Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen.
1935-04-11 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1935:41, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 4l.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 11 april 1935 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen.
Genom en den 11 mars 1935 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 201, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till
Lag
örn ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § strafflagen skall i nedan angivna del
erhålla följande ändrade lydelse:
Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då må, efter omständigheterna,
straffet nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort.
Till straffarbete på livstid må i sådant fall ej dömas.
Är brottet — —---ådömas bör.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1935.
Beträffande de skäl, som föranlett förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse
därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
5 kap. 2 § strafflagen innehåller bestämmelse örn straffnedsättning för lagöverträdare
i åldern mellan 15 och 18 år som skola ådömas straffarbete.
Straffarbete på livstid skall nedsättas till straffarbete från och med 6 till och
med 10 år. Straffarbete på viss tid må nedsättas till hälften av den eljest för
brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under 2 månader. Örn brottet är
belagt med påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen (förlust av vissa medborgerliga
rättigheter), skall domstolen pröva »efter omständigheterna», huruvida
sådan påföljd bör ådömas.
I motion vid 1934 års riksdag (II: 308) hemställdes, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande en revision
av gällande bestämmelser angående behandlingen av minderåriga förbrytare
med särskilt beaktande av vad i motionen anförts i fråga örn straffmyndighetsålder,
åtal, häktning och sättet för den brottsliges tillrättaförande.
Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 9 sami. 1 avd. Nr 4l—42.
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr il.
I utlåtande (nr 32) i anledning av motionen framhöll första lagutskottet
beträffande straffmyndighetsåldern att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
år 1918 ifrågasatt huruvida icke den nuvarande straffmyndighetsåldern av
15 år kunde höjas till 16 år, samt att detta spörsmål därefter varit föremål
för prövning av särskilda sakkunniga i ett år 1922 avgivet betänkande samt
av Kungl. Majit i samband med framläggande av en proposition med vissa
andra förslag till riksdagen år 1924. Någon höjning av åldersgränsen hade
emellertid då icke blivit förordad vare sig av de sakkunniga eller av Kungl.
Majit. Utskottet anförde härefter.
De uttalanden, som i nämnda sakkunnigbetänkande och proposition hade
förekommit i ämnet, ådagalade, att bestämmandet av straffmyndighetsåldern
vore en fråga av synnerligen vansklig natur. Mot den nuvarande åldersgränsen
hade anförts, att en femtonåring alltjämt befunne sig på barnets ståndpunkt
och fördenskull icke borde underkastas statens straffande verksamhet.
Därjämte kunde naturligen göras gällande, att det ofta inträffade, att en person
som fyllt 15 år i själva verket icke vunnit den grad av utveckling som
lagstiftaren förutsatt. Sistnämnda olägenhet vidlådde dock varje straffbarhetsgräns,
som bestämts en gång för alla, och den tidigare i svensk rätt förefintliga
möjligheten att i viss utsträckning lämna i domstolens skön att avgöra
huruvida straffbarhet skulle anses föreligga eller ej vore för visso förenad
med andra mycket betydande olägenheter. Mot den av riksdagen föreslagna
höjningen av straffmyndighetsåldern hade återigen enligt utskottets
mening anförts synnerligen vägande skäl, därvid utskottet särskilt ville hänvisa
till departementschefens anförande uti 1924 års proposition. I detta anförande,
till vilket utskottet i allt väsentligt kunde ansluta sig, påpekades
bland annat nödvändigheten av att samhället icke berövades erforderliga medel
att ingripa mot ungdom uti ifrågavarande ålder, som gjorde sig skyldig
till lagöverträdelser. Man torde även böra beakta, att det redan för närvarande
icke sällan torde vara förenat med stora svårigheter för barnavårdsnämnderna
att tillrättaföra barn i exempelvis 14—15-årsåldern. De utvägar
som för sådant ändamål stöde till buds vore icke längre så effektiva när barnet
i fråga redan nått en viss grad av utveckling, och barnavårdsnämndens
ingripande kunde då ofta framstå såsom mer eller mindre meningslöst.
På grund av vad sålunda anförts och med stöd av andra, i utlåtandet närmare
angivna skäl förklarade utskottet sig icke kunna förorda någon höjning
av den i 5 kap. 1 § strafflagen stadgade straffmyndighetsåldern. I anslutning
härtill uttalade utskottet, att utskottet funnit lämpligt undersöka, huruvida
icke mildring i den straffrättsliga behandlingen av dem som nyss överskridit
ifrågavarande åldersgräns kunde vinnas på annan väg, samt anförde
härom.
