Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen.

1935-04-11 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1935:41, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 4l.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 11 april 1935 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen.

Genom en den 11 mars 1935 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 201, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under åberopande

av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

örn ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § strafflagen skall i nedan angivna del

erhålla följande ändrade lydelse:

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då må, efter omständigheterna,

straffet nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort.

Till straffarbete på livstid må i sådant fall ej dömas.

Är brottet — —---ådömas bör.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1935.

Beträffande de skäl, som föranlett förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse

därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

5 kap. 2 § strafflagen innehåller bestämmelse örn straffnedsättning för lagöverträdare

i åldern mellan 15 och 18 år som skola ådömas straffarbete.

Straffarbete på livstid skall nedsättas till straffarbete från och med 6 till och

med 10 år. Straffarbete på viss tid må nedsättas till hälften av den eljest för

brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under 2 månader. Örn brottet är

belagt med påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen (förlust av vissa medborgerliga

rättigheter), skall domstolen pröva »efter omständigheterna», huruvida

sådan påföljd bör ådömas.

I motion vid 1934 års riksdag (II: 308) hemställdes, att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande en revision

av gällande bestämmelser angående behandlingen av minderåriga förbrytare

med särskilt beaktande av vad i motionen anförts i fråga örn straffmyndighetsålder,

åtal, häktning och sättet för den brottsliges tillrättaförande.

Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 9 sami. 1 avd. Nr 4l—42.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr il.

I utlåtande (nr 32) i anledning av motionen framhöll första lagutskottet

beträffande straffmyndighetsåldern att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

år 1918 ifrågasatt huruvida icke den nuvarande straffmyndighetsåldern av

15 år kunde höjas till 16 år, samt att detta spörsmål därefter varit föremål

för prövning av särskilda sakkunniga i ett år 1922 avgivet betänkande samt

av Kungl. Majit i samband med framläggande av en proposition med vissa

andra förslag till riksdagen år 1924. Någon höjning av åldersgränsen hade

emellertid då icke blivit förordad vare sig av de sakkunniga eller av Kungl.

Majit. Utskottet anförde härefter.

De uttalanden, som i nämnda sakkunnigbetänkande och proposition hade

förekommit i ämnet, ådagalade, att bestämmandet av straffmyndighetsåldern

vore en fråga av synnerligen vansklig natur. Mot den nuvarande åldersgränsen

hade anförts, att en femtonåring alltjämt befunne sig på barnets ståndpunkt

och fördenskull icke borde underkastas statens straffande verksamhet.

Därjämte kunde naturligen göras gällande, att det ofta inträffade, att en person

som fyllt 15 år i själva verket icke vunnit den grad av utveckling som

lagstiftaren förutsatt. Sistnämnda olägenhet vidlådde dock varje straffbarhetsgräns,

som bestämts en gång för alla, och den tidigare i svensk rätt förefintliga

möjligheten att i viss utsträckning lämna i domstolens skön att avgöra

huruvida straffbarhet skulle anses föreligga eller ej vore för visso förenad

med andra mycket betydande olägenheter. Mot den av riksdagen föreslagna

höjningen av straffmyndighetsåldern hade återigen enligt utskottets

mening anförts synnerligen vägande skäl, därvid utskottet särskilt ville hänvisa

till departementschefens anförande uti 1924 års proposition. I detta anförande,

till vilket utskottet i allt väsentligt kunde ansluta sig, påpekades

bland annat nödvändigheten av att samhället icke berövades erforderliga medel

att ingripa mot ungdom uti ifrågavarande ålder, som gjorde sig skyldig

till lagöverträdelser. Man torde även böra beakta, att det redan för närvarande

icke sällan torde vara förenat med stora svårigheter för barnavårdsnämnderna

att tillrättaföra barn i exempelvis 14—15-årsåldern. De utvägar

som för sådant ändamål stöde till buds vore icke längre så effektiva när barnet

i fråga redan nått en viss grad av utveckling, och barnavårdsnämndens

ingripande kunde då ofta framstå såsom mer eller mindre meningslöst.

På grund av vad sålunda anförts och med stöd av andra, i utlåtandet närmare

angivna skäl förklarade utskottet sig icke kunna förorda någon höjning

av den i 5 kap. 1 § strafflagen stadgade straffmyndighetsåldern. I anslutning

härtill uttalade utskottet, att utskottet funnit lämpligt undersöka, huruvida

icke mildring i den straffrättsliga behandlingen av dem som nyss överskridit

ifrågavarande åldersgräns kunde vinnas på annan väg, samt anförde

härom.

