Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i motorfordons förordning en. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 53 i första kammaren av herr Löfvander m. fl. och nr 135 i andra kammaren av herr Nilsson i Steneberg m. fl.
1935-02-22 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1935:11, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i motorfordons förordning en. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 53 i första kammaren av herr Löfvander m. fl. och nr 135 i andra kammaren av herr Nilsson i Steneberg m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
1
Nr 11.
Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1935 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
motorfordons förordning en.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 53 i första
kammaren av herr Löfvander m. fl. och nr 135 i andra kammaren av herr
Nilsson i Steneberg m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn sådan ändring i motorfordonsförordningen,
att för transport av mjölk till mejeri och konsumtionsort samt slaktdjur
och slakteriprodukter ej skall erfordras särskilt tillstånd.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
I 23 § motorfordonsförordningen definieras begreppet yrkesmässig trafik
såsom tillhandahållande åt allmänheten av automobil mot ersättning. Uttrycket
»allmänheten» har i rättstillämpningen givits en mycket vidsträckt
innebörd. Enligt ett utslag av Högsta domstolen från år 1926 (N. J. A.
1926: 494) ha sålunda till allmänheten hänförts medlemmar av en ekonomisk
förening, vilken med en föreningen tillhörig omnibus latit mot ersättning transportera
medlemmarna tillhörigt gods. Enligt ett annat utslag av samma domstol
från år 1931 (N. J. A. 1931: 117) har s. k. firmakörning med automobil
(körning åt endast ett företag) hänförts till yrkesmässig trafik.
I 24 § motorfordonsförordningen skiljes på tre slag av yrkesmässig trafik:
linjetrafik, varunder inbegripes yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss
vägsträcka eller mellan vissa orter; stadstrafik, varmed avses annan, inom
stad bedriven, yrkesmässig trafik än linjetrafik; samt länstrafik, vilken angives
såsom inom visst län eller del därav bedriven yrkesmässig trafik, som
icke är att hänföra till linje- eller stadstrafik. Tillstånd till yrkesmässig trafik
meddelas, i fråga om linjetrafik av länsstyrelsen i det eller de län, där
trafiken skall äga rum, i fråga örn stadstrafik av polismyndigheten i staden
samt i fråga om länstrafik av länsstyrelsen. Trafiktillstånd far ej meddelas,
därest ej den ifrågasatta trafiken finnes behövlig med hänsyn till redan
förefintliga trafikföretag samt i övrigt lämplig. Trafiktillstånd skall upptaga
de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Automobil må icke
användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sadan trafik godkänd av den
myndighet, som har att meddela trafiktillståndet. Ingen får tjänstgöra som
förare av autombil i yrkesmässig trafik utan att därtill ha erhållit särskilt
tillstånd (trafikkort).
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 11.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
I motionerna göres gällande, att däri berörda transporter av mjölk, slaktdjur
ock slakteriprodukter icke kunna vara av sådan beskaffenhet, att de böra
hänföras till den trafik, som riksdagen avsett, då den godkänt bestämmelser
om linjetrafik.
Redan enligt 1906 års automobil för ordning var den, som ville utöva yrkesmässig
automobiltrafik, skyldig att söka tillstånd därtill av offentlig myndighet,
och jämväl i denna författning definierades yrkesmässig trafik såsom
automobils tillhandahållande åt allmänheten mot ersättning.
Särskilda bestämmelser örn linjetrafik upptogos först i 1923 års motorfordons
förordning, där linjetrafik, i överensstämmelse med Kungl. Maj :ts förslag
i proposition nr 124 till 1923 års riksdag, betecknades såsom yrkesmässig trafik
med automobil i regelbunden fart å viss vägsträcka. Sådan regelbundenhet
torde, enligt vederbörande statsråds yttrande till statsrådsprotokollet vid
avlåtande av nämnda proposition, vara för handen, även örn trafiktiderna ej
äro till klockslaget bestämda utan exempelvis örn ett visst antal turer utföres
för varje vecka.