Utskottet ville erinra örn bestämmelsen i 5 kap. 2 § strafflagen, att när den
som fyllt 15 men ej 18 år beginge brott straffarbete på livstid skulle nedsättas
till sådant straffarbete från och med 6 till och med 10 år, varjämte straffarbete
på viss tid finge nedsättas till hälften av den eljest för brottet stadgade minsta
strafftid, dock ej under 2 månader. Den straff nedsättning, som medgåves beträffande
brott som beginges under de närmaste åren efter uppnådd straffmyndighetsålder,
vore uppenbarligen ett viktigt komplement till regeln att minderårig
intill nämnda ålder skulle vara strafflös. Därigenom förminskades de olägenheter
som enligt vad förut nämnts alltid följde av en fix straffmyndighetsålder.
Bestämmelsen i 5 kap. 2 § strafflagen tillgodosåge dock endast i be
-
Första lagutskottets utlåtande Nr ht.
3
gränsad utsträckning önskemålet att göra övergången från straffrihet på grund
av minderårighet till straffbarhet vid uppnådda 15 år så smidig som möjligt.
Den matematiska straffnedsättningsregel som innehölles i paragrafen måste
sålunda understundom leda till mycket obilliga resultat. Såsom exempel därå
kunde framhållas, att den som vid nyss fyllda 15 år övat otukt med kvinna
under 12 år icke kunde dömas till lägre straff än straffarbete i 2 år, under
det att han, örn gärningen skulle ha begåtts en eller ett par månader tidigare,
förblivit strafflös. Dylika obilliga resultat undginges däremot med den bestämmelse
örn straffnedsättning i fråga örn minderåriga i åldern 15—18 år som
gällde i Danmark. I sistnämnda land finge straffet, utan nå,gon sådan inskränkning
som i svensk rätt, nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort.
Därest en dylik straffnedsättningsregel infördes i 5 kap. 2 § strafflagen i stället
för den nu gällande, skulle otvivelaktigt åtskilliga av de synpunkter som
anförts för en höjning av straffmyndighetsåldern tillgodoses. Till stöd för en
sådan ändring skulle även kunna åberopas, att en dylik möjlighet för domstolen
att nedsätta straffet under vad eljest å gärningen följa bort icke vore okänd
för den svenska strafflagen. Utskottet ville allenast erinra örn bestämmelserna
i 5 kap. 6 och 9 §§ strafflagen. Särskilt de skäl som föranlett lagstiftaren
att i den förra paragrafen beträffande den som saknat förståndets fulla bruk
medge en sådan nedsättning av straffet torde äga motsvarighet när det gällde
minderåriga i åldern 15—18 år. Utskottet funne sålunda ur straffmätningssynpunkt
beaktansvärda skäl tala för att genom en ändring i 5 kap. 2 § strafflagen
giva domstolarna befogenhet att beträffande där omnämnda minderåriga
nedsätta det straff som eljest å gärningen följa bort, utan att vara bundna
av de nuvarande inskränkningarna i denna del. Därvid skulle uppenbarligen
även bibehållas det nuvarande förbudet i paragrafen att döma ifrågavarande
minderåriga till livstids straffarbete.
Utskottet övergick därefter till frågan örn ökad användning av tvångsuppfostran
i stället för straff och kunde för sin del icke finna skäl att i enlighet
med önskemål som uttalats i motionen förorda upphävande av den begränsning
i möjligheterna att förordna örn tvångsuppfostran som för närvarande vore uppställd
med avseende å straffets storlek. Utskottet fortsatte.
Utskottet ville emellertid påpeka, att därest den av utskottet ifrågasatta
ändringen av 5 kap. 2 § strafflagen genomfördes, domstolarna för visso icke
sällan bomme att döma till straff understigande straffarbete i 2 år där de på
grund av nuvarande straffnedsättningsregeln i nämnda lagrum icke haft möjlighet
därtill. Statistiken visade att även minderåriga i åldern 15—16 år emellanåt
dömts till straffarbete över 2 år. Särskilt i dylika fall skulle det uppenbarligen
kunna förväntas, att en ändring av 5 kap. 2 § strafflagen i angiven
riktning skulle leda till lägre straff. I sådan händelse öppnades även ökade
möjligheter för domstolarna att förordna om straffets utbytande mot tvångsuppfostran.
