branting, Lindgvist och Sjögren, fru Ostlund

samt herr Olsson i Mellerud, vilka anfört:

Beträffande först den civilrättsliga frågan örn rättigheten att tillgodogöra

sig vilt växande skogsbär lärer ingen vilja fullständigt beröva menige man

hans hävdvunna rätt i nämnda avseende. Utskottsmajoriteten synes också

härvidlag ha förordat en lösning av spörsmålet huvudsakligen i enlighet

med det förslag, som år 1909 framlades av lagberedningen och gick ut på,

att jordägaren skulle äga företräde till bärplockning inom ett avstånd av trehundra

meter från hans tomtplats eller trädgård, d. v. s. ett område av minst

60 tunnland. Mot en sådan anordning resa sig dock redan av praktiska

skäl stora betänkligheter. Och i tätare bebyggda delar av landet skulle den

för övrigt medföra att rätten till »fri» bärplockning så gott som försvunne.

Även örn såsom påståtts någon gång skulle inträffat att välsituerade personer

kommit farande långväga ifrån för att plocka bort bären intill småbrukarens

husknutar, hålla vi dock före att den stora mängden av bärplockare

uppträda mera försynt och tillhöra helt andra folkgrupper. Framför

allt lärer väl bärplockning bedrivas av fattigt folk, som därigenom söker

förbättra sina torftiga villkor. Man kan då fråga sig, om det verkligen är med

billigheten överensstämmande att nu förläna jordägaren, som dock sitter på sin

gård, en rätt, som han aldrig förut haft, på bekostnad av verkligt behövande.

Och man må väl även spörja örn det kan vara klokt att sålunda intensifiera

äganderätten. I varje fall synes det oss opåkallat att nu, då en revision

av jordabalken i dess helhet står för dörren, utbryta ifrågavarande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

spörsmål nr sitt naturliga sammanhang och göra det till föremål för särbehandling.

Yad därefter angår det hushållningstekniska spörsmålet örn förbud mot

plockning av omogna lingon har detta spörsmål upprepade gånger varit

föremål för utredning, varjämte detaljerade lagförslag i ämnet i anledning

av skrivelser från riksdagen framlagts. Då frågan emellertid erbjudit utomordentliga

svårigheter beträffande den praktiska utformningen, har icke något

av de framlagda förslagen lyckats vinna riksdagens bifall. Den motionär,

som nu ånyo fört fram spörsmålet, har icke lämnat något som helst nytt

uppslag för frågans lösning. Utskottsmajoriteten synes för sin del närmast

vilja förorda en bestämmelse, enligt vilken jordägaren skulle äga att hos

landsfiskalen i orten utverka förbud vid bötesansvar att skörda omogna

lingon å viss mark. Detta förslag synes emellertid minst lika omöjligt att

realisera som de tidigare framlagda.

På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm 1935. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.