Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Marits proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926

1935-05-14 · 63 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 54 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1935:28, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Marits proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr £8.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1935 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Marits proposition med förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet,

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 januari 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr 3,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen

fogade förslag till

i) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 7 §, 16 kap. 5 och 7 §§, 19 kap. 22 §

samt 21 kap. 23, 36, 38, 43, 44 och 46 §§ lagen den 18 juni 1926 örn delning av

jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock

att 21 kap. i lagen skall från och med avdelningen G hava följande ändrade

lydelse:

5 KAP.

7 §.

Där med bestämmande av ersättning, varom i 14 kap. 6 och 8 §§ förmäles,

skall anstå till dess skiftet i övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt,

skall vad i detta kapitel finnes stadgat eller enligt kapitlet lagligen

beslutas rörande nyttjande av skifteslagets ägor i tillämpliga delar gälla intill

dess förrättning för berörda ändamål jämväl blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställd.

16 KAP.

5 §•

Har laga---2 §§ föreskrives.

Där utan återförvisning rättelse i skifte beslutats, åligge lantmätaren, efter

i samband med beslutet meddelad föreskrift, att, sedan beslutet vunnit laga

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. £ avd. Nr £8. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

kraft, i skifteshandlingarna införa de tillägg och ändringar, som av rättelsen

föranledas.

7 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till delägarna utlämna ett

exemplar av skifteskartan inom ett år eller, där skifte avser skifteslag, varom

i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, inom sex månader från det beslut örn fastställelse

av skiftet vunnit laga kraft; skolande i fråga örn utlämnandet gälla

vad i 2 § stadgas för det fall att skifteshandlingarna ej utlämnas vid avslutningssammanträdet.

19 KAP.

22 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till vederbörande sakägare

utlämna ett exemplar av kartan inom fyrtiofem dagar från det beslut örn fastställelse

av förrättningen vunnit laga kraft; skolande i fråga örn utlämnandet

gälla vad i 21 § stadgas för det fall att förrättningshandlingarna ej utlämnas

å sammanträde.

21 KAP.

23 §.

Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning, som i denna lag avses,

i andra fall, än nu är sagt, må, såvitt ej annat följer av bestämmelserna

i 68 §, talan föras genom besvär, som, ställda till ägodelningsrätten, skola

ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från den dag, då den förrättning,

under vilken beslutet meddelats eller åtgärden vidtagits, blivit avslutad.

Under jorddelningsförrättning---blivit fastställt.

36 §.

Ägodelningsdomaren före protokoll vid ägodelningsrättens sammanträden

och underskrive protokollet å rättens vägnar. Han skall ock föranstalta därom

att anteckning örn sådant till ägodelningsrätten inkommet jorddelningsmål,

som avses i 15 § under 5, 6 och 7 samt i 16 § första stycket, verkställes

såväl i lagfartsprotokollet å nästa inskrivningsdag som ock i lagfartsboken.

Ägodelningsdomaren skall---av Konungen.

38 §.

Ägodelningsrättens utslag---sin talan.

Det åligger---delar därav.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten meddelat fastställelse å

jorddelningsförrättning inom samhälle, där den för städerna gällande ordning

för bebyggande skall iakttagas, skall ägodelningsdomaren utan dröjsmål underrätta

byggnadsnämnden örn beslutet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

3

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,

varom ovan sägs, överlämne överlantmätaren, där ej stadgandena i tredje

stycket av denna paragraf eller i 68 § annat föranleda, handlingarna till ägodelningsdomaren;

bifoge ock eget yttrande ävensom den förklaring över gjorda

anmärkningar, han må hava infordrat från förrättningslantmätaren. I fråga

örn yttrande, varom nu är sagt, gälle vad i 28 § andra stycket sägs.

Sedan handlingarna---stycket sägs.

Utgöres förrättningen---äga tillämpning.

44 §.

Då laga kraft ägande beslut örn fastställelse föreligger, teckne ägodelningsdomaren,

i den mån ej föreskriften i andra stycket annat föranleder, bevis örn

fastställelsen å kartan, därest sådan finnes, ävensom, där fråga är örn annan

förrättning än avstyckning, å förrättningshandlingarna, allt i enlighet med av

Konungen utfärdade närmare föreskrifter.

Har överlantmätaren---beträffande överlantmätaren.

46 §.

Har vid jorddelningsförrättning blivit bestämt, att ersättning skall från

ägolott utgå, åligge det ägodelningsdomaren, efter det förrättningen blivit

genom laga kraft ägande beslut fastställd, att föranstalta därom, att angående

beloppet samt de tider, å vilka ersättningen skall betalas, anteckning varder

gjord såväl i inteckningsprotokollet å nästa inskrivningsdag som ock i inteckningsboken.

G. Om rätt att fullfölja talan mot beslut i jorddelningåmål.

50 §.

Klagan må ej förås över ägodelningsdomares beslut i fråga örn jäv mot förrättningsman

eller över ägodelningsrätts utslag beträffande ägors gradering

eller åsättande av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom i 11

kap. 2 § andra stycket förmärs.

51 §.

över beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning, må

ej förås klagan utom i fall varom nedan i denna paragraf sägs.

Har, efter det besvär anförts i anledning av avslutad jorddelningsförrättning,

fastställelse meddelats å förrättningen, må den, vilkens talan sålunda lämnats

utan bifall, fullfölja talan mot utslaget, dock allenast i den mån honom därigenom

emot gått.

Beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning inom samhälle,

där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,

må överklagas av byggnadsnämnden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

52 §.

Har fastställelse vägrats å jorddelningsförrättning, mot vilken besvär icke

blivit anförda, må klagan över beslutet fullföljas jämväl av förrättningslantmätaren.

Innefattar eljest beslut förpliktande för förrättningslantmätaren att utan

särskild ersättning omgöra förrättning eller del därav eller att gälda kostnad

för ägodelningsrättens sammanträde, då må han föra klagan mot beslutet därutinnan.

53 §.

Där ej efter vad ovan sägs eller eljest finnes stadgat vid ägodelningsrätts

eller ägodelningsdomares beslut i jorddelningsmål skall förbliva, må talan mot

sådant beslut fullföljas hos hovrätten.

över hovrätts beslut i jorddelningsmål må, såvitt ej på grund av vad i 51

och 52 §§ eller eljest finnes stadgat vid hovrättens beslut skall förbliva, talan

fullföljas hos Konungen; dock skola därutinnan jämväl rättegångsbalkens föreskrifter

örn särskilda inskränkningar i fullföljdsrätten äga motsvarande tilllämpning.

H. Om förfarandet vid fullföljd av talan mot ägodelningsrätts oell

ägodelningsdomares beslut i jorddelningsmål.

54 §.

Talan mot ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares beslut föres genom besvär,

vilka, ställda till hovrätten och åtföljda av ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens

protokoll, skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio

dagar från utslagets eller beslutets dag, denna oräknad. I fråga örn fullföljden

skall, såvitt ej i denna lag särskilda stadganden därom meddelas, vad i

rättegångsbalken eller eljest i lag eller författning är föreskrivet beträffande

fullföljd av talan mot allmän underrätts beslut äga motsvarande tillämpning,

med iakttagande därav, att vad i 25 kap. 8 § rättegångsbalken sägs örn häradshövding

skall gälla om ägodelningsdomaren.

Vid besvären skall fogas styrkt avskrift av besvärsinlagan jämte därtill

hörande handlingar utom ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll,

vid äventyr att ägodelningsdomaren eljest, där delägare skall höras över

besvären, låter på klagandens bekostnad verkställa erforderlig avskrift. Vad sålunda

är stadgat äge dock ej tillämpning i avseende å kartor eller andra ritningar,

ej heller å handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll

i rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig

förrättning. '' ''

Har klaganden underlåtit att till ägodelningsdomaren inkomma med protokoll

i målet och är ej detta av annan part ingivet, förelägge ägodelningsdomaren

klaganden viss tid att inkomma därmed, vid äventyr att, där det ej

är hos hovrätten tillgängligt, då målet företages till avgörande, klaganden

skall hava förlorat sin talan. Föreläggande varom nu är sagt skall genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

5

ägodelningsdomarens försorg tillställas klaganden. Sådant föreläggande må

dock ej meddelas, där av handlingarna uppenbarligen framgår att besvären

icke kunna till prövning upptagas.

55 §.

Då besvär inkommit, läte ägodelningsdomaren, där ej uppenbart är att besvären

icke kunna till prövning upptagas, genast efter klagotidens utgång

översända avskrifterna av besvärshandlingarna till den delägare, som blivit

utsedd att förvara förrättningshandlingarna, eller, örn denne är klagande eller

icke någon är utsedd att förvara förrättningshandlingarna eller hinder eljest

möter, till annan delägare, och förelägge genom kungörelse i kyrkan, på sätt i

3 kap. 1 § sägs, de icke klagande delägarna att inom trettio dagar från kungörandet

till ägodelningsdomaren ingiva eller med posten insända till hovrätten

ställd förklaring över besvären, vid påföljd att underlåtenhet därutinnan icke

föranleder uppehåll med målets avgörande med mindre inom samma tid visas

laga förfall. Kungörelse, varom ovan sägs, skall innehålla uppgift å den person,

till vilken avskrifterna blivit översända.

Vid de avskrifter, som sålunda översändas, foge ägodelningsdomaren skriftlig

uppgift å de handlingar, varav på grund av stadgandet i 54 § andra stycket

andra punkten avskrift icke verkställts.

56 §.

Yrkas i besvär, att ersättningsskyldighet eller skyldighet att utföra arbete

på egen bekostnad skall åläggas förrättningslantmätaren, eller erfordras eljest

förklaring av denne, skola besvärshandlingarna genom ägodelningsdomarens

försorg tillställas honom med föreläggande att inom trettio dagar därefter med

återställande av handlingarna avgiva förklaring, vid påföljd att, örn förklaring

ej inkommit inom föreskriven tid, det ej må föranleda uppehåll med målets avgörande

med mindre inom samma tid visas laga förfall.

57 §.

Sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande att inkomma med protokoll

i målet eller att avgiva förklaring meddelats, föreläggandet blivit fullgjort

eller därför utsatt tid tilländagått, skall ägodelningsdomaren insända handlingarna

i målet till hovrätten. Avse besvären allenast ett under rättegången

eller i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet, som omförmäles i 16 kap.

10 § rättegångsbalken, skola dock förrättningshandlingarna insändas endast

därest ägodelningsdomaren finner uppenbart att desamma äro för hovrätten

behövliga eller ock hovrätten förordnar örn deras insändande.

58 §.

I jorddelningsmål må hovrätten, där så finnes erforderligt, till biträde åt

sig kalla överlantmätare eller annan sakkunnig person. I fråga om jäv mot

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

biträdet samt ersättning åt honom skall vad i 13 § finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Erfordras för utredning av teknisk fråga undersökning å marken, må hovrätten

uppdraga åt överlantmätare att ensam eller med biträde av två ägodelningsnämndemän

verkställa sådan undersökning. Örn underrättelse rörande

tiden för undersökningen samt örn ersättning åt ägodelningsnämndemännen

gälle vad i 32 § finnes för där utsatt fall stadgat.

59 §.

När hovrätten meddelat slutligt utslag i jorddelningsmål, skola handlingarna

i målet ofördröjligen översändas till ägodelningsdomaren. Därjämte skall en

avskrift av utslaget tillställas förrättningslantmätaren.

Har hovrätten meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning inom samhälle,

där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,

skall underrättelse örn beslutet utan dröjsmål meddelas byggnadsnämnden.

I. Om förfarandet vid fullföljd av talan mot hovrätts beslut i

j orddelningsmål.

60 §.

I fråga örn fullföljd av talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål skall,

såvitt ej i denna lag särskilda stadganden därom meddelas, vad i rättegångsbalken

eller eljest i lag eller författning är föreskrivet beträffande fullföljd

av talan mot hovrätts beslut i mål, som dit fullföljts från allmän underrätt,

äga motsvarande tillämpning.

61 §.

Besvär över hovrätts utslag eller beslut i jorddelningsmål skola, ställda till

Konungen, ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från utslagets

eller beslutets dag, denna oräknad. Vad i 30 kap. 35—37 §§ rättegångsbalken

är stadgat örn skyldighet att vid besvär foga vissa handlingar skall

äga motsvarande tillämpning utom såvitt fråga är örn handling som jämlikt

59 eller 62 § i förevarande kapitel skall av hovrätten översändas till ägodelningsdomaren.

Vid besvären skola fogas, utöver vad av första stycket följer, tillika styrkta

avskrifter av besvärsinlagan, hovrättens protokoll och utslag i målet samt

nedsättningsbevis eller myndighets intyg örn fattigdom, så ock av de övriga

inlagor och skriftliga bevis, som klaganden må ingiva, med undantag dock för

kartor och andra ritningar samt handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom

protokoll i rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed

jämförlig förrättning. Har klaganden underlåtit att ingiva avskrift,

som enligt vad nu är stadgat skall fogas vid besvären, läte ägodelningsdomaren,

där delägare skall höras över besvären, på klagandens bekostnad verkställa

sådan avskrift.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

7

62 §.

Hava särskilda besvär anförts över ett av hovrätten under rättegången meddelat

beslut, skall ägodelningsdomaren därom genast underrätta hovrätten,

genom vars försorg de handlingar i malet, vilka anga den genom beslutet avgjorda

frågan, tillika med ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll

skola översändas till ägodelningsdomaren.

63 §.

Förelägganden, som avses i 30 kap. 36 och 41 §§ rättegångsbalken, skola i

jorddelningsmål meddelas av ägodelningsdomaren. Avser sadant föreläggande

annan handling än ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll,

skall i föreläggandet intagas erinran örn skyldigheten att ingiva styrkt avskrift

av handlingen.

Föreläggande varom nu är sagt skall genom ägodelningsdomarens försorg

tillställas klaganden. Sådant föreläggande må dock ej meddelas, där uppenbart

är att besvären icke kunna till prövning upptagas.

64 §.

Har part inkommit med ansökan örn tillstånd att fullfölja talan i malet, skall

ägodelningsdomaren, sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande enligt

63 § meddelats, efter det föreläggandet fullgjorts eller därför utsatt tid tilländägått,

insända samtliga handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision.

Skall, sedan Konungens beslut meddelats, förklaring infordras över besvär

som anförts av sökanden eller annan klagande, varde samtliga handlingar i

målet, utom förrättningshandlingarna, tillika med avskrift av Konungens beslut

till ägodelningsdomaren översända.

65 §.

över anförda besvär läte ägodelningsdomaren snarast möjligt efter klagotidens

utgång eller, i fall som avses i 64 §, sedan de i andra stycket av samma

paragraf avsedda handlingarna till honom översänts, infordra till Konungen

ställda förklaringar; dock skola förklaringar icke infordras, där uppenbart

är att besvären ej kunna till prövning upptagas eller där, oaktat föreläggande

enligt 63 § meddelats och den i föreläggandet utsatta tiden tilländagått,

hovrättens protokoll eller utslag i målet eller behörigt intyg om fattigdom

icke inkommit.

I fråga om infordrande av förklaringar skall vad i 55 och 56 §§ finnes stadgat

äga motsvarande tillämpning. Därvid skola motparterna i den i samma

paragrafer angivna ordning jämväl tillhandahallas hovrättens protokoll och

utslag i målet samt de av hovrätten prövade, av klaganden ingivna handlingar,

över vilka motparterna icke lämnats tillfälle att yttra sig, ävensom, där

klaganden erhållit Konungens tillstånd att fullfölja talan, Konungens där
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr $8.

utinnan meddelade beslut. Vad sålunda är stadgat skall dock, där förklaringar

skola infordras i den i 55 § stadgade ordning, ej tillämpas å kartor,

andra ritningar eller handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, med mindre

klaganden ingivit styrkta avskrifter därav.

Skall på grund av vad sålunda är stadgat motparterna tillhandahållas avskrift

av annan handling än i 61 § andra stycket omförmäld, och har sådan

avskrift icke ingivits av klaganden, varde den av ägodelningsdomaren anskaffad

på klagandens bekostnad.

66 §.

I mål, däri ansökan örn tillstånd att fullfölja talan icke gjorts eller sådan

ansökan bifallits, skall ägodelningsdomaren, sedan målet kommit i skick att

kunna företagas till slutligt avgörande, till Konungens nedre justitierevision

insända de hos ägodelningsdomaren befintliga handlingarna i målet.

67 §.

Vad i 58 § finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning i jorddelningsmål,

som dragits under Konungens prövning.

K. Om förfarandet i vissa avstyckningsmål.

68 §.

I mål örn avstyckning inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 §

andra stycket sägs, skall saväl vad enligt denna lag ankommer på ägodelningsrätt

och ägodelningsdomare utom såvitt angår bestämmande av fastighetsgräns

i samband med avstyckningen samt tvist, varom i 19 kap. 15 §

sägs, som ock överlantmätares befattning med fastställelseprövning fullgöras

av Konungens befallningshavande.

Är någon missnöjd med beslut angående bestämmande av fastighetsgräns

i samband med avstyckning, varom i denna paragraf är fråga, skall beträffande

fullföljd av talan mot sadant beslut vad i 19 § första stycket stadgas

äga tillämpning; och gälle örn fastställelse av sådan gränsförrättning vad förut

i denna lag är bestämt.

I mål rörande avstyckning inom samhälle, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas, skall, där vid förrättningen sådant

påyrkats eller Konungens befallningshavande eljest så prövar nödigt, innan

målet avgöres, yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga örn avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet,

ma Konungens befallningshavande meddela fastställelse å avstyckningen

allenast under villkor, att förordnande gives örn sammanläggningen enligt vad

därom är särskilt stadgat.

Beträffande klagan över Konungens befallningshavandes beslut i mål, varom

i denna paragraf sägs, gälle i tillämpliga delar vad i 50—52 §§ i detta kapitel

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

9

stadgas. Klagan föres genom besvär i den ordning, som för överklagande av

förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av

talan mot utslag eller beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tilllämpning.

2) L a g

angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 ock 7 §§ lagen

den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen den 12

maj 1917 örn fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

2 KAP.

10 §.

Sedan förrättningsmannen---till handa.

Beträffande förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade

beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna D, G, H och I i lagen örn

delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Inom fjorton--— framställt begäran.

Sedan utlåtandet---bestämda gränslinjerna.

3 KAP.

3 §.

Sammanläggning enligt — — — 2 § jordabalken.

Är område — — — återköpsrättens innehavare.

Finner ägodelningsdomaren---ägodelningsrättens prövning.

Ägodelningsdomaren åligger---angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet i ärende som här avses samt talan mot däri meddelade

beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna D, G, H och I i lagen

örn delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

7 §■

Så snart — — — örn beslutet.

Om ansökningen----i inteckningsprotokollet.

Beslut, varigenom---för registret.

Rörande av hovrätten eller Konungen meddelat beslut av beskaffenhet, som

i första eller tredje stycket avses, skall underrättelse i enlighet med vad där

1 Senaate lydelse se SFS 1931:143.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

föreskrives meddelas genom hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions

försorg. På sätt sålunda stadgats skall ock, där hovrätten eller Konungen

upphävt beslut varigenom ansökan örn sammanläggning bifallits, därom lämnas

underrättelse till byggnadsnämnden och den som för fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av

talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

3) Lag

angående ändrad lydelse av 39 § lagen den 22 jnni 1921 (nr 378) om

ströängars indragande till kronan.

Härigenom förordnas, att 39 § lagen den 22 juni 1921 örn ströängars indragande

till kronan skall erhålla följande ändrade lydelse:

39 §.

Utöver vad i 34—38 §§ finnes stadgat skall beträffande rättegång i mål örn

ströängars indragande i tillämpliga delar gälla vad i lagen den 18 juni 1926

(nr 326) örn delning av jord å landet enligt dess ursprungliga lydelse är föreskrivet

i avseende å rättegången i jorddelningsmål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

4) Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 jnni 1925 (nr 334) om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

18 §.

I fråga---annorlunda stadgat.

Fullföljes talan mot förrättningen, förelägge ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten

lantmätaren att inom viss tid insända handlingarna i målet. I

1 Senaste lydelse se SFS 1929:54.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

11

fråga om förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade beslut

gälle vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Den i---beslut avgjord.

Skall med---12 § förmäles.

År fråga örn område---särskilt namn.

Är fråga örn annat---varder avskild.

Örn beslut---Konungens befallningshavande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av

talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

5) L a g

angående ändrad lydelse ar 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926

(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926 örn sammanläggning

av fastigheter å landet skola erhålla ändrad lydelse pa sätt nedan

angives:

. 15 §•

Sedan ärendet---örn sammanläggningen.

Har sökanden---ägodelningsrättens prövning.

Huruledes, då fråga är örn sammanläggning med fastighet av ägovidd, som

för ändamålet skall avstyckas från annan fastighet, beslut i ärendet, där ansökningen

bifalles, i vissa fall skall meddelas i sammanhang med fastställelse

å avstyckningen, därom skils i lagen örn delning av jord å landet. Ankommer

fastställelseprövningen å Konungens befallningshavande, må förordnande

örn sammanläggningen ej meddelas, förrän avstyckningen blivit genom laga

kraft ägande beslut fastställd på sätt i 21 kap. 68 § i nyssnämnda lag sägs.

Angående meddelat---i ärendet.

Ägodelningsdomaren åligger---angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet---till efterrättelse.

19 §.

Om utgången---skriftlig underrättelse.

Är ägodelningsdomaren---beslutet däri.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten bifallit ansökning örn sammanläggning,

och ingår däri sådan fastighet, som i 9 § omförmäles, skall ägodelningsdomaren

utan dröjsmål underrätta jordbrukskommissionen om beslutet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

21 §.

I fråga om talan mot beslut i sammanläggningsärende skola bestämmelserna

i 21 kap. lagen örn delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

Har ansökning örn sammanläggning bifallits, och ingår i sammanläggningen

sådan fastighet, som i 9 § omförmäles, åge jordbrukskommissionen överklaga

beslutet.

Rörande av hovrätten eller Konungen meddelat beslut i sammanläggningsärende

skola underrättelser i enlighet med vad i 19 § första och andra styckena

stadgas meddelas genom hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions

försorg. Har hovrätten meddelat beslut, som i näst föregående stycke sägs,

skall tillika därom lämnas underrättelse till jordbrukskommissionen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av

talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

6) L a g

angående ändrad lydelse av 13, 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930

(nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning nied mera.

Härigenom förordnas, att 13, 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930 örn delning

av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera skola erhålla följande

ändrade lydelse: •

13 §.

Med avseende å granskning och prövning av förrättningen skall i tillämpliga

delar lända till efterrättelse vad beträffande avstyckning är stadgat i 21 kap.

avdelningen D utom såvitt angår underrättelse till byggnadsnämnd samt avdelningen

E lagen örn delning av jord å landet; dock skall den fastställelseprövning,

som enligt dessa bestämmelser ankommer å överlantmätaren, fullgöras

av ägodelningsdomaren.

16 §.

Vad i 21 kap. avdelningarna G, H och I lagen örn delning av jord å landet

stadgas örn talan mot beslut i jorddelningsmål skall, utom såvitt angår byggnadsnämnds

klagorätt och därmed förbunden underrättelseskyldighet, i tilllämpliga

delar gälla i fråga örn mål, som jämlikt denna lag skola prövas av

ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt.

17 §.

Förrättningsmannen vare skyldig att inom fyrtiofem dagar från det beslut

örn fastställelse av förrättningen vunnit laga kraft till envar av jordägarna

utlämna i ett exemplar utdrag av upprättad karta rörande honom tillhörig

fastighet, som bildats vid förrättningen; och teckne förrättningsmannen å ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr S8.