Utskottet anförde vidare att i motionen yrkats, att häktningstvång beträffande
minderåriga lagöverträdare borde avskaffas. Härom uttalade utskottet
följande.
För närvarande stadgades i 19 § 5. i förordningen örn strafflagens införande,
att den som misstänktes att ha begått brott, varå straffarbete dock ej under 2
år efter lag följa kunde, skulle i häkte tagas. Innebörden därav bleve beträffande
minderåriga i åldern 15—18 år —- med tillämpning av nu gällande straffnedsättningsregeln
i 5 kap. 2 § strafflagen — att han skulle tagas i häkte
när straffet enligt den eljest gällande straffskalan icke kunde understiga 4 år
(hälften därav lika med 2 år). Således skulle en person, som nyss fyllt 15 år
4
Första lagutskottets utlåtande Nr bl.
Utskottet.
och åtalades för otukt med kvinna under 12 år, häktas, enär straffet för sådan
gärning enligt 18 kap. 7 § strafflagen utgjorde minst straffarbete i 4 år. Även
utskottet funne det mindre tillfredsställande, att minderårig på grund av nu
tillämpliga straffskalor understundom skulle ovillkorligen häktas även då det
icke kunde befaras att han skulle avvika, undanröja bevisning eller dylikt,
överhuvud torde enligt utskottets mening vissa modifikationer i häktningsreglerna
vara påkallade beträffande minderåriga lagöverträdare. Emellertid
bomme även detta spörsmål att upptagas till behandling av processlagberedningen
vid dess arbete å rättegångsreformen. Det torde fördenskull vara
mindre lämpligt att nu påkalla någon omarbetning av nämnda regler med hänsyn
till de minderåriga. Utskottet återkomme emellertid i detta sammanhang
till den förut ifrågasatta ändringen av 5 kap. 2 § strafflagen. Utskottet hade
därvid funnit skäl tala för att giva domstolarna befogenhet att beträffande de
i berörda paragraf omnämnda minderåriga nedsätta det straff som eljest å
gärningen följa bort utan att vara bundna av de nuvarande inskränkningarna
i denna del. Därest en sådan ändring genomfördes bleve i de fall att någon,
som fyllt 15 men ej 18 år begått brott, minimum i den straffskala, som skulle
tillämpas å brottet, alltid 5 kronors böter. Då obligatorisk skyldighet att
häkta enligt 19 § 5. i förordningen örn strafflagens införande icke förelåge i
andra fall än då lägre straff än straffarbete i 2 år icke kunde följa å brottet,
skulle den föreslagna ändringen i 5 kap. 2 § strafflagen även medföra, att
häktningstvång enligt nyssnämnda stadgande i förordningen örn strafflagens
införande icke längre skulle föreligga.
Utskottet framhöll slutligen att den ifrågavarande ändringen av 5 kap. 2 §
strafflagen sålunda torde, enligt vad utskottet i olika sammanhang anfört,
innebära beaktansvärda fördelar under det att några olägenheter icke syntes
vara att befara av densamma. Då den därjämte utan svårighet torde kunna
genomföras utan avvaktan å en mera allmän reform av strafflagen, förordade
utskottet, att Kungl. Majit upptoge denna speciella reform till prövning, och
hemställde — med avstyrkande av motionen i övrigt — att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 5 kap. 2 § strafflagen, att,
när någon som fyllt 15 men ej 18 år begår brott, straffet finge, med bibehållande
av förbudet att döma till straffarbete på livstid, nedsättas under vad
eljest å gärningen följa bort.
Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, i anledning varav riksdagen avlät
en den 7 april 1934 dagtecknad skrivelse till Kungl. Majit i enlighet därmed.
Förevarande förslag överensstämmer i allo med det förslag örn vars framläggande
riksdagen i sin förutnämnda skrivelse den 7 april 1934 anhållit.
Utskottet får förty hemställa,
att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 11 april 1935.
På första lagutskottets vägnar i
A. ÅKERMAN.
Första lagutskottets utlåtande Nr hl.
5
Vid detta ärendes behandling lia närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Öhman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck,
Svenson i Eskhult, Norling* och Wijkström;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Nilsson i Antnäs*, Ryberg och Wallerius*,
fru Östlund samt herrar Olsson i Rimforsa, Berg och Johnsson i Kalmar.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1935:193 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av o kap. 2 § strafflagen. a1 i texten