Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i fattigvårdslagen.

1935-04-12 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1935:23, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i fattigvårdslagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1935 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i fattigvårdslagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 330,

vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Thorell och Lundqvist

hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i fattigvårdslagen, att

fattigvårdssamhälle, som äger lagakraftvunnen fordran på annat fattigvårdssamhälle

för utgiven fattigvård, skall söka denna fordran före utgången av

året efter det, då fordran blivit lagakraftvunnen, vid äventyr, örn det försummas,

att rätt till gottgörelse för den fordran skall anses förfallen. Av motiveringen

framgår emellertid, att motionärernas mening är, att berörda preskriptionstid

bör införas icke blott för fordran, som grundar sig å lagakraftvunnet

utslag, utan jämväl för av hemortssamhälle godkänd fordran.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin framställning,

får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av kammarrätten, varjämte utskottet lämnat svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet, svenska landskommunernas förbund och

svenska stadsförbundet tillfälle att yttra sig. Yttranden hava inkommit och

finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande. Utskottet tillåter sig att hänvisa

till yttrandenas innehåll.

Till ledning vid bedömandet av det i motionen behandlade spörsmålet anser

sig utskottet böra förutskicka följande redogörelse.

En tvist mellan två fattigvårdssamhällen, av vilka det ena såsom s. k.

vistelse- eller vårdnadssamhälle lämnat eller ersatt fattigvård in natura eller

kontant och det andra såsom verkligt eller förment hemortssamhälle anses

skyldigt att ersätta vården, förlöper i regel efter följande linjer: Enligt 23 § fattigvårdslagen

åligger det fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle, där

en person, som är i behov av fattigvård enligt 1 § samma lag, vistas, att lämna

denne fattigvård. Sedan fattigvårdsstyrelsen hållit förhör med den nödställde

enligt bestämmelserna i 52 §, anmanar fattigvårdsstyrelsen, på sätt i 53 §

närmare angives, det fattigvårdssamhälle, där den nödställde enligt bestämmelserna

i 7 kap. fattigvårdslagen förmenas äga hemortsrätt, att ersätta den

lämnade fattigvården, örn kravet bestrides eller det anmanade samhället ej svarar,

äger vistelsesamhället väcka talan hos länsstyrelsen (54 §). örn sådan talan

ej anhängiggöres inom 120 dagar från det fattigvården börjat utgå, skall rät
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. S avd. Nr SS. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

ten till ersättning för fattigvårdskostnad, som utgivits iner än 120 dagar innan

ansökningen gjordes hos länsstyrelsen, anses förfallen (55 §). Vad sålunda stadgats

gäller dock ej det fall, att fattigvårdsstyrelse förklarat sig till alla delar

godkänna kravet men ersättning sedermera ej lämnats. Fattigvårdssamhälle,

som förpliktats att utge ersättning för fattigvårdskostnad, Ilar tillika att erlägga

ränta efter fem procent å det utdömda beloppet samt å belopp, varom

parterna i utslaget må ha hänvisats att i brist på åsämjande föra särskild

talan och som avse vård under tiden till och med dagen för länsstyrelsens utslag.

Räntan räknas som regel från ingången av kalenderkvartalet näst efter

det, då kostnaden utgavs (56 §).

Gottgörelse av landsting för vårdkostnad, för vilken landstinget jämlikt 40—

42 §§ fattigvårdslagen är ersättningsskyldigt, skall enligt 59 § sökas före utgången

av året efter det, då kostnaden av fattigvårdssamhället utgivits, vid

äventyr att rätt till gottgörelse för sådan kostnad skall anses förfallen. Örn

gottgörelse för vårdkostnaden helt eller delvis vägras, äger fattigvårdsstyrelsen

hos länsstyrelsen föra talan om utfående av den sökta gottgörelsen.

Sådan talan skall väckas inom 120 dagar från det meddelande erhölls örn landstingets

beslut vid äventyr att rätten till ersättning går förlorad.

Ansökning av fattigvårdssamhälle örn gottgörelse av staten för fattigvård,

som enligt 60 § fattigvårdslagen skall bekostas av staten, skall jämlikt 61 §

ingivas till vederbörande länsstyrelse som regel inom februari månad året efter

det, då fattigvården av fattigvårdssamhället utgivits.