Angående innebörden av begreppet linjetrafik i nämnda proposition yttrade
sakkunniga för maskinell vägtrafik i sitt år 1923 framlagda betänkande
(S. O. U. 1923: 54 s. 152 och 153):
Linjetrafik eller regelbunden automobiltrafik karakteriseras av att automobil
regelbundet tillhandahålles allmänheten för person- eller godsbefordran
mellan vissa orter längs en bestämd vägsträcka, utan att därvid automobilen
behöver i sin helhet förhyras för den enskilda färden eller transporten. Från
allmänhetens synpunkt ligger fördelen med linjetrafik däruti, att man vet, att
transportlägenhet städse med angiven grad av regelbundenhet förefinnes mellan
de ifrågavarande orterna, och att denna transport betingar lägre priser
än som normalt kan ifrågasättas vid förhyrande av helt fordon för den enskilda
färden eller transporten. Vid persontrafik torde merendels noggrann
regelbundenhet enligt fastställd och bekantgjord turlista vara ofrånkomlig,
och likaledes torde avvikelser från den fasta routen icke kunna ifrågakomma
annat än möjligen såsom särskilda extraturer. För godstrafik däremot är
vanligen (dock ej t. ex. i fråga örn mjölkförsändelser, färsk fisk o. s. v.) en
till klockslaget fastställd regelbundenhet av turerna mera oväsentlig, och väsentlig
allenast förvissningen, att gods städse inom t. ex. visst angivet antal
dagar blir vederbörligen befordrat mellan orterna i fråga. I den mån linjetrafik
avser godsbefordran torde därför en viss marginal för regelbundenheten
av turernas tider kunna förekomma, utan att karaktären av linjetrafik
därigenom upphäves. Av praktisk-ekonomiska skäl, då det vid godskörning
är av betydelse, att trafiken går »från dörr till dörr», kan godslinjetrafik
även med fördel så anordnas, att avvikelser från den fastställda linjesträckningen
göres i mån av behov för uppsamlande och avlämnande av gods, åtminstone
då det gäller mera avsevärda godsmängder.
över huvud taget torde en fullt skarp avgränsning mellan linjetrafik och annan
yrkesmässig trafik icke förefinnas; det ena slaget av trafik kan tämligen
omärkligt utvecklas till det andra slaget. En fullt bindande, praktiskt och formellt
oantastlig definition på linjetrafik torde därför svårligen kunna givas.
Den i förslaget till 1923 års motorfordonsförordning givna definitionen torde
emellertid, klokt tillämpad, vara fullt tillfredsställande för administrativa
behov.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
3
1927 års motorfordonssakkunniga yttrade i sitt år 1929 avgivna betänkande
(S. 0. U. 1929:16 s. 195 och 196), att det väsentligen karakteristiska och det
som motiverade den särbehandling, som givits linjetrafiken, vore, förutom att
trafiken ägde rum å viss bestämd vägsträcka, att densamma upprätthölles
regelbundet på sådant sätt, att allmänheten alltid visste transportlägenhet på
givna tider vara för handen utan förhyrning av helt fordon för eget bruk. De
sakkunniga uttalade, att definitionen å linjetrafik i 1923 års motorfordonsförordning
i stort sett visat sig tillräcklig för att lämna vederbörande myndigheter
möjlighet att avgränsa det trafikinstitut, som åsyftades.
Definitionen å linjetrafik upptogs från 1923 års motorfordonsförordning
oförändrad i 1930 års motorfor dons för ordning.
Riksdagens år 1931 församlade revisorer framhöllo önskvärdheten
av att en allsidig undersökning snarast vidtoges angående lämpligheten
av åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägsoch
automobiltrafiken.