13

draget avskrift av beviset om fastställelse!!. Utdraget må tillställas jordägare

med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av

talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

tre i anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 99 i första

kammaren av herr Sköldén m. fl., nr 222 i andra kammaren av herr Mattsson

m. fl. samt nr 224 i sistnämnda kammare av herr Ossbahr.

I motionerna 1:99 och 11:222, vilka äro likalydande, har yrkats, att propositionen

icke måtte bifallas av riksdagen.

I motionen II: 224 har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring

av propositionen, att skiftesmål i andra instans skola upptagas allenast av

Svea hovrätt.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen;

och får utskottet i fråga örn vad motionärerna anfört till stöd för

sina yrkanden hänvisa till motionerna.

Historik.

Högsta domstolens arbetsbalans har under det senaste decenniet undergått

en mycket stark ökning och numera stigit till sådan höjd, att de rättssökandes

befogade anspråk på snabb rättsskipning vid högsta domstolen knappast

kan anses behörigen tillgodosett. Det har därför ansetts nödvändigt att

upptaga frågan örn särskilda åtgärder för åstadkommande av en minskning

av balansen till behandling.

Motsvarande spörsmål har tidigare vid olika tillfällen stått på dagordningen.

Under slutet av 1800-talet och början av innevarande århundrade vidtogos

sålunda upprepade gånger särskilda lagstiftningsåtgärder för åstadkommande

av en snabbare rättsskipning vid högsta domstolen. Dessa åtgärder

hade till syfte dels att åstadkomma en ökning av högsta domstolens årliga

arbetsprodukt och dels att minska domstolens arbetsbörda. Sålunda ökades

justitierådens antal, år 1897 från 16 till 18, år 1905 till 21 och år 1909

till det nuvarande antalet eller 24, av vilka dock 3 skola tjänstgöra i lagrådet.

Arbetsveckornas årliga antal ökades jämsides härmed. År 1894 gjordes

kammarrätten till sista instans i fattigvårdsmål, år 1901 höjdes revisionsskillingen

från 100 till 150 kronor samt stadgades inskränkningar i allmän

åklagares rätt att hos högsta domstolen fullfölja talan i brottmål.

På anmodan av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Berger,

avgåvo högsta domstolens ledamöter år 190\ utlåtanden angående lämpliga

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

åtgärder för minskande av domstolens arbetsbalans. Därvid framhöllo dess

flesta ledamöter, bland annat, att en böjning av revisionsskillingen till 300

kronor vore önskvärd. Vidare ansågo de, att domstolens obligatoriska hörande

såväl i ärenden angående sökt nåd, varom föreskrifter finnas i § 26 regeringsformen,

som ock i vissa andra ansökningsärenden i allmänhet borde upphöra.

Slutligen framhölls även önskvärdheten av att domstolen befriades från obetydligare

mål, så att dess dyrbara tid kunde användas endast för värdigare föremål.

En ledamot anförde därjämte, att mål, som vore så beskaffade, att deras

prövning varken från juridisk synpunkt kunde vara av principiell betydelse

eller erfordrade någon mera djupgående lagkunskap, borde undandragas högsta

domstolens handläggning.

Under år 1905 utarbetades inom justitiedepartementet förslag till ändrad lydelse

av 30 kap. rättegångsbalken, innebärande bland annat att revisionsskillingen

skulle i mål, där huvudsaken rörde penningar eller annat som kunde i

penningar skattas, erläggas i förhållande till sakens värde efter viss skala,

dock lägst 150 och högst 1,000 kronor. Detta förslag avstyrktes av samtliga

de ledamöter i högsta domstolen, som hade att yttra sig däröver. Det anmärktes

mot detsamma, att det vore obilligt enär parts förmåga att bära en högre

revisionsskilling icke kunde anses större därför att tvisten rörde sig örn ett

högre värde och att höjningen skulle komma att verka ojämnt enär dels den

icke bleve tillämplig i fall tvisteföremålet ej kunde skattas i penningar, dels

det ej kunde sägas att tvisteföremålets värde vore någon tillförlitlig mätare av

det värde målet hade för parten. Flertalet av högsta domstolens ledamöter

tillstyrkte i stället att revisionsskillingen i alla mål höjdes från 150 till 300

kronor.

Ett omarbetat förslag till ändring i vissa delar av 30 kap. rättegångsbalken,

som genom kungl, proposition (nr 93) förelädes 1907 årä riksdag till antagande,

innehöll också bestämmelse att revisionsskillingen i alla mål skulle

sättas till 300 kronor. Förslaget upptog vidare, bland annat, ett stadgande

örn uteslutande från fullföljd av mål i vilka värdet av vad som tappats icke

överstege 1,000 kronor (summa revisibilis).

På hemställan av lagutskottet (utlåtande nr 70) avslog riksdagen propositionen.

Riksdagen anförde, att förslaget icke syntes överensstämma med den

uppfattning rörande parters rättighet till fullföljd till högsta instans, som

hos landets befolkning allmänt gjorde sig gällande. Endast örn verkliga, tungt

vägande skäl gjorde sådant oundgängligen nödvändigt kunde man anses försvarad

med att använda medel, som så lätt framstode såsom en olikhet inför

lagen. Riksdagen holle således före, att de ifrågasatta åtgärderna endast i

sista hand borde anlitas, och riksdagen ansåge icke uteslutet, att andra lika

verksamma medel kunde erbjuda sig för frågans lösning. Härutinnan ifrågasattes

bland annat, att från rätten till fullföljd kunde uteslutas vissa klasser av

mål. En sådan anordning skulle lika träffa alla medborgare och således icke

kunna anses innebära att olika medborgare av lagen behandlades olika.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

15

Då högsta domstolen år 1907 haft att yttra sig angående lämpliga åtgärder

för minskande av dess arbetsbalans, hade domstolens flesta ledamöter framhållit

såsom önskvärt, att domstolens obligatoriska hörande såväl i ärenden

angående sökt nåd som ock i vissa andra ansökningsärenden i allmänhet upphörde.

Det anfördes därvid att de flesta av dessa ärenden vore av sådan beskaffenhet

att fördelen av att i dem erhålla högsta domstolens yttrande icke

uppvägde värdet av den arbetstid, de krävde. Då det alldeles övervägande

flertalet av dessa ärenden icke framkallade några tvistiga juridiska spörsmål

syntes högsta domstolens regelmässiga medverkan vid deras handläggning

innebära ett onödigt slöseri med arbetskrafter, desto hellre som vid svårlösta

fall Kungl. Majit naturligen i varje händelse skulle äga infordra högsta domstolens

yttrande. Vid sådant förhållande syntes näppeligen någon olägenhet

böra uppkomma därav att högsta domstolen befriades från befattningen med

ansökningsärenden.

Under förutsättning att högsta domstolen i regel befriades från befattningen

med nådemålen yttrade sig flertalet justitieråd för bibehållande av bestämmelsen

om två justitieråds närvaro i statsrådet vid nådeärendenas avgörande.

Olika meningar yppades huruvida högsta domstolen fortfarande skulle

avgiva obligatoriskt yttrande över livdömdas nådeansökningar samt över ansökningar

örn nåd, som gjordes i samband med fullföljd av talan till högsta

domstolen.

Några justitieråd motsatte sig emellertid i princip att högsta domstolens

obligatoriska hörande i nådemålen avskaffades. Härvid anfördes huvudsakligen

att prövningen huruvida omständigheterna i ett rannsakningsmål gåve

anledning till nåd stundom krävde lika djupgående insikt i gällande lag som

avdömandet av själva målet, att högsta domstolens hörande väsentligt bidroge

till kontinuitet och jämnhet i utövningen av benådningsrätten, att den garanti

mot nådeansökningarnas behandling från ensidig politisk synpunkt, som läge

i den nuvarande anordningen, icke borde eftergivas, att Konungens benådningsrätt

syntes stå i så nära sammanhang med rättsskipningen att högsta

domstolen ej borde berövas sin grundlagsenliga rätt att yttra sig över

nådeansökningarna, samt att det skulle vara mycket hinderligt för arbetet i

högsta domstolen eller den då ifrågasatta lagrevisionen örn två justitieråd skulle

övervara ansökningsärendenas föredragning i statsrådsberedningen.

I samband med ovan omnämnda spörsmål hade högsta domstolen även haft

att yttra sig över ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om

ändring i vissa delar av skiftesstadgan. Detta förslag innebar i huvudsak, att

skiftesmålen skulle från ägodelningsrätt fullföljas i hovrätt, att då skiftesmål

handlades i hovrätt en i lantmäteri kunnig man, förordnad i den ordning Konungen

bestämde, skulle vara tillstädes till biträde åt rätten, att klagan över

hovrättens beslut i ägostyckningsmål icke skulle vara tillåten, samt att klagan

över hovrättens beslut i annat skiftesmål skulle fullföljas hos Kungl. Maj :t.

Högsta domstolens flesta ledamöter hänvisade till den år 1906 påbörjade allmänna

revisionen av skifteslagstiftningen samt avstyrkte förslaget. Detsamma

framlades icke heller av Kungl. Majit för riksdagen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Vid anmälan i statsrådet den 7 februari 1908 av betänkandet om inrättande

av en regeringsrätt upptog dåvarande justitieministern, statsrådet Petersson,

till behandling förslaget att högsta domstolens befattning med nådeansökningarna

i allmänhet borde upphöra. Justitieministern yttrade därvid att han

funne ganska stora betänkligheter möta mot förslaget. Skulle högsta domstolen

ej vidare höras över nådeansökningar borde — därom vore man ganska

allmänt ense — justitieråds deltagande i statsrådet vid dessa måls avgörande

bibehållas, och det torde bliva nödvändigt att bereda de justitieråd, vilka skulle

närvara i konseljen, tillfälle att taga del i den förberedande behandling inom

statsrådet, som ifrågavarande ärenden bomme att underkastas. Då dylik justitieberedning

säkerligen skulle erfordras minst var fjortonde dag och kanske

ofta var vecka insåges lätt att en sådan anordning skulle verka hindrande och

störande på arbetet såväl inom statsrådsberedningen som inom högsta domstolen.

I allt fall torde den tidsvinst som skulle för högsta domstolen uppkomma

därest den befriades från nådemålen ej bliva stor. Man torde nämligen

kunna taga för avgjort att, då högsta domstolen naturligen fortfarande

skulle vara skyldig att på grund av remiss i särskilt fall avgiva yttrande

över nådeansökning, högsta domstolen även framgent komme att taga

befattning med de flesta nådemål, vilkas avgörande erbjöde någon svårighet.

I själva verket skulle domstolen således vinna befrielse allenast från sådana

nådemål, vilka såsom klara ej toge synnerlig tid i anspråk. Med hänsyn till

det anförda syntes man ej böra avstå från den obestridliga fördel som högsta

domstolens deltagande i nådeansökningarnas behandling medförde särskilt ur

synpunkten av kontinuitet i benådningsrättens utövning.

Justitieministerns uppfattning vann Kungl. Maj:ts bifall, och ingen ändring

i sättet för nådemålens behandling kom i detta sammanhang till stånd

i vidare mån än att föreskriften om två justitieråds deltagande i justitiekonseljen

avskaffades.

År 1909 befriades högsta domstolen genom inrättandet av lagrådet från laggranskningen

samt vidare genom inrättandet av regeringsrätten från befattningen

med vissa administrativa mål och ärenden. Trots dessa åtgärder steg

emellertid högsta domstolens arbetsbalans, och vid 1912 års utgång uppgick

balansen till 2,284 mål. Balansen och den därav förorsakade långsamheten

i rättsskipningen utgjorde ett så allvarligt missförhållande att effektiva åtgärder

ansagos böra vidtagas ej blott för den dåvarande balansens avarbetande

utan även för att för framtiden minska högsta domstolens arbetsbörda. I

I anledning av en av justitieombudsmannen i den av honom till 1913 års riksdag

avgivna ämbetsberättelsen gjord framställning beslöt riksdagen på hemställan

av lagutskottet (utlåtande nr 13) att i skrivelse (nr 59) till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga under omprövning, genom vilka

åtgärder långsamheten i högsta domstolens rättsskipning måtte kunna avhjälpas,

samt till riksdagen, örn möjligt redan år 1914, inkomma med det förslag,

vartill denna prövning kunde föranleda.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

17

I nämnda skrivelse betonade riksdagen bland annat, att en höjning av revisionsskillingen

enligt riksdagens förmenande icke borde ifrågakomma, överhuvud

taget torde förmågan att gälda revisionsskillingen icke kunna anses

vara en rättvis grund för bestämmande av de fall då part i rättegång borde

få till högsta instans fullfölja sin talan. En höjning av denna avgift skulle

förnämligast komma att drabba personer i svag ekonomisk ställning, vilka ej

på grund av fattigdom ägde åtnjuta befrielse från avgiftens erläggande, men

för vilka i allt fall dess utgivande skulle vara synnerligen kännbart. Tydligt

vore, att en dylik åtgärd ej heller stöde i överensstämmelse med den uppfattning

om parters rättighet i förevarande hänseende, som i allmänhet gjorde sig

gällande. Riksdagen framhöll emellertid vidare — under hänvisning till att

de övriga utvägar till minskande av arbetsbalansen och till förekommande av

en ny framtida sådan, som vid olika tillfällen varit på tal, vore otillräckliga

för vinnande av det ifrågakomna målet —- att det huvudsakligen endast återstode

att anlita utvägen med genomförande av en summa revisibilis.

Riksdagens skrivelse överlämnades till ordföranden i den s. k. processkommissionen,

f. d. justitierådet Hellner med anmodan att avgiva utlåtande rörande

de åtgärder, som för minskning av arbetsbalansen inom högsta domstolen lämpligen

kunde ifrågakomma. Den 30 januari 1914 avgav Hellner utlåtande, åtföljt

av utkast till lagbestämmelser i ämnet jämte åtskilliga statistiska utredningar.

De medel, som blivit ifrågasatta eller eljest borde komma i åtanke att åvägabringa

jämvikt mellan arbetsbördan och arbetsprodukten inom högsta domstolen

indelades i utlåtandet i två grupper, nämligen dels åtgärder, som innefattade

ökning av arbetsprodukten och dels åtgärder i syfte att minska arbetsbördan.

Till den förra gruppen hänfördes:

a) ökning av antalet ordinarie ledamöter eller anlitande av extra ordinarie

bisittare för avarbetande av balans;

b) ett mera effektivt utnyttjande av befintliga arbetskrafter. I detta sistnämnda

avseende ifrågasattes:

1) utsträckande av arbetet på femmansavdelningar; samt

2) prövning av mål, i vilka de föregående instanserna meddelat överensstämmande

(konforma) domar, av en fåtalig avdelning i högsta domstolen

(med t. ex. tre ledamöter):

c) fasta ordförande å högsta domstolens avdelningar.

Till den grupp av åtgärder, som hade till syfte att minska högsta domstolens

arbetsbörda, hänfördes i utlåtandet:

a) inskränkning av högsta domstolens prövning i mål, däri densamma dömde

i tredje instans, till att avse allenast rättsfrågan; hovrättens prövning

skulle sålunda vara slutligt avgörande i avseende på bevisfrågan;

b) förbud mot förebringande av ny bevisning i högsta domstolen;

c) högsta domstolens befriande från vissa arbetsuppgifter:

1) skiftesmålen:

1. inrättande av mellaninstans för dessa mål;

2. överflyttning av prövning i sista instans till annan myndighet än

högsta domstolen;

2) nådemålen;

Bihang tilt riksdagens protokoll 1935. 9 sami. Z avd. Nr ZS. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

d) åtgärder i syfte att minska tillströmningen av mål till högsta domstolen:

1) höjning av revisionsskillingen;

2) införande av en mot revisionsskillingen svarande avgift i besvärsmål;

3) deponerande av säkerhet för den kostnadsersättning, som högsta domstolen

kunde komma att tillerkänna sökandens eller klagandens motpart;

4) införande av bestämmelser örn skyldighet att fullgöra hovrättens dom ;

e) avskärande av vissa mål från fullföljd:

1) sådana mål, vid vilkas avgörande meningsskiljaktighet i underdomstolarna

icke yppats;

2) vissa klasser av mål, t. ex. vissa skiftesmål, mål, som endast rörde

rättegångskostnad, mål angående förseelser, som folie utom området för grundlag,

allmän strafflag, strafflag för krigsmakten och strafflag för präster, vissa

utsökningsmål samt vissa klasser av mål, som i regel rörde sig om små belopp

och vöre av enkel beskaffenhet samt tarvade ett snabbt avgörande;

f) införande av en summa revisibilis; rätten att fullfölja talan i tvister, som

rörde penningar eller penningars värde, skulle begränsas till sådana fall, då

tvistens föremål hade ett värde av minst 1,500 kronor. I de fall, då en värdegräns

sattes, skulle dock möjlighet finnas att för vissa fall få tillstånd att det

oaktat fullfölja talan (dispens).

Hellner anförde i huvudsak, att ytterligare ökning av justitierådens antal

icke borde ifrågakomma och att utvägen att anlita tillförordnade bisittare i

högsta domstolen ej heller vore att förorda, att det icke vöre tillrådligt att med

gällande rättegångsordning söka införliva grundsatsen, att högsta domstolens

prövning av fullföljda mål skulle begränsas till att gälla själva rättsfrågan,

eller att återuppliva tidigare gällande förbud mot förebringande av ny bevisning

i högsta instans, att införande av skyldighet för tappande part att fullgöra

hovrättens dom såsom villkor för rätten att fullfölja talan mot densamma

icke kunde förordas och att frågan om skyldighet för gäldenär, hos vilken

utmätningsbara tillgångar ej anträffades, att med ed betyga, att han saknade

tillgångar, icke i detta sammanhang borde upptagas till behandling, att det ej

heller läte sig göra att från fullföljd utesluta sådana mål, i vilka de föregående

instanserna meddelat överensstämmande (konforma) domar, att en förändrad

instansordning för de s. k. skiftesmålen skulle medföra så allvarliga

olägenheter, att denna utväg icke borde tillgripas, att avgörande betänkligheter

mötte mot att befria högsta domstolen från skyldigheten att avgiva yttranden

över nådeansökningar, att uteslutande av särskilda klasser av mål från

prövning i högsta instans endast i ringa mån lämpligen kunde genomföras,

t. ex. beträffande vissa smärre brottmål, samt att en höjning av revisionsskillingen

svårligen torde kunna genomföras.

Däremot kunde ifrågasättas att stadga en mot revisionsskillingen svarande

avgift såsom villkor för rätten att överklaga hovrätts utslag i vissa mål, som

fullföljdes genom besvär, att ålägga klagande part att ställa säkerhet för

motparts rättegångskostnad, att införa en summa revisibilis samt att utöka den

tid, under vilken arbete på femmansavdelningar skulle få äga rum.

Hellners utlåtande finnes fogad såsom bilaga A. till propositionen nr 64

vid 1914 års riksdag, genom vilken proposition förslag framlades till ändringar

av §§ 18 och 22 regeringsformen, vilka betingades av ändrade bestämmelser

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

19

rörande högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar m. m. Utskottet tillåter

sig att utöver vad ovan anförts hänvisa till nämnda proposition.

I proposition nr 4 till 1915 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag till

lagar örn ändrad lydelse av 30 kapitlet rättegångsbalken, örn ändrad lydelse av

49 och 230 §§ utsökningslagen samt angående Kungl. Majits högsta domstols

tjänstgöring på avdelningar. I propositionen föreslogos bland annat bestämmelser

örn införande av en summa revisibilis å 1,500 kronor, uteslutning från

rätt till fullföljd beträffande smärre brottmål, införande av skyldighet att erlägga

fullföljdsavgift och ett belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning

samt utsträckning av den tid, under vilken högsta domstolen skulle få

arbeta å avdelningar, bestående av endast fem ledamöter.

Föredragande departementschefen, statsrådet Hasselrot, anförde därvid

bland annat beträffande frågan örn införande av en summa revisibilis, att en

sådan åtgärd innebure ett steg i rätt riktning särskilt ur den synpunkten att

därigenom skulle åstadkommas att för ett mycket stort antal mål blott två

instanser skulle bliva tillåtna i stället för dåvarande frenne. Det måste betecknas

såsom ett slöseri med arbetskraft och en otillbörlig lockelse från statens

sida till långvarigt processande när det, såsom för det dåvarande vore

fallet, tillätes parter att draga vilken rättegång som helst successivt inför

tre olika myndigheter, vilka alla bade att pröva målet i bela dess vidd. Om

det, som man ofta såge uttalat, förhölle sig så att de smärre processerna vanligen

dreves av personer i mindre god ekonomisk ställning, måste det särskilt

i dylika för parterna vara ett behov att få ett skyndsamt avgörande av tvisten.

Rätten att fullfölja talan till tredje instans bleve eljest lätt ett tveeggat svärd,

som kunde bereda både den klagande och bans motpart skada icke blott genom

de ökade kostnaderna utan även och framför allt därigenom att den i hovrätten

vinnande parten — vilken i det stora flertalet fall ju enligt statistikens utvisning

också blevo vinnande i högsta domstolen — finge lida genom dröjsmålet

att komma till sin rätt. Skulle det åter förhålla sig icke på nämnda sätt utan i

stället så att det just vore ekonomiskt bärkraftiga personer, som vore i stånd

att genom alla instanser driva processer om obetydliga belopp, och det kanske

mot fattiga motparter, ja, då ägde visserligen icke de nu anförda synpunkterna

tillämpning, åtminstone icke på den part som klagade i högsta domstolen,

men då förlorade å andra sidan invändningen örn summa revisibilis såsom

äventyrande likheten inför lagen mellan den fattige och den rike allt berättigande.

I ämnet väcktes motioner. I den ena, II: 127, hemställdes, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, bland annat, att Kungl. Majit ville

taga under omprövning, dels huruvida icke revisionsskillingen måtte kunna avskaffas

oell ersättas med en fullföljdsavgift, som i mål angående penningar

eller sådant, som kunde skattas i penningar, utginge proportionellt efter tvisteföremålets

värde, dels ock huruvida icke bestämmelserna angående verkställighet

av hovrätts dom, varigenom betalningsskyldighet blivit part ålagd, kunde

skärpas till förhindrande därav, att talan fullföljdes enbart i förhalningssyfte.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

I den andra motionen, II: 158, framställdes bland annat det yrkandet, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, det Kungl. Majit ville taga

under övervägande, dels huruvida icke revisionsskillingen skulle kunna göras

progressiv efter klagande parts förmögenhetsförhållanden under någon kombination

möjligen även med hänsyn till tvisteföremålets värde, dels huruvida

icke för åstadkommande av större skyndsamhet i högsta domstolens arbete

detta kunde, efter den nuvarande balansens avarbetande, anordnas efter samma

principer, som gällde för underrätt, så att högsta domstolen, i stället för att

hava det dagliga arbetet begränsat till visst antal timmar, förpliktades handlägga

inkommande mål, så snart dessa vore färdiga till föredragning, samt

huruvida icke därjämte fasta ordförande kunde utses å högsta domstolens olika

avdelningar, dels ock huruvida icke högsta domstolens arbetskrafter skulle

kunna ökas på det sätt, att de tre justitieråd, som användes i lagrådet, genom

lagrådets avskaffande återbördades till högsta domstolen.

