Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, dels ock i ämnet väckta motioner.

1935-05-21 · 192 sidor, varav 184 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 184 av 192 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1935:29, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1935 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 31

med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 januari 1935 till riksdagen avlämnad proposition, nr 31,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan infört förslag

till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Motioner.

I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna

inom första kammaren

nr 276 av herr Hansson, Sigfrid,

nr 277 av herr Hansson, Sigfrid,

nr 278 av herrar Wangson, Otto, och Ström, Fredrik,

nr 279 av herr Hagman,

nr 280 av herr Hamrin m. fl.,

nr 281 av herr Lindley m. fl.,

nr 282 av herr Hansson, Sigfrid,

nr 283 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.,

nr 286 av herrar Anderson, Erik, och Henriksson,

nr 287 av herr Nilsson, Petrus, m. fl.,

nr 288 av herr Branting och

nr 289 av herr Reuterskiöld, samt

inom andra kammaren

nr 127 av herr Ström m. fl.,

nr 482 av herrar Hagberg i Luleå och Bräde fors,

nr 483 av herr Lindberg i Stockholm,

nr 486 av herr Frankenberg m. fl.,

nr 487 av herr Olsson i Stockholm m. fl.,

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. 8 avd. Nr 89.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagut&icottets utlåtande Nr 29 j motioner.

nr 489 av herr Lindman m. fl.,

nr 494 av herrar Lovén och Lindberg i Stockholm,

nr 495 av herr Sandberg,

nr 496 av herrar Lithander och Olsson i Staxäng,

nr 497 av herr Danielsson m. fl.,

nr 498 av herr Björck i Kristianstad m. fl.,

nr 499 av herr Andersson i Rasjön m. fl. och

nr 500 av herr Olsson i Närlinge m. fl.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen framlagda

lagförslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen.

Motionen II: 482 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta

att genom en folkomröstning för eller mot tredjemanslagstiftningen ge svenska

folket tillfälle att säga sin mening samt i avvaktan på resultatet av denna

omröstning uppskjuta behandlingen av alla förslag, som syfta till att ytterligare

begränsa fackföreningarnas strävanden att tillvarataga det arbetande

folkets intressen.

I motionen II: 487 har yrkats, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

I motionen I: 288 har hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition

eller alternativt att riksdagen, vid antagande av en lag örn vissa ekonomiska

stridsåtgärder, måtte jämväl besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

örn utarbetande av en sammanförd, systematiserad lagstiftning till skydd

för arbetsanställda, eller en särskild Arbets-Balk, varmed närmare åsyftas 1)

skydd mot orättvist avskedande, 2) rätt till viss uppsägningstid, 3) rätt till

viss minimilön, 4) rätt till semester, 5) rätt till människovärdiga arbetsförhållanden,

6) rätt till ledighet, understöd och återanställning vid barnsbörd,

7) rätt till pension efter långvarig tjänst i samma företag, 8) kollektivavtalsrätt,

9) verksamma garantier för utfående av intjänt arbetslön, 10) samhällelig

kontroll i de anställdas intresse över företagare och deras förlagsgivare.

I motionen I: 289 har framställts det yrkandet, att riksdagen ville, där den

finner en interimistisk lagstiftning för närvarande nödvändig, dels giva denna

en sådan utformning, att frågan örn de från lagens skydd undantagna förhållandena

icke prejudiceras såsom otillåtna, dels ock hos Kungl. Maj :t

anhålla örn utarbetande av en slutlig lag i enlighet med i motionen angivna

riktlinjer och dess framläggande vid 1938 års riksdag till riksdagens

prövning.

I motionen II: 495 har yrkats, att riksdagen vid sin behandling av Kungl.

Maj :ts lagförslag måtte för sin del antaga av trettonmannakommissionen avgivet

förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder. Sistberörda

förslag har följande lydelse:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

3

Herr Sandbergs motion II: 495.

(Trettonmannakoxnmissionens förslag.)

Förslag

till

LAG ANGÅENDE VISSA EKONOMISKA STEIDSATGIkDEE.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Under beteckningen stridsåtgärd är, alltefter de särskilda bestämmelserna

i denna lag, att hänföra

dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk), vilka åtgärder

nedan benämnas massåtgärder,

dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal,

dels ock annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två

eller flera i samverkan.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott gällande, vare det ej i något fall att

anse såsom stridsåtgärd.

2 §•

Massåtgärd må ej av anledning, som hänför sig till eller härrör av arbetstvist

eller annan motsättning på det ekonomiska området mellan särskilda parter,

igångsättas av annan än förening, i vars verksamhet ingår att företaga

sådan åtgärd. Yad sålunda stadgas skall dock icke vid arbetstvist gälla örn

arbetsinställelse, som part utan samband med blockad eller bojkott anordnar

mot sin motpart i tvisten, ej heller vid annan ekonomisk motsättning örn massåtgärd,

som part företager mot sin motpart för att förmå denne att, utan slutande

av avtal, i förhållande till angriparen tillämpa vissa priser eller dylikt.

Där förening med verksamhet, som i första stycket sägs, utgör huvudorganisation

i förhållande till andra dylika föreningar, må ej dessa företaga massåtgärd,

utan ankommer detta på huvudorganisationen.

3 §.

Förening, som vill förbehålla sig att igångsätta massåtgärd enligt vad i 2 §

stadgas, vare pliktig att hos länsstyrelsen i det län, där föreningen har sitt

säte, ställa säkerhet för skadestånd, som föreningen kan bliva förpliktad utgiva

enligt denna lag. Utan hinder av vad nu är sagt äge dock förening, vilken

är part i arbetstvist rörande kollektivavtals ingående, mot sin motpart

vidtaga arbetsinställelse jämte arbetsblockad.

Har säkerhet blivit ställd, men varder densamma tagen i anspråk för gäldande

av skadestånd, vare föreningen pliktig att, inom en månad efter det länsstyrelsen

därom anmanat föreningen, fylla vad som brister.

Vad i andra stycket stadgas skall hava motsvarande tillämpning, om länsstyrelsen

finner säkerheten ej längre vara betryggande eller böra jämlikt 5 §

ökas och därför anmanar föreningen att ställa ytterligare säkerhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

4 §•

Säkerhet, som avses i 3 §, skall utgöras av penningar eller ock av värdehandlingar

eller borgen, som länsstyrelsen godkänner. Nedsättas penningar,

skola de av länsstyrelsen göras räntebärande genom insättning i bank.

Säkerheten skall gälla följande belopp:

1. för arbetsgivarförening: femtusen kronor för varje påbörjat antal av femtusen

arbetare, som av föreningens medlemmar sysselsättas;

2. för fackförbund, fackförening eller annan sådan förening av arbetare;

femtusen kronor för varje påbörjat antal av femtusen medlemmar;

3. för förening, huvudsakligen bestående av köpmän eller andra näringsidkare,

vilka hava skyldighet att föra handelsböcker: femtusen kronor för varje

påbörjat antal av femhundra medlemmar; samt

4. för annan förening: femtusen kronor för varje påbörjat antal av ettusen

medlemmar.

Högsta belopp, för vilket säkerhet behöver ställas, vare i fall, som under

2.—4. sägs, femtiotusen kronor.

Ej må säkerheten tagas i mät för annan fordran än sådan, för vilken den

blivit ställd.

5 §.

Vill förening ställa säkerhet, vare den tillika pliktig att till länsstyrelsen

ingiva:

1. föreningens stadgar;

2. uppgift å de personer, som hava säte i föreningens styrelse eller som

eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser;

3. uppgift å antalet medlemmar i föreningen jämte underlydande föreningar

eller, i fall som i 4 § andra stycket 1. avses, å antalet arbetare.

Beslutes ändring i stadgarna eller sker ändring i de förhållanden, varom

ovan under 2. sägs, skall anmälan härom omedelbart göras hos länsstyrelsen.

Där på grund av ändring i förhållande, som i 4 § andra stycket avses, nedsatt

säkerhet bör ökas, vare föreningen pliktig att genast föranstalta därom.

Vad i andra och tredje styckena stadgas äge ej tillämpning, örn föreningen

hos länsstyrelsen anmäler, att föreningen avstår från behörigheten att igångsätta

massåtgärd. I sådant fall äge föreningen återfå säkerheten, där länsstyrelsen

finner skäl till antagande, att denna ej behöver tagas i anspråk på

grund av stridsåtgärd, som redan vidtagits.

6 §.

Ahll förening vidtaga massåtgärd, skall skriftlig underrättelse därom lämnas

till den, som åtgärden avser. Tillhör han förening, varom sägs i 2 §, må

underrättelsen lämnas till denna. Redogörelse för anledningen till åtgärden

skall samtidigt lämnas och jämväl intagas i meddelande, som är avsett att

sprida kännedom därom.

Underrättelsen skall utom i det fall, varom i 18 § är särskilt stadgat, lämnas

minst en vecka i förväg. Vad nu är sagt skall, ändå att meddelandet ej

rätteligen framkommer, anses fullgjort, därest underrättelsen under mottagarens

senast kända adress inlämnats för befordran med post eller telegraf så

tidigt, att den inom angivna tid bort framkomma till mottagaren.

Om vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder motpart).

7 §•

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare

av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

5

Ej heller må man vidtaga sådan åtgärd mot någon för att hindra honom

att föra talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål

eller tillhandagå ämbets- eller tjänsteman eller för att utöva vedergällning för

vad han gjort i nu angivet hänseende.

8 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon, såframt man därmed åsyftar att

av religiösa, politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom.

9 §•

Ej må någon, sig eller annan till orättmätig vinning, avtvinga annan gods

eller penningar genom att mot honom rikta massåtgärd eller hot därom.

Till orättmätig vinning vare ej att hänföra att borgenär erhåller betalning

av någon, som av gäldenären övertagit egendom eller rörelse och därvid uppsåtligen

sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden.

10 §.

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd

ej äga rum mot någon, där syftet är att utöva vedergällning för hans

ställning till tvisten. Samma lag vare, där förhållande, för vilket vedergällning

åsyftas, upphört redan före tvistens avslutande.

11 §.

Massåtgärd må man ej vidtaga mot någon för att förmå eller hindra honom

att inträda i eller utträda ur förening eller annan sammanslutning. Ej heller

må i sådant syfte uppsägning ske av arbets- eller hyresavtal, utan så är att

arbetsledare eller annan i förtroendeställning finnes ej skäligen böra vara

medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd personals

intressen, eller annan sådan anledning föreligger.

12 §.

I anledning av tvist rörande arbetsförhållande må massåtgärd ej vidtagas

mot den som utan biträde av annan än make, avkomlingar, adoptivbarn eller

egna eller makes föräldrar eller syskon driver näring eller utför arbete för

egen räkning.

13 §.

Om förbud mot stridsåtgärder i vissa fall är stadgat i lagen örn kollektivavtal.

Om stridsåtgärder med medelbArt syfte (stridsåtgärd mot tredje man).

14 §.

Där någon väckt fråga örn ingående med annan av avtal rörande arbetseller

transportprestation, köp, arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av

kollektivavtal eller annat sådant avtal mellan parterna, vare förbjudet att

såsom påtryckningsmedel rikta stridsåtgärd mot någon som icke har del i

tvisten (tredje man). Lika med fråga örn avtals ingående anses tvist mellan

parterna om dess tillämpning.

Yad i första stycket stadgas skall ock gälla vid ekonomisk motsättning, där

part eftersträvar att förmå motparten att, utan slutande av avtal, i förhållande

till honom tillämpa vissa priser eller dylikt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

Föreligger ett konkurrensförhållande i fråga om arbetstillfälle, kundkrets,

prissättning, affärsbetiugelser eller dylikt, och vill part i denna tvist, efter

uppgörelse med motparten eller annorledes, åstadkomma nedläggande eller

reglering av dennes verksamhet eller eljest utöva inverkan därå, vare förbjudet

för part eller annan att rikta massåtgärd mot tredje man för att förmå

honom till medverkan genom avbrytande av hans ekonomiska förbindelse med

motparten eller vidtagande av annan åtgärd mot denne.

15 §.

I anledning av sådan motsättning till part, som enligt 7—12 §§ eller lagen

örn kollektivavtal icke må föranleda stridsåtgärd mot denne, må ej heller

stridsåtgärd av något slag äga rum mot tredje man.

16 §.

Det i 14 § stadgade skydd för tredje man tillkomme ej den, som brutit sin

neutralitet i tvisten. Såsom neutralitetsbrott är att anse:

1. att medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § avses, till fördel

för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot föreningen i avseende

å tvisten;

2. att någon, som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit

anställning, under tvisten utför arbete, vilket är förklarat i blockad, så ock

att någon sysselsätter arbetare, som i anledning av tvisten nedlagt arbete eller

utestängts från sådant; samt

3. att någon under tvist lämnar part ekonomiskt understöd eller, efter omläggning

eller annan förändring av sin näring eller verksamhet, bispringer

honom.

Såsom brytande av neutralitet är, med den inskränkning, som följer av 1.

och 2., icke att anse, att någon vid arbetsnedläggelse kvarstannar i sitt arbete.

Ej heller brytes neutralitet genom utförande av skyddsarbete åt part. Till

skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för människor eller

för skada å byggnader eller andra anläggningar, husdjur, mogen gröda, maskiner,

varulager eller dylikt.

17 §.

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd

ej pliktig att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra annat

arbete än skyddsarbete, ändå att han därtill förbundit sig. Beträffande skyddsarbete

gälle vad därom är stadgat i 16 §, såframt ej annat är bestämt i kollektivavtal.

18 §.

Utan hinder av vad i 14 § stadgas må stridsåtgärd vidtagas i syfte att genom

utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av kollektivavtal

bispringa part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd må ej omfatta

annat än arbetsinställelse jämte arbetsblockad. Till arbetsinställelse är

ock att hänföra vägran att taga befattning med varor, som äro avsedda för

eller härröra från rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten; i ty

fall gälle ej viss tid för underrättelse, som i 6 § sägs.

Om påföljd av överträdelse av denna lag.

19 §.

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som är förbjuden enligt denna lag, eller

framställt hot om sådan åtgärd, meddele rätten på begäran förbud mot åt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr H9; motioner.

7

gärdens fortsättande eller anordnande oell förelägge tillika, där fråga är örn

massåtgärd, den som anordnat denna att inom viss kort tid i tidning, som av

rätten bestämmes, införa meddelande örn åtgärdens hävande vid äventyr att

motparten äger på den förpliktades bekostnad själv på lämpligt sätt föranstalta

örn sådant kungörande.

Om meddelande av förbud under rättegången stadgas i 40 §.

Uppsägning av arbets- eller hyresavtal, som sker i strid mot bestämmelse

i denna lag, vare ogill. Beträffande föreskrift örn återställande av förhållande,

som rubbats genom uppsägningen, gälle vad i denna lag är stadgat örn

förbud, varom ovan sägs.

20 §.

Anordnas massåtgärd i strid mot 2 §, vare envar, som biträtt ^beslut härom

eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga i^ åtgärden,^ förfallen

till dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till

fängelse i högst ett år dömas.

Har förening, som jämlikt 2 § är behörig att vidtaga massåtgärd, anordnat

sådan åtgärd utan att hava iakttagit vad i 3 § är stadgat, skall envar, som

biträtt beslut örn åtgärden, dömas till det ansvar, som i första stycket är sagt.

21 §.

Åsidosättes föreskrift, som i 5 § andra stycket är meddelad, straffes den

försumlige med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

22 §.

Vidtages, i annat fall än i 20 § sägs, massåtgärd utan iakttagande av bestämmelserna

i 6 §, skall envar, vilken sådan försummelse ligger till last,

straffas med dagsböter.

23 §.

Den som i meddelande, vilket är avsett att sprida kännedom örn massåtgärd,

lämnar uppenbart oriktig eller missvisande framställning, straffes, där han

ägt eller med skälig omsorg bort vinna kännedom örn rätta förhållandet, med

dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse

dömas.

24 §.

Har stridsåtgärd anordnats i strid mot 7 § eller har i anledning av motsättning,

som där sägs, stridsåtgärd riktats mot tredje man, varde envar som

biträtt beslut om massåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan

att deltaga däri, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd, dömd till

fängelse eller, där omständigheterna, äro synnerligen mildrande, till dagsböter.

Var stridsåtgärden eller motsättningen sådan som i 8 § sägs, dömes till fängelse

i högst ett år eller dagsböter.

Hotar man någon med stridsåtgärd, varom i denna paragraf är sagt, straffes

i fall, som i första stycket avses, med fängelse i högst ett år eller dagsböter

och eljest med dagsböter.

25 §.

Varda gods eller penningar någon avtvungna på sätt i 9 § sägs eller genom

att mot tredje man riktas stridsåtgärd eller hot därom, skall envar som

biträtt beslut om massåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker förmå an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

nan att deltaga dari, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd, dömas till fängelse

eller dagsböter.

Därest sådant tvång, som i första stycket avses, blivit försökt men ej fullbordat,

varde gärning, som där är sagd, straffad med fängelse i högst ett år

eller dagsböter.

26 §.

Har mot stridsåtgärd meddelats förbud, som i 19 § avses, men anordnas

eller fortsattes åtgärden likväl, varde envar som åsidosätter förbudet genom

att biträda beslut örn massåtgärd eller genom att uppmana eller eljest söka

förmå annan att deltaga däri eller ock genom att vidtaga eller fortsätta annan

stridsåtgärd, dömd till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till dagsböter, ej under trettio.

27 §.

Ej må straff enligt denna lag tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen

bör beläggas med strängare straff.

28 §.

Till straff enligt 26 § skall särskilt dömas, ändå att den brottslige dömes

till straff för annan förseelse mot denna lag.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot 21, 23

eller 26 §, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill förvunnen,

för varje gång åtal mot honom ägt rum, fällas till det straff, som för

sådan förseelse är stadgat.

I de fall, som i denna paragraf avses, må sammanlagda tiden för fängelsestraff

ej överstiga två år.

29 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

30 §.

Har någon gjort sig skyldig till förfarande, som enligt 23, 24, 25 eller 26 §

är belagt med straff, vare han pliktig ersätta därav uppkommen skada.

Envar, som eljest vidtagit stridsåtgärd, vilken enligt 10, 11, 12, 14 eller

15 § är förbjuden, eller som biträtt beslut örn anordnande av sådan åtgärd,

vare ock skyldig ersätta skada, som av åtgärden kommit.

31 §.

. Där de, som äga företräda förening, varom i 2 § sägs, besluta stridsåtgärd,

vilken enligt denna lag är förbjuden, vare jämväl föreningen pliktig ersätta

skada, som kommer av åtgärden.

32 §.

Har medlem i sådan förening, varom i 2 § förmäles, såvitt angår massåtgärd

gjort sig skyldig till otillåtet förfarande av den art, som i 30 § avses, och faller

^åtgärden inom föreningens verksamhetsområde, vare föreningen, när den

erhåller kännedom örn medlemmens handlingssätt, pliktig att, där så ske kan,

hindra honom från fortsättande av det olovliga förfarandet och förebygga skada

av detsamma. För sådant ändamål äge föreningen mot medlem tillämpa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

9

varje påföljd, vilken enligt stadgarna kan inträda på grund av åsidosättande av

förpliktelse, som åligger medlem. Föreningen må jämväl, oavsett vad stadgarna

innehålla, utesluta medlem för en tid av intill ett år.

Vad nu sagts örn medlem skall, där fråga är örn förbund av flera föreningar,

gälla örn ansluten förening, så ock örn dennas medlemmar.

Åsidosätter föreningen vad i denna paragraf stadgas, vare föreningen skyldig

ersätta därav uppkommen skada.

33 §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande

samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes

tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets

belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet

må ock äga rum.

34 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

Där förening, som avses i 2 §, är jämte medlemmar skadeståndsskyldig, må

föreningen förpliktas att till den, som lidit skadan, gälda även vad av skadeståndet

belöper på medlemmarna, men åge föreningen i sådant fall att av dem

söka åter vad föreningen sålunda utgivit. Vad i 32 § andra stycket sägs skall

äga motsvarande tillämpning.

35 §.

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall anhängiggöra sin

talan hos domstol, därest stridsåtgärd ägt rum, inom två år från dess avslutande

och i annat fall inom två år från det den gärning skedde, varå ersättningsskyldigheten

grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

Vissa bestämmelser örn rättegången.

36 §.

Förseelser mot denna lag åligger det allmän åklagare att beivra. Talan örn

ansvar för förseelse, som omförmäles i 20, 22, 23, 24, 25 eller 26 §, så ock örn

förbud mot stridsåtgärd, som vidtagits eiler varom hot framställts, må föras

förutom av den, som därigenom blivit kränkt, av sammanslutning för främjande

av yrkes- eller fackintressen, av vilken denne är medlem, såframt sammanslutningen

äger att kära inför domstol. Föres talan av åklagaren, åge

han ock yrka förbud mot stridsåtgärd.

37 §.

Förseelse, som avses i 21 §, skall åtalas vid rätten i den ort, där föreningen

har sitt säte.

I andra fall skall talan anhängiggöras vid rätten i den ort, där den näringsverksamhet

bedrives, som avses med vidtagen eller ifrågasatt stridsåtgärd,

eller, örn åtgärden ej avser sådan verksamhet, vid rätten i den kränktes hem
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

vist. Föres ej talan om ansvar, må svaranden ock sökas, där han är skyldig

att svara i mål örn gäld i allmänhet.

Äro genom en stridsåtgärd flera kränkta, må talan för dem gemensamt föras

vid envar domstol, som enligt vad ovan är sagt är behörig för en av dem.

38 §.

Rätten har att sörja för fullständig utredning och äger för sådant ändamål

inkalla vittnen och i övrigt införskaffa bevisning. Ändå att talan örn ansvar

ej föres, må rätten anlita polismyndighet för verkställande av erforderlig undersökning.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller för att

upplysningsvis höras, skall, evad allmän åklagare för talan i målet eller ej,

beträffande ersättning av allmänna medel för inställelse och sådan ersättnings

återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i lagen den 4 juni 1886 angående

ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål är stadgat.

I avseende å rättegången i övrigt skall gälla vad i lag är stadgat örn brottmål,

ändå att talan ej grundar sig å handling, som är belagd med straff.

39 §.

Framgår av omständigheterna, att massåtgärd igångsatts eller, när fråga är

om hot, är avsedd att igångsättas av förening, som enligt 2 § är behörig att

företaga dylik åtgärd, må förbud mot åtgärden ej meddelas, med mindre föreningen

blivit instämd i målet.

När skäl därtill äro, må rätten meddela förbud mot massåtgärd, ändå att

den, som svarar i målet, ej kunnat övertygas att hava medverkat vid det förfarande,

varom fråga är.

40 §.

Föreligga sannolika skäl till antagande att stridsåtgärd, varom i målet är

fråga, är stridande mot denna lag, äge rätten, när yrkande därom framställes,

meddela förbud mot stridsåtgärden för tiden intill dess laga kraft ägande utslag

föreligger.

Är å landet stämning uttagen, men har målet ej förevarit vid rätten, äge

domaren på ansökan meddela förordnande, varom nu är sagt. Innan förordnande

meddelas i fråga örn massåtgärd, vilken vidtagits eller är avsedd att

vidtagas av förening, som är behörig därtill, skall tillfälle beredas denna alt

yttra sig över ansökningen. Har förordnande meddelats, tage rätten vid första

rättegångstillfället i målet under omprövning, huruvida förordnandet skall äga

bestånd.

Förbud, varom i denna paragraf är sagt, kan när som helst återkallas av

rätten.

41 §.

Beslut örn förbud, som i denna lag avses, och örn återkallelse av sådant gånge

i verkställighet lika med laga kraft ägande dom.

42 §.

Uppkommer i mål, som denna lag avser, tvist örn fråga, vilken är av beskaffenhet

att enligt lagen örn arbetsdomstol böra avgöras av arbetsdomstolen,

skall rätten hänvisa parterna att där utföra sin talan beträffande denna fråga;

och vile målet i vad det beror av sagda fråga.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Z9; motioner.

11

43 §.

För att avgiva yttrande till rätten i fråga om behörighet enligt 2 eller 3 §

att vidtaga stridsåtgärd, så ock i fråga huruvida sådan åtgärd är att anse såsom

förbjuden enligt denna lag, skall finnas en nämnd med säte i Stockholm.

Rätten inhämte nämndens yttrande, när part det yrkar, så framt det ej prövas

vara utan betydelse för målet, så ock när rätten eljest finner det erforderligt.

I '' s

44 §.

Den nämnd, varom i 43 § sägs, skall bestå av ordförande och åtta ledamöter,

vilka förordnas av Konungen för viss tid. Ordföranden och en ledamot, vilken

förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och i^ domarvärv

erfarna. En ledamot skall äga särskild insikt och erfarenhet i såväl arbetsförhållanden

som ekonomiska förhållanden i allmänhet, övriga ledamöter

skola företräda de intressen, som hänföra sig till arbetsgivare och arbetare,

jordbruk, grosshandel, detaljhandel och industri. För vice ordföranden och

övriga ledamöter förordnar Konungen ersättare enligt de för ledamöter stadgade

grunder.

Nämnden vare beslutför med ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter,

som företräda särskilda intressen, tillkalle ordföranden dem, som i det

särskilda fallet äga största sakkunskap, därvid ock iakttages.att motsatta intressen

örn möjligt bliva i lika mån företrädda. Mot den, som i nämnden sitter,

gälle samma jäv som i lag stadgas i fråga örn domare. Den mening, varom

de flesta förenat sig, utgöre nämndens beslut; vid lika röstetal äge ordföranden

utslagsröst.

Erfordras närmare föreskrifter angående nämndens verksamhet, meddelas

sådana av Konungen.

45 §.

Föreligga i målet flera frågor, och skulle tidsutdräkt vållas av att någon

eller några frågor avgöras först i sammanhang med målet i övrigt, må slutligt

avgörande träffas i del av målet.

46 §.

Är part missnöjd med beslut, varigenom rätten jämlikt 40 § under rättegången

meddelat förbud eller förklarat, att förbud, som av domaren givits,

skall äga bestånd, äge han föra särskild klagan däröver.

Har domaren å landet meddelat förbud, som nu är sagt, må klagan föras hos

hovrätten; och vare tiden för besvärs anförande räknad från det klaganden

erhöll del av beslutet.

över hovrättens beslut i fråga, varom i denna paragraf sägs, må klagan ej

föras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1934 och gälla till och med

den 31 december 1939; dock att vad i lagen är stadgat skall gälla även efter

sistnämnda dag, såvitt angår ansvar och skadestånd i anledning av överträdelse,

som är begången under tiden för lagens giltighet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

I motionerna I: 283 och II: 489, vilka äro likalydande, har yrkats, att det

i propositionen framlagda lagförslaget ävensom lagen örn arbetsdomstol måtte

ändras i enlighet med i motionerna framförda synpunkter. Vid motionerna

hava fogats utkast till den av motionärerna ifrågasatta lagstiftningen, vilka

utkast äro av följande lydelse:

Herrar Johan Bernhard Johanssons m. fl. och Lindmans m. fl. motioner

I: 283 och II: 489.

1) Utkast

till

DAG OM VISSA EKONOMISKA STRIDSÅTGÄRDER.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med stridsåtgärd förstås i denna lag

dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller annan

därmed jämförlig åtgärd, nedan benämnda kollektiva stridsåtgärder,

dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal eller annat avbrytande av ekonomisk

förbindelse, såframt åtgärden, ensam eller i förening med annan samverkande

åtgärd av liknande beskaffenhet, är ägnad att medföra synnerligt

men för den, mot vilken åtgärden riktas.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar

gällande, vare det ej att anse såsom stridsåtgärd.

2 §.

Kollektiv stridsåtgärd må ej av anledning, som hänför sig till eller härrör

av arbetstvist eller annan motsättning på det ekonomiska området mellan särskilda

parter, igångsättas av annan än förening, i vars verksamhet ingår att

företaga sadan åtgärd. Vad sålunda stadgas skall dock icke vid arbetstvist

gälla om arbetsinställelse, som part utan samband med blockad eller bojkott

anordnar mot sin motpart i tvisten, ej heller vid annan ekonomisk motsättning

örn kollektiv stridsåtgärd, som part företager mot sin motpart för att förmå

denne att, utan slutande av avtal, i förhållande till angriparen tillämpa vissa

priser eller dylikt.

_ Där förening med verksamhet, som i första stycket sägs, utgör huvudorganisation

i förhållande till andra dylika föreningar, må ej dessa företaga kollektiv

åtgärd, utan ankommer detta på huvudorganisationen.

3 §.

Förening, som vill förbehålla sig att igångsätta kollektiv stridsåtgärd enligt

vad i 2 § stadgas, vare pliktig att hos länsstyrelsen i det län, där föreningen

har sitt säte, ställa säkerhet för skadestånd, som föreningen kan bliva förpliktad

utgiva enligt denna lag. Utan hinder av vad nu är sagt äge dock förening,

vilken är part i arbetstvist rörande kollektivavtals ingående, mot sin

motpart vidtaga arbetsinställelse jämte arbetsblockad.

Har säkerhet blivit ställd, men varder densamma tagen i anspråk för gäl
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

13

dande av skadestånd, vare föreningen pliktig att, inom en månad efter det länsstyrelsen

därom anmanat föreningen, fylla vad som brister.

Vad i andra stycket stadgas skall hava motsvarande tillämpning, örn länsstyrelsen

finner säkerheten ej längre vara betryggande eller böra jämlikt 5 §

ökas och därför anmanar föreningen att ställa ytterligare säkerhet.

4 §.

Säkerhet, som avses i 3 §, skall utgöras av penningar eller ock av värdehandlingar

eller borgen, som länsstyrelsen godkänner. Nedsättas penningar,

skola de av länsstyrelsen göras räntebärande genom insättning i bank.

Säkerheten skall gälla följande belopp:

1. för arbetsgivarförening: femtusen kronor för varje påbörjat antal av femtusen

arbetare, som av föreningens medlemmar sysselsättas;

2. för fackförbund, fackförening eller annan sådan förening av arbetare:

femtusen kronor för varje påbörjat antal av femtusen medlemmar;

3. för förening, .huvudsakligen bestående av köpmän eller andra näringsidkare,

vilka hava skyldighet att föra handelsböcker: femtusen kronor för varje

påbörjat antal av femhundra medlemmar; samt

4. för annan förening: femtusen kronor för varje påbörjat antal av ettusen

medlemmar.

Högsta belopp, för vilket säkerhet behöver ställas, vare i fall, som under

2.—4. sägs, femtiotusen kronor.

Ej må säkerheten tagas i mät för annan fordran än sådan, för vilken den

blivit ställd.

5 §•

Vill förening ställa säkerhet, vare den tillika pliktig att till länsstyrelsen

ingiva:

1. föreningens stadgar, innefattande bestämmelser huru beslut skall åstadkommas

och val av styrelse äga rum;

2. uppgift å de personer, som hava säte i föreningens styrelse eller som eljest

äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser;

3. uppgift å antalet medlemmar i föreningen jämte underlydande föreningar

eller, i fall som i 4 § andra stycket 1. avses, å antalet arbetare.

Beslutes ändring i stadgarna eller sker ändring i de förhållanden, varom

ovan under 2. sägs, skall anmälan härom omedelbart göras hos länsstyrelsen.

Där på grund av ändring i förhållande, som i 4 § andra stycket avses, nedsatt

säkerhet bör ökas, vare föreningen pliktig att genast föranstalta därom.

Vad i andra och tredje styckena stadgas äge ej tillämpning, örn föreningen

hos länsstyrelsen anmäler, att föreningen avstår från behörigheten att igångsätta

kollektiv stridsåtgärd. I sådant fall äge föreningen återfå säkerheten,

där länsstyrelsen finner skäl till antagande, att denna ej behöver tagas i anspråk

på grund av stridsåtgärd, som redan vidtagits.

Om vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder mot part).

6 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare

av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget.

Ej heller må man vidtaga sådan åtgärd mot någon för att hindra honom

att föra talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutslcottets utlåtande Nr 29; motioner.

eller tillhandagå ämbets- eller tjänsteman eller för att utöva vedergällning för

vad han gjort i nu angivet hänseende.

7 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon, såframt därmed åsyftas att av religiösa,

politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom.

8 §•

Sedan arbetshäst eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd

ej äga rum mot någon, där syftet är att utöva vedergällning för hans

ställning till tvisten. Samma lag vare, där förhållande för vilket vedergällning

åsyftas upphört redan före tvistens avslutande.