Beträffande tvister mellan ett fattigvårdssamhälle och enskild person, som

erhållit fattigvård eller är försörjningspliktig för någon, som erhållit fattigvård,

gäller enligt 68 § i fråga örn tiden för anhängiggörande av talan mot den

enskilde örn ersättning ingen annan begränsning än som följer av de allmänna

bestämmelserna örn tioårspreskription.

Sedan fattigvårdssamhälles anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad

blivit godkänt av den betalningsskyldige eller fastställt genom laga kraft

ägande utslag, är fattigvårdssamhället oförhindrat att dröja med begäran örn

verkställighet intill dess tioårspreskription inträder.

Utskottet vill tillika erinra örn att frågan örn omorganisation av den sociala

hjälpverksamheten för närvarande ligger under Kungl. Maj:ts prövning.

I det av organisationssakkunniga den 11 december 1934 avlämnade betänkandet

med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens

organisation m. m. (S. O. U. 1934: 53) har majoriteten av de sakkunniga

föreslagit, att i varje kommun med mer än 1,500 invånare skall finnas en social

nämnd med uppgift att handhava kommunens verksamhet för fattigvård,

barnavård, ungdomsskydd, allmän ålderdomspensionering, behandling av alkoholister

och arbetslöshetshjälp. Kommun med mindre invånarantal skall äga

inrätta social nämnd. Om kommun har så ringa invånarantal, att till följd

därav svårighet uppstår för kommunen att fylla nämnda sociala uppgifter,

bör kommunen för dessa uppgifter förenas med en eller flera andra kom
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr US.

3

muner till kommunalförbund med gemensam social nämnd. Sådan nämnd

skall bestå av minst fem ledamöter, varjämte viss läkare skall vara ledamot

av nämnden. En av ledamöterna skall utses av länsstyrelsen och de övriga

av kommunen. I fråga örn sättet för understödsverksamhetens handhavande

har föreslagits, bland annat, att den sociala nämnden skall föra ett s. k. understödsregister,

vari skall antecknas, bland annat, vilka personer som genom

nämnden erhålla understöd. I fråga örn granskning av den sociala nämndens

räkenskaper och förvaltning skall gälla vad i kommunallagarna finnes

stadgat.

En redogörelse för vissa tidigare förslag rörande omorganisation av kommunernas

fattigvårdsverksamhet återfinnes i andra lagutskottets vid förra

årets riksdag avgivna utlåtande nr 23, till vilket utskottet tillåter sig hänvisa.

Stadgandet i 10 § fattigvårdslagen, att det åligger fattigvårdsstyrelse, bland Utskottet.

annat, att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel,

måste, i överensstämmelse med vad kammarrätten uttalat, innebära skyldighet

för fattigvårdsstyrelse att utan onödigt dröjsmål indriva på lagakraftvunna

utslag eller godkännande grundade fordringar, som förfallit till betalning.

Enligt gällande lagstiftning kan emellertid fattigvårdssamhälle utan

risk för förlust av sin rätt dröja med utkrävandet av dylik fordran hos annat

fattigvårdssamhälle, intill dess tioårspreskription inträder. I motionen föreslås

införande i fattigvårdslagen av en särskild preskriptionsbestämmelse av

innehåll, att fattigvårdssamhälle skall vara pliktigt att indriva sina fordringar

av ifrågavarande slag före utgången av året efter det, då fordran blivit

lagakraftvunnen eller av hemortssamhälle godkänd, vid äventyr, örn det försummas,

att rätten till gottgörelse för sådan fordran skall anses förfallen.

Iakttagandet av alla i gällande fattigvårdslag redan stadgade preskriptionstider

fordrar, såsom svenska landskommunernas förbund framhållit, stor uppmärksamhet

från fattigvårdsmyndighetemas sida, och det synes därför icke

lämpligt att utan tvingande skäl meddela ytterligare stadganden örn preskription.

Några sådana skäl ha enligt utskottets uppfattning icke förebragts i

förevarande ärende.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, II: 330, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 april 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, P. Sandström*, Norman, Karl

Bodin*, Knut Petersson*, Olof Carlsson*, Forslund och Carlström;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Hage*, Olovson i Västerås,

Pettersson i Hällbacken*, Holmström*, Gardell i Gahna, Johanson i Huskvarna

och Olsson i Staxäng.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; bilagor.

