Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändringar i arrendelagstiftningen m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i första kammaren nr 257 och nr 258, båda av herr Lindhagen, samt motionerna i andra kammaren nr 102 av herrar Eriksson i Sandby och Elmroth samt nr 343 av herr Falk.

1935-03-01 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1935:15, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändringar i arrendelagstiftningen m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i första kammaren nr 257 och nr 258, båda av herr Lindhagen, samt motionerna i andra kammaren nr 102 av herrar Eriksson i Sandby och Elmroth samt nr 343 av herr Falk.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1935 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändringar

i arrendelagstiftningen m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i

första kammaren nr 257 och nr 258, båda av herr Lindhagen, samt motionerna

i andra kammaren nr 102 av herrar Eriksson i Sandby och Elmroth

samt nr 343 av herr Falk.

I motionen I: 257 har hemställts, att riksdagen ville hos regeringen begära

skyndsamt förslag örn skapande av självförsörjande jordbruk genom lag

örn ofullständiga jordbruks fullkomnande med odlingsmark jämte husbehovsskog

samt nyskapning av självförsörjande jordbruk på oodlad jord med tilllägg

av husbehovsskog.

I motionen I: 258 har yrkats, att riksdagen ville hos regeringen begära

skyndsamt förslag rörande tillgodoseende genom lag av arrendatorsklassens

berättigade krav i vissa i motionen angivna avseenden, nämligen i fråga örn

rätt för arrendator a) att få lösa till sig jordbruket, b) att erhålla optionsrätt

till nytt arrende samt c) att kunna framtvinga reglering av arrende med

mera.

I motionen II: 102 har, med åberopande av vad i motionen anförts samt

andra i den däri berörda frågan väl kända omständigheter och förhållanden,

hemställts, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

örn utredning och förslag i sådant avseende, vartill framställningen i

motionen kunde giva anledning.

Motionen II: 102 innehåller följande motivering.

I och med 1934 års riksdagsbeslut örn anläggande genom statens försorg

av arrendejordbruk huvudsakligast på kronan tillhörig jord har i samband

med en behövlig och ytterligare vidgad sådan statlig verksamhet kravet på

en utvidgad expropriation slagstiftning aktualiserats. För att kunna på ett

förnuftigt och ändamålsenligt sätt, inte minst med hänsyn till i olika orter

av vårt land förekommande högst olika lokala förhållanden m. m., realisera

detta riksdagens beslut samt på grund av andra kända omständigheter m. m.

synes nu tiden vara inne för att bringa lagstiftningen på detta område i

nivå med andra med denna fråga sammanhängande, tidigare beslutade åt
Itillång

till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 15.

559 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

gärder. Oss synes som om andra, i sådant avseende icke tidigare beprövade

vägar nn borde beträdas för att slutligt kunna bringa denna för vårt

land och dess folkförsörjning högst betydelsefulla lagstiftning slutligt i

hamn.

I motionen II: 343 har yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

måtte anhålla örn förslag till ändring av gällande arrendelag i huvudsaklig

överensstämmelse med i motionen framförda synpunkter. Enligt vad i motionen

anförts skulle i arrendelagen a) föreskrivas, att samhället genom sina

organ i vissa fall skulle fastställa arrendebelopp, ävensom b) införas tvingande

bestämmelser av i huvudsak följande innehåll, nämligen:

»1. att arrendeavtal skall upprättas skriftligt och omfatta en tid av minst

fem år;

2. att jordägaren skall vara skyldig hålla för fastigheten nödvändiga byggnader;
3.

att i fråga om syn påsynade belopp utbetalas till arrendatorn i den

mån, påsynade brister av honom avhjälpas;

4. att arrendebeloppet skall fastställas i penningar och att i den mån,

detta utgöres genom arbete eller utgår in natura, ersättning härför skall

utgå efter i orten gängse pris;

5. att avträdande arrendator erhåller företrädesrätt till förnyat arrende;

6. att i arrendeavtal intagna bestämmelser, som stå i strid mot arrendelagen,

bli förklarade verkningslösa;

7. att örn arrendator enligt arrendeavtal är skyldig att utöver arrendet

utföra arbete, ersättning därför skall utgå lika med den i orten för liknande

arbete utgående lönen.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnats bär

ovan, hänvisa till motionerna.

Utskottet kommer härefter att behandla de föreliggande spörsmålen i

olika punkter enligt följande disposition:

I. Frågorna örn komplettering av ofullständiga jordbruk, bildandet av nya

jordbruk samt expropriationslagstiftning för jordbruksändamål (motionerna

1:257 och II: 102);

II. Frågor örn ändringar i arrendelagstiftningen;

A. Frilösning av arrendejordbruk [motionen 1:258 punkt a)];

B. Optionsrätt till nytt arrende [motionerna I: 258 punkt b) och II: 343

punkt b) 5];

C. Reglering av arrendebelopp och därmed sammanhörande spörsmål

[motionerna I: 258 punkt c) samt II: 343 punkt a) ävensom II: 343 punkt b)

4 och 7J;

D. Arrendeavtalets form; arrendetid [motionen 11:343 punkt b) 1];

E. Jordägarens byggnadsskyldighet [motionen 11:343 punkt b) 2j;

samt

F. Omedelbar ersättning till arrendatorn för botandet av påsynade

brister [motionen II: 343 punkt b) 3],

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

3

I. Komplettering av ofullständiga jordbruk; bildandet av nya jordbruk;

expropriationslagstiftning för jordbruksändamål.

[Motionerna I: 257 och II: 102.]

Frågorna om bildandet av nya jordbruk (rikets kolonisation) samt örn

förbättring av ofullständiga jordbruk hava tidigare vid många tillfällen varit

föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen. Beträffande

tiden till och med år 1929 lämnades en redogörelse för vad i dessa

frågor förekommit uti sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande

nr 1 vid 1930 års riksdag, och får utskottet härutinnan hänvisa till

nämnda utlåtande sid. 51—72 samt 96—112.

För samma frågors behandling vid 1930, 1931, 1932 och 1933 års riksdagar

redogjordes i andra lagutskottets utlåtande nr 40 vid 1934 års riksdag.

Utskottet anhåller att få hänvisa till nämnda utlåtande sid. 1—9.

Vid 1934 års riksdag hemställde herr Lindhagen (i motioner I: 276, 1:277

och I: 279), att riksdagen måtte dels hos Kungl. Majit begära skyndsamma

förslag till lagar örn rikets kolonisation och örn komplettering av ofullständiga

jordbruk i riket med stöd av expropriationsrätt, dels ock i avvaktan på

effektiva jordreformer provisoriskt antaga förslag till ändring av vissa paragrafer

i gällande expropriationslag.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 40) över motionerna:

Av vad här ovan anförts framgår, att statsmakterna vidtagit åtgärder av

skilda slag, innebärande stora uppoffringar från det allmännas sida, för

bildandet av nya jordbruk och förbättring av ofullständiga sådana. Förslag

till ytterligare åtgärder i denna riktning ligga under riksdagens prövning.

Riksdagen har, senast föregående år, vid tillgodoseendet av de syften, som

förevarande motioner avse att främja, intagit den ståndpunkten, att tillfredsställande

resultat kunna ernås, utan att expropriationsrätt för ifrågavarande

ändamål behöver anlitas. I år har ej heller från Kungl. Maj:ts sida

förslag örn antagande av lag örn expropriationsrätt på detta område framlagts.

I detta avseende har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

anfört, att enligt hans mening starka skäl talade för behovet av rätt till

dylik expropriation men att förslag härom med hänsyn till riksdagens förra

året intagna ståndpunkt dock icke borde framläggas.

Enligt utskottets mening äga de skäl, som riksdagen tidigare anfört mot

de framlagda förslagen att införa expropriationsrätt på förevarande område,

fortfarande giltighet. Utskottet finner därför ej anledning att tillstyrka

vare sig de i motionerna I: 276 och I: 277 gjorda yrkandena angående hemställan

till Kungl. Majit örn förslag till lagar örn rikets kolonisation och

komplettering av ofullständiga jordbruk med stöd av expropriationsrätt eller

det i motionen I: 279 framlagda förslaget till provisorisk expropriationslagstiftning.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd. — Reservation anmäldes av tre ledamöter. — Riksdagen

biföll utskottets hemställan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

I skrivelse till Kungl. Majit hade 1930 års riksdag hemställt om utredning

i olika hänseenden på den sociala arrendelagstiftningens område. Därvid

hade bland annat anhållits örn utredning rörande ökade möjligheter för

lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner

samt andra mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla

egna jordbruk. Utredningsuppdraget anförtroddes åt sociala jordutredningen,

som avgav betänkande i ämnet den 5 december 1932 (Statens offentliga

utredningar 1932:33). På grundval av nämnda betänkande avlät Kungl.

Majit vid 1933 års riksdag en proposition, nr 181, angående inrättande av

en arbetarsmåbrukslånefond m. m. — I enlighet med hemställan av särskilda

utskottet (utlåtande nr 2), som behandlade denna proposition och ett

antal därmed sammanhörande motioner, beslöt riksdagen, att en fond, benämnd

arbetarsmåbrukslånefonden, skulle inrättas, från vilken lån finge utlämnas

i ändamål att giva skogsarbetare eller därmed likställda arbetare

tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst

genom jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet. Såsom kapital för

arbetarsmåbrukslånefonden anvisades ett reservationsanslag av 2,500,000

kronor.

1934 års riksdag biföll på hemställan av jordbruksutskottet (utlåtanden

nr 65 och 67) framställning av Kungl. Majit (statsverkspropositionen, utgifter

för kapitalökning, bilaga 7, punkt 24) angående utvidgning av arbetarsmåbrukslåneverksamheten,

som förut varit begränsad till Norrland samt norra

delarna av Dalarna och Värmland, att omfatta även södra och mellersta

Sverige samt anvisade dels å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1933/

1934 såsom kapitalökning för arbetarsmåbrukslånefonden 5,000,000 kronor,

dels ock såsom kapitalökning för fonden för budgetåret 1934/1935 enahanda

belopp eller 5,000,000 kronor.

I årets statsverksproposition, avdelning Utgifter för kapitalökning, bilaga 6,

punkt 13, har hemställts, att riksdagen måtte dels medgiva, att Kungl.

Majit för år 1936 skall äga bevilja statslån från fonden intill ett belopp

av 10,000,000 kronor, dels ock såsom kapitalökning för fonden anvisa för

budgetåret 1935/1936 5,000,000 kronor.

I 1930 års förut omnämnda riksdagsskrivelse hade hemställts jämväl örn

utredning —- i anslutning till den ovan omförmälda utredningen — rörande

de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att främja utökandet av

ofullständiga jordbruk. Sociala jordutredningen avlämnade den 27 oktober

1933 förslag till åtgärder i sådant hänseende (Statens offentliga utredningar

1933: 33).

I anledning av proposition, nr 69, till 1934 års riksdag, vilken innefattade

det väsentliga i sociala jorduti-edningens förslag, beslöt riksdagen på hemställan

av jordbruksutskottet (utlåtande nr 49) att godkänna i propositionen

föreslagna ändringar i de av riksdagen förut antagna grunderna för den

statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Den 4 maj 1934 utfärdades kungörelse (nr 124) örn ändring i vissa delar

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

av kungörelsen elen 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den

statsunderstödda egnahemsverksamheten. Enligt 10 § andra stycket bör,

därest behov att utveckla ofullständigt jordbruk yppas, men lämplig jord

icke . kan erhållas på skäliga villkor, skriftligt meddelande därom av egnahemsombud,

egnahemskommitté eller nämnd, som omförmäles i 9 § 3 morn.,

insändas till egnahemsnämnden, vilken har att överlämna detsamma jämte

eget yttrande till egnahemsstyrelsen. — Kungörelsen den 4 maj 1934 trädde

i kraft den 1 juli samma år.

Enligt sociala jordutredningens åsikt skulle denna anordning med meddelanden

till egnahemsstyrelsen för framtiden åstadkomma ett säkrare underlag

för bedömandet av frågan, huruvida en sådan åtgärd som expropriationslagstiftning

behövde tillgripas för att skapa förutsättningar för kompletteringsverksamheten.

Enligt vad utskottet inhämtat har något meddelande av angivet slag hitintills

icke inkommit till egnahemsstyrelsen.

1934 års riksdag beslöt (i anledning av proposition nr 268; jordbruksutskottets

utlåtande nr 93) inrättande av arrendeegnahems/''onden. I fonden

skola ingå fastigheter, avsedda att upplåtas till obemedlade eller mindre bemedlade

i syfte att skapa stadigvarande arbetstillfällen för självförsörjning.

Till fonden får enligt Kungl. Maj:ts bestämmande från statens domäners

fond överföras jordbruksegendomar, lämpliga att användas för det med

arrendeegnahemsfonden avsedda ändamålet. Därjämte kan, likaledes efter

beslut av Kungl. Majit, jord i enskild ägo inköpas av kronan att tilläggas

fonden. De i fonden ingående fastigheterna skola uppdelas i lägenheter

med 8—12 hektar åker, vilka genom statens försorg skola bebyggas och

iordningställas. Dessa lägenheter, vilka benämnas arrendeegnahem, upplåtas

på arrende med rätt för arrendatorn att i sinom tid inlösa till honom upplåten

lägenhet. Verksamheten handliaves av en särskild nämnd, statens jordnämnd.

Samtidigt härmed beslöt riksdagen inrätta arrendelånefonden, från

vilken personer, som antagas till arrendatorer av arrendeegnahem, kunna i

samband med upplåtelsen erhålla s. k. arrendelån av statsmedel för anskaffande

av jordbruksinventarier m. m. — Såsom kapitalökning för arrendeegnahemsfonden

för budgetåret 1934/1935 anvisade riksdagen 1,200,000 kronor

samt såsom kapital för arrendelånefonden för samma budgetår 300,000 kronor.

Den 15 juni 1934 utfärdades därefter kungörelse om arrendeegnahem (nr

279). I denna äro intagna allmänna bestämmelser för hithörande verksamhet

samt föreskrifter örn arrendevillkor, inlösen av arrendeegnahem, arrendelån

m. m.

I årets statsverksproposition, avdelning Utgifter för kapitalökning, bil. 6,

punkten 11, har anförts, bland annat: Den förra året igångsatta verksamheten

med upplåtande av arrendeegnahem torde böra fortsätta under nästa budgetår

efter samma grunder som de hittills tillämpade. För att möjliggöra utläggande

av ytterligare ett antal arrendeegnahem erfordrades nytt kapital. Då

verksamheten ännu befunne sig på försöksstadiet, syntes det emellertid lamp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

ligt att verksamheten under nästkommande budgetår begränsades att avse

färdigställande av ungefär enahanda antal lägenheter som avsågs med det

för innevarande budgetår beviljade anslaget eller ett hundratal. Såsom

kapitalökning för arrendeegnahemsfonden begärdes för budgetåret 1935/1936

ett anslag av 1,800,000 kronor. Vidare hemställdes (under punkten 12 i bilagan

6) örn ett anslag å 300,000 kronor såsom kapitalökning för arrendelånefonden.

Kungl. Maj:ts nu nämnda framställningar hava behandlats av jordbruksutskottet,

som samtidigt därmed till prövning förehaft, bland annat, två

motioner, nämligen II: 77 av herrar Olsson i Ramsta och Osberg, vari hemställts

örn anslag till kapitalökning för arrendeegnahemsfonden å 4,500,000

kronor och för arrendelånefonden å 750,000 kronor, ävensom II: 104 av herr

Eriksson i Sandby m. fl., som yrkat, att riksdagen måtte besluta om betydlig

utvidgning av verksamheten beträffande anläggande av arrendejordbruk,

att statens jordnämnd måtte givas uppdrag att undersöka möjligheterna

och där det kunde anses lämpligt på godtagbara villkor i större utsträckning

verkställa inköp av för ändamålet lämplig, i enskild eller bolags ägo befintlig

passande jord och skogsmark för anläggande av arrendejordbruk, samt

att för arrendejordbruksverksamheten måtte för budgetåret 1935/1936 ställas

till förfogande, utöver redan anvisade belopp, ett anslag örn 5,000,000 kronor.

Jordbruksutskottet har i utlåtande nr 12 anfört, bland annat:

Vad först angår motionerna II: 77 och II: 104, vilka åsyfta en betydande

utvidgning av arrendeegnahemsverksamheten, anser utskottet, i likhet med

motionärerna, att denna verksamhet är ett betydelsefullt led i statsmakternas

strävan att skapa nya tillfällen till självförsörjning och att verksamheten

sålunda bör utökas, så snart detta lämpligen kan ske, därvid särskild

hänsyn bör tagas till de delar av landet, som äro utsatta för stor arbetslöshet

av till synes bestående art, därest förutsättningar i övrigt där finnas

för denna verksamhet. Då arrendeegnahemsverksamheten ännu befinner sig

på försöksstadiet, synes emellertid försiktigheten bjuda, att densamma för

nästa budgetår begränsas på sätt Kungl. Maj:t föreslagit. Utskottet kan

alltså icke biträda motionerna II: 77 och II: 104.

Mot Kungl. Maj:ts förslag har utskottet intet att erinra.

Riksdagen biföll den 13 sistlidna februari månad, på hemställan av jordbruksutskottet,

Kungl. Maj:ts förslag samt avslog i samband därmed motionerna.

Till förbättring och ändamålsenlig utveckling av ofullständiga jordbruk

m. m. kunna lån och bidrag av allmänna medel — utöver vad redan förut

i utlåtandet omnämnts — i avsevärd utsträckning erhållas. Utskottet vill

härutinnan erinra om tilläggslån (kungörelsen den 8 juni 1928, nr 218, med

reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och

premielån ev e r k s arn h c t e n; ändrad genom kungörelserna nr 249/1932 och

170/1933), premielån (kungörelsen den 8 juni 1928, nr 217, angående allmänna

grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten; ändrad genom kungörelserna

nr 249/1932,169/1933 och 124/1934), lån från allmänna ny o dlin g sfonden

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

(kungörelsen den 21 augusti 1925, nr 396; ändrad genom kungörelsen nr

300/1930), lån från norrländska ny odling sfonden (kungörelsen den 11 juni

1926, nr 204; ändrad genom kungörelsen nr 301/1930), täckdikning slån (kungörelsen

den 22 juni 1920, nr 332; ändrad genom kungörelserna nr 358/1921,

239/1922, 84/1930 ock 306/1933), gödselvårdslån (kungörelsen den 11 juli 1918,

nr 576; ändrad genom kungörelserna nr 186/1925, 241/1927 ock 132/1931)

samt förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamhet

på landet (kungörelsen den 30 juni 1933, nr 473, med tillägg enligt kungörelsen

nr 545/1933). Vidare får utskottet omnämna statsbidrag till jordförbättring

å of diständiga jordbruk, innefattande nyodling, betesförkättring,

stenröjning ock jordkörning (kungörelsen den 12 oktober 1934, nr 498), statsbidrag

till täckdikning (kungörelsen den 30 juni 1933, nr 434) ock statsbidrag

till gödselvårdsanläggningar (kungörelsen den 30 juni 1933, nr 435; ändrad

genom kungörelsen nr 189/1934), statsbidrag till jorddelningsförrättningar m. m.

(kungörelse den 22 juni 1928, nr 295) ävensom bidrag av olika slag för kolonisationsverksamhet.

I detta sammankang må erinras örn, att 1933 års riksdag i skrivelse (nr

106) till Kungl. Maj:t kemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn utredning,

kuruvida ock i vad mån tillämpningen av 19 kap. 3 § jorddelningslagen

jämte därmed sammankängande lagrum varit gynnsam för bildande

av bärkraftiga jordbruksfastigketer, vid vilken utredning särskilt avseende

borde fästas å verkningarna av gällande praxis i fråga örn tilldelning av erforderliga

ägoslag.

Den 28 augusti 1933 uppdrog Kungl. Maj:t åt sociala jordutredningen att

verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

Sedan ett omfattande arbetsmaterial införskaffats, pågår för närvarande

inom sociala jordutredningen bearbetning av nämnda material ock övervägande

av de till utredning överlämnade spörsmålen.

Utskottet får kärjämte omnämna, att vid innevarande års riksdag väckts

även andra motioner än de i utlåtandet förut nämnda rörande spörsmål, som

äga samband med nu föreliggande frågor. Sålunda kar i likalydande motionerna

I: 25 av kerr Jokansson, Jokan Berukard, m. fl. ock II: 59 av kerr

Lindman m. fl. liemställts, att riksdagen för utlämnande av fyllnadslån till

egnakemslån till därför kvalificerade sökande med stor familj måtte enligt vissa

i motionerna angivna grunder för budgetåret 1935/1936 anvisa ett belopp av

600,000 kronor. I motionen II: 231 kar kerr Andersson i Tungelsta kemställt,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning

ock förslag bland annat angående sådan ändring av bestämmelserna för den

statsunderstödda egnahemsverksamheten, att nybildning av bärkraftiga jordbruksegnahom

underlättas. Samtliga nu omnämnda motioner kava hänvisats

till jordbruksutskottets behandling.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

II. Frågor om ändringar i arrendelagstiftningen.

Inledning.

Allmänna arrendelagens bestämmelser kunna med allenast få undantag

sättas ur kraft genom avtal mellan parterna. De regler, som äro av tvingande

natur, finnas särskilt angivna i 43 §. Där omnämnas 1 §, 2 § första stycket,

3 § (jämförd med 9, 27, 28, 33-37 och 39 §§) samt 7 §. Vidare är det självklart,

att den processuella bestämmelsen i 40 § (angående rätt för domstol

att förordna örn omedelbar exekution) är undandragen kontrahenternas disposition.

Slutligen märkes, att i fråga örn syn på den arrenderade fastigheten

kontrahenterna icke kunna ersätta lagens bestämmelser (10—13 §§) med

andra.

Vad angår de sociala arrendebestämmelserna så äro de till största delen

tvingande. Härom stadgas i 53 § i arrendelagen samt 29 § norrländska

arrendelagen.

Innan utskottet övergår till särskild behandling av de olika under skilda

punkter upptagna spörsmålen må framhållas att, sedan under b) i motionen

II: 343 inledningsvis angivits, att tvingande bestämmelser böra införas i allmänna

arrendelagen i vissa olika uppräknade fall, ett av dessa fall, upptaget

under punkt 6, innehåller, att i arrendeavtal intagna bestämmelser, som stå

i strid mot arrendelagen, skola förklaras verkningslösa. En sådan bestämmelse

skulle innebära, att samtliga i allmänna arrendelagen meddelade bestämmelser

skulle vara av tvingande natur.

A. Frilösning av arrendejordbruk.

[Motionen I: 258 jnunkt a).]

En omfattande historik beträffande frågan örn frilösning av arrendejordbruk

återfinnes i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande

nr 1 vid 1930 års riksdag, sid. 75—96, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

På hemställan av det sammansatta utskottet beslöt 1930 års riksdag i skrivelse

(nr 276) anhålla, att Kungl. Maj.t — i anslutning till samtidigt begärd

utredning rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre

jordbruk och rörande ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-,

arrendators- och småbrukaresöner samt andfa mindre bemedlade

härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk — ville verkställa utredning

rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt

underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Denna utredning uppdrogs åt sociala jordutredningen, som ännu icke slutfört

densamma.

Ur ett av sociala jordutredningen den 5 december 1931 avgivet betänkande

med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen (statens

offentliga utredningar 1932:1) må i detta sammanhang anföras följande uttalande

av utredningen (sid. 70):

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Den skärpta arrendelagstiftningen, icke minst skadeståndsbestämmelserna

i 7 „§, har i sin mån föranlett, att skogsbolagen som tidigare ogärna velat

avhända sig sina arrendeställen, numera i stor utsträckning söka avveckla

arrendesystemet och försälja arrendegårdarna.

Under det att det tidigare från arrendatorshåll med styrka framträtt en strävan

att få friköpa arrendejordbruken, har med nuvarande ekonomiska förhållanden

hos arrendatorerna ett motsatt intresse gjort sig märkbart. De flesta

arrendatorer, varom här är fråga, äro för sitt upphälle till stor del beroende

av det arbete med kolning, skogskörning, huggning o. dyl., vartill bolaget kan

bereda tillgång. I egenskap av arrendator känner skogsarbetarn sig tryggare

för den nödvändiga arbetskllgången än örn han med äganderätt förvärvade

sitt ställe. Ett annat skäl, som under nuvarande ekonomiska förhållanden

ur arrendatorns synpunkt talar mot frilösning, är, att räntorna på köpeskillingen

och övriga med äganderätten förenade årliga utgifter ofta betydligt

överstiga den arrendeavgäld, som för närvarande utgår. Arrendatorerna se

därför i många fall numera med bekymmer på bolagens stora utbud av

arrendeställen.

Vid 1932, 1933 och 1934 års riksdagar behandlades motioner innefattande

yrkanden örn, bland annat, lagstiftning rörande frilösning av arrendejordbruk

(I: 213 år 1932, 1:323 och II: 520 år 1933 samt I: 278 och I: 279 år

1934). På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden 24/1932 och 32/1933

samt 40/1934 och 41/1934) beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda

till någon åtgärd.

Beträffande speciellt förevarande spörsmål anförde utskottet i utlåtandet

nr 41 vid förra årets riksdag:

De skäl, som tidigare vid upprepade tillfällen anförts, när riksdagen avstyrkt

att införa rätt för arrendator att genom expropriation frilösa arrende,

anser utskottet alltjämt äga giltighet. Riksdagen bär, såsom av det föregående

framgår, i stället uttalat sig för, att ett övervägande borde ske rörande

ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning

av mindre arrendejordbruk, samt hemställt att, sedan utredningverkställts,

de förslag, vartill densamma kunde föranleda, måtte framläggas

för riksdagen. Utredningen ifråga har av Kungl. Maj:t uppdragits åt sociala

jordutredningen, som hittills icke avslutat densamma.

B. Optionsrätt för nytt arrende.

[Motionerna I: 258 punkt b) och II: 343 punkt b) 5.]

Enligt gällande arrendelagstiftning föreligger icke någon rätt för arrendator

att, då hans arrendetid utlöper, mot jordägarens vilja få arrendetiden

förlängd (optionsrätt).

Förslag örn införande av optionsrätt såvitt angick den sociala arrendelagstiftningen

framfördes motionsvis (I: 304, II: 425, IT: 429 och II: 434) vid

1927 års riksdag utan att då vinna bifall.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet uttalade i sitt utlåtande

(nr 1) rörande förevarande spörsmål, att utskottet, när det för vissa arrenden

förordade så lång minimitid som femton år, ej fann anledning föreligga att

stadga optionsrätt. Såsom skäl härför hänvisade utskottet till vad de s. k.

jordsakkunniga anfört i frågan i ett av dem den 20 juni 1926 avlämnat be
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

tänkande, innehållande förslag till vissa ändringar och utvidgningar av allmänna

arrendelagen (statens offentliga utredningar 1926: 8). Av de sakkunnigas betänkande

framgår (sid. 87), att deras ståndpunkt härutinnan vore, att sedan arrendatorn

innehaft fastigheten i femton år, optionsrätt näppeligen kunde tillerkännas

honom, utan att jordägarens rätt att förfoga över sin jord alltför mycket beskures.

Dessutom kunde man förutse, att arrendeförhållandet under den föregående

långa arrendetiden vunnit sådan stadga, att, därest fastigheten fortfarande

skulle vara utarrenderad, någon risk knappast förefunnes för en skötsam arrendator

att icke erhålla förnyat arrende. — Reservation anmäldes av sex ledamöter.

— Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet föreslagit.

Yrkanden örn införande av optionsrätt framställdes i motioner vid 1928,

1929 och 1930 års riksdagar (I: 200 och II: 359 år 1928, I: 185 och II: 275

år 1929 samt I: 208 och II: 69 år 1930). På hemställan av andra lagutskottet

i utlåtanden 10/1928 och 17/1929 samt sammansatta andra lag-och jordbruksutskottet

i utlåtande 1/1930 beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda

till någon åtgärd.

Reglering av arrendebelopp och därmed sammanhörande spörsmål.

[Motionerna I: 258 punkt c) samt II: 343 punkt a) ävensom

II: 343 punkt b) 4 och 7.]

Rörande frågan örn arrendevederlagets fixering må erinras örn följande

stadganden i gällande arrendelagstiftning. För jordbruksarrenden under

bolag och med dem likställda jordägare gäller, enligt 47 § allmänna arrendelagen,

att lega, som utsättes i penningar eller naturaalster, skall vara till

beloppet bestämd ävensom att arrendatorn vid allmän svårare missväxt i

orten äger åtnjuta skälig nedsättning i legan, där den utsatts i penningar

eller naturaalster. I norrländska arrendelagen 5 § finnas intagna bestämmelser

av i allt väsentligt samma innebörd. Vidare må erinras örn bestämmelserna

i 7 § allmänna arrendelagen, som närmare reglerar arbetsskyldighetens

uttagande och dylikt för fall, då legan utsatts att utgå i dagsverken

eller annat arbete. Då något stadgande icke givits örn att tvistefråga angående

legonedsättning på grund av missväxt skall avgöras i särskild ordning,

lärer dylik tvists avgörande ankomma på domstol.

Fråga om reglering av arrendebelopp behandlades bland annat av jordkommissionen

i det uti del VI av dess betänkanden (S. O. U. 1923: 40) framlagda

förslaget till social arrendelag. Jordkommissionen förklarade, att den

i sitt förslag till sådan lag icke ansåg sig böra förorda någon jämkning av den

mellan kontrahenterna avtalade legan för annat fall än vid allmän svårare

missväxt i orten.

I reservation till jordkommissionens betänkande anförde herr Lindhagen,

att det syntes honom som örn tillfälle borde beredas till en prövning av

arrendevillkoren under pågående arrendetid även vid andra katastrofer än

missväxt såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar.

I sitt betänkande år 1926 med förslag till lag örn ändrad lydelse av

vissa delar av nyttjanderättslagen yttrade jordsakkunniga i samband med

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lag utskottets utlåtande Nr 15.

utt de förklarade sig icke kunna förorda tvingande bestämmelser örn nedsättning

i legan vid svårare missväxt i orten beträffande arrenden under

andra jordägare än bolag och därmed jämställda, bland annat, att de ännu

mindre kunde biträda herr Lindhagens ovan omförmälda i jordkommissionen

reservationsvis framförda hemställan.

I proposition nr 182 till 1927 års riksdag med förslag till lag örn ändring

i vissa delar av 1907 års nyttjanderättslag föreslogs, att 7 § i andra kapitlet

skulle inledas med en bestämmelse av följande innehåll:

Åligger arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra dagsverken eller

annat bestämt arbete, och är ej ersättningen härför i avtalet så bestämd att

den uppgår till det pris, som vid arbetets utförande är under jämförliga

förhållanden i orten gängse, vare jordägaren, där detta pris efter avtalets

ingående ökats, pliktig att till arrendatorn utgiva, utöver vad för arbetet må

hava betingats, särskild ersättning motsvarande ökningen.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde beträffande denna

fråga bland annat (utlåtande nr 1):

Föreliggande förslag [jordsakkunnigas och propositionens] tillgodose enbart

arrendatorns intresse. Skall man överhuvud taget medgiva en jämkning av

vad parterna avtalat, synes den icke böra begränsas till de fall, då arbetslönerna

äro stadda i uppgång, utan jämväl tillämpas när konjunkturerna å

arbetsmarknaden äro sjunkande. En dylik lagbestämmelse synes utskottet

dock mindre tillrådlig. Tydligt är att man måste ställa sig betänksam mot

att i detta fall genom att medgiva rubbning av en ersättning, varom parterna

vid avtalets avslutande enats, avvika från den grundsats, som gäller

på andra delar av arbetsmarknaden. Dessutom vill utskottet framhålla, att

en sådan lagstiftning skulle leda till konsekvenser, vilka ej minst ur arrendatorns

synpunkt äro föga tilltalande. Den hittills tillämpade ordningen

har för arrendatorn medfört den fördelen, att han vid avslutandet av ett

arrendeavtal med arbetsskyldighet merendels kunnat med visshet bedöma

innebörden och omfånget av de förpliktelser, han genom avtalet ikläder sig.

Är legan utsatt i arbete, har han sålunda vetat, att han, när det avtalade

arbetet fullgjorts, icke vidare häftar i någon skuld till jordägaren för arrendet.

Och örn legan bestämmes till visst penningbelopp men arrendatorn

därjämte tillförbindes att utgöra vissa dagsverken mot en i avtalet bestämd

ersättning, har han som regel kunnat räkna med att betala arrendet med

den arbetsförtjänst, som i avtalet tillförsäkrades honom. Denna förmån,

vilken i synnerhet vid små arrenden, där jordbruket ej giver något nämnvärt

till avsalu, varit särskilt skattad av arrendatorn, skulle genom en lagbestämmelse

av ovan antydd innebörd betagas honom. Ingendera av kontrahenterna

skulle vid avslutandet av ett arrendeavtal kunna överblicka de ekonomiska

förpliktelser, han därmed ikläder sig. — Då de förslag, som framkommit,

sålunda enligt utskottets mening icke innebära en tillfredsställande

lösning av förevarande spörsmål, får utskottet hemställa, att nu ifrågavarande

punkt måtte utgå ur paragrafen. Ett ytterligare skäl för denna hemställan

ser utskottet däri, att enligt utskottets förmenande tinder normala tider

knappast något större behov av reglerande lagbestämmelser uti ifrågavarande

hänseende torde föreligga.

Reservation anfördes av sju ledamöter.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Riksdagen biföll (efter sammanjämkning av skiljaktiga beslut i kamrarna)

utskottets hemställan.

Vid 1930 års riksdag hemställdes i en motion, II: 70, av herr Herou m. fl.,

att riksdagen måtte besluta att hos regeringen begära utredning och förslag

angående bestämmelser, som borde utfärdas för att vid de arrendeavtal, där

sociala arrendelagarna skola lända till efterrättelse, viss maximitaxa skulle

kunna fastställas för de arrendeavgifter, som erlades till jordägarna, så att

icke betungande arrendeavgifter avkrävdes arrendatorn.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde i utlåtande nr 1:

Mot ett förfarande sådant som det i motionen ifrågasatta måste enligt

utskottets mening resas starka betänkligheter ur principiell synpunkt. Utskottet

har sig icke heller bekant, att sådana missförhållanden i fråga örn arrendeavgifternas

höjd förekomma, att den mycket vanskliga åtgärden med maximiprissättning

genom offentlig myndighet skulle vara av behovet påkallad.

Utskottet kan följaktligen icke tillstyrka ifrågavarande motion.

Reservation anfördes av en ledamot.

Riksdagen avslog motionen.

Vid 1934 års riksdag hemställde herr Lindhagen i motion I: 278, bland

annat, att riksdagen ville hos Kungl. Majit påkalla en verksam reform av

arrendesystemet genom lag — tillgänglig vid behov — örn reglering av

arrendebelopp.

Andra lagutskottet framhöll i utlåtande nr 41, att utskottet ansåge vad

som i motionen anförts rörande behovet och lämpligheten av en lag med

bestämmelser angående reglering av arrendebelopp icke böra giva anledning

till en framställning till Kungl. Majit i syfte att få en sådan lagstiftning

till stånd, samt hemställde att motionen icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Reservation anfördes av en ledamot.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

D. Arrendeavtalets form; arrendetid.

[Motionen lii 343 punkt b) 1.]

Vad först angår frågan örn arrendeavtalets form så stadgas i 1 § allmänna

arrendelagen, att avtal, varigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall

upprättas skriftligen. I avhandlingen skola upptagas samtliga villkor, som

betingas. Ändring eller tillägg, som ej avfattas skriftligen, skall vara utan

verkan. Om fastighet på grund av avtal, som ej upprättats skriftligen, övertagits

till brukande, är avtalet dock gällande. För sådant fall skall, även

örn annat avtalats, skriftlig avhandling upprättas, örn jordägaren eller arrendatorn

fordrar detta. — Bestämmelserna i 1 § äro av tvingande natur (43 §).

Lagregler, som motsvara de nu angivna, återfinnas i 1 § norrländska

arrendelagen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Nu gällande bestämmelser i allmänna arrendelagen infördes 1927. Dessförinnan

var skriftlig form icke obligatorisk men förutsattes vara det normala.

Beträffande arrendetidens längd innehåller 2 § allmänna arrendelagen den

bestämmelsen, att upplåtelse på arrende (som huvudregel) skall ske för viss

tid eller ock för arrendatorns livstid. Örn arrendetiden icke är bestämd på

i lagen angivet sätt, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år.

Någon minimitid för arrendeupplåtelser är sålunda icke stadgad i arrendelagen

för arrenden i allmänhet. Däremot finnas beträffande vissa arrenden

sådana minimitider bestämda, i fråga örn bolagsarrenden 15 år (46 §), beträffande

jordbruksarrenden under fideikommiss 10 år (55 §) och i fråga örn

arrenden enligt norrländska arrendelagen 15 år (2 §). Från föreskrifterna i

sist omförmälda stadganden kan emellertid under vissa omständigheter dispens

erhållas (54 och 55 §§ allmänna arrendelagen, 31 § norrländska arrendelagen).

I lagberedningens förslag till jordabalk, I, avgivet den 4 februari 1905, anfördes

i motiveringen till 2 § i 2 kap., bland annat (sid. 95):

De grunder, vilka över huvud kunna åberopas för arrendetidens fixering,

föranleda jämväl att arrendetiden icke bör sättas alltför kort; och det kunde

därför ifrågasättas, huruvida icke lagen borde tillika stadga en viss minimitid

för arrende. Också har man sett det förslag framställt, att arrendetiden

aldrig borde få sättas kortare än att den fullt motsvarade den vanliga omloppstiden

vid ett ordnat skiftesbruk. Beredningen har emellertid funnit en

föreskrift i sådant syfte icke kunna upptagas i förslaget. Det får icke förbises,

att fall kunna förekomma, då det för upplåtaren är omöjligt att binda

sig för en längre tid — t. ex. när han själv skall inom en viss kortare tid

lämna ifrån sig fastigheten — eller där det för honom är angeläget att icke

göra det — t. ex. när han önskar försälja fastigheten. I betraktande av

dessa omständigheter och då det ju icke lämnas jordägaren öppet att genom

förbehåll bereda sig en dylik handlingsfrihet, låter det sig icke göra att införa

en lagstadgad minimitid.

Beträffande minimitid för arrenden i allmänhet anförde jordsafckunniga i

sitt betänkande år 1926 (sid. 86):

Vid övervägande av de lagstiftningsåtgärder, som av förefintliga missförhållanden

påkallas, synes det de sakkunniga uppenbart, att en bestämmelse

örn viss minimitid icke kan givas en generell tillämpning å arrendeupplåtelser.

Dessa äro ej sällau beroende av rent tillfälliga omständigheter såsom

ägarens omyndighet, sjukdom, tillfälliga verksamhet å annan ort m. m. Då

den omständighet, som föranlett utarrenderingen, ej längre förefinnes, önskar

ägaren i regel själv övertaga brukandet av fastigheten. Att det i dylika fall

bör vara jordägaren obetaget att själv bestämma tiden för arrendeupplåtelsen

torde vara uppenbart. Skall en bestämmelse örn minimitid lagfästas,

måste den därför begränsas till de upplåtelser, vilka enligt erfarenheten äro

av mera stadigvarande beskaffenhet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

E. Jordägarens byggnadsskyldighet.

[Motionen II: 343 punkt b) 2.J

Enligt den allmänna arrendelagen medför utarrenderingen icke i och för

sig skyldighet för jordägaren att vid tillträdet överlämna fastigheten försedd

med åbyggnad av sådan beskaffenhet, som för jordbrukets behöriga bedrivande

är erforderlig. Sådan fastigheten är bebyggd vid tiden för arrendeavtalet,

är arrendatorn skyldig att mottaga densamma (10 §). Endast därest jordägaren

särskilt utfäst sig att verkställa nybyggnad eller reparation, eller

nybyggnad eller ombyggnad erfordras i följd av en efter arrendeavtalets avslutande

inträffad olyckshändelse, åligger honom någon laglig skyldighet att

därom besörja (14 och 15 §§). Uppstår under arrendetiden behov av nybyggnad

eller ombyggnad, är jordägaren icke enligt lagen skyldig att verkställa

den i annat fall än då genom vådeld eller annorledes utan arrendatorns

vållande byggnad, som icke utan olägenhet kan undvaras, blivit förstörd

eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras. A andra sidan

ålägger lagen ej heller arrendatorn någon skyldighet att utföra nybyggnad,

utan så är att han själv genom vårdslöshet eller försummelse av sin underhållsplikt

varit vållande därtill. — Beträffande de sociala arrendena gäller

däremot, att det åligger jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn

för jordbruket nödiga byggnader. Jordägaren skall dessutom bekosta erforderliga

större reparationer.

Jords allkunnig a framhöllo i sitt betänkande år 1926 (sid. 131), att det finge

anses till fullo ådagalagt, att åbyggnaderna på arrendeställen här och var i

landet vore i ett mycket bristfälligt skick. Ville man förbättra arrendatorsklassens

ställning och såmedelst befordra jordbrukets utveckling vore det

ofrånkomligt, att jordägarna måste i första hand svara för iståndsättande av

byggnaderna på sina arrendegårdar. Enligt de sakkunnigas förslag skulle

det sålunda åligga jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn

för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt

skick. Saknades sådan byggnad eller erfordrades å dylikt hus större reparation

skulle jordägaren vara skyldig att därom besörja.

I det genom proposition nr 182 till 1927 års riksdag framlagda förslaget

till ändring av nyttjanderättslagen hade Kungl. Majit icke ansett sig böra

följa jordsakkunnigas nyssnämnda förslag. Emellertid hemställdes i en motion,

II: 429, av herr Nilsson i Tånga örn bifall till detsamma.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde härom, bland

annat, i utlåtande nr 1:

En allmän bestämmelse örn skyldighet för jordägarna att iståndsätta åbyggnaderna

å arrendegårdarna synes utskottet ej vara tillrådlig. Utskottet är

ej heller övertygat örn att en sådan bestämmelse skulle komma att i mera

avsevärd mån medföra ett förbättrande av byggnaderna å arrendeställena.

Då bestämmelserna icke skulle kunna göras tvingande, komme tydligen jord
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

ägaren i flertalet fall att genom förbehåll i kontraktet fritaga sig från den

honom åliggande skyldigheten. Bestämmelserna skulle således huvudsakligen

komma att vinna tillämpning gentemot sådana jordägare, vilka icke varit

tillräckligt förutseende att skydda sig genom förbehåll i avtalet. För dessa

jordägare torde de ej sällan komma att verka i hög grad betungande, ja

kanske mången gång ruinerande. Av skäl, som sålunda anförts, hemställer

utskottet, att motionärens yrkande icke måtte vinna riksdagens bifall.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

F. Omedelbar ersättning till arrendator för botandet av påsynade brister.

[Motionen II: 343 punkt b) 3.]

Enligt 10 § allmänna arrendelagen åligger det arrendatorn att väl hävda

jorden samt vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter,

så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter han

vad sålunda åligger honom, är han pliktig att utgiva ersättning till jordägaren

när fastigheten avträdes. Örn arrendatorn då befinnes hava avhjälpt

brist, som befanns vid tillträdet, skall han få gottgörelse därför av jordägaren.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall hållas till- och

avträdesyner.

Har jordägaren i arrendeavtalet utfäst att uppföra byggnad å fastigheten

eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter sin skyldighet

härutinnan, så äger arrendatorn, sedan vid syn kostnaden för bristens

avhjälpande blivit beräknad, verkställa arbetet i jordägarens ställe och i mån

av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda beloppet.

Har frågan örn kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen,

får särskild syn hållas (14 §). Samma regler gälla enligt 15 § för

det fall att jordägaren underlåter att utan oskäligt dröjsmål ny- eller ombygga,

sedan byggnad genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns

vållande, blivit förstörd eller skadad.

Lagberedningen anförde i förslag till jordabalk, I, bland annat (s. 115—

116, 122 och 124):

Enligt den i 10 § första stycket uttalade grundsats åligger det arrendatorn

att vid arrendetidens slut lämna fastigheten från sig i lika gott skick

som det, vari den befanns när han mottog den; har den försämrats, åligger

honom ersättningsskyldighet, under det han å sin sida, om fastigheten finnes

i bättre skick, äger en viss rätt till ersättning. Huruvida och till vad mått

ersättning skall från ena eller andra sidan gäldas, skall alltså framgå ur en

jämförelse mellan fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet.

Det konstaterande av fastighetens skick, som sker genom syn, måste avse

fastighetens skick i det hela. Möjligheten av en tillförlitlig jämförelse mellan

förhållandena vid tillträdet och vid avträdet vore eljest utesluten.

Verkställer arrendator arbete enligt 14 § vore det obilligt att hänvisa

honom till att med tillämpning av den allmänna grundsatsen i 10 § för utfående

av gottgörelse för vad han fått påkosta avvakta tidpunkten för arrendets

upphörande och den allmänna uppgörelse, som då skall äga rum. Han

måste i detta fall vara berättigad att omedelbart efter det arbetet utförts

bliva därför ersatt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Fullgör icke jordägaren sin skyldighet enligt 15 §, äger arrendatorn själv

gå i författning om det nödiga byggnadsarbetets utförande på jordägarens

bekostnad. Då han även i detta fall fullgör något, som jordägaren obehörigen

underlåtit, fordrar billigheten, att jordägaren, så snart arbetet utförts,

skall gottgöra arrendatorn kostnaden härför.

*

Utöver ovan i utlåtandet omförmälda, för närvarande pågående utredningar

av sociala arrendespörsmål må här ånyo omnämnas den utredning, som verkställts

av sociala jordutredningen och framlagts av densamma i betänkande

den 5 december 1931 angående vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen

(statens offentliga utredningar 1932: 1).

1934 års riksdag beslöt i anledning av väckta motioner på hemställan av

andra lagutskottet (utlåtande nr 41) att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte slutföra utredningen örn det förslag till ändringar i

vissa delar av nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen, som framlagts

av sociala jordutredningen i dess nyssnämnda betänkande, samt förelägga

riksdagen det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Betänkandet handlägges i justitiedepartementet.

Utskottet får slutligen omnämna, att enligt den plan, som av Kungl. Majit

uppgjorts för lagberedningens arbete, beredningen från och med den 1 mars

1935 skall hava att övertaga den av aktiebolagskommittén omliänderhavda

utredningen av frågan örn en revision av aktiebolagslagstiftningen, att en eller,

efter chefens för justitiedepartementet bestämmande, två av beredningens

ledamöter skola, så snart omständigheterna det medgiva, hava att under

ordförandens (f. d. justitierådet X. E. Stenbeck) ledning utföra erforderliga

förberedande arbeten för revision av jordabalken, samt att lagberedningen,

sedan utredningen angående revision av aktiebolagslagstiftningen slutförts,

skall övergå till behandling av frågan örn en reform av jordabalken.

Till statsrådsprotokollet den 1 februari 1935, då frågan örn lagberedningens

närmaste arbetsuppgifter behandlades, anförde chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Schlyter, bland annat:

•Tåg håller för min del före, att den för närvarande mest trängande lagstiftningsuppgiften

är en reform av jordabalken. Under de tjugufem år som

förflutit, sedan lagberedningen avgav sitt slutliga förslag till ny jordabalk,

har behovet av en allmän lagrevision på detta område blivit alltmera kännbart,

ett förhållande som bland annat vid skilda tillfällen framhållits av lagrådet.

Då de vidlyftiga förberedelserna för inrättande av nya fastighetsböcker

numera blivit slutförda och själva uppläggandet av dessa böcker

kommit i full gång, synes tidpunkten vara inne att lagberedningen skrider

till erforderlig överarbetning av nyssnämnda jordabalksförslag. Härav följer

dock icke med nödvändighet att lagberedningens arbetskrafter böra från

början helt ägna sig åt berörda uppgift. Med hänsyn till den utveckling

som ägt rum under senare år och de nya erfarenheter som kunna hämtas

från modern lagstiftning i främmande länder torde vissa specialundersökningar

lämpligen böra utföras såsom ett förberedande arbete. Dessa undersökningar

synas — under ordförandens ledning — böra utföras av en eller

möjligen två av beredningens ledamöter. Med tillgång till de rön som inhämtats

vid det förberedande arbetet lärer ett av lagberedningen i dess hel
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15. 17

het sedermera påbörjat, mera koncentrerat arbete på utformning av lagtext

och motiv kunna väsentligen underlättas.

Utskottet har tidigare vid olika tillfällen framhållit, att statsmakterna

redan vidtagit omfattande, för det allmänna med avsevärda kostnader förenade

åtgärder av skilda slag för att främja bildandet av nya jordbruk och för att

förbättra ofullständiga sådana. Förslag till ytterligare åtgärder härutinnan

föreligga, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, till behandling

i riksdagen. Vid upprepade tillfällen har utskottet vidare förklarat, att enligt

dess mening erfarenheten visat, att tillfredsställande resultat beträffande

nu avsedda verksamhet kunnat vinnas, utan att expropriationsrätt behövt

anlitas. Skäl hava icke förebragts, som kunna föranleda utskottet att ändra

ståndpunkt rörande frågan örn expropriationsrättens behövlighet Enligt utskottets

mening har icke heller i övrigt visats någon omständighet, som

bör giva riksdagen anledning att göra framställningar till Kungl. Maj:t i

enlighet med de förslag, som innefattas i motionerna I: 257 och II: 102.

Enligt den plan, som för någon tid sedan offentliggjordes rörande lagberedningens

närmaste arbetsuppgifter, skall en allmän revision av jordabalken

inom kort igångsättas. Samtliga de spörsmål, som berörts i de

förevarande motionerna I: 258 och II: 343, torde i sammanhang därmed

bliva föremål för omprövning. Med hänsyn härtill anser utskottet, som ej

finner anledning att nu i detalj yttra sig örn de olika frågor, som omförmälts

i dessa motioner, att skäl icke föreligga för riksdagen att i skrivelse

till Kungl. Maj:t göra de framställningar örn utredning, som påyrkats i motionerna.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang uttala den förhoppningen,

att utredningsarbetet på förevarande område så bedrives, att ett

slutligt resultat därav kan vinnas inom skälig tid.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

1. att motionen I: 257 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd;

2. att motionen II: 102 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd;

3. att motionen I: 258 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd; samt

4. att motionen II: 343 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll W35. I) sami. 2 avd. Nr lii.

559 85 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Gustaf Tamm, Lindhagen,

P. Sandström, Norman, Knut Petersson* och Olof Carlsson*;

från andra kammaren: herrar Österström, Magnusson i Kalmar*, Hage, Johanson

i Hallagården, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Sollefteå

och Olsson i Staxäng*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Norman, Olof Carlsson, Magnusson i Kalmar, Hage, Olovson i

Västerås och Pettersson i Hällbacken, vilka anfört:

Det torde icke kunna sägas, att gällande arrendelagstiftning tillförsäkrar

arrendatorerna det skydd, som borde vara förenat med uppgiften att bruka

jord för egen räkning. Särskilt gäller detta med avseende på den allmänna

arrendelagen. Bestämmelserna i denna lag äro i betydande utsträckning

verkningslösa på grund av att de icke äro av tvingande natur. Så kan till

exempel föreskriften örn femårig arrendetid sättas ur kraft genom att i

arrendeavtalet kortare arrendetid fastställes. Erfarenheten under de senare

åren har också visat, att den trygghet, som lagen avser att tillförsäkra arrendatorerna,

icke kan vinnas så länge i arrendeavtalet för arrendatorerna kan föreskrivas

skyldigheter, som egentligen icke borde förbindas med arrendeförhållandet

och som äro orimligt betungande. Icke heller den så kallade

sociala arrendelagen tillförsäkrar arrendatorerna den trygghet, som borde

tillkomma dem.

Såsom skäl emot arrendators rätt att genom expropriation frilösa arrendeställe

har anförts, att skogsbolagen i stor utsträckning sökt avveckla arrendesystemet

genom att försälja arrendegårdarna. Detta skäl är icke övertygande.

Då en arrendegård utbjudes till salu, kan det pris, som begäres för gården,

klart ådagalägga behovet av expropriationsrätt. Icke sällan sättes nämligen

priset så högt, att det icke kan anses vara rimligt. Vid sådant förhållande

kan arrendatorn komma i det läget, att han har att antingen betala ett

oskäligt pris eller lämna den arrendegård lian under en följd av år brukat

och kanske på olika sätt förbättrat. Liknande skäl tala också för expropriationsmöjlighet

för utvidgning av ofullständiga jordbruk.

Med stöd av vad vi sålunda anfört få vi hemställa,

1. att riksdagen i anledning av motionerna I: 257, I: 258 och

II: 102 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa utredning i syfte att få klarlagt i

vad mån frilösning av arrendejordbruk och utvidgning av ofullständiga

jordbruk skall kunna underlättas genom expropria
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

19

tionsförfarande samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kan giva anledning;

2. att riksdagen i anledning av motionerna I: 258 och II: 343

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville låta verkställa utredning i syfte att få klarlagt i vad mån

det kan vara möjligt att genom ändringar i gällande arrendelagstiftning

tillförsäkra arrendatorerna en säkrare ställning

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kan giva anledning.

2) av herr Lindhagen, som yrkat:

A. Under punkterna 1 och 2,

att riksdagen i anledning av motionerna nr 257 i första

kammaren och nr 102 i andra kammaren ville hos Kungl.

Maj:t hemställa örn övervägande och förslag till en sammanfattande

lagstiftning örn komplettering av ofullständiga jordbruk

ävensom bildande av helt nya självförsörjande jordbruk

med stöd tillika av expropriatioqsbestämmelser för erforderligt

förvärv av odlingsmark jämte husbehovsskog från skogsbolags

samt enskilda spekulanters och större godsägares domäner.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen anfört följande:

Det är av intresse att följa denna frågas evolution hos statsmakterna.

Därav skola vi finna, att efter de långa vägarna med sina utflykter stats
makterna

just nu i de praktiska lösningarna omsider befinna sig nära att

nå fram till de synpunkter, som vid frågornas första upptagande gjorde sig

gällande såsom självklara.

Fullkomnande av ofullständiga jordbruk med tilläggsjord i

odlingsmark jämte husbehovsskog.

Frågan örn fullkomnandet av ofullständiga jordbruk upptogs inom Norrlandslcommittén

av dess majoritet, bestående av fyra konservativa (Douglas,

von Feilitzen, Kinberg, Berlin) och fyra liberala (Bromée, Kronlund, Lindhagen,

Wiklund) medlemmar. Kommittén sysslade bland annat med bolagshemman

och enskilda skogsspekulanters hemman. Några gods i sydsvensk

bemärkelse funnos knappast inom det område, kommittén skulle undersöka.

En första uppgift ansågs vara att åtminstone nämnda hemmans åkerbrukskärna

småningom återfördes i sina naturliga brukares besittning.

Därvid mötte först de redan färdiga bondelägenheterna, d. v. s. de redan

uppbrutna inägojordarna jämte åbyggnader, vartill borde läggas odlingsmark

jämte husbehovsskog och bete. Vidare hade i följd av 1896 års nya ägostyckningslag

dessa lägenheter i stor utsträckning börjat utstyckas på ett ur jordbrukssynpunkt

mycket otillfredsställande sätt. Det låg fara i dröjsmål, sade

kommittén. Att i erforderlig mån med inägor, husbehovsskog, odlingsmark

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

eller bete komplettera de jordbrukslägenheten som utbrutits på detta sätt,

framstod som en nödvändighet. Slutligen gavs å bolagskemmanen en mängd

odlingsmark, som kunde lämpa sig till självständiga jordbruk eller eljest

vore så belägen, att den ej lämpligen kunde förenas med de redan färdiga

jordbrukslägenheterna. Denna mark måste då särskilt för sig utbrytas.

Kommitténs majoritet var enig örn att allt detta ej kunde åstadkommas

ensamt på frivillighetens väg. Det krävdes ett yttersta medel, en ultima

ratio, som förenade allvar i frivilligheten och tog vid där denna tröt. Detta

medel var expropriation.

Man enade sig till en början örn att föreslå expropriation för ovannämnda

tre ändamål. Mycken tid ägnades åt arbetet med att giva form åt dessa

förslag. I sistone avstod emellertid majoriteten inom kommitténs majoritet

först från tanken att då föreslå expropriation av redan uppbruten inägojord

med åbyggnader jämte odlingsmark, husbehovsskog och bete. Sedermera

beslöto samma ledamöter att göra den förändring i det utarbetade förslaget

örn expropriation för komplettering av ägostyckningar, att denna ej skulle

ske i första hand genom statens mellankomst utan av ägaren till den jordlott,

som skulle kompletteras. Men då det i sådant avseende utarbetade

förslaget väckte betänkligheter i avseende å sina detaljer, fick tanken örn ett

särskilt förslag till komplettering av dåliga ägostyckningar förfalla. I stället

inskränkte sig kommittén på angivna skäl till det allmänna uttalandet, att

»det kan därför till äventyrs bliva nödvändigt att taga under övervägande,

huruvida åtgärder böra vidtagas för att på expropriationsväg komplettera

dessa fastigheter genom deras utökande med nödig skogs-, betes- och odlingsmark».

De angivna skälen utmynnade i en förklaring, hurusom det vore att

förvänta, att i Norrland komme att finnas ett avsevärt antal jordbruksfastigheter,

som »med avseende på sin framtida bestämmelse måste anses vara på

ett ödesdigert sätt stympade».

Saken hade således i hela dess vidd av kommittén behjärtats och varit

föremål för dess allvarliga övervägande. Detta även i expropriationsfrågan.

Kommittén stannade emellertid vid att omedelbart föreslå en lag »angående

vissa åtgärder för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna

av lämpliga odling slägenheter». För lagens utförande föreslogos inom varje

län en jordbrukskommission jämte en jordbrukskommitté i varje kommun.

Varje lägenhet skulle erhålla odlingsmark av den omfattning, att lägenheten

lämpade sig för självständigt jordbruk jämte ett skogsområde för husbehovet.

Lagen medgav också rätt till expropriation vid behov.

Två ledamöter (Bromée i Billsta och Lindhagen) ansågo, att de två andra

expropriationsändamålen ej borde ställas på framtiden utan, såsom först

avsetts, av kommittén föreslås i utarbetad lagtext.

De tre ledamöter i kommittén, vilka i väsentliga delar togo avstånd från

majoritetens förslag, nämligen de i dagligt tal s. k. bolagsreservanterna

(Lindman, Kempe och Claeson), motsatte sig all expropriation. De gjorde

det principiellt. I varje fall borde odlingsmarkerna på statens egna skogar

i första hand användas. Det kunde dessutom icke vara oundgängligt, att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

den jordlöse skulle sättas i tillfälle att erhålla mark just i den by eller den

socken där han vore boende. Uppställdes ej sådana anspråk, torde det aldrig

visa sig omöjligt att på frivillighetens väg erhålla odlingsmark.

Det är av intresse, att här dock medgavs, att för erhållande av mark i

hemorten frivillighet ej alltid kunde påräknas. Därmed är ock sagt, att för

tilläggsjord till ofullständiga jordbruk kunde man även enligt dessa reservanters

mening ej nöja sig med ett antagande av allmän villighet till upplåtelse.

Norrlandskommittén, vars betänkande framlades den 27 oktober 1904,

hade således på dagordningen uppfört alla de problem i förevarande avseende,

vilka i dag stå på dagordningen såsom i väsentliga delar ännu icke

lösta. Dessa lösningar äro moderata. Således böra de av nutida svensk

statskonst kunna omfattas. Det är nämligen här ej fråga örn konfiskation

av stora egendomar, såsom skedde genom Karl XI beträffande adelsgods i

Sverige samt Estland och Lettland och sedan fullföljts inom sistnämnda

två stater jämte Litauen efter dessa länders friförklaring efter världskriget.

Värmlandsundersökningens majoritet (Lindhagen och Ingeström) förordade

år 1915 expropriationen för ovannämnda ändamål. En ledamot (Carl Kos)

avstyrkte. Från hela länet förordades mark i hemorten.

Jordkommissionen (Lindhagen, Ehrenborg, Jansson i Edsbäcken, C. J. Johansson

och Aug. Pettersson; Ingeström förhindrad då deltaga) tillstyrkte i

betänkande 1922 expropriation; de flesta för alla tre ändamålen.

Två av nämnda ledamöter (Ehrenborg och Jansson) inskränkte sig till

förslag örn anskaffande av jord för bildande av nya jordbruk å enskild

mark. Jord, som kunde förvärvas genom expropriation, vore odlad jord,

varå jordbruket nedlagts eller vanskötts, samt odlingsbar jord, i båda fallen

endast såvitt jorden tillhörde bolag, ekonomisk förening eller skogsspekulant.

Två ledamöter, Olsson i Kullenbergstorp eller Wohlin, avgåvo endast

ett principuttalande, i vilket de dock ej togo avstånd från expropriationsrätt

gent emot bolags och enskilda skogsspekulanters hemman.

Kommissionens majoritet inom majoriteten upplade saken såsom en rikslagstiftning

med en fullständig organisation under statens målsmanskap och

ledning (del IV och del VI). En lag borde finnas till hands för framträdande

lokala behov.

År 1924 framfördes jordkommissionens förslag i riksdagens håda kamrar

av socialdemokratiska partiet. De förslag, som voro förbundna med expropriationsbestämmelser,

folio i riksdagen. I anledning därav tillsattes år 1925

kolonisationssakkunniga. Befogenhet för dem att syssla med expropriation

undantogs i instruktionen.

År 1925 begärde riksdagen på mitt förslag kolonisation på oodlad enskild jord.

I 1928 års egnahemsproposition förklarade jordbruksministern von Stockenström

komplettering av ofullständiga jordbruk vara en stor sak för landet.

År 1930 begärde riksdagen nya utredningar. Samma år tillsattes därför

sociala jordutredningen (nu: K. G. Westman, Andersson i Fältenborg, Gustaf

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

Tamm, Molander och Sten). Majoriteten har hitintills avböjt att befatta

sig med expropriation. Molander och Sten lia ansett expropriation ej kunna

undvaras. I stort har utredningens förslag sammanfallit med egnahemsrörelsens

låneverksamhet. Detta frånsett en viss ändring i arrendelagstiftningen,

som ej lett till någon åtgärd.

Ar 1931 begärde riksdagen nya tag på jordfrågan utan tillitande dock

av expropriationsrätt. Detta års riksdagspetita lämnades till sociala jordutredningen.

I första hand begärdes utredning om de ekonomiska förutsättningarna

för bärighet av mindre jordbruk. Någon utredning i sistnämnda

avseende har ännu icke avhörts.

Är 1933 framlade regeringen proposition om allmänna expropriationslagens

fullständig ande med expropriationsrätt för nu ifrågavarande ändamål utom för

frilösning av arrendejordbruk. Egnahemsstyrelsen och lantmäteristyrelsen

förordade förslaget. Två länsstyrelser hade intet att erinra mot förslaget,

fyra förklarade sig icke vilja motsätta sig detsamma. En ledamot i sociala

jordutredningen, Andersson i Fältenborg, instämde såsom ledamot i egnahemsstyrelsen.

Därigenom blevo åtminstone för det tillfället herrar Westman

och Tamm i minoritet i sociala jordutredningen såsom motståndare

till expropriationsrätten.

Sociala jordutredningen yttrade i sitt betänkande 1933 örn komplettering

av ofullständiga jordbruk, att anledningen till att tilläggskolonisation

föga förekommit ej med bestämdhet kunde angivas. Jordbrukskrisen hade

sannolikt orsakat återhållsamhet i inköp av jord. Bristen på kontanta medel

hade verkat hämmande. Okunnighet hos småbrukarna örn möjligheterna till

lån torde varit en bidragande orsak. Likaså en viss svaghet i den lokala

organisationen. Örn emellertid, fortsätter utredningen, »i något fall» svårighet

mötte att på skäliga villkor få köpa jord, borde det organ, som gjort

denna erfarenhet, insända meddelanden till egnahemsnämnden Denna överlämnade

det till egnahemsstyrelsen. Detta organ torde i sin ordning avvakta

klagomål från egnahemsinnehavarna.

Exempel på masstillverkning av ofullständiga jordbruk erbjuder som sagt

verkningarna av 1896 års ägostyckningslag. Likaså skedde en mängd dylika

ägostyckningar från bolagshemman i Värmland icke minst i syfte att förekomma

verkningarna av den norrländska ägostyckningslagens år 1917 beslutade

utsträckning till Värmland. Sådana ofullständiga jordbruk förekomma

även annorstädes i landet av liknande eller andra anledningar. F:-åga

är ock, i vad mån genom de på senare tider pågående avstyckningarna er ligt

1926 års lag örn delning av jord å landet tillkomma nya ofullständiga jt 1

bruk, samtidigt som komplettering av äldre ofullständiga jordbruk står

dagordningen. Därom hänvisas till mina särskilda yttranden till andra lagutskottets

utlåtanden, nr 41 år 1931 (jmf. utlåtandet nr 19 samma år), nr 18

år 1933 och nr 40 år 1934.

Norrlandskommittén förstod redan år 1.904, att mark för bildande av helt

nya jordbruk och fullständigande av ofullkomliga jordbruk icke skulle slå i

spann utan stöd av expropriationsbestämmelser. Att vänta på småbrukarnas

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer. 23

opinion är ju uppriktigt sagt val endast en förevändning. Jordhungern ger

sig icke till känna, förrän samhället brutit mark för densamma genom lagar,

pengar oell organisationer. Då komma de jordlösa, som erfarenheten alltid

ådagalagt. Allra minst kan man förvänta någon förtida opinion från innehavare

av ofullständiga jordbruk. De äro på så många sätt beroende av

sina mäktiga grannar, från vilka tilläggsjorden skulle avstås. Här måste

staten ensam träda fram såsom målsman.

Jordkommissionen utgick också just ifrån att nu ifrågavarande sociala jordreformer

skola utgå ifrån och föras i hamn av staten med hjälp av länsorganisationer

och kommunerna. Kommissionens förslag i sådant syfte vänta fortfarande

på sin prövning.

Nya stämmor för en sådan tågordning börja nu ock höras från orterna.

Åtskilliga motioner i riksdagen ha fortfarande ock väckts för påskyndande

av den sociala jordfrågans framförande. Arbetslösheten blev dock den främste

pådrivaren.

Under intryck härav stödde riksdagen år 1934 ett regeringsförslag örn

inrättandet av ett hundratal helt nya självförsörjande arrendejordbruk på

kronan tillhörig mark med rätt för arrendatorerna att inköpa egendomen.

Kolonisationen färdigställes under ledning av en statens jordnämnd.

Vid samma riksdag anvisades på regeringens förslag ytterligare statsbidrag

för »nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga

jordbruk». I regeringens motiv betonades att »starka skäl» talade för en

expropriationslagstifriling, men iföljd av riksdagens avslag året förut hade

regeringen ej då framlagt något förslag. Tilläggskolonisationen hade dock

fått ringa omfattning. Det finge antagas till väsentlig del bero på svårigheterna

att på frivillighetens väg erhålla lämplig jord för de små brukningsdelarnas

utveckling. På jordbruksutskottets förslag har 1935 års riksdag i

anledning av motionen nr 171 i andra kammaren begärt skyndsam utredning

örn största möjliga planmässighet och överskådlighet beträffande statens

understödsverksamliet till berörda förbättringsarbeten.

På regeringens initiativ beviljade riksdagen likaledes år 1934 medel till

en fond för arbetaresmåbruk, avsedda att bereda skogsarbetare m. fl. ett

eget hem i förening med ett litet jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet.

Genast gav den förr »obefintliga» jordhungern sig i stor utsträckning

tillkänna. Mark har ock kunnat här tillhandahållas. Arealen var obetydlig.

Och företaget gynnades av industrien, som med hjälp av staten fick

en fast arbetarstam, bunden vid torvan.

Under debatten örn arrendejordbruken i första kammaren den 6 juni 1934

framkommo märkliga påminnelser. Herr Thorén talade örn något, som han

sade låg honom särskilt om hjärtat, nämligen att jordhungern skulle i största

möjliga omfattning bliva stillad. Alfred Andersson på Malmöhusbänken

sade, att han ansåg, att det föreliggande experimentet i stället borde omfatta

tusende och åter tusende av sådana självförsörjande jordbruk. Edward

Larson i Lerdala utropade: varför kunna vi inte gripa till litet kraftigare

åtgärder, så att det kan bli något verkligt stort av den här den saken?

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

Nu har statens jordnämnd erinrat, att nyssberörda verksamhet till stor

del måste ske med jordinköp från enskilda. Man kunde nämligen ej räkna

med, att kronoegendomar fullt lämpliga för nämndens verksamhet skulle i

någon nämnvärd omfattning vara disponibla. Därför borde anslagsbeloppet

300,000 kr. ökas till 900,000 kr. På regeringens förslag har detta nu bifallits

av 1935 års riksdag. Att mera strövis utlägga ett eller några få

arrendeegnahem å skilda kronoegendomar vore mindre välbetänkt. Det blev

nödvändigt, säger nämnden, att i fortsättningen huvudsakligen bygga verksamheten

på jord, inköpt från enskilda.

Detta uttalande betyder en ny epok i utvecklingen. Hitintills har man

sökt undgå expropriationstanken redan från norrlandskommitténs tid genom

bl. a. den invändningen, att kronans jord först måste tagas i anspråk. Nu

heter det äntligen, klubbfäst i riksdagens båda kamrar, att skapande av helt

nya självförsörjande jordbruk och kompletterande av ofullständiga jordbruk

huvudsakligen kan ske endast med tillskott från större enskilda egendomars

oodlade jord. Nästa steg blir då ofrånkomligt att bakom dessa inköp sätta

en expropriationsrätt, när, såsom fortfarande måste äga rum, frivilliga köp ej

kunna komma till stånd. Och strövis utläggning av en eller annan arrendegård

även på enskild jord vore väl likaledes mindre välbetänkt. Jorden

måste anskaffas, där behov föreligga, och den utan oskäl också kör kunna

mot ersättning avstås.

Yad sålunda sagts gäller även självfallet om anskaffande av tilläggsmark

till ofullständiga jordbruk. Statens jordnämnd har erinrat, att vid förenämnda

inköp för bildande av nya jordbruk kunde vissa delar disponeras

på annat sätt och bland annat säljas till en granne, som hade behov av tillskotts

jord.

Uti en motion nr 104 i andra kammaren år 1935 framhålla herrar Eriksson i

Sandby, Elmroth och Allan Andersson att för nämnda ändamål alla framkomliga

vägar måste beträdas. Alla skäl talade, säges vidare, »för utvidgning

av de åtgärder i berört avseende som föregående riksdag beslutade»

för skapande av egna möjligheter till försörjning. Statens direkta medverkan

är oundgänglig. Enskild jord bör tagas i anspråk. Jorden bör ligga i hemorten.

I motionen nr 102 i andra kammaren för samma år betona Eriksson

och Elmroth, att genom beslutet örn anläggande genom statens försorg av

arrendejordbruk har »kravet på en utvidgad expropriationslagstiftning aktualiserats».

»Denna för vårt land och vår folkförsörjning högst betydelsefulla

lagstiftning skulle därmed kunna bringas slutligt i hamn».

På detta sätt blir motståndet mot expropriationslagstiftningen nu alltmera

inringat. Genom att regeringen en gång med kraft frambär saken inför

riksdagen skulle insikten påskyndas. Jordkommissionens omfattande betänkanden

om bildandet av nya jordbruk och kompletterande av ofullständiga

jordbruk skulle omsider komma till bedömande. I lagtexter, motivering

och enquéter lämna de bidrag till underlättande och påskyndande av

frågans rätta lösning.

Andra lagutskottets majoritet avstyrker som tillförne även den moderata

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

expropriationsrätt, som erbjudes för närvarande av förhållandena. Det kan

bli kostsammare under andra förhållanden. Utskottet faller tillbaka på att

behov »ej visats». Men vad önskar utskottet självt? Även konservativa och

liberaler förstodo behovet redan 1904. Varför då ej säga klart ifrån, att

man ej vill av hänsyn till äganderättens helgd avstå ens dessa smulor och mot

ersättning tillika såsom ett Ulligt offer till folkförsörjningen?

Vid denna riksdag skall en ny företeelse, kallad tredje mans rätt, läggas i

stöpsleven på ett visst område. Det är då tillbörligt och lägligt, att samtidigt

göra sig påminda även andra tredje män, vilkas intressen på senare

tider tillfälligtsvis undanskjutits av de stora händelserna. En sådan tredje

man äro de jordlösa, som vilja komma till någon fristad åtminstone i egen

besittning av jorden.

B. Beträffande punkterna 3 och 4,

att riksdagen i anledning av motionerna nr 258 i första

kammaren och 343 i andra kammaren ville hos Kungl. Maji

hemställa örn övervägande och förslag dels till komplettering av

den sociala arrendelagstiftningen till ytterligare tryggande av

arrendatorernas rätt till ett hem, till besittningen av jordbruket

och till möjligheter för dess eventuella övertagande med äganderätt,

det senare med stöd av expropriationsbestämmelser, dels

ock till erforderliga förbättringar även i den allmänna arrendelagen.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen anfört följande.

Inom utskottet talades från majoritetens sida även på denna punkt liksom

i det föregående örn det myckna, som redan vidtagits i den sociala jordfrågan.

Motionerna avse emellertid icke vad som redan skett, utan vad som

ännu icke skett. Ingenting har nämligen ännu skett ute på de svenska

markerna, som endast kan inträffa genom stödet av expropriationsbestämmelser,

däri inbegripet de luckor och ojämna föreskrifter för skilda landsdelar,

som förefinnas i de hitintills antagna sociala arrendebestämmelserna,

stödda av en vanhävdslag. Genom dessa luckor i den sociala jordfrågans

organisation har på de nu ommotionerade områdena uppenbarligen det mesta,

som hort redan i våra dagar ske i herörda delar, ännu lämnats ogjort.

Vad som på arrendereformens område ännu blivit ogjort är antytt genom

schematiska uppräkningar i de båda motionerna.

Mot lagstiftnings uppställning må till en början såsom tillförene erinras,

att det icke finnes skäl, varför den sociala arrendelagen för norra delarna

av riket och Svealand utformas i en särskild s. k. arrendelag, under det att

de sociala arrendebestämmelserna för de södra delarna av landet så att

säga insmugglats i den allmänna arrendelagen. Något besked har mig veterligen

ej givits. Möjligen beror särskillnaden därpå, att man velat gå lindrigare

fram över det sydligare Sverige, särskilt till förmån för godsen. Dylika

lindringar skulle anklaga sig själva mera, örn de konfronterades med stadgandena

för de nordligare delarna av riket i en särskild lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1335. 3 sami. 2 avd. Nr 15.

559 35 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

Vidare råda uppenbara orättvisor i utformuleringen av den gällande arrendetiden,

som antogs för de sociala arrendena genom kompromiss av riksdagens

kamrar. Sålunda upptager den allmänna lagens bestämmelser visser

ligen också femton år för arrenden å bolags och enskilda spekulanters

mark söderut. För enskilda gods, som innehavas med fideikommissrätt,

är arrendetiden satt till tio år, och för andra gods finnes ingen särbestämmelse.

I båda fallen är arrendatorns trygghet lika värdefull för hans familj

som vid bolagsarrenden, och intresset för jordbrukets rationella drift blir

mindre för en arrendator, som ej fått någon längre arrendetid.

Efter stadgad arrendetids utgång upphör lagen plötsligt och alldeles

att vara social. Med andra ord någon optionsrätt till ny upplåtelse förekommer

icke såsom fallet dock är med statens och universitetens arrendegårdar.

Det är väl ingen mening i att en arrendator under 15 eller 10 år

anses böra äga ett visst tidsbetonat skydd men att det därefter fråntages

honom. Han får därefter finna sig i hur kort arrendetid, som erbjudes.

Frukten av hans eget arbete fråntages honom. Hans intresse för jordbruket

övergives av lagen. Eller också blir han avskedad utan lön för sin

möda och familjen utan hem, som varje familj har rätt att kräva.

Jordägarens skyldighet vid 15 års upplåtelse att hålla byggnaderna vid

makt upphör också. När det gäller gods, även fideikommiss, har någon

sådan skyldighet ej föreskrivits.

Någon kontroll på lagarnas tillämpning finnes icke heller, annat än den,

vilken ligger i friheten för dem, som skola beskyddas, att genom process vid

domstol söka få lagen tillämpad. Denna utväg är icke långt borta ifrån

ett hån. Lagen blir en pappersbestämmelse. Den svagare kan ej övertaga

ansvaret för övertagandet av kontrollen på den starkare. Detta är samhällets

uppgift, ett självklart komplement till samhällets omtanke i paragrafer.

Utvägarne för en kontroll kunna vara olika. Såsom mången gång erinrats,

kan till en början en kontroll billigt införas genom stickprov från existerande

allmänna organisationer för jordbrukets vård.

Ett krav från de mindre arrendatorerna, som alltid stått på deras dagordning

men mycket litet på samhällets, är i vår tid ännu mer aktualiserat.

Nämligen kravet på lagstadgad möjlighet till reglering av arrendena jämte

åtskilligt, som därmed äger sammanhang, då sådant påkallats av konjunkturerna.

Saken har förekommit flera gånger även i riksdagen, senast år

1934 i motionen I: 278. I sammanhang därmed kräva de en legaliserad

arrendenämnd. Man bör förstå, att även här den fria överenskommelsen icke

är någon realitet för den svagare parten, arrendatorerna. Motionen vid

förra riksdagen föll. Arrendatorerna komma nog ej att släppa denna vitala

och rättvisa angelägenhet. Den bör i själva verket, såvitt jag förstår, vara

till gagn också för jordägarna.

Beträffande hithörande spörsmål hänvisar jag vidare till mitt särskilda

yttrande till andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1934.

Motionen nr 343 i andra kammaren innefattar även erinringar mot den

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

allmänna arrendelagen, vilka jämväl böra övervägas. Motionen avslutas med

en erinran, att arrendator erna Terävä en Marare och bättre ställning gent emot

jordägaren samt skydd i någon mån mot den ekonomiska utpressning av vissa

grupper av arrendatorer, som för närvarande äger rum.

Utskottet vill här icke ens uttala sig örn detaljerna. Således varken ja

eller nej. Den som tiger samtycker dock till upprätthållande av den nuvarande

situationen. Parlamentarismen är ju till för att skilda samhällsklassers

behöriga intressen skola skyddas av riksdagen och framföras av den till

regeringen. Då får ju också den omnämnda lagberedningen för skapande

av en ny jordabalk veta hur saken uppfattas inom folkrepresentationen. För

övrigt upptar enligt praxis en allmän civillag ej utpräglade sociala påbud, vilka

pläga framföras i särskilda lagar. Att riksdagen här framträder positivt är

så mycket nödvändigare som realiteternas nu alltmer av riksdagen praktiserade

överlämnande till ett ämbetsverk med fri fullmakt endast betyder ett

tillskott till parlamentarismens marsch mot sin förgängelse.

Arrendatorsklassen brukar 25 % av den svenska jordbruksfonden. Icke förty

är den skjuten åt sidan och orepresenterad i riksdagen. Även här skymtar

en tredje man, som tillbörligen och lägligt bör komma till synes under de

parlamentariska diskussionerna vid denna riksdag örn tredje mans rätt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.