9 §•

Kollektiv stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon för att förmå eller hindra

honom att inträda i eller utträda ur förening eller annan sammanslutning. Ej

heller må, oavsett vad i arbets- eller hyresavtal stadgas örn rätt till uppsägning,

avtalet i sådant syfte uppsägas i fall som avses i 1 § första stycket,

utan så är att arbetsledare eller annan i förtroendeställning finnes på grund

av denna sin ställning icke böra vara medlem av förening, som avser tillvaratagande

av honom underställd personals intressen, eller annan sådan anledning

föreligger.

Vad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för vidtagande av stridsåtgärd

i syfte att åstadkomma föreskrift i kollektivavtal, enligt vilken förtroendeman

som i första stycket sägs icke må tillhöra förening av sist omförmäld

beskaffenhet.

Ej må i något fall kollektiv stridsåtgärd vidtagas i ändamål att uppnå föreskrift

i kollektivavtal att alla i ett företag anställda eller en eller flera grupper

av dem skola tillhöra viss förening, med mindre undantag medgives beträffande

dem som vunnit anställning redan före den kollektiva stridsåtgärdens

vidtagande och vilkas anställande icke föranletts av att stridsåtgärden var

väntad.

10 §.

När någon utan biträde av annan än make, avkomlingar, avkomlings make,

adoptivbarn eller egna eller makes föräldrar eller syskon eller högst fyra

oskylda arbetare driver näring eller utför arbete för egen räkning må kollektiv

stridsåtgärd ej vidtagas mot honom i anledning av tvist rörande arbetsförhållandet.

11 §.

Ej må någon, sig eller annan till orättmätig vinning, avtvinga annan gods

eller penningar genom att mot honom rikta kollektiv stridsåtgärd eller hot

därom.

Till orättmätig vinning vare ej att hänföra att borgenär erhåller betalning

av någon, som av gäldenären övertagit egendom eller rörelse och därvid uppsåtligen

sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden.

12 §.

Örn förbud mot stridsåtgärder i vissa fall är stadgat i lagen örn kollektivavtal.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

15

Om stridsåtgärder med medelbart syfte (stridsåtgärder mot tredje man).

13 §.

Där i 7—11 §§ eller lagen om kollektivavtal stadgas förbud mot stridsåtgärd

med omedelbart syfte må icke i anledning av sådan motsättning till part som

där avses någon som helst stridsåtgärd riktas mot den som ej har del i tvisten.

14 §.

I tvist örn ingående av avtal rörande arbets- eller transportprestation, köp,

arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller annat sådant

avtal må, ehuru stridsåtgärd mot part i tvisten icke är förbjuden, stridsåtgärd

ej riktas mot tredje man såsom medel att påverka parten. Lika med tvist örn

avtals ingående anses tvist örn dess tillämpning.

Yad i första stycket stadgas skall ock gälla, där någon vill förmå annan,

till vilken han står i ekonomisk motsättning, att, utan slutande av avtal i

förhållande till honom tillämpa vissa priser eller göra annan dylik utfästelse.

I konkurrenstvist rörande kundkrets, prissättning, affärsbetingelser, arbetstillfälle

eller dylikt må, ehuru stridsåtgärd mot part i tvisten icke är förbjuden,

kollektiv stridsåtgärd ej riktas mot tredje man för att förmå honom att

avbryta sina ekonomiska förbindelser med parten eller vidtaga annan liknande

åtgärd mot denne.

15 §.

Det i 14 § stadgade skyddet för tredje man tillkommer icke:

1. medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § avses, där han

till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gent emot föreningen i

avseende å tvisten;

2. den som under arbetstvist utför arbete, som förklarats i blockad, såframt

icke blockaden är enligt denna lag otillåten eller han allenast kvarstannar

i anställning, som han erhållit före tvisten, innan denna var väntad;

3. den som under arbetstvist sysselsätter arbetare, vilken i anledning av

tvisten nedlagt arbete eller ock utestängts från sådant, såframt icke utestängningen

är enligt lag otillåten;

4. den som under tvisten lämnar part ekonomiskt understöd eller efter omläggning

eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bispringer honom;
5.

den som äger aktier till värde överstigande hälften av aktiekapitalet i

aktiebolag, som är part i tvisten, så ock den som är annan delägare än kommanditdelägare

i handelsbolag, som är part i tvisten.

Vad ovan i denna paragraf är sagt har icke avseende å skyddsarbete. Till

skyddsarbete hänföres arbete som icke kan anstå utan fara för människor eller

för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, husdjur, mogen gröda,

maskiner, varulager eller dylikt, så ock lossning av fartygslast, annat arbete

som enligt föreskrift i kollektivavtal skall såsom skyddsarbete anses.

Vad örn skyddsarbete är stadgat galle ock örn arbete som någon är pliktig att

utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, så ock arbete

vars eftersättande kan medföra ansvar för tjänstefel.

16 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd

i anledning av att han oaktat åtagande i arbetsavtal, under arbetsinstäl
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

leise vägrat att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra annat

arbete än i 15 § sista stycket sägs.

17 §.

Utan hinder av vad i 14 § stadgas må stridsåtgärd vidtagas i syfte att genom

utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av kollektivavtal

bispringa part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd må ej omfatta

annat än arbetsinställelse jämte arbetsblockad.

Om påföljd ay överträdelse ay denna lag.

Om förbud.

18 §.

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som enligt denna lag ej må äga rum, eller

framställt hot örn sådan åtgärd, äger domstolen efter därom förd talan meddela

förbud mot åtgärdens fortsättande eller anordnande; och må domstolen

tillika, där fråga är örn kollektiv stridsåtgärd, förelägga den som anordnat åtgärden

att ej mindre inom viss kort tid i tidning, som av domstolen bestämmes,

införa meddelande om åtgärdens hävande, så ock på lämpligt sätt som

domstolen kan bestämma avlysa åtgärden. Införes ej i enlighet med vad domstolen

bestämt sådant meddelande i tidning, som ovan sägs, äger den, mot vilken

stridsåtgärden riktas, på den förpliktades bekostnad själv på lämpligt sätt

föranstalta örn sådant kungörande.

Förbud som ovan sagts må, när yrkande därom framställes, meddelas under

rättegången för tiden intill dess dom i saken varder avkunnad, där sannolika

skäl föreligga till antagande att stridsåtgärd varom i målet är fråga är stridande

mot denna lag. Förbudet eller föreskriften kan när som helst återkallas

av domstolen.

Har förbud meddelats i anledning av uppsägning av arbets- eller hyresavtal

eller hot örn sådan åtgärd, må, så länge förbudet består, allmän domstol eller

annan myndighet, där förbudet bragts till dess kännedom, icke å uppsägningen

grunda beslut örn avhysning eller annan verkställighet, ej heller verkställa sådant

å uppsägningen grundat beslut.

När skäl därtill äro må domstolen meddela förbud mot kollektiv stridsåtgärd,

ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas att hava medverkat

vid det förfarande varom fråga är.

Om straff.

19 §.

Anordnas kollektiv stridsåtgärd i strid mot 2 §, vare envar, som biträtt beslut

härom eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga i

åtgärden,^ förfallen till dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till fängelse i högst ett år dömas.

Har förening, som jämlikt 2 § är behörig att vidtaga kollektiv stridsåtgärd,

anordnat sådan åtgärd utan att hava iakttagit vad i 3 § är stadgat, skall envar,

som biträtt beslut örn åtgärden, dömas till det ansvar, som i första stycket

är sagt.

20 §.

Åsidosättes föreskrift, som i 5 § andra stycket är meddelad, straffes den

försumlige med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

17

21 §.

Den som i meddelande, vilket är avsett att sprida kännedom örn kollektiv

stridsåtgärd, lämnar uppenbart oriktig eller missvisande framställning, straffes,

där han ägt eller med skälig omsorg bort vinna kännedom örn rätta förhållandet,

med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

till fängelse dömas.

22 §.

Har stridsåtgärd anordnats i strid mot 6 § eller har i anledning av motsättning,

som där sägs, stridsåtgärd riktats mot tredje man, varde envar som biträtt

beslut örn kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker

förmå annan att deltaga däri, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd,

dömd till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till

dagsböter.

Var stridsåtgärden eller motsättningen sådan som i 7 § sägs dömes till fängelse

i högst ett år eller dagsböter.

Hotar man någon med stridsåtgärd varom i denna paragraf är sagt, straffes

i fall som i första stycket avses med fängelse i högst ett år eller dagsböter

och eljest med dagsböter.

23 §.

Vidtages i strid mot 10 § kollektiv stridsåtgärd, varde envar, som biträtt

beslut örn sådan åtgärd eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att

deltaga däri, dömd till dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande

må till fängelse dömas.

24 §.

Varda gods eller penningar någon avtvungna på sätt i 11 § sägs eller genom

att mot tredje man riktas stridsåtgärd eller hot därom, skall envar som

biträtt beslut örn kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker

förmå annan att deltaga däri, så ock den som vidtagit annat stridsåtgärd, dömas

till fängelse eller dagsböter.

Därest sådant tvång, som i första stycket avses, blivit försökt men ej fullbordat,

varde gärning, som där är sagd, straffad med fängelse i högst ett år

eller dagsböter.

25 §.

Har mot stridsåtgärd meddelats förbud som i 18 § avses, men anordnas

eller fortsättes åtgärden likväl, varde envar som åsidosätter förbudet genom

att biträda beslut örn kollektiv stridsåtgärd eller genom att uppmana eller eljest

söka förmå annan att deltaga däri eller ock genom att vidtaga eller fortsätta

annan stridsåtgärd, dömd till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till dagsböter, ej under trettio.

Åsidosättes eljest föreläggande, som i 18 § sägs, och fortgå stridsåtgärderna,

dömes till dagsböter eller om upprepat föreläggande åsidosättes till dagsböter

eller fängelse i högst 6 månader.

26 §.

Innefattar handling, varå straff är utsatt i denna lag, tillika brott efter

annan lag, dömes till särskilt straff efter vardera lagen.

27 §.

Till straff enligt 25 § skall särskilt dömas, ändå att den brottslige dömes

till straff för annan förseelse mot denna lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. 2 avd. Nr 29.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29 j motioner.

Den som under tid då han är ställd under tilltal för förseelse mot 20, 21

eller 25 § fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill förvunnen,

för varje gång åtal mot honom ägt rum, fällas till det straff, som för sådan

förseelse är stadgat.

I de fall, som i denna paragraf avses, må sammanlagda tiden för fängelsestraff

ej överstiga två år.

28 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

Om skadestånd.

29 §.

Har någon gjort sig skyldig till förfarande som enligt 21, 22, 23, 24 eller

25 § är belagt med straff, vare han pliktig ersätta därav uppkommen skada.

Envar, som eljest vidtagit stridsåtgärd, vilken enligt 8, 9, 13 eller 14 § är

förbjuden, eller som biträtt beslut örn anordnande av sådan åtgärd, vare ock

skyldig ersätta skada som av åtgärden kommit.

30 §.

Där de, som äga företräda förening, varom i 2 § sägs, besluta stridsåtgärd,

vilken enligt denna lag är förbjuden, vare jämväl föreningen pliktig ersätta

skada, som kommer av åtgärden.

31 §.

Har medlem i sådan förening, varom i 2 § förmäles, såvitt angår kollektiv

åtgärd, gjort sig skyldig till otillåtet förfarande av den art som i 29 § avses och

faller åtgärden inom föreningens verksamhetsområde, vare föreningen, när

den erhåller kännedom örn medlemmens handlingssätt, pliktig att, där så ske

kan, hindra honom från fortsättande av det olovliga förfarandet och förebygga

skada av detsamma. För sådant ändamål åge föreningen mot medlem tillämpa

varje påföljd, vilken enligt stadgarna kan inträda på grund av åsidosättande

av förpliktelse, som åligger medlem. Föreningen må jämväl, oavsett vad stadgarna

innehålla, utesluta medlem för en tid av intill ett år.

Vad nu sagts örn medlem skall, där fråga är om förbund av flera föreningar,

gälla örn ansluten förening, så ock örn dennas medlemmar.

Åsidosätter föreningen vad i denna paragraf stadgas, vare föreningen skyldig

ersätta därav uppkommen skada.

32 §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande

samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes

tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må

skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet

må ock äga rum.

33 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Föres, sedan

skadeståndsskyldighet ålagts någon, av den skadelidande talan mot annan, må

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29 j motioner.

19

i den mån det finnes skäligt denne förpliktas att gemensamt med den förre,

en för båda och båda för en, gälda skadestånd.

Där förening, som avses i 2 §, är jämte medlemmar skadeståndsskyldig, må

föreningen förpliktas att till den, som lidit skadan, gälda även vad av skadeståndet

belöper på medlemmarna, men åge föreningen i sådant fall att av dem

söka åter vad föreningen sålunda utgivit. Vad i 31 § andra stycket sägs

skall äga motsvarande tillämpning.

34 §.

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall anhängiggöra sin

talan hos domstol, därest stridsåtgärd ägt rum, inom två år från dess avslutande

och i annat fall inom två år från det den gärning skedde, varå ersättningsskyldigheten

grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

Om rättegången.

35 §.

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas och avgöras av arbetsdomstolen.

För behandling av sådana mål skola utöver de ledamöter jämte ersättare

som förordnas enligt lagen örn arbetsdomstol av Konungen för en tid av två

år i sänder utses två ledamöter med särskild insikt i handel och två ledamöter

med särskild insikt i jordbruk jämte ersättare för dem.

I mål som avse tillämpningen av denna lag vare domstolen domför med ordförande

och fyra ledamöter. Bland ledamöter och ersättare som företräda särskilda

intressen tillkalle ordföranden dem som i det särskilda fallet äga största

sakkunskap, därvid ock iakttages att motsatta intressen örn möjligt bliva i lika

mån företrädda.

36 §.

Vid domstolen skola vara anställda en eller, där så erfordras, flera åklagare

för utförande av allmänt åtal i mål enligt denna lag, så ock i talan örn förbud

i fall som avses i 37 § första stycket. Åklagare förordnas av Konungen.

37 §.

Talan om förbud enligt 18 § må föras förutom av den, som genom stridsåtgärden

eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning för främjande av

närings- eller yrkesintressen, av vilken denne är medlem, så framt sammanslutningen

äger kära inför domstol, ävensom av vid domstolen anställd åklagare

på anmälan av annan målsägande än sådan sammanslutning som här avses.

Talan örn ansvar enligt denna lag må föras förutom av åklagaren och målsäganden,

av sammanslutning som nyss sagts.

38 §.

Med avseende å mål angående tillämpningen av denna lag skall i övrigt i

tillämpliga delar gälla vad som är stadgat dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen

om arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14 samt 16 §§ lagen örn fri rättegång.

Ändå att talan örn ansvar ej föres, må domstolen och där anställd åklagare

anlita polismyndighet för verkställande av erforderlig undersökning.

39 §.

Vad i denna lag stadgas därom att viss åtgärd ej må äga rum eller att den

förskyller straff skall ej föranleda att tvång eller försök till tvång medelst hot

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

om sådan åtgärd medför ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 § strafflagen;

ej heller skall hot örn åtgärd, varom nu sagts, föranleda straff enligt

15 kap. 23 § strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1935 och gälla till och med den 31

december 1940; dock att lagen skall äga tillämpning även efter sistnämnda

dag såvitt angår påföljd av förfarande, vilket under tiden för lagens giltighet

ägt rum i strid mot densamma.

Då ledamöter och ersättare första gången utses enligt 35 § skall förordnandet

gälla intill den tid då förordnande enligt 4 § i lagen örn arbetsdomstol utgår.

2) Utkast

till

ÄNDRING I LAGEN DEN 22 JUNI 1928 OM ARBETSDOMSTOL.

1 §•

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal och mål enligt

lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder skall finnas en domstol med säte i

Stockholm, kallad arbetsdomstol.

Angående arbetsdomstolens sammansättning och rättegången vid arbetsdomstolen

i mål enligt lagen örn vissa ekonomiska stridsåtgärder gäller vad i

nämnda lag är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1935 och gälla till och med den 31

december 1940, dock att lagen skall jämväl efter sistnämnda dag äga tillämpning

såvitt angår påföljd av förfarande, vilket under tiden för giltigheten av

lagen örn vissa ekonomiska stridsåtgärder ägt rum i strid mot densamma.

Övriga motioner.

Vad övriga motionärer hemställt återgives i det följande.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, tillåter

sig utskottet att, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa

till motionerna.

Här må omnämnas, att några av de i anledning av förevarande proposition

nr 31 väckta motionerna i vissa delar behandlats i andra av utskottet denna

dag avgivna utlåtanden, nämligen motionerna I: 280, II: 495 och II: 499 i utlåtandet

nr 30 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 32 med förslag

till lag angående tillägg till lagen den 28 maj 1920 örn medling i arbetstvister,

motionerna I: 283, II: 489 och II: 495 i utlåtandet nr 31 i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag till lag örn ändrad lydelse av 11

kap. 8 § strafflagen samt motionen II: 495 i utlåtandet nr 32 i anledning av

väckta motioner angående visst tillägg till 11 kap. strafflagen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

21

Historik.

1929 års riksdag.

Spörsmålet om lagstiftningsåtgärder till tryggande av tredje mans rätt till

neutralitet i ekonomiska konflikter upptogs såsom ett fristående problem första

gången vid 1929 års riksdag. I tvenne likalydande motioner i båda kamrarna

(1:12 av herr Frändén m. fl. och 11:21 av herr Nygren m. fl.) hemställdes

nämnda år, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning

rörande lämpligaste lagstiftningsåtgärder för tryggande av tredje mans

rätt till neutralitet i arbet skonflikt, varvid frågan örn skadestånd till näringsidkare,

som drabbades av övergrepp, måtte särskilt beaktas.

I yttrande över motionerna avstyrkte socialstyrelsen den ifrågasatta lagstiftningen.

Jämväl andra lagutskottet avstyrkte (i utlåtande nr 42) motionerna.

I en avgiven reservation (av herrar Westman, von Sydow, Frändén, Magnusson

i Skövde, Johanson i Hallagården och Petersson i Lerbäcksbyn) hemställdes

emellertid örn skrivelse till Kungl. Maj:t i motionernas syfte. Från

denna reservation, som blev utgångspunkten för den senare verkställda utredningen

i ämnet, må följande återgivas (reservanterna angiva den lydelse utskottets

utlåtande enligt deras mening borde ha):

Utskottet förbiser ej, att det kommer att vara förenat med åtskilliga svårigheter

att åstadkomma en lagstiftning i syfte att skydda tredje mans neutralitet

vid arbetskonflikter.

Från början synes det emellertid stå klart, att man vid en dylik lagstiftning

bör undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot vare

sig arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer eller att giva den karaktären

av strafflag.

Den ifrågasatta lagstiftningen synes böra begränsas till att meddela regler

örn skadeståndsskyldighet gentemot tredje man. En dylik skyldighet torde

böra inträda huvudsakligen i de fall, att blockad, bojkott eller annan därmed

jämförlig stridsåtgärd vidtages för att vid arbetskonflikt med kränkning av

föreningsrätten tvinga någon, som står utanför konflikten, att inträda i eller

utträda ur organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att dylik stridsåtgärd

tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta sig ekonomiska uppoffringar

för att understödja endera parten eller då maning i en eller annan

form att deltaga i stridsåtgärd ställes till annan än den stridande organisationens

medlemmar.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta örn utredning,

huruvida och på vad sätt lagstiftningsåtgärder må vidtagas för att

bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet står utanför arbetskonflikt,

men likväl oförskyllt tillfogas skada genom blockad, bojkott eller

andra stridsåtgärder, som riktas mot honom.

Det må här anmärkas, att fyra reservanter i utskottet (herrar Almkvist,

Granström, Jeppsson och Andersson i Rasjön) instämde i utskottets kläm men

voro skiljaktiga beträffande motiveringen, i vilket hänseende anfördes (jämväl

dessa reservanter angiva den lydelse utskottsutlåtandet enligt deras mening

borde lia):

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Den kränkning av tredje mans rätt till neutralitet i konflikter mellan arbetsgivare

och arbetare, som stundom förekommer, anse motionärerna vara

av den allvarliga beskaffenhet, att ett ingripande av statsmakterna i lagstiftningsväg.

är. av behovet påkallat. Motionärerna ifrågasätta, huruvida icke

de organisationer eller enskilda, som igångsätta och genomföra bojkottövergrepp

mot neutral part, böra genom lagstiftning göras ekonomiskt ansvariga

för de skadeverkningar, som därav kunna uppstå.

Utskottet anser det vara av erfarenheten bestyrkt, att kränkning av tredje

mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter icke sällan förekommer. Det

torde även vara obestridligt, att denna kränkning understundom äger rum

under former, som äro ägnade att i särskild grad tilldraga sig allmän uppmärksamhet,

medföra förluster och framkalla känslor av otrygghet i den

borgerliga näringens utövande hos dem, som utan sin förskyllan bli lidande

av blockad- eller bojkottåtgärder, samt irritation och missnöje bland dem, som

drabbas av stridsmetodernas indirekta följder.

Emellertid torde det av motionärerna berörda spörsmålet vara, på sätt socialstyrelsen

i sitt yttrande framhåller, ett bland de mera komplicerade på sociallagstiftningens

område på grund av de svårigheter, som i detta fall möta för

lagstiftningens effektiva upprätthållande. Möjligheterna att kringgå eventuella

bestämmelser äro nämligen både många och lätt tillgängliga. En bojkott

mot t. ex. en näringsidkare kan lätt igångsättas utan att formliga bevis på

åtgärdens ursprung och verkningar kunna erhållas.

Vid sådant förhållande anser utskottet det böra undersökas, huruvida icke

en lösning kan vinnas på annan väg, exempelvis genom avtal därom arbetsgivare

och arbetarorganisationer emellan.

I detta avseende finner sig utskottet böra erinra därom, att på initiativ av

den nuvarande socialministern en delegation blivit tillsatt i syfte att främja

samförstånd mellan parterna på arbetsmarknaden och humanisera striderna

på det produktiva livets områden.

Därest genom denna delegation en lösning kunde vinnas av frågan om

tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, skulle en verkligt betydelsefull

insats bliva gjord. Och detta så mycket hellre, som en överenskommelse

härutinnan mellan parterna med all sannolikhet skulle komma att erhålla en

högre grad av effektivitet än den i motionerna förordade åtgärden.

Intill dess, att en undersökning blivit verkställd, huruvida icke en lösning

kan vinnas på nu angivna väg, anser sig utskottet icke böra biträda det av

motionärerna framställda förslaget.

Vid frågans behandling i riksdagen godkände första kammaren (genom

lottning) herrar Westmans m. fl. reservation, medan andra kammaren biföll

utskottets hemställan med utslutande av dess motivering.

Kungl Maj:t den 22 november 1929.

Frågan upptogs därefter genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1929,

då professorn Ragnar Bergendal erhöll uppdrag att inom socialdepartementet

biträda med utredning i ämnet. I yttrande till statsrådsprotokollet uttalade

därvid föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, följande angående

föremålet för utredningen.

. Den offentliga diskussion, som förekommit i frågan örn tredje mans rätt

till neutralitet i arbetstvister, har oftast haft sin utgångspunkt i särskilda

fall av övergrepp, mot vilka rättsmedvetandet hos stora befolkningsgrupper

reagerat. Härav har följt, att man för det mesta rört sig med mera allmänt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

23

formulerade önskemål och begrepp. Vad man velat hindra med en önskad

lagstiftning synes i allmänhet huvudsakligen hava varit stridsåtgärder för

att tvinga den, som står och vill stå utanför en konflikt, antingen att träda in

i eller ut ur en av striden berörd organisation av arbetare eller arbetsgivare

eller att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för understödjande av endera

parten eller att -överhuvud på ett eller annat sätt deltaga i striden. En

fredlig medborgare, vilken vill vara neutral i en arbetskonflikt, borde icke

behöva utsättas för förluster, ja kanske riskera sin välfärd, genom tvång från

andra medborgares sida. Till förhindrande härav synes man emellertid i allmänhet

icke vilja förorda straffansvar utan snarare stadgande av skyldighet

att ersätta genom neutralitetskränkningen vållad skada. Anspråken på dylik

lagstiftning uppställas icke ensidigt, utan de rikta sig mot tvångsåtgärder

från båda parternas sida, låt vara att arbetarpartens åtgöranden varit de i

praktiken och diskussionen mest framträdande.

De sålunda framställda anspråken på åtgärder för tryggande av tredje mans

rätt framstå i och för sig såsom skäliga. Då det gäller att söka bot för antydda

missförhållanden, möter man emellertid omedelbart svårigheter med

hänsyn till ärendets oklara läge. Uppenbarligen är det därför i första hand

angeläget att söka klarlägga de avsedda missförhållandenas art och omfattning.

Därjämte bör undersökas, i vilken utsträckning redan gällande^ lagstiftning

bereder möjlighet till ingripande, samt anledningen till att sådant

ingripande hittills icke i avsevärd utsträckning synes hava förekommit. Slutligen

bör noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder, som äro

ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten därav.

Först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att bilda

sig en uppfattning örn de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas kunna

och böra ifrågakomma. Man bör också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet

som underlag överläggningar mellan huvudparternas organisationer

skola med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder

sådana som de, vilka här äro i fråga.

1931 och 1932 års riksdagar.

Vid 1931 och 1932 års riksdagar väcktes motioner örn utvidgningar av den

åt professorn Bergendal uppdragna utredningen örn tredje mans rätt till neutralitet

i arbetskonflikter samt örn påskyndande av berörda utredning, nämligen

vid 1931 års riksdag motionerna 1:129 av herr Trygger m. fl., 1:131 av herr

Nilsson, Petrus, m. fl., 11:186 av herr Lindman m. fl. och 11:193 av herr

Olsson i Kullenbergstorp m. fl. samt vid 1932 års riksdag motionerna 1:187

av herr Trygger m. fl. och 11:264 av herr Lindman m. fl. Motionerna behandlades

av andra lagutskottet i utlåtande nr 31 vid 1931 års riksdag och i

utlåtande nr 12 vid 1932 års riksdag.

Riksdagen beslöt, att motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Professorn Iiergentlals utredning.

Professorn Bergendal avlämnade den 30 november 1933 utredning angående

tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande

spörsmål (statens offentliga utredningar 1933: 36). Vid utredningen voro

såsom bilagor fogade dels ett utkast till lag med vissa bestämmelser mot eko
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottet utlåtande Nr 29.

nomiska stridsåtgärder, dels ett utkast till lag om ändring av 11 kap. strafflagen,

dels ock ett utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen. Dessa utkast

vörö enligt vad i betänkandet framhölls av preliminär natur och den sakkunnige

förutsatte att definitiva lagstiftningsåtgärder föreginges av fortsatt

utredning.

Rörande det närmare innehållet i lagutkasten hänvisar utskottet till betänkandet.

Utskottet vill allenast här anmärka att enligt de framlagda lagutkasten

skulle lagstiftningen i ämnet så till vida bygga på den grundval, som

angivits av utskottsreservanterna vid 1929 års riksdag, att tredje mans rätt

till neutralitet i konflikter skulle vara den bärande huvudtanken i lagstiftningen.

Ehuru sålunda den sakkunnige förordade en lagstiftning, byggd på tanken

örn tredje mans neutralitet i konflikter, innebar hans förslag till utformning

av lagbestämmelser i skilda hänseenden utvidgningar av eller eljest avvikelser

från den tidigare angivna ramen för lagstiftningen.

Den sakkunnige föreslog sålunda en utvidgning av den ifrågasatta lagstiftningen

till att gälla neutralitets sky dd för tredje man även vid andra konflikter

än arbetskonflikter.

Den sakkunnige föreslog vidare, att lagstiftningen skulle omfatta även

spörsmålet örn strejkbrytare och deras behandling.

En avvikelse från den tidigare angivna utgångspunkten för en lagstiftning

innefattades jämväl i den sakkunniges förslag att utforma lagen såsom en

strafflag.

Enligt den sakkunniges lagutkast skulle mål, som avsåge tillämpningen av

den ifrågasatta lagstiftningen, handläggas vid de allmänna domstolarna.

Över den sakkunniges utredning ha yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter

och sammanslutningar.

Yttrandena ha tryckts (statens offentliga utredningar 1934: 10). Beträffande

yttrandenas innehåll hänvisar utskottet till nämnda publikation.

Kungl. Maj:t den 9 mars 1934.

Den 9 mars 1934 tog Kungl. Maj :t ställning till spörsmålet örn ärendets vidare

behandling. Vid sin anmälan av ärendet för Kungl. Majit nämnda dag

hemställde föredragande departementschefen, statsrådet Möller, örn bemyndigande

att tillkalla en kommission för ytterligare prövning av det föreliggande

lagstiftningsproblemet. Det egentliga utredningsarbetet borde enligt departementschefens

mening anförtros åt tre personer. Härutöver borde kommissionen

bestå av högst tio representanter för olika meningsriktningar.

Som direktiv för kommissionens arbete anförde departementschefen i huvudsak

följande.

Vid^ den ytterligare utredning av det föreliggande lagstiftningsproblemet,

som sålunda nu bör komma till stånd, torde utredningsmännen böra ingående

pröva de erinringar, som i de avgivna utlåtandena framställts mot det föreliggande

utkastet till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder.

De böra därvid överväga en sådan läggning av en eventuell lag i ämnet,

att densamma icke får karaktären av strafflag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

25

Bland övriga viktigare frågor, som kräva ytterligare prövning och som ej

omnämnts i det föregående, vill jag fästa uppmärksamheten på lagutkastets

ställning till sympatistrider. Det förhållandet att dessa undantagits från förbudet

mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, såvida de hava karaktären

av arbetsnedläggelse, synes stundom kunna leda till att den lovliga totala arbetsnedläggelsen

tillgripes i stället för den mindre omfattande och ur arbetsfredens

synpunkt mindre störande partiella blockaden. Vidare erfordras en

förnyad prövning av lagutkastets bestämning av neutralitetsbegreppet, särskilt

i vad avser strejbrytare som under pågående konflikt fortsätta arbetet.

Lagutkastets ståndpunkt, att uppsägning av skriftligt avtal i vedergädlningssyfte

eller såsom en akt av föreningstvång eller föreningsrättskränkning förbjudes,

medan uppsägning av muntligt avtal i samma syfte icke drabbas av

samma förbud och påföljd, har från flera håll kritiserats och synes på nytt

böra övervägas. Möjligheten att mera effektivt än i lagutkastet skett skydda

kontorspersonals, arbetsledares och andra anställdas neutralitet under arbetskonflikt

bör ytterligare prövas, såsom ock påyrkats i yttranden från Sveriges

kontoristförening och Sveriges arbetsledareförbund. Härvid torde särskilt

övervägas ogiltigförklarande av avtalsbestämmelser, genom vilka den anställde

frånhänder sig sin neutralitet.

Uppgiften för en lagstiftning bör huvudsakligen vara att utmönstra vissa

slags stridsåtgärder på den grund att de verka obilligt och irriterande genom

att indraga utomstående neutrala i dem ovidkommande konflikter. Att i en

lagtext noggrant definiera vilka stridsåtgärder böra ur angivna synpunkter

förbjudas är, enligt vad det föreliggande lagutkastet och avgivna remissyttranden

giva vid handen, synnerligen vanskligt. Örn emellertid kriminalisering

undvikes, torde dessa svårigheter minskas. I händelse av en sådan omläggning

av lagstiftningen skulle dessutom tanken på en central specialdomstol

eller skiljenämnd för prövning av hithörande frågor kunna upptagas till prövning.

Med hänsyn till att man rör sig på ett nytt och svåröverskådligt område,

där en lagstiftning skulle innebära brytning med vissa hittills tillämpade bruk

såväl på arbetsmarknaden som inom affärslivet, torde vidare böra övervägas en

sådan anordning, att den centrala domstolen eller nämnden äger meddela förbud

mot stridsåtgärder av viss i lagen angiven art, och att särskild påföljd

inträder först vid vägran att efterkomma sådant förbud.

Till ledamöter av kommissionen att handhava det egentliga utredningsarbetet

förordnade departementschefen ordföranden i arbetsdomstolen, f. d. justitierådet

A. Lindhagen, professorn Bergendal och häradshövdingen, förutvarande

justitieombudsmannen S. E. Ekberg. Till ledamöter av kommissionen utsågos

därjämte verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen G.