5

Kammarrätten.

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 8 februari 1935 har Kungl. Majit i enlighet med utskottets

begäran anbefallt kammarrätten att till utskottet avgiva yttrande i anledning

av en inom andra kammaren av herrar Thorell och Lundqvist väckt motion,

nr 330, örn fastställande av viss tid för utsökande av fattigvårdssamhälles

fordran hos annat fattigvårdssamhälle enligt lagen örn fattigvården den 14

juni 1918.

I motionen hemställes, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i fattigvårdslagen,

att fattigvårdssamhälle, som äger lagakraftvunnen fordran på

annat fattigvårdssamhälle för utgiven fattigvård, skall söka denna fordran

före utgången av året efter det, då fordran blivit lagakraftvunnen, vid äventyr,

örn det försummas, att rätt till gottgörelse för den fordran skall anses förfallen.

Av motiveringen framgår emellertid, att motionärernas mening är att

berörda preskriptionstid bör införas icke blott för fordran, som grundar sig å

lagakraftvunnet utslag, utan jämväl för av hemortssamhälle godkänd fordran.

Beträffande förstnämnda slag av fordringar skulle den föreslagna^ preskriptionsbestämmelsen

medföra att den tid, inom vilken verkställighet å utslaget

kunde erhållas, väsentligen komme att avkortas och stadgandet således innebära

en inskränkning i den rätt till verkställighet, som enligt utsökningslagen

tillkommer fordringsägaren.

Särskilt i fråga örn lagakraftvunna fordringar men även beträffande av hemortssamhället

godkända ersättningsanspråk komme ett stadgande av i motionen

föreslaget innehåll att få en helt annan karaktär än den i 59 § fattigvårdslagen

meddelade bestämmelsen örn viss tid för sökande av ersättning av landsting.

Stadgandet i sistnämnda lagrum avser icke det fall att anspråket på ersättning

av landstinget grundar sig på lagakraftvunnet utslag i mål mellan den

sökande fattigvårdsstyrelsen och landstinget. Fattigvårdsstyrelsen är oförhindrad

att dröja med begäran om verkställighet även å ett dylikt utslag intill

dess tioårspreskription inträder.

Jämlikt 10 § fattigvårdslagen åligger det fattigvårdsstyrelsen bland annat

att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel. Detta

åliggande måste enligt kammarrättens mening anses innebära skyldighet för

fattigvårdsstyrelsen såväl att inom skälig tid indriva på lagakraftvunna utslag

eller godkännande grundade fordringar som ock att vaka däröver, att fattigvårdsstyrelsens

på utslag eller åtagande grundade skulder av nu förevarande

slag inom skälig tid bliva guldna. Det ersättningsberättigade samhället kan

icke vinna något genom att dröja med indrivningen utom möjligen då fråga är

örn sådana fordringar, som jämlikt 56 § 3 mom. fattigvårdslagen äro räntebärande.

Då det betalningsskyldiga samhället erhållit del av det utslag, varigenom

dylik fordran fastställts, lärer emellertid fattigvårdsstyrelsen i sistnämnda

samhälle hava möjlighet att skydda samhället från oskäliga ränteutgifter genom

att erlägga betalning. Enär det anses åligga den sökande fattigvårdsstyrelsen

att i process mot hemortssamhället styrka fattigvårdsbehovet, är den

i motionen anmärkta svårigheten att kontrollera riktigheten av ett krav, som

ligger flera år tillbaka i tiden, mera till olägenhet för den sökande fattigvårdsstyrelsen

än för hemortssamhället. För det betalningsskyldiga samhället kan

det, särskilt örn detta hör till de mindre, vara förenat med avsevärd svårighet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr %S'',fl bilagor.

att på en gång nödgas utbetala ett större belopp, utgörande ersättning för fattigvård

under en längre tid. En fattigvårdsstyrelse, som med tillbörlig omsorg

bevakar samhällets intresse, kan emellertid skydda samhället även från denna

olägenhet genom att tid efter annan från den ersättningsberättigade fattigvårdsstyrelsen

infordra uppgift huruvida sådan fattigvård, för vilken samhället

på grund av utslag eller åtagande är betalningsskyldigt, fortfar eller ej.

Enligt kammarrättens mening måste anledningen till i motionen påtalade missförhållanden

sökas i den omständigheten, att vederbörande fattigvårdsstyrelser

icke vinnlagt sig örn en omsorgsfull medelsförvaltning.

Huruvida dylika missförhållanden förekomma i sådan utsträckning, att de

böra föranleda särskilda åtgärder från statsmakternas sida, undandrager sig

kammarrättens bedömande. Den i motionen föreslagna preskriptionsbestämmelsen

får emellertid kammarrätten, som håller före att ytterligare stadganden

örn preskription icke utan tvingande skäl böra meddelas, bestämt avstyrka.

I behandlingen av detta ärende, däri skiljaktig mening icke förekommit,

hava deltagit undertecknad president, kammarrättsråden Waldenström, Ekenberg

och von Sydow, byråchefen Ripe, kammarrättsrådet Sivert, föredragande,

samt assessorn Wikström.

Stockholm den 4 mars 1935.

K. H. Högstedt.

S. C:son Pappelman.

Bilaga B.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Till andra lagutskottet.

Sedan andra lagutskottet berett Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

tillfälle att avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare

av herrar Thorell och Lundqvist väckt motion, nr 330, örn fastställande av

viss tid för utsökande av fattigvårdssamhälles fordran hos annat fattigvårdssamhälle

enligt fattigvårdslagen, får förbundet framhålla följande.

. Av motionärerna påtalade förhållanden äro tvivelsutan icke tillfredsställande.

Förbundet kan på grund av sin erfarenhet betyga, att saknaden av en

bestämmelse örn viss tid, inom vilken en fordran, som fastställts genom utslag

eller frivilligt erkännande, skall utkrävas, understundom vållat olägenheter.

Förutom de av motionärerna berörda olägenheterna må framhållas, att det

för hemortskommunen kan bereda stora svårigheter vid uppgörandet av fattigvårdens

stat, därest en annan kommuns fordran icke uttages med jämna

mellanrum utan kanske för flera år på en gång. Det förekommer, att en

hemortskommun icke på många år erhåller något krav eller eljest upplysning

örn understödsfallet och därför anser sig kunna antaga att fattigvården upphört.

Det kan då för kommunens ekonomi bliva ett svårt slag, när en dag

räkning förmänga år på ett synnerligen stort belopp kommer och omedelbar

betalning påyrkas. Understundom gäller ett dylikt krav understöd åt minderåriga

barn på grund av föräldrarnas arbetslöshet; kanske hade hemortskommunen,

örn den vetat örn att fattigvården fortfarande utgått, kunnat taga

hem familjen och bereda föräldrarna arbete.

o Örn salunda avsevärda fördelar skulle vara att vinna genom stadgandet örn

någon viss respittid, kortare än den nu gällande allmänna preskriptionstiden

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2Sbilagor.

7

10 år, så synes det förbundet tveksamt på vad sätt en dylik bestämmelse

lämpligen skulle kunna utformas. Motionärernas förslag innebär skapandet

av en undantagsbestämmelse från bland annat 4 § i kungl, förordningen den 4

mars 1862 örn 10-årig preskription (jfr även 19 § samma förordning med

därunder i lagboken angivna anmärkningar). Det är att märka att på nu

ifrågavarande område råder ganska egenartade förhållanden. Av särskild

betydelse är att i fattigvårdsmål hemortskommunen ofta dömes att betala vistelsekommunen

dels viss kostnad, som redan utgivits och styrkts, dels med

»belopp, varom parterna äga att i brist av åsämjande särskilt i laga ordning

tvista efter befogenhet», vad vistelsekommunen ytterligare enligt 1 § utgivit

till dess behovet upphört eller upphör. Vistelsekommunen kan sålunda icke

endast från början underlåta att kräva hemortskommunen på det utdömda beloppet

utan även när som helst, så länge behovet fortsätter, upphöra att kräva

hemortskommunen utan någon annan risk för förlust av sin rätt än den som

ligger i bestämmelsen örn 10-årig preskription.

En preskriptionsbestämmelse torde på grund av vad nyss framhållits icke

kunna anknytas endast till dagen för ett utslag eller dess delgivande eller

till den tidpunkt, då betalningsskyldigheten frivilligt erkänts, utan måste

även anknytas till den tidpunkt, då understödet utgivits. Vidare måste det

bli föremål för övervägande, huruvida en eventuell dylik bestämmelse skall

begränsas till fordringar hos kommuner eller utsträckas till fordringar hos

enskilda samt örn den bör gälla även för sjukhus’ fordran enligt 58 § i fattigvårdslagen.

Därest ifrågasatt ändring vidtages i fattigvårdslagen, bör motsvarande ändring

göras i lagen örn samhällets barnavård etc.

överhuvud taget torde frågan vara av betydligt mera invecklad art än motionen

synes giva vid handen. Förbundet kan därför för sin del i varje fall

icke för närvarande tillstyrka den av motionärerna föreslagna lagändringen

men vill instämma i motionens syfte och får förbundet tillstyrka att den i

motionen berörda frågan göres till föremål för utredning.

Stockholm, i Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets byrå, den 25

februari 1935.

Axel Hirsch.

Karl J. Höjer.

Utlaga C.

Svenska landskommunernas förbund.

Till andra lagutskottet.

De i 8 kap. fattigvardslagen meddelade bestämmelserna örn fattigvårdssamhällens

inbördes ersättningsskyldighet reglera, såsom i motionen framhållits,

endast förhållandet mellan vistelsekommunen och hemortskommunen intill den

tidpunkt, da vistelsekommunens fordran antingen godvilligt av hemortskommunen

erkänts eller ock genom lagakraftvunnet utslag blivit fastställd. Att

några särskilda stadgande för reglerandet av rättsförhållandet mellan kommunerna

efter nämnda tidpunkt icke ansetts erforderliga, beror uppenbarligen

därpå att fordran efter utslagets meddelande kan, örn den icke godvilligt

erlägges, uttagas, hos den betalningsskyldiga kommunen i enlighet med stadgande^

i utsökningslagen. Införande av den i motionen föreslagna särskilda

preskriptionstiden för genom lagakraftvunnet utslag fastställd fordran skulle

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr SSj bilagor.

således innebära en inskränkning i den fattigvårdssamhället nu tillkommande

rätten att inom tio år utsöka sin fordran.

Vid bedömande av frågan, huruvida vistelsekommunens fattigvårdsstyrelse

kan tillskansa denna kommun orättmätig vinst genom att under oskäligt lång

tid underlåta att avkräva hemortskommunen ersättning, bör åtskillnad göras

mellan räntebärande och icke räntebärande fordringar. Jämlikt 56 § 3 mom.

fattigvårdslagen utgår ränta å av myndighet utdömd ersättning för fattigvård,

som utgivits under tiden till och med dagen för länsstyrelsens utslag.

Då räntan enligt samma lagrum skall beräknas efter fem procent till dess betalning

sker, kan vistelsekommunen, åtminstone med nuvarande ränteläge, bereda

sig en viss örn ock obetydlig vinst genom att dröja med fordringens indrivning.

Eftersom hemortskommunen i allmänhet erhåller del av utslaget, bör

emellertid fattigvårdsstyrelsen därstädes kunna skydda sig mot oskäliga ränteutgifter

genom att, örn krav icke framställes av vistelsekommunens fattigvårdsstyrelse,

hos denna begära räkning å beloppet. Beträffande icke räntebärande

fordringar kan vistelsekommunen icke vinna något genom att förhala indrivningen.

Eftersom det vid en eventuell process åligger vistelsekommunens fattigvårdsstyrelse

att bevisa riktigheten av sin fordran, torde den i motionen påtalade

svårigheten att kontrollera ett krav, som ligger flera år tillbaka i tiden,

vara till lika stor olägenhet för vistelsekommunen som för hemortskommunen.

Däremot kan det lända till betydande olägenhet för hemortskommunen att på

en gång nödgas utbetala ett större belopp, avseende ersättning för fattigvård

under längre tid.

Hemortskommunens fattigvårdsstyrelse, som ju beträffande sistberörda slag

av fordringar endast har betalningsskyldighet i de fall, att fattigvårdsstyrelsen

antingen godvilligt erkänt att betala å framtiden belöpande fattigvård

eller ock genom lagakraftvunnet utslag ålagts att ersätta sådan fattigvård, bör

emellertid icke sväva i okunnighet örn sin skyldighet härutinnan. Örn på dylikt

åtagande eller utslag grundade räkningar icke inom rimlig tid komma den

ersättningsskyldiga kommunens fattigvårdsstyrelse tillhanda, bör det enligt

förbundsstyrelsens förmenande tillkomma denna fattigvårdsstyrelse att efterhöra

anledningen därtill, även örn det någon gång skulle kunna kännas frestande

för denna styrelse att tiga med saken under förhoppning av att kravet

skall glömmas. Skulle vistelsekommunens fattigvårdsstyrelse trots upprepade

påstötningar från hemortskommunens sida underlåta att tillställa hemortskommunen

räkning å utgivna belopp, lärer rättelse kunna vinnas genom hänvändelse

till länsstyrelsen. En dylik situation, som ju endast kan tänkas uppstå

på grund av tredska från vistelsekommunens sida, förefaller dock knappast

tänkbar och synes i alla fall icke kunna motivera särskilda lagstiftningsåtgärder.

Styrelsen kan emellertid icke bestrida, att missförhållanden i det av motionärerna

påtalade avseendet kunna anses föreligga. Det vore givetvis till båda

parternas fördel, om den ordning för mellanhavandenas uppgörande, som motionärerna

förorda, bleve iakttagen. Såsom ovan anförts kunna dessa missförhållanden

icke anses lia sin grund i någon bristfällighet hos de lagstadganden,

som reglera kommunernas inbördes ersättningsskyldighet, utan däri, att vederbörande

fattigvårdsstyrelse icke på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina

åligganden.

För motionärerna torde heller icke de ekonomiska verkningarna för kommunerna

av mellanhavandenas reglering varit huvudsaken. Snarare torde det

hava varit den omständigheten, att den långa tid, som nu medgives för ersättningens

utkrävande, lämnar stort svängrum för de verkställande förtroendeeller

tjänstemännen, så att de genom försummelse kunna förorsaka sina kommuner

förluster. Till skydd häremot synes emellertid andra och bättre utvä
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; bilagor.

9

gar stå till buds än den mycket omtvistliga åtgärden att förkorta preskriptionstiden

för ifrågavarande slag av fordringar. Verkningarna av den ifrågasatta

åtgärden skulle nämligen i stor utsträckning kunna komma att gå ut

över de förvaltande organen. För den händelse att en fattigvårdsstyrelse —

i främsta rummet dess ordförande — försummade att i tid indriva fordringar,

skulle kommunen genom ett dylikt stadgande i vida högre grad än vad för närvarande

är fallet komma att tillfogas förluster, som kommunen i sin tur kunna

återsöka av de för förlusten ansvariga. Örn det bleve regel, att kommunerna

på sådant sätt återsökte förlusten av de härför ansvariga, kan det befaras,

att ökade svårigheter skulle uppstå att erhålla lämpliga personer för

handhavande av fattigvårdsverksamheten. Iakttagande av alla i gällande

fattigvårdslag stadgade preskriptionstider fordrar stor uppmärksamhet från

fattigvårdsmyndigheternas sida och det synes icke vara lämpligt att ytterligare

betunga dem med än flera särskilda preskriptionsbestämmelser.

Beträffande förutsättningarna för en effektiv kontroll måste det redan enligt

gällande lagstiftning anses åligga fattigvårdsstyrelser, liksom barnavårdsnämnder

och andra förvaltande kommunala organ, att handhava förvaltningen

på ett sådant sätt, att de i motionen påtalade missförhållandena undvikas. Härav

följer att det enligt styrelsens mening i första hand bör vara de förvaltande

organens uppgift att övervaka sina verkställande förtroendemän- och tjänstemän.

Det ankommer jämväl på kommunens revisorer att tillse, att förvaltningen

i angivna hänseenden är tillfredsställande och att, örn anledning därtill

finnes, framställa anmärkning mot den förvaltande myndigheten. Styrelsen

håller före, att svårigheterna rörande indrivningen icke äro större än att dessa

böra kunna övervinnas genom upplysning och skärpt kontroll _ över förvaltningen.

Landskommunernas förbunds centralbyrå har också utgivit en promemoria

till ledning för den kommunala revisionen, vari bland annat framhållits

att revisorerna hava att kontrollera, att kommunen tillkommande bidrag av

staten, landstinget, eller andra bidrag, fordringar och tillgodohavanden för utgiven

fattigvård och barnavård m. m. på vederbörligt sätt influtit eller, där

de äro utestående, äro ordentligt bokförda.

Styrelsen, som livligt sympatiserar med alla strävanden, vilka avse att pa

ett tillfredsställande sätt ordna kommunernas medelsförvaltning, kan emellertid

icke finna, att den ifrågasatta begränsningen av preskriptionstiden för ordnande

av fattigvårdssamhällenas mellanhavanden skulle vara till fördel för

kommunerna.

Stockholm den 2G februari 1935.

Styrelsen för Svenska Landskommunernas förbund:

Sv. Bengtsson.

J. A. Zander.

inlaga I).

Svenska stadsförbundet.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan utskottet berett Svenska stadsförbundet tillfälle att avge yttrande över

en inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 330 om fastställande av

viss tid för utsökande av fattigvårdssamhälles fordran enligt fattigvårdslagcn,

får förbundets styrelse härmed anföra följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1085. 9 sami. 2 avd. Nr 23.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23; bilagor.

^Då stadsförbundet i sin dagliga verksamhet icke är i tillfälle att förvärva

någon mera ingående erfarenhet av fattigvårdsärendenas löpande handläggning,

inskränker sig styrelsen till några uttalanden av mera principiell art.

Det torde vara obestridligt, att kontrollen över de personer, som handha

medelsförvaltningen inom fattigvårdsstyrelserna, skulle i någon mån underlättas,

örn lagen stipulerade en kort frist för indrivning av fastställd fordran.

Möjligheten att i räkenskaperna år från år balansera utestående fordringsbelopp

kan naturligen underlätta en oärlig medelsförvaltares manipulationer. Även

för den betalningsskyldiga kommunen kunna nog vissa olägenheter följa av nu

gällande bestämmelser.

Man kan emellertid svårligen frigöra sig från det intrycket, att omfattningen

av de patalade olägenheterna ytterst blir beroende på den ordning och reda,

som överhuvud kännetecknar den kommunala fattigvårdsförvaltningen. Det

vill synas, som örn kommunerna själva borde kunna komma till rätta med eventuella

bristfälligheter i redovisnings- och bokföringsmetoder på detta område

utan hjälp av den föreslagna lagstiftningen.

De eftersträvade fördelarna skulle dock vinnas genom en inskränkning i den

nuvarande preskriptionstiden av tio år. Den omständigheten att kommunerna

vid sökande av stats- eller landstingsbidrag måste inkomma med sina krav

inom relativt begränsad tid synes knappast utgöra någon rimlig grund för

kommunerna att för vissa fordringar avstå från den preskriptionstid, de för

sina fordringar i allmänhet, även i avseende å kommunalskatt, lia att räkna

med. Försummar en förtroende- eller tjänsteman nu att inkassera utdömt belopp,

ha revisorerna år efter år möjligheter att åstadkomma rättelse. Men förhållandet

skulle bli ett annat, örn den påyrkade lagstiftningen kom till stånd.

Om vid revisionen av t. ex. 1934 års förvaltning det konstaterades, att kommunen

i december 1934 fatt slutgiltigt fastställd genom lagakraftvunnen dom

en stor fordran på ett annat fattigvårdssamhälle, torde revisorerna av 1935

års förvaltning, där revisionen sker »i efterskott», bli i tillfälle att konstatera,

örn beloppet i rätt tid sökts, först efter 1935 års utgång, d. v. s. först sedan

den förkortade preskriptionstiden är ute. Skulle en begränsning av preskriptionstiden

ifrågakomma, synes den i vart fall icke böra begränsas så snävt, som

i motionen föreslås.

Det torde kunna starkt ifrågasättas, om proportionen mellan fördelar och

olägenheter med den tilltänkta lagstiftningen är rimlig ur kommunernas synpunkt.

Därtill kommer att en lag som fattigvårdslagen, vilken tillämpas av

en mängd lekmän på juridikens område, icke bör tid efter annan underkastas

ändringar, örn dessa icke äro av behovet oundgängligen påkallade, vilket icke

synes vara fallet beträffande motionärernas förslag.

Styrelsen vill därför för sin del avstyrka bifall till motionen.

Stockholm den 23 februari 1935.

För Svenska stadsförbundets styrelse:

A. Borgström.

Dess ordförande.

Henning Karlsson.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

351436

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.