1932 års riksdag, som i samband med revisorernas yttrande till behandling
upptog tre motioner (1:63, 11:315 och 11:316), i vilka jämväl utredningsyrkanden
i samma riktning framställts, beslöt, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad bankoutskottet i utlåtande (nr 59) hemställt, i skrivelse (nr 364)
hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig
utredning av frågan örn åtgärder för ernående av en ur olika synpunkter sund
reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart jämte därmed
sammanhängande spörsmål samt därefter vidtaga de åtgärder och, i den
mån riksdagens medverkan prövades erforderlig, för riksdagen framlägga de
förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.
I skrivelsen framhöll riksdagen, bland annat:
Av i ärendet föreliggande handlingar hade synts framgå, att den osunda
konkurrensen mellan olika trafikföretag skärpts genom den starka stegring
av antalet biltrafikrättigheter, särskilt för lasttrafik, som ägt rum under
de senare åren, samt genom att lämnade tillstånd utnyttjats på ett annat sätt
än från början torde hava varit avsett, ävensom att dessa omständigheter
vore en viktig orsak till vissa nu rådande mindre tillfredsställande förhållanden.
Därest transportorganisationen genom bilföretagens snabba tillväxt blivit
för stor i förhållande till transportbehovet, syntes åtgärder böra vidtagas
för utjämning av trafikrättigheternas antal till rimligare proportioner. För
vinnande av detta syfte torde strängare regler för beviljande av trafiktillstånd
böra övervägas, dock utan att därigenom tendenser till monopolbildning eller
handel med trafikrättigheter befrämjades. Med avseende å de sist berörda
spörsmålen ville det synas, som örn den av riksdagen förordade utredningen i
första hand borde till omedelbar prövning upptaga frågan örn tillämpningen
av motorfordonsförordningens bestämmelser beträffande beviljande av tillstånd
till yrkesmässig trafik. I den mån ändring av motorfordonsförordningen
i förevarande syfte erfordrades och ansåges kräva riksdagens medverkan,
förutsatte riksdagen, att dylika spörsmål gjordes till föremål för fristående
behandling snarast möjligt.
Den 30 juni 1932 anmäldes riksdagens skrivelse i statsrådet. Föredragande
departementschefen, statsrådet Jeppsson, förklarade sig därvid tillstyrka den
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
begärda utredningen. Därvid borde, på sätt riksdagen föreslagit, i första band
till omedelbar prövning upptagas frågan om tillämpningen av vissa föreskrifter
i motorfordonsförordningen.
I enlighet med bemyndigande av Kungl. Majit sistnämnda dag tillkallade
departementschefen landshövdingen A. W. T. von Sneidern (ordförande) samt
ledamöterna av riksdagen herrar Johan Bernhard Johansson och Wikström
såsom utredningsmän.
Utredningsmännen, som antagit benämningen 1932 års trafikutredning, hava
i enlighet med åt dem givna direktiv i första hand inriktat sitt arbete på en
undersökning av tillämpningen av vissa bestämmelser i motorfordonsförordningen
m. m. Sedan de genom utsända frågeformulär inhämtat länsstyrelsernas
uppfattning i förevarande ämne ävensom samrått med representanter för olika
organisationer av yrkesutövare inom den yrkesmässiga automobiltrafiken, hava
de med skrivelse den 22 december 1932 avlämnat betänkande med förslag till
ändring i vissa delar av motorfordonsförordningens bestämmelser om yrkesmässig
trafik.
Beträffande innebörden av begreppet linjetrafik framhöll trafikutredningen,
att definitionen å linjetrafik lämnat utrymme för meningsskiljaktigheter, särskilt
med avseende därå, huruvida vissa regelbundet anordnade godstransporter
vöre att hänföra till linjetrafik eller ej. Trafikutredningen har därutinnan,
efter redogörelse för några dylika fall, som varit föremål för domstols prövning,
anfört, att då utsikt funnes, att rättstillämpningen skulle vinna större
stadga, sådan erfarenhet borde avvaktas, enär det vore fördelaktigare om en
tillfredsställande ordning vunnes på rättstillämpningens väg än genom ändring
i lagstiftningen, varigenom ny osäkerhet kunde bliva följden.
I proposition nr 193 till 1933 års riksdag anhöll Kungl. Maj :t örn riksdagens
yttrande över ett förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen,
däri föreslogs bland annat sådan avfattning av 24 § i
nämnda förordning, att under begreppet linjetrafik folie ej endast trafik i
regelbunden fart å viss vägsträcka utan jämväl trafik, som regelbundet bedrives
mellan vissa orter, även örn densamma framgår å olika vägsträckor.
Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, yttrade i det vid nämnda
proposition fogade statsrådsprotokollet:
Att missförhållanden uppkommit i anledning av den nuvarande gränsdragningen
mellan å ena sidan linjetrafik och å andra sidan annan yrkesmässig
trafik, främst länstrafik, torde vara obestridligt. Såsom ett led i åtgärderna
att söka åstadkomma en sund reglering av konkurrensen mellan den yrkesmässiga
automobiltrafiken och järnvägstrafiken synes det därför påkallat, att
de särskilda bestämmelser och villkor, som gälla beträffande linjetrafik, kunna
tillämpas jämväl med avseende å den automobiltrafik, som, i stort sett
ohämmad, regelbundet bedrives mellan vissa orter.
Andra lagutskottet, som till behandling förehade nyssnämnda proposition,
yttrade i utlåtande, nr 31, i fråga örn förslaget örn ändrad definition av begreppet
linjetrafik:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11. o
Den ändrade innebörd av begreppet linjetrafik, som i propositionen föreslagits,
synes icke komma att få nämnvärd betydelse för den lojala trafiken.
Däremot synes den lämna ökad möjlighet att beivra den maskerade linjetrafik,
som nu flerstädes utövas. Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet den föreslagna
förändringen av definitionen å linjetrafik. . ... , ..
I detta sammanhang har inom utskottet diskuterats ett linjetrafiken berörande
särskilt spörsmål. ''Flerstädes förekommer dek att ett antal lantbrukare
eller en mejeriförening utbjuder körning av mjölk från de olika producenterna
till mejeriet på ackord, därvid körning kan erhållas till billigare pris än det,
som begäres enligt den taxa, vilken tillämpas av trafikutövare, som innehar
tillstånd till linjetrafik å den vägsträcka, där mjölkkörningen skall äga ruin.
Därest omständigheterna äro sådana, att dylik ackordskörning anses skota
falla under begreppet linjetrafik enligt den föreslagna definitionen vili utskottet
framhålla, att med hänsyn till nödvändigheten av att förbilliga lantbrukets
omkostnader ett verkligt behov av sadan körning kan anses föreligga.
Enligt utskottets mening synes därför denna ackordskörning i allmänhet ej böra
förhindras enbart av den anledningen, att någon trafikutövare redan innehar
allmänt tillstånd till linjetrafik å vägen förbi de platser, där mjölkkörningen
är avsedd att äga rum. Genom att i förekommande fall giva trafiktillståndet
för mjölkköraren sådan inskränkt omfattning, att detsamma kommer att a/vse
allenast körning av mjölk och möjligen andra lantbruksprodukter, synes vederbörande
länsstyrelse hava möjlighet att förhindra obehörig konkurrens med
redan förefintliga trafikföretag utan att därigenom billigare körning av mjölk
och andra lantbruksprodukter förhindras.
Eiksdagen godkände utskottets utlåtande.
Genom en kungl, förordning den 1\ juni 1933, vilken trätt i kraft den 1 januari
1934, verkställdes, bland annat, den av Kungl. Majit föreslagna ändringen
i 24 § motorfordonsförordningen.
Kungl. Maj :t har den 27 januari 1933 fastställt en plan att i huvudsak ligga
till grund vid fullföljandet av trafikutredningens arbete, i vad avser förhållandet
mellan järnvägs- och automobiltrafik. Enligt denna plan borde till en
början åstadkommas en jämförande översikt, i form dels av statistik och dels
av kartor, över järnvägstrafikens och biltrafikens kapacitet och funktioner
ävensom en översikt av åtgärder i utlandet i trafikreglerande syfte, varefter
särskilda, av utredningsmännen angivna åtgärder till reglerande av nämnda
trafikmedels konkurrens borde komma under övervägande. I planen har särskilt
angivits, bland annat, granskning av koncessionsförfarandet.
Med skrivelse den 19 januari 1934 har trafikutredningen till Kungl. Majit
överlämnat en jämförande översikt rörande järnvägs- och automobiltrafik (S.
O. U. 1934: 33 och 34).
Enligt den till 1935 års riksdag avlämnade Berättelsen örn vad i rikets
styrelse sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit har trafikutredningen
under år 1934 varit sysselsatt med utarbetande av författningsförslag
rörande yrkesmässig automobiltrafik. Enligt uppgift i samma berättelse
väntas utredningen slutföra sitt huvudsakliga uppdrag under 1935.
Enligt vad utskottet inhämtat har en enskild person i en till Kungl. Majit
inkommen, den 5 september 1934 dagtecknad skrift gjort framställning i fråga
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
om rätt för jordbrukare att utan tillstånd för egen och andras räkning med
automobil befordra mjölk och andra lantbruksprodukter. Kungl. Maj:t har
genom beslut den 14 september 1934 förordnat, att nämnda skrift skulle överlämnas
till trafikutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av
dess uppdrag.
I trafikutredningens ovannämnda statistiska översikt återfinnes en tabell,
upptagande, bland annat, antalet i de särskilda länen i början av år 1933 i
j rkesmässig trafik använda lastautomobiler. Tabellen är i nu nämnda delar
av följande innehåll:
1
Lastautomobiler i yrkesmässig
trafik
Län
Linjetrafik
Stadstrafik
Länstrafik
Efter avdrag
av antalet
kombinerade
rättigheter
utgör antalet
lastbilar i
yrkesmässig
trafik
1
■ ■ 2
3
4
5
6
Stockholms stad......
8
2,156
i _
2,164
Stockholms län......
62
69
717
62
786 !
Uppsala.........
7
96
318
22
399 j
Södermanlands......
23
122
448
122
471
Östergötlands.......
4
234
731
229
740
Jönköpings........
54
78
564
781
628 i
Kronobergs........
—
10
372
10
372 !
Kalmar..........
8
71
472
65
486
Gotlands.........
1
31
60
23
69
Blekinge.........
2
83
274
78
281
Kristianstads......
2
54
568
54
570
Malmöhus........
575
+ 12
motorcyklar
1,039
515
1,111
Hallands......
19
54
412
54
431 j
Göteborgs o. Bohus ....
9
891
760
421
1,239 [
Alvsborgs ......
6
188
627
82
706
Skaraborgs ......
5
87
500
79
513
Värmlands ....
43
113
661
113
704
Örebro ........
47
140
487
96
578
Västmanlands......
2
109
347
109
349 i
Kopparbergs......
10
54
389
48
405
Gävleborgs........;
9
110
617
no!
626 !
Västernorrlands.....
46
121
442
95 i
514
Jämtlands.......
29
29 i
280
29 !
309 j
Västerbottens.......
51
40 1
451
22 !
520
Norrbottens......
29
58 |
436
58 i
465
Hela riket: S:a i
476
5,570 |
11,972
2,574 i
15,436 1
1 I brist på exakta uppgifter är siffran uppskattad.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
7
Trafikutredningen har i anslutning till denna tabell fäst uppmärksamheten
på huru ojämnt antalet lastautomobiler i linjetrafik vore fördelat mellan länen.
Ett flertal län med talrik befolkning och stort automobilbestånd i övrigt företedde
sålunda anmärkningsvärt låga siffror. Enligt trafikutredningens uppfattning
torde detta förhållande knappast kunna förklaras på annat sätt än
att skiljaktig tillämpning i olika län gjort sig gällande beträffande frågan,
huruvida vissa slag av godstransporter, särskilt transporter av mjölk eller
andra livsmedelsprodukter för en i ett eller annat avseende begränsad grupp
av beställares räkning, vore att hänföra till linjetrafik.
Utskottet har från länsstyrelsen i Malmöhus län inhämtat: Under år 1932
hade av 281 ansökningar örn tillstånd till länstrafik för godsbefordran med
lastautomobil 17 ogillats och 264 beviljats i enlighet med gjorda yrkanden.
Utav de senare avsågo 18 transport av mjölk och 9 transport av mjölk och
mejeriprodukter. Under år 1933 hade av 106 ansökningar örn tillstånd till
länstrafik för godsbefordran med lastautomobil 44 ogillats, 1 beviljats endast
för transport av djur, 1 beviljats endast för transport av mjölk och 60 beviljats
i enlighet med gjorda yrkanden. Av de senare avsågo 17 transport av
mjölk och 1 transport av djur. Under år 1934 hade av 944 ansökningar örn
tillstånd till länstrafik för godsbefordran med lastautomobil 230 ogillats, 127
beviljats med viss inskränkning (därav 8 för transport av mjölk, 5 för transport
av mjölk och mejeriprodukter och 1 för transport av djur och väglagningsmaterial)
och 587 beviljats i enlighet med gjorda yrkanden. Av de senare
avsågo 11 transport av mjölk, 53 transport av mjölk och mejeriprodukter
och 7 transport av djur. Mot varje ansökning svarade en lastautomobil. Anledningen
till det stora antalet ansökningar under år 1934 vore den, att trafiktillstånd
förut meddelats med giltighetstid till utgången av sagda år. Av
ansökningarna år 1934 om transport av mjölk, mejeriprodukter och djur (resp.
11, 53 och 7) avsågo resp. 3, 35 och 4 förnyelse av gamla trafiktillstånd. Av
alla under år 1934 beviljade ansökningar, 714, avsågo 670 förnyelse av förut
meddelade trafiktillstånd. -— Under år 1932 hade länsstyrelsen meddelat tillstånd
till linjetrafik för godsbefordran med 2 släpvagnar till omnibussar.
Under samma år hade länsstyrelsen beviljat ett järnvägsföretag tillstånd till
linjetrafik för godsbefordran med lastautomobil, vilken trafik emellertid ännu
den 4 februari 1935 icke påbörjats. — Med omnibussarna å så gott som alla
omnibuslinjerna i länet finge transporteras gods, vars vikt icke överstege 20
kilogram. För ett par omnibuslinjer gällde icke denna inskränkning beträffande
vikten av transporterade kollin.
Utskottet vill i detta sammanhang omnämna, att, enligt vad utskottet erfarit,
åtminstone under senare år åtskilliga personer, vilka innehaft tillstånd till
länstrafik för godsbefordran, ställts under åtal för olaga linjetrafik för godsbefordran.
Transporterna ha i ett flertal fall gällt mjölk, smör och andra lantbruksprodukter.
Då domstolarna haft att taga ställning till dessa åtal, har
stor tvekan yppats i fråga om den grad av regelbundenhet, som bör krävas
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Utskottet.
för att linjetrafik skall anses föreligga (se t. ex. NJA 1983 not. B 516—518
samt Svea hovrätts utslag 1932 nr 1,040 och 1,096, 1933 nr 152 och 927 samt
1934 nr 1,275).
Av intresse i detta sammanhang torde även vara resultatet av en undersökning
av varutrafiken till och från Stockholm, som under viss del av 1932
utförts av docenten vid Handelshögskolan i Stockholm, fil. dr Olof Jonasson.
Nämnda undersökning utgör en del av den ekonomisk-geografiska undersökning
av Stockholm med förorter, som Stockholms stadsfullmäktige beslutat
utföra och för vars utförande Stockholms stads gatukontor, såvitt varutrafiken
med automobil angår, lämnat sitt stöd. Vid undersökningen räknades
varutransporterna med lastbil under veckan 1—7 juni 1932 samt varutransporterna
med järnvägar, båtar eller genom postpaket under hela maj 1932, varefter,
för att få jämförande tal, siffrorna för biltrafiken multiplicerades med
visst tal. Genom undersökningen framgick tydligt biltrafikens karaktär av
i huvudsak närtrafik. Omkring 80 % av trafiken kom på Stockholms län och
15 % på närmast liggande län, intill ett avstånd av 20 mil från huvudstaden.
Det visade sig också, att den varuproduktion, som rönte det största inflytandet
av och därför så gott som helt och hållet för sin avsättning vore beroende
av Stockholm, i största utsträckning betjänade sig av bilar vid transporten.
Sådana varor voro: frö, växter m. m. (huvudsakligen blommor, 83 % per
bil av inrikes tillförseln), rotfrukter och grönsaker (75 %), sill och strömming
(69 %), mjölk och grädde (64 %), hö och halm (50 %), levande djur (34 %),
kött och fläsk (12 %), smör (29 %) och ost (65 %), jord, sand m. m. (21 %),
drycker (26 °/°), oarbetad sten (49 %), cementarheten (40 %), oarbetat trä såsom
ved (20 %), rundvirke av lövträ (100 %) och annat rundvirke (42 %).
Det i motionerna berörda spörsmålet är av sådan betydelse, att det enligt utskottets
mening förtjänar att tagas under statsmakternas omprövning. Av
vad utskottet här ovan anfört framgår emellertid, att detta spörsmål för närvarande
är under övervägande av 1932 års trafikutredning samt att trafikutredningens
arbete torde komma att avslutas tämligen snart. Under sådana
förhållanden finner utskottet sig icke böra hemställa till riksdagen att i anledning
av motionerna göra någon framställning hos Kungl. Maj:t.
Utskottet får för den skull hemställa,
att förevarande motioner, I: 53 och II: 135, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 februari 1935.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
9
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. O. Westman, Bagge, Hagman, Gustaf Tamm,
P. Sandström, Knut Petersson, Olof Carlsson och Forslund;
från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården, Petersson i Lerbäcksbyn,
Pettersson i Hällbacken*, Hansson i Trollhättan och Sandström i Sollefteå,
fru Nordgren samt herr Johanson i Huskvarna*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar K. G. Westman, Bagge, P. Sandström, Knut Petersson, Johanson
i Hallagården, Petersson i Lerbäcksbyn, Sandström i Sollefteå och Johanson i
Huskvarna, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse:
»Vid
1933 års riksdag har utskottet i sitt ovan omtalade utlåtande nr 31, vilket
godkänts av riksdagen, erinrat om de svårigheter, som föreligga i det fall, att ett
antal lantbrukare eller en mejeriförening utbjuder körning av mjölk från de
olika producenterna till mejeriet på ackord, varvid körning kan erhållas till
billigare pris än det, som begäres enligt den taxa, vilken tillämpas av trafikutövare,
som innehar tillstånd till linjetrafik å den vägsträcka, där mjölkkörningen
skall äga rum. Genom vad som anförts i motionerna och genom den
utredning, som utskottet verkställt, bar styrkts, att olägenheterna av den lagtillämpning,
som i detta avseende äger rum särskilt i vissa delar av landet, blivit
så kännbara, att en rättelse för den jordbrukande befolkningen framstår
som ett betydelsefullt önskemål, vilket kräver ett snart beaktande. Med anledning
härav anser utskottet skäl föreligga att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på angelägenheten, att den transportfråga, som behandlas i motionerna,
utan dröjsmål vinner en ur praktiska synpunkter tillfredsställande lösning.
Utskottet får för den skull hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta, att riksdagen utan dröjsmål
måtte beredas tillfälle att fatta ståndpunkt rörande lagstiftning
i det spörsmål, som framförts i motionerna 1: 53 och
IT: 135.»
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 11.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1935:70 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående viss ändring i motorfordonsförordningen. a1 i texten