Söderlund, ledamoten av landssekretariatet J. A. Forslund, redaktören för tidskriften

Kooperatören A. Gjöres, verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund

Y. O. L. Strömberg, ordföranden i riksförbundet landsbygdens folk,

hemmansägaren C. G. Johansson i Stora Skedvi och ombudsmannen hos Sveriges

arbetsledareförbund E. Ahlberg samt slutligen ledamoten av riksdagens

första kammare, lantbrukaren P. Gustafsson i Benestad, ledamoten av riksdagens

första kammare redaktören S. Hansson, ledamoten av riksdagens första

kammare, numera generaldirektören A. S. E. Larsson och professorn N. H. Å.

Hassler. Åt Lindhagen uppdrogs tillika att vara kommissionens ordförande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Tretton maiinakoinmissioiiens förslag.

Den 4 maj 1934 avlämnade kommissionen betänkande med förslag dels till

lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder, dels ock till lag örn ändring i

11 kap. strafflagen. Betänkandet har tryckts (statens offentliga utredningar

1934:16).

Kommissionen förutsatte att de framlagda lagförslagen skulle kompletteras

med vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen, ehuru kommissionen ej framlade

förslag i sådant hänseende.

Kommissionens lagförslag ha avtryckts i utskottets utlåtande (sid. 3—12) i

samband med redogörelsen för den av herr Sandberg väckta motionen II:

495.

Beträffande det närmare innehållet i lagförslagen får utskottet i den mån

redogörelse därför icke lämnas här nedan hänvisa till utlåtandet i nämnda del.

över kommissionens förslag ha yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter

och sammanslutningar. Yttrandena ha tryckts (statens offentliga utredningar

1934:30). I propositionen lämnas kortfattade redogörelser för yttrandenas

innehåll.

1934 års riksdag.

Med anledning av åtta vid 1934 års riksdag väckta motioner, nämligen motionerna

i första kammaren nr 150 av herr Petrus Nilsson m. fl. och nr l5l, 152

och 153 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl., samt motionerna i andra

kammaren nr 290 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl. och nr 337, 338 och!

339 av herr Lindman m. fl., anhöll riksdagen i skrivelse den 11 juni 1934 (nr

370), under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen

godkända utlåtande nr 47, att Kungl. Maj:t, med beaktande av vad utskottet

i sitt nämnda utlåtande anfört, ville för riksdagen framlägga förslag till lag

örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter samt vid ekonomiska

konflikter på hyresmarknaden och inom näringslivet i övrigt.

Rörande de allmänna grunder på vilka en blivande lagstiftning i ämnet borde

bygga anförde utskottet i huvudsak följande.

Erfarenheten har givit vid handen, att kränkning av tredje mans rätt förekommit

på skilda områden, där ekonomiska motsättningar kunna föranleda

stridsåtgärder av olika slag. Det synes därför vara ställt utom tvivel, att en

blivande lag icke bör vara inskränkt till arbetskonflikter utan gälla jämväl vid

ekonomiska konflikter på hyresmarknaden och inom näringslivet i övrigt. Vid

en lagstiftning på ett så vidsträckt och svåröverskådligt område är det tydligen

av vikt, att den rättsliga regleringen tager hänsyn till de skiftande förhållanden,

som olika verksamhetsgrenar förete, och icke utformas med beaktande

av förhållandena endast inom någon av dessa.

Under den utredning, som ägt rum sedan den sakkunnige avgivit sitt betänkande,

har föreslagits uppställande av vissa regler i syfte att i största utsträckning

kunna begränsa användningen av straff såsom påföljd för vidtagande

av olovliga stridsåtgärder. Enligt utskottets mening är det eftersträvansvärt,

att en blivande lag erhåller en sådan läggning, ehuru det måhända

torde komma att visa sig, att ett fullständigt undvikande av kriminalisering

ej låter sig göra, därest lagen skall erhålla tillbörlig verkan.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

27

Med avseende å den grundåskådning, som bör giva en lagstiftning i ämnet

sin prägel, torde här kunna erinras örn vad riksdagen i skrivelse till Konungen

den 30 april 1926 (nr 167) rörande åtgärder till arbetsfredens främjande anfört:

»Tydligt är att härvid åsyftas en lagstiftning, som är rättvist avvägd,

fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning.

» Uppenbarligen äger den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck,

tillämpning å den nu ifrågasatta lagstiftningen. Denna bör följaktligen icke

rikta sig mot en viss samhällsklass, överhuvud bör den syfta till beredande

av rättsskydd åt en var, som äger grundade anspråk på att icke bliva indragen

i de konflikter, varom här är fråga, örn än en lagstiftning av nu angiven

innebörd kommer att inskränka rörelsefriheten i vissa hänseenden, lära berättigade

gensagor dock icke kunna resas mot att, inom de gränser som här antytts,

enskilda intressen underkastas en rättslig reglering.

Angående inom utskottet avgivna reservationer hänvisas till utskottets

nämnda utlåtande nr 47/1934, sid. 13 och 14.

Propositionen.

Propositionens förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder utgör en

inom socialdepartementet verkställd överarbetning av trettonmannakommissionens

förslag. Liksom detta sistnämnda avser propositionens lagförslag i princip

att förbjuda ekonomiska stridsåtgärder, vidtagna mot tredje man, d. v. s.

mot den som icke är part i den egentliga tvisten. Men därjämte upptager lagförslaget

liksom kommissionens förslag en avdelning, vari behandlas vissa speciella

fall, då stridsåtgärd riktas icke mot tredje man utan mot part. Däremot medtages

icke i propositionen det av kommissionen förordade fristående förslaget örn

tillägg till 11 kap. strafflagen, avseende generellt förbud mot utdelande av

blockadlappar, utställande av blockadvakt o. d. å offentlig plats, även när

stridsåtgärd i och för sig är tillåten. Icke heller medtages i propositionen förslaget

örn ändring i tryckfrihetsförordningen, avseende straff för uppmaning

i tryckt skrift till förbjudna stridsåtgärder. En ändring i grundlag har icke

ansetts böra ske i anslutning till den provisoriska lag, varom här är fråga.

Lagförslagets huvudtanke är, liksom kommissionens motsvarande förslag,

att skydda utanför en ekonomisk konflikt stående näringsidkare att indragas i

denna emot sin vilja. Det bygger på den grundsatsen att konflikter böra utkämpas

mellan de tvistande parterna själva och att utomstående näringsidkare

skola tillåtas att behålla en neutral ställning till båda de stlidande parterna.

En huvudförutsättning för lagstiftningen har enligt föredragande departementschefens,

statsrådet Möllers, uttalande i motiven varit att densamma icke

enbart reglerar stridsåtgärder mot tredje man, som vidtagas i anslutning till

konflikter på arbetsmarknaden. Därest lagstiftningen skall upphöja till en

rättsprincip grundsatsen örn skydd för tredje mans neutralitet i arbetstvister,

bör enligt departementschefens mening denna rättsprincip genomföras även på

andra områden av det ekonomiska livet, där förhållandena äro likartade. I

detta hänseende intager propositionen samma ståndpunkt som professorn Ber
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

gendals betänkande och kommissionens förslag. Tredje mans neutralitet skyddas

sålunda även i konflikter, som utkämpas mellan t. ex. jordbrukare och deras

avnämare eller deras leverantörer, i strider på hyresmarknaden, i konflikter

mellan konkurrenter på affärslivets område eller i konflikter mellan arbetsgivare

inbördes (t. ex. leveransspärr gentemot tredje man).

Förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder inledes (1 §) med en

beskrivning av de stridsåtgärder, som äro föremål för reglering i lagen i vissa

särskilda fall. Det skiljes i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens

förslag på tre grupper av stridsåtgärder: kollektiva stridsåtgärder, d. v. s.

blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller därmed likställda

åtgärder; uppsägning av arbets- eller hyresavtal samt annat avbrytande

av ekonomisk förbindelse, när det sker av flera i samverkan eller eljest är till

avsevärt men för den angripne.

De sålunda angivna stridsåtgärderna av olika typer äro förbjudna dels i

vissa uppräknade undantagsfall, när de riktas mot andra parten i en tvist, dels

mera generellt, när de riktas mot neutral tredje man.

Inom den första gruppen av förbudsbestämmelser — stridsåtgärder mot part

—• märkas följande fall. Stridsåtgärd, som utgör led i en förföljelse av viss

person, igångsatt i anledning av hans religiösa eller politiska åsikter eller av

andra liknande grunder, får icke vidtagas (2 §).

Det andra hithörande fallet avser vad kommissionen kallat stridsåtgärder i

vedergällningssyfte (3 §). Därmed åsyftas stridsåtgärder, som vidtagas i

syfte att straffa en person för hans hållning i en redan avslutad konflikt eller

tvist. Sålunda förbjudas arbetsgivare att efter uppgörelse i en arbetskonflikt

vidtaga stridsåtgärd i form av avskedande av arbetare, som varit särskilt aktiv

under konflikten. Vidare hör under denna bestämmelse det fall då en utomstående

tredje man, t. ex. en handlande, efter primärkonfliktens slut utsättes för

bojkott på grund av sin hållning under konflikten. Tankegången är att alla dylika

trakasserier skola upphöra med primärkonfliktens biläggande. Enligt kommissionsförslaget

skulle även alla repressalier mot stadgebrytande föreningsmedlemmar

och mot andra osolidariska arbetsgivare och arbetare vara förbjudna

i och med primärkonfliktens avslutande. I denna sistnämnda punkt avviker

propositionen från kommissionens förslag. Prickning av strejkbrytare skall

icke vara förbjuden i och med att arbetskonflikten upphört. Ej heller skall

t. ex. en förening av jordbrukare vara förhindrad att även efter primärkonfliktens

avslutande vidtaga repressalier mot en osolidarisk medlem. Dock skall

åtgärd, som nu sagts, vara förbjuden, där den är att hänföra till förföljelse som

i 2 § sägs. I detta sammanhang anmärkes i motiven att de repressaliemedel,

som arbetsgivareföreningar använda gentemot osolidariska medlemmar, nämligen

indrivning av vite enligt deponerade reverser, redan enligt kommissionens

förslag skulle vara medgivna såsom icke fallande under begreppet stridsåtgärd.

Det tredje stadgandet i avdelningen örn stridsåtgärder mot part avser förbud

mot stridsåtgärder, som innefatta kränkning av föreningsrätten (4 §).

Propositionen gör detta skydd för föreningsrätten mer omfattande än vad kom
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

29

missionen föreslagit genom att uppställa en allmän regel örn föreningsrättens

respekterande och örn förbud mot alla slags stridsåtgärder utan undantag. Angående

föreningsrätt för arbetsledare oell annan i förtroendeställning hade kommissionsförslaget

gjort den inskränkningen att uppsägning av arbets- eller hyresavtal

såsom stridsåtgärd icke skulle vara förbjuden örn vederbörande ansåges

ej skäligen böra vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av

honom underställd personals intressen eller annan sådan anledning förelåge.

Enligt propositionen må inskränkningar i föreningsrätten för dessa personer ske

endast i kollektivavtal. Propositionen upptager icke något förbud mot stridsåtgärder,

som åsyfta organisationstvång. Denna fråga har betraktats såsom

helt fristående från spörsmålet örn föreningsrätten och ej tillräckligt utredd

för att kunna upptagas i lagförslaget.

Såsom fjärde fall av partsstrider upptager propositionen förbud mot kollektiva

stridsåtgärder, riktade mot familjeföretag och föranledda av tvist rörande

arbetsförhållandet (5 §). Propositionens förslag överensstämmer här i

sak med kommissionens. Det fridlyser sålunda från kollektiva stridsåtgärder

den som utför arbete för egen räkning eller driver näring utan biträde av annan

än make, avkomlingar, adoptivbarn eller egna eller makes föräldrar eller

syskon.

Slutligen upptagas såsom femte fall i denna avdelning de s. k. utpressningsblockaderna

och under vissa betingelser även s. k. indrivningsblockader (6 §).

Propositionen avviker i vissa hänseeuden från kommissionsförslaget. Beträffande

utpressningsblockader stadgas, att stridsåtgärd — vare sig kollektiv

sådan eller individuell — ej må vidtagas i syfte att förskaffa någon betalning

för arbete, som icke blivit av honom utfört, eller att förmå någon att avstå från

honom tillkommande arbetslön eller att eljest bereda någon obehörig vinning.

Vad indrivningsblockader beträffar förbjudas de när de avse indrivning av

betalning av någon, som efter gäldens uppkomst övertagit egendom eller rörelse

vartill gälden hänför sig, såframt denne varken är betalningsskyldig för

gälden eller vid övertagandet haft eller bort ha kunskap örn dess förhandenvaro.

Vissa i kommissionsförslaget intagna ytterligare förbud inom denna avdelning

ha brutits ut för att behandlas i annat sammanhang eller ytterligare utredas.

Avdelningen örn stridsåtgärder mot tredje man innehåller i likhet med kommissionsförslaget

ett allmänt förbud mot sådana stridsåtgärder, under förutsättning

att tredje man iakttagit neutralitet i tvisten. Är primärkonflikten

lagstridig eller avtalsstridig, skall tredje mans skydd vara ännu mer utsträckt,

i det att neutralitet då ej uppställes såsom betingelse för skyddet. I konkurrenstruster

förbjudas dock endast kollektiva stridsåtgärder mot tredje man,

även detta i överensstämmelse med kommissionsförslaget (8 och 9 §§).

Vad angår neutralitetsbegreppet avviker propositionen (10 §) från de tidigare

förslagen i vissa hänseenden. Den viktigaste avvikelsen gäller frågan

örn strejkbrytares ställning under konflikt. Kommissionen hade gjort en

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

skillnad mellan det fall då någon redan tidigare varit anställd vid arbetsplatsen

och under konflikten fortsatt arbetet, å ena sidan, och det fall då någon

antagit arbete under eller omedelbart före konflikten, å andra sidan. Endast

strcjkbrytare av den senare kategorien skulle betraktas som oneutrala. Propositionen

har icke bibehållit denna skillnad utan hänför båda kategorierna

till dem som icke åtnjuta skydd. Endast i vissa undantagsfall, nämligen örn

konflikten utgör avtalsbrott eller eljest är lagstridig eller vidtagen i strid mot

organisationens stadgar och när fråga är örn »skyddsarbete», åtnjutes skydd

av dem, som bryta blockaden. Propositionen har ock tillfogat ett par kategorier

av »oneutrala», nämligen sådana som stå i viss ekonomisk intressegemenskap

med part i tvisten. Angående begreppet skyddsarbete har propositionen

dels vidtagit vissa inskränkningar, dels ock vissa utvidgningar. Skyddsarbete

är enligt propositionen sådant arbete, som icke kan anstå utan fara för människor

eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner,

husdjur eller dylikt. Lika med skyddsarbete anses arbete, som man är skyldig

utföra på grund av offentlig tjänsteplikt eller särskild föreskrift i lag.

Liksom enligt kommissionsförslaget skall arbetsledare, tjänsteman eller därmed

jämställd vara befriad från att vid arbetsinställelse utföra, förutom sina

vanliga göromål, annat arbete än skyddsarbete (11 §). Avtal av annan innebörd

är ogiltigt. Skyddsarbetet skall icke kunna, såsom kommissionen hade

föreslagit, bestämmas på avvikande sätt i kollektivavtal.

Sympatistrider räknas såsom stridsåtgärder mot tredje man men tillåtas

när primärkonflikten utgöres av tvist angående upprättande av kollektivavtal.

Till medgivna sympatiaktioner räknas arbetsinställelse jämte arbetsblockad

ävensom vägran att taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra

från rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten (12 §). Propositionen

överensstämmer härutinnan med kommissionens förslag.

Beträffande påföljderna av bestämmelsernas överträdande avviker propositionen

från kommissionsförslaget. Kriminalisering har i möjligaste mån undvikits.

Den vanliga påföljden är skadestånd (13 §). Jämte skadestånd kan

överträdelse av lagen medföra att domstolen utfärdar förbud mot stridsåtgäi •

dens vidtagande eller fortsättande m. m. (17 §). Straffpåföljd inträder vid

kollektiva stridsåtgärder endast i ett fall, nämligen om någon, efter det domstolen

meddelat förbud, uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga

i kollektiv stridsåtgärd, och eljest i det fall att någon, efter förbuds utfärdande,

vidtager eller fortsätter annan stridsåtgärd än kollektiv. Straffet utgöres

av dagsböter (18 §).

I motsats mot kommissionen föreslås i propositionen inrättandet av en specialdomstol

för ekonomiska stridsåtgärder. I denna skola representanter för

de viktigaste närings- och yrkesintressen, som av lagen beröras, ha säte (19 §).

Allmän åklagare äger åtalsrätt när fråga är örn ansvarstalan. En eller flera

särskilda åklagare skola förordnas för dessa mål (20 och 21 §§).

Beträffande domstolen för ekonomiska stridsåtgärder och rättegången därstädes

skola i huvudsak gälla bestämmelserna i lagen örn arbetsdomstol (23 §),

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

31

De i kommissionsförslaget upptagna föreskrifterna om vissa villkor för behörighet

att vidtaga stridsåtgärder och om ställande av säkerhet (§§ 2—5 i

kommissionsförslaget) ha icke medtagits i propositionen. Dessa bestämmelser,

som icke hade någon motsvarighet i det bergendalska förslaget, ha av

departementschefen ansetts utgöra betydande och av förhållandena ej motiverade

inskränkningar såväl i oorganiserades som i organisationers handlingsfrihet.

Särskilt på områden där organisationsväsendet befinner sig på ett relativt

outvecklat stadium skulle behörighetsreglerna enligt departementschefens

mening vara ägnade att i hög grad hämma användningen av legitima stridsmedel.

I övergångsbestämmelserna till propositionens lagförslag har föreslagits, att

lagen skall träda i kraft den 1 juli 1935 och gälla till och med den 31 december

1938.

Övriga bestämmelser i svensk rätt.

Förutom bestämmelserna i en blivande lagstiftning örn ekonomiska stridsåtgärder

komma även gällande rättsgrundsatser att bli tillämpliga å dylika

stridsåtgärder. Utskottet övergår nu till en redogörelse för dessa grundsatser.

De bestämmelser i gällande svensk lagstiftning, som kunna äga betydelse

för bedömandet av frågan om stridsåtgärders tillåtlighet, äro 15 kap. 22 §

och 16 kap. 8 § strafflagen, lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal samt

lagen den 11 juni 1915 örn avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens

område. Däremot innehåller lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens inga bestämmelser som ha avseende å ekonomiska

stridsåtgärder.

15 kap. 22 § strafflagen.

Enligt detta lagrum stadgas straff, i första stycket för den som tvingar någon

utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom våld eller hot att

något göra, tåla eller underlåta, samt i andra stycket för den som försöker,

på sätt nu är sagt, tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra

någon att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete. Såväl för det

fullbordade brottet i första stycket som för försöksbrottet i andra stycket kräves

att den tvingande velat förmå den tvungne till ett handlande av positiv

eller negativ natur. På grund härav är det i första hand uppenbart att sådana

stridsåtgärder, vilka icke tillgripas i syfte att förmå den angripne till

något handlande, utan huvudsakligen användas för att straffa honom, t. ex.

prickning av en strejkbrytare efter arbetstvistens biläggande eller efter det

att strejbrytaren slutat arbeta på den blockerade arbetsplatsen, icke kunna föranleda

straff för tvång enligt ifrågavarande lagrum. Går däremot angriparens

syfte ut på att tvinga den angripne att handla på visst sätt, t. ex. att

förmå part i en tvist till visst medgivande eller förmå tredje man att ansluta

sig till en stridsåtgärd mot parten, torde det avgörande spörsmålet för frågan

örn blockadåtgärdens straffbarhet vara det, örn företagande av en blockadåt
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

gärd eller hot om företagande av en sådan åtgärd kan betraktas såsom hot av

sådan art varom i nämnda lagrum förmäles. I detta avseende må till en början

framhållas att i rättspraxis någon slutlig lösning av frågan örn hur hotet

skall vara beskaffat icke föreligger. Emellertid torde det icke vara nödvändigt

att ta ställning till denna principiella fråga för avgörande av det förevarande

spörsmålet huruvida hot örn blockad eller hot örn företagande av blockadåtgärd

kan anses falla under hot i 22 §. Detta spörsmål har nämligen

varit föremål för prövning i ett antal rättsfall utan att domstolarna därvid tagit

ställning till den nyssnämnda principiella frågan.

Av dessa rättsfall (se t. ex. N. J. A. 1910 not. B nr 268, 1911 not. B nr 719,

1912 sid. 97 och 1926 not. B. nr 344) framgår att Högsta domstolen icke funnit

hot örn företagande av blockadåtgärder eller vidtagande av sådan åtgärd

innebära hot av det slag varom i 15 kap. 22 § förmäles. Enskilda ledamöter

av domstolen hava dock varit av motsatt mening.

16 kap. 8 § strafflagen.

Jämväl blockadåtgärdernas förhållande till ärekränkningsbrottet påkallar i

detta sammanhang beaktande. Härvidlag är emellertid att märka att det

blotta vidtagandet av en blockadåtgärd eller hot därom icke kan anses såsom

ärekränkning. Vad som föranleder att ett samband mellan en blockadåtgärd

och ett ärekränkningsbrott kan uppstå, är det förhållandet att ett blockadmeddelande

eller en direkt uppmaning till någon att ansluta sig till en blockadåtgärd

ofta förses med en sådan motivering, att häri ligger ett utsättande

eller fortspridande av rykte örn gärning eller last, som för någons ära, goda

namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst menlig är.

Under sådana omständigheter har meddelandet eller uppmaningen ansetts vara

straffbar enligt 16 kap. 8 § strafflagen (vanligen — med hänsyn till att

handlingen ofta utgör tryckfrihetsbrott — jämförd med § 3 liro tryckfrihetsförordningen).

Så är i synnerhet fallet örn meddelandet eller uppmaningen

innehåller, att en person prickats på grund av osolidariskt handlingssätt.

(Jmfr N. J. A. 1932 not. B nr 635 och 1934 sid. 121.)

Det torde emellertid böra anmärkas att i de fall, där blockadmeddelandet

icke innehåller någon uppgift örn anledningen till blockaden, någon tillämpning

av 16 kap. strafflagen icke lärer kunna ifrågakomma. Även då en motivering

för blockaden lämnas torde ofta uppgifterna i densamma vara så allmänt

formulerade att förutsättningarna för straff enligt berörda kapitel ej

äro för handen. (Jmfr N. J. A. 1932 not. B. nr 151.)

Civila rättsverkningar.

I vissa fall kan företagandet av ekonomiska stridsåtgärder giva upphov till

civila rättsverkningar. I detta avseende må först framhållas att företagandet

av en ekonomisk stridsåtgärd mången gång kan innebära ett avtalsbrott. Är

så fallet, kan åtgärden uppenbarligen föranleda skadeståndsskyldighet i enlighet

med gällande rättsregler rörande skadeståndsskyldighet på grund av

avtalsbrottet. I detta sammanhang må särskilt framhållas, att jämlikt lagen

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

33

den 22 juni 1928 om kollektivavtal »arbetsinställelse, blockad, bojkott eller

annan därmed jämförlig stridsåtgärd» under vissa omständigheter icke får av

parterna vidtagas under den tid avtalet är gällande, samt att ett avtalsbrott

i berörda avseende medför skadeståndsskyldigliet enligt de särskilda regler,

som i nämnda lag givas.

Vidare må erinras därom att jämlikt 29 § avtalslagen rättshandling, som

någon rättsstridigt tvungit annan att företaga, icke är gällande mot den tvungne

bland annat, där den gentemot vilken rättshandlingen företogs själv utövat

tvånget. Då det använda tvångsmedlet icke i och för sig behöver vara rättsstridigt

örn blott det använda tvånget varit rättsstridigt, lärer t. ex. en blockadåtgärd,

varigenom någon tilltvingar sig obehöriga förmåner (utpressningsblockad),

kunna anses såsom rättsstridigt tvång, varom i berörda paragraf

sägs. I sådant fall kan den genom blockadåtgärden framtvungna rättshandlingen

förklaras ogiltig och angriparen förpliktas återbära vad han på grund

av rättshandlingen uppburit.

Det spörsmål, som tilldrager sig största intresse i detta sammanhang, hänför

sig emellertid till frågan i vad mån en icke avtalsstridig stridsåtgärd kan

föranleda skadestånd enligt allmänna rättsgrundsatser. Uppenbarligen förhåller

det sig nämligen så att angreppen mot tredje man endast sällan kunna

föranleda skadeståndsskyldighet på grund av avtalsbrott, då det i regel icke

föreligger något avtalsförhållande mellan angriparen och den angripne tredje

mannen. — Att en blockadåtgärd i och för sig icke giver upphov till skadeståndsskyldighet

synes hava fastslagits genom ett av högsta domstolen år

1925 avgjort mål (se N. J. A. 1925 sid. 85). I berörda mål hade en bageriidkare,

vars rörelse på grund av arbetstvist förklarats i blockad av en fackförening,

instämt vederbörande fackförbund, som godkänt föreningens blockad,

med yrkande bland annat att förbundet måtte förpliktas att till honom

utgiva skadestånd för det avbräck blockaden vållat hans rörelse. Yrkandet

ogillades i samtliga instanser, därvid hovrätten, vars dom enhälligt fastställes

av Högsta domstolen, förklarade, att målsäganden icke visat någon omständighet,

på grund varav fackförbundet kunde kännas skyldigt att till honom

gälda skadestånd i fordrat hänseende.

Samma ståndpunkt har jämväl intagits i ett senare rättsfall (se N. J. A.

1932 not. B nr 151), ehuru där en ledamot i Högsta domstolen uttalade

avvikande mening, av vilken synes framgå, att en blockad enligt denne ledamots

åsikt under vissa omständigheter kunde vara att anse som rättsstridig

och alltså föranleda skadestånd, nämligen örn den igångsatts i rättsstridigt

syfte eller genomförts på rättsstridigt sätt.

Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 9 sami. 2 avd. Nr 29.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottets förslag.

Allmänna synpunkter.

I likhet med föredragande departementschefen är utskottet av den meningen,

att en reglering i lag av frågan örn tredje mans rätt till neutralitet i ekonomiska

konflikter och vissa därmed sammanhängande spörsmål nu bör komma

till stånd. Utskottet kan sålunda ej tillstyrka det i motionen 1:288 av herr

Branting och i motionen II: 487 av herr Olsson i Stockholm m. fl. framställda

yrkandet, att riksdagen måtte avslå propositionen, ej heller den i motionen

II: 482 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors gjorda hemställan att riksdagen

måtte besluta att genom en folkomröstning för eller mot tredjemanslagstiftningen

ge svenska folket tillfälle att säga sin mening samt i avvaktan

på resultatet av denna omröstning uppskjuta behandlingen av det föreliggande

lagstiftningsärendet.

Utskottet kan ej heller tillstyrka det av herr Branting i motionen I: 288 alternativt

framställda yrkandet att riksdagen, vid antagandet av en lag örn

vissa ekonomiska stridsåtgärder, måtte jämväl besluta i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla örn utarbetande av en sammanförd, systematiserad lagstiftning

till skydd för arbetsanställda, eller en särskild Arbets-Balk, varmed i motionen

åsyftas 1) skydd mot orättvist avskedande, 2) rätt till viss uppsägningstid,

3) rätt till viss minimilön, 4) rätt till semester, 5) rätt till människovärdiga

arbetsförhållanden, 6) rätt till ledighet, understöd och återanställning vid

barnsbörd, 7) rätt till pension efter långvarig tjänst i samma företag, 8) kollektivavtalsrätt,

9) verksamma garantier för utfående av intjänt arbetslön,

10) samhällelig kontroll i de anställdas intresse över företagare och deras förlagsgivare.

De av motionären berörda spörsmålen äro nämligen föremål för

behandling i annat sammanhang. Åtskilliga av desamma ingå sålunda i kommitténs

angående privatanställda uppdrag och vissa ha behandlats i dess

betänkande med förslag till lag örn arbetsavtal (statens offentliga utredningar

1935: 18). Jämväl den av Kungl. Majit den 31 december 1934

igångsatta utredningen i anledning av riksdagens skrivelse den 11 juni 1934,

nr 373, med begäran om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande

de åtgärder på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas

i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen

och att främja arbetsfreden torde ha betydelse för de spörsmål

motionären berört.

I anledning av vad som anförts av herr Keuterskiöld i motionen I: 289 vill

utskottet hänvisa till den förut (sid. 31 ff.) lämnade redogörelsen. Av denna

framgår i vad mån vidtagandet av ekonomiska stridsåtgärder kommer i strid

med gällande grundsatser i svensk rätt. Enligt utskottets mening torde det

vara klart att de fall, där skydd ej beredes enligt den nu föreslagna lagstiftningen,

icke därigenom få karaktären av fall, vilka lagen tillåter. De bli

fortfarande att bedöma enligt gällande rättsgrundsatser. Detta torde för öv
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

35

rigt framgå av själva lagtexten med den avfattning densamma givits såväl

i propositionen som i utskottets förslag. Både i 15 och 17 §§ i utskottsförslaget

uttalas att de där angivna fallen, då tredje man icke åtnjuter skydd,

utgöra undantag allenast från det i 14 § i förslaget stadgade skyddet. Någon

inskränkning i det skydd, som enligt hittills gällande svensk rätt åtnjutits

mot ekonomiska stridsåtgärder, har således icke skett genom det föreliggande

lagförslaget. En arbetsvillig åtnjuter skydd mot en prickning (såväl straff

som skadestånd) örn åtgärden exempelvis är att betrakta som ärekränkning

även om prickningen icke är en otillåten åtgärd enligt lagen örn ekonomiska

stridsåtgärder. Vidare kan t. ex. en tredje man som angripes med en sympatiåtgärd,

vilken icke är förbjuden enligt den föreslagna lagen men som strider

mot ett kollektivavtal, erhålla skadestånd, örn han väcker talan härom hos

arbetsdomstolen.

I detta sammanhang förtjänar ock framhållas att stridsåtgärder ofta kunna

bli att bedöma både enligt den nu föreslagna lagen och gällande rätt, t. ex. örn

åtgärden strider mot lagen örn kollektivavtal eller lagen örn avtal och andra

rättshandlingar på förmögenhetsrättens område eller örn åtgärden utgör straffbar

ärekränkning.

Vid granskningen av propositionen har utskottet ansett sig böra föreslå vissa

ändringar i eller tillägg till densamma. Dessa avse först och främst införande

av bestämmelser motsvarande kommissionens behörighetsregler, vilka gå

utöver den föreslagna lagstiftningens ram genom att reglera rätten överhuvud

att vidtaga stridsåtgärder. I nämnda bestämmelser föreslår utskottet bland

annat viss lindring med avseende å skyldigheten att ställa säkerhet. Enligt

utskottets förslag kan en topporganisation, som ställt säkerhet, medgiva att

denna må gälla även för en till densamma ansluten förening. I så fall blir

sistnämnda förening befriad från säkerhets ställande. På detta sätt torde den

kritik, som från vissa håll riktats mot de delar av behörighetsreglerna, vilka

ha avseende å säkerhets ställande, till stor del ha undanröjts.

I likhet med föredragande departementschefen är utskottet av den meningen,

att mål, som avse tillämpningen av den föreslagna lagen, böra upptagas och

avgöras av en särskild domstol. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla

den avsevärda ökning i lagstiftningens effektivitet, som vunnits såväl

härigenom som genom införandet av behörighetsreglerna. Genom möjligheterna

till skyndsamt ingripande från domstolens sida och straff för överträdelse

av sistnämnda regler när blockader och bojkotter, oberoende av örn de

äro förbjudna eller ej, vidtagas av andra än föreningar som nedsatt säkerhet

synas tillfredsställande garantier ha skapats beträffande lagstiftningens effektivitet.

Utskottet har med hänsyn härtill ansett det möjligt att, åtminstone

under den provisoriska giltighetstid varom nu är fråga, stadga straff, förutom

för överträdelse av nämnda regler och vad därmed äger samband, allenast i det

fall att någon bryter mot ett av domstolen meddelat förbud mot anordnande

eller fortsättande av stridsåtgärd.

Beträffande skydd för personer, som utföra arbete under konflikt, har utskottet

ställt sig på den ståndpunkten att det skall vara förbjudet att vidtaga

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

repressalieåtgärder när en konflikt är slut. Utskottets förslag i denna del

innebär sålunda en avsevärd skärpning i förhållande till propositionen. Härtill

kommer det indirekta skydd för nämnda personer, som blir en följd därav

att s. k. prickningar endast få vidtagas av föreningar som nedsatt säkerhet.

Möjligheterna att vidtaga åtgärder i syfte att utöva organisationstvång äro

minskade i förhållande till vad propositionen medgivit. Medan utskottets förslag

överensstämmer med propositionen därutinnan, att, med tillämpning av

den principen att lagstiftningen avser skydd för tredje man, stridsåtgärder

mot part i syfte att öva organisationstvång icke äro förbjudna, anser sig utskottet

böra föreslå, att i lagen upptages en ny bestämmelse av innehåll, att

stridsåtgärder ej få vidtagas mot en tredje man för att därigenom tvinga en

part in i en organisation eller för att hindra honom att utträda därur.

I fråga örn neutralitetsreglerna föreslår utskottet åtskilliga förändringar av

synnerlig vikt. Enligt utskottets förslag skall ett aktiebolag, vari part i tvisten

äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet, eller handelsbolag,

vari part i tvisten är delägare, icke på denna grund kunna utsättas

för stridsåtgärder. Till skyddsarbete hänföres i utskottets förslag, förutom

i propositionen upptagna arbeten, dels arbete som icke kan anstå utan fara för

skada å varulager, dels arbete med bärgning av mogen gröda och därmed jämställda

produkter, dels, under vissa förutsättningar, arbete för åstadkommande

och spridande av meddelande från offentlig myndighet eller av tryckalster

utgörande offentligt tryck, dels ock, såvitt angår arbetsledare, tjänstemän eller

därmed jämställda, arbete som hänförts till skyddsarbete i kollektivavtal,

godkänt av vederbörande huvudorganisationer av arbetsgivare, arbetare samt

arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda.

En person som utför arbete av nu angivet slag kan enligt utskottets förslag

icke utsättas för repressalier i form av ekonomiska stridsåtgärder. Såväl genom

de föreslagna bestämmelserna örn skyddsarbetets omfattning som genom

uppställandet av behörighetsreglerna, vilka ju som förut omnämnts innebära

en reglering av rätten överhuvud att vidtaga stridsåtgärder gående utöver den

föreslagna lagstiftningens ram, har utskottet kommit att beröra spörsmål av

synnerlig stor samhällelig betydelse, nämligen frågan i vad mån rätten att

vidtaga stridsåtgärder på det ekonomiska livets område bör tillåtas.

På dessa omfattande spörsmål i deras helhet har utskottet ej kunnat ingå

utan torde desamma få komma under bedömande i samband med de utredningar,

som av Kungl. Majit igångsatts i ämnet.

Slutligen förordar utskottet ändrade bestämmelser rörande skadeståndsskyldighet

ävensom sådan ändring beträffande domstolens rätt att meddela förbud

att domstolen icke skall äga att återinsätta en person i en lägenhet från vilken

han avhysts på grund av en uppsägning som haft karaktären av stridsåtgärd.

(Beträffande lagens giltighetstid föreslår utskottet en utsträckning till 4 år,

nied ikraftträdande den 1 oktober 1935.

Till frågan örn skydd för ämbets- och tjänstemän samt innehavare av offentligt

uppdrag ävensom för den som avlagt vittnesmål eller avgivit utsaga vid

förhör inför myndighet m. fl. (7 § i kommissionsförslaget) återkommer ut
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

37

skottet i sitt utlåtande nr 31 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33

med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Spörsmålet örn lagstiftning avseende förbud mot utställande av blockadvakter

och utdelande av blockadlappar m. m. behandlas av utskottet i dess utlåtande

nT 32, till vilket utskottet tillåter sig hänvisa.

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet, att i lagstiftningen

böra införas varselbestämmelser allenast av den räckvidd, som föreslagits

i propositionen nr 32. Till skälen för denna sin ståndpunkt återkommer

utskottet i sitt utlåtande nr 30 i anledning av nämnda proposition.

För de av utskottet föreslagna ändringarna skall redogörelse lämnas vid

de olika paragraferna, varvid utskottet kommer att angiva de skäl, som varit

avgörande för utskottets ståndpunkt.

Utskottet övergår härefter till en detaljredogörelse för utskottets förslag.

Specialmotivering.

Lagens underrubriker.

I anledning av att utskottet förordar införande i lagen av behörighetsregler

har viss jämkning skett i den första av lagens underrubriker.

1 §•

1 § i utskottets lagförslag motsvarar 1 § i kommissionens och propositionens

förslag.

I 1 § av kommissionsförslaget stadgas, att under beteckningen stridsåtgärd

är, allt efter de särskilda bestämmelserna i lagen, att hänföra dels blockad,

bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk), vilka åtgärder i lagen benämnas

massåtgärder, dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal, dels ock

annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller flera i

samverkan. Göres rättslig påföljd av avtalsbrott gällande, skall det ej i något

fall vara att anse såsom stridsåtgärd.

Kommissionens motivering till 1 § återfinnes å sid. 68 f. i propositionen.

Jämväl i kommissionens allmänna motivering göras uttalanden av betydelse

för detta stadgande (se kommissionens betänkande sid. 23 f.).

Angående en inom kommissionen avgiven reservation beträffande 1 § hänvisar

utskottet till sid. 95—96 i kommissionens betänkande.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande

1 § återfinnes å sid 69—71 i propositionen.

Det till lagrådet remitterade förslaget (se sid. 149 ff. i propositionen) skiljer

sig från kommissionsförslaget i sakligt hänseende därutinnan, att till »blockad,

bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk)» fogats »eller annan

därmed jämförlig åtgärd.» Därjämte har sista styckets bestämmelser komplet
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

terats, så att desamma omfatta, förutom avtalsbrott, även överträdelse av föreningsstadgar,

varjämte uttalas att rättslig påföljd av avtalsbrott eller av

överträdelse av föreningsstadgar ej skall anses såsom stridsåtgärd, där ej annat

följer av vad i lagen stadgas. I redaktionellt hänseende märkes, att benämningen

»massåtgärder» utbytts mot »kollektiva stridsåtgärder».

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen:

Vad angår önskemålen örn närmare bestämning i lagtexten av de grundläggande

begreppen i detta lagrum, torde det erbjuda stora svårigheter att på

ett uttömmande sätt beskriva de olika stridsåtgärderna. Något sådant försök

har ej heller gjorts i lagen örn kollektivavtal, där de olika slagen av kollektiva

stridsåtgärder jämväl omnämnas. Ordalagen i förevarande paragraf

ba dock fullständigats till närmare överensstämmelse med nämnda lag. Ifall

en specialdomstol inrättas, torde det bliva i möjligaste mån sörjt för en vägledande

och enhetlig rättspraxis vid tolkningen av dessa uttryck.

Yrkandet på uteslutande ur förslaget av föreskrifterna örn individuella

stridsåtgärder kan jag^ icke biträda. Lagstiftningen skulle få en utpräglat

ensidig karaktär om sådana stridsåtgärder, vilka särskilt tillgripas från arbetsgivarsidan,

lämnades utanför all reglering. Att såsom jämväl ifrågasatts

bland individuella stridsåtgärder upptaga även uppsägning av arrendeavtal,

synes knappast vara av förhållandena betingat.

I anslutning till förslag av socialstyrelsen har termen »massåtgärder» ersatts

med »kollektiva stridsåtgärder».

Sista stycket i paragrafen har fullständigats i syfte att brott mot föreningsstadgar

uttryckligen må likställas med avtalsbrott. Dessutom har genom en

hänvisning till vad i lagen stadgas en antydan givits därom, att avtalsföreskrifter

stundom vika för tvingande regler i lagen och att följaktligen ett förfarande,

som strider mot en avtalsbestämmelse, icke alltid är avtalsbrott i

teknisk mening.

Utöver de ändringar som ovan nämnts ha ett par redaktionella jämkningar

vidtagits.

Lagrådet ansag att fragen, huruvida ett avbrytande av ekonomisk förbindelse

skulle anses såsom en stridsåtgärd, icke borde vara beroende av örn det

vore en eller flera i samråd som vidtoge åtgärden utan därav örn åtgärden

vore av sadan beskaffenhet, att den ensam eller i förening med annan eller

andra åtgärder kunde i fråga örn olägenheten för den angripne åstadkomma

verkan någorlunda jämförlig med den man i allmänhet avsåge att vinna med

en i liknande ändamål företagen kollektiv stridsåtgärd. I lagtexten syntes

detta kunna uttryckas exempelvis så, att åtgärden skulle vara ägnad att ensam

eller i förening med annan samverkande åtgärd av liknande beskaffenhet

medföra synnerligt men för den mot vilken åtgärden riktades. Vad lagrådet

sålunda anfört avsåg annat avbrytande av ekonomisk förbindelse än uppsägning

av arbets- och hyresavtal men hade enligt lagrådets mening i huvudsak

giltighet även beträffande uppsägning av dylika avtal. Lagrådet fann därför

att för hänförande under stridsåtgärd borde med avseende å dessa avtal uppställas

enahanda förutsättning som angivits beträffande annat avbrytande av

ekonomisk förbindelse.

Vidare hemställde lagrådet, att de i slutet av andra stycket förekommande

orden »där ej annat följer av vad i denna lag stadgas» måtte såsom obehövliga

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

39

utgå eller att, därest denna hemställan icke beaktades, den inskränkande bestämmelsen

i fråga måtte erhålla en mera vid avfattning.

Rörande de skäl, som lagrådet anfört för sin ståndpunkt, hänvisas till propositionen

sid. 165—168.

Departementschefen fann vad lagrådet anfört höra vinna beaktande allenast

så till vida, att »annat avbrytande av ekonomisk förbindelse» skulle betraktas

som stridsåtgärd, när det skedde av flera i samverkan eller eljest vore

till avsevärt men för den angripne.

Departementschefens motivering härför återfinnes å sid. 191 f. i propositionen.

Propositionens förslag har i anslutning till vad departementschefen anfört

givits samma lydelse som det remitterade förslaget med allenast den ändringen,

att »annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller flera

i samverkan» utbytts mot »annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det

sker av flera i samverkan eller eljest är till avsevärt men för den angripne».

I fråga örn 1 § framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

I motionerna I: 283 och II: 489 yrkas ändring av paragrafen till överensstämmelse

med vad lagrådet anfört. I enlighet härmed föreslås att med

stridsåtgärd skall förstås dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout

eller strejk) eller annan därmed jämförlig åtgärd, i lagen benämnda kollektiva

stridsåtgärder, dels ock uppsägning av arbets- eller hyresavtal eller annat avbrytande

av ekonomisk förbindelse, såframt åtgärden, ensam eller i förening

med annan samverkande åtgärd av liknande beskaffenhet, är ägnad att medföra

synnerligt men för den, mot vilken åtgärden riktas. Göres rättslig påföljd

av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar gällande, skall

det ej vara att anse såsom stridsåtgärd.

I motionerna I: 283 och II: 489 har i anslutning till vad lagrådet hemställt TJtskottet.

föreslagits att uppsägning av arbets- eller hyresavtal eller annat avbrytande

av ekonomisk förbindelse skall anses som stridsåtgärd allenast såframt åtgärden

ensam eller i förening med annan samverkande åtgärd av liknande beskaffenhet

är ägnad att medföra synnerligt men för den mot vilken åtgärden riktas.

En dylik regel skulle innebära, att örn exempelvis en uppsägning av ett

arbets- eller hyresavtal ej hade sådan verkan eller i varje fall icke kunde

visas hava det, uppsägningen skulle vara en tillåten åtgärd enligt den föreslagna

lagen och få riktas t. ex. mot en neutral tredje man (jfr 13 och 14 §§

i utskottets förslag) eller som vedergällning mot en person för hans ställning

till en avslutad tvist (jfr 8 § i utskottets förslag). I kollektivavtalen

förekommer ofta en föreskrift, motsvarande 8 § i utskottets förslag, eller av

innebörd att trakasserier icke få förekomma å någondera sidan efter en avslutad

konflikt. Där en sådan bestämmelse finnes har den i arbetsdomstolens

praxis så tillämpats, att när avskedande av arbetare eller vägran att återintaga

honom i tjänst skett under förhållanden som givit vid handen att arbetarens

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

verksamhet under konflikten varit den verkliga orsaken till avskedandet, arbetsgivaren

förpliktats utgiva skadestånd, således oberoende av huruvida åtgärden

varit av beskaffenhet som i motionerna angivits. Det synes utskottet

icke lämpligt att en tvingande regel i lagen skulle gå mindre långt än en dylik

i kollektivavtalen förekommande bestämmelse. Med anledning härav och

under åberopande av vad departementschefen anfört har utskottet funnit sig

ej kunna tillstyrka den i nämnda motioner föreslagna ändringen.

De övriga ändringsyrkanden som framställts i motionerna synas utskottet

vara av mindre betydelse och ha icke föranlett utskottet att föreslå ändring i

propositionen.

Att de i denna paragraf angivna stridsåtgärderna — även de kollektiva —

icke blott ha avseende å arbetsmarknadens strider utan även å stridsåtgärder

på det allmänt ekonomiska området, synes utskottet tydligt framgå av lagtexten.

2 §•

Denna paragraf motsvarar kommissionens 2 § och innehåller huvudstadgandet

i de s. k. behörighetsreglerna.

Kommissionens förslag innehöll i första stycket, som huvudregel, att massåtgärd

i anledning av motsättning på det ekonomiska området, mellan särskilda

parter, icke skulle få igångsättas av annan än förening, i vars verksamhet

inginge att företaga sådan åtgärd. Härifrån stadgades emellertid två undantag.

Även annan än förening skulle äga igångsätta massåtgärd dels vid

arbetstvist örn åtgärden endast innebure arbetsinställelse och riktades mot motparten

i tvisten, dels ock vid annan ekonomisk motsättning örn åtgärden riktades

mot motparten för att förmå denne att, utan slutande av avtal, i förhållande

till angriparen tillämpa vissa priser eller dylikt. I andra stycket

av kommissionens förslag stadgades slutligen, att örn förening utgjorde huvudorganisation

i förhållande till andra föreningar de senare ej finge företaga

massåtgärder utan ankomme detta på huvudorganisationen.

I sin allmänna motivering har kommissionen (sid. 29 ff. i betänkandet) som

skäl för införandet av ifrågavarande regler anfört i huvudsak följande.

Vid ifrågavarande lagstiftning har man att räkna med två huvudgrupper av

personer och organisationer, nämligen å ena sidan organisationer och deras

ledare, vilka man med fullt förtroende kan förvänta icke komma att vidtaga

några i lag förbjudna åtgärder, samt å andra sidan enskilda personer utan

förtroendeställning ävensom ledare för en tillfälligt bildad sammanslutning

eller en på egen hand opererande avdelning under en större organisation, vilkas

ställning icke erbjuder någon synnerlig garanti för vederhäftighet eller ansvarskänsla.

För den förra gruppen skulle enbart skadeståndsskyldighet vara

en tillräckligt verksam påföljd för överträdelse av förbud enligt lagen men

däremot icke för den senare, enär dels nämnvärd skada ofta icke förekomme

och dels vilja eller tillgångar att betala utdömt skadestånd alltför ofta skulle

saknas. Med anledning härav var professor Bergendals lagutkast uppbyggt

på tanken att straff skulle utkrävas i alla fall av överträdelse av ett i lagen

uppställt förbud.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

41

Det är emellertid tydligt, att det allmännas intresse av en effektiv reaktion

mot lagöverträdelser icke kräver ingripande med straff i andra fall, än då

målet icke kan nås med andra medel. Kommissionen har därför övervägt,

huruvida man med utgångspunkt i den förut angivna skillnaden mellan olika

grupper av personer och organisationer, med vilka man i detta avseende har

att räkna, skulle kunna inskränka det straffbara området.

Härvid har emellertid kommissionen tillika beaktat, att det från det allmännas

synpunkt vore av utomordentlig betydelse att överhuvud vinna en viss

koncentration i fråga om användandet särskilt av de farliga blockad- och bojkottvapnen,

således alldeles oberoende av de förbud, som lagstiftningen kan

komma att upptaga för speciella fall. Sådana förhållandena nu äro, proklameras

blockader många gånger av okända och obetydliga organisationer utan

synliga ledare eller av alldeles lösa och endast för tillfället bildade sammanslutningar.

Anspråket att dylika blockader skola respekteras vållar förvirring

och oro. Den minsta fordran, som kan ställas på en lagstiftning rörande

ekonomiska stridsåtgärder, är att allmänhet och myndigheter kunna veta vilka

som stå bakom vidtagna åtgärder. Men härutöver framträder med styrka

kravet på att dessa farliga och skadebringande vapen endast hanteras av personer,

som kunna förväntas besitta erforderlig klokhet, erfarenhet och omdömesgillhet.

Örn man uppställer en formell gräns i fråga örn behörighet att vidtaga de

farligaste stridsåtgärderna, kan man sålunda vinna högst beaktansvärda. fördelar.

Till en början kunna många irriterande aktioner i och för sig undvikas,

alldeles bortsett från de speciella förbud mot stridsåtgärder i visst syfte, som

upptagas i lagstiftningen. Örn man vidare på detta sätt kan förbehålla behörighet

att verkställa stridsåtgärder åt organisationer, vilka erbjuda garanti

för ekonomisk stabilitet och vilkas ledning kan förväntas besitta erforderlig

besinning och omdömesgillhet, kan man i icke ringa utsträckning avstå från

att utkräva straff i de fall, då från sådana organisationers sida överträdelse

sker av speciella förbud; reaktionen från det allmännas sida kan inskränkas

till åläggande att gälda ersättning till den skadelidande. Slutligen innebär en

sådan lösning en betydande vinst även i fråga om behandlingen av dem, som

frånkännas behörighet att vidtaga stridsåtgärder men vilka det oaktat tillgripa

sådana. Visserligen är i dessa fall straff ofrånkomligt, men straffet kommer

i första rummet att utkrävas för åsidosättandet av den formella behörighetsregeln.

Var och en som saknar behörighet kan utan vidare veta, vad han har

att rätta sig efter, och behöver aldrig utsättas för frestelsen att med stöd av

en oviss subjektiv tolkning av de speciella förbudsreglerna tillgripa stridsåtgärder,

som sedermera av domstol stämplas såsom olagliga; örn någon trots

bristande behörighet vidtager stridsåtgärd, kommer detta att ske med öppna

ögon för risken, och vederbörande kan icke åberopa sig på sin bristande insikt

i fråga om lagens möjligen i övrigt svårtillgängliga innebörd.

På grundval av dessa överväganden har kommissionen sökt uppställa en dylik

behörighetsregel. Härvid har det till en början framstått såsom nödvändigt

att begränsa regelns tillämplighet till sådana områden, där stridsåtgärden

tillgripcs av anledningar, som hänföra sig till någon ekonomisk motsättning

mellan särskilda parter. Utom tillämplighetsområdet falla således dels

sådana bojkottåtgärder, som äro betingade av ideella motiv, exempelvis bojkott

från allmänhetens sida mot pressorgan, vilkas innehåll är sedlighetssårande,

och dels bojkottåtgärder, som — även örn de i viss mån äro ekonomiskt betingade

— dock icke kunna hänföras till ett visst partsförhållande, t. ex. bojkott

av varor från visst land eller av viss beskaffenhet. Det ligger vidare i

sakens natur, att en behörighetsgräns icke kan uppställas i fråga örn individuella

stridsåtgärder utan endast kan hänföra sig till vad kommissionen beteck
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

nät såsom massåtgärder, d. v. s. blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout

eller strejk).

I fråga om behörighetsgränsen är det också tydligt, att man icke bör överlämna

åt enskilda personer att igångsätta massåtgärder. Stridsåtgärder av

denna art måste såsom regel förbehållas de egentliga stridsorganisationerna.

Från denna regel har kommissionen dock ansett sig böra göra två undantag.

Sålunda har kommissionen icke vågat frånkänna enskilda personer formell

behörighet att vidtaga arbetsinställelse. Det skulle enligt kommissionens mening

verka synnerligen stötande att utkräva straff av arbetare, som i förekommande

fall begagna sig av sin naturliga möjlighet att vägra tillhandahålla

sin arbetskraft, endast därför att organisationsmässigt tillstånd till åtgärden

icke erhållits; strejken kan ju i och för sig vara fullt lovlig och arbetarna kunna

vidare tänkas vara oorganiserade, i vilket fall varje medverkan av en organisation

är utesluten. Ej heller kan man beröva en oorganiserad arbetsgivare

varje laglig möjlighet att företaga lockout. Undantaget gäller dock endast

arbetsinställelse, som part i en aktuell tvist anordnar mot motparten i tvisten.

Avser arbetsinställelse sympatiåtgärd, fordras att den anordnas av organisation.

Det är vidare endast arbetsinställelsen såsom sådan, vilken utan vidare

bör stå öppen för enskilda personer. Vill man förena arbetsinställelsen med

en arbetsblockad, måste medverkan av organisation erfordras. Då arbetsinställelse

utan dylik blockad saknar större effektivitet, lärer icke heller från

den allmänna trygghetens synpunkt större betänklighet kunna möta mot det

ifrågavarande undantaget. Det andra undantaget åsyftar vissa fall, där

man ansett att krav på sammanslutning i en förening icke skäligen kan uppställas

för behörighet att anordna bojkott eller blockad. En ekonomisk motsättning

kan tänkas på den ena partssidan beröra en relativt begränsad krets

av personer, vilka i ett visst avseende hava ett gemensamt intresse men i övrigt

leva under vitt skilda förhållanden. Trafikanterna på en viss omnibuslinje

äro exempelvis missnöjda med gällande taxor eller tidtabeller och vilja

därför bojkotta företaget, eller kunderna hos ett annat företag tillgripa bojkott

på grund av oskäliga priser. Det utmärkande för dylika fall är, att de bojkottande

icke eftersträva den ekonomiska motsättningens hävande genom slutande

av ett formligt avtal utan åtnöjas med allenast en faktisk effekt av sina

åtgärder, d. v. s. sänkning av taxor eller priser o. s. v. I de fall, där stridsåtgärder!

åsyftar upprättandet av ett avtal, har det däremot icke ansetts tillrådligt

att låta en icke såsom förening organiserad krets av personer tillgripa

sådana stridsåtgärder som blockad och bojkott.

Genom att för de flesta fall utesluta enskilda personer från att igångsätta

blockad eller bojkott är emellertid icke mycket vunnet ur de synpunkter, som

ovan framhållits. Den effektiva gränsdragningen måste göras från andra utgångspunkter.

Den bästa förebilden erb.judes här av de stora arbetsgivareoch

arbetarorganisationerna själva. Enligt svenska arbetsgivareföreningens

stadgar får lockout icke företagas av någon medlem av föreningen utan medgivande

av denna. Och i landsorganisationens stadgar föreskrives, att blockad

av arbetsplats eller varor med bindande kraft endast kan beslutas av förbundsstyrelse

ävensom att upprop örn bojkott skall utfärdas av förbundsstyrelse. I

vissa, fall fordras t. o. m. landsorganisationens medverkan till stridsåtgärd.

Strejk, som kan väntas föranleda lockout, får sålunda icke tillgripas, med

mindre landssekretariatet lämnat sitt bifall. Likaledes har landssekretariatet

att avgöra fråga örn blockad, när sådan skulle beröra arbetare inom flera

fackförbund och de olika förbundsstyrelserna icke kunna enas. De principer,

som sålunda uppställts i landsorganisationens stadgar, torde dock icke

hava blivit till fullo genomförda, beroende på ett visst motstånd från olika

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

43

underavdelningars sida mot en dylik centralisering. Ej heller synas de angivna

principerna avse annat än fackliga konflikter i trängre mening; sålunda

lära stadgarnas föreskrifter icke avse stridsåtgärder med politiskt syfte och

ej heller s. k. prickningar av personer, som i egenskap av arbetsvilliga eller

eljest förmenas hava uppträtt osolidariskt. — En bestämd tendens till centralisering

i fråga örn stridsåtgärders företagande finnes också på områden,

som falla utanför arbetstvisterna. Inom riksförbundet landsbygdens folk gäller

sålunda, att stridsåtgärd endast får vidtagas av centralorganisationen och

icke av de lokala sammanslutningarna, och detsamma har tillämpning beträffande

Sveriges köpmannaförbund, ehuru man här anser, att från köpmännens

sida stridsåtgärder i vanlig bemärkelse icke bruka företagas.

Den strävan, som redan gör sig gällande att åt de centrala stridsorganisationerna

förbehålla igångsättandet av stridsåtgärder, är enligt kommissionens

mening i och för sig sund och riktig, och med avseende å sin verkan sammanfaller

denna strävan med målet för den gränsdragning i fråga örn behörigheten

att vidtaga massåtgärder, som kommissionen enligt det föregående ansett

erforderlig. Med anledning härav har kommissionen uppställt den regeln

att om föreningar, i vilkas verksamhet ingår att företaga massåtgärd, äro sammanslutna

till en huvudorganisation, endast denna men icke de anslutna föreningarna

är behörig vidtaga massåtgärd.

I specialmotiveringen till 2 § har kommissionen anfört:

När i 2 § talas örn förening, i vars verksamhet ingår att företaga stridsåtgärd,

åsyftas därmed naturligtvis i första rummet verkliga kamporganisationer

sådana som arbetsgivarföreningar och fackföreningar. På det allmänna

ekonomiska området torde det vara ovanligt att sammanslutningar för gemensamma

intressens tillvaratagande i sina stadgar uttryckligen angiva, att

det ingår i sammanslutningens uppgift att företaga stridsåtgärd. En stadgeändring

för att utmärka detta torde emellertid icke vara erforderlig därför

att den nu föreslagna lagen träder i kraft. Örn en dylik förening vill tillgripa

stridsåtgärder synes det vara tillräckligt, att föreningen betecknar sig själv

såsom kamporganisation genom att nedsätta säkerhet enligt 3 §.

Vilka föreningar, som skola betecknas såsom huvudorganisationer, torde i

vissa fall kunna bliva föremål för tvekan. I huvudsak måste stadgarnas bestämmelser

härvid vara avgörande. Innehålla stadgarna icke några särskilda

regler om beslutanderätten i fråga örn stridsåtgärder, måste topporganisationen

anses såsom huvudorganisation. Innehålla stadgarna däremot ett allmänt medgivande

för underordnade organisationer, vilka sinsemellan i övrigt äro jämställda,

att företaga stridsåtgärder i allmänhet eller av viss typ, måste varje

sådan organisation anses äga behörighet enligt 2 § men då naturligen med

skyldighet att ställa säkerhet enligt 3 §. Däremot kan det icke tillkomma en

topporganisation att delegera beslutanderätt åt viss underorganisation vare sig

i allmänhet eller för vissa särskilda fall. Med tillämpning av sålunda angivna

grunder torde exempelvis svenska arbetsgivareföreningen i de flesta fall vara

att anse såsom huvudorganisation i förhållande till samtliga under densamma

stående organisationer. Det är emellertid icke uteslutet, att även dessa senare

i vissa fall kunna komma att innehava självständig behörighet. Däremot torde

i regel de till landsorganisationen anslutna fackförbunden vart för sig vara att

anse såsom huvudorganisation. Endast i undantagsfall lärer landsorganisationen

själv kunna ifrågakomma såsom sådan.

Till kommissionens betänkande har fogats en reservation av dess ordförande

med instämmande av två dess ledamöter, vilka avstyrka det undantag

från kommissionens huvudregel, som avser kollektiva stridsåtgärder riktade

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

mot motparten för att förmå denne att, utan slutande av avtal, i förhållande

till angriparen tillämpa vissa priser eller dylikt.

Vad i de över kommissionens förslag avgivna yttrandena anförts av mera

principiellt intresse för bedömande av frågan örn behörighetsreglers införande

finnes ^återgivet å sid. 35 f. i propositionen. Därutöver må här lämnas följande

redogörelse för yttrandena i den mån de ha avseende å nu förevarande

paragraf.

Socialstyrelsen har beträffande de i 2 § första stycket av kommissionens

förslag stadgade undantagen från behörighetsregeln framhållit, att den obegränsade

rätten till arbetsinställelse mot en motpart i en arbetstvist uppenbarligen

kunde vara ägnad att i många fall uppmuntra till säraktioner från

vissa grupper inom en förening och därigenom förringa den föreningsledningens

auktoritet över medlemmarna, som lagens behörighetsregler eljest

vore ägnad att befordra. Likaså kunde massåtgärd vid annan ekonomisk motsättning

än arbetstvist till sina konsekvenser vara fullt jämförlig med en

arbetstvist och lämna öppet för illojala element att utöva en skadegörande

verksamhet.

I fråga örn det i 2 § andra stycket upptagna stadgandet framhöll socialstyrelsen,

att en ganska rik variation förefunnes inom organisationsväsendet

på det fackliga området vad beträffade befogenheten för huvudorganisation

respektive underordnad organisation att företaga stridsåtgärd. Under de senaste

åren hade visserligen en utveckling i centraliserande riktning, i anslutning

till av landsorganisationen i mars 1932 upprättade normalstadgar,

genomförts inom flertalet till densamma anslutna fackförbund, men tidigare

hade på sina håll pågått en ganska markerad dragkamp örn beslutanderätten

i konfliktfrågor mellan de lokala organisationerna och den centrala förbundsledningen.

Alltjämt torde emellertid finnas exempel på sådana sammanslutningar,

inom vilka centraliseringen icke vore tillfullo genomförd eller åtminstone

kirnde anses tveksam till sin innebörd. Sålunda torde fortfarande

på sina håll gälla en sådan regel, att underordnad organisation ägde fatta

beslut örn vidtagande av stridsåtgärder men att den i sådant fall skulle underställa

beslutet huvudorganisationens prövning. Risken av att vidtaga stridsåtgärd

i strid mot huvudorganisationens mening eller utan att beslutet örn åtgärden

på förhand underställts huvudorganisationens prövning vore i sådana

fall i regel endast, att eljest utgående ekonomiskt understöd ur huvudorganisationens

kassa till de stridande ej komme att utgå. Det torde vidare finnas

exempel på sådana stadgar, enligt vilka rätten att besluta om vidtagandet av

vissa slag av konflikter tillkomme den underordnade organisationen, medan

beträffande andra slag av stridsåtgärder beslutanderätten förbehållits huvudorganisationen.

I nu berörda fall skulle tydligen för erhållande av behörighet

att vidtaga massåtgärder erfordras nedsättande av säkerhet såväl av

huvudorganisationen som av den underordnade organisationen. Vad anginge

den syndikalistiska arbetarorganisationen, som utvisade en typisk decentraliserad

organisationsform, skulle uppenbarligen varje lokal samorganisation behöva

nedsätta säkerhet för förvärvande av behörighet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

45

En reservant i socialstyrelsen har ansett att tillgripandet av massåtgärd av

part vid annan ekonomisk motsättning än arbetstvist för att förmå motparten

att utan slutande av avtal tillämpa vissa priser eller dylikt tillhörde de rättigheter,

som borde lämnas okränkta av lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ansåg, att det ej borde medgivas organiserad

arbetare och arbetsgivare att vidtaga arbetsinställelse utan sin organisations

medgivande.

Kommerskollegium, länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus, Västmanlands,

Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges bageriidkareförening, Sveriges industriförbund,

Sveriges redareförening samt Sveriges hantverksorganisation ha anslutit sig

till den av kommissionens ordförande jämte två ledamöter uttalade meningen

att det i 2 § andra punkten stadgade undantaget beträffande kollektiv stridsåtgärd,

som part företager mot sin motpart för att förmå denne att, utan

slutande av avtal, i förhållande till angriparen tillämpa vissa priser eller

dylikt, borde utgå. Sistnämnda organisation bar därjämte påpekat, att ett

dylikt undantag lätt skulle kunna utnyttjas som förevändning för ett angrepp

där det verkliga syftet vore ett annat.

Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit, att vissa svårigheter mötte

vid behörighetsregelns tillämpning. Det vore oklart, huruvida en massåtgärd,

som blivit beslutad av viss organisation, kunde i behörighetshänseende omfatta

jämväl oorganiserade eller till annan organisation anslutna arbetsgivare eller

arbetare. Fråga vore nämligen örn ett av behörig organisation fattat beslut

örn massåtgärd under några omständigheter skulle kunna få ''åberopas av andra

än organisationens medlemmar och för den händelse denna fråga besvarades

jakande örn avgörande därvid skulle vara industriens eller arbetsplatsens enhet,

örn anslutning till annan organisation eller annan grund.

För avgörandet, huruvida en överordnad organisation skulle anses som huvudorganisation

i lagens mening, måste man vidare låta stadgarna vara ensamt

utslagsgivande. Detta ledde onekligen till ett otillfredsställande till’

stånd, i synnerhet då som förhållandet vore inom den reformistiska fackorganisationen

den stadgeenliga behörigheten att besluta örn massåtgärder vore beroende

på åtgärdernas olika natur och fördelad på olika instanser samt bestämmelserna

i fråga i övrigt vore oklara och ofullständiga. Det vore även

för arbetsgivarföreningens vidkommande vanskligt att med stöd av stadgarnas

bestämmelser örn rätt att vidtaga massåtgärder avgöra hur den lagliga

behörigheten att vidtaga sådana åtgärder skulle förläggas, då de till föreningen

anslutna förbunden ej vore betagna rätten att utan föreningens medgivande

vidtaga lockout, utan frånvaron av dylikt medgivande endast inverkade

på förbundens rätt till konfliktersättning.

Otillfredsställande vore även att organisationerna själva skulle genom stadgarnas

avfattning kunna inverka på behörigheten att företaga massåtgärd.

Arbetsgivareföreningen har vidare uttalat att i uttrycken »igångsätta» och

»företaga» massåtgärd ej behövde inläggas mera än att behörig organisation

genom i vederbörlig ordning fattat beslut lämnat sitt godkännande av en av

andra planerad massåtgärd.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Slutligen har arbetsgivareföreningen framhållit, att då den personliga rätten

att vidtaga individuella åtgärder vore orubbad och en arbetsinställelse

utan samband med arbetsblockad i praktiken icke torde förekomma borde jämväl

behörigheten att vidtaga arbetsinställelse i en primärtvist förbehållas organisationerna.

Landsorganisationen har påpekat, att det vore oklart huruvida arbetsinställelse

folie utanför behörighetsregeln även i det fall att åtgärden utan samband

med blockad eller bojkott vidtoges av förening. I lagtexten talades om part och

i motiven örn enskilda personer. Någon anledning att i förevarande avseende

göra skillnad mellan sådan arbetsinställelse och arbetsinställelse av enskild

part funnes icke.

Överståthållarämbetet har föreslagit, att föreningar som enligt stadgande i

denna paragraf vore behöriga att företaga massåtgärd erhölle viss benämning

som genomgående kunde användas i lagtexten.

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet (se närmare sid. 54 ff.

i propositionen) bland annat följande.

Mot kommissionens . förslag att upptaga vissa »behörighetsregler» kunna

betydelsefulla invändningar göras. På intet annat område inom lagstiftningen

finnes någon verklig motsvarighet till vad här löreslås. Såsom länsstyrelsen

i Ostergötlands län i sitt yttrande framhållit, synes det rent principiellt sett

mindre riktigt, att en aldrig så befogad och lagenlig stridsåtgärd icke får vidtagas,

savida icke säkerhet ställts för det skadestånd, som kunde komma att

utdömas, därest åtgärden skulle befinnas stridande mot lagen. En organisationsmässig

verksamhet, som innefattar igångsättande av stridsåtgärder, innebär

enligt kommissionen i betydande omfattning ett allmänfarligt moment.

Strejk- och blockadvapnet har dock historiskt sett varit hävstången för fackföreningarna

att vinna inflytande pa arbetsvillkoren och har sålunda framför

allt visat sig ha en synnerligen samhällsnyttig roll i utvecklingen. Vissa samhällsgrupper

ha möjlighet att för sina intressens hävdande anlita andra maktfaktorer,

såsom, besittningen eller kontrollen av kapitaltillgångar, utan att lagstiftningen

hittills uppdragit snäva gränser för dessa maktfaktorers begagnande.

Örn det säges att fackföreningarna i strejk- och blockadvapnet disponera

ett vapen, som i betydande omfattning innefattar ett samhällsfarligt moment,

så kan detsamma med minst lika stor rätt sägas örn enskilda företagares oinskränkta

disponerande av de kapitaltillgångar, som företagen representera. Den

fullständiga ensamrätten att avgöra t. ex. huruvida och under vilka betingelser

ett företag skall hållas i gång ger med nödvändighet företagaren en stark

ställning gentemot arbetarna, en ställning som också kan till samhällets skada

missbrukas. Vid varje inskränkning i arbetarnas och deras föreningars handlingsfrihet

beträffande begagnandet av deras viktigaste påtryckningsmedel

gentemot arbetsgivarna bör iakttagas sådan varsamhet, att icke resultatet blir

en förskjutning till hela arbetarklassens nackdel i dess läge i den tills vidare

oundvikliga intressekampen på arbetsmarknaden. Vad nu sagts äger motsvarande

tillämpning på andra områden än arbetsförhållandet.

De föreslagna behörighetsreglerna innebära enligt min uppfattning alltför

betydande och av förhållandena ej motiverade inskränkningar såväl i oorganiserades

som i organisationers handlingsfrihet. Särskilt på områden där organisationsväsendet

ännu befinner sig på ett relativt outvecklat stadium skulle

behörighetsreglerna i hög grad hämma användningen av legitima stridsmedel.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

47

Jag kan följaktligen icke tillstyrka att dessa regler upptagas i lagen. Bland

behörighetsreglerna finnes dock en föreskrift, som i och för sig synes berättigad,

nämligen stadgandet att huvudorganisation och icke underavdelning av

sådan skall ha bestämmanderätt i fråga om anordnande av vissa stridsåtgärder.

Tillämpningen av en sådan schematisk regel är emellertid, med hänsyn till de

olikartade bestämmelser, som befintliga stridsorganisationers stadgar innehålla,

förenad med svårigheter. Såsom framgår av yttranden från såväl arbetsgivaresom

arbetareorganisationer, kan det stundom råda tvekan om vilken organisation

enligt den föreslagna regeln skulle anses såsom huvudorganisation. Härtill

kommer att detta spörsmål sammanhänger med vissa andra, till utredning

hänskjutna frågor. Jag har fördenskull icke ansett det påkallat att nu föreslå

en lagbestämmelse rörande denna särskilda punkt. Vid utformningen av

neutralitetsreglerna har dock viss hänsyn tagits till det förhållandet att en

arbetsstrid igångsatts av en underorganisation, som enligt sina stadgar är därtill

obehörig.

Lagrådet anförde:

Ett skyndsamt inskridande mot obehöriga angrepp genom meddelande från

domstolens sida av förbud torde väl i allmänhet vara ett tillfyllestgörande

vapen i rättsskipningens tjänst, men i vissa fall kan det icke anses vara tillräckligt.

Särskilt då det gäller avsättningsblockader och prickningar förhåller

det sig ej sällan så att skadan är skedd redan genom att åtgärden proklamerats.

Även om förbud meddelas och uppmaning till aktionens fortsättande

icke sker, är det ju intet som hindrar att allmänheten förfar i enlighet med den

en gång gjorda uppmaningen. Den enda påföljd för angriparen som i dylikt

fall kan enligt förslaget inträda är ådömande av skadestånd. Då man kan

förvänta att efter lagens tillkomst de större eller mera fasta organisationerna

i regel komma att ställa sig lagens bestämmelser till efterrättelse, måste man

utgå från att vanligen, när en obehörig åtgärd av detta slag företages, det är

en mer eller mindre lös sammanslutning eller enskilda personer som igångsatt

den; och det skall säkerligen visa sig att i de flesta fall något skadestånd icke

kan uttagas av dessa. Vill man förhindra att lagens bestämmelser sålunda

skola kunna utan påföljd åsidosättas, torde, såvida man icke vill direkt stadga

straff för vidtagande av enligt lagen otillåtna stridsåtgärder — något som

lagrådet, enligt vad ovan antytts, anser böra undvikas — näppeligen annan

utväg givas än att i lagen upptaga behörighetsregler av den art kommissionen

föreslagit. Att genom dylika behörighetsregler vinnas jämväl andra betydande

fördelar synes kommissionen hava övertygande visat.

En lagstiftning vari nu omförmälda regler upptagas skulle därigenom komma

att innefatta en reglering i avsevärd omfattning av rätten överhuvud att

använda ekonomiska stridsmedel, och lagen skulle följaktligen gå utöver vad

med lagstiftningen till skydd för »tredje mans rätt» i och för sig avses. Men

om befogenheten att tillgripa ekonomiska stridsåtgärder icke därigenom över

hövan inskränkes och man å andra sidan genom uppställande av behörighetsreglerna

vinner ett verksamt medel för stävjande av mer eller mindre obefogade

angrepp, synes den nämnda omständigheten icke böra få utgöra hinder att använda

detta medel. Huruvida nu angivna regler skulle obehörigen inskränka

rätten att i legitimt syfte tillgripa ekonomiska stridsmedel, såsom departementschefen

anser, kan naturligtvis vara föremål för delade meningar. Det är

dock att märka dels att samtliga de kommissionens ledamöter, vilka icke motsatt

sig den föreslagna lagstiftningen överhuvud, i princip accepterat kommissionens

förslag på denna punkt — dock vad en ledamot beträffar med avvisande

av bestämmelsen örn säkerhets ställande — och dels att ingen av de över

förslaget hörda myndigheterna eller sammanslutningarna ställt sig helt avvi
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

sande mot denna del av förslaget samt att endast från ett fåtal håll däremot

riktats kritik, huvudsakligen avseende bestämmelserna örn ställande av säkerhet.

Även lagrådet finner med hänsyn till de betydande fördelar, som genom

uppställandet av ifrågakomna regler skulle ernås, hinder ur nu angivna synpunkt

icke böra möta mot deras upptagande i lagen.

Mot kommissionens förslag i denna del har socialstyrelsen uttalat vissa betänkligheter

på grund av att någon bestämning av föreningsbegreppet icke

lämnats i förslaget. Det är onekligen en brist att detta begrepp ej finnes bestämt

i vår lagstiftning. I praxis har emellertid sedan länge förening tillerkänts

rättssubjektivitet under förutsättning att den har stadgar innefattande

bestämmelser bland annat huru beslut skall åstadkommas samt att styrelse

för föreningen finnes utsedd. Med hänsyn till de minimala fordringar som sålunda

pläga uppställas för godkännande såsom förening torde knappast behöva

befaras att svårigheter att i förekommande fall bedöma huruvida en sammanslutning

är att anse såsom förening skola i någon högre grad framträda

vid tillämpningen av förevarande lagstiftning.

_ Vad i anledning av kommissionens förslag invänts därom att det rent principiellt

sett syntes mindre riktigt att en aldrig så befogad och lagenlig stridsåtgärd

icke finge vidtagas, såvida icke säkerhet ställts för det skadestånd, som

kunde utdömas därest åtgärden skulle befinnas stridande mot lagen, finner

lagrådet icke kunna tillmätas betydelse; och vill lagrådet i sammanhang härmed

erinra örn att enligt gällande lag den som vill hos vederbörande myndighet

erhålla viss handräckningsåtgärd, såsom kvarstad, skingringsförbud etc., har

att ställa pant eller borgen för den skada som kan genom åtgärden tillskyndas

vederparten.

På grund av det nu sagda och då vad mot de utav kommissionen i detta

hänseende föreslagna bestämmelserna anförts i stort sett icke synes vara av

beskaffenhet att hindra deras antagande förordar lagrådet, som icke i anledning

av den gjorda remissen har att ingå i närmare granskning av kommissionens

förslag i denna del, att det remitterade förslaget kompletteras genom

upptagande däri av regler i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens

förslag i dess 2—6 §§.

Vad lagrådet anfört föranledde icke departementschefen att frångå den

ståndpunkt, som intagits i det remitterade förslaget.

I åtskilliga motioner framställas yrkanden beträffande denna paragraf.

I de likalydande motionerna I: 287 och II: 500 samt i motionen II: 495 hemställes

att kommissionens förslag måtte antagas.

I det utkast till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, som bifogats motionerna

I: 283 och II: 489, har kommissionens förslag upptagits med allenast

den jämkningen, att »massåtgärder» utbytts mot »kollektiva stridsåtgärder».

I de likalydande motionerna I: 280 och II: 499 hemställes örn införande i

lagen av bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens

förslag.

På sätt förut antytts är utskottet av den meningen att i lagstiftningen böra

införas bestämmelser motsvarande kommissionens behörighetsregler. Som skäl

härför åberopar utskottet vad kommissionen och lagrådet i detta hänseende

anfört, för vilka skäl redogörelse lämnats i det föregående. Vid sitt ståndpunktstagande

i frågan har utskottet ej förbisett, att behörighetsreglerna

äro behäftade med vissa brister, vilka framför allt sammanhänga med avsak
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

49

Haden i vårt land av en lagstiftning om s. k. ideella föreningar, ävensom att

vissa anmärkningar, som framställts mot nämnda regler, äro berättigade. Med

hänsyn till de betydande fördelar, som genom uppställandet av dessa regler

skulle ernås, finner emellertid utskottet binder ur nu angivna synpunkt ej

böra möta mot deras upptagande i lagen.

Av utskottets nu angivna ståndpunkt följer, att utskottet i likhet med kommissionen

anser att behörigheten att vidtaga kollektiva stridsåtgärder i princip

skall vara förbehållen föreningar i vars verksamhet ingår att företaga

dylika åtgärder. I kommissionens huvudstadgande härom, som upptages i första

stycket av förevarande paragraf, torde emellertid böra vidtagas en jämkning

i de ordalag, som kommissionen föreslagit, för att utesluta varje tvekan

därom att under behörighetsreglerna inbegripas även stridsåtgärder, varmed

åsyftas att av religiösa, politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot

någon.

De av kommissionen föreslagna undantagen från huvudregeln har utskottet,

av skäl som kommissionen anfört, ansett sig böra godtaga. Emellertid torde,

för undvikande av kollision med andra regler i lagen, undantag böra

göras även för det fall, att oorganiserade arbetare genom en arbetsinställelse,

som har karaktären av kollektiv stridsåtgärd, ansluta sig till en å samma arbetsplats

av en behörig organisation anordnad sympatiåtgärd, som är tillåten

enligt lagen.

I anledning av landsorganisationens yttrande vill utskottet framhålla, att

i de fall, då enskilda personer enligt paragrafen äga rätt att vidtaga stridsåtgärder,

samma rätt tillkommer förening även utan iakttagande av vad i det

följande stadgas örn nedsättande av säkerhet m. m.

Såsom framgår av kommissionens motivering kan en förening, som är ansluten

till ett organisationskomplex, i vissa fall komma att betraktas som

huvudorganisation, i andra fall som underorganisation beroende på stadgarnas

bestämmelser. I detta sammanhang har kommissionen i sin motivering antytt

att en huvudorganisation ej skulle äga delegera beslutanderätten åt en

underorganisation. Det torde icke vara lämpligt att i förevarande ordning närmare

reglera denna fråga, som, därest den överhuvud taget bör bli föremål för

rättslig behandling, bör vinna sin lösning i en föreningslagstiftning. Enligt

utskottets mening synes hinder ej möta för en huvudorganisation att uppdraga

åt annan än organisationens styrelse att å organisationens ansvar utöva dess

beslutanderätt beträffande vissa stridsåtgärder. Frågans lösning torde emellertid

kunna överlämnas åt rättstillämpningen. Med hänsyn härtill och för

undvikande av den tolkningen att varje åtgärd som äger samband med en av en

huvudorganisation beslutad kollektiv stridsåtgärd skall behöva utföras av huvudorganisationen

föreslår utskottet en mindre kategorisk formulering av sista

stycket i 2 §.

Till svenska arbetsgivareföreningens anmärkning att det vore oklart, huruvida

en massåtgärd, som blivit beslutad av viss organisation, kunde i behörighetshänseende

omfatta jämväl oorganiserade eller till annan organisation anslutna

arbetsgivare eller arbetare, återkommer utskottet vid behandlingen av

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 29. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

kommissionens förslag till straffbestämmelser för överträdelse av behörighetsreglerna.

Med nämnda bestämmelser synes nämligen anmärkningen i fråga

äga visst samband.

Vad för övrigt i yttrandena anförts har ej synts utskottet vara av beskaffenhet

att föranleda ändring i den föreslagna lagtexten. Utöver de ändringar

som utskottet i det föregående angivit har i lagtexten vidtagits ett par jämkningar

av mindre vikt.

3 §.

I denna paragraf, som behandlar skyldigheten för behörig förening att ställa

säkerhet, har upptagits första stycket i 3 § av kommissionens förslag med

vissa tillägg och jämkningar av huvudsakligen teknisk art.

I nämnda stycke i kommissionsförslaget stadgades, att varje förening, som

ville bliva behörig att vidtaga massåtgärd, skulle vara skyldig att hos länsstyrelse

nedsätta säkerhet för skadestånd, som föreningen kunde förpliktas utgiva

enligt lagen. Förening, vilken vore part i arbetstvist rörande kollektivavtals

ingående, skulle emellertid utan ställande av säkerhet äga mot sin motpart

vidtaga arbetsinställelse jämte arbetsblockad.

I den allmänna motiveringen har kommissionen framhållit, att syftet att

vinna en tillfredsställande formell gräns icke vore till fullo uppnått genom

de i 2 § uppställda behörighetsreglerna. Utanför de stora organisationerna

funnes en mångfald mer eller mindre löst organiserade sammanslutningar bland

vilka man kunde vänta att finna brist på omdömesgillhet och god vilja att

taga hänsyn till lag och laga myndighet. Det kunde även befaras att uppställandet

av behörighetsregler, sådana som kommissionen föreslagit, skulle kunna

giva anledning till en ökning av antalet dylika fritt arbetande smärre enheter.

Då kommissionen icke ansett sig kunna föreslå mera drastiska ingripanden

hade endast återstått att söka vinna ett yttre tecken på att en organisation

hade förmåga och vilja att lämna gottgörelse för den skada som kunde

komma att förorsakas av att den handlade i strid med lagens olika förbud.

Med hänsyn härtill hade kommissionen jämväl uppställt föreskrifter om ställande

av säkerhet.

Kommissionen anförde härefter.

Reglerna örn särskild behörighet och örn säkerhets ställande hava i icke

ringa mån tillkommit för att undvika tvist örn huruvida en viss stridsåtgärd

strider mot lagens speciella förbud eller icke. Av detta syfte följer, att bestämmelserna

måste hänföra sig till massåtgärder, oberoende av deras lovlighet eller

olovlighet enligt de speciella stadgandena. Från regeln örn ställande av

säkerhet har kommissionen emellertid ansett sig böra göra ett omfattande och

viktigt undantag. De organisationer, som bildats för tillvaratagande av arbetsgivares

och arbetares intressen, hava till huvudsaklig uppgift att genom

kollektivavtal reglera arbetsförhållandena. När enighet örn dylikt avtals upprättande

eller örn de villkor, som skola upptagas i avtalet, icke kan vinnas, är

arbetsinställelse och därmed förenad arbetsblockad det naturliga påtryckningsmedlet.

Meningsskiljaktighet råder icke därom, att rätten till dessa stridsåtgärder

i huvudsak icke skall röna inverkan av den nu föreslagna lagstiftningen

och att sålunda något skadestånd icke kan ifrågakomma på grund av desam
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

51

ma. Det synes vid sådant förhållande oegentligt att på detta organisationernas

förnämsta verksamhetsfält fasthålla vid fordran på en säkerhet, som är betingad

av behovet att vinna ordning och reda beträffande stridsåtgärder, vilka

drabba andra än motparten i ett blivande kollektivavtalsförhållande. Att den

med säkerheten åsyftade verkan skall komma att åsidosättas genom undantaget,

torde icke heller vara att befara, då nämligen de fall, som undantaget avser,

kunna begreppsmässigt klart avskiljas från alla andra fall. Ur denna synpunkt

kan dock undantaget endast få gälla för de primära stridsåtgärder, som

företagas i förhållande mellan de blivande avtalsparterna. Så snart fråga blir

örn s. k. sympatiåtgärder, föreligger sådan fara för obehörigt intrång på tredje

mans rätt, att huvudregeln måste gälla.

Säkerhet ställes en gång för alla av organisation, som vill åt sig förbehålla

behörighet att vidtaga massåtgärd, och den nedsättes således icke för varje

särskild åtgärd, som ifrågakommer. Säkerheten kan icke tillgripas för annan

organisationens skuld än som utgöres av skadestånd, ådömt enligt den föreslagna

lagen, och således icke exempelvis för skadestånd, som organisationen

ådrar sig enligt lagen örn kollektivavtal.

I specialmotiveringen anförde kommissionen följande.

Såsom förut blivit anfört ställes säkerheten en gång för alla och sålunda

icke för varje särskild stridsåtgärd. Icke blott underlåtenhet att över huvud

ställa säkerhet utan även underlåtenhet att iakttaga vad i andra och tredje

styckena stadgas örn säkerhetens utfyllande eller utökande medför förlust av

en eljest enligt 2 § föreliggande behörighet. Med hänsyn härtill har det icke

ansetts erforderligt att med straff belägga enbart underlåtenheten att utfylla

eller öka säkerheten (jämför 21 §).

Då säkerheten ställes endast för skadestånd, som föreningen kan bliva förpliktad

utgiva enligt den föreslagna lagen, gäller icke säkerheten för de enskilda

medlemmarnas överträdelser men däremot för det fall att förening enligt

34 § andra stycket förpliktas att solidariskt med medlem gälda vad av

skadeståndet belöper på denne.

I några av de avgivna yttrandena hava, såsom framgår av den å sid. 36 f.

i propositionen lämnade redogörelsen, betänkligheter framförts rörande lämpligheten

av bestämmelserna örn ställande av säkerhet.

I övrigt avse yttrandena i denna del huvudsakligen det förut av kommissionen

i första stycket föreslagna undantaget från skyldigheten att ställa säkerhet.

Utskottet vill i detta sammanhang lämna en kortfattad redogörelse för

vad yttrandena härutinnan innehålla.

Socialstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen, sågverksförbundet och Sveriges

redareförening ha sålunda hemställt att nämnda undantag måtte utgå.

Socialstyrelsen har påpekat, att part i arbetstvist bleve tydligtvis varje förening

så snart densamma för sina medlemmar krävde kollektivavtal. Inom de

områden, där sådana avtal ännu icke blivit vanliga, vore sålunda förening med

stöd av detta undantag oförhindrad att etablera arbetsinställelse jämte arbetsblockad

även örn man på förhand måste ha klart för sig att yrkandet på kollektivavtal

saknade varje utsikt till framgång eller föreningen representerade

endast ett fåtal av de personer, som bleve berörda av stridsåtgärden. Att observera

vore här, att en sådan blockad jämlikt 16 § i kommissionsförslaget

skulle respekteras vid påföljd att eljest vederbörande betraktades som oneutral.

Ej sällan förekomme sådana konflikter med yrkande örn avtal, vilkas

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

utgång redan på förhand kunde anses skäligen resultatlös. Så torde mången

gång vara fallet vid stridsåtgärder som igångsattes av syndikalistiska sammanslutningar

på grund av den principiella inställningen inom vidsträckta arbetsgivarkretsar

till frågan örn ingående av kollektivavtal med nämnda sammanslutningar.

Till belysning tjänade följande exempel. Vid igångsättande av en skogsavverkning

förklarades denna i blockad av en syndikalistisk sammanslutning på

platsen med yrkande örn avtal. Beträffande avverkningen bade förut avtal

icke funnits och de till den lokala samorganisationen anslutna arbetarna voro i

mindretal. Efter det blockaden förklarats bleve emellertid samtliga personer

som antoge anställning vid avverkningen att betrakta som oneutrala.

I detta sammanhang kunde påpekas att den omständigheten att en förening

uppställt krav på kollektivavtal ej hindrade att en i anledning därav vidtagen

arbetsinställelse och blockad kunde enligt lagen vara en otillåten stridsåtgärd,

t. ex. en konkurrenstvist, som vore förbjuden enligt 14 § i kommissionens förslag.

I praktiken kunde det möta svårigheter att i vissa fall skilja sådan konkurrensstrid

från den legitima avtalsstriden.

Det skulle ofta icke möta större svårigheter att genom framförande av krav

på kollektivavtal kringgå föreskrifterna örn ställande av säkerhet. Det erinrades

att enligt lagen örn kollektivavtal envar skriftligt avfattad överenskommelse

örn arbetsvillkor mellan parterna vore att betrakta som kollektivavtal,

således även uppgörelser örn ackordspriser eller visst sådant pris, örn ändrade

ackord på grund av införande av maskinella anordningar eller nya arbetsmetoder

och dylikt. Även örn mellan parterna redan gällde kollektivavtal kunde,

örn detsamma medgåve vidtagandet under avtalstiden av stridsåtgärd i intressetvist,

en förening — även sådan som ej ställt säkerhet — vidtaga arbetsinställelse

med blockad, allenast denna åtgärd förknippades med krav på avtal

rörande ett eller annat sådant speciellt förhållande.

Vidare kunde ifrågasättas, örn ej undantaget i paragrafen kunde till sin

räckvidd regleras på så sätt, att det icke bleve tillämpligt i fråga om massåtgärd

som igångsattes av ett mindretal av de av åtgärden direkt berörda

personerna. I allt fall borde flertalet arbetare å en arbetsplats beredas skydd

för eventualiteten att enligt 16 § i kommissionsförslaget bliva betraktade som

oneutrala i en av mindretalet igångsatt konflikt.

Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit att det sällan torde förekomma

att vid arbetskonflikter som avsåge sådan arbetsgivare, vilken vore

åtkomlig med avsättnings-, leverans- eller transportblockad, en arbetsnedläggelse

ej förenades med någon sådan blockad. Med hänsyn till det nästan

oskiljaktiga sambandet mellan arbetsnedläggelse jämte arbetsblockad och

blockader av nyssnämnt slag vore det ej lämpligt att göra den gränsdragning

som föreslagits i fråga örn skyldighet att ställa säkerhet. Därtill bomme att

bestämmelsen vore avsedd att verka återhållande å den som ämnade igångsätta

massåtgärd.

Arbetsgivareföreningen har därför yrkat att undantaget beträffande ställande

av säkerhet måtte utgå.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

53

Sågverksförbundet har också yrkat att undantaget i fråga måtte utgå. Förbundet

har särskilt framhållit de konsekvenser detsamma skulle få för flottningen.

Landsorganisationen har framhållit följande. Någon anledning till att befrielsen

från ställande av säkerhet vid arbetstvist endast skulle gälla för det

fall, att stridsåtgärden utgjordes av arbetsinställelse jämte arbetsblockad, funnes

icke. Hittills hade icke rått någon meningsskiljaktighet örn lovligheten

av övriga blockadformer, såsom avsättnings-, tillförsel- eller transportblockad

i en tvist örn upprättande av kollektivavtal. Kommissionen ifrågasatte ej heller

lovligheten av dylika blockader när det gällde tvist örn upprättande av

kollektivavtal. Skadestånd kunde ifrågakomma lika litet för dylika blockader

som för arbetsblockad. Vartill tjänade då säkerheten? Kommissionen lämnade

intet svar på denna fråga. Landsorganisationen ville bestämt motsätta

sig ifrågavarande begränsning. Även örn undantaget från säkerhetsregeln i

allmänhet icke hade större betydelse — eftersom de egentliga stridsorganisationemas

verksamhet icke vore begränsad till avtalsaktioner och de således i

allt fall bleve skyldiga att nedsätta säkerhet örn förslaget eljest ginge igenom —

så kunde dock den stadgade befrielsen vara av värde, särskilt för nybildade,

ekonomiskt ännu ej stabiliserade organisationer, som strävade att få till stånd

en reglering av arbetsförhållandena i kollektivavtalets form.

Slutligen erinrade landsorganisationen örn att säkerhetsregeln gällde endast

massåtgärder, som vidtagits av förening. Detta medförde bland annat, att

en oorganiserad arbetsgivare, som ju enligt 2 § i kommissionens förslag vore

behörig att mot sin motpart vidtaga massåtgärd i form av arbetsinställelse,

överhuvud aldrig bleve skyldig att ställa säkerhet för skadestånd, som han

kunde bli förpliktad att utgiva på grund av en av honom företagen rättsstridig

lockout, och detta även om åtgärden vidtagits i annan arbetstvist än

tvist örn kollektivavtals ingående.

Varken departementschefen eller lagrådet hava i vidare mån än tidigare

omnämnts yttrat sig över innehållet i denna paragraf.

I de motioner, vilka avse förevarande stadgande, hemställes,

i motionerna II: 495 samt I: 287 och II: 500 att kommissionens förslag

måtte upptagas i lagen,

i motionerna I: 283 och II: 489 att kommissionens förslag måtte antagas,

dock med den jämkningen att »massåtgärd» måtte utbytas mot »kollektiv

stridsåtgärd», samt

i motionerna I: 280 och II: 499 att i lagen måtte införas bestämmelser i

huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag.

Som framgår av kommissionens motivering, för vilken utskottet lämnat redogörelse

under 2 §, komma vederbörande föreningars stadgar att i huvudsak

bli avgörande för frågan vilka föreningar som skola betraktas som huvudorganisationer.

Inom samma organisationskomplex torde med hänsyn härtill

i en del fall ej blott topporganisationen utan även underlydande organisationer

kunna bli att betrakta som huvudorganisation och således bli skyldiga att

Utskottet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

nedsätta säkerhet för bibehållande av nuvarande stadgeenliga rätt att vidtaga

stridsåtgärder. Sålunda torde såväl svenska arbetsgivareföreningen och

till densamma anslutna föreningar och förbund som ock landsorganisationen

och till densamma anslutna förbund bliva nödsakade att nedsätta säkerhet. En

skyldighet att nedsätta säkerhet i enlighet med kommissionens förslag synes

därför, särskilt för nybildade eller ekonomiskt mindre bärkraftiga organisationskomplex,

kunna bli mycket betungande och på så sätt komma att lägga

hinder i vägen även för vidtagande av stridsåtgärder, som äro tillåtna enligt

den föreslagna lagen eller icke regleras i densamma. För att förhindra detta

föreslår utskottet som redan antytts att underordnade föreningar som enligt

2 § äro behöriga att vidtaga kollektiva stridsåtgärder befrias från säkerhets

ställande, om den överordnade föreningen ställt sådan och tillika medgivit, att

säkerheten må gälla även för den underordnade föreningen. Om säkerheten

utgöres av borgen eller bankgaranti fordras givetvis, att säkerhetsförbindelsens

avfattning är sådan, att den gäller även den underlydande föreningen. På

grund härav har förbehåll stadgats för det fall, att hinder möter i säkerhetens

beskaffenhet. Den överordnade föreningens medgivande synes böra vara

återkallelig! För att förhindra att förening, som ställt säkerhet, genom en

återkallelse befriar sig från ansvar för en stridsåtgärd som är omedelbart

förestående torde böra stadgas att medgivandet ändock skall gälla i fråga

örn skadestånd för åtgärd som vidtages inom viss kort tid — fjorton dagar -—

efter återkallelse^ Härigenom vinnes även nödig tidsfrist för den underordnade

föreningens underrättande örn återkallelse^ Att märka är, att anlitandet

av det föreslagna institutet är fullt frivilligt. Förening som vill självständigt

nedsätta säkerhet har givetvis full rätt därtill.

I likhet med kommissionen anser utskottet, att förening, som icke inom viss

tid efterkommer anmaning att utfylla eller öka ställd säkerhet, bör förlora sin

behörighet att vidtaga stridsåtgärder. Samma påföljd synes även böra inträda,

om förening underlåter att efter anmaning till länsstyrelsen ingiva uppgifter

om förhållanden, som äro av betydelse för fastställande av säkerhetens

belopp. Ett dylikt stadgande torde nämligen vara erforderligt för en effektiv

kontroll av att säkerhetens belopp motsvarar de vid varje tid rådande faktiska

förhållandena.

Beträffande det i 3 § av kommissionens förslag upptagna stadgandet örn

undantag från ställande av säkerhet ha, som framgår av den i det föregående

lämnade redogörelsen, skäl anförts både för och emot dess medtagande i lagstiftningen.

I vissa yttranden ha ock framställts förslag både örn utvidgningar

och inskränkningar i detta stadgande. Vid övervägande av vad sålunda förekommit

har utskottet anslutit sig till kommissionens förslag i de''nna del, vilken

ståndpunkt ock vunnit understöd uti de i ärendet väckta motionerna. Stadgandet

i fråga har införts som sista stycke i 3 § av utskottets lagförslag.

4 §•

Denna paragraf, som motsvarar kommissionens 4 § med undantag för sista

stycket, innehåller bestämmelser örn säkerhetens belopp och beskaffenhet.

Sista stycket i 4 § kommissionens förslag återfinnes i 6 § utskottets förslag.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

55

Enligt kommissionens förslag skulle säkerheten gälla följande belopp: för

arbetsgivarförening 5,000 kr. för varje påbörjat antal av 5,000 arbetare, som

av föreningens medlemmar sysselsattes; för fackförbund och fackföreningar

5,000 kr. för varje påbörjat antal av 5,000 medlemmar; för köpmannaföreningar

5,000 kr. för varje påbörjat antal av 500 medlemmar samt för andra föreningar

5,000 kr. för varje påbörjat antal av 1,000 medlemmar. Därjämte

stadgades för alla andra föreningar än arbetsgivarföreningar ett maximibelopp

av 50,000 kr.

Beträffande säkerhetens beskaffenhet föreskrevs i kommissionens förslag

endast, att den skulle utgöras av penningar eller ock av värdehandlingar eller

borgen, som länsstyrelsen godkände.

Att något maximibelopp icke fastställts för arbetsgivarförening sammanhänger,

enligt kommissionens motivering, med att fackförbunden i de flesta

fall var för sig måste betraktas såsom huvudorganisation, medan däremot

svenska arbetsgivareföreningen i regel ensam vore att betrakta såsom sådan.

Örn en maximering ägde rum i fråga örn den fran detta hall ställda säkerheten,

under det att de olika fackförbunden var för sig måste nedsätta säkerhet

till sammanlagt ganska betydande belopp, skulle enligt kommissionens mening

en påtaglig olikhet inträda i fråga örn de säkerheter, som ställdes från den

ena och den andra sidan.

De avgivna yttrandena innehålla beträffande denna paragraf i huvudsak

följande.

Svenska arbetsgivareföreningen har ansett det oegentligt att för arbetsgivarorganisationerna

icke skulle gälla någon maximering av säkerhetens belopp.

Detta hade av kommissionen motiverats med att arbetsgivareföreningen, i motsats

till exempelvis landsorganisationen, skulle anses som en huvudorganisation.

Då de under arbetsgivareföreningen sorterande förbunden hade befogenhet att

självständigt vidtaga lockout syntes det kunna ifrågasättas, huruvida ej jämväl

dessa voro att anse som huvudorganisation i den mening, som avsåges i förslagets

2 §. Å andra sidan finge ej förglömmas, att landsorganisationen

hade stadgeenlig behörighet att i vissa fall besluta örn massåtgärders vidtagande.

Under sådana omständigheter förefölle det oegentligt att arbetsgivareorganisationerna

försattes i en undantagsställning. En rättvis lösning skulle

kunna erhållas genom en särbestämmelse för en huvudorganisation, vilken i

sin tur utgjorde en sammanslutning av andra föreningar som jämväl ägde behörighet

att igångsätta massåtgärder, därvid den föreslagna maximeringen

skulle oförändrad kunna gälla i övrigt.

I fråga örn beräkningen av säkerhetens storlek har arbetsgivareföreningen

framhållit, att det vore erforderligt med föreskrift, för vilken tidpunkt det

arbetareantal, som vore bestämmande för säkerhetens belopp, skulle gälla. Då

de till föreningen anslutna arbetsgivarna åtnjöte delägarskap i föreningen efter

det genomsnittliga antalet hos arbetsgivaren under nästföregående år sysselsatta

arbetare, syntes det i förevarande paragraf angivna arbetarantalet

kunna beräknas på liknande sätt, därvid föreningen hade att inom viss tid efter

varje års början inkomma med uppgift å det för året gällande antalet.

Sveriges redareförening har ansett det vara oriktigt att göra skillnad mel
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

Ian arbetsgivareföreningar och fackföreningar, enär denna skillnad grundade

sig på föreskrifter i organisationernas stadgar, vilka föreskrifter när som

helst kunde underkastas förändring.

Sveriges köpmannaförbund har yrkat, att köpmannaorganisationerna icke

skulle åläggas att nedsätta större säkerhet än fackföreningarna. Fackföreningarnas

ekonomiska resurser torde i allmänhet vara betydligt större än köpmannaorganisationernas,

och den skadegörelse, som skulle kunna åstadkommas

genom en av köpmannaorganisationer vidtagen stridsåtgärd, kunde ej

tänkas bliva av större omfattning än den, som åstadkommes genom stridsåtgärd

företagen av fackförening.

Kommerskollegium har ansett sig ej kunna förorda bifall till Sveriges köpmannaförbunds

nämnda yrkande.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening har framhållit, att i motsats till

vad gällde vid industrien vore anslutning till lantarbetsgivarorganisationerna

icke grundad pa antalet sysselsatta arbetare utan på egendomsstorleken, nämligen

på antalet hektar åker, äng och kultiverade betesmarker under medlemmens

eget bruk. Med hänsyn härtill vore en komplettering av 4 § påkallad.

Socialstyrelsen har ansett det böra övervägas, örn det ej borde i lagen något

närmare angivas de slag av värdehandlingar, vilka jämte penningar finge godtagas

såsom säkerhet, varjämte måhända föreskrift borde lämnas, att det betryggande

värdet av säkerheten årligen prövades.

Jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län har önskat förtydligande bestämmelser

angående beskaffenheten av den säkerhet, som skulle ställas, för

det fall att säkerheten utgjordes av annat än penningar. Sålunda borde exempelvis

för borgen gälla, att löftesmän skulle borga en för alla och alla för en

såsom för egen skuld, samt för säkerhet bestående av inteckning, att densamma

skulle ligga inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet av intecknade

fastigheten. Vidare syntes det länsstyrelsen nödigt, att närmare föreskrifter

infördes angående påföljd för underlåtenhet att öka nedsatt säkerhet.

Departementschefen och lagrådet hava i sina yttranden icke berört stadgandena

i förevarande paragraf.

I de motioner, vari frågan om behörighetsregler upptagits till behandling,

har hemställts,

i motionerna II: 495 samt I: 283 och II: 489 att kommissionens förslag måtte

antagas,

i motionerna I: 280 och 11:499 att i lagen måtte införas bestämmelser i huvudsaklig

överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit, samt

i motionerna 1:287 och 11:500 att riksdagen måtte antaga kommissionens

förslag, utökat med en punkt som angåve att förening, bestående huvudsakligen

av jordbrukare för tillvaratagande av medlemmarnas gemensamma intressen,

icke behövde ställa större säkerhet per medlem än som stadgades för

förening av arbetare.

Enligt kommissionens förslag skulle antalet medlemmar eller sysselsatta

arbetare vara direkt avgörande för beräkningen av säkerhetens belopp. Då

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

57

det vid en sådan beräkning lätt kan uppkomma synnerligen tveksamma spörsmål,

skulle ovisshet kunna uppstå, huruvida skyldigheten att ställa säkerhet

behörigen fullgjorts. En förening, som själv anser sig ha ställt säkerhet

till lagligt belopp, skulle kanske sedermera av domstolen kunna befinnas ha

varit skyldig att ställa säkerhet till högre belopp. Föreningen har då, trots

att säkerhet nedsatts, objektivt sett varit obehörig att företaga kollektiva

stridsåtgärder. På grund härav anser sig utskottet böra föreslå, att det överlämnas

åt länsstyrelsen att enligt i lagen fastställda grunder och med ledning

av föreningens uppgifter bestämma säkerhetens belopp. Örn en förening ställt

säkerhet till det av länsstyrelsen bestämda beloppet, har den förskaffat sig

vederbörlig behörighet vare sig beloppet vid närmare prövning befinnes överensstämma

med lagens regler eller ej.

Utskottet finner vidare att kommissionens regler böra kompletteras med vissa

närmare bestämmelser örn beräkning av medlems- respektive arbetarantal. Sålunda

torde det böra uttryckligen stadgas, att även anslutna föreningars medlemmar

skola tagas i betraktande. Vidare synes det vara lämpligt att fastställa,

att förhållandena under året före det, då säkerheten ställes, skola vara

avgörande. Härigenom vinnes, att uppgiftsplikten beträffande förändringar

i medlems- eller arbetarantal behöver fullgöras högst en gång årligen. Nämnda

skyldighet torde eljest lätt kunna bli onödigt betungande. På grund av

vad svenska arbetsgivareföreningen anfört synes det vidare vara praktiskt att

i fråga örn arbetsgivarföreningar lägga genomsnittliga antalet under föregående

år sysselsatta arbetare till grund för beräkningen. Beträffande övriga

föreningar torde förhållandet vid årets slut lämpligen böra bliva normgivande.

Vad härefter angår det högsta belopp som säkerheten må avse, så torde den

av utskottet under 3 § förordade möjligheten för en förening att få tillgodoräkna

sig av överordnad förening ställd säkerhet böra medföra viss jämkning

av kommissionens bestämmelser i berörda hänseende. Enligt utskottets förslag

skulle det nämligen, vid bibehållande av kommissionens maximeringsbestämmelse,

bli möjligt att låta ett av t. ex. landsorganisationen nedsatt belopp örn

50,000 kr. gälla för samtliga till densamma anslutna fackförbund. Under sådana

förhållanden synes det knappast förefinnas någon anledning till olika

bestämmelser för arbetar- och arbetsgivarorganisationer. Utskottet förordar

sålunda att maximeringen skall gälla alla organisationer oberoende av deras

beskaffenhet.

Det i motionerna 1:287 och 11:500 framförda yrkandet att förening, huvudsakligen

bestående av jordbrukare, icke måtte behöva ställa större säkerhet

per medlem än som stadgas för förening av arbetare, har utskottet ansett

sig böra tillstyrka. Samma förmån synes utskottet böra tillkomma förening

huvudsakligen bestående av hyresgäster.

I övrigt har utskottet icke ansett sig böra föreslå ändring beträffande säkerhetens

belopp.

I fråga örn säkerhetens beskaffenhet finner utskottet de av kommissionen

föreslagna reglerna vara tillfyllest. Något behov av de av socialstyrelsen och

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasatta bestämmelserna synes utskottet

knappast föreligga.

Beträffande länsstyrelsens i Västernorrlands län yrkande att närmare föreskrifter

måtte meddelas örn påföljd för underlåtenhet att öka nedsatt säkerhet

önskar utskottet framhålla, att dylika föreskrifter torde vara obehövliga. Enligt

3 § andra stycket i utskottets förslag förlorar nämligen en förening, som

underlåter att efterkomma länsstyrelses anmaning att ställa ytterligare säkerhet,

rätten att vidtaga kollektiva stridsåtgärder.

5 §•

Paragrafen motsvarar i huvudsak kommissionens 5 § och innehåller regler

om viss uppgiftsplikt.

Enligt kommissionens förslag skulle förening, som ville ställa säkerhet, till

länsstyrelsen tillika ingiva dels föreningens stadgar, dels uppgift å styrelseledamöter

eller andra som eljest ägde företräda föreningen ävensom å deras

adresser, dels ock uppgift å medlems- respektive arbetarantal. Vidare skulle

anmälan göras örn förändrade förhållanden i förstnämnda båda avseenden,

medan föreningen vid förändring i fråga örn medlems- eller arbetarantal av

beskaffenhet att föranleda ökning av säkerhetens belopp skulle, utan uppgiftsskyldighet

till länsstyrelsen vara pliktig att omedelbart föranstalta örn

säkerhetens ökande. För underlåten uppgift örn förändrade förhållanden stadgades

bötesstraff (i 21 § kommissionsförslaget) medan däremot för underlåtenhet

att öka säkerhetens belopp någon påföljd ej inträdde förrän en månad

efter det länsstyrelsen anmanat föreningen att fullgöra sin skyldighet. I

detta fall utgjorde påföljden, att föreningen jämlikt 3 § kommissionsförslaget

ginge förlustig sin behörighet.

I yttrandena har socialstyrelsen framhållit, att det icke ankomme på länsstyrelsen

att verkställa någon saklig prövning av de uppgifter och handlingar,

som omförmäldes i 5 § av kommissionens förslag. I de fall då säkerhet

ställts och de i 5 § angivna uppgifterna och handlingarna inkommit,

torde väl också som regel kunna antagas att verklig föreningsbildning ägt

rum. Skulle i något fall sådan icke föreligga och vederbörande »förening»

därför icke kunna ådömas skadestånd, vore det ovisst, örn säkerheten finge

tagas i anspråk för det skadestånd, som kunde komma att åläggas den otilllåtna

konfliktens tillskyndare. En viss oreda i rättsförhållandena måste

även i dylikt fall råda, intill dess genom domstols utslag klargjorts, att den

antagna behörigheten icke förelegat.

Av större betydelse vore att i de fall, där säkerhet icke behövde ställas,

behörighetsfrågan vore fullständigt svävande intill dess den komme under

domstols omprövning. Framför allt syntes det emellertid angeläget att viss

upp&iftsskyldighet alades förening, som ej ställt säkerhet, så snart den

igångsatte stridsåtgärd för vilken behörighet vore stipulerad men för vilken

säkerhet icke krävdes, t. ex. pa länsstyrelsens anfordran eller i samband med

fullgörande av varselplikten.

Slutligen har styrelsen papekat, att sådana fall kunde förekomma, där det

för närmare bedömande av en förenings behörighet att vidtaga stridsåt
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

59

gärd erfordrades tillgång jämväl till stadgar för föreningens huvud- respektive

underorganisationer.

Varken departementschefen eller lagrådet ha i sina yttranden närmare berört

de av kommissionen under denna paragraf föreslagna bestämmelserna.

I de motioner, vari föreslås införande av behörighetsregler, hemställes

i motionerna II: 495 samt I: 287 och II: 500 att kommissionens förslag

måtte antagas,

i motionerna 1:283 och 11:489 att riksdagen måtte besluta i enlighet med

kommissionens förslag, dock att efter orden »föreningens stadgar» måtte införas

»innefattande bestämmelser huru beslut skall åstadkommas och val av

styrelse äga rum» ävensom att »massåtgärd» måtte utbytas mot »kollektiv

stridsåtgärd»; samt

i motionerna 1:280 och 11:499 att i lagen måtte införas bestämmelser i

huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag.

Kommissionens bestämmelser örn uppgiftsskyldighet ligga till grund även Utskottet.

för utskottets förslag, ehuru vissa jämkningar vidtagits. Sålunda har utskottet

ansett lämpligt att, i enlighet med vad som föreslagits i motionerna

1:283 och 11:489, i paragrafen intaga en erinran örn att föreningens stadgar

skola innefatta bestämmelser huru beslut skola åstadkommas och val av

styrelse äga rum. Ehuru detta knappast innebär någon ändring i sak, enär

villkoret i fråga lärer böra vara uppfyllt för att en förening överhuvud taget

skall anses ha kommit till stånd, synes därigenom ökade garantier vinnas mot

att behörighet icke förvärvas i andra fall än då en verklig föreningsbildning

ägt rum. Härigenom torde vissa av de anmärkningar socialstyrelsen i sitt

yttrande framställt ha blivit undanröjda. Vad socialstyrelsen i övrigt anfört

har ej synts utskottet vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i

lagförslaget.

För förening, som jämlikt vederbörligt medgivande vill åberopa av överordnad

förening ställd säkerhet, krävas vissa kompletterande föreskrifter. Uppgifterna

skola i detta fall ingivas till länsstyrelsen i det län, där den underlydande

föreningen har sitt säte, och åtföljas av den överordnade föreningens

skriftliga medgivande i huvudskrift samt bevis, att säkerhet blivit ställd.

Då enligt utskottets förslag länsstyrelsens beslut skall bliva avgörande för

säkerhetens belopp, har vidare den av kommissionen föreslagna omedelbara

skyldigheten för förening att, då anledning därtill föreligger, öka säkerheten

utbytts mot en skyldighet att till länsstyrelsen göra anmälan örn det förhållande,

som skulle föranleda ökningen. Enligt utskottets mening medför denna

anordning en effektivare garanti för att säkerhetens belopp verkligen motsvarar

de aktuella förhållandena.

Som ett ytterligare led i kontrollen har slutligen i utskottets förslag stadgats,

att en förening är skyldig att avlämna förnyade uppgifter närhelst

länsstyrelsen på grund av kunskap örn förändrade förhållanden eller av annan

anledning finner skäl infordra dylika. Underlåtenhet att efterkomma

dylik anmaning medför, såvida det gäller uppgifter av betydelse för säkerhetens

belopp, enligt 3 § efter viss tids förlopp behörighetens förlust.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

6 §•

I denna paragraf hava sammanförts dels bestämmelser, hämtade från 3, 4

och 5 §§ i kommissionens förslag, dels ock vissa kompletterande föreskrifter.

Bestämmelserna örn ställande av ytterligare säkerhet motsvaras sålunda

av 3 § andra och tredje styckena i kommissionens förslag, vari stadgas att örn

ställd säkerhet tages i anspråk för gäldande av skadestånd föreningen skall

på anmaning av länsstyrelsen fylla bristen samt att detsamma skall gälla

örn länsstyrelsen finner säkerheten icke längre vara betryggande eller böra

jämlikt 5 § ökas och därför anmanar föreningen att ställa ytterligare säkerhet.

Från kommissionens 4 §, sista stycket, har överförts regeln, att säkerhet

ej får tagas i mät för annan fordran än sådan, för vilken den är ställd.

I paragrafen ha vidare meddelats bestämmelser örn säkerhetens återfående,

vilka i viss mån motsvara reglerna i 5 § fjärde stycket av kommissionens

förslag, där det stadgas, att förening, som avstått från behörighet att igångsätta

massåtgärd, skall äga återfå säkerheten örn länsstyrelsen finner skäl

till antagande att den ej behöver tagas i anspråk på grund av redan vidtagen

stridsåtgärd.

I sitt yttrande över kommissionens förslag har länsstyrelsen i Stockholms

län ifrågasatt lämpligheten av kommissionens förslag i sistnämnda avseende.

En länsstyrelse nödgades nämligen här bedöma icke blott huruvida stridsåtgärd

vidtagits eller ej utan även huruvida en vidtagen stridsåtgärd vore

av sådan beskaffenhet att säkerhet skulle vara ställd. Då ett sådant bedömande

i många fall torde förutsätta införskaffande av bevisning, jämväl vittnesbevisning,

syntes det lämpligare, att rätten eller domaren prövade frågan

örn säkerhets utfående.

Socialstyrelsen har ansett, att stadgandet om återfående av säkerhet borde

avfattas med hänsyn till 35 § av kommissionens förslag så att förening ej

skulle äga återbekomma säkerheten förrän efter utgången av den i nämnda

paragraf stipulerade preskriptionstiden av två år. Vöre då skadeståndspåstående

framställt skulle länsstyrelsen även sedermera äga innehålla så stor

del av säkerheten som svarade mot det belopp skadeståndsanspråket avsåge.

Departementschefen och lagrådet hava i sina yttranden icke närmare berört

ifrågavarande bestämmelser.

I de motioner, vari yrkats införande i lagen av bestämmelser örn ställande

av säkerhet, har beträffande under denna paragraf behandlade frågor hemställts
i

motionerna II: 495 samt I: 287 och II: 500 att kommissionens förslag

måtte antagas,

i motionerna 1:283 och 11:489 att kommissionens förslag måtte antagas

med allenast den jämkningen, att i 5 § fjärde stycket »massåtgärd» måtte

utbytas mot »kollektiv stridsåtgärd», samt

i motionerna I: 280 och II: 499 att i lagen måtte införas bestämmelser i huvudsaklig

överensstämmelse med kommissionens förslag.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

61

I denna paragraf lia som förut nämnts sammanförts vissa bestämmelser Utskottet.

örn ökning och minskning av säkerhetens belopp ävensom den grundläggande

regeln örn säkerhetens fredande från utmätning för annan gäld.

Vidare har upptagits en uttrycklig bestämmelse örn länsstyrelses skyldighet

att tillse, att säkerheten såväl kvalitativt som kvantitativt hålles vid

makt. I anslutning härtill ha även givits regler örn återbekommande av säkerheten

efter avstående från behörigheten. Motsvarande regler hade av

kommissionen givits i direkt anslutning till bestämmelserna örn uppgiftsplikt

såsom undantag från de sistnämnda. Ehuru det med utskottets utformning

av bestämmelserna icke direkt utsäges, ligger det i sakens natur, att uppgiftsplikten

bortfaller i och med avståendet från behörigheten.

Utskottet har därjämte ansett kommissionens bestämmelser böra kompletteras

så att möjlighet beredes att återfå en del av säkerheten i anledning av

nedgång i medlems- eller arbetarantal. Utan att särskilda bestämmelser

härom meddelas torde det vara klart, att den som nedsatt säkerhet äger erhålla

upplupen ränta, därest denna ej behöver tagas i anspråk i anledning av

att säkerheten nedgått eller ej finnes betryggande eller annan dylik anledning

föreligger.

I anledning av vad socialstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län anfört

vill utskottet framhålla, att den föreslagna lagtexten ej lägger hinder i

vägen för länsstyrelsen att avvakta preskriptionstidens utgång, innan säkerheten

åter ställes. I många fall torde ock försiktigheten bjuda, att detta tillvägagångssätt

användes. För att emellertid underlätta återfåendet av säkerheten

föreslår utskottet, att länsstyrelsen vid sin prövning icke behöver taga

hänsyn till stridsåtgärd, som vidtagits efter behörighetens upphörande eller,

där förhållande inträffat av beskaffenhet att ställd säkerhets belopp må nedsättas,

efter det beslut fattats örn nedsättning av säkerhetens belopp. Har

säkerheten med tillämpning av bestämmelserna i 3 § första stycket i utskottets

förslag medgivits skola gälla även för ansluten förening, måste emellertid

länsstyrelsen taga hänsyn till stridsåtgärd som av sistnämnda förening

vidtagits inom fjorton dagar från det återkallelsen kommit länsstyrelsen tillhanda.

En erinran härom har intagits i lagtexten och givits det innehållet, att

säkerhet må återfås, där länsstyrelsen finner skäl till antagande att densamma

ej behöver tagas i anspråk för skadestånd varför säkerheten må häfta på

grund av medgivande, varom i 3 § första stycket sägs.

Slutligen har det synts utskottet lämpligt, att länsstyrelsen i de fall då

förenings behörighet upphör på grund av förhållande, som sammanhänger

med den ställda säkerheten, ålägges att bevisligen härom underrätta föreningens

samtliga styrelseledamöter och övriga företrädare, där ej skäl föreligger

till antagande, att dessa ändå äga kännedom härom. Nämnda personer

skulle eljest i många fall kunna åberopa bristande kunskap örn behörighetens

upphörande och till följd härav gå fria från ansvar för en stridsåtgärd.

Föreningens behörighet kan tänkas upphöra även av andra orsaker än

de nämnda, t. ex. genom ändring av dess egna eller överordnad förenings stadgar,

men till dessa fall har utskottet ej ansett länsstyrelsens underrättelseskyldighet

böra utsträckas.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

7 §•

7 § i utskottets förslag motsvarar 8 § i kommissionens och 2 § i propositionens

lagförslag.

Enligt 8 § i kommissionsförslaget skall stridsåtgärd ej få vidtagas mot

någon, såframt man därmed åsyftar att av religiösa, politiska eller liknande

grunder utöva förföljelse mot honom.

Kommissionens motivering till denna bestämmelse återfinnes å sid. 72 f. i

propositionen.

För de yttranden, som avgivits över kommissionsförslaget, lämnas — såvitt

de avse nu ifrågavarande stadgande — en redogörelse å sid. 73 i propositionen.

Bestämmelsen i fråga upptogs med en mindre formell jämkning i 2 § av

det till lagrådet remitterade förslaget.

Departementschefen anförde vid remissen:

I likhet med kommissionen anser jag skäl tala för ett stadgande örn förbud

mot stridsåtgärder, som ha karaktären av förföljelse, föranledd av religiösa,

politiska eller liknande skäl. Såsom av kommissionens motiv framgår,

har stadgandet ansetts täcka jämväl t. ex. fall av förföljelse mot någon på

grund av hans föregående anställning såsom militär eller polisman. Dess

avfattning torde vara tillräckligt vidsträckt för att omfatta även sådan förföljelse^

sorn. i landsorganisationens yttrande beröres.

Vad i.övrigt anmärkts i avgivna yttranden synes mig icke böra föranleda

ändring i kommissionens förslag. Allenast en mindre omredigering av formell

natur har vidtagits.

Beträffande denna paragraf hade lagrådet intet yttrande.

Det remitterade förslaget har i denna del oförändrat upptagits i propositionens

lagförslag.

I fråga örn förevarande paragraf framställes ändringsyrkande allenast i en

motion, nämligen 11:495, däri hemställes örn bifall till kommissionsförslaget.

Som förut antytts överensstämmer ifrågavarande paragraf i propositionen

i sak med kommissionsförslagets motsvarande bestämmelse. Utskottet har vid

sin granskning av paragrafen ej funnit anledning frångå propositionens förslag.

8 §.

8 § i utskottets förslag motsvarar 10 § i kommissionens och 3 § i propositionens

lagförslag.

I 10 § av kommissionsförslaget stadgas, att, sedan arbetstvist eller annan

ekonomisk tvist blivit avslutad, stridsåtgärd ej må äga rum mot någon, där

syftet är att utöva vedergällning för hans ställning till tvisten. Samma regel

skall gälla, där förhållande, för vilket vedergällning åsyftas, upphört redan

före tvistens avslutande.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 63

Å sid. 74 i propositionen finnes intagen kommissionens motivering för stadgandet.

För innehållet i de över kommissionsförslaget avgivna yttrandena i förevarande

del lämnas redogörelse å sid. 74—76 i propositionen.

I 3 § i det till lagrådet remitterade förslaget föreskrevs — i första stycket —

att, sedan arbetstvist eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, stridsåtgärd

i vedergällningssyfte ej finge vidtagas mot någon som haft del i tvisten. Ej

heller finge — enligt andra stycket — stridsåtgärd mot annan i anledning av

hans förhållande till tvist vidtagas, sedan tvisten avslutats eller det förhållande,

varom vore fråga, dessförinnan upphört. Vad i andra stycket stadgades

skulle dock -— enligt tredje stycket — ej avse stridsåtgärd i anledning av

förhållande, som åsyftades i 10 § under 1—3 av det remitterade förslaget,

d. v. s. stridsåtgärder gentemot föreningsmedlemmar, som till fördel för motparten

åsidosatt sina organisationsmässiga förpliktelser, ävensom mot osolidariska

arbetare och arbetsgivare.

Departementschefen anförde vid remissen:

Yad först angår förhållandet mellan parterna i tvisten anser jag i likhet

med kommissionen att stridsåtgärder i vedergällningssyfte böra efter tvistens

avslutande vara bannlysta. En föreskrift härom har upptagits i första stycket

av förevarande paragraf.

Vad härefter angår förhållandet mellan part i tvisten och utomstående

tredje man, innehåller 8 § förbud mot stridsåtgärd som under pågående primärkonflikt

vidtages såsom medel att öva påtryckning på motparten i konflikten.

Vidtages eller fortsättes stridsåtgärd mot en utomstående, sedan

primärkonflikten upphört, blir densamma enligt lagförslagets systematik att

anse såsom stridsåtgärd med omedelbart syfte, varvid syftet måste vara att

straffa vederbörande för hans hållning under konflikten. Vare sig straffet

får karaktären av huvudsakligen vedergällning eller snarare avser att ha en

förebyggande verkan för framtiden, bör tydligen en dylik stridsåtgärd icke få

igångsättas mot någon som under primärkonfliktens fortgång åtnjutit neutralitetsskydd.

Beträffande stridsåtgärd mot den som under konflikten varit

oneutral torde böra skiljas mellan olika fall. Den som brustit i neutralitet

på sätt som avses i 10 § under 4—6 är närmast att likställa med motparten

i primärkonflikten. I och med tvistens biläggande bör stridsåtgärd mot honom

ej få ifrågakomma. Annorlunda ter sig frågan örn repressalier mot den som

brutit sina organisationsmässiga förpliktelser eller som avses i 10 § under 2

och 3. _ .

Vad angår arbetsgivareorganisationers repressalier mot osolidariska medlemmar,

bör märkas, att de huvudsakligen ske i form av indrivning av vite

enligt på förhand jämlikt stadgarna deponerade reverser och i sådant fall

redan på grund av föreskriften i 1 § sista stycket bliva.medgivna.

Arbetarorganisationer, jordbrukares producentorganisationer m. fl. kunna

i regel ej begagna sig av samma medel för upprätthållande av medlemmarnas

solidaritet. De tillgripa i stället det psykologiska och ekonomiska tvångsmedel

som bojkottförfarandet utgör. Skulle alla verkningar av bojkott i dylika

fall på grund av föreskrift i lag omedelbart upphöra i och med primärkonfliktens

avslutande, bleve bojkotten säkerligen föga effektiv såsom medel

att upprätthålla den stadgemässigt fordrade solidariteten. Något direkt sakligt

sammanhang mellan primärkonfliktens avslutande och organisationernas

rätt att bestraffa sina stadgebrytande medlemmar kan icke heller anses för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

handen. Vad nn sagts äger ock i huvudsak tillämpning å organisationernas

bojkottåtgärder mot de osolidariska arbetare och arbetsgivare, som enligt 10 §

2—3 skulle sakna neutralitetsskydd under konflikten.

o Med hänsyn till nu anförda synpunkter har jag givit förevarande paragraf

sådan avfattning att den icke innefattar förbud mot stridsåtgärder gentemot

personer, som avses i 10 § under 1—3, d. v. s. föreningsmedlemmar som till

fördel för motparten åsidosatt sina organisationsmässiga förpliktelser ävensom

osolidariska arbetare och arbetsgivare.

Därest någon efter en redan avslutad tvist utsattes för en mera utpräglad

förföljelse, torde det ofta vara hans politiska eller fackliga inställning eller

någon liknande grund, som framkallar förföljelsen, och stridsåtgärden blir i

sådant fall otillåten enligt 2 §.

Lagrådet anförde inledningsvis under rubriken »Strejkbrytares ställning»

bland annat följande, som har avseende å 3 § i det remitterade förslaget.

Vid angivande av skälen för den avvikelse, som i fråga örn otillåtligheten av

stridsåtgärd i vedergällningssyfte gjorts från kommissionsförslaget, bar föredragande

departementschefen åberopat huvudsakligen, att arbetarorganisationerna

och jordbrukarnas producentorganisationer m. fl. för upprätthållande

av medlemmarnas solidaritet i regel måste tillgripa det tvångsmedel som bojkottförfarandet

innebure, att effekten därav bleve ringa om alla verkningar

av förfarandet i dylika fall på grund av föreskrift i lag omedelbart skulle

upphöra i och med primärkonfliktens avslutande ävensom att något direkt

sammanhang mellan primärkonfliktens avslutande och organisationernas rätt

att bestraffa stadgebrytande medlemmar icke kunde anses vara för handen.

Vad sålunda anförts ägde enligt departementschefens mening i huvudsak tilllämpning

även å organisationernas bojkottåtgärder mot utanför organisationerna

stående.

Det ligger i öppen dag att de angivna skälen icke leda längre än till att

det bör vara medgivet för organisationer att efter arbetstvists avslutande i vedergällningssyfte

angripa stadgebrytande medlemmar, detta såvida man icke

vill antaga att mellan medlemmar av samma klass finnes en av samhällsförhållandena

betingad skyldighet till solidaritet inbördes, en skyldighet som

bör kunna med tvång upprätthållas. Att i vårt land skulle härska en klassmotsättning

av den art, att den gör en dylik skyldighet till solidaritet påkallad,

kan enligt lagrådets mening svårligen göras gällande. Härvid må även

erinras örn att, såsom handelskammaren i Gävle påpekat, man har, vad gäller

arbetarna, att räkna med uppträdandet av olika grupper, vilkas handlingssätt

kan influeras av vitt skilda uppfattningar i politiskt avseende, i fråga örn lönestridsteori,

i fråga örn bedömande av i visst fall föreliggande fakta eller som

helt enkelt vilja hävda sitt rent privata gruppintresse. Att här trots föreliggande

meningsskiljaktigheter, som måhända icke ens fått tillfälle att göra sig

gällande vid fattandet av beslutet örn den ifrågavarande stridsåtgärden, förutsätta

en sådan plikt till gemensamt uppträdande att det skydd som eljest borde

föreligga skulle bortfalla i händelse den ena gruppen arbetare icke åtlydde

det beslut örn stridsåtgärd som en annan grupp eller dess organisation fattat,

synes icke möjligt.

Vad härefter beträffar frågan örn tillåtligheten av stridsåtgärder i vedergällningssyfte

mot dem som brutit sina stadgeenliga förpliktelser mot en organisation

måste väl i detta hänseende åt departementschefens ovan angivna skäl

tilläggas viss betydelse, men framhållas må dock att, med hänsyn till den utveckling

fackföreningsrörelsen i vårt land nått, redan ett utkrävande av de

påföljder organisationerna enligt sina stadgar äga göra gällande vid stadge
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

65

brott kunna mycket kännbart drabba vederbörande. Mot de anförda skälen bör

1 allt fall vägas angelägenheten av att söka mildra bitterheten i striderna på

arbetsområdet ävensom det oegentliga i att lagen sålunda i själva verket skulle

åt organisationerna medgiva en rätt att vidtaga straffåtgärder, vilkas verkan,

såsom den sakkunnige framhållit, helt saknar de garantier och den begränsning

varmed man enligt allas mening bör kringgärda det statliga straffet.

Det har vidare av honom framhållits att dessa åtgärder allt för ofta äro uttryck

för känslor av hämnd och hat samt drabba måttlöst, saväl till intensitet som

varaktighet. Departementschefen har visserligen antytt att, om °en stridsåtgärd

skulle få karaktär av förföljelse, densamma borde anses otillåten enligt

2 § i förslaget. Då emellertid 3 § behandlar frågan om tillåtlighet att efter

avslutad tvist vidtaga stridsåtgärder i vedergällningssyfte samt i 2 § avses

stridsåtgärder som vidtagas av religiösa, politiska eller liknande grunder, lärer

efter vanliga lagtolkningsgrunder det icke vara möjligt att anse åtgärder vidtagna

i vedergällningssyfte mot strejkbrytare, även örn dessa åtgärder nått

den intensitet att de kunna betecknas såsom förföljelse, förbjudna enligt 2 §.

Därest förslagets ståndpunkt i förevarande hänseende vidhålles, torde därför

vara nödigt att genom uttrycklig bestämmelse antingen i 2 § eller i 3 § angiva

vad som skall gälla i fråga örn förföljelse mot strejkbrytare. Framhallas må,

att i allmänhet kommissionens ståndpunkt i detta avseende huvudsakligen godtagits

i de över dess förslag avgivna yttrandena; så har exempelvis landsorganisationen

förklarat sig under viss förutsättning biträda kommissionsförslaget

i vad det avsåge repressalier som företagas efter primärkonfliktens biläggande.

I sitt särskilda yttrande rörande 3 § i det remitterade förslaget anförde lagrådet:
Av

skäl som lagrådet i den allmänna motiveringen anfört vid behandlingen

av strejkbrytares ställning — skäl vilkas innebörd i stort sett kan aberopas

även beträffande arbetsgivare och andra som handla på sätt i 10 § 1 och 3 angives

— finner lagrådet en sådan ändring böra vidtagas, i 3 § att de som avses

i tredje stycket icke undantagas från skydd mot stridsatgärd i vedergällningssyfte.

i detta sammanhang må framhållas, att vedergällningssyfte

måste anses föreligga även då åtgärden icke förestavats, av hämndkänsla i

vanlig mening utan avsikten endast är att utöva repressalier såsom medel att

åstadkomma en allmänt förebyggande verkan för .framtiden.

Frågan huruvida detta skydd bör, såsom kommissionen föreslagit, vad angår

den som ej har del i tvisten, inträda redan då förhållande, för vilket vedergällning

åsyftas, upphört före tvistens avslutande — t. ex. i fråga örn

strejkbrytare så snart han upphört med det blockerade arbetet — eller, såsom

landsorganisationen ansett riktigt, först då tvisten är avslutad, finner lagrådet

kunna vara föremål för viss tvekan. En sådan tvekan beror huvudsakligen

på att, så länge tvisten pågår, man måste räkna med att syftet jämväl

kan vara att söka förebygga ett upprepande under tvistens fortgång av det

oneutrala förfarandet. Att vid lagstiftningen utgå fran vare sig att det ena

eller att det andra syftet i regel är det dominerande torde knappast, vara

möjligt. Emellertid tala i andra hänseenden vissa skäl för att. såsom tid för

skyddets inträdande välja icke tvistens avslutande utan den tid då det^ förhållande,

varom fråga är, dessförinnan upphört. Örn nämligen tvisten, såsom

fallet understundom kan vara, fortsätter under åratal, kan en bestämmelse,

som hänför skyddet först till tiden för tvistens avslutande, komma att alltför

hart drabba den som gjort vad lian kunnat för. att draga sig ur striden. En

dylik bestämmelse skulle även kunna verka obilligt i det fall att omständig
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 29. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

heterna göra det alldeles uppenbart att något upprepande under tvisten av

den angripnes förfarande icke är att förvänta.

Med hänsyn till det nu anförda synes riktigast att låta skyddet — i överensstämmelse

med vad enligt det remitterade förslaget skall gälla i fråga örn

andra kategorier av oneutrala, t. ex. den som under tvist verksamt bisprungit

part — inträda redan då det förhållande, varom fråga är, har upphört. Det

hemställes därför att paragrafen avfattas i enlighet med 10 § i kommissionens

förslag.

I anledning av vad lagrådet yttrat anförde departementschefen:

Vad lagrådet anfört beträffande bestämmelserna i B § sista stycket angående

stridsåtgärd i vedergällningssyfte mot osolidariska föreningsmedlemmar,

arbetare och arbetsgivare föranleder mig icke att frångå den ståndpunkt

som intages i det remitterade förslaget. Såsom i remissprotokollet vid 3 §

antytts torde fall av mera utpräglad förföljelse drabbas av förbudet i 2 §,

även örn förföljelsen kan i viss mening sägas ha karaktären av vedergällning.

Överhuvud lärer den omständigheten att stridsåtgärder i vedergällningssyfte

behandlas i 3 § icke få föranleda den slutsatsen att ett moment av vedergällning

icke skulle kunna ligga till grund även för de stridsåtgärder, som behandlas

i 2 §. Ehuru något tillägg i lagtexten i syfte att uttryckligen angiva

att förföljelse som ovan nämnts ej må äga rum näppeligen synes mig

erforderligt, har jag dock med hänsyn till den härifrån avvikande mening,

varåt lagrådet givit uttryck i denna lagtekniska fråga, ansett lämpligt låta

förse förevarande stycke i 3 § med ett dylikt tillägg.

Propositionens förslag till 3 § är ordagrant lika med det remitterade förslaget

med tillägg till sista stycket av orden »såvida åtgärden icke är att

hänföra till förföljelse som i 2 § sägs».

Åtskilliga motioner innehålla yrkanden beträffande förevarande paragraf.

I motionerna II: 495 samt I: 283 och II: 489 hemställes, att kommissionens

förslag i ämnet måtte antagas.

I motionerna I: 280 och II: 499 yrkas, att i lagen måtte införas bestämmelser

i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit.

I motionerna 1:287 och 11:500 framhålles det principiellt riktiga däri, att,

sedan stridsåtgärder mellan parterna avslutats och överenskommelse träffats,

alla påtryckningsåtgärder mot den, som under konflikten spelat rollen av

tredje man, böra vara avslutade.

Motionen I: 277 utmynnar i en hemställan, att följande lydelse måtte givas

åt lagtexten:

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd

i vedergällningssyfte ej vidtagas mot någon som haft del i tvisten eller

mot annan i anledning av hans förhållande till densamma.

Vad sålunda stadgats skall dock ej avse stridsåtgärd i anledning av förhållande

som i 10 § under 1—3 åsyftas, såvida åtgärden icke är att hänföra

till förföljelse som i 2 § sägs.

Har stridsåtgärd vidtagits i anledning av förhållande som i 10 § under 4

åsyftas, må, oavsett att den ursprungliga tvisten icke blivit avslutad, förbud

som i 17 § sägs mot åtgärdens fortsättande meddelas, därest det förhållande

som föranlett åtgärden upphört samt uppenbart är att upprepande under

tvisten av den angripnes förfarande icke är att förvänta.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

67

Mellan 3 § första och andra styckena i propositionen samt motsvarande bestämmelser

i 10 § av kommissionens förslag torde ej finnas någon saklig skillnad.

Däremot innehåller tredje stycket i propositionen en bestämmelse, som ej

återfinnes i kommissionens lagtext. Innebörden av densamma är att en osolidarisk

medlem av en förening som varit invecklad i en tvist samt arbetare och

arbetsgivare, som varit osolidariska under tvisten, och som enligt 10 § 1—3 i

propositionen icke åtnjuta skydd under tvisten, ej heller åtnjuta skydd efter

tvistens slut under annan förutsättning än att den åtgärd, som riktats mot

dem, är att hänföra till förföljelse som sägs i 2 § av propositionens lagförslag.

Skydd åtnjutes sålunda ej heller i det fall att tvisten icke avslutats men det

oneutrala handlingssättet upphört.

Beträffande spörsmålet örn skydd efter en konflikt är utskottet av den meningen

att sedan en tvist blivit avslutad alla stridsåtgärder mot personer,

som under tvisten intagit ställning av parter eller tredje män, böra vara förbjudna.

Med hänsyn härtill föreslår utskottet, att tredje stycket i 3 § av propositionen

utgår ur lagförslaget. Någon motsvarighet till detta stycke upptages

därför icke i 8 § av utskottets lagförslag.

Vad därefter angår frågan örn skydd före konfliktens slut intog kommissionen

den ståndpunkten att stridsåtgärder skulle vara förbjudna så snart det

oneutrala handlingssättet upphört. Departementschefen ansåg att skydd mot

stridsåtgärder före konfliktens slut icke skulle tillkomma osolidariska föreningsmedlemmar

samt osolidariska arbetsgivare och arbetare utan vara begränsat

dels till den som lämnat part ekonomiskt understöd eller, efter omläggning

eller förändring av sin näring eller verksamhet, bisprungit honom,

dels ock till den som äger aktiemajoriteten i ett aktiebolag eller är delägare

utan begränsad ansvarighet i ett handelsbolag som är part i tvisten.

Vad angår det första spörsmålet vill utskottet erinra örn att jämväl lagrådet,

ehuru lagrådet tillstyrkte en dylik regel, funnit det kunna vara föremål

för en viss tvekan, huruvida man i detta hänseende borde gå så långt

som kommissionsförslaget. Lagrådets tvekan berodde huvudsakligen på att

så länge tvisten påginge man måste räkna med att syftet med stridsåtgärden

jämväl kunde vara att söka förebygga ett upprepande under tvistens fortgång

av det oneutrala förfarandet. På grund härav och då, på sätt i yttrandena

framhållits, en dylik regel skulle kunna leda till åtskilliga praktiska olägenheter,

har utskottet ej ansett sig kunna tillstyrka densamma.

Till belysning av frågan huruvida den som lämnat part ekonomiskt understöd

eller efter omläggning eller förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit

honom skall åtnjuta skydd först då konflikten avslutats eller redan

då det oneutrala handlingssättet upphört har i motionen I: 277 lämnats en

klargörande utredning. Utskottet kan ej finna det vara lämpligt att en person

som givit en i konflikt invecklad part ett understöd eller verkställt en leverans

som till äventyrs kan ha varit avgörande för personens i fråga möjlighet

att med framgång föra striden till slut skall vara skyddad från varje möjlighet

till repressalieåtgärder medan tvisten pågår, även om anledning finnes till

antagande att ett upprepande av det oneutrala handlingssättet är att befara.

Utskottet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Vad slutligen angår den som äger aktiemajoriteten i ett aktiebolag eller är

delägare utan begränsad ansvarighet i ett handelsbolag, som är part i tvisten,

torde frågan örn skyddet skall inträda vid konfliktens slut eller örn vederbörande

dessförinnan överlåtit aktiemajoriteten eller utträtt ur handelsbolaget

vara av så pass ringa praktisk betydelse att en särreglering i detta fall icke

torde vara påkallad. Utskottet har därför stannat vid att föreslå att skydd

för en person som ej åtnjutit sådant under en tvist skall inträda först då tvisten

upphört. Härvid utgår utskottet emellertid ifrån att som utgångspunkt

för tvistens avslutande skall räknas den tidpunkt då tvisten i realiteten kan

anses ha upphört, även örn något formligt fredsslut icke skulle ha träffats.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 11 § i kommissionens och 4 § i propositionens lagförslag.

I 11 § i kommissions för slag et föreskrives, att man ej må vidtaga massåtgärd

mot någon för att förmå eller hindra honom att inträda i eller utträda ur förening

eller annan sammanslutning. Ej heller må i sådant syfte uppsägning ske

av arbets- eller hyresavtal, utan så är att arbetsledare eller annan i förtroendeställning

finnes ej skäligen böra vara medlem av förening, som avser tillvaratagande

av honom underställd personals intressen, eller annan sådan anledning

föreligger.

Kommissionens motivering för detta stadgande återfinnes å sid. 49—50 i dess

betänkande.

Reservationer, däri de i 11 § föreslagna bestämmelserna beröras, finnas intagna

å sid. 90, 92 och 93, 96 samt 104 i betänkandet.

För yttrandena över 11 § i kommissionsförslaget lämnas redogörelse å sid.

37—40 samt 78—80 i propositionen.

I det till lagrådet remitterade förslaget hade 4 §, som motsvarade kommissionsförslagets

11 §, följande lydelse:

I förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock mellan parter i andra

ekonomiska förhållanden skall föreningsrätten å ömse sidor lämnas okränkt.

Stridsåtgärd må sålunda ej vidtagas från ena partens sida, såframt därmed

åsyftas att hindra någon å andra sidan att inträda i eller förmå honom att

utträda ur förening eller annan sammanslutning.

Stridsåtgärd må ej heller vidtagas från ena partens sida såsom vedergällning

för att krav på kollektivavtal blivit rest från andra sidan.

Såsom kränkning av föreningsrätten skall ej anses föreskrift i kollektivavtal,

att arbetsledare eller annan i förtroendeställning ej må vara medlem av förening,

som avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot

arbetsgivaren.

Vid remissen anförde departementschefen i den allmänna motiveringen till

lagförslaget under rubriken »Skydd för föreningsrätten» bland annat följande:

I likhet med kommissionen anser jag att lagen bör innehålla bestämmelser

till skydd för föreningsrätten. Behovet av sådant skydd har framför allt gjort

sig gällande i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, i det arbetsgivare

icke sällan motsatt sig arbetarnas organisationssträvanden och vägrat

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

69

ingå i underhandlingar nied fackförening om arbetsvillkoren. Inom storindustrien

äro väl numera kränkningar av föreningsrätten av denna art relativt

sällsynta. Däremot förekomma de understundom i den maskerade form att

arbetare, som äro organisationens förtroendemän, utsättas för förföljelser.

I kollektivavtalen förekommer ofta en klausul, som stadgar att föreningsrätten

skall å ömse sidor lämnas okränkt. Där en sådan bestämmelse finnes

har den i arbetsdomstolens praxis så tillämpats att, när avskedande av arbetare

skett under förhållanden som givit vid handen att arbetarens verksamhet eller

ställning i fackföreningen varit den verkliga orsaken till avskedandet och

detta kunnat på tillfredsställande sätt styrkas eller göras sannolikt, arbetsgivaren

förpliktats att utgiva skadestånd och eventuellt återtaga arbetaren i sin

tjänst.

Det av kommissionen formulerade stadgandet skulle upphöja till en allmängiltig

rättsgrundsats denna i många kollektivavtal införda bestämmelse. Enligt

detsamma skulle exempelvis lockout i syfte att hindra arbetarna från bildandet

av en fackförening vara rättsstridig. Vidare skulle uppsägning av

arbets- eller hyresavtal vara förbjuden, när uppsäkningen vore att tolka såsom

angrepp å föreningsrätten, alldeles oavsett örn eljest det individuella arbetsavtalet

kunde bringas till upphörande efter kort varsel och utan meddelande

av särskilda uppsägningsgrunder. I princip skulle sålunda genom det

föreslagna stadgandet vinnas ett värdefullt skydd för föreningsrätten. Emellertid

kan det icke förbises att detta skydd på grund av bevisningssvårigheter

i praktiken ofta torde bli illusoriskt.

Förslaget innebär ock skydd för arbetsgivares föreningsrätt. Så t. ex. skulle

en strejk, vidtagen för att hindra arbetsgivaren att ansluta sig till en arbetsgivareförening,

vara rättsstridig.

Kommissionens förslag är, såsom redan framhållits, ej begränsat till skydd

för arbetarnas föreningsrätt gentemot arbetsgivare och för arbetsgivares föreningsrätt

gentemot arbetare. Det sträcker sig därutöver till andra ekonomiska

områden än arbetsförhållandet, t. ex. hyresförhållandet och jordbruket.

Sålunda skulle uppsägning av en hyresgäst på den grund att. denne anslutit

sig till en hyresgästförening eller annan organisation vilken som helst vara

rättsstridig. Likaså skulle blockad av en fastighet i syfte att hindra fastighetsägaren

från att ansluta sig till en fastighetsägareförening vara förbjuden.

Men förslaget går längre än att avse skydd för föreningsrätten i hävdvunnen

mening. Det vill dessutom, såsom det framhålles i motiven, rikta sig »mot allt

slags organisationstvång, som kan utövas mot en enskild person». I enlighet

härmed förbjudas massåtgärder (t. ex. prickning) mot oorganiserade arbetare,

vidtagna i syfte att förmå dem att ansluta sig till en fackförening, och mot

oorganiserade jordbrukare för att förmå dem att ansluta sig till en producentförening.

Det omfattande och invecklade problemet örn organisationstvång i

dess skilda former har dock ej upptagits till allmängiltig lösning av kommissionen.

Det föreslagna förbudet avser i första hand alla massåtgärder.

Vidare inbegripes därunder uppsägning av arbets- eller hyresavtal. Stridsåtgärd,

som består i avbrytande av ekonomisk förbindelse av två eller flera

i samverkan (jfr 1 § i förslaget), har däremot såsom nyss nämnts ej ansetts

böra förbjudas i detta sammanhang. Härom uttalar kommissionen: »Erfarenheten

har ej visat, att missbruk i sistnämnda hänseende förekommit. På

det rent ekonomiska området kunna dessutom förekomma fall, då ett villkor

örn parts inträde i en viss förening ingår såsom ett naturligt lod i en affärsförbindelse.

»

I detta sammanhang må nämnas att kommissionen berört spörsmålet om

organisationstvång även i samband med frågan om stridsåtgärder mot tredje

man. Enligt 15 § i dess förslag skulle stridsåtgärd mot tredje man vara för
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

bjuden i sådana fall då anledningen till stridsåtgärden är sådan motsättning

till part, som ej må föranleda stridsåtgärd mot denne. En stridsåtgärd, riktad

mot arbetsgivare för att förmå honom att kräva vissa oorganiserade arbetares

anslutning till fackförening såsom villkor för deras bibehållande, skulle

sålunda vara otillåten enligt förslaget. Örn detta exempel yttrar kommissionen

följande:

»Dylika fall, där stridsåtgärder skulle vara förbjudna enligt förevarande

paragraf, äro emellertid sällsynta. Från dem äro att noga skilja de betydligt

vanligare fall, i vilka man går till strid för att i ett kollektivavtal få inryckt

en bestämmelse örn att alla arbetare vid de arbetsplatser, för vilka avtalet skall

gälla, skola tillhöra viss organisation (eller att företräde till anställning skall

tillkomma dennas medlemmar). En dylik bestämmelse är giltig, och den må

även i allmänhet genomdrivas medelst stridsåtgärd, försåvitt nämligen detta

icke endast innebär ett maskerat försök att tvinga en eller flera särskilda arbetare

att inträda i organisationen utan verkligen åsyftar att genomföra en

generell reglering av arbetsvillkoren. Det har icke ansetts nödigt att meddela

uttrycklig bestämmelse av sådant innehåll.»

Av det anförda framgår att kommissionen icke upptagit det vidlyftiga problemet

örn organisationstvång till fullständig utredning och lösning. För egen

del finner jag mig icke kunna förorda att en partiell reglering av hithörande

spörsmål sker i förevarande lagförslag. Frågan om organisationstvång torde

sålunda ej° böra regleras i lagförslaget. I detta bör införas endast ett stadgande

angående skydd för föreningsrätten i egentlig mening. Vidare torde en

speciell bestämmelse erfordras beträffande arbetsledares ställning i organisationshänseende.

Härtill återkommer jag i det följande.

Det skydd för föreningsrätten, som jag sålunda föreslår skola beredas parterna

såväl på arbetsmarknaden som på andra ekonomiska områden, synes

böra utsträckas till att avse aven rätt för arbetare och andra anställda att ingå

i förhandling örn en kollektiv reglering av arbetsvillkoren. Kravet på kollektivavtal

är nämligen det naturliga uttrycket för organisationens framträdande

såsom representant för personalen vid förhandlingar om arbetsvillkoren. Ett

effektivt skydd för kollektivavtalets princip låter sig väl icke genomföra utan

vittgående omgestaltning av rådande förhållanden. Men i förevarande paragraf

synes lämpligen kunna stadgas att stridsåtgärd ej må vidtagas från ena

partens sida såsom vedergällning för att krav på kollektivavtal blivit rest från

andra sidan.

I motiveringen till de särskilda paragraferna i det remitterade förslaget anförde

departementschefen beträffande 4 §:

I den allmänna motiveringen har jag redan uttalat mig angående de synpunkter,

som enligt min uppfattning böra vara bestämmande vid avfattningen

av förevarande stadgande. I överensstämmelse härmed har lagrummet

begränsats till att avse skydd för föreningsrätten. I första punkten uttalas

den allmänna principen örn föreningsrätt. Såsom den viktigaste tillämpningen

av denna princip förbjudes enligt andra punkten vidtagandet av stridsåtgärder,

som innebära kränkning av föreningsrätten. Genom det allmänna

stadgandet i första punkten tillgodoses vissa i yttrandena uttalade önskemål

om ett mera omfattande skydd för föreningsrätten.

_ Jag delar den åsikt, som uttalats av landsorganisationen angående bevisningssvårigheterna,

när individuella stridsåtgärder, innebärande kränkning av

föreningsrätten, företagas mot arbetare. En föreskrift örn skyldighet för arbetsgivare

att vid anfordran uppgiva skäl för uppsägning av arbetsavtal

skulle väl kunna något underlätta bevisningen. Dock torde en bestämmelse

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr f,9.

71

av denna art knappast kunna genomföras utan att samtidigt en mera genomgripande

revision av arbetsrätten kommer till stånd. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att 1934 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit (nr 373)

anhållit örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder på

föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i syfte att

rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och

att främja arbetsfreden. Nu berörda fråga torde böra övervägas i samband

med den utredning, som sålunda av riksdagen begärts och om vars igångsättande

jag har för avsikt att senare hemställa.

Yad angår frågan örn arbetsledares med fleras föreningsrätt, kan jag icke

ansluta mig till kommissionens förslag att ställa dem utanför det föreningsrättsskydd,

som skulle ligga i den nya lagens förbud mot avskedande, när en

sådan åtgärd innebär kränkning av föreningsrätten. Åtskilliga hörda korporationer,

särskilt organisationer av anställda, ha starkt kritiserat den nämnda

undantagsbestämmelsen. I yttrandet av de anställdas centralorganisation

framhålles sålunda, att det uppställda undantaget skulle innebära, att lagens

helgd gåves åt även ganska upprörande kränkningar av föreningsrätten.

I anslutning till ett uppslag, som framkommit i flera, yttranden, har jag

låtit begränsa undantaget på det sätt att en inskränkning av arbetsledares

och andra med dem likställda anställdas föreningsrätt må ske endast i kollektivavtal.

Därmed torde skäliga garantier mot missbruk erhållas. Kegeln

innebär i praktiken att en reglering, företagen under medverkan av vederbörande

organisationer, vare sig arbetarnas eller arbetsledarnas, icke anses

utgöra kränkning av föreningsrätten, även örn därigenom föreskrives en viss

inskränkning i möjligheten för vissa kategorier av arbetsledare eller tjänstemän

att tillhöra särskilda organisationer. Vid tvist örn innehållet av dylika

bestämmelser i ett blivande kollektivavtal bliva följaktligen stridsåtgärder,

varom i denna paragraf är fråga, ej förbjudna.

Angående innehållet i andra stycket hänvisar jag till den allmänna motiveringen.

Lagrådet anförde inledningsvis under rubriken »Föreningsrätt och organisationstvång»:
Frågan

örn skydd för föreningsrätt och mot organisationstvång hör till dem,

örn vilka man kan vara tveksam huruvida de böra upptagas i detta lagstiftningsärende

eller böra lösas i annat sammanhang, vad förevarande ämne angår

alltså i samband med en reglering i större utsträckning av de föreningsrättsliga

spörsmålen. Då emellertid, med hänsyn till de svårigheter som visat

sig möta mot lagstiftning på det föreningsrättsliga området, föga förhoppning

finns att inom närmaste tiden sådan lagstiftning skall komma till stånd,

kan det anses påkallat att i en lag om ekonomiska stridsåtgärder reglera frågan

i vad mån det bör vara förbjudet att genom dylika stridsåtgärder göra

intrång i den enskildes frihet att ansluta sig eller icke ansluta sig till viss

förening.

I det remitterade förslaget behandlas frågan endast i vad den avser rätten

att tillhöra en förening. Spörsmålet huruvida tvång må utövas för att förmå

någon till inträde i förening beröres icke i förslaget. Föredragande departementschefen

har såsom motiv härför endast anfört att kommissionen icke upptagit

problemet om organisationstvång till fullständig utredning och lösning.

Enligt lagrådets mening föreligger dock tillräcklig utredning för att, åtminstone

i den utsträckning som skett i kommissionens förslag, ingå på frågan

örn ekonomiska stridsåtgärders tillåtlighet eller icke tillåtlighet när det gäller

organisationstvång.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Lagrådet kan icke finna riktigt att, om ena sidan av frågan (föreningsrätt

i inskränkt mening) upptages, icke också den andra sidan (organisationstvång)

blir behandlad. Principiellt sett måste tvång anses vara lika förkastligt,

vare sig det utövas i den ena eller andra riktningen. De invändningar

av saklig natur som gjorts mot kommissionens förslag på denna punkt gå i

huvudsak ut på att inom vissa näringsområden det är nödvändigt för befintliga

organisationer att till hindrande av obehörig konkurrens kunna genom

ekonomiska stridsåtgärder tvinga till inträde i organisationerna. Att tilllåta

så starka ingrepp i enskildas rättssfär och särskilt deras frihet bör emellertid

icke ifrågakomma utan att mycket vägande skäl kunna anföras därför.

Det är naturligtvis icke uteslutet, att inom det ekonomiska samhällslivet

vissa parter kunna hava kommit att intaga så stark maktställning att för

åstadkommande av bättre balans mellan de olika intressena lagen bör kunna

medgiva större frihet med avseende å användandet av ekonomiska stridsmedel

än som eljest må anses riktigt. Att förhållandena äro sådana inom vårt

land, därom ger utredningen ingalunda några övertygande vittnesbörd. I

detta avseende kan hänvisas särskilt till utlåtandena från socialstyrelsen och

landsorganisationen, vilka icke haft några principiella erinringar att framställa

mot kommissionens förslag på denna punkt. Även örn inom ett eller

annat näringsområde förhållandena i organisationsavseende icke må vara tillfredsställande,

synas de dock icke vara av den art, att de nödvändiggöra avsteg

från vad principiellt bör gälla.

I sitt särskilda yttrande rörande 4 § har lagrådet hemställt,

att den allmänna bestämmelsen i första stycket örn att föreningsrätten skall

lämnas okränkt i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare ävensom mellan

parter i andra ekonomiska förhållanden måtte utgå, i vilket sammanhang

lagrådet tillika anmärkt att bestämmelsen icke blivit utrustad med erforderliga

sanktioner,

att i första stycket måtte i överensstämmelse med kommissionens förslag

stadgas såsom huvudregel dels att kollektiv stridsåtgärd icke finge vidtagas

mot någon för att förmå eller hindra honom att inträda i eller utträda ur förening

eller annan sammanslutning och dels att icke heller stridsåtgärd i form

av uppsägning av arbets- eller hyresavtal finge, oavsett vad i arbets- eller

hyresavtalet stadgades örn uppsägningsrätt, vidtagas mot någon i sådant syfte,

att emellertid, därest den hemställan vunne beaktande, som lagrådet viel 1 §

gjort örn att uppsägning av arbets- eller hyresavtal skulle vara att anse som

stridsåtgärd allenast örn uppsägningen vore ägnad att ensam eller i förening

med annan samverkande åtgärd av liknande beskaffenhet medföra synnerligt

men för den mot vilken uppsägningen riktades, förbudet mot uppsägning i

förevarande paragraf borde uttryckligen hänföras till sådana fall av uppsåt

ning som avsåges i 1 § första stycket,

att undantagsbestämmelsen i tredje stycket, i den mån densamma reglerade

avtalsfriheten, måtte utgå men att bestämmelsen, såvitt densamma hade till

syfte att indirekt reglera jämväl tillåtligheten av stridsåtgärder — enligt departementschefens

motivering skulle av bestämmelsen följa att stridsåtgärder

icke vore förbjudna vid tvist örn ett blivande kollektivavtals innehåll i ifrågavarande

hänseende -— måtte bibehållas och införas i ett särskilt stycke i paragrafen

med en jämkad avfattning som uttryckte sist angivna innebörd,

s. 73 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

73

att omedelbart till huvudregeln i första stycket måtte fogas den undantagsbestämmelsen

att stadgandet örn förbud mot uppsägning av arbets- eller hyresavtal

icke skulle gälla där så vore att arbetsledare eller annan i förtroendeställning

funnes på grund av denna sin ställning icke böra vara medlem av

förening, som avsåge tillvaratagande av honom underställd personals intressen,

eller annan sådan anledning förelåge,

att det i andra stycket upptagna stadgandet, vilket knappast syntes innehålla

något utöver vad som skulle gälla redan på grund av första stycket i 3 §

av det remitterade förslaget och i varje fall behandlade ett till sistnämnda

lagrum hörande ämne, måtte utgå ur 4 §, samt

att i förevarande paragraf måtte införas ett stadgande av innebörd att kollektiv

stridsåtgärd ej finge i något fall vidtagas i ändamål att uppnå föreskrift

i kollektivavtal att alla i ett företag anställda eller en eller flera grupper

av dem skulle tillhöra viss förening, med mindre undantag medgåves beträffande

dem som vunnit anställning redan före den kollektiva stridsåtgärdens

vidtagande och vilkas anställande icke föranletts av att stridsåtgärden

var väntad.

Rörande de skäl, som lagrådet anfört till stöd för sin förevarande hemställan,

hänvisas till propositionen sid. 169—173.

I anledning av vad lagrådet anfört yttrade departementschefen:

Lagrådet har hemställt om upptagande i förslaget av förbud mot stridsåtgärder,

som innefatta organisationstvång. Utöver vad kommissionen i detta

avseende föreslagit, hemställer lagrådet om förbud mot kollektiv stridsåtgärd,

som åsyftar införandet i kollektivavtal av s. k. organisationsklausul, med mindre

undantag medgives beträffande dem som vunnit anställning redan före

den kollektiva stridsåtgärdens vidtagande och vilkas anställande icke föranletts

av att stridsåtgärden var väntad. Då de skäl som föranlett mig att icke

i det remitterade förslaget medtaga bestämmelser örn organisationstvång synas

mig alltjämt äga giltighet, anser jag mig icke kunna biträda lagrådets hemställan.

Mot det i 4 § första stycket första punkten upptagna stadgandet örn skydd

för föreningsrätten har lagrådet invänt att det faller utanför den förevarande

lagstiftningens ram, särskilt därutinnan att det inkräktar på avtalsfriheten.

Enligt lagrådets mening borde skyddet för föreningsrätten begränsas till att

avse endast angrepp medelst ekonomiska stridsåtgärder. Jag kan icke dela

denna uppfattning. Det synes mig tvärt örn angeläget att det eftersträvade

skyddet för föreningsrätten göres allmänt och effektivt. _ Med hänsyn till lagrådets

subsidiära anmärkning att bestämmelsen icke blivit utrustad med erforderliga

sanktioner har jag vidtagit en jämkning i 13 och 16 §§. — I överensstämmelse

med min här angivna ståndpunkt har jag ej funnit anledning föreslå

någon inskränkning av förbudet till att avse allenast vissa stridsåtgärder,

ej heller någon saklig ändring i sista stycket i den mån detsamma reglerar

avtalsfriheten.

I anledning av vad lagrådet anfört beträffande andra stycket om förbud

mot stridsåtgärd, vidtagen såsom vedergällning för att krav på kollektivavtal

blivit rest från andra sidan, vill jag framhålla att bestämmelsen i 3 § ej är

tillräcklig i det hänseende varom fråga är. 3 § innehåller nämligen^allenast

förbud mot stridsåtgärder sedan en tvist avslutats. Så länge kravet på kollektivavtal

kvarstår, torde emellertid enligt förslagets terminologi den tvist som

uppkommit genom nämnda krav ej kunna anses avslutad och skydd föreligger

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

alltså ej jämlikt 3 §. — För att närmare utmärka andra styckets samhörighet

med stadgandet om föreningsrätten har jag emellertid vidtagit en jämkning

i avfattningen, i samband varmed bestämmelsen fogats till första stycket.

Lagrådet har beträffande den i tredje stycket upptagna regeln anmärkt, att

densamma visserligen skulle kunna anses tillfyllestgörande såvitt anginge de

arbetsförhållanden, där kollektivavtal i dylika och andra fall vore en normal

företeelse, men icke på affärslivets område, varest det i stort sett icke förekomma

och knappast heller vore att förvänta att en reglering skedde genom

kollektivavtal. I den mån nämnda uppfattning är riktig, synes slutsatsen dock

ej bliva att en ändring i bestämmelsen erfordras, enär det på affärslivets område

— såsom jämväl bestyrkes av vissa i ärendet avgivna yttranden — icke

finnes anledning hindra olika grupper av anställda att tillhöra samma organisationer.

— För att det må fullt tydligt framgå av lagtexten att som kränkning

av föreningsrätten ej heller är att anse stridsåtgärd för åstadkommande

av föreskrift i kollektivavtal som i tredje stycket av det remitterade förslaget

sägs eller uppsägning som grundas å en sådan föreskrift, föreslår jag ett tilllägg

härom till nämnda stycke, vilket till följd av sammanslagningen av första

och andra stycket upptages såsom andra stycke i förslaget.

Sedan de av departementschefen sålunda angivna ändringarna vidtagits, har

ifrågavarande stadgande upptagits i propositionens lagförslag med den lydelse,

som återges å sid. 152 i detta utlåtande.

Beträffande förevarande paragraf framställas yrkanden i åtskilliga motioner.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

Motionerna 1:280 och 11:499 innehålla yrkande, att i lagen måtte införas

bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit.

I motionerna I: 281 och II: 494, vilka äro likalydande, framlägges följande

förslag till formulering av 4 §:

I förhållandet---kollektivavtal.

Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av föreskrift

i kollektivavtal, att arbetsledare ej må vara medlem av förening, som

avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.

Ej heller — — — föreskrift.

Med arbetsledare förstås i denna lag den som i egenskap av arbetsgivares

ställföreträdare utövar förmanskap med uppdrag att leda, fördela eller kontrollera

andras arbete, icke annat än tillfälligtvis själv deltager i arbetet, åtnjuter

fast lön och icke har andel i ackord.

Detta förslag innefattar inga andra avvikelser från propositionens lagtext

än att orden »eller annan i förtroendeställning» i propositionens text icke medtagits

i motionens förslag samt att i det sistnämnda förslaget i ett särskilt

stycke upptagits en definition av begreppet »arbetsledare».

Det utkast till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, som fogats vid motionerna

I: 283 och II: 489, innehåller i 9 § (se ovan s. 14) mot 4 § i propositionens

förslag svarande bestämmelser. Utkastet är avfattat helt i överensstämmelse

med lagrådets hemställan.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

75

Innebörden av begreppet »arbetsledare eller annan i förtroendeställning»

har i flera olika sammanhang blivit föremål för belysning.

Kommissionen avser med det i 11 § i kommissionsförslaget omförmälda undantaget

för arbetsledare eller annan i förtroendeställning »i första hand

tjänstemän i chefsbefattningar, verkmästare, förmän och med dessa jämställda

men även andra, vilka innehava förtroendesysslor t. ex. sekreterare åt chefen

m. fl.» Kommissionen framhåller, att under begreppet ej falla »sådana förmän

för en mindre grupp arbetare, vilka själva deltaga i arbetet och ej kunna

betraktas såsom arbetsledare i egentlig mening». I de över kommissionens

betänkande avgivna utlåtandena erinra, bland andra, Sveriges arbetsledareförbund,

svenska kontoristföreningarnas förbund och landsorganisationen, att begreppet

»arbetsledare eller annan i förtroendeställning» är mångtydigt. I propositionen

har ifrågavarande begrepp icke blivit definierat.

Enligt stadgarna för Sveriges arbetsledareförbund skall såsom arbetsledare

betraktas »den, vilken är anställd med huvudsaklig uppgift att leda, fördela

eller kontrollera ett arbete, i vars utförande han själv icke regelbundet deltager».

Medlemskap i förbundet kan emellertid förvärvas av, bland andra, även

den, som är »anställd för sådant till produktionen hörande uppdrag, att han

intager en med arbetsledarna i företaget närmast jämförlig eller närstående

ställning». Med sistnämnda bestämning lära ha avsetts vissa tjänstemän, som

sysselsättas vid ett företags planeringskontor eller som bedriva tidsstudier

inom företaget, m. fl. I en den 31 januari 1935 mellan verkstadsföreningen

och arbetsledareförbundet träffad överenskommelse, innefattande bestämmelser

örn förebyggande och biläggande av tvister mellan arbetsgivare och arbetsledare

samt örn arbetsledarnas åligganden vid konflikt m. m., har såsom

arbetsledare betecknats »den, som erhållit stadigvarande anställning med uppgift

att leda, fördela eller kontrollera arbete, vilket utföres av honom underställd

arbetarepersonal». Enligt särskilda protokollsanteckningar till denna

överenskommelse skola emellertid »Öververkmästare och med dem jämställda»

betraktas såsom arbetsledare, »oaktat de endast indirekt leda arbetet».

I flertalet riksavtal, godkända av Svenska arbetsgivareföreningen, samt i

åtskilliga för större industrier gällande avtal, godkända av nämnda förening,

återfinnes en arbetsledaredefinition. I det innevarande år träffade kollektivavtalet

mellan Sveriges träindustriförbund och Svenska träindustriarbetareförbundet

stadgas, att med verkmästare eller förman avses »den, som är anställd

som arbetsgivarens speciella representant gentemot arbetarna och åtnjuter

avlöning såsom sådan (helst fast års- eller månadslön) samt utövar befäl

med uppdrag att leda, fördela och kontrollera arbetet, själv icke deltager

i arbetet annat än tillfälligtvis och ej har andel i arbetarnas ackord». Arbetsledaredefinitionen

i flertalet övriga, av arbetsgivareföreningen godkända avtal

har en i huvudsak liknande avfattning.

I de kommunala kollektivavtalens allmänna bestämmelser återfinnes som

regel en definition av begreppet »förman och arbetsledningens förtroendeman»,

enligt vilken därmed skall avses »dels den, vilken är anställd såsom arbetsledningens

särskilda representant gent emot arbetarna, åtnjuter avlöning som så
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

TJtskottet.

dan och utövar befäl med uppdrag att leda, fördela eller kontrollera arbete å

arbetsplats samt icke annat än tillfälligtvis deltager i arbetet, dels den, som

innehar därmed jämförlig befattning». I de särskilda specialbestämmelserna

angående arbets- och löneförhållandena vid olika kommunala nämnder, styrelser

och kontor anges därefter de befattningshavare, vilka äro att betrakta

såsom förmän och förtroendemän. Sålunda utsäges i specialbestämmelserna

angående arbets- och löneförhållanden vid Stockholms stads fastighetsnämnd

och hamnstyrelse samt gatukontor, med undantag för vissa arbeten, att de i de

allmänna bestämmelserna omnämnda förmän och förtroendemän utgöras av

verkmästare, schaktmästare, examinerade maskinister, ångslupsbefälhavare,

förrådsmästare, transportmästare, brädgårdsförman, kranförmän, mudderverksförman

(muddermästare), förste rorgängare, portvakter, personbilförare och

verkmästarebiträden.

Kommerskollegium har i sin den 21 mars 1935 avgivna berättelse om rikets

industri år 1933 lämnat vissa statistiska uppgifter örn den inom industrien

anställda förvaltningspersonalen. Berörda personal har fördelats på fem klasser,

nämligen 1) företagsledare, 2) teknisk förvaltningspersonal inkl. förmän,

som ej deltaga i arbetet (företagsledaren oräknad), 3) kontorspersonal, 4) lagerbokhållare

o. d. samt 5) resande i firmans tjänst. Klassen företagsledare

omfattar icke ägare, arrendatorer o. dyl., vilka själva handha arbetsledningen,

utan endast för detta ändamål särskilt anställda personer, såsom verkställande

direktörer, disponenter, förvaltare etc. I de olika klasserna hava redovisats,

såsom företagsledare 6,278 män och 138 kvinnor, såsom teknisk förvaltningspersonal

16,836 män och 653 kvinnor, såsom kontorspersonal 14,549 män

och 8,517 kvinnor, såsom lagerbokhållare o. dyl. 2,635 män och 763 kvinnor

samt såsom resande i firmans tjänst 2,987 män och 48 kvinnor eller sammanlagt

53,404 personer.

I 11 § av kommissionens förslag upptogos bestämmelser till skydd för såväl

rätten att stå utanför en förening (skydd mot organisationstvång) som

för rätten att tillhöra en förening (skydd för föreningsrätten i egentlig mening).

Detta skydd gjordes emellertid icke av kommissionen allsidigt och

fullständigt. Enligt kommissionens förslag förbjöds nämligen varken organisationstvång

eller kränkning av föreningsrätten, när detta skedde genom det

slag av stridsåtgärder som i kommissionens förslag rubricerades som avbrytande

av ekonomisk förbindelse av två eller flera i samverkan. Orsaken härtill

angavs av kommissionen, utan att någon utredning härom förebragts, vara

dels att erfarenheten icke visat att missbruk i detta hänseende förekommit, dels

ock att på det rent ekonomiska området kunde förekomma fall, då ett villkor

om parts inträde i en viss förening inginge som ett naturligt led i en affärsförbindelse.

Slutligen avsåg kommissionens förslag icke att lägga hinder i

vägen för att i kollektivavtal, eventuellt genom stridsåtgärder, få inryckta

bestämmelser örn att alla arbetare vid de företag, som avtalet berörde, skulle

tillhöra viss organisation eller att företräde till anställning skulle tillkomma

organisationens medlemmar (s. k. generella organisationsklausuler).

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

77

Vid sitt ståndpunktstagande till de föreliggande spörsmålen framhöll föredragande

departementschefen att kommissionen i sitt förslag icke upptagit

det vidlyftiga problemet örn organisationstvång till fullständig utredning och

lösning samt att han för egen del icke kunde förorda en partiell reglering av

hithörande spörsmål i förevarande lagstiftning. Frågan om organisationstvång

borde därför enligt hans mening icke regleras i lagförslaget. Däremot

ansåg departementschefen att i detsamma borde upptagas en generell regel

örn skydd för föreningsrätten i egentlig mening. Slutligen föreslogs i propositionen

en särskild reglering av föreningsrätten för arbetsledare och annan i

förtroendeställning.

I motionerna föreligga yrkanden örn såväl utvidgningar av propositionens

förslag som inskränkningar i detsamma. Ingen av de väckta motionerna intager

emellertid den ståndpunkten att skyddet mot organisationstvång skall

avse alla stridsåtgärder, som vidtagas i detta syfte. I motionerna I: 283 och

II: 489 yrkas en ytterligare inskränkning i det av kommissionen föreslagna

skyddet, i det att uppsägning av arbets- och hyresavtal i syfte att utöva organisationstvång

eller kränka föreningsfriheten — åtgärder vilka enligt sakens

natur framför allt kunna få användning på arbetsgivarsidan — icke skola

vara förbjudna under annan förutsättning än att åtgärden ensam eller i förening

med annan samverkande åtgärd av liknande beskaffenhet är ägnad att

medföra synnerligt men för den mot vilken åtgärden riktas.

Därest det föreslagna skyddet mot organisationstvång icke göres fullständigt

och allsidigt, skulle lagstiftningen för vissa samhällsgrupper kunna framstå

som riktad allenast mot dem. Med hänsyn härtill och då arten och

omfånget av de åtgärder från samhällets sida som böra övervägas i samband

med spörsmålet örn begränsningar i vissa samhällsgruppers organisatoriska

rörelsefrihet är föremål för övervägande av de sakkunniga, som av

Kungl. Majit genom beslut den 31 december 1934 tillkallats i anledning av

riksdagens förutnämnda skrivelse den 11 juni 1934, har utskottet icke ansett

sig böra, utan att avvakta nämnda utrednings resultat, förorda en partiell lösning

av frågan i det föreliggande provisoriska lagförslaget. Utskottet utgår

emellertid ifrån att senast vid utgången av den nu föreslagna lagstiftningens

giltighetstid skall föreligga utredning örn och på vad sätt organisationstvång

i dess skilda former bör regleras på olika områden av det ekonomiska livet.

I ett hänseende har emellertid utskottet ansett sig böra föreslå en skärpning

i propositionens förslag. Förevarande lagstiftning avser ju närmast att

skydda tredje man under det att stridsåtgärder mot part i huvudsak lämnas

oreglerade av densamma. Örn denna princip tillämpades beträffande organisationstvång

skulle stridsåtgärder ej få vidtagas mot en tredje man för att

därigenom tvinga en part in i en organisation eller för att hindra honom att

utträda därur. Utskottet tillstyrker att förslaget kompletteras i detta hänseende.

Bestämmelse härom har införts i 13 § av utskottets lagförslag. I

övrigt har utskottet anslutit sig till propositionen.

Utskottet, som i det föregående (sid. 75—76) meddelat vissa upplysningar

örn det sätt, varpå begreppet »arbetsledare eller annan i förtroendeställning»

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

utformats, särskilt inom arbetslivets område, anser för sin del lämpligt, att

tolkningen av begreppet överlåtes åt rättstillämpningen.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i kommissionens och 5 § i propositionens

lagförslag.

Kommissions förslag et stadgar, att i anledning av tvist rörande arbetsförhållande

massåtgärd ej må vidtagas mot den som utan biträde av annan än

make, avkomlingar, adoptivbarn eller egna eller makes föräldrar eller syskon

driver näring eller utför arbete för egen räkning. Kommissionens motivering

för stadgandet återfinnes å sid. 82—83 i propositionen, reservationer å sid.

90 och 93 i kommissionens betänkande.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande

12 § lämnas å sid. 83—85 i propositionen.

Kommissionens förslag med allenast redaktionell jämkning fanns upptaget

såsom 5 § i det till lagrådet remitterade förslaget.

Departementschefen anförde vid remissen:

Kommissionens förslag synes mig kunna godtagas, med allenast en redaktionell

jämkning, avsedd att förebygga den tolkningen att stridsåtgärd vore

förbjuden även i sådana fall, som av landsorganisationen beröras, nämligen då

stridsåtgärd igångsättes för utfående av ogulden arbetslön från en tid då lejd

arbetskraft ännu användes vid företaget. Uppenbart är att bestämmelsen icke

omfattar det fall då flera personer, utan att stå i den förvantskap med varandra,

varom i paragrafen är fråga, driva rörelse gemensamt, vare sig i bolags

form eller annorledes.

Lagrådet yttrade härom:

Det måste enligt lagrådets mening dragas i tvivelsmål, huruvida de förhållanden,

varå denna paragraf har avseende, i förslaget vunnit en sådan reglering^

att lagstiftningen lämnar det skydd som den kan och bör giva. Vinner

lagrådets hemställan vid 4 § beträffande stridsåtgärder som avse organisationstvång

och genomdrivande av s. k. organisationsklausuler beaktande, motverkas

väl därigenom åtskilliga av de mest stötande angreppen på företagare

som böra få sköta sig på egen hand, men det låter sig knappast förnekas att

vissa möjligheter till obehörig inblandning i dylika företagares verksamhet

ändock komma att kvarstå. Vill man utsträcka skyddet — och, såsom särskilt

av socialstyrelsens yttrande framgår, starka skäl tala därför — står,

såvitt lagrådet kan finna, knappast annan utväg till buds än att sätta en

gräns som medgiver skydd även i sådana fall då vid företaget finnas anställda

något mindre antal oskylda personer. Frågan var gränsen bör fixeras

torde icke vara av den natur att något förslag därutinnan från lagrådets sida

är påkallat.

Anledning saknas att bland de anförvanter, vilkas anställande icke utesluter

skydd, ej upptaga även avkomlings make.

Vad lagrådet anfört fann departementschefen icke böra föranleda ändring

i förslaget, varför dess avfattning av 5 § oförändrad upptagits i propositionens

lagförslag.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 79

Beträffande förevarande paragraf framställas yrkanden i åtskilliga motioner.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

I det lagutkast, som framlägges i motionerna 1:283 och 11:489, finnes i

10 § (se ovan s. 14) en bestämmelse, enligt vilken under det skydd för

familjeföretag, som lämnas i 5 § i propositionens förslag, skall inbegripas

även den, som driver näring eller utför arbete utan biträde av annan än

högst fyra oskylda arbetare. Vidare angives bland de anförvanter, vilkas

anställande icke utesluter skydd, även avkomlings make.

I motionerna 1:281 och 11:494 yrkas, att familjeföretag skola beredas

skydd mot kollektiva stridsåtgärder i anledning av arbetstvister allenast vid

utförande av arbete för egen räkning men däremot icke vid drivande av näring.

Enligt detta yrkande skola orden »driver näring eller» i propositionens 5 §

utgå.

Motionen 1:282 utmynnar i en hemställan örn sådan ändring av 5 § i propositionens

förslag, att det där åsyftade skyddet icke begränsas till att gälla

endast kollektiv stridsåtgärd i anledning av tvist rörande arbetsförhållandet.

Slutligen yrkas i motionen 11:496, att under skyddet för familjeföretag

skola inbegripas även andra företag, som ha högst tio anställda utom familjemedlemmar

eller som gemensamt drivas av högst tio personer, att såsom familjemedlem

skall angivas jämväl avkomlings make samt att den i propositionsförslagets

5 § intagna begränsningen »i anledning av tvist rörande

arbetsförhållandet» skall utgå.

Statistiska uppgifter rörande s. k. småföretag förekomma endast i begränsad

omfattning. Här nedan ha sammanställts en del uppgifter beträffande

industrier och arbetsställen med tio arbetare eller därunder. Siffrorna ha

hämtats från kommerskollegiums berättelse för år 1930, det senaste år uppgifter

i detta hänseende lämnats. Uppgifterna avse endast de industriföretag,

som ingå i industristatistiken, och ej de hantverks- och småindustriella rörelser,

som ej ansetts böra redovisas därstädes.

Arbetsställen inom industrin nied tio arbetare och därunder år 1930.3

Industrigrupper

Antal arbets- ställen

Antal

arbetare

Malmbrytning och metallindustri........

1,450

7,845

Jord- och stenindustri.............

487

2,796

Träindustri..................

1,396

8,437

Pappers- och grafisk industri . • •......

473

2,703

Livsmedelsindustri...............

3,673

11,673

Textil- och beklädnadsindustri.........

218

1,110

Läder , hår- och gummivaruindustri......

264

1,372

Kemisk-teknisk industri............

218

920

Kraft-, belysnings- och vattenverk.......

692

1.905

Summa

8,871

38,761

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

Utskottet.

Av de i det föregående lämnade statistiska uppgifterna framgår att beträffande

den egentliga industrin antalet arbetsställen med tio arbetare och därunder

år 1930 uppgick till 8,871 med ett sammanlagt arbetarantal av 38,761.

I vad mån anförvanter av ovan angivet slag ingår häri är icke möjligt att

fastställa. På grund av den gränsdragning, som inom industristatistiken skett

mellan de egentliga industriföretagen samt vissa hantverks- och småindustriella

rörelser, redovisas icke i tabellen företag inom byggnadsbranschen,

skomakeriyrket och måleriyrket m. fl., där antalet småföretag är betydande.

Ej heller omfattar tabellen annat än arbetsställen inom industrin, således

icke inom handel, sjöfart och annan transportverksamhet, där jämväl antalet

småföretag är avsevärt. Beträffande företag, som sysselsätta högst fyra

arbetare utöver de angivna anförvanterna, finnas inga närmare uppgifter, men

utskottet föreställer sig att deras antal är betydande.

Ett bifall till motionerna I: 283 och II: 489 samt II: 496 skulle medföra att

en person, som förutom de i paragrafen närmare angivna anförvanterna sysselsätter

fyra respektive tio arbetare, komme att vara fredad från kollektiva

stridsåtgärder — d. v. s. i detta fall strejk, blockad eller bojkott — icke blott

från utomståendes sida utan även från arbetarnas. Däremot utgöra de i motionerna

föreslagna stadgandena intet hinder för arbetsgivaren att vidtaga

kollektiva stridsåtgärder — d. v. s. lockout, blockad eller bojkott — mot de

anställda. Arbetsgivaren skulle sålunda få igångsätta lockout jämte blockad

eller bojkott t. ex. för att sänka de anställdas löner, medan de anställda skulle

vara betagna möjligheten att genom dylika stridsåtgärder söka förbättra sina

levnadsförhållanden. En lagbestämmelse, som skulle medföra en sådaö olikhet

i parternas handlingsfrihet vid ett stort antal företag, kan utskottet icke tillstyrka.

Utskottet vill sålunda i denna del ansluta sig till kommissionens i

propositionen upptagna förslag.

I motionen I: 282 har framställts det yrkandet att skyddet för de i propositionen

angivna företagen icke måtte begränsas till tvister rörande arbetsförhållandet

utan även avse t. ex. bojkottåtgärder från köpmannasammanslutningar

i syfte att hindra ett dylikt företag att erhålla varor till avsalu.

Även örn på sätt motionären anfört skäl i och för sig kunna anföras för

att skyddet för s. k. familjeföretag göres allsidigt och fullständigt anser sig

utskottet icke kunna taga ställning till en dylik utsträckning utan att närmare

utredning förebragts angående dess verkningar i olika hänseenden. Utskottet

vill således jämväl i detta hänseende ansluta sig till propositionens förslag.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 9 § i kommissionens och 6 § i propositionens lagförslag.

Enligt 9 § första stycket i kommissionens förslag är det förbjudet att, sig

eller annan till orättmätig vinning, avtvinga annan gods eller penningar genom

att mot honom rikta massåtgärd eller hot därom. Enligt andra stycket i sam
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.9.

81

ma paragraf skall till orättmätig vinning ej vara att hänföra att borgenär erhåller

betalning av någon, som av gäldenären övertagit egendom eller rörelse

och därvid uppsåtligen sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden.

Vad kommissionen anfört till stöd för detta stadgande återgives å sid. 86—91

i propositionen. En reservation har avgivits (se sid. 89—90 i kommissionens

betänkande).

En redogörelse för vad yttrandena över kommissionens förslag innehålla beträffande

ovan återgivna stadgande lämnas å sid. 91—92 i propositionen.

I det remitterade förslaget hade 6 §, som svarade mot 9 § i kommissionsförslaget,

följande lydelse:

Stridsåtgärd må ej vidtagas, såframt man därmed åsyftar att förskaffa

någon betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, eller att förmå någon

att avstå från honom tillkommande arbetslön eller att eljest bereda sig

eller annan obehörig vinning.

Ej heller må stridsåtgärd vidtagas i syfte att indriva betalning för utfört

arbete av någon, som efter gäldens uppkomst övertagit arbetsprodukten eller

arbetsföretaget, såframt denne varken är betalningsskyldig för gälden eller

vid övertagandet haft eller bort hava kunskap örn dess förhandenvaro.

Departementschefen anförde vid remissen, bland annat:

Vad först angår stridsåtgärder som kunna betecknas såsom företagna i utpressningssyfte

delar jag i huvudsak den mening varåt kommissionen givit uttryck.

Set synes mig dock önskvärt att i lagtexten omnämna ett par typiska

exempel på de stridsåtgärder, som åsyftas. Departementsförslaget omnämner

fördenskull två sådana exempel: att stridsåtgärd vidtages i syfte att förskaffa

någon betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, och i syfte att förmå

någon att avstå från honom tillkommande arbetslön. Vidare bar jag icke

funnit tillräckliga skäl anförda för kommissionens ståndpunkt att begränsa

förbudet till allenast kollektiva stridsåtgärder i utpressningssyfte. Även exempelvis

avskedande, verkställt i syfte att förmå en person att avstå från intjänad

lön, bör omfattas av stadgandet. Såsom nyss antyddes äro de i texten

anförda fallen endast att betrakta såsom exempel på stridsåtgärder, som enligt

detta lagrum äro förbjudna. Såsom otillåten stridsåtgärd av annan typ

än de anförda exemplen må nämnas det fall att en organisation av hyresgäster

anordnar blockad i syfte att framtvinga skadestånd, som är rättsligen ogrundat.

För övrigt har avfattningen av stadgandet jämkats med hänsyn till att

detsamma i departementsförslaget icke framträder såsom en strafflagsföreskrift,

nära överensstämmande med utpressningsparagrafen i allmänna strafflagen,

utan såsom allenast ett förbud mot vissa stridsåtgärder, av samma karaktär

som andra i lagförslaget upptagna förbudsföreskrifter. Tolkningen av

de särskilda brottsrekvisiten i 21 kap. 10 § strafflagen bör icke utan vidare

vara avgörande vid tillämpningen av stadgandet i förevarande lag.

Vad härefter angår frågan örn stridsåtgärder i indrivningssyfte mot parts

efterträdare (»successor-blockader») — t. ex. mot ny ägare av ett bygge,

vars föregående ägare blockerats på grund av obetalda ackordsöverskott —• innebär

enligt min mening kommissionens förslag ett alltför vittgående förbud

mot dylika stridsåtgärder. Kommissionen har själv i sitt betänkande understrukit

sambandet mellan förevarande spörsmål och problemet örn beredande

av ökad säkerhet för arbetarnas löner. Inom justitiedepartementet har ock

sistnämnda fråga upptagits till förberedande prövning, men något förslag till

Bihang till riksdagens protokoll 1935. O sami. 2 avd. Nr 2!). 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

lagstiftning kan på grund av de svårigheter, som problemet erbjuder, icke

under den närmaste tiden framläggas. Under sådana förhållanden anser jag

det icke vara skäligt att för närvarande gå så långt i fråga örn förbud mot

successor-blockader som kommissionen föreslagit.

Stridsåtgärd bör enligt min mening vara tillåtlig ej blott då den som övertagit

fastigheten eller rörelsen »uppsåtligen sökt möjliggöra för denne (gäldenären)

att undandraga sig gälden», utan redan då successorn insett eller

bort inse gäldens förhandenvaro. Härutinnan ansluter jag mig sålunda i huvudsak

till den ståndpunkt, som intagits av en reservant inom kommissionen

och som vunnit stöd i åtskilliga yttranden. Det synes ock lämpligt att stadgandet

begränsas till att avse stridsåtgärder för indrivning av betalning för utfört

arbete. Enligt den sålunda utformade regeln skulle det bliva otillåtet att vidtaga

stridsåtgärd i syfte att indriva betalning för utfört arbete hos en successor,

såframt denne varken är betalningsskyldig för gälden eller vid övertagandet

haft eller bort hava kunskap örn dess förhandenvaro.

Lagrådet hemställde i sitt över det remitterade förslaget i denna del avgivna

yttrande,

att förhållandet mellan paragrafens båda stycken måtte, oavsett vilken omfattning

regeln i andra stycket erhölle, uttryckas så, att där angåves i vilka

undantagsfall stridsåtgärder mot successor vore tillåtna,

att i enlighet med kommissionens förslag endast frågan om kollektiva stridsåtgärder

tillåtlighet måtte regleras i förevarande paragraf,

att uttrycket »obehörig vinning» måtte ersättas med det i kommissionsförslaget

använda uttrycket »orättmätig vinning», samt

att, vad anginge den i andra stycket behandlade frågan örn successor-blockaders

tillåtlighet, en återgång till kommissionens förslag i förevarande hänseende

måtte ske.

Lagrådets yttrande, innefattande jämväl skälen för denna hemställan, återgives

å sid. 17.3—175 i propositionen.

Departementschefen anförde härefter:

I anledning av vad lagrådet anfört beträffande 6 § torde åt andra stycket

i nämnda paragraf böra givas sådan lydelse att detsamma omfattar alla successor-blockader,

således även t. ex. successor-blockader vidtagna av leverantörer

som ej fått betalning för levererade varor. I övrigt finner jag det angeläget

att genom avfattningen av regeln i andra stycket utmärka att »indrivningsblockader»

gentemot successor ej äro att betrakta såsom »utpressningsblockader».

Vad, lagrådet eljest anmärkt beträffande 6 § föranleder mig icke att frångå

den ståndpunkt som i det remitterade förslaget intagits. Yad särskilt angår

den av lagrådet föreslagna begränsningen till allenast kollektiva stridsåtgärder

vill jag framhålla att härigenom skulle ett otillbörligt förfarande av det

slag, som särskilt omnämnes i det remitterade lagförslaget, nämligen stridsåtgärd

som vidtages i^syfte att förmå någon att avstå från honom tillkommande

arbetslön — ett påtagligt fall av »utpressning» av samma typ som »utpressningsblockaderna»

— praktiskt taget alltid bliva tillåtet.

I propositionens förslag erhöll förevarande stadgande den lydelse, som framgår

av lagtexten å sid. 152 i utskottets utlåtande. .

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

83

Motionerna innehålla i fråga om förevarande paragraf följande yrkanden.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

I det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska

stridsåtgärder har det stadgande, 11 §, som motsvarar 6 § i propositionens

förslag, samma lydelse som 9 § i kommissionsförslaget med den avvikelsen,

att ordet »massåtgärd» utbytts mot orden »kollektiv stridsåtgärd».

I likhet med kommissionen och departementschefen anser utskottet att en

lagstiftning örn ekonomiska stridsåtgärder bör innehålla bestämmelser till

skydd mot s. k. utpressningsblockader. Den sakliga skillnad som i detta

hänseende förefinnes mellan 9 § första stycket i kommissionens förslag och

6 § första stycket i propositionen består huvudsakligen däri att propositionen

utsträckt skyddet att avse även andra stridsåtgärder än kollektiva, varjämte

orden »orättmätig vinning» i kommissionsförslaget utbytts mot »obehörig vinning»

i propositionen. Beträffande bestämmelsernas avfattning i detta hänseende

ansluter sig utskottet till propositionen.

I 9 § andra stycket av kommissionens lagförslag och i 6 § andra stycket

i propositionen regleras stridsåtgärder vidtagna i indrivningssyfte mot parts

efterträdare (»successorblockader»). Enligt kommissionens förslag skulle

stridsåtgärder i dylikt syfte allenast i sällsynta undantagsfall bli tillåtna.

Så länge spörsmålet örn beredande av ökad säkerhet för arbetarnas löner ej

blivit löst, synes det utskottet icke vara skäligt att i en provisorisk lagstiftning,

varom här är fråga, gå så långt beträffande förbud mot successorblockader

som av kommissionen och i motionerna I: 283 och II: 489 samt i motionen

II: 495 föreslagits. Utskottet anser sig under nuvarande förhållanden kunna

förorda propositionens förslag. Utskottet finner det emellertid önskvärt, att

frågan örn lagstiftning i syfte att skapa större säkerhet för arbetares vid

byggnadsföretag lönefordringar erhåller en snar och tillfredsställande lösning.

Utskottet kommer därför att hemställa örn skrivelse till Kungl. Majit med

begäran örn skyndsam utredning och förslag i ämnet.

12 §.

Denna paragraf har samma lydelse som 13 § i kommissionsförslaget samt

7 § såväl i det remitterade förslaget som i propositionens förslag.

Den hänsyftar på att stridsåtgärder i förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal, i vissa fall äro förbjudna

enligt 4 § i lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal.

I de motioner, vilkas yrkanden beröra förevarande stadgande (11:495 samt

1:283 och 11:489), har ändring av detsamma icke föreslagits. Ifrågavarande

bestämmelse har i det i motionerna I: 283 och II: 489 framlagda utkastet

till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder upptagits såsom 12 §.

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot ifrågavarande stadgande.

Utskottet.

Utskottet.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

13 §.

13 § i utskottets lagförslag motsvarar 15 § i kommissionens och 8 § i propositionens

förslag.

I 15 § av kommissions förslag et stadgas, att i anledning av sådan motsättning

till part, som enligt 7—12 §§ i den av kommissionen föreslagna lagen eller

lagen örn kollektivavtal icke må föranleda stridsåtgärd mot denne, ej heller

stridsåtgärd av något slag må äga rum mot tredje man.

Kommissionens motivering till 15 § återfinnes å sid. 105 f. i propositionen.

I det till lagrådet remitterade förslaget motsvarades kommissionens 15 § av

9 §, i vilken stadgades följande: »I anledning av sådan motsättning till part,

som enligt lag icke må föranleda stridsåtgärd mot denne, må ej heller såsom

påtryckningsmedel stridsåtgