Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande bestämmelser för den obligatoriska statliga olycksfallsförsäkringen.

1935-03-21 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1935:18, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande bestämmelser för den obligatoriska statliga olycksfallsförsäkringen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1935 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i

gällande bestämmelser för den obligatoriska statliga

olycksfallsförsäkringen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 57,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Svedberg yrkat, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit måtte göra framställning örn skyndsam

utredning och förslag örn upphävande av de undantagsbestämmelser, som från

den obligatoriska statliga olycksfallsförsäkringen utesluta företagarens hemmavarande,

hos honom anställda eller för erhållande av yrkesutbildning arbetande

barn.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkande, får utskottet

hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av riksförsäkringsanstalten. För innehållet i det yttrande,

som i anledning härav kommit utskottet tillhanda, lämnas redogörelse

här nedan.

Enligt 1 § lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete är

envar arbetare, där ej i lagen annorlunda stadgas, försäkrad för skada till

följd av olycksfall i arbetet. Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag

av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas

av arbetsgivaren. Enligt 2 § förstås med arbetare envar, som mot

avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till

honom vara att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för

vinnande av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Härifrån

göres emellertid undantag i 2 § andra stycket bland annat därutinnan, att,

där arbete utföres för allenast en arbetsgivares räkning, såsom arbetare icke

anses arbetsgivarens hemmavarande barn eller adoptivbarn.

I 4 § stadgas, att försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock

får, där för ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,

vars delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med

obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i

stället under vissa villkor äga rum i detta bolag. Enligt 35 § är arbetsgivare

berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra annan arbetare än i

lagen avses, således de arbetare, som jämlikt 2 § andra stycket äro undantagna

från den obligatoriska försäkringen. I fråga örn denna frivilliga för
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 18. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

säkring lända de i olycksfallsförsäkringslagen för obligatorisk försäkring

meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar till efterrättelse. Sålunda gälla

t. ex. för den frivilliga försäkringen samma premier som för den obligatoriska.

— Sådan frivillig försäkring kan även meddelas av bolag, som avses i

4 §, för delägares arbetare.

I motiven till ålderdormför säkringskommitténs den 19 oktober 1915 avgivna

förslag till lag örn försäkring för olycksfall i arbete, vilket låg till grund för

gällande lag, anfördes beträffande 2 §, enligt vars ursprungliga lydelse bland

andra arbetsgivares barn och föräldrar voro undantagna från den obligatoriska

försäkringen, att enligt kommitténs åsikt någon skillnad i allmänhet icke borde

göras mellan medlemmar av arbetsgivarens familj och andra arbetstagare,

även örn deras avlöning ofta utginge i naturaförmåner. Kommittén ansåg

dock, att så nära anhöriga till arbetsgivaren som hans barn och föräldrar

icke borde anses såsom arbetare i förhållande till honom. I själva verket

skulle det enligt kommitténs mening i dessa fall ofta bliva synnerligen svårt

att avgöra, huruvida ett egentligt arbetsförhållande ägde rum, och ej sällan

måste dessa nära anhöriga i viss mån betraktas såsom delägare i verksamheten.

I varje fall hade dessutom barn och föräldrar enligt lag försörjningsplikt

gentemot varandra, och en försäkring vore därför i dessa fall mindre

behövlig än i fråga örn arbetare i mera egentlig mening. Man torde även kunna

antaga, att frivillig försäkring av dessa anhöriga oftare än eljest skulle komma

att anlitas.

Riks försäkring sanstalten framhöll i utlåtande över kommitténs förslag, att

detsamma i denna del innebar en inskränkning i förhållande till då gällande

1901 års lag örn ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,

vilken inskränkning mången gång kunde synas orättvis. Av praktiska skäl

ansåg sig dock anstalten böra biträda kommitténs förslag i förevarande hänseende.

Vid 1920 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Anderson i

Knapasjö en motion, nr 12, av intresse i detta sammanhang. Enligt den då

gällande lydelsen av 2 § olycksfallsförsäkringslagen voro arbetsgivares barn

eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom

ej att anse såsom arbetare i lagens mening. I undantagsbestämmelsen fanns

salunda ej som nu inskjutet ordet hemmavarande. I den nämnda motionen

hemställdes emellertid, att riksdagen matte besluta sådan ändring i lagen,

att dennas bestämmelser matte bliva tillämpliga på arbetsgivares barn eller

adoptivbarn, som ej vore hemmavarande.

Andra lagutskottet, till vars behandling motionen överlämnades, begärde

yttrande över densamma av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Kiksförsäkringsanstalten lämnade i yttrande den 8 april 1920 en kortfattad

redogörelse för det av motionären åsyftade stadgandets tillkomst samt

erinrade, att enligt motsvarande lag i Danmark försäkringen även omfattade

medlemmar av arbetsgivarens familj, endast hustrun undantagen, försåvitt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

3

de med hänsyn till beskaffenheten och omfattningen av deras arbete i arbetsgivarens

verksamhet kunde likställas med andra arbetare, samt att motsvarande

norsk lag saknade någon särskilt inskränkande bestämmelse av ifrågavarande

innebörd. Riksförsäkringsanstalten anförde därefter, att en lagändring i åsyftad

riktning kunde synas desto mera påkallad, som ifrågavarande gällande

bestämmelse i lagens 2 § enligt av försäkringsrådet meddelade utslag ansetts

böra medföra, att vid beräknande av skadad persons arbetsförtjänst enligt

lagens 9 § såsom arbetsförtjänst ej skulle medräknas inkomst av arbete, som

barn utfört hos föräldrar eller föräldrar av arbete hos barn.

Riksförsäkringsanstalten berörde emellertid också svårigheter, sammanhängande

med försäkringens organisation enligt gällande lagstiftning, som

uppläte försäkringens handhavande åt ett flertal enskilda bolag vid sidan av

riksförsäkringsanstalten, samt med det stora antalet av dem, som genom en

åsyftad lagändring skulle inbegripas under försäkringen, ävensom svårigheten

att i de särskilda fallen erhålla kännedom örn vilka barn som intoge

den ställning till föräldrarna, som av motionären åsyftades. Riksförsäkringsanstalten

ansåge sig ur stånd att, så länge anstalten ej ensam vore

bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen, tillstyrka bifall till motionärens

förslag.

Försäkringsrådet anförde, att rådet icke hade något att erinra mot den

föreslagna lagändringen.

Utskottet anförde i sitt utlåtande nr 33, att utskottet ansåge rättvisan

kräva, att barn och adoptivbarn, som lämnat föräldrahemmet och som därmed

finge anses hava begynt en i ekonomiskt avseende självständig tillvaro,

icke såsom arbetare i förhållande till sina föräldrar, resp. adoptivföräldrar,

uteslötes från de förmåner vid olycksfall, som ifrågavarande lag beredde

annan arbetare. Detta krav vöre enligt utskottets förmenande så starkt, att

det icke kunde avvisas allenast med den hänvisning till de huvudsakligen

organisatoriska svårigheter, riksförsäkringsanstalten omnämnt. På grund

av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning av

motionen måtte för sin del antaga en lag örn ändrad lydelse av 2 § i

olycksfallsförsäkringslagen. Den av utskottet föreslagna lagen innebar, att

ordet »hemmavarande» skulle inskjutas framför orden »barn eller adoptivbarn».

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, och lagändringen genomfördes

genom lag den 18 juni 1920.

Vid 1928 års riksdag hemställdes i likalydande motioner 1:206 av herr

Sjöblom och II: 119 av herr Carlsson i Stockholm, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning

rörande utbyggnad av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete samt sedermera för riksdagen framlägga det

förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 31) beslöt riksdagen att

i skrivelse (nr 205) till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

verkställa utredning rörande lämpligheten av sådan utvidgning av den frivilliga

försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att denna

komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare,

ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan först riksförsäkringsanstalten och därefter — sedan den 4 december

1930 — 1928 års pensionsförsäkringskommitté haft uppdrag att verkställa

nämnda utredning, har Kungl. Maj :t den 18 maj 1934 återflyttat utredningsuppdraget

å riksförsäkringsanstalten, som inom den närmaste tiden torde komma

att till Kungl. Maj:t avgiva förslag i ämnet.

Vid 1931 och 1932 års riksdagar väcktes motioner (II: 85 år 1931 och

11:39 år 1932), däri herr Osberg hemställde, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t skyndsamt ville verkställa utredning

om, bland annat, sådan ändring av lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete, att varje person över viss ålder bleve obligatoriskt försäkrad mot

skada till följd av olycksfall i arbete, under förutsättning att behov förelåge.

I utlåtande över sistnämnda motion (nr 1 år 1932) lämnade andra lagutskottet

en historik i ämnet, därvid bland annat under särskild rubrik upptogs

frågan om olycksfallsförsäkringslagens giltigbetsområde. Till nämnda historik

anhåller utskottet att få hänvisa.

På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden 23/1931 och 1/1932) beslöt

riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Vid 1932 års riksdag väcktes vidare en motion 11:269, däri herr Hilding

hemställde, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om åtgärder i syfte att,åstadkomma sådan ändring i olycksfallsförsäkringslagen,

att även barn och närskylda, som arbetade i visst företag, bereddes samma

förmåner som andra arbetare, utan att s. k. frivillig försäkring behövde

sökas.

Över motionen avgåvos yttranden utav riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet

och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

Riksförsäkringsanstalten anförde i yttrande den 10 mars 1932 bland annat:

De skäl, vilka redan vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst anförts mot

inrymmandet av medlemmar av arbetsgivarens familj under den obligatoriska

försäkringen förtjäna alltjämt stort beaktande och detta i desto högre grad

som dels genom lag den 18 juni 1926 upphävts tidigare gällande undantagsstadgande,

att såsom arbetare ej ansåges den, som icke fyllt 12 år, dels ock

genom lag den 24 maj 1928 karenstiden bortfallit.

Det hos oss gällande automatiska försäkringssystemet innebär, att, där den

enskilde arbetsgivaren ej träffat avtal örn delägarskap i ömsesidigt bolag, försäkring

av hos honom anställda arbetare skall utan avtal eller anmälan anses

gälla i riksförsäkringsanstalten. Antalet arbetsgivare, som sålunda hava försäkring

i riksförsäkringsanstalten, utgör omkring 500,000, varav omkring

470,000 äro s. k. mindre arbetsgivare eller arbetsgivare med mindre än 5 arbetare.

För att kunna påföra arbetsgivarna premier måste anstalten själv

införskaffa erforderliga uppgifter rörande antalet arbetare m. m. I fråga örn

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

5

mindre arbetsgivare har anstalten i huvudsak att hålla sig till de uppgifter

härutinnan, som för ifrågavarande ändamål antecknas i mantalslängderna.

Det skulle otvivelaktigt bliva mycket betungande och ofta förenat med synnerligen

stora svårigheter för mantalsskrivningsförrättarna att införskaffa de

upplysningar rörande det mycket betydande antalet ifrågavarande familjemedlemmar,

som erfordras för ett tillnärmelsevis riktigt avgörande, huruvida sådant

arbetsförhållande föreligger, att premiedebitering skall ske, och i så fall,

för huru stor del av året premier böra beräknas. Att märka är härvid, att ej

blott inom jordbruk, utan även inom andra verksamhetsgrenar, såsom hantverk,

handel och hushåll, dessa familjemedlemmar ofta i större eller mindre

utsträckning deltaga i arbetet. Uppenbart synes vara —■ för att nämna ett

exempel — att det måste ställa sig mycket svårt att fastställa, huruvida och

i vad mån en skolflicka, vilken åtnjuter kost och bostad hos sina föräldrar och

i viss utsträckning biträder i jordbruk, handel eller hushåll, därvid skall anses

för föräldrarnas räkning utföra arbete mot avlöning på sätt i 2 § olycksfallsförsäkringslagen

förutsattes.

Vad de ömsesidiga bolagen vidkommer grundas den obligatoriska försäkringen

såsom redan nämnts på försäkringsavtal med varje särskild arbetsgivare,

som har att årligen avgiva redovisning rörande antalet arbetare m. m. För

dessa bolag, vilkas delägareantal uppgår till endast omkring 39,000, torde inordnandet

under den obligatoriska försäkringen av ifrågavarande familjemedlemmar

vad premiedebiteringen beträffar i huvudsak blott medföra, att arbetsgivaren

hade att inräkna dessa i sina uppgifter till respektive bolag.

Så snart någon skada inträffat, vilken av den närskylde arbetsgivaren anmäldes

såsom olycksfall i arbete, skulle det bliva erforderligt att utöver den

mer allmänna prövning, som måste ske i samband med premiedebiterigen,

verkställa en noggrann undersökning rörande arbetsförhållandet i det särskilda

fallet med hänsyn till vid tiden för olycksfallet föreliggande omständigheter.

Anstalten har från sin verksamhet riklig erfarenhet av de stora svårigheter,

som föreligga att vid inträffande olycksfall erhålla tillförlitlig utredning i fråga

om arbetsförhållande mellan närskylda. Givet är, att dessa svårigheter

skulle bliva än avsevärt större, om den obligatoriska försäkringen utvidgades

på sätt i motionen ifrågasatts. Liknande svårigheter skulle göra sig gällande

att, utöver den föreliggande anmälningshandlingen, vid behov erhålla ett

objektivt underlag även för bedömandet av frågan, örn olycksfall i arbete

föreligger.

Enligt verkställd överslagsberäkning hava blott omkring 560 arbetsgivare

med omkring 900 årsarbetare begagnat sig av möjligheten att teckna frivillig

försäkring för sådana familjemedlemmar, varom här är fråga. Att den frivilliga

försäkringen ej vunnit större anslutning, torde såsom motionären framhåller

till stor del bero på okunnighet om lagens stadganden i hithörande avseenden

ävensom på bristande företagsamhet. Det torde emellertid ej heller få

förbises, att mången — han må vara arbetsgivare i lagens nuvarande mening

eller icke — kan förutsättas knappast vilja eller kunna bära de kostnader, försäkringen

av ifrågavarande familjemedlemmar skulle betinga. I detta sammanhang

förtjänar nämnas, att premien flir en under helt år sysselsatt manlig

jordbruksarbetare i regel uppgår till 15 ä 20 kronor.

Med hänsyn till ovan anförda svårigheter i olika hänseenden synes det anstalten

vara mindre sannolikt, att obligatorisk försäkring av ifrågavarande familjemedlemmar

skulle kunna inrymmas inom det system, på vilket försäkringsplikten

enligt gällande olyeksfallsförsäkringslag vilar.

Det måste även stöta på beaktansvärda olägenheter att för inrangerande av

dessa grupper av personer inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen icke

blott fastställa lämpliga med avseende å dem erforderliga inskränkningar i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

försäkringspliktens omfattning, utan även tillskapa lägliga organisatoriska

anordningar. Härutinnan erforderliga föreskrifter måste vara praktiskt användbara.

för såväl ett effektivt uttagande av prestationskostnaderna, försäkringsavgifterna,

som vid avgörande av uppkommande ersättningsfrågor. Även

med ganska långt gående sådana inskränkningar, som nyss nämnts, måste det

antagas, att den praktiska tillämpningen av en utsträckt försäkringsplikt enligt

motionärens förslag skulle komma att medföra förhållandevis betydande

ökning av anstaltens förvaltningskostnader.

Med hänsyn till nu antydda svårigheter och olägenheter, som skulle vara

förenade med införande av obligatorisk försäkring för ifrågavarande familjemedlemmar,

finner anstalten motionens syfte lämpligare böra tillgodoses genom

vidtagandet av särskilda anordningar i syfte att främja deras anslutning

till den frivilliga försäkringen. Eiksförsäkringsanstalten håller före, att genom

lämpliga åtgärder i sådant syfte en ej obetydlig ökning av den nuvarande

anslutningen till denna, försäkring skulle stå att vinna —- åtgärder, vilka riksförsäkringsanstalten

hittills bland annat av kostnadsskäl ansett sig icke böra

vidtaga. Härigenom nås också antagligen företrädesvis sådana hithörande

fall, där verkligt behov av försäkring förefinnes samt i anslutning därtill vederbörande

vill och kan bära de erforderliga kostnaderna. Till en frivillig försäkring

av ifrågavarande personer för olycksfall i arbete kan lämpligen anslutas

dylik försäkring för olycksfall utom arbete.

Därest emellertid dylika åtgärder icke anses tillräckliga, utan särskild utredning

befinnes böra verkställas om utsträckning av den obligatoriska försäkringen

i enlighet med motionärens förslag, synes det anstalten vara av vikt,

att utredningen i fråga erhåller tillräckligt omfattande karaktär, så att samtliga

med förevarande spörsmål sammanhängande omständigheter komma under

bedömande.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 36:

Den utredning, som föreligger i ärendet, giver vid handen, att stora svårigheter

äro förknippade med en utvidgning av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen

på sätt motionären ifrågasatt. I riksförsäkringsanstaltens yttrande

framhålles med ingående motivering, att avsevärda tekniska svårigheter möta

mot en dylik utvidgning, och i såväl detta yttrande som i det av försäkringsrådet

avgivna betonas, att utvidgningen skulle medföra icke obetydliga premiekostnader

för dem, vilka i sin tjänst hava sådana arbetare som i motionen

åsyftas. Givet är, att starka skäl måste krävas för att det skulle kunna

anses tillrådligt att under nuvarande brydsamma ekonomiska förhållanden,

på sätt i motionen ifrågasattes, införa skyldighet för arbetsgivare att bekosta

olycksfallsförsäkring för sina hemmavarande barn eller föräldrar, för så vitt

de arbeta åt honom. Motionens syfte skulle för övrigt måhända till väsentlig

del kunna tillgodoses genom en mera omfattande upplysningsverksamhet bland

allmänheten för att främja en ökad användning av den frivilliga försäkringen

enligt olycksfallsförsäkringslagen. Efter vad riksförsäkringsanstalten i sitt

yttrande anfört, skulle genom dylika åtgärder antagligen nås företrädesvis sådana

hithörande fall, där verkligt behov av försäkring förefinnes samt i anslutning

därtill vederbörande vill och kan bära de erforderliga kostnaderna.

Beträffande frivillig olycksfallsförsäkring Ilar riksdagen, som ovan nämnts,

ar 1928 anhållit om viss utredning, nämligen rörande lämpligheten av sådan

utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen,

att försäkringen komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga

yrkesutövare. Denna utredning är ännu icke verkställd, och det synes utskottet

redan nied hänsyn till densamma mindre lämpligt att. nu igångsätta den

tydligen ganska omfattande undersökning, som erfordras för att i vederbörligt

sammanhang utreda den av motionären väckta frågan örn utvidgning på

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

7

visst sätt av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Utskottet vill emellertid

begagna tillfället att betona önskvärdheten av att den utredning, varom

anhölls i 1928 års riksdagsskrivelse, snart måtte slutföras.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd. Reservation anmäldes av en ledamot. Riksdagen biföll utskottets

hemställan.

I sitt över nu förevarande motion avgivna yttrande har riks försäkring sanstalten

anfört bland annat:

Anstalten ville till en början anmärka, att i nu ifrågavarande motion helt

lämnats åsido den möjlighet, som jämlikt 35 § i olycksfallsförsäkringslagen

förefunnes för arbetsgivare att i riksförsäkringsanstalten, respektive ömsesidigt

försäkringsbolag, teckna frivillig försäkring för hemmavarande familjemedlemmar.

Vidkommande anstaltens ståndpunkt till frågan örn inordnandet under den

obligatoriska försäkringen av dessa familjemedlemmar, finge anstalten hänvisa

till sitt till utskottet den 10 mars 1932 avgivna yttrande över herr Hildings

motion. Några omständigheter, som föranledde anstalten att frångå den

ståndpunkt, som kommit till uttryck i detta yttrande, hade icke förekommit.

I detta sammanhang ville anstalten nämna, att anstalten genom meddelanden

och uppmaningar till sina ombud m. m. sökt främja anslutningen till den frivilliga

försäkringen. Försäkringsstocken hade också under de senaste åren

något ökats. Enligt verkställd överslagsberäkning funnes för närvarande omkring

1,200 arbetsgivare, som tecknat frivillig försäkring i anstalten för hemmavarande

familjemedlemmar, och försäkringen omfattade i runt tal 1,700 årsarbetare.

En mera avsevärd anslutning till försäkringen torde dock enligt

anstaltens mening knappast kunna ernås, utan att anstaltens ombud tillerkändes

särskild ersättning för varje genom dess förmedling tecknad försäkring

av här ifrågavarande slag. Anstalten hade med hänsyn till det statsfinansiella

läget hittills icke ansett sig böra göra framställning om ökning för detta

ändamål i anslaget till anstaltens verksamhet. Emellertid hade anstalten för

avsikt att i samband med sina anslagsäskanden innevarande år upptaga frågan

till förnyat övervägande.

Anstalten ville slutligen understryka, att det i förevarande motion avhandlade

spörsmålet ■—■ såsom för övrigt torde framgå redan av det av anstalten

till utskottet den 8 april 1920 avgivna yttrandet över motionen II: 12 vid 1920

års riksdag — hade samband med frågan örn den sociala olycksfallsförsäkringens

organisation, vilken fråga för närvarande vore föremål för utredning

inom socialdepartementet.

Särskild sakkunnig för att inom socialdepartementet biträda med handläggningen

av sistnämnda fråga har tillkallats genom beslut av Kungl. Majit

den 28 september 1934. Arbetet beräknas bliva avslutat inom den närmaste

tiden.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten anfört skulle med ett inrymmande av

hemmavarande barn under den obligatoriska olycksfallsförsäkringen vara förenade

åtskilliga svårigheter av praktisk art, bland annat i kontrollhänseende.

Svårigheter av sistnämnda slag skulle bliva särskilt framträdande, örn en försäkring

av dessa barn skulle avse allenast olycksfall, som inträffade i arbete.

Att under sådana förhållanden skilja de fall, då ersättning för olycksfallet

enligt lagen rätteligen skulle utgå, från fall av annan art, skulle säkerligen

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

visa sig ogörligt. Vidare vill utskottet erinra om, att det i många fall icke

torde finnas tillräckliga skäl att ekonomiskt betunga föräldrar genom en lagbestämmelse,

som påbjuder, att hemmavarande barn skola vara försäkrade.

Manga föräldrar torde för övrigt föredraga att inbespara försäkringspremierna

och taga risken av att, örn olycksfall inträffar, på egen bekostnad få taga vård

örn den skadade. Med hänsyn till dessa omständigheter anser utskottet en lagstiftning

av det innehåll, som åsyftas i föreliggande motion, för närvarande

icke böra genomföras i vårt land. Av samma anledning finner utskottet ej

heller skäl tillstyrka riksdagen att hos Kungl. Majit begära utredning angående

förevarande spörsmål.

Utskottet vill emellertid å andra sidan framhålla vikten och betydelsen av,

att de hemmavarande barn, vilka utföra arbete såsom anställda hos sina föräldrar

eller hos dem erhålla yrkesutbildning, komma i åtnjutande av en olycksfallsförsäkrings

förmåner. Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit synes

detta lämpligast kunna ske genom frivillig försäkring enligt 35 § i olycksfallsförsäkringslagen.

En sådan försäkring kan erhållas på samma villkor —

bland annat beträffande premiekostnader —■ som gälla för obligatorisk försäkring.

I de fall, där behov av försäkring förefinnes och där vederbörande

arbetsgivare vill och kan bära erforderliga kostnader, skulle således genom

frivillig försäkring ernås samma resultat, som örn obligatorisk försäkring för

samma fall vore föreskriven. Enligt utskottets mening är det ett samhällsintresse

av vikt, att upplysning angående förefintliga möjligheter att erhålla frivillig

försäkring på lämpligt sätt sprides i så vida kretsar som möjligt. En av

de utvägar, som härutinnan skulle kunna begagnas, torde vara den att träda i

förbindelse med jordbrukarungdomens sammanslutningar. Vidare torde böra

övervägas lämpligheten av att i någon utsträckning giva ersättning för anskaffande

av frivilliga försäkringstagare.

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 57, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson*, Frändén,

Sam Larsson, Hagman, Gustaf Tamm, Karl Bodin* och Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage*, Johanson i Hallagården,

Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Sollefteå, Olsson

i Staxäng och Sandberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

351143

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.