Lagutskottet anförde i utlåtande nr 15, bland annat, att utskottet ansåge

det icke böra ifrågakomma att för åstadkommande av en större årlig arbetsprodukt

i högsta domstolen öka justitierådens antal. Däremot hade utskottet

ingenting att erinra emot Kungl. Majlis förslag om utsträckt tjänstgöring av

högsta domstolen å femmansavdelningar i syfte att påskynda avarbetandet

av förefintlig arbetsbalans. De i motionerna framställda förslagen kunde utskottet

icke biträda. Ej heller kunde utskottet gå med på att begränsa högsta

domstolens prövning till rättsfrågan eller att förbjuda förebringande av ny

bevisning i högsta domstolen. Förslaget örn att beträffande besvärsmål införa

en mot revisionsskillingen svarande avgift fann utskottet välgrundat samt

hade intet att erinra mot åtgärden att av klagande part i mål, där enskild motpart

funnes, kräva nedsättning av 150 kronor till säkerhet för motpartens rättegångskostnader.

Utskottet hade icke kunnat utfinna någon efter tvisteföremålets

beskaffenhet bestämd klass av mål, som kunde lämpa sig för uteslutande

från fullföljd samt hade för att kunna åvägabringa behövlig minskning i tillströmningen

av mål till högsta domstolen slutligen funnit sig stå inför valet

mellan att införa en summa revisibilis eller att från fullföljd utesluta s. k.

konforma mål, d. v. s. sådana, i vilka hovrätt fastställt underrätts utslag.

Utskottet valde att införa en summa revisibilis å 1,500 kronor. Utskottet uttalade

emellertid önskvärdheten av att, om det skulle visa sig, att av utskottet

föreslagna åtgärder till minskning av tillströmningen av mål till högsta domstolen

icke skulle vara tillräckligt effektiva, Kungl. Maj :t måtte taga under

övervägande, huruvida icke konformitetsprincipen skulle kunna i någon form

såsom supplementärt medel bringas till användning.

Reservationer anfördes i olika hänseenden. — Sedan kamrarna fattat på

vissa punkter skiljaktiga beslut, godkändes av lagutskottet (utlåtande nr 19)

framlagt sammanjämkningsförslag. I fråga örn huvudpunkterna blev propositionen

därigenom godkänd av riksdagen. Emellertid beslöt riksdagen

att i skrivelse (nr 63) till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga

i övervägande, huruvida genom tillsättande av ordförande i högsta domstolen

och dess avdelningar jämte andra möjliga omläggningar av arbetet i högsta

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

21

domstolen arbetsledningen därstädes skulle kunna förbättras oell arbetsresultatet

ökas, ävensom därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill övervägandet

gåve anledning.

I anledning av två vid 1920 års riksdag väckta motioner (1:224 oell II:

325) anhöll riksdagen på hemställan av konstitutionsutskottet (utlåtande nr

59) i skrivelse (nr 395) till Kungl. Maj:t om utredning huruvida och i vilken

omfattning bestämmelsen i § 26 regeringsformen om högsta domstolens och

regeringsrättens hörande över ansökningar örn nåd i brottmål kunde begränsas.

I skrivelsen anfördes, bland annat: Den i Sverige tillämpade proceduren

vid behandling av nådeärenden torde vara ensamstående i sitt slag. Att lagskipningssynpunkter

vid benådningsrättens utövande spelade en avsevärd roll

förefölle antagligt. Under senare tid hade vid upprepade tillfällen reformer

beträffande nådemålens behandling påyrkats. Synpunkten härvidlag hade

främst varit att lätta högsta domstolens arbetsbörda. Mot anordningen att

helt och hållet förlägga nådemålens behandling till statsrådet hade emellertid

anmärkts att detta kunde medföra fara för att växlande synpunkter beträffande

benådningsrättens utövande komme med växlande regeringar att göra

sig gällande. Häremot hade invänts att i utlandet, där benådningen ju som

regel handhades av regeringen ensam, ej försports några klagomål i nyssberörda

hänseenden. Under sådana förhållanden skulle det vara föga antagligt

att för Sveriges vidkommande en förändring av antydd art skulle

medföra men. Benådningens befriande från rena lagskipningssynpunkter och

former skulle tvärtom kunna betraktas såsom en i sakens natur liggande otvetydig

fördel. Riksdagen, som funne motionärernas förslag värt beaktande,

ansåge emellertid att ett eventuellt borttagande av bestämmelsen örn högsta

domstolens hörande över nådeansökningar måste föregås av en utredning. Det

vore givetvis av vikt att de bestämmelser som eventuellt kunde komma att

ersätta de nuvarande bleve så anpassade att det bleve tillfyllest sörjt för

upprätthållande av nödig kontinuitet i nådemålens behandling.

I konselj den 7 december 1928 beslöt Kungl. Maj:t att riksdagens ifrågavarande

skrivelse ej skulle föranleda till vidare åtgärd.

I förevarande sammanhang må omnämnas ett av Kungl. Maj :t i proposition

(nr 190) till 1923 års riksdag framlagt förslag, som innebar, att rätten

att fullfölja talan till hovrätt skulle göras beroende på erläggande av viss

stämpelavgift. Därigenom väntades, bland annat, den starka tillströmningen

av mål till hovrätterna kunna hämmas (och därmed väl även i någon

mån tillströmningen av mål till högsta domstolen). Förslaget vann emellertid

icke riksdagens bifall.

Vid 1931 års riksdag framlades en proposition, nr 80, varigenom tillfälle

bereddes riksdagen att avgiva yttrande över vissa av dåvarande chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Gärde, i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

den 6 februari 1931 angivna huvudgrunder för en rättegångsreform.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

I fråga om blivande instansordning anförde departementschefen i propositionen

under rubriken »Fullföljd till högsta instansen» följande (sid. 113—- 114):

Någon meningsskiljaktighet torde knappast råda därom, att tillfälle alltjämt

bör stå öppet att draga underrättens avgöranden under mellaninstansens,

hovrättens, prövning. Däremot äro åsikterna mera delade angående de grunder,

som böra vinna tillämpning i fråga om fullföljdsrätten till högsta domstolen.

I detta hänseende har uttalats, att införandet av ett muntligt rättegångsförfarande

måste medföra en förändring i den uppgift, som åvilar den

högsta instansen. Att den förebragta muntliga bevisningen där upprepas har

ansetts uteslutet. Ej heller har det enligt denna uppfattning funnits lämpligt,

att bevisningen i underrätterna protokolleras och protokollen läggas till grund

för högsta domstolens prövning, något, som skulle bland annat medföra, att

högsta domstolen finge träffa sitt avgörande på ett sämre material än det, som

stått underdomstolarna till buds. Med hänsyn härtill har enligt det sålunda

framställda förslaget högsta domstolens prövning begränsats till de sidor av

målen, som icke angå bevisningen, eller med andra ord rättsfrågor och frågor

örn målens formella behandling.

Enligt min mening är frågan örn begränsning i rätten att fullfölja talan i

första hand beroende av den uppgift, som anses i instansordningen böra tillkomma

högsta domstolen. För den, som ser denna uppgift uteslutande eller

huvudsakligen i att främja en enhetlig rättstillämpning, mindre i att vaka

över att de avgöranden, som i varje särskilt fall träffas, motsvara det materiellt

riktiga, ligger det nära till hands att giva sitt förord för det nu antydda

förslaget.^ Det torde emellertid på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida

icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätt är för den

allmänna uppfattningen ganska främmande och om den icke i särskilda fall

kan leda till resultat, som te sig för rättskänslan stötande. Säkert är att en

dylik begränsning skulle medföra talrika tvistefrågor, huruvida rätt till fullföljd

vore för handen. Korrektivet mot den fara, som ligger däri, att överrätten

är hänvisad till det i underrättens protokoll återgivna bevismaterialet

och salunda icke är i tillfälle till en på omedelbar iakttagelse grundad bevisprövning,

torde^ vara att söka i den varsamhet, som överrätten alltid har att

ålägga sig i fråga örn en rubbning av den bevisvärdering, vartill underrätten

kommit. Äga de nu framhållna synpunkterna i allmänhet sitt berättigande i

fråga örn bevisupptagning i överrätt, måste uppenbarligen särskild betydelse

tilläggas dem i fråga örn bevisningen i högsta domstolen. Goda skäl synas

mig därför tala för att, såsom föreslagits, i rättegångslagen upptages en uttrycklig

bestämmelse, att vid hovrättens bevisprövning skall i allmänhet bero,

örn ej synnerliga skäl föreligga för avvikelse. Förefintligheten av ett dylikt

stadgande^ skulle helt visst bidraga till att parterna avhölle sig från att i

oträngt mål fullfölja bevisningsfrågor till högsta instansen.

Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden för att hindra

en allt för stark tillströmning av mål till högsta domstolen. Erfarenheten har

visat, att de lagstiftningsåtgärder, som i detta syfte vidtogos år 1915, icke

äro tillfyllest. _ Ytterligare anordningar äro redan nu påkallade, och behovet

därav torde bliva än starkare efter införande av muntlig partsförhandling i

högsta domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål, som sammanhänga

härmed, böra vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål för ingående

utredning. Härvid torde särskilt böra undersökas, huruvida en begränsning

i tillströmningen kan ernås genom uteslutande från fullföljd av vissa

grupper av mål.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

23

Departementschefen förklarade vidare, att han i fråga om förfarandet i överrätt

som allmän princip ville fastställa, att rättegången liksom i underrätterna

borde vara offentlig och muntlig. Beträffande förfarandets anordnande såväl

i hovrätt som i högsta domstolen inställde sig spörsmålet om begränsning i

den muntliga partsförhandlingen. Vidkommande högsta domstolen anförde

departementschefen härom (sid. 115—116):

Denna fråga är i viss mån beroende av den ställning man intager till fullföljdsrätten.

En till rättsfrågan begränsad fullföljdsrätt gör uppenbarligen

icke i lika hög grad en muntlig partsförhandling i högsta domstolen nödvändig.

Rättsfrågans klarläggande kan i allmänhet utan större olägenhet ske

genom parternas skrifter, även örn den muntliga förhandlingens företräde jämväl

på denna punkt är omisskänneligt. Utsträckes däremot, såsom av mig tidigare

förordats, fullföljden till en överprövning jämväl av bevisningen, framträder

behovet av en muntlig partsförhandling starkare. De spörsmål, som

kunna tänkas framkomma vid en dylik överprövning, äro av den art, att för

deras besvarande behovet av parternas eller deras ombuds närvaro vid förhandlingen

gör sig i högre grad gällande. Till förmån för muntlig partsförhandling

i högsta domstolen må till sist framhållas, att det onekligen skulle

innebära en brist på följdriktighet, om i en rättegångsordning, som bygger

på muntlig partsförhandling som allmän princip, denna förhandlingsnorm

skulle helt utestängas från högsta instansen. Därest man överhuvudär beredd

att ge sitt erkännande åt den muntliga partsförhandlingens förmåga att

öka rättsskipningens säkerhet och stärka dess folkliga anknytning, är det uppenbart,

att denna förhandlingsform bör komma till användning jämväl i den

högsta instansen. I

I enlighet med förslag av särskilda utskottet — under rubriken »Förfarandet

i högsta domstolen (21)» i dess utlåtande nr 1, sid. 26 — anförde riksdagen

bland annat:

Innan ställning tages till frågan om anordnandet av förfarandet i högsta

domstolen, synes det lämpligt att något beröra spörsmålet örn begränsning av

denna domstols uppgift beträffande prövningens omfattning. Processkommissionens

förslag att begränsa högsta domstolens prövning till rättsfrågan har

av departementschefen funnits mindre lämpligt. Till denna mening ansluter sig

även riksdagen. Den föreslagna begränsningen, varigenom den enskildes intresse

att erhålla ett rättvist avgörande i viss mån får träda tillbaka för önskemålet

att bevara rättsenheten, skulle i många fall, särskilt i brottmål, kunna

leda till stötande resultat och torde vara främmande för den i vårt land härskande

rättsuppfattningen. Med hänsyn till svårigheten att uppdraga en bestämd

gräns mellan rätts- och bevisfråga, skulle antagligen högsta domstolen

i ej ringa omfattning nödgas syssla med det rent formella spörsmålet huruvida

parts fullföljda talan finge upptagas till prövning. Trygghet mot den

fara, som ligger däri, att högsta domstolen vid sitt avgörande är hänvisad till

det i underinstansernas protokoll återgivna bevismaterialet, torde såsom departementschefen

framhållit böra sökas i den varsamhet, som högsta domstolen

säkerligen kommer att ålägga sig vid vidtagande av ändring i hovrättens

avgörande i bevisfrågan, vare sig denna varsamhet erhåller stöd i en uttrycklig

bestämmelse eller icke. På sätt departementschefen anfört synas dock särskilda

anordningar vara nödvändiga för att förhindra en alltför stark tillströmning

av mål till högsta domstolen. Denna fråga torde vid det fortsatta arbetet

böra bliva föremål för närmare utredning.

Beträffande förfarandet i högsta domstolen torde böra gälla i huvudsak

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr £8.

samma regler, som [enligt vad nyss nämnts] böra tillämpas i hovrätt. Muntlig

förhandling skall sålunda i regel äga rum. Parterna eller deras ombud

böra ha möjlighet att, där de så önska, själva framlägga saken. Därest denna

möjlighet ej begagnas, bör föredragning verkställas av tjänsteman — revisionssekreterare

— med rätt för parterna att därefter utveckla sin talan. När

högsta domstolen finner det erforderligt, bör bevisningen upprepas inför domstolen.

Jämväl i högsta instans bör offentlighetsgrundsatsen vinna tillämpning.

t:

Inom särskilda utskottet avgåvos på denna punkt åtskilliga reservationer

(se utlåtandet nr 1, sid. 61, 76 samt 93—94).

Under rubriken »Organisationen» anförde departementschefen i propositionen

nr 80 i fråga om högsta domstolen (sid. 130):

Någon mera ingripande förändring i högsta domstolens sammansättning

torde icke föranledas av rättegångsreformen. Jag förutsätter härvid, att sådana

anstalter träffas i fråga örn målens fullföljd till högsta domstolen, att

icke därav påkallas en bland annat ur rekryteringssynpunkt icke önskvärd utökning

av antalet ledamöter i högsta domstolen. Vad däremot angår målens

föredragning inför högsta domstolen, som nu ombesörjes av revisionssekreterare,

kommer denna att i stor utsträckning ersättas av den muntliga partsförliandlingen.

Med hänsyn härtill blir ett bibehållande av nedre justitierevisionen

med dess nuvarande uppgifter icke längre erforderligt.

Riksdagen anförde härutinnan (särskilda utskottets utlåtande nr 1, sid. 37):

Pa.sätt departementschefen framhållit torde någon mera ingripande förändring

i högsta _ domstolens sammansättning icke föranledas av rättegångsreformen.

Då enligt departementschefens förslag den föredragning inför högsta

domstolen, som nu ombesörjes av revisionssekreterare, skulle i stor utsträckning

ersättas av muntlig partsförhandling, bleve ett bibehållande av nedre

justitierevisionen med dess nuvarande uppgifter icke erforderligt. Med den

ställning riksdagen intagit till fragan örn förfarandet i högsta domstolen blir

läget härutinnan ett annat. För genomförande av ett förfarande enligt de av

riksdagen angivna riktlinjerna torde komma att erfordras tillgång till ett icke

obetydligt antal revisionssekreterare.

Inom särskilda utskottet avgavs jämväl på denna punkt reservation (se utlåtandet

nr 1, sid. 67 och 75).

Under åren 1913 1915 hade högsta domstolens balans fortfarit att stiga så

att den vid 1915 ars utgång uppgick till 2,628 inål. I iner än 52 procent av

de sistnämnda år i tredje instans avgjorda målen hade över två år förflutit

från det målet inkommit till nedre justitierevisionen tills högsta domstolens

utslag meddelades. Under aren närmast efter 1915 sjönk högsta domstolens

arbetsbalans mycket hastigt, och vid utgången av år 1922 hade den nedbragts

till 598 mål (se bilaga 2 till propositionen 3/1935, sid. 55). Men därefter

steg den åter oavbrutet till och med år 1929 så att den vid sistnämnda

ars slut uppgick till 1,021 mal. Anledningen till denna balansökning lärer

delvis vara att söka i den avsevärda ökning av antalet inkomna revisionsmål,

som inträdde under åren närmast efter år 1922 såsom en följd av de särskilda

åtgärder, vilka vidtogos för avarbetande av hovrätternas dåvarande stora balan
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

25

ser av mål. Denna orsak till stegring av de inströmmande målens antal fortfor

under några år och därefter tillkommo nya omständigheter som verkade i

samma riktning. Under senare år har sålunda antalet till högsta domstolen

fullföljda mål, som i första instans avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt,

samt mål angående förseelse mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan

betydligt ökats. Under åren 1930—1932 var högsta domstolens

arbetsbalans något lägre än år 1929 men vid 1933 års utgång hade balansen

åter stigit så att den då utgjorde 1,036 mål. Till denna stegring bär bidragit

ytterligare en faktor, vilken torde vara att räkna med under ännu

några år framåt, nämligen den tillströmning av särskilt vidlyftiga mål som

blivit en följd av det år 1932 inträffade sammanbrottet av den s. k. Kreugerkoncernen.

I motsatt riktning hava däremot verkat de år 1932 vidtagna

ändringarna i lagen örn tjänstgöringen i Kungl, ilai :ts lagråd samt lagen

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar. Dessa

lagändringar inneburo, att de justitieråd, som äro ledamöter i lagrådet, under

viss tid kunna tjänstgöra i högsta domstolen och att antalet avdelningar i

domstolen därvid kan ökas med en. Med stöd av dessa bestämmelser hava

också nyssnämnda ledamöter i lagrådet tjänstgjort i högsta domstolen ett antal

veckor under vart och ett av åren 1932—1934.

Även vissa andra under senare år vidtagna lagstiftningsåtgärder av beskaffenhet

att kunna inverka på högsta domstolens arbetsbalans må i detta

sammanhang beaktas. Ar 1931 ändrades sålunda 16 § vägtrafikstadgan i

sådan riktning att fullföljd av talan till högsta domstolen i mål rörande obetydligare

förseelser mot stadgan i viss utsträckning förhindrades. I 30 kap.

6 § rättegångsbalken gjordes år 1933 vissa ändringar, varigenom rätten att i

brottmål fullfölja talan till högsta domstolen ytterligare inskränktes. Dessa

ändringar hava emellertid, även örn de bidragit till att motverka en fortgående

försämring av högsta domstolens arbetsbalans, likväl icke medfört förbättring

av densamma. Däremot hava under år 1934 straffen för vissa trafikförseelser,

begångna vid förande av motorfordon, avsevärt skärpts, och det synes

icke osannolikt att detta kommer att medföra ökad tillströmning av brottmål

till högsta domstolen.

Enligt vad utskottet inhämtat uppgick högsta domstolens arbetsbalans vid

1934 års utgång till 1,033 mål.

I detta sammanhang må omnämnas, att det för arbetets jämna gång i nedre

justitierevisionen, varest målen beredas till föredragning, lärer vara erforderligt,

att ett visst, icke alltför ringa antal mål ständigt finnes å rotlarna

därstädes. Detta antal beräknas till 500 ä 550.

Av vad ovan anförts framgår, att hittills vidtagna åtgärder visat sig icke

vara tillfyllest för att förhindra uppkomsten av en betydande arbetsbalans i

högsta domstolen. Detta i sin tur har medfört att rättegångstiden därstädes

för flertalet mål ånyo avsevärt förlängts. Sålunda kan nämnas att år 1932

denna tid i fråga örn revisionsmål, som ej hade karaktär av förtursmal eller

veckomål, översteg för omkring 83 procent av målen ett år, för omkring 54

procent ett och ett halvt år samt för omkring 21 procent två år.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Utskottet vill härjämte återgiva vissa statistiska uppgifter av intresse i

förevarande sammanhang.

Antalet fall i vilka högsta domstolen avgivit yttrande över nådeansökningar

utgjorde: år 1900 171, år 1905 169, år 1910 186, år 1915 276, och år 1921 454.

Angående antalet av högsta domstolen handlagda nådeansökningar under tioårsperioden

1925—1934 hänvisas till följande tabell:

Antal fall i vilka högsta domstolens yttrande över nådeansökningar avgivits.

År ^ samband med prövning Utan samband med

av anförda besvär dylik prövning.

1925 ............. 50 319

1926 ............. 38 290

1927 ............. 38 320

1928 ............. 53 317

1929 ............. 52 409

1930 ............. 40 455

1931 ............. 46 590

1932 ............. 53 730

1933 ............. 45 977

1934 ............. 50 1,016

Enligt från nedre justitierevisionen inhämtad upplysning utgör den genomsnittliga

tid, som åtgår för föredragning inför högsta domstolen av en nådeansökan

utan sammanhang med anförda besvär, cirka 10 minuter. Med ledning

härav kan den sammanlagda tid, som under åren 1933 och 1934 åtgått

för föredragning av dylika ansökningar, beräknas till cirka 163 timmar för

det förstnämnda året och cirka 169 timmar för det sistnämnda, eller cirka 41

resp. 42 sessionsdagar. Härtill kommer den tid, som åtgått för justering av

högsta domstolens protokoll i dessa mål.

Till utredning angående den minskning i högsta domstolens arbetsbörda,

som skulle kunna vinnas genom en höjning av summa revisibilis, hänvisas till

nedanstående tablå, vars siffror äro hämtade ur en för processlagberedningen

verkställd utredning:

Antalet av högsta domstolen såsom tredje instans avgjorda revisionsmål och civila

besvärsmål, däri tvisteföremålets värde varit»

Revisionsmål Civila besvärsmål Samma

1933

1934

1933

1934

1933

1934

Under 1,500 kr.......

...... 11

12

1

_

12

12

1,500—2.999 » .....

....... 60

55

7

8

67

63

3,000—4,999 > .....

....... 50

58

7

3

57

61

5,000 kr. eller däröver . . .

.......148

118

18

11

166

129

Ej av förmögenhetsvärde eller okänt . . . 117

113

67

75

184

188

Summa 386

356

100

97

486

453

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

27

Anmiirkas må att rättsstatistiken icke innehåller uppgifter angående tvisteföremålets

värde i de kriminella besvärsmålen.

Till belysning av spörsmålet örn den verkan, införande av konformitetsprincipen

skulle kunna medföra, anföras följande siffror ur den officiella rättsstatistiken

för år 1932.

Ändringsfrekvensen i hovrätterna utgjorde: i vademål och civila besvärsmål

31.5 % samt i kriminella mål 36.1 % eller i genomsnitt 33.4 %. I cirka 2/3 av de

av hovrätterna avgjorda målen förelåg alltså konformitet i fråga örn slutet.

I de till högsta domstolen fullföljda konforma målen utgjorde ändringsfrekvensen:

i revisionsmålen 19.1 %, i de civila besvärsmålen 17.7 % och i de

kriminella målen 17.5 %.

I de till högsta domstolen fullföljda difforma målen åter utgjorde ändringsfrekvensen:

i revisionsmålen 35.4 %, i de civila besvärsmålen 33.3 % samt i de

kriminella målen 30.9 °/°.

Förslag angående mellaninstans i skiftesmål.

Organisationsnämndens skrivelse år 1931.

Förslag till åtgärder för minskning av högsta domstolens arbetsbalans framlades

år 1931 för Kungl. Maj:t i en skrivelse från statens organisationsnänuid.

Nämnden erinrade örn, att balansen alltsedan år 1923 befunnit sig i ett i

stort sett oavlåtligt stigande. Beträffande revisionsmålen hade visserligen en

ändring inträtt från och med år 1929 i det att nämnda års utgående balans

visade en icke oväsentlig minskning i förhållande till den ingående, en utveckling

som jämväl därefter fortsatts, men denna minskning syntes helt uppvägas

av en alltjämt fortgående ökning av antalet besvärsmål. Orsaken till den

avsevärda stegringen av antalet besvärsmål under senare år vore säkerligen

främst att finna i den ökade tillströmningen av dels skiftesmål och dels mål

angående förseelse mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan. Förklaringen

till en under senare år inträffad kraftig stegring av skiftesmål vore

uppenbarligen att söka i den nya jorddelningslagstiftning, vilken trätt i kraft

den 1 januari 1928. Ett avsevärt antal mål, som enligt förut gällande lagstiftning

handlagts av allmän underrätt och sålunda skolat i vadeväg fullföljas

hos hovrätt och först därifrån, i mån av befogenhet, till Kungl. Maj:t,

bomme att •— i enlighet med de för skiftesmål för närvarande gällande fullföl

jdsreglerna — fullföljas i besvärsväg direkt från ägodelningsrätt till Kungl.

Maj:t, med påföljd bl. a. att bestämmelserna i rättegångsbalken örn summa

revisibilis icke bleve å dessa mål tillämpliga. För nedbringande av högsta

domstolens arbetsbalans borde möjligheten till beskärning av högsta domstolens

arbete med skiftesmåls avgörande snarast möjligt undersökas. Den närmast

till hands liggande lösningen syntes vara åstadkommande för skiftesmålens

del av en mellaninstans av ett eller annat slag mellan ägodelningsrätten ^och

högsta domstolen. Att tillskapa en särskild högsta instans för skiftesmålen

borde enligt nämndens mening vara helt uteslutet, icke minst med hänsyn därtill

att det ofta skulle bliva beroende på en ren tillfällighet huruvida exempelvis

en äganderättstvist komme att handläggas av allmän underrätt, därifrån

talan fullföljdes till högsta domstolen i sista instans, eller av ägodelningsrätt.

Att liksom beträffande andra mål låta skiftesmålen fullföljas i vanlig

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

ordning till hovrätterna och därifrån till Kungl. Maj :t syntes med hänsyn till

dessa måls egenartade natur icke böra förordas. Däremot hade genom 1918

års vattenlagstiftning anvisats en utväg, som förefölle framkomlig, nämligen

att låta en specialdivision av Svea hovrätt fungera som en för hela riket gemensam

''skiftesöverdomstol’ i andra instans. Denna division skulle kunna

tänkas förstärkt med någon av Kungl. Maj:t förordnad speciellt lantmäterisakkunnig

ledamot. Fullföljd skulle från denna skiftesöverdomstol kunna ske

till Kungl. Majit på vanligt sätt med de begränsningar 30 kap. rättegångsbalken

uppställde.

Den ovan omnämnda ordningen för fullföljd av talan mot beslut av ägodelningsrätt

och, i vissa fall, av dess ordförande, nämligen direkt till Konungen,

infördes genom skiftesstadgan den 4 maj 1827, då särskilda ägodelningsrätter

för prövning av skiftesmål inrättades. Denna regel angående fullföljden,

vilken var betingad av angelägenheten att skiftesmålen snabbt avgjordes,

bibehölls i skiftesstadgan den 9 november 1866 och har, såvitt angår de i

lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet angivna jorddelningsmålen,

upptagits i 21 kap. 51 § av denna lag. Enligt samma lag är ägodelningsdomaren

i orten ordförande i ägodelningsrätt å landet.

På grund av särskild hänvisningar i lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning

i stad, vilken bl. a. innehåller närmare föreskrifter angående ägodelningsdomare

och ägodelningsrätt i stad, är förenämnda regel angående fullföljden

tillämplig med avseende å beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt

i mål som avses i sistsagda lag, och samma grundsats gäller likaledes

med avseende å beslut som ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt

meddelat med stöd av vissa andra författningar.

''År 1905 var förslag uppe att ändra reglerna örn fullföljd av talan i skiftesmål.

I fråga örn vad som därutinnan förekom hänvisas till propositionen, sid.

14—15 (jämför sid. 15 här ovan). Förslaget föranledde icke någon åtgärd.

De förslag, som föregingo nu gällande lag örn delning av jord å landet (avgivna

av skifteslagstiftningskommittén år 1911, skifteslagstiftningskommissionen

år 1918 och jordstyckningskommissionen år 1920) byggde alla på den

grundsatsen, att skiftesmålen skulle från första instans fullföljas direkt hos

Konungen.

Beträffande de till Kungl. Maj :t fullföljda skiftesmålen får utskottet hänvisa

till nedanstående tabell (den till statsrådsprotokollet i förevarande ärende

fogade bilagan 3 kompletterad med för utskottet senast tillgängliga siffror)

:

Skiftesmål i nedre justitierevisionen.

1926

1927

1928

1929 1930

1931

1932

1933

1934

1935

Balans vid årets början . .

Inkomna mål:

30

60

108

129

191

225

191

215

249

203

Ensittarmål........

27

98

55

49

50

62

39

46

33

Gräns- och äganderättstvister

—

—

4

41

41

43

48

44

63

Övriga skiftesmål.....

34

34

37

77

66

44

75

78

51

Samma inkomna mål

61

132

96

167

157

149

162

168

147

Avskrivna och avgjorda mål

31

84

75

105

123

183

138

138

193

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

29

Till jämförelse må anmärkas, att antalet från hovrätt till Kungl. Majit

fullföljda gränstvister under vart och ett av åren 1926 och 1927 uppgick

till 9.

Anmärkningsvärd är den kraftiga stegring högsta domstolens balans av

skiftesmål undergått sedan 1926. Vid senaste årsskiftet utgjorde denna balans

omkring Vs av alla i högsta domstolen anhängiga mål. De till högsta

domstolen årligen inkommande skiftesmålen utgöra numera omkring Vs av

samtliga inkommande mål.

Yad angår ensittarmålen får utskottet i detta sammanhang omnämna, att

jordkommissionen hösten 1920 gjorde en undersökning, omfattande hela landet,

angående antalet lägenheter med egna hus å ofri grund (enligt gällande

ensittarlag skall hus ha funnits å marken den 1 januari 1919 för att lagen

skall vara tillämplig). Svar ingick från samtliga kommuner med undantag

av 247 lands- och 5 stadskommuner. Vissa kommuner redovisade — enligt

vad kommissionen anmärkt — uppenbarligen för lågt antal. Undersökningen

gav till resultat, att antalet lägenheter utgjorde 40,867, därav 36,928 a landet

och 3,944 i städer.

I fråga om antalet ensittarförrättningar, som årligen hållits, visar lantmäteristyrelsens

officiella statistik siffror allenast från och med ar 1928.

År 1928 1,168 förrättningar

» 1929 ............ 1,215 »

> 1930 ............ 1,210

> 1931 ............ 1,260 »

> 1932 ............ 1,328

» 1933 ............ 1,332

> 1934 ............ 1,434

Departement tsförslag i ämnet år 1934.

Frågan örn nedbringande av högsta domstolens arbetsbalans genom minskad

tillströmning av skiftesmål upptogs i början av år 1934 till behandling

inom justitiedepartementet och en förberedande promemoria i ämnet upprättades.

Däri förordades att hovrätterna gjordes till mellaninstans jämväl beträffande

skiftesmål, att nu gällande föreskrifter örn rätt till talan mot ägodelningsdomares

och ägodelningsrätts beslut i det stora hela gjordes tillämpliga

beträffande fullföljd av talan till hovrätt samt att i fråga om rätt till

talan mot hovrätts beslut i dessa mål stadgandena i 30 kap. rättegångsbalken

i huvudsak skulle erhålla tillämpning.

Vad angår frågan om hur stor lättnad i högsta domstolens arbetsbörda,

som skulle åstadkommas genom att hovrätt bleve mellaninstans i skiftesmål,

anfördes i denna förberedande promemoria följande:

Av de till hovrätterna vädjade målen, med vilka skiftesmålen närmast vöre

att jämföra, uteslötes på grund av begränsningarna i fullföljdsrätten ungefär

hälften från fullföljd. En så stor del av skiftesmålen torde emellertid icke på

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

grund av summa revisibilis stanna i mellaninstansen. Statistiska uppgifter

örn tvisteföremålets värde i skiftesmål saknades, men det torde vara endast ett

fåtal jorddelningsmål, i vilka tvisteföremålet uppenbarligen icke vore värt

1,500 kr. Ofta saknades nödiga uppgifter för bedömande av tvisteföremålets

värde. Det syntes vara i första hand beträffande ensittarmålen samt gränsoch

äganderättstvisterna som en föreskrift örn summa revisibilis komme att få

någon egentlig betydelse. Beträffande ensittarmålen torde dock icke ens halva

antalet utgöras av sådana mål, där tvistefrågan uteslutande gällde lösesummans

storlek.

Större betydelse än föreskriften örn summa revisibilis torde skyldigheten

att nedsätta föreskrivna belopp få.

Av de utav hovrätterna avgjorda vademålen, däri hänvisning lämnats part

att fullfölja talan till Kungl. Majit, fullföljdes f. n. omkring 73. I fråga om

skiftesmålen torde man möjligen få utgå från att fullföljdsprocenten bleve

något större.

Någon anledning torde icke finnas till antagande att inrättande av en mellaninstans

för skiftesmålen skulle komma att inverka på antalet mål, i vilka

talan fullföljdes mot avgörandena i första instans.

På nu angivna grunder kunde, under förutsatt tillämpning av de i 30 kap.

rättegångsbalken stadgade fullföljdsreglerna, beräknas att av samtliga skiftesmål

som fullföljts till mellaninstansen omkring 1/3 skulle komma att fullföljas

till högsta domstolen. Detta skulle med nuvarande antal skiftesmål innebära

att till högsta domstolen inkomme omkring 55 skiftesmål årligen i stället för

det nuvarande antalet omkring 165. Emellertid torde åtskilliga ansökningar

örn tillstånd till talans fullföljande i skiftesmål vara att förvänta.

Efter inrättandet av en mellaninstans skulle under en tid, motsvarande den

som erfordrades för att ett mål skulle passera mellaninstansen, vilken tid torde

kunna beräknas till ett halvår, inga skiftesmål inkomma till högsta domstolen.

Detta skulle för högsta domstolen underlätta avarbetandet av den nuvarande

balansen.

Lämpligheten av ändrad instansordning beträffande skiftesmål.

Den i justitiedepartementet utarbetade promemorian överlämnades till processlagberedningen,

lantmäteristyrelsen och högsta domstolens ledamöter för

avgivande av yttranden i ärendet.

Såvitt angår frågorna örn skiftesmålens andel i högsta domstolens arbetsbörda

samt örn lämpligheten av ändrad instansordning överhuvud beträffande

skiftesmål anfördes:

Processlagberedningen:

Frågan örn ändrad instansordning för skiftesmålen syntes icke äga något

direkt samband med spörsmålet örn en allmän rättegångsreform. Man torde

böra räkna med att dessa mål även framgent skulle upptagas av specialdomstolar

och handläggas i särskild ordning. Sedan klarhet vunnits rörande den

närmare utformningen av den allmänna reformen borde naturligen tillses, i

vad mån dess principer kunde tillämpas även å skiftesmålen. Uppenbart vore

dock, att i regel i dessa mål icke förelåge samma behov av muntligt förfarande

som i de egentliga tvistemålen. Det torde emellertid vara tydligt, att alla

åtgärder, som vore ägnade att minska tillströmningen av mål till högsta domstolen,

jämväl ur processreformens synpunkt vore av den största betydelse.

_ Därest en mellaninstans för skiftesmålen skulle inrättas, torde annan myndighet

än hovrätt icke kunna komma i fråga.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr

31

Det torde ligga i sakens natur, att de regler, som i allmänhet gällde örn

fullföljd från hovrätterna, också skulle tillämpas beträffande skiftesmålen.

Lantmäteristy reisen:

De tryckta förarbetena till jorddelningslagen innehölle ingenting, som gåve

vid handen, att frågan om ändrade bestämmelser rörande fullföljd från första

instansen i fråga örn jorddelningsmål varit föremål för särskilt övervägande

inom de olika kommittéer, som åren 1911, 1918 och 1920 avgåvo betänkanden

med förslag till ny jorddelningslag. Kommittéförslagen byggde alla på den

grundsatsen, att jorddelningsmålen skulle från första instans fullföljas direkt

hos Kungl. Majit, och varken i de över förslagen avgivna yttranden eller vid

överarbetningen inom justitiedepartementet av 1920 års förslag eller unde:;

lagförslagets behandling vid 1926 års riksdag syntes någon uppmärksamhet

hava ägnats berörda fråga. Frånvaron av meningsskiljaktighet på denna

punkt torde få tolkas såsom ett ganska övertygande bevis för att den i hundra

år prövade instansordning, som från skiftesstadgan överfördes till jorddelningslagen,

allmänt befunnits vara ur jorddelningssynpunkt så lämplig, att

all diskussion därom ansetts överflödig.

Emellertid blev genom jorddelningslagen ägodelningsrätternas befogenhet

utvidgad att omfatta vissa mål, som förut skolat anhängiggöras vid häradsrätt,

nämligen: mål örn gränsbestämning; mål örn rågång eller annan fastighetsgräns

utan sammanhang med gränsbestämning; sådan tvist örn äganderätt eller

ständig besittningsrätt till jord eller innehav av äga, som enligt 3 kap.

12 § jorddelningslagen skall underställas ägodelningsrätts prövning; vid avstyckningsförrättning

mellan sakägare uppkommande tvist örn den rätt, som

enligt överlåtelsehandling eller träffad förening tillkommer envar av dem;

tvist, som i samband med jorddelningsförrättning yppas angående, beståndet

och omfånget av rättighet till skogsfång, mulbete eller annat å fastighet, som

ingår i förrättningen, vilande servitut; samt mål örn beloppet av kostnader

för jorddelningsförrättning. Den omständigheten att rättegångsbalkens . bestämmelser

örn summa revisibilis och nedsättande av fullföljdsavgift alltså icke

vore tillämpliga å dessa mål verkade säkerligen därhän, att mål av dessa slag

i större utsträckning än förut fullföljdes till Kungl. Maj :t. Därjämte vore

att märka, att jorddelningslagens bestämmelser örn obligatorisk gränsbestämning

vid laga skifte högst väsentligt bidragit till ökning av antalet gränstvister.

I motsatt riktning verkade emellertid numera stadgandet i 2 § lagen den

17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. Huruvida

stadgandet i samma lags 3 § om s. k. rågångsrevisioner Hnge någon verkan,

som i detta sammanhang borde beaktas, därom torde i brist på erfarenhet ännu

vara för tidigt att döma. Vidare torde sannolikt avsöndringsinstitutets

ersättande med avstyckning hava medfört en ökad belastning av högsta domstolen.

Huru härmed kunde förhålla sig vore dock svårt att avgöra. Otvivelaktigt

avsåge det stora flertalet avstyckningar sådana smärre områden,

som tidigare plägat genom avsöndring skiljas från resp. stamfastigheter, men

å andra sidan skulle jämlikt stadgande i 21 kap. 98 § jorddelningslagen många

avstyckningar, nämligen sådana som vore belägna inom samhällen eller

andra tätare bebyggda områden i första hand prövas av Konungens befallningshavande

och i sista hand av regeringsrätten. Vad. som däremot med

visshet bidragit till att skiftes- och avstyckningsmålen i avsevärd omfattning

fullföljdes till Kungl. Majit vöre. att den förut i stort sett fria jorddelningen

blivit genom jorddelningslagen i olika avseenden starkt beskuren.

Besvär över vägrat tillstånd till laga skifte eller avstyckning torde utgöra en

ganska stor procent av de jorddelningsmål, högsta domstolen haft ^att pröva.

En faktor, som man också torde hava att räkna med vore, att det återhållan
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

de moment, som fruktan för ägodelningsrättskostnaderna utgjort, försvagats

genom statsverkets övertagande av kostnaderna för ägodelningsdomarens och

överlantmätarens inställelse vid ägodelningsrätten. Slutligen hade förrätt - ningslantmätarna med stöd av 21 kap. 53 § jorddelningslagen i långt större

utsträckning än tidigare fullföljt talan mot ägodelningsrätts beslut, varigenom

fastställelse å förrättning vägrats. Till allt detta komme, att under de första

åren efter tillkomsten av jorddelningslagen dennas delvis ganska oklara och

svårtydda bestämmelser förorsakat många rättegångar, beroende på att förrättningsmän,

överlantmätare och ägodelningsrätter tolkat bestämmelserna

olika.

Såsom i promemorian angivits gällde jorddelningslagens regler angående

fullföljden även med avseende å beslut, som meddelats med stöd av vissa andra

under de senaste decennierna tillkomna lagar, men erfarenheten visade, att av

dessa mål endast ensittamålen i nämnvärd omfattning fullföljdes till Kungl.

Majit. Sistberörda mål utgjorde enligt vad av promemorian framginge åtminstone

till antalet en så avsevärd del av högsta domstolens arbetsbörda, att

de i detta sammanhang förtjänade särskilt beaktande.

Många samverkande omständigheter hade alltså bidragit till att skiftesmålens

— häri inbegripna alla av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätter

avgjorda mål — antal i högsta domstolen under de senare åren avsevärt ökats.

Ökningen vöre dock till den del, den berodde på äganderättstvisterna, endast

skenbar. Vidare vore vissa av nyssberörda omständigheter av mera tillfällig

natur. Sålunda torde ensittarmålen med all sannolikhet komma att örn några

år avsevärt minska i antal och så småningom i huvudsak upphöra. Vidare

torde kunna antagas att, sedan numera ett stort antal prejudikat erhållits till

ledning för jorddelningslagens tolkning, jorddelningsmålens antal av denna

anledning komme att nedgå. En psykologisk faktor, som man också torde

böra räkna med, vore den desperation, som under jorddelningslagens första

tillämpningstid hos jordägarna förmärkts med anledning av lagens ganska

kännbara inskränkningar i deras fria förfoganderätt över jorden, och som

tagit sig uttryck i talrika besvär över förrättningsmännens beslut och ägodelningsrätternas

utslag. Man torde hava anledning förvänta, dels att anledningarna

till ett ganska allmänt och, enligt styrelsens mening, icke ogrundat

missnöje med många av lagens bestämmelser skulle kunna undanröjas eller

minskas genom lämpliga ändringar i lagen, dels att allmänheten snart skulle

komma att vänja sig vid och lättare finna sig i de ur allmän synpunkt nödvändiga

inskränkningarna i rätten att dela jord. En underdånig framställning

om ganska omfattande ändringar i jorddelnings- och sammanläggningslagarna

vöre för närvarande under utarbetande i lantmäteristyrelsen. Vidare

vöre av riksdagen väckt Iråga örn viss ändring i villkoren för avstyckning

för närvarande föremål för utredning av särskilda sakkunniga (Sociala jordutredningen).

I detta sammanhang torde jämväl förtjäna framhållas, att efter

utgången av den i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser örn äldre

ägogränser stadgade preklusionstiden av tio år, räknat från den 1 januari 1933,

tvister örn ägogränser, som tillkommit vid lantmäteriförrättningar, icke torde

bliva. så vanliga som nu vore fallet. Bestämmelsen i samma lags 4 § örn ersättning

för nastad skog vore vidare ägnad att under preklusionstiden minska

gränstvisterna. På nu anförda skäl ansåge lantmäteristyrelsen det sannolikt,

att tillströmningen av skiftesmål till högsta domstolen komme att utan några

särskilda åtgärder minska. Det vore därför enligt styrelsens mening önskvärt,

att frågan örn förändrad instansordning för jorddelningsmålen finge vila

i avvaktan på en säkrare erfarenhet om utvecklingen på området,

örn emellertid situationen ansåges vara sådan, att omedelbara åtgärder för

lättande av högsta domstolens arbetsbörda vore nödvändiga, tillstyrkte st.y
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

33

reisen inrättande av mellaninstans endast för vissa mål, som före jorddelningslagen

handlagts vid allmän domstol, ävensom för ensittarmål.

I promemorian hade uttalats att här berörda anordning skulle medföra alltför

ringa resultat. Emellertid framginge av bilaga till promemorian, att ensittarmålen

samt gräns- och äganderättstvisterna utgjorde en ansenlig del av

de till nedre justitierevisionen inkomna skiftesmålen. Ensittarmålen, vilka under

år 1933 utgjort ungefär hälften av de nämnda målen, vore visserligen i

allmänhet av ganska enkel beskaffenhet, men däremot vore gräns- och äganderättstvisterna

ofta så mycket besvärligare. Lantmäteristyrelsen kunde därför

icke finna annat, un att tillskapandet av en mellaninstans i sagda mål sannolikt

skulle åstadkomma en ganska avsevärd minskning i högsta domstolens

arbetsbörda. Såsom en ytterligare åtgärd i samma syfte tilläte sig lantmäteristyrelsen

ifrågasätta en begränsning av den förrättningslantmätaren enligt

21 kap. 53 § första stycket jorddelningslagen medgivna rätten att hos Kungl.

Maj :t fullfölja klagan över ägodelningsrätts utslag, varigenom fastställelse

vägrats å jorddelningsförrättning, mot vilken besvär icke blivit anförda.

Lantmäteristyrelsen ansåge det icke vara ur vägen att, då nu utvägar söktes

att begränsa tillströmningen av skiftesmål till högsta domstolen, berörda lantmätarna

tillerkända rättighet i någon mån inskränktes. Att göra detta genom

någon generell bestämmelse syntes knappast möjligt. Däremot skulle säkerligen

en lämplig begränsning kunna åstadkommas genom ett stadgande av innehåll,

att överklagande ej finge ske utan att lantmäteristyrelsen därtill givit

tillstånd.

Styrelsen vore övertygad om att genom ovan föreslagna åtgärder skulle

åstadkommas en avsevärd lättnad för högsta domstolen. Diirtill komme den

minskning i skiftesmålens antal, som enligt styrelsens ovan uttalade uppfattning

vore att emotse utan några särskilda åtgärder. Örn emellertid ännu

mera vittgående åtgärder för minskande av högsta domstolens arbetsbörda ansåges

nödvändiga, torde, såsom i promemorian anförts, ingen annan utväg

stå öppen än att låta hovrätt bli mellaninstans i alla mål, som avgjorts av

ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt. En sådan anordning vore emellertid

av_flera skäl ur lantmäterisynpunkt icke tillfredsställande.

J ordförhållandena i Sverige vore i allmänhet invecklade och svårutredda,

och inom de gamla kulturbygderna måste man ofta följa utvecklingen långt

tillbaka i tiden för att kunna få den rätta förståelsen för de nuvarande mycket

växlande företeelserna inom fastighetsväsendet. Nu hade visserligen utom beträffande

vissa delar av Kopparbergs län genomförts enhetlig jorddelningsiagstiftning,

men vid jorddelningsförrättningar hade man nästan alltid att

bedöma och taga ståndpunkt till äldre rättsförhållanden, och för att kunna

göra detta på ett tillfredsställande sätt fordrades ingående kännedom örn

huru dessa äldre rättsförhållanden uppkommit. De tidigare skiftesförfattningarna

hade å olika orter och av olika förrättningsmän tolkats och tillämpats

på olika sätt, vilket medfört att flerstädes nu förelåge andra förutsättningar

än de normala, som lagstiftaren räknat med. Genom alla dessa växlande

förhållanden försvårades rättstillämpningen i hög grad, och därigenom

uppstode också behov av en rättsskipning, som, då så erfordrades för vinnande

av resultat, som tillfredsställde den allmänna rättskänslan, kunde bortse

från formella betänkligheter. Högsta domstolen hade såsom andra och högsta

instans i skiftesmål haft denna frihet att laga efter lägligheten, och detta

hade varit till ovärderligt gagn för jorddelningsverksamheten, som med stöd

av en omfattande samling prejudicerande rättsfall kunnat smidigt anpassas

efter skiftande förhållanden. Styrelsen förmenade, att knappast på något område

prejudikaten hade så stor betydelse som för jorddelningsverksamheten.

Att detta också insåges av högsta domstolens ledamöter torde framgå av det

Bihang till riksdagens protokoll 1085. 9 sami. 2 avd. Nr 28. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

jämförelsevis stora antal skiftesmål, som refererades i Nytt juridiskt arkiv.

Lantmäteristyrelsen befarade, att insättandet av hovrätt såsom mellaninstans

komme att verka hämmande på den mera fria prövning, som högsta domstolen

tillämpat. Det läge i sakens natur, att en mellaninstans måste döma

mera formellt, och det läge nära till hands att tro, att detta i viss män komme

att återverka på högsta domstolens ståndpunktstagande.

Högsta domstolens samtliga ledamöter:

Under det sista årtiondet hade inträtt en mycket betydande ökning i högsta

domstolens arbetsbalans. Därav hade blivit en följd, att för närvarande de

mål, som ej handlades såsom vecko- eller förtursmål, i regel finge vänta på

föredragning ett år eller ännu längre. Dessvärre saknades ej anledning befara,

att läget kunde komma att ytterligare försämras. Grund till sådan farhåga

gåve den för närvarande märkbara ökningen av antalet till hovrätterna

fullföljda mål ävensom den tillströmning till högsta domstolen av mycket stora

mål, som redan inträtt eller kunde motses under de närmaste åren.

Den stora arbetsbalansen i högsta domstolen och den därav förorsakade långsamheten

i rättsskipningen utgjorde en så allvarlig olägenhet, att omedelbara

åtgärder för balansens minskning måste anses påkallade.

Det i departementspromemorian framlagda förslaget åsyftade att minska

tillströmningen till högsta domstolen av skiftesmål — under vilken beteckning

kunde hänföras alla mål, som avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt

— därigenom att för dessa mål infördes en instans mellan ägodelningsdomaren

eller ägodelningsrätten och högsta domstolen. Det nuvarande tvåinstanssystemet

beträffande dessa mål skulle alltså ersättas med ett treinstanssystem

i överensstämmelse med vad som gällde för de allmänna rättegångsmålen.

Huruvida införandet av en mellaninstans i skiftesmål vore en åtgärd, som

borde vidtagas i syfte att åvägabringa en förbättring eller åtminstone motverka

en fortskridande försämring av högsta domstolens arbetsbalans, berodde

tydligen i första rummet på den större eller mindre styrkan av de motiv, som

kunde anföras till stöd för att beträffande skiftesmålen upprätthålla en instansordning,

som avveke från den för de allmänna rättegångsmålen gällande.

De skäl, som på sin tid förestavade avskaffandet av mellaninstans i skiftesmål

och som alltjämt plägade anföras till stöd för den bestående ordningen, vore

att en snabb rättsskipning skulle vara av större vikt i dessa mål än i andra.

Med fullt erkännande av betydelsen utav en snabb procedur i skiftesmålen

kunde det dock sättas i fråga, örn vikten av skyndsamhet gjorde sig gällande

med större styrka i fråga örn dessa mål än beträffande vissa andra grupper

av specialmål och ett stort antal av de allmänna målen. Ävenledes borde beaktas,

att en genare instansväg för vissa mål medförde ökat tillflöde av sådana

mål till den högsta instansen, med påföljd att för övriga mål rättsskipningen

i denna instans försenades.

Det kunde emellertid på goda grunder betvivlas, att rätten att gå direkt till

högsta domstolen under nuvarande förhållanden innebure någon tidsvinst för

skiftesmålen. Det vore uppenbarligen ej befogat att utgå från att samtliga

skiftesmål, i vilka parterna ej åtnöjdes med underinstansens utslag, skulle, även

därest en mellaninstans funnes, komma att dragas under högsta domstolens

prövning. I departementspromemorian beräknades, att tillströmningen till

högsta domstolen av skiftesmål skulle — därest mellaninstans infördes i fråga

örn alla dylika mål -— komma att nedgå till en tredjedel av den nuvarande

och att alltså två tredjedelar av de skiftesmål, som nu fullföljdes till högsta

domstolen, komme att slutligt avgöras av mellaninstansen. Denna beräkning

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

35

torde, med hänsyn till att i de allmänna målen fullföljd från hovrätterna,

bortsett från dispensansökningar, för närvarande ägde rum i allenast omkring

en sjättedel av målen, vara gjord med tillbörlig försiktighet.

Rättegångstidens längd i högsta domstolen i fråga örn de av domstolen under

år 1933 avgjorda skiftesmålen framginge av en vid yttrandet fogad

bilaga.1 Ville man söka beräkna den tid, som komme att tagas i anspråk

av förfarandet i hovrätterna, därest dessa bleve mellaninstans i skiftesmål,

syntes man vara berättigad att i stort sett utgå från de förhållanden, som nu

rådde beträffande underställningsmål och de kriminella besvärsmål, vari icke

någon varit häktad. Örn man därvid, såsom fallet vore med rättsstatistiken,

räknade med tiden från det målen inkommit till domstolen, borde emellertid

hållas i minnet, att skiftesmålen vid nämnda tid förelåge i det skick att föredragning

kunde äga rum utan förberedande processuell åtgärd , under det att

i de kriminella besvärsmålen kommunikation med klagandens vederpart ofta

erfordrades. Å andra sidan torde utlåtande från myndighet oftare behöva

inhämtas i skiftesmål än i de kriminella målen. Processtidens längd i de under

år 1932 av hovrätterna avgjorda underställningsmålen och kriminella besvärsmålen

angående icke häktade framginge av nämnda bilaga.

Jämfördes de i samma bilaga upptagna båda tabellerna, visade det sig,

att inom ett halvt år hovrätterna avgjorde 86.6 % av målen, under det att av

skiftesmålen i högsta domstolen avgjordes endast 3.2 %. Inom 1 år utgjorde

talen 99.6 % och 5.6 %. Under tiden mellan 1 och 2 år avgjordes i hovrätterna

0.4 % och i högsta domstolen 72.6 % av målen. Efter längre tid än 2 år avgjordes

i hovrätterna inga mål och i högsta domstolen de återstående 21.8 %

av målen.

Lantmäteristyrelsen hade uttalat den farhågan, att balans å skiftesmål skulle

kunna uppkomma i hovrätterna. Med hänsyn till de bestämmelser hovrätternas

arbetsordningar numera innehölle till förhindrande av balans och vilka

jämväl ställde i utsikt förstärkning av arbetskrafterna, därest så skulle erfordras,

torde emellertid en sådan utveckling ej behöva befaras.

Av vad nu anförts torde framgå, att för de skiftesmål — ovan beräknade

till 2/3 av samtliga -— som efter inrättandet av en mellaninstans komme att

slutligt avgöras av denna, den ifrågasatta instansordningen långt ifrån

att medföra tidsutdräkt skulle innebära en väsentligt snabbare rättsskipning.

Men ej heller för de övriga skiftesmålen syntes någon förlängning av processen

i allmänhet vara att befara. Dessa mål, reducerade till a/s av det

nuvarande antalet, skulle nämligen komma att tillfalla rotlar, vilka i regel ej

mottoge andra mål. På grund härav och då, såsom i departementspromemorian

framhölles, under första tiden av mellaninstansens verksamhet något tillflöde

av skiftesmål ej alls komme att äga rum, skulle de till högsta domstolen

fullföljda skiftesmålen bliva i tur till föredragning långt tidigare än nu

vore fallet.

På grund av vad nu anförts syntes avgörande betänklighet ej möta mot

att underkasta alla skiftesmål samma instansordning som gällde för de allmänna

rättegångsmålen; och då den lättnad i högsta domstolens arbetskarls,

som förslagets genomförande skulle åstadkomma, vore av verklig betydenhet,

syntes en reform av angivna omfattning vara starkt motiverad.

Därest likväl en sådan åtgärd ansåges ej böra vidtagas, skulle en visserligen

mindre betydande men dock avsevärd lättnad i högsta domstolens arbetsbörda

stå att''vinna därigenom att, på sätt lantmäteristyrelsen alternativt

ifrågasatt, en mellaninstans infördes endast för de skiftesmål, som före jorddelningslagens

ikraftträdande behandlades vid allmän domstol, och för en
1

Införd å sid. 24—25 i propositionen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

A lidra lagutskottets utlåtande Nr 28.

sittarmålen. Eli sådan reform måste därför under alla omständigheter förordas.

^ Målen inom den förra gruppen, väsentligen omfattande gränsbestämningsmål

och äganderättstvister, krävde i regel en ganska tidsödande föredragning;

och detta vore ej sällan fallet även med ensittarmålen.

Sedan de yttranden, för vilka redogörelse nu lämnats, inkommit till justitiedepartementet,

utarbetades lagutkast jämte ny ‘promemoria i ämnet. Enligt

utkasten skulle hovrätterna göras till mellaninstans för samtliga skiftesmål

med undantag allenast för mål angående förrättning enligt lagen den 30 april

1925 rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av

staten storskiftade delarna av Kopparbergs län.

Utkasten med promemoria remitterades för avgivande av yttrande till samtliga

hovrätter och ägodelningsdomare i riket.

Av äg odelning sdomafna lämnade det övervägande flertalet förslaget att

genom införandet av en mellaninstans minska högsta domstolens arbete med

skiftesmålen utan anmärkning. Två ägodelningsdomare avstyrkte dock en

sådan åtgärd och ytterligare några ägodelningsdomare gåvo uttryck åt sina

betänkligheter däremot. Sålunda anmärktes, att särskilda åtgärder till nedbringande

av tillströmningen av skiftesmål till högsta domstolen syntes onödiga,

enär denna tillströmning i allt fall kunde väntas avtaga. Vidare vore

ej säkert att införandet av en mellaninstans verkligen skulle medföra lättnad

för högsta domstolen. Treinstanssystemet skulle därjämte medföra olägenheter

genom rättegångens förlängande och fördyrande, varjämte det med hänsyn

till hovrätternas benägenhet att anlägga mera formella synpunkter kunde

väntas att rättsskipningens resultat försämrades. Ytterligare anmärktes att

enhetligheten i avgörandena skulle minskas genom inskjutandet av en mellaninstans

i ägodelningsmålen.

Av hovrätterna, vilka vid avgivande av sina utlåtanden haft tillfälle att

taga del av underlydande ägodelningsdomares yttranden, fann Svea hovrätt

övertygande skäl förebragta till stöd för åtgärden att införa en mellaninstans

för skiftesmålen. Göta hovrätt tillstyrkte åtgärden under förutsättning att

ej annan mera lämplig och ändamålsenlig utväg befunnes vara framkomlig

och hovrätten över Skåne och Blekinge fann sig icke böra avstyrka

åtgärden. Sex ledamöter av Göta hovrätt ifrågasatte — under uttalande

att erforderlig minskning i tillströmningen till högsta domstolen av mål

angående förseelse mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan

redan torde hava vunnits och att lantmäteristyrelsens åsikt att tillströmningen

av skiftesmål utan särskilda åtgärder komme att minska syntes äga fog —

huruvida en ändring av instansordningen i sistnämnda slag av mål nu borde

komma till stånd. En ledamot av Göta hovrätt avstyrkte den föreslagna lagstiftningen

under den motivering att, då förslaget skulle leda till att flertalet

hithörande mål komme att avgöras av hovrätterna såsom sista instans, garantierna

för den bästa rättsskipning i dessa svårbedömda och i regel mycket

viktiga mål icke bleve desamma som för närvarande samt det ej vore förenat

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

37

med svårigheter att finna utvägar till nödvändig lättnad i högsta domstolens

arbetsbörda genom andra åtgärder.

I frågan huruvida, därest mellaninstans för skiftesmål infördes, denna borde

få befattning med samtliga slag av dylika mål funno de flesta ägodelningsdomarna

samt alla hovrätterna icke något att erinra mot den ståndpunkt, som

kommit till uttryck i utkasten. Efter framhållande, att tillräckliga skäl

knappast förelåge för antagandet att antalet till högsta domstolen fullföljda

skiftesmål skulle utan vidare i nämnvärd grad minskas, och att det då läge

nära till hands att på lagstiftningens väg åstadkomma en sådan minskning,

anförde Göta hovrätt till stöd för sin mening:

De åtgärder, som föreslagits av lantmäteristyrelsen, torde icke kunna anses

tillfredsställande, ty först och främst torde de ej vara tillräckligt effektiva

för att föra till det önskade målet och vidare förefölle det hovrätten, som örn

den uppdelning av skiftesmålen uti två i processuellt avseende olikställda kategorier,

vilken skulle bliva en följd av förslagets genomförande, ur teknisk

synpunkt knappast skulle vara lyckad. Till betydligt bättre resultat måste

man komma örn det i promemorian framställda förslaget att beträffande instansordning

och rätt till fullföljd principiellt jämnställa skiftesmålen med

andra mål i allmänhet realiserades.

Sju ägodelning sdomare och sex reservanter i Göta hovrätt uttalade sig för

en inskränkning i den ifrågasatta mellaninstansens kompetensområde i förhållande

till vad enligt utkasten förordats. Sålunda tillstyrktes i några yttranden,

att under mellaninstansen skulle dragas allenast ensittarmål; i andra

yttranden förordades, att mellaninstansen därjämte finge befattning med äganderättstvister

och gränsbestämningsmål, och i ytterligare några yttranden föreslogs,

att dessutom även övriga mål, som före gällande jorddelningslags ikraftträdande

handlades vid allmän domstol, skulle tillfalla mellaninstansen. I

några av dessa yttranden föreslogs därjämte inskränkning i den rätt att fullfölja

talan i skiftesmål, som för närvarande tillkomme förrättningslantmätare

jämlikt 21 kap. 53 § första stycket jorddelningslagen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, anförde till statsrådsprotokollet

den 28 september 1934, bland annat:

»Såsom högsta domstolens ledamöter yttrat utgöra domstolens stora arbetsbalans

och den därav förorsakade långsamheten i rättsskipningen en så allvarlig

olägenhet att omedelbara åtgärder för balansens minskning måste anses

påkallade. På grund härav och då skiftesmålen numera kommit att taga en

oproportionerligt stor del av högsta domstolens arbetstid i anspråk, torde det

få anses naturligt att särskilda anordningar träffas i syfte att hejda tillströmningen

av sådana mål till högsta domstolen. I anledning av vad som anförts

angående möjligheten att denna tillströmning bomme att minskas utan

dylika anordningar må anmärkas att, även örn en viss minskning kan vara

att emotse under de närmaste åren, det i allt fall får anses föga sannolikt att

minskningen bliver så stark att åtgärder i angivet syfte varda överflödiga.

Bland tänkbara utvägar för ernående av önskvärd minskning i de inströmmande

skiftesmålens antal synes den av organisationsnämnden ifrågasatta åtgärden,

nämligen att låta jämväl skiftesmålen passera en mellaninstans, vara

att föredraga. Att söka åstadkomma sådan minskning genom att från fullföljd

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

undantaga beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt i större utsträckning

än vad nu gällande lag stadgar synes sålunda icke böra komma i fråga.

Hänsynen till rättssäkerheten kräver nämligen att möjligheten för part att

erhålla förnyad prövning av avgörandena i första instans icke borttages med

mindre mycket vägande skäl härför föreligga. Av enahanda skäl synes ej

heller den utvägen böra tillgripas att den som vill klaga över ägodelningsdomares

eller ägodelningsrätts beslut ålägges att nedsätta penningbelopp. Och att

tillskapa en särskild högsta instans för skiftesmålen får, på sätt organisationsnämnden

yttrat, anses uteslutet.

I några yttranden har gjorts gällande att införandet av en mellaninstans

för skiftesmålen finge antagas medföra en förlängning av rättegången för

dem som fullfölja talan till högsta domstolen. Såsom högsta domstolens ledamöter

påvisat Järer emellertid rätten att gå direkt till högsta domstolen under

nuvarande förhållanden icke innebära någon tidsvinst för skiftesmålen. Av

skäl som anförts i yttrandet av högsta domstolens ledamöter torde ej heller

behöva befaras att i hovrätterna, vilka lära vara de enda myndigheter som

kunna komma i fråga som mellaninstans för skiftesmål, balans å dessa mål

skulle uppkomma. Det har även ifrågasatts att en hovrätt i sin prövning av

skiftesmålen skulle döma mera formellt och att detta skulle verka hämmande

på den mera fria prövning som högsta domstolen tillämpat. Det torde vara

riktigt att till sakägarnas nytta ett visst bortseende från formella hänsyn

stundom kan vara påkallat, men man synes icke hava anledning antaga annat

än att jämväl en hovrätt skall visa god uppfattning hur en domstol i dylika

fall bör förfara.

Flera skäl tala till förmån för anlitande av den utväg lantmäteristyrelsen

—- under förutsättning att omedelbara åtgärder till lättande av högsta domstolens

arbetsbörda ansåges nödvändiga — i första hand förordat, nämligen införande

av mellaninstans endast för sådana skiftesmål som före jorddelningslagens

ikraftträdande handlagts vid allmän domstol samt för ensittarmål.

Målen av det förstnämnda slaget, vilka till övervägande del utgöras av gränsoch

äganderättstvister, samt ensittarmålen bilda nämligen huvudmassan av

de skiftesmål, i vilka finnes en lätt påvisbart i penningar uppskattningsbart

värde å tvisteföremålet. Därest talan mot mellaninstansens slutliga utslag i

dessa mål icke finge fullföljas till högsta domstolen i sådana fall då värdet

av vad parten tappat i mellaninstansen uppenbarligen icke uppginge till visst

minimibelopp, skulle alltså, även om mellaninstansen icke finge befattning

med andra skiftesmål än sålunda ifrågasatts, flertalet skiftesmål, däri tvisteföremålets

värde uppenbarligen icke uppginge till minimibeloppet, uteslutas

från fullföljd till högsta domstolen. Därjämte kan åberopas att hovrätterna,

därest deras befattning med skiftesmål icke utsträcktes längre än vad sålunda

ifrågasatts, i huvudsak skulle undgå att drabbas av den avsevärda tunga, som

dömandet i skiftesmål i andra instans medför.

Emellertid skulle, örn mellaninstansens befattning med skiftesmål inskränktes

på nu angivet sätt, minskningen i de till högsta domstolen inströmmande

skiftesmålens antal bliva alltför ringa för att det åsyftade resultatet skulle

nås. Ej ens i förening med den av lantmäteristyrelsen m. fl. ifrågasatta begränsningen

av den förrättningslantmätare tillkommande rätten att överklaga

utslag, varigenom fastställelse å oklandrad förrättning vägrats, torde en dylik

reform vara ägnad att i erforderlig grad nedbringa antalet skiftesmål i högsta

domstolen. Vid sådant förhållande och då tillräckliga skäl lära saknas att

beträffande det övervägande flertalet av övriga skiftesmål genomföra någon

uppdelning i fråga örn fullföljden, synes böra förordas, att samtliga skiftesmål

i första hand få fullföljas till mellaninstansen. Étt avsteg från denna

regel synes dock böra göras. Detta gäller mål angående förrättning enligt

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

39

lagen den 30 april 1925 rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller

med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län. Med hänsyn

till de särskilda förhållanden som föreligga med avseende å dessa s. k.

provskiften och det ringa antal dylika skiften som ännu återstå oavslutade

torde ändrad instansordning i fråga örn mål av sist angivet slag icke böra

ifrågasättas.»

Inom lagrådet åberopade tre ledamöter (justitieråden), att de tidigare —

vid remiss av den första i ärendet upprättade promemorian — i likhet med högsta

domstolens övriga ledamöter uttalat sig för en sådan ändring av skifteslagstiftningen,

att alla skiftesmål bleve underkastade samma instansordning,

som gäller för de allmänna rättegångsmålen. Det i lagrådet deltagande regeringsrådet

förklarade sig dela den uppfattning örn förslagens huvudgrunder,

som uttalats av lagrådets övriga ledamöter.

I motionerna I: 99 och II: 222, vari i första hand yrkas avslag å propositionen,

anföres emellertid att, örn andra utvägar att minska högsta domstolens

arbetsbalans efter verkställda undersökningar skulle visa sig icke vara tillräckliga,

en ytterligare möjlighet till sådan minskning kanske kunde erbjudas

därigenom, att ensittarmål och måhända även gränsbestämningsmål och äganderättstvister

kunde gå till de olika hovrätterna såsom mellaninstanser, under

det att de egentliga skiftesmålen liksom hittills skulle fullföljas direkt från

första instansen till högsta domstolen.

Under utskottets behandling av förevarande proposition, nr 3, har från justitiedepartementet

till utskottet överlämnats en den 25 februari 1935 dagtecknad

promemoria, däri bland annat framhållits, att vid övervägande inom departementet

av vad som borde vidtagas för att nedbringa högsta domstolens arbetsbörda,

även andra åtgärder än de i propositioner till innevarande års riksdag

föreslagna — införande av mellaninstans i skiftesmål samt tillfällig ökning av

antalet justitieråd (härom närmare nedan sid. 43—45) — tagits under omprövning.

De särskilda åtgärder, som därvid varit under övervägande, hade

varit: höjning av fullföljdsavgiften, höjning av summa revisibilis, införande

av konformitetsprincipen, avskaffande av högsta domstolens obligatoriska hörande

över nådeansökningar samt avskärande av vissa klasser av mål -—• bl. a.

de s. k. trafikmålen -— från rätten till fullföljd.

I promemorian har slutligen anmärkts, att förslag vid olika tillfällen framställts

dels att inskränka högsta domstolens prövning i de dit fullföljda målen

till rättsfrågan och sålunda i avseende å bevisfrågan låta hovrättens prövning

vara slutligt avgörande, dels ock att i alla — eventuellt alla förmögenhetsrättsliga

— mål göra rätten till fullföljd av talan till högsta instans beroende

på särskilt tillstånd. Dessa förslag vore emellertid av den genomgripande art

och stöde i så intimt samband med frågan örn omorganisation av landets domstolar

och rättegångsförfarandet därstädes att de lämpligen icke syntes böra

upptagas annat än i samband med den förestående allmänna rättegångsrefor
-

men.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Mellaninstansens organisation. En eller flera domstolar?

Organisationsnämnden ansåg sig, såsom förut nämnts, icke böra förorda, att

skiftesmålen liksom andra mål i vanlig ordning skulle fullföljas till hovrätterna.

I stället borde en specialdivision av Svea hovrätt fungera som en för

hela riket gemensam skiftesöverdomstol i andra instans.

I den inom justitiedepartementet utarbetade förberedande promemorian anfördes

följande siffror rörande skiftesmålens fördelning på ägodelningsrätter

och ägodelningsdomare under de olika hovrätterna:

Av de under åren 1928—1933 av högsta domstolen avgjorda skiftesmålen

belöpte på ägodelningsrätter och ägodelningsdomare: inom Svea hovrätts område

c :a 55 %, inom Göta hovrätts område c:a 34 % och inom skånska hovrättens

område c:a 11 %.

Till jämförelse finge meddelas att vid genomgång av nedre justitierevisionens

skiftesrotlar för åren 1929—1933 befunnits att av de under dessa år inkomna

skiftesmålen belöpte i genomsnitt på ägodelningsrätter och ägodelningsdomare:

inom Svea hovrätts område c:a 55 %, inom Göta hovrätts område

c:a 35 % och inom skånska hovrättens område c:a 10 %.

Med utgångspunkt från dessa siffror skulle kunna beräknas att av ett årligt

antal inkommande skiftesmål av tillhopa 160 ä 165 c:a 90 skulle tillfalla

Svea hovrätt, c:a 58 tillfalla Göta hovrätt och c:a 16 den skånska hovrätten.

Processlagberedningen anförde, utan att dock taga direkt ställning till förevarande

spörsmål, åtskilliga skäl både för och emot de två alternativen. Vad

processlagberedningen härutinnan yttrat återfinnes å sid. 20 i propositionen

3/1935.

Lantmäteristy reisen avstyrkte på det bestämdaste förslaget att överlämna

prövningen av skiftesmål i andra instans till samtliga hovrätterna. De skäl,

som styrelsen anfört för denna ståndpunkt, finnas återgivna å sid. 21 i propositionen.

Inom högsta domstolen förordade, på sätt framgår av det referat som lämnats

å sid. 24 i propositionen, fjorton justitieråd, att skiftesmål av alla slag

i andra instans skulle upptagas av den hovrätt, till vars jurisdiktionsområde

ägodelningsrätten hörde, under det att de övriga tio justitieråden förklarade

sig giva företräde åt anordningen med en enda skiftesöverdomstol.

För det fall att en enda skiftesöverdomstol komme att inrättas, ansågo tolv

justitieråd, att till denna dock icke borde överlämnas andra än de egentliga

skiftesmålen, under det att äganderättstvister samt gränsbestämnings- och

ensittarmål borde gå till samtliga hovrätter.

Flertalet ägodelningsdomare, Göta hovrätt (8 ledamöter) samt hovrätten

över Skåne och Blekinge förklarade sig icke hava något att erinra mot förslaget

att lata skiftesmalen i andra instans handläggas av samtliga hovrätter.

''Femton ägodelningsdomare, Svea hovrätt och sju reservanter i Göta hovrätt

förordade däremot en till Svea hovrätt anknuten skiftesöverdomstol såsom

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

41

encia andra instans för skiftesmål. För de skäl, som Svea hovrätt och Göta

hovrätt därvid anfört, lämnas redogörelse å sid. 28—30 i propositionen.

I frågan huruvida inrättandet av mellaninstans för skiftesmålen skulle

medföra behov av förstärkning av hovrätternas arbetskrafter har Svea hovrätt

anfört att, därest skiftesmålen tilldelades hovrätten såsom ensam skiftesöverdomstol,

en förstärkning av två ledamöter bleve erforderlig, varjämte för

beredande av önskvärd lättnad åt skiftesöverdomstolens ordförande lämpligen

tills vidare kunde anlitas den väg, som anvisades i 54 § första stycket andra

punkten av hovrättens arbetsordning. Under förutsättning att skiftesmålen

fördelades på samtliga hovrätter har hovrätten beräknat att för dess del en

förstärkning med en ledamot borde ske, varjämte tillfälliga åtgärder av nyssnämnd

art i avsevärd utsträckning finge vidtagas. Göta hovrätt har förklarat

sig hysa den bestämda uppfattningen att, under förutsättning av skiftesmålens

fördelning på samtliga hovrätterna, behov av åtminstone ytterligare en

ledamot skulle uppstå för Göta hovrätts del, och hovrätten över Skåne och

Blekinge har under enahanda förutsättning förklarat att det ej torde kunna

undgås att åtminstone de utvägar, som hovrättens arbetsordning anvisade, för

undvikande av arbetsbalans måste komma att anlitas.

Av de i nedre justitierevisionen för närvarande tjänstgörande två speciella

skiftesmålsföredragandena har den ene anslutit sig till departementsförslaget

örn skiftesmålens överlämnande till samtliga hovrätter, under det att den andre

förklarat, att en enda skiftesöverdomstol obetingat vore att föredraga.

Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, anförde till statsrådsprotokollet

den 28 september 1934:

»För inrättandet av allenast en skiftesöverdomstol i andra instans för hithörande

mål kan tydligen anföras det förhållandet att en sådan organisationsform,

med hänsyn till det relativt stora antal skiftesmål varmed domstolen

finge taga befattning, vore särskilt ägnad dels att hos domstolen främja och

vidmakthålla den särskilda insikt och erfarenhet som är av nöden för skiftesmålens

bedömande, dels ock att utgöra en garanti för enhetlighet i rättstillämpningen

redan i andra instans. Därest skiftesmålen överlämnades till samtliga

hovrätterna bleve, vad angår de mindre hovrätterna, det antal som bomme att

tillfalla varje hovrätt i jämförelse härmed väsentligt mindre. Vad sålunda

anförts skulle emellertid kunna åberopas till stöd jämväl för åtskilliga andra

specialmåls sammanförande i andra instans till en av hovrätterna, vilket skulle

möta bestämda olägenheter i andra avseenden. I allt fall synes vid en fördelning

av skiftesmålen på de olika hovrätterna det antal som skulle tillfalla även

de mindre hovrätterna icke vara så obetydligt, att icke ledamöterna skulle erhålla

tillfälle att förvärva erforderlig rutin med avseende å dessa mål. Beaktansvärda

fördelar skulle däremot ett förläggande till huvudstaden av skiftesöverdomstolen

medföra därutinnan att domstolen utan omgång kunde erhålla

tillgång till lantmäteristyrelsens arkiv samt inhämta erforderliga upplysningar

av styrelsens befattningshavare. I detta avseende bliva de utanför huvudstaden

förlagda hovrätterna i stort sett hänvisade att låta sig nöja med skriftliga

utlåtanden från lantmäteristyrelsen; mången gång torde dock tillräckliga

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

upplysningar kunna vinnas genom anlitande av lantmäterikont.orens arkivmaterial

samt sakkunskapen hos personalen därstädes.

Som skäl för att dömandet i skiftesmålen i andra instans borde överlämnas

åt allenast Svea hovrätt har stundom ytterligare anförts att domstolen i sådant

fall kunde förstärkas med en i lantmäteritekniska frågor sakkunnig person.

En sådan anordning skulle däremot endast med stora svårigheter kunna genomföras

med avseende å de utanför huvudstaden förlagda hovrätterna. Häremot

må anmärkas att ett system med en särskilt tillkallad sakkunnig ledamot

vid ifrågavarande måls behandling i hovrätt knappast synes av behovet påkallat

och dessutom lärer vara förenat med olägenheter i vissa avseenden. Behovet

av teknisk fackkunskap bör därför tillgodoses i annan ordning. I allt fall

synes det icke möta större svårigheter att bereda även de hovrätter, som äro

förlagda utanför huvudstaden, tillgång till sakkunniga.

Mot en anordning med Svea hovrätt såsom ensam skiftesöverdomstol kan

anföras att det måste betraktas såsom otillfredsställande örn ägodelningsdomarna

i stora delar av riket skulle i administrativt hänseende lyda under

annan hovrätt än den som har att pröva deras domar. Vidare torde en sådan

anordning komma att ställa sig kostsammare för statsverket än örn skiftesmålen

fördelades på alla hovrätterna.

Å andra sidan kunna anföras flera skäl som direkt tala för skiftesmålens

fördelning på de olika hovrätterna. Det får sålunda anses önskligt att hovrätterna

i gemen icke ställas främmande för jorddelningslagstiftningen; mera

ingående kännedom örn densamma kan nämligen ofta vara av stor betydelse

även vid bedömande av mål som fullföljts från allmän domstol. Vidare skulle

otvivelaktigt, örn skiftesmålen komme att handläggas av alla hovrätterna, ett

avsevärt större antal av de unga jurister som i hovrätterna erhålla domarutbildning

göras förtrogna med dömandet i skiftesmål än vad eljest bleve fallet.

Målens snabba avgörande skulle även främjas samt faran för uppkomsten

av arbetsbalans i händelse av ökad tillströmning av skiftesmål minskas.

Större ortskännedom kan ock förväntas i en mindre hovrätt.

Härtill kommer hänsynen till den tillämnade allmänna rättegångsreformen.

Därest, såsom är att antaga, efter dess genomförande muntligt förfarande kommer

att i vissa skiftesmål tillämpas även i andra instans skulle kravet på att

domstolen bör vara lätt tillgänglig för allmänheten knappast kunna anses behörigen

tillgodosett örn allenast en skiftesöverdomstol i andra instans inrättades.

Även ur denna synpunkt lärer det alltså vara mindre lämpligt att nu

överlämna dömandet i skiftesmål till allenast en av hovrätterna.

De farhågor som uttalats för att det skulle möta svårigheter att i en mindre

hovrätt på ett tillfredsställande sätt rekrytera den division, som skulle ha att

handlägga skiftesmål, kan jag icke dela.

Vad sålunda anförts synes giva vid handen att övervägande skäl tala för

att prövningen av de nu ifrågakomna skiftesmålen i andra instans bör överlämnas

till samtliga hovrätterna.

Med hänsyn till den arbetsbörda, som för närvarande åvilar hovrätterna, synes

man böra räkna med möjligheten att en viss förstärkning av dessas arbetskrafter

kan komma att bliva nödvändig, därest hovrätterna få befattning jämväl

med skiftesmålen. Det synes emellertid vanskligt att nu göra några mera

ingående beräkningar härutinnan. Innan någon tids erfarenhet vunnits rörande

reformens inverkan på hovrätternas arbetsförhållanden torde fördenskull

stadigvarande förstärkning av arbetskrafterna icke böra ifrågasättas. I allt

fall lärer man, under förutsättning av reformens genomförande från och med

den 1 januari 1936, kunna utgå från att den förstärkning, som kan bliva erforderlig

under budgetåret 1935—1936, skall kunna åstadkommas på den väg,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

43

som enligt hovrätternas arbetsordningar är avsedd att beträdas vid behov av

tillfällig förstärkning av arbetskrafterna.»

Inom lagrådet åberopade tre ledamöter (justitieråden), att de tidigare — vid

remiss av den första i ärendet upprättade promemorian — anslutit sig till den

mening, enligt vilken skiftesmålen i andra instans skulle upptagas av den hovrätt,

till vars jurisdiktionsområde ägodelningsrätten hör. Vad sedermera förekommit

hade icke föranlett dem att frångå sin ståndpunkt. Det i lagrådet

deltagande regeringsrådet förklarade sig dela justitierådens uppfattning.

I motionen II: 224 hemställes, som ovan nämnts, örn sådan ändring i propositionen,

att skiftesmål i andra instans skola upptagas allenast av Svea hovrätt.

I motionerna I: 99 och II: 222, vari i första hand yrkas avslag å propositionen,

anföres emellertid att, örn mellaninstans i skiftesmal synes böra införas,

i första rummet bör övervägas en anordning med en enda skiftesöverdomstol.

Tillfällig åtgärd för minskning av högsta domstolens arbetsbalans.

Utöver de i förevarande proposition, nr 3, föreslagna åtgärderna för minskning

av högsta domstolens arbetsbörda har i en annan proposition, nr 8, förslag

till ytterligare åtgärder i sådant hänseende förelagts riksdagen. Kungl.

Maj :t hemställde i sistnämnda proposition, att riksdagen måtte antaga däri

framlagt förslag till lag angående tillfällig ökning av justitierådens antal.

Enligt detta förslag skall högsta domstolen från och med den 1 oktober 1935

intill den 1 september 1936 eller, örn särskilda förhallanden därtill föranleda,

den tidigare dag som Kungl. Maj :t bestämmer, utgöras av tjuguatta justitieråd.

Därefter skall antalet justitieråd, i den man sadant i följd av inträffade

ledigheter kan ske, nedbringas till tjugufyra.

Så länge justitierådens antal är minst tjugusju, skall högsta domstolen under

tid, då domstolen jämlikt 2 § första stycket i lagen angående dess tjänstgöring

på avdelningar skall arbeta på tre avdelningar, tjänstgöra även a en fjärde

avdelning.

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Levinson, erinrade till statsrådsprotokollet

den 21 december 1934 örn de förslag, som framlagts i propositionen

nr 3, samt anförde, bland annat:

Därest lagstiftning i enlighet med förslagen kommer till stånd skulle enligt

vad man torde kunna beräkna årliga antalet till högsta domstolen inströmmande

skiftesmål minskas med omkring 100. Ett sadant resultat synes vara

ägnat att åtminstone till en början något minska högsta domstolens arbetsbalans

samt i allt fall under nuvarande förhållanden varaktigt motverka en fortsatt

försämring av densamma. Längre torde man dock icke vaga sträcka förhoppningarna

på denna lagstiftnings verkan i förevarande avseende^ Skall

balansen kunna avlägsnas inom skälig tid torde alltså ytterligare åtgärder

böra vidtagas. Då det med hänsyn till att rättegångsreformen står för dörren

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

knappast lärer ^kunna ifrågakomma att nu upptaga det svårlösta spörsmålet

örn mera vittgående inskränkningar i eller överhuvud ändrade grunder för

rätten att fullfölja talan till högsta instansen, torde det enda till buds stående

effektiva medlet att få balansen snabbt avarbetad vara att -—• efter mönster

av vad som år 1928 skedde i fråga örn regeringsrätten — tillfälligt öka antalet

ledamöter i högsta domstolen. Visserligen kunna, såsom ock framhållits

inom högsta domstolen, häremot resas vissa betänkligheter med hänsyn

till faran för bristande enhetlighet i lagtolkning och lagskipning. I betraktande

av ej mindre vikten att snabbheten i rättsskipningen befordras än även

att det ifrågasatta provisoriet skulle bliva rådande allenast helt kort tid, kan

jag — i likhet med högsta domstolens flesta ledamöter — dock icke finna

att de berörda betänkligheterna böra få hindra genomförandet av en dylik

anordning. Med anledning av den utav vissa ledamöter i högsta domstolen

uttalade farhågan att, därest framdeles balans ånyo skulle uppkomma, ett

nytt provisorium av liknande art skulle komma att tillgripas, vill jag endast

framhålla att i samband med genomförandet av rättegångsreformen frågan

örn full följds rätten till högsta domstolen lärer kunna förväntas vinna en sådan

lösning att en situation liknande den nu förevarande ej skall behöva uppkomma.

—

Under förutsättning dels att lagstiftning i enlighet med förslaget örn införande

av mellaninstans för mål, som avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelmngsrätt,

kommer till stånd och träder i kraft den 1 juli 1935 dels ock att

högsta domstolen kommer att vara förstärkt med fyra ledamöter under ungefär

ett år från den 1 oktober 1935 samt med tre ledamöter under ytterligare

cirka ett kvartal synes man kunna beräkna att domstolens arbetsbalans vid utgången

av år 1936 skall vara nedbragt till normalt omfång. Man torde därjämte,

på sätt förut antytts, kunna räkna med att högsta domstolen i fortsättningen

skall, såvitt icke väsentligt ändrade förhållanden inträda, kunna hålla

balansen inom måttliga gränser.

Första lagutskottet anförde i utlåtande nr 17:

Utskottet finner i likhet med departementschefen högsta domstolens stora

arbetsbalans utgöra en så allvarlig olägenhet att särskilda åtgärder för balansens

nedbringande äro av nöden. Mot det i förevarande proposition framlagda

förslaget att genom en ökning av antalet ledamöter i högsta domstolen

minska balansen kunna väl vissa betänkligheter anföras. Då den föreslagna anordningen

emellertid är avsedd att bli begränsad till en kortare tid, vill utskottet

icke motsätta sig densamma. I samband härmed anser sig utskottet

likväl böra framhålla hurusom tidigare liknande anordningar oaktat de varit

avsedda att vara tillfälliga dock blivit beståndande. För att icke jämväl denna

gång avvecklingen skall äventyras synes det utskottet synnerligen angeläget

att även åtgärder av mera varaktig natur vidtagas för att hålla arbetsbalansen

nere. Mot den närmare utformningen av lagförslaget har utskottet

icke något att erinra.

Utskottet hemställde, att lagförslaget måtte antagas av riksdagen.

Under debatten i första kammaren ifrågasattes en förut i detta utlåtande

icke omnämnd möjlighet till ökning av högsta domstolens arbetsprodukt, nämligen

den att justitierådens tjänstgöringsskyldighet kunde fördelas dem emellan

under beaktande, i den man lämpligen läte sig göra, av åtskilliga måls

beskaffenhet att tillhöra mera speciella rättsområden.

Fiks dagen biföll den 6 sistlidne mars utskottets hemställan.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr %8.

45

I detta sammanhang må omnämnas, att då högsta domstolens ledamöter i

december 1934 hade att yttra sig över en inom justitiedepartementet upprättad

promemoria med förslag till ovan omförmälda ökning av högsta domstolens

arbetskrafter framhölls av domstolens ledamöter lämpligheten av en ytterligare

begränsning av fullföljdsrätten till högsta domstolen, därvid en minoritet

inom domstolen särskilt påpekade att det förtjänade övervägas huruvida

icke summa revisibilis skulle kunna höjas åtminstone till överensstämmelse

med det penningvärde, som var gällande vid tiden för dess införande i

vår lagstiftning. Nämnda minoritet framhöll vidare, att även andra åtgärder

till varaktig minskning av balansen torde stå till buds. Två av högsta domstolens

ledamöter inläto sig på frågan örn nådemålens behandling och anförde

därvid att de ansåge i hög grad önskligt att nådemålen bleve behandlade av en

särskild mindre avdelning med tjänstgöringsskyldighet motsvarande dispensavdelningens.

Den ene av dessa ledamöter tilläde emellertid att frågan härom

borde framskjutas till tidpunkt då i övrigt frågan örn åtgärder till fullföljdens

begränsning upptoges till närmare övervägande.

Utskottet.

Högsta domstolens arbetsbalans har framkallat en långsamhet i rättsskipningen

i högsta instans, som enligt utskottets mening gör det nödvändigt att

snarast vidtaga åtgärder i syfte att få balansen avarbetad samt att för framtiden

förhindra, att ny balans uppstår. Av vad ovan i utskottets utlåtande

anförts framgår, att olika möjligheter kunna tagas under övervägande, då det

gäller att finna medel till att ernå ett sådant resultat. I propositionen nr 8,

som godkänts av riksdagen, har föreslagits ökning av antalet justitieråd med

fyra. Genom denna anordning skulle högsta domstolen under vissa tider kunna

arbeta på fyra avdelningar. Föredragande departementschefen beräknar,

att antalet oavgjorda mål därigenom vid utgången av år 1936 skall vara nedlagt

till 500 ä 550, vilket antal för arbetets jämna gång lärer böra ständigt

finnas å rotlarna i nedre justitierevisionen, varest målen beredas till föredragning.

Vid denna beräkning utgår emellertid departementschefen ifrån, att

den avlastning av högsta domstolens arbetsbörda, som kan antagas komma

att ske genom inrättande av mellaninstans i skiftesmål, skall genomföras från

och med den 1 juli innevarande år.

Den utökning av antalet justitieråd, vilken beslutits av innevarande års

riksdag, är, såsom riksdagen framhållit, en anordning, avsedd att bliva begränsad

till en kortare tid. Det förslag, som framlägges i förevarande proposition

nr 3, innebär däremot en förändring av gällande rätt av bestående

varaktighet.

Nuvarande instansordning beträffande skiftesmål infördes genom 1827 års

skiftesstadga och har sålunda gällt över 100 år. Den torde otvivelaktigt hava

medfört, att skiftesmålen slutligt avgjorts snabbare än andra mål. För de enskilda

parterna har den nuvarande ordningen, enligt vilken klagan äger rum

från ägodelningsrätt och ägodelningsdomare direkt till Kungl. Maj :t, därutöver

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

medfört en icke oväsentlig förmån nr ekonomisk synpunkt. Eättegångskostnaderna

torde hava blivit relativt mindre än i allmänna rättegångsmål, beroende

bland annat därpå, att kostnader för rättegång i mellaninstans icke förekommit

samt att fullföljdsavgift icke behövt nedsättas för klagan hos högsta domstolen.

En annan förmån på grund av gällande instansordning har varit, att ett avgörande

av högsta domstolen varit möjligt att vinna i alla mål; de för allmänna

rättegångsmål i 30 kapitlet rättegångsbalken föreskrivna fullföljdsreglerna

äro nämligen icke tillämpliga beträffande skiftesmålen. De förmåner,

som, enligt vad nu sagts, den nuvarande anordningen med klagan från

ägodelningsrätten direkt till högsta domstolen i skiftesmål innebär, böra enligt

utskottets mening icke fråntagas därav berörda parter, helst då andra ej

utredda utvägar att minska högsta domstolens arbetsbörda förefinnas. Eör

övrigt synes det utskottet vara tvivel underkastat, örn införande av mellaninstans

i skiftesmål verkligen skulle medföra minskning av denna arbetsbörda i

den omfattning propositionen antager. Föredragande departementschefen beräknar,

att allenast omkring en tredjedel eller möjligen något därutöver av det

antal skiftesmål, som för närvarande dragas under högsta domstolen, efter införande

av mellaninstans skulle fullföljas från denna. Till grund för sin beräkning

har departementschefen lagt det förhållandet, att för närvarande omkring

en tredjedel av de utav hovrätterna avgjorda vademålen, med vilka skiftesmålen

närmast skulle vara att jämföra, underställas högsta domstolens prövning.

Utskottet finner det ovisst, huruvida icke i fråga örn skiftesmål avsevärt större

del än en tredjedel av de i mellaninstans avgjorda målen skulle komma att

fullföljas till högre rätt. Utskottet utgår härvid, liksom departementschefen,

därifrån, att endast ett mycket ringa antal skiftesmål komme att stanna i mellaninstansen

på den grund, att överklagande med hänsyn till nu gällande fullföljdsregler

icke vore tillåtet.

Utskottet vill i detta sammanhang därjämte erinra örn det förhållandet, att

skiftesmål redan enligt gällande bestämmelser hava att passera en instansordning,

vilken kan sägas innefatta tre instanser. Eörrättningsman och gode män

utgöra i vissa fall första instans och träffa i andra fall i första hand ett betydelsefullt

avgörande.

Enligt utskottets mening kan vidare med skäl ifrågasättas lämpligheten av

att låta skiftesmålen, innan de slutligt avgöras av högsta domstolen, passera

en icke specialsakkunnig mellaninstans, vilket ju enligt propositionens förslag

skulle bliva fallet, sedan de i första instans avdömts av en domstol med särskilt

sakkunnig sammansättning.

Med hänsyn till vad ovan anförts finner utskottet avgörande skäl tala emot

förslaget att införa ytterligare en domstolsinstans i skiftesmål.

De skäl, som ovan anförts mot inrättandet av mellaninstans i skiftesmål

överhuvud, gälla icke med samma styrka beträffande sådana skiftesmål —

huvudsakligen gräns- och äganderättstvister — som före jorddelningslagens

ikraftträdande handlagts vid allmän domstol, eller beträffande ensittarmål.

Antalet mål i dessa grupper är icke obetydligt. Dock torde det kunna förväntas,

att talan i nyssnämnda grupper av mål i mindre omfattning än i de egentliga

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

47

skiftesmålen komme att fullföljas från mellaninstansen till högsta domstolen.

För övrigt lärer det vara sannolikt, att ensittarmålen så småningom automatiskt

komma att minska i antal.

Utskottet finner emellertid erforderligt, att, utöver den av årets riksdag

beslutade åtgärden att tillfälligt utöka justitierådens antal, även andra åtgärder

vidtagas för att hålla högsta domstolens arbetsbörda inom lämpliga

gränser. Processlagberedningen har visserligen förklarat, att frågan örn ändrad

instansordning för skiftesmålen icke synes äga något direkt samband med

spörsmålet örn en allmän rättegångsreform. Det måste dock enligt utskottets

mening anses möta betänkligheter att avgöra det nu föreliggande spörsmålet örn

åtgärder till begränsning av högsta domstolens arbetsbörda utan att dess sammanhang

med frågan örn förändringar av rättegångsordningen i dess helhet

blivit klarlagd. I varje fall torde det vara lämpligt, att riksdagen beredes tillfälle

att i ett sammanhang träffa ett val mellan de olika möjligheter till en

sådan begränsning, vilka kunna stå till buds. Frågan örn de åtgärder, som i

sådant hänseende kunna vidtagas, finner utskottet böra göras till föremål för

en skyndsam utredning.

Med hänsyn till den ståndpunkt, som utskottet sålunda intagit till den i

propositionen nr 3 föreslagna lagstiftningen i dess helhet, finner sig utskottet

icke böra ingå i detaljgranskning av de föreliggande lagförslagens särskilda

bestämmelser.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

a) att förevarande proposition icke måtte bifallas av riksdagen

;

b) att riksdagen, i anledning av propositionen, måtte i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville

skyndsamt verkställa en allsidig utredning av frågan örn de

åtgärder, som böra och kunna vidtagas för att på varaktigt

sätt förebygga, att mål i alltför stort antal balanseras i högsta

domstolen, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kan föranleda;

c) att motionerna 1:99 och 11:222 måtte anses besvarade

genom vad utskottet under a) hemställt; samt

d) att motionen 11:224 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 maj 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Bagge, Frändén*, Sam Larsson,

Gustaf Tamm, Lindhagen, Norman och Forslund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Linnér*, Hage, Olovson

i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Gardell i Gahns, Sandström i Sollefteå och

■Johanson i Huskvarna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Särskilt yttrande

av herr Lindhagen beträffande motiveringen.

Frågan örn minskning i högsta domstolens arbetsbalans, som förelagts riksdagen

så många gånger, står åter på riksdagens dagordning bland annat genom

propositionen nr 3. Den föreligger fortfarande utbruten ur sitt sammanhang

med en ny rättegångsreform. Det gäller efter alla hitintills gäckade förhoppningar

ett ytterligare experiment, nu genom en vittgående omläggning av

skiftesväsendets rättegångsordning.

Efter en mer än hundraårig förberedelse förelädes riksdagen emellertid år

1931 ett principbetänkande angående en rättegångsreform. Riksdagens yttrande

därefter i ämnet avsågs att ligga till grund för ett slutligt i lagtext utformat

förslag. De olika delarna av rättegångsreformen blevo därigenom sammanbundna

i ett övertänkt sammanhang och därmed bereddes riksdagen slutligen

en åskådlig överblick över det hela. Det synes då önskligt, att riksdagen

efter principbetänkandets avlåtande ej utan synnerligt skäl, innan ett definitivt

förslag föreligger, förelägges ytterligare partiella förändringar samt

därigenom lätteligen bindes på förhand i sin handlingsfrihet vid det slutliga

avgörandet.

Ett sådant partiellt förslag av allvarlig betydelse innefattas dock i den nu

föreliggande propositionen. Jag är ense med utskottet, att propositionen ej

bör bifallas.

*

Utskottet har redogjort för vad hitintills föreslagits och åtgjorts för minskande

av högsta domstolens arbetsbalans. Det har aldrig slagit i spann eller

åtminstone ej tillräckligt.

Den nu föreliggande hemställan är liksom de föregående huvudsakligen

byggd på förbud att fullfölja ett mål till högsta domstolen, örn det s. k. värdet,

varom det tvistas, i penningar eller andra ägodelar eller i utdömda bötesbelopp

understiger 1,500 kronor enligt 1915 års penningvärde. Nämnda år infördes

nämligen sagda »summa revisibilis». Därtill lades sagda år för alla

mål, med vissa undantag, den s. k. fullföljdsavgiften å 150 kronor. Den för
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

49

stärktes med skyldighet att nedsätta ett lika belopp för att eventuellt betäcka

motpartens kostnader i högsta instans. Allt detta i syfte att från fullföljd

avhålla vissa parter, som lika väl som andra borde vara berättigade därtill.

Dispens från förbudet att fullfölja talan kan beviljas men även det är förenat

med omkostnader och medgives ej gärna.

Vid sidan av nämnda utväg har den ursprungligen mera betryggande besättningen

av 7 ledamöter på varje avdelning inom domstolen i växande omfattning

reducerats till 5 för ökande av avdelningarnas antal och därmed även arbetsprodukten.

Allsidigheten i bedömandet får därigenom sitta emellan och

slumpen kan lättare diktera det slutliga utslaget i en församling, där liksom

annorstädes fallenheterna måste vara ganska olika. Att femmansavdelningar

skola sysselsättas med ringare mål gör ej saken bättre. Penningevärdet blir

även här utslagsgivande. Vad som synes ringa kan vara mycket för den det

gäller. Och principen är gemenligen lika stor oavsett penningevärdet (jämför

nedan sid. 57).

Till dessa två huvudsakliga utvägar har även lagts en höjning, permanent

eller tillfälligt, av antalet ledamöter i domstolen.

Den högsta instansens anseende har givetvis ej kunnat höjas genom sådana

nödfallsutvägar. Det skulle vara av intresse ur den senare synpunkten, att

riksdagen något instruerades örn vilka utvägar, som i främmande länder med

mångdubbelt större befolkning tillitats för att skapa en enda högsta domstol

för hela landet med bevarande av dess prestige inför folket.

*

Den nu föreslagna åtgärden offrar i än högre grad än den föregående dyrbara

värden inom bestående rättegångsorganisation för den sekundära vinningen

av minskning i högsta domstolens arbetsbalans på förenämnda omtvistliga

vägar.

Den svenska jorden med dess naturrikedomar av skilda slag är grundvalen

för det svenska samhället och dess medlemmars levnadsförhållanden. Hur

denna jord är brukad och fördelad för sina ändamål och främst för landets

modernäring, jordbruket, är således en av landets viktigaste livsbetingelser.

Uppdragande av gränserna för denna jordfördelning och tryggande av tillbörlig

besittning för naturrikedomarnas tillgodogörande måste vidare ske på

marken samt upptecknas på kartor och andra dokument med ledning även

av dylika äldre handlingar. Nutidens vacklan mellan principerna örn skriftlig

eller muntlig process ligger således undanskjuten från detta livsområde.

Det är ostridigt nu som förut att jorddelningen är av en säregen natur, som

kräver sin egen rättegångsordning. Denna har för ändamålet realiter redan nu

tre instanser, men propositionen föreslår för jorddelningsmål fyra instanser,

som ej förekommer för övriga mål.

Den första instansen utspelas på marken med lantmätaren och gode männen

som domare. Det kan enligt tillkallad sakkunnigs uppgift inför utskottet

antagas, att minst 90 % skiftesärenden avgöras definitivt på detta sätt.

Föreskriven underställning till andra instansen, ägodelningsrätten, blir i dessa

fall blott en form för säkerhets skull.

Bihang ttll riksdagens protokoll 1985 9 sami. 2 avd. Nr 28.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

Tidslängden för denna förrättning på marken med åtföljande domslut är

också i de egentliga skiftesmålen vida längre än som genomsnittligt förekommer

för måls avgörande i landets ordinarie underrätter. De gamla skiftena i

byalag, som nu för det mesta äro avslutade, togo ofta åratal. De nu vanliga

delningarna av ett hemman gå i medeltal in på andra året, innan de avslutas.

Vad angår kostnaderna för sådana förhandlingar i syfte att giva envar av

parterna sin rätt, stiga de till mångdubbla belopp mot vad en vanlig rättegång

gemenligen kostar. Särskilt i skogsbygder med de långa avstånden

har mången måst gå från gård och grund för de stora umgäldernas skull.

Och ofta bli delägarna, såsom från lantmäteristyrelsen vitsordats, urståndsätta

att betala lantmätarnas arvoden. Vad den svenska allmogen fått uthärda

i tålamod och pungslagning för att genom skiftesväsendet komma i

okvald besittning av sin andel av den svenska jorden, därom har landets övriga

befolkning icke någon aning.

Från den grundläggande instansen för förrättning på marken går sedan

ärendet i de egentliga skiftesmålen automatiskt till äg odelning srätten, vilken,

som namnet också bestyrker, inrättats särskilt för jorddelningsärenden.

Från denna åter har det tillåtits att gå direkt till högsta domstolen, såsom

tredje och sista instans, utan andra hinder än dem, som ligga i kostnaderna för

sakförare, ytterligare bevisning samt lösen för domstolens utslag. Detta är

tillbörligt fortfarande. Icke blott med hänsyn till jorddelningskostnaderna i

första instans. Vakthållning kring det lilla jordbrukarhemmet är även minst

lika viktigt som kring de större jorddomänerna.

Det har således ansetts ändamålsenligt och skäligt att på detta område

åtminstone vidhålla någorlunda likheten inför lagen. Det bör icke heller få

komma i fråga att betunga jordens brukare och övriga skiftesdelägare i rättegångsväg

med mer än tre instanser eller ytterligare utgifter utöver dem, som

de sedan gammalt få i jorddelningsväg vidkännas till skillnad från andra,

icke blott för egen del utan ock till samhällets gagn samt för andra samhällsklassers

förseende med livsmedel och råvaror. Mot denna instansordning har

icke heller någon erinran gjorts under förarbetena eller de slutliga överläggningarna

om den nya jorddelningslagen av år 1926. Frånvaron av meningsskiljaktighet

på denna punkt torde få tolkas, skriver lantmäteristyrelsen, såsom

ett ganska övertygande bevis för att den i hundra år prövade instansordning,

som från skiftesstadgan överfördes till jorddelningslagen, allmänt

befunnits vara ur jorddelningssynpunkt så lämplig, att all diskussion därom

ansetts överflödig.

Något bestridande av denna uppfattning innehåller icke den förevarande

propositionen. Den står som sagt fortfarande på den ståndpunkten att för

minskning av högsta domstolens balans få offras värdefulla realiteter och

hundraårig välgrundad tradition. Detta bör icke av riksdagen kunna tillstyrkas.

Även för högsta domstolens egen skull bör ett rationellare grepp

omsider läggas på problemet utan rovbrytning på bestående värden och ett

successivt äventyrande av en rationell organisation av domstolen.

Att inskjuta hovrätterna såsom en mellaninstans till högsta domstolen, i

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88; herr Lindhagens yttrande.

51

vissa fall såsom sista instans, är väl en ganska utmanande nödfallsutväg.

Ägodelningsrätterna äro ju på grund av sin sammansättning och grannskapet

till den jord, varom är fråga, lika kompetenta som en hovrätt och enligt

mångas mening mera skickliga att döma i ärendena. Konsekvensen av hovrätternas

mellankomst vore väl då att låta även jorddelningsmålen gå från

bedömandet ute på marken till de ordinarie underrätterna. För övrigt äro

ju hovrätterna i detta fall anlitade blott för att automatiskt få bestämmelserna

örn fullföljdsavgift m. m. för rätt till fullföljd av talan till högsta domstolen

tillämpliga även på jorddelningsmål. Varför då ej i stället påbjuda samma

avspärrning för ett direkt fullföljande såsom nu från äg odelning srätt till högsta

domstolen? Därigenom undvikas ock svårigheter och utgifter för hovrätternas

inpassning för den nya uppgiften.

Det är ock särskilt i detta fall för mycket begärt av riksdagen att i förhand

binda sig vid konjunkturanordningar, som hindra riksdagen att vid de kommande

avgörandena kunna se klart och inslå på de raka vägarna. Att vårdslösa

roten och ändå ordna grenarna har som bekant i alla tider varit omöjligt.

Därtill kommer att förslaget lika litet som de tidigare insatserna inger någon

visshet om att kvantitativt kunna avsevärt förbättra situationen för tillfället

och än mindre lägga någon grund för en vederhäftig organisation av

högsta domstolen. I de avgivna utlåtandena i ärendet kämpa förhoppning,

ovisshet och misströstan med varandra. Det är väl icke lyckosamt att bota

något ont med andra missförhållanden.

För övrigt — högsta domstolens arbetsbalans är för närvarande betydligt

mindre än hälften mot vad den var 1915 (1,033 mål år 1934 mot 2,628 år 1915).

Statistiken lär visa, att mål utan förtursrätt kunna för närvarande i högsta

domstolen få bida sitt avgörande inpå andra året efter målets inkomst. Det är

icke längre tid än som för närvarande de egentliga skiftesmålen få vänta redan

i sin första instans till olägenhet för jordägarna. Må vi ock erinra oss

att en myckenhet människor, som ej äro rättegångsparter, befinna sig i ett

vida fruktansvärdare nödläge i mångahanda måtto utan att det anses vara

någon som helst brådska att gripa sig an med deras sak.

Genom riksdagens beslut i år örn tillfällig ökning av domstolens arbetskrafter

har ju i alla fall ställts i utsikt, att den nuvarande balansen skall vara

med året 1936 nedbragt till normala proportioner. Det må väl sålunda för

ögonblicket vara tillräckligt. Visserligen har vid beräknandet av denna utsikt

även medtagits vinsten av ifrågavarande propositions antagande. Härom

yttrar emellertid vederbörande statsråd till statsrådsprotokollet, att »man torde

kunna beräkna att årliga antalet till högsta domstolen inströmmande skiftesmål

minskas med omkring 100; längre torde man icke våga sträcka förhoppningarna

på denna lagstiftnings verkan». För en sådan tveksam och obetydlig

vinning i överkant skulle således den nu ifrågasatta omläggningen av den

svenska jordens skiftesväsende äga rum. Det må härvid även bemärkas, att

riksdagen i år begärt en omdaning av bil juridiken. Genom denna förminskas

och förenklas högeligen biltrafikprocesserna, örn vilkas inströmning till högsta

domstolen trots vidtagna restriktioner fortfarande klagats. Denna vinning

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr £8; herr Lindhagens yttrande.

kommer att neutralisera förlusten av högst 100 skiftesmåls utestängande från

fullföljd till högsta domstolen och kanske bereda domstolen en än större lättnad.

•

Även i utskottets skrivelseförslag under punkt B är jag ense med utskottet.

Med stöd av en lång domareerfarenhet från landets alla domstolsinstanser skall

jag dessutom tillåta mig några erinringar örn de utvägar, som ifrågasatts och

ytterligare kunna ifrågasättas i syfte att även rationellt minska högsta domstolens

arbetsbörda och balans. Detta delvis även utan föregripande av det

slutliga förslaget till en rättegångsreform. En sådan framställning kan ock

betraktas som en komplettering för min del av utskottets betänkande.

De åtgärder, som under årens lopp vidtagits för en ökning av högsta domstolens

arbetsprodukt och en minskning av dess arbetsbörda, skildras i 1935

års proposition nr 8 sid. 3—-7. Till denna redogörelse hänvisas därför. Vad

som i propositionerna 3 och 8 föreslås för avhjälpande av den nuvarande balansen

och diskussionen därom i högsta domstolen och lagrådet, inskränker sig

till att påkalla skärpt permanent förbud redan nu att fullfölja mål till domstolen

(propositionen nr 3) samt tillfällig förstärkning av antalet ledamöter

(propositionen nr 8).

Det bör antecknas, att i propositionen örn ökning av antalet ledamöter har

justitieministern (sid. 13) bemött en av vissa ledamöter i domstolen uttalad

farhåga att, därest framdeles balans ånyo skulle uppkomma, ett nytt provisorium

av liknande art skulle tillgripas. Däremot framhåller justitieministern

»att i samband med genomförandet av rättegångsreformen frågan örn fullföljdsrätten

till högsta domstolen lär kunna förväntas vinna en sådan lösning,

att en situation liknande den förutvarande ej skall behöva uppkomma». Detta

perspektiv utgör en varning mot att nu i förhand binda riksdagen vid en sådan

i flera avseenden irrationell och på samma gång till verkan obetydlig omgestaltning

av rättegångsväsendet som föreslagits i propositionen nr 3. Den

bör ej i förväg nu i blindo genomföras. Uttalandet utgör tillika en uppfordran

till, att riksdagen redan år 1935 får några erinringar om vad som för uppfyllande

av justitieministerns förhoppningar kan förväntas komma under övervägande.

Åtgärderna kunna vara dels organisativa och dels preventiva.

Organisativa åtgärder.

1. Förordnande enligt instruktion av president för domstolen och ordförande

på avdelningarna.

Även uti rättsskipningen ligger det betydelsefullaste i det personliga, som

besjälar apparaten, och icke uti mekaniseringen. Domarnes hänförelse för det

materiellt rättvisa, omsorg att skydda den svage och förtryckte och nitälskan

att förekomma balanser, vittnenas inre kallelse att omtala vad som är sant

utan räddhåga och partisinne, parternas känsla av förpliktelse att hålla sig

till saken och dess rätta sammanhang, sakförarnas levande insikt om fullmäktigskapets

uppfordran att stödja parterna i en sådan självövervinnelse,

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

53

allt detta är de främsta förutsättningarna för en god rättsskipning. Där de

förefinnas betyda formerna mindre. Där de saknas kommer även den mest

fulländade teoretiska byggnad att i mycket bliva ändamålslös. Rättsskipningen

är sålunda främst beroende av samhällstillståndet och medborgarnas fallenheter

i allmänhet.

Den främsta utvägen även i sådant fall som detta bör väl ligga i en vädjan

till de andliga krafterna, innan man i blindo kastar sig i armarna på maskinella

och följaktligen mer eller mindre irrationella anordningar. Jag menar

domstolens eget intresse att balanser ej uppstå. En ordförande med ansvar

kan utöva stort inflytande i en sådan karaktärsfråga. Det blir väsentlig

skillnad i arbetets produktivitet örn man leder överläggningen eller avvaktar

den tidpunkt, då samspråket avstannar. Han bör taga initiativ till sammanfattande

formuleringar samt hovsamt avböja överläggningens gagnlösa utsvävande

till sidofrågor och oviktiga detaljer. Därigenom åsidosättes icke grundlig

behandling. Den befordras tvärtom.

Jag har själv livlig erfarenhet av vad arbetsledningen och den goda viljan

i en domstol betyda. En avsevärd tid tjänstgjorde jag såsom ledamot i Svea

hovrätt på »Törnquistska divisionen». Dess ordförande, hovrättsrådet Törnquist

tillät ej, att någon balans fick uppstå. Detta nit avsmittade sig på övriga

ledamöter. Balanser uppkommo icke. Den törnquistska divisionens arbetsprodukt

översteg vida övriga divisioners, vilket väl väckte förargelse men

icke efterföljd på övriga divisioner. Denne legale ordförandes lugna och målmedvetna

arbetsledning är ett av mina vackraste minnen från domstolarna.

I högsta domstolen, där jag sedan tjänstgjorde som revisionssekreterare,

d. v. s. föredragande, satt som ordförande slumpvis den i tjänsten äldste ledamoten.

En föredragande plägade då före en föredragning höra sig för vem

som kunde förväntas tjänstgöra som ordförande. Av erfarenhet visste vi nämligen

att därav kunde bero, huru många mål man borde vara beredd på. Under

min första föredragning i domstolen blev arbetsprodukten vida större än

som uppnåddes vid senare föredragningar. Detta var resultatet av det initiativrika

och besinningsfulla sätt, varpå ordförandeskapet utövades av justitierådet

Svedelius, som då tjänstgjorde för sista gången. Med honom utgick,

kan man säga, en berömd patriarkalisk epok i domstolens historia.

I högsta domstolen är som sagt ingen ledamot utsedd att såsom president

övervaka arbetet i dess helhet. Icke heller utfärdas särskilda förordnanden

på ordförandeskap för avdelningarna.

Enligt arbetsordningarna för hovrätterna utnämner Kungl. Majit en president

för varje hovrätt. Ordförande och v. ordförande å divisionerna förordnas

av Kungl. Maj :t under högst 5 år. Presidenten skall därförinnan till

förordnandet föreslå »lämplig ordinarie ledamot».

2. Skyldighet att föredraga uppkommen balans före sommar- och julferier.

Vidare stadga hovrätternas arbetsordningar, att före början av divisionens

ledighet under sommarferierna och julferierna skola samtliga å division lottade

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

mål vara föredragna. Presidenten äger medgiva undantag med hänsyn till visst

måls vidlyftiga eller invecklade beskaffenhet, men skall då målet föredragas så

snart ske kan efter ledighetens eller julferiernas slut. Skulle väsentlig ökning

av antalet inkommande mål eller eljest svårighet möta att iakttaga förenämnda

bestämmelser äger hovrätten anmäla det hos Kungl. Majit, som då vill vidtaga

de åtgärder till vilka omständigheterna föranleda. Därvid syftas givetvis

främst på eventuellt tillkallande av tillfällig eller permanent ytterligare

arbetskraft.

Dessa föreskrifter tillkommo 1929 på initiativ av de tre hovrättspresidenterna.

Pörslaget tillstyrktes av samtliga ledamöter i hovrätten över Skåne

och Blekinge, allenast av en ledamot i Göta hovrätt samt av en avsevärd minoritet

i Svea hovrätt. Numera avhöres ingen balans i hovrätterna. Den

forna dagtjänstgöringen å 4 timmar vid session överskrides ofta, och ferierna

äro räddade. Vad som med god vilja kunde frivilligt utföras av Törnquistarna

i Svea hovrätt, det har nu med arbetsordningens hjälp gått i lås

även på alla hovrätts divisioner. Där ser man vad organisationen av en ansvarig

ledning kan uträtta.

Högsta domstolen är en mänsklig inrättning av enahanda slag, och de ovannämnda

erfarenheterna även från högsta domstolen giva belägg på att en

effekt av samma slag skulle ernås, örn domstolen enligt förordnande av Kungl.

Majit erhöll en president för hela domstolen och ordförande för avdelningarna

med uppgift att organisera arbetet. Helst borde även här utses »lämpliga

personer». När det tillkommer Kungl. Majit i konseljen att utnämna justitieråden

bör väl också därmed följa en befogenhet eller man skulle kunna säga

även skyldighet att giva denna areopag en ledning och en arbetsordning, som

är oundgänglig.

Under de många förhandlingarna örn högsta domstolens arbetsbalans har

även denna utväg ifrågasatts. År 1905 väcktes dessutom av mig en motion i

frågan, och år 1913 framfördes den av justitieombudsmannen. Binga avseende

har allt hitintills fästats vid denna kardinala utgångspunkt för undvikande

av balanser, som ligger i domstolens karaktärs daning och självansvar.

I underrätterna är sedan gammalt ordnat så att någon balans ej kan uppkomma.

Oförmodade tillströmningar av betungande arbetsuppgifter få dessa

domstolar klarera genom tätare eller förlängda sessioner och ökat hemarbete.

Det får alltid gå för sig. Endast inför en övermäktig tillströmning av nya

mål instiftas en tillfällig eller permanent förstärkning av arbetskrafterna.

Någon balans får i varje fall icke förekomma.

Även hovrätterna ha genom inrättandet av en ansvarig ledning kommit

fram till samma ordning. En mäktig hjälp mot uppkommande balanser skulle

vinnas, örn motsvarande ordning infördes också i högsta domstolen. I utlandet

går det för sig eller rättare sagt är det oundgängligt, så ock i våra

grannländer. Högsta domstolen har längre ferier än numera äro tillåtna i

andra instanser även på de högsta posterna, och statsråden ha inga lagstadgade

semestrar alls. Man behöver dock icke befara att med en ansvarig arbets
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

55

ledning semestrarna i högsta domstolen lika litet som i hovrätterna behövde

trädas för nära.

En sådan reform kan genomföras genast. Det lär knappast kunna undgås,

att den kommer att ingå som en del i de perspektiv, som av justitieministern

hoppats skola leda vid rättegångsreformens slutliga avgörande till förekommande

av all vidare balans inom högsta domstolen.

3. Indragning av lagrådet.

Högsta domstolen erhöll 1809 uppdrag att vid sidan av sin huvudsakliga

uppgift även avgiva utlåtande över lagförslag. Domstolens nämnda granskningsplikt

blev med tiden outhärdlig för dess rättsskipningsuppgift. I sammanhang

med inrättandet av en regeringsrätt år 1909 avlyftes laggranskningsuppgiften

på ett lagråd, bestående av tre justitieråd jämte en främling från

regeringsrätten. Enligt § 21 i regeringsformen tillkommer det lagrådet »att

avgiva utlåtande över de förslag till stiftande, upphävande, ändring eller förklaring

av lagar eller författningar, vilka för sådant ändamål bliva av Konungen

överlämnade». Medlemmarna utses av högsta domstolen och regeringsrätten.

Något urval med hänsyn till kompetens för viss uppgift behöver

icke ske. Enligt en särskild lag går tjänstgöringen i lagrådet i viss tur mellan

högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter.

Lagrådet är icke mera kompetent än regeringens kommittéer och lagberedningarnas

jurister att bedöma behovet av en lagstiftning och det sakliga innehållet.

Sällan eller aldrig har lagrådet lika litet som högsta domstolen påkallat

en utvidgning av ett lagförslags idéinnehåll. Beträffande lagparagrafernas

formella avfattning framkommer lagrådet ofta med anmärkningar, som

föranleda gemenligen obetydliga jämkningar i lagtexten. I mån av behov tillgodoses

väl denna formella överarbetning mera praktiskt genom en förstärkning

av justitiedepartementets lagbyrå. Detta är sedan länge en allmän uppfattning

bland dem, som syssla med dessa saker. Dessutom lär denna formellt

juridiska granskning föranleda ett tidsödande sysslande med småsaker.

''Åtminstone brukade förr de föredragande i lagrådet ej spara på beklaganden

däröver. Högsta domstolen var mera uppfordrad, sades det, att påskynda förhandlingarna

för att ej göra för stort avbräck i sin egentliga uppgift.

Särdeles bekymmersamt är det hinder brådskande lagförslags slutliga avgörande

röna genom lagrådets påbjudna granskning.

Flera gånger har ifrågasatts lagrådets avskaffande av nämnda skäl. Regeringen

lät ock en gång under justitieminister Löfgrens tid förstå, att den vore

betänkt på att begränsa lagrådets befogenhet. Åtminstone borde, menade

man, de s. k. sociala lagarna undantagas från rådets laggranskning. Nu på

senare tid ha lagrådets tre justitieråd delvis återförts till att tidvis biträda

inom högsta domstolen med rättsskipningen. De äro redan pa återväg till

fadersfamnen.

Lagrådet har icke någon motsvarighet i andra länder. Dess granskning anses

även hos oss obehövlig i fråga örn grundlagar, kommunallagar samt många

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

andra författningar, som mer eller mindre äro av lags natur. Den konstitutionella

garanti, som 1809 års lagstiftare trodde sig här böra skapa, är icke blott

ganska betydelselös utan ock ett stort hinder och ej heller vid behov lagd i de

rätta händerna. Institutionen har blommat ut. Den är icke längre för vår

tid något dyrbart arv, som måste fortfarande vårdas.

Det är således av vikt, att — gärna under salut — avtacka denna spärrfästning

i vår tid mot de mänskliga behoven på deras nog så tunga väg ändå

till och genom statsmakterna.

4. Vikarier för justitieråden vid förfall.

Denna fråga har lösts genom att för varje vecka i allmänhet fyra justitieråd

äro avkopplade från rättsskipningen och indelade till så kallade suppleanttjänstgöring.

För justitieråd kan nämligen vikarie icke förordnas, utan

hela tjänstgöringen måste uppehållas av de ordinarie befattningshavarna.

Härom yttras i propositionen nr 8 följande: I den mån de till suppleanttjänstgöring

indelade icke behöva inträda i tjänstgöring å sessionsrum vid

förfall för annan torde suppleantveckan utnyttjas till läsning av eirkulanta

mål, förberedande av plenimål samt litteraturstudier m. m. Under måndagen

i suppleantveckan ha de därjämte att tjänstgöra under justeringen av föregående

veckas protokoll. Två av de till tjänstgöring å domstolens sjumannaavdelning

indelade ledamöterna bruka, när deras närvaro icke erfordras för

saker, varöver minst sju skola döma, i stor utsträckning anlitas som suppleanter

vid förfall för ledamöter å andra avdelningar. Då vid förfall för ledamöter

behov av ersättare uppkomma samt ersättare icke kunna erhållas i nyss

angiven ordning, ha de ledamöter, som äro indelade till suppleanttjänstgöring,

att inträda i tjänstgöring. Dylik tjänstgöring kan komma i fråga för ledamot

även å tid då han åtnjuter semester.

Den vanliga utvägen vid förfall för befattningshavare på alla områden är

ju att det förordnas en vikarie just för det då uppkomna behovet. I andra

länder, även i våra grannländer, upprätthållas vikariat på detta sätt även

i ländernas högsta domstolar. Där går det för sig. Givetvis går det för sig

även här likaväl som det kan förordnas extra justitieråd för avarbetande av

en balans. Erinringar härom hava ock förekommit under tidigare förhandlingar

om domstolens balans.

Dessa fyra ledamöter av domstolen, utöver de tre som delegerats till lagrådet,

äro således skilda från rättsskipningen även under längre tid än som

åtgår för vikariatet eller för hela tiden, örn något förfall för annan ledamot ej

inträffar. Genom förordnande av vikarier efter behovet skulle en del av de

fyras arbetskraft återbördas till rättsskipningen. Huruvida justitieråden i

allmänhet behöva någon ytterligare ledighet utöver sina semestrar, är jag ej

i tillfälle att bedöma. Detta får bli en sak för sig. Tidsbehovet kan dock ej

bli lika långt, som nu bestås, örn vikariaten ombestyras på annat sätt.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr S8; herr Lindhagens yttrande.

57

5. Dispens från förhud mot rätt till fullföljd i högsta domstolen.

Mål, som skola stanna i hovrätten, kunna jämlikt 30 kap. 13 och 17 §§

rättegångsbalken genom dispens få fullföljas till högsta domstolen. Denna

prövning är uppdragen åt en särskild avdelning av högsta domstolen, bestående

av tre justitieråd.

Således en tredje avkoppling av ett antal justitieråd från rättsskipningen.

Dessa ledamöter komma åtminstone under viss tid ej heller till användning

för vederbörligen fullföljda måls prövning. En annan svårighet är att avgöra,

huru vidlyftig en föredragning bör vara över inkommen ansökan örn dispens.

Dessa omständigheter leda uppmärksamheten till en utväg, som skulle bespara

arbete och bereda ett sakkunnigare bedömande. Det har nämligen ifrågasatts,

att man bör begagna sig av den fullständigare kunskap örn målet

som redan förefinnes inom den avdelning i vederbörande hovrätt, som avgjort

detsamma. En sådan prövningsrätt lärer vara lagd hos engelska mellaninstanser,

som dömt i målet, och engelsmännen äro ju kända att vara ett praktiskt

folk.

Det kan väl icke vara annat än övervägande lämpligt, att hovrätterna övertaga

denna uppgift. Hovrätten sitter redan inne med ingående kännedom örn

hela saken, och medverkan i prövningen sker från ett större antal ledamöter.

Man har ock ansett det icke behöva befaras, att hovrätterna skulle vara benägna

avslå dispensansökningar för att det egna domslutet måtte bliva gällande.

Snarare skulle en benägenhet göra sig gällande att i tveksamma fall

hellre låta saken gå vidare för att hovrätten ej skulle bli misstänkt för partiskhet.

Detta är endast en fördel, då det måste anses riktigt, att ansökan örn

rätt till fullföljd hellre bör bifallas än avslås i tvivelaktiga fall. Sådana

misstankar böra för övrigt motvägas av lika ogrundade misstankar, att medlemmar

av högsta domstolen gärna vilja minska tillströmning dit av mål.

6. Antalet ledamöter i högsta domstolen.

Det upprepas ofta såsom ett axiom att högsta domstolen bör bestå endast

av ett litet antal ledamöter. Endast ett fåtal lagkunnige i landet äger, säges

det, den erforderliga kompetensen, och rättsskipningens enhet äventyras också.

Emellertid har antalet ändock oavlåtligen ökats om än varje gång med

beklagande. Någon annan utväg har ej kunnat betvingas. Ibland har för

balansens avhjälpande förordnats en extra kontingent med betonande att förordnandet

måste upphöra inom kortare tid. När den tiden utlupit ha de extra

platserna gjorts till ordinarie för att möta ett fortfarande föreliggande behov.

Någon förnimmelse att rättsskipningen genom detta blivit sämre i och för sig

har icke försports. Rättsskipningens enhet äventyras ju ock i den mån domstolen

arbetar på avdelningar eller en avdelning besättes med nya krafter i

stället för de avgående. Möjligheter till enhetlig rättskipning står väl å andra

sidan alltid kvar genom föreskrivna plenarsammanträden.

Örn det gåves en utväg att väga kompetenserna på guldvikt i stället för efter

växlande justitieministrars vanskliga urval, skulle nog i landet stå till buds

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88; herr Lindhagens yttrande.

ett myller av domare jämte advokater och professorer med ungefär lika god

kompetens till justitierådsbefattning som alla de generationer, vilka nått denna

befordran med riklig omväxling av skilda egenskaper.

Under sådana förhållanden synes det mig ej äventyrligt att avhjälpa tillfälligt

en balans med tillkallande av extra bisittare i domstolen. I detta fall

kunde i stället för fyra gärna ha föreslagits flera, så att bekymren försvunnit

för tillfället.

Det gives emellertid en omständighet, som gör ett utnämnt justitieråd kompetentare

än han var i en mera underordnad befattning. Det är ansvaret att

döma i sista instans, som eggar till större eftertanke och mera överblick. Gärna

må ock medgivas, att många avdelningar även ha sina skuggsidor. En sådan

mångfald försvagar ansvaret. Det s. k. divisionsansvaret är icke lika pålitligt

som det individuella.

7. Antalet ledamöter å varje division.

Regeringsformens 22 § stadgar alltsedan 1809, att »uti högsta domstolen

kunna ringare mål prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där

alla fyra äro örn slutet ense. över viktigare saker skola minst sju döma».

För närvarande finnes blott en avdelning med sju ledamöter och i övrigt tillsättas

avdelningarna ordinarie såväl som extra med allenast fem och någon

gång fyra ledamöter.

Uti professor Malmgrens edition av grundlagarna står i kommentaren under

nämnda § örn ringare mål följande: »Dit höra i själva verket de allra flesta.

Till de viktigare saker, över vilka minst sju skola döma, de s. k. sjumansmålen,

räknas nämligen i praxis egentligen endast mål, som innebära tillämpning

av grundlagarna, lagförklaringsärenden samt mål angående ådömande av

livstids straffarbete, däremot inga som helst civilmål.»

Detta är verkligen en anmärkningsvärd skillnad, som »enligt praxis» gjorts

mellan grundlagens ringare mål och viktigare saker. Det ser nästan ut som

örn ävlan efter balansers förekommande och nedbringande begagnat sig av en

fri tolkning av nämnda två begrepp. 1915 års reform ville med det bekanta

skiljemärket 1,500 kronor skilja bagatellsaker, som fingo stanna i hovrätten,

och viktigare saker, som fingo gå till högsta domstolen. Nu finner man, att

även de senare i tillämpningen blivit graderade till bagatellmål.

Här framträder således en ny angelägenhet, nämligen att återställa avdelningarnas

medlemsantal efter grundlagens anvisning. Kommer den slutliga reformen

att bestå uti att endast viktigare mål få dragas inför högsta domstolens

prövning, måste alla avdelningarna vara organiserade med sju ledamöter.

Det är ock enligt sakens natur fullkomligt riktigt. Presidenten Stael von

Holstein i Göta hovrätt skrev en gång, att ett kollegium bör äga så många

ledamöter, att det kan beräknas, att åtminstone en förstår sin sak. Det

ligger något i detta. Med flera ledamöter kan man bättre påräkna, att skilda

viktiga synpunkter komma till tals och bliva föremål för överläggning. Med

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

59

fem ledamöter äventyras mera förhastade, ej tillräckligt kunniga beslut.

Grundlagen har säkerligen funnit det rätta talet medlemmar, som det vill till

för ett någorlunda betryggande bedömande av »viktigare saker». Det måste

finnas en gräns även för nödfallsåtgärder och kompromisser. Högsta domstolens

anseende och rättssäkerheten få ej förspillas av dem.

Restriktiva åtgärder.

8. Summa revisibilis och vad därmed äger sammanhang.

Den såväl principiellt som praktiskt mest betydande åtgärden för avskärande

av vissa mål från fullföljd till högsta instans beslöts 1915. Efter voteringar

i båda kamrarna örn en regeringsproposition i ämnet bestämdes nämligen,

att förmögenhetsmål till ett värde under 1,500 kronor ej fingo överklagas.

Då ifrågasattes emellertid ingen rubbning i fullföljden av jorddelningsmål.

Ett klart penningstreck infördes sålunda i fråga örn tvistens värde men icke

nödvändigtvis markerande också parternas förmögenhetsförhållanden. Emellertid

pekade det i alla fall jämväl i den riktningen. Herrar Schotte och Pettersson

i Södertälje yttrade ock i reservation till lagutskottets utlåtande (nr

15) att »högsta domstolen blir med höjningen av denna summa allt mer och

mer uteslutande fåtalets domstol».

Samtidigt med propositionens avlämnande i riksdagen uttalade sig Nordamerikas

förenta staters president örn nödvändigheten av en rättegångsreform

bland annat på följande sätt:

»Jag hör icke till dem, som tvivla på domstolarnas vare sig flit, kunskaper

eller samvetsgrannhet, men jag säger, att de hava en mycket gammalmodig

metod i sin verksamhet. Jag vet, att Förenta staterna i sina rättsförhandlingar

är många decennier efter varje annat civiliserat land i världen, och jag

påstår, att det är en överhängande och bjudande uppgift för oss att bringa

rättelse härutinnan, emedan rättsskipningens snabbhet och kostnadsfrihet samt

det lätta tillträdet till densamma är den största delen av rättvisan själv. Örn

man behöver vara rik för att få rättvisa i följd av omkostnaderna för själva

processen, då finns det icke någon rättvisa alls.»

Högsta domstolen har nu ansett att för en snabbare rättsskipning skulle en

ytterligare begränsning av fullföljdsrätten till högsta domstolen vara den närmast

till hands liggande och för en varaktig förbättring mest effektiva åtgärden.

Några ledamöter erinrade, örn icke summa revisibilis skulle kunna

höjas åtminstone till överensstämmelse med det penningvärde, som var gällande

vid dess införande 1915.

För dem som gillat 1915 års insats är ju det senare en konsekvent väg. 1915

års penningvärde 1,500 kronor har beräknats motsvara 2,800 kronor för närvarande.

Mot ett modigt förslag till en sådan höjning kan icke riktas invändningen,

att den innefattar något nytt. Vederbörande synas dock ej våga en

sådan utväg såsom »utsiktslös». Därmed har emellertid också satts ett mäktigt

frågetecken för 1915 års beslut såväl till principen som till beloppet.

Inför en sådan situation upprullas således här spörsmålet örn högsta dom
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

stolens organisation i hela dess vidd. Så var ock förhållandet med 1915 års

förslag och jag tillåter mig hänvisa till mitt principutlåtande därom till lagutskottets

betänkande nr 15 vid sagda års riksdag (sid. 52—70).

Att den allmänna meningen kommer att ställa sig ovillig mot en ytterligare

inskränkning i fullföljdsrätten på förenämnda väg är nog sannolikt. Häremot

skulle endast kunna erinras, att domstolarna även i övrigt företrädesvis äro

till för dem, som ha rad att betala kostnaderna. Och de flesta missnöjda torde

icke ens nå fram till underrätterna.

För att få en rätsida på denna sak, synes kunna med synnerligt fog göras

gällande, att om hovrätten är god nog som sista instans för ett förmögenhetsmal

till ett värde under 1,500 kronor, så är hovrätten god nog såsom sista instans

även för övriga för mö g enhet smål. Och än vidare, om de förra målen såsom

vederlag dock kunna få fullföljas genom dispens efter prövning, så kunna

lika väl också de övriga förmögenhetsmålen nöja sig med en sådan granskad

klagorätt. Med andra ord inga förmögenhetsmål skulle få fullföljas från

hovrätterna utan en förberedande granskning örn de kunna anses förtjänta

därav.

De nu gällande bestämmelserna i 30 kap. 13 § rättegångsbalken för dispens

medgiva att talan skall få äga rum, när det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning

är av synnerlig vikt eller där parten visar, att talans fullföljande

för honom skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom fråga är. Om

samtliga förmögenhetsmål skulle få fullföljas genom dispensvägen synes ordet

»synnerligen» böra bortfalla. Jämväl i övrigt bör granskas utformningen av

de fall, i vilka talan bör få äga rum. Formuleringen bör ock förtydligas så

att den inbegriper även ny lagtolkning eller rättstillämpning i stället för gamla

prejudikat, som enhetligt tillämpats.

Frågor om personliga förhållanden i viktigare i lagtexten uppräknade avseenden

böra åter få gå till högsta rätt utan förprövning, vilken däremot skulle

äga rum i övriga personliga frågor.

Detta syftar till en rationell klyvning mellan tvister om ägodelarna och

mål, som beröra personlighetsförhållanden. Detta föreslogs av mig redan 1915.

Det synes ock ha förordats i högsta domstolen av justitierådet Seth, som ock

åberopat förslag i Norge.

Den ofta föreslagna konformitetsprincipen kan jag på grund av erfarenhet

ej vidare tillråda även örn, såsom bör ske, kräves fullständig enighet örn slutet

i de båda lägre domstolarna utan skiljaktig mening i sak i underrätt och hovrätt.

Principen bygger ej heller på något ideellt underlag utan på en slump.

Statistiken visar ock, att en avsevärd procent sådana mål ändras i högsta domstolen,

varvid dock kanske ej hänsyn tagits till skiljaktiga meningar. Det

gives särdeles viktiga mål, där en enhällig högsta domstol stått emot enhälliga

underrätter.

Uppmärksamheten bör också riktas på hovrätternas kompetens att i sista

hand avgöra mål. De äro av någon anledning ibland formellt anlagda och

laga mången gång ogärna efter lägenheten. I all synnerhet ligger fara för

handen, örn hovrätten, såsom nu synes tillämnas, omlägges allt mer till en upp
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

61

fostringsanstalt för unga jurister för utrönande av deras lämplighet till befordringar.

Åtminstone ordförandena på hovrätternas divisioner böra äga vad

man skulle kunna kalla högstadomstolskompetens.

9. Nådemålen.

Att giva nåd i brottmål är förbehållet Konungen i statsrådet. Det är således

undandraget högsta domstolens avgörande. En sådan ordning ligger

ock i sakens natur. Lagskipningssynpunkter böra ej dominerande spela in i

avgörandet. Högsta domstolens uppdrag att avgiva yttrande över alla nådemål

leder lätteligen till, att i regeln benådningsfrågan i själva verket avgöres

av domstolen.

Av dessa skäl och då föredragningen och justeringen av nådemålen också"

inkräktar på högsta domstolens arbetstid har från olika håll och icke minst

inom domstolen påkallats, att även dessa mål måtte skiljas från domstolens

prövning, därest ej särskilt yttrande från domstolen i något undantagsfall

infordras. Vi föredragande på min tid i högsta domstolen hyste samma asikt

på grund av våra erfarenheter.

Då nu letas efter utvägar att förekomma balans i högsta domstolen, bör

väl detta ofta återkommande krav nu omsider kunna vinna beaktande. Detta

så mycket mer som här ej behöver tillgripas utvägen att falla tillbaka pa

skillnad mellan fattiga och rika mål. Reformen är på väg genom indragning

av de två justitieråd, som förr skulle i nådemål ta plats i konseljen.

10. Minskning i tillströmningen av trafikmål.

Bland de mål, som enligt propositionen ansetts särskilt böra drabbas av

restriktioner i fullföljdsrätt, voro trafikmål och jorddelningsmål.

Vad trafikmålen angår har vid denna riksdag på enhällig tillstyrkan av

första lagutskottet samt genom beslut enhälligt i första kammaren och i andra

kammaren med 70 röster mot 63 förordats en omläggning av biljuridiken, vars

villovägar hitintills föranlett en myckenhet processer med oavlåtliga subtila

voteringar mellan instanserna och inom desamma. Efter det den sålunda av

riksdagen tillstyrkta saneringen kommit till stand, minskas bilmålen ofantligt

och deras behandling förenklas. Där har riksdagen i år själv redan erinrat

örn det rationellaste och rättvisaste sättet för nedbringande av bilolyckors

inströmning till högsta domstolen.

Det bör kunna förväntas proposition redan till nästa riksdag i denna viktiga

angelägenhet.

11. Rättegång smissbruk.

En sak, som icke får lämnas utan uppmärksamhet, är ett inskridande mot

en fullföljd av talan utan laga skäl eller möjlighet till fullföljd av talan i

uppenbart uppsåt att därmed uppehålla motparten att komma till sin rätt.

En sådan avsikt, i och för sig rättsstridig, leder ofta till stora förluster och

lidanden för den andra parten.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; reservation.

Rättegångsbalken i 1734 års lag har i kapitlet 29 stadgat bötespåföljder för

rättegångsmissbruk i alla instanser. Tillämpning härav synes åtminstone på

senare tider sällan förekommit förmodligen på grund av svårigheter att bedöma

örn ond vilja föreligger eller icke. Några enstaka gånger har dock detta

lagrum kommit i bruk och själv har jag i Svea hovrätt varit med örn att en

eller kanske flera gånger fälla klagande till böter för ohemul klagan över

ålagd betalningsskyldighet i växelmål.

Där förprövning för rätt till fullföljd av talan kommer att äga rum, blir

givetvis redan i sådan ordning en ohemul klagan avvisad. Då jag ej medhunnit

att bilda mig en uppfattning örn de framkomliga vägarna för att ur

ovannämnda synpunkt ytterligare komma till rätta med en ohemul klagan, har

jag endast velat fästa uppmärksamhet även på denna angelägenhet till övervägande

i hela dess vidd.

12. Prövning endast av rättsfrågan.

Örn ingen enighet kan vinnas örn en rationell organisation av fullföljd talan

till högsta domstolen med bibehållande i stora drag av jämlikhet mellan olika

förmögenhetsklasser, återstår väl till sist att överväga begränsning av rätten

till fullföljd att omfatta endast rättsfrågan. Så är ju saken ibland ordnad i

andra länder, och även hos oss har denna utväg ofta varit på tal.

Även i ett sådant fall kan förprövning ifrågasättas.

Det är för övrigt icke obefogat, att parterna tvingas framlägga sin bevisning

i de tva första instanserna. Endast sådan ytterligare bevisning, som nu

kräves för vinnande av resning, borde, örn det måste gå därhän, kunna tilllatas.

Erfarenheterna fran utlandet giva förmodligen vägledning, hur en sådan

begränsad fullföljdsrätt bör organiseras rättvist och överkomligt på samma

gång.

Reservation

av herrar Sam Larsson, Norman, Forslund, Magnusson i Kalmar, Hage,

Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken, vilka yrkat, att utskottet

skulle hemställa,

a) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

samt

b) att motionerna 1:99 och II: 222 samt II: 224 icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

63

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionens lagförslag.....................• . . . 1

Historik...............................13

Förslag angående mellaninstans i skiftesmål................27

Organisationsnämndens skrivelse år 1931...............27

Departementsförslag i ämnet år 1934 29

Lämpligheten av ändrad instansordning beträffande skiftesmål .... 30

Mellaninstansens organisation. En eller flera domstolar?......40

Tillfällig åtgärd för minskning av högsta domstolens arbetsbalans.......43

Utskottets yttrande..........................45

Särskilt yttrande av herr Lindhagen...................48

Reservation.............................62

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:264 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 3 med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 s. 7 i texten