Utskottet ville erinra örn bestämmelsen i 5 kap. 2 § strafflagen, att när den

som fyllt 15 men ej 18 år beginge brott straffarbete på livstid skulle nedsättas

till sådant straffarbete från och med 6 till och med 10 år, varjämte straffarbete

på viss tid finge nedsättas till hälften av den eljest för brottet stadgade minsta

strafftid, dock ej under 2 månader. Den straff nedsättning, som medgåves beträffande

brott som beginges under de närmaste åren efter uppnådd straffmyndighetsålder,

vore uppenbarligen ett viktigt komplement till regeln att minderårig

intill nämnda ålder skulle vara strafflös. Därigenom förminskades de olägenheter

som enligt vad förut nämnts alltid följde av en fix straffmyndighetsålder.

Bestämmelsen i 5 kap. 2 § strafflagen tillgodosåge dock endast i be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr ht.

3

gränsad utsträckning önskemålet att göra övergången från straffrihet på grund

av minderårighet till straffbarhet vid uppnådda 15 år så smidig som möjligt.

Den matematiska straffnedsättningsregel som innehölles i paragrafen måste

sålunda understundom leda till mycket obilliga resultat. Såsom exempel därå

kunde framhållas, att den som vid nyss fyllda 15 år övat otukt med kvinna

under 12 år icke kunde dömas till lägre straff än straffarbete i 2 år, under

det att han, örn gärningen skulle ha begåtts en eller ett par månader tidigare,

förblivit strafflös. Dylika obilliga resultat undginges däremot med den bestämmelse

örn straffnedsättning i fråga örn minderåriga i åldern 15—18 år som

gällde i Danmark. I sistnämnda land finge straffet, utan nå,gon sådan inskränkning

som i svensk rätt, nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort.

Därest en dylik straffnedsättningsregel infördes i 5 kap. 2 § strafflagen i stället

för den nu gällande, skulle otvivelaktigt åtskilliga av de synpunkter som

anförts för en höjning av straffmyndighetsåldern tillgodoses. Till stöd för en

sådan ändring skulle även kunna åberopas, att en dylik möjlighet för domstolen

att nedsätta straffet under vad eljest å gärningen följa bort icke vore okänd

för den svenska strafflagen. Utskottet ville allenast erinra örn bestämmelserna

i 5 kap. 6 och 9 §§ strafflagen. Särskilt de skäl som föranlett lagstiftaren

att i den förra paragrafen beträffande den som saknat förståndets fulla bruk

medge en sådan nedsättning av straffet torde äga motsvarighet när det gällde

minderåriga i åldern 15—18 år. Utskottet funne sålunda ur straffmätningssynpunkt

beaktansvärda skäl tala för att genom en ändring i 5 kap. 2 § strafflagen

giva domstolarna befogenhet att beträffande där omnämnda minderåriga

nedsätta det straff som eljest å gärningen följa bort, utan att vara bundna

av de nuvarande inskränkningarna i denna del. Därvid skulle uppenbarligen

även bibehållas det nuvarande förbudet i paragrafen att döma ifrågavarande

minderåriga till livstids straffarbete.

Utskottet övergick därefter till frågan örn ökad användning av tvångsuppfostran

i stället för straff och kunde för sin del icke finna skäl att i enlighet

med önskemål som uttalats i motionen förorda upphävande av den begränsning

i möjligheterna att förordna örn tvångsuppfostran som för närvarande vore uppställd

med avseende å straffets storlek. Utskottet fortsatte.

Utskottet ville emellertid påpeka, att därest den av utskottet ifrågasatta

ändringen av 5 kap. 2 § strafflagen genomfördes, domstolarna för visso icke

sällan bomme att döma till straff understigande straffarbete i 2 år där de på

grund av nuvarande straffnedsättningsregeln i nämnda lagrum icke haft möjlighet

därtill. Statistiken visade att även minderåriga i åldern 15—16 år emellanåt

dömts till straffarbete över 2 år. Särskilt i dylika fall skulle det uppenbarligen

kunna förväntas, att en ändring av 5 kap. 2 § strafflagen i angiven

riktning skulle leda till lägre straff. I sådan händelse öppnades även ökade

möjligheter för domstolarna att förordna om straffets utbytande mot tvångsuppfostran.

Utskottet anförde vidare att i motionen yrkats, att häktningstvång beträffande

minderåriga lagöverträdare borde avskaffas. Härom uttalade utskottet

följande.

För närvarande stadgades i 19 § 5. i förordningen örn strafflagens införande,

att den som misstänktes att ha begått brott, varå straffarbete dock ej under 2

år efter lag följa kunde, skulle i häkte tagas. Innebörden därav bleve beträffande

minderåriga i åldern 15—18 år —- med tillämpning av nu gällande straffnedsättningsregeln

i 5 kap. 2 § strafflagen — att han skulle tagas i häkte

när straffet enligt den eljest gällande straffskalan icke kunde understiga 4 år

(hälften därav lika med 2 år). Således skulle en person, som nyss fyllt 15 år

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr bl.

Utskottet.

och åtalades för otukt med kvinna under 12 år, häktas, enär straffet för sådan

gärning enligt 18 kap. 7 § strafflagen utgjorde minst straffarbete i 4 år. Även

utskottet funne det mindre tillfredsställande, att minderårig på grund av nu

tillämpliga straffskalor understundom skulle ovillkorligen häktas även då det

icke kunde befaras att han skulle avvika, undanröja bevisning eller dylikt,

överhuvud torde enligt utskottets mening vissa modifikationer i häktningsreglerna

vara påkallade beträffande minderåriga lagöverträdare. Emellertid

bomme även detta spörsmål att upptagas till behandling av processlagberedningen

vid dess arbete å rättegångsreformen. Det torde fördenskull vara

mindre lämpligt att nu påkalla någon omarbetning av nämnda regler med hänsyn

till de minderåriga. Utskottet återkomme emellertid i detta sammanhang

till den förut ifrågasatta ändringen av 5 kap. 2 § strafflagen. Utskottet hade

därvid funnit skäl tala för att giva domstolarna befogenhet att beträffande de

i berörda paragraf omnämnda minderåriga nedsätta det straff som eljest å

gärningen följa bort utan att vara bundna av de nuvarande inskränkningarna

i denna del. Därest en sådan ändring genomfördes bleve i de fall att någon,

som fyllt 15 men ej 18 år begått brott, minimum i den straffskala, som skulle

tillämpas å brottet, alltid 5 kronors böter. Då obligatorisk skyldighet att

häkta enligt 19 § 5. i förordningen örn strafflagens införande icke förelåge i

andra fall än då lägre straff än straffarbete i 2 år icke kunde följa å brottet,

skulle den föreslagna ändringen i 5 kap. 2 § strafflagen även medföra, att

häktningstvång enligt nyssnämnda stadgande i förordningen örn strafflagens

införande icke längre skulle föreligga.

Utskottet framhöll slutligen att den ifrågavarande ändringen av 5 kap. 2 §

strafflagen sålunda torde, enligt vad utskottet i olika sammanhang anfört,

innebära beaktansvärda fördelar under det att några olägenheter icke syntes

vara att befara av densamma. Då den därjämte utan svårighet torde kunna

genomföras utan avvaktan å en mera allmän reform av strafflagen, förordade

utskottet, att Kungl. Majit upptoge denna speciella reform till prövning, och

hemställde — med avstyrkande av motionen i övrigt — att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 5 kap. 2 § strafflagen, att,

när någon som fyllt 15 men ej 18 år begår brott, straffet finge, med bibehållande

av förbudet att döma till straffarbete på livstid, nedsättas under vad

eljest å gärningen följa bort.

Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, i anledning varav riksdagen avlät

en den 7 april 1934 dagtecknad skrivelse till Kungl. Majit i enlighet därmed.

Förevarande förslag överensstämmer i allo med det förslag örn vars framläggande

riksdagen i sin förutnämnda skrivelse den 7 april 1934 anhållit.

Utskottet får förty hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 april 1935.

På första lagutskottets vägnar i

A. ÅKERMAN.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr hl.

5

Vid detta ärendes behandling lia närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Öhman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck,

Svenson i Eskhult, Norling* och Wijkström;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Nilsson i Antnäs*, Ryberg och Wallerius*,

fru Östlund samt herrar Olsson i Rimforsa, Berg och Johnsson i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:193 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av o kap. 2 § strafflagen. a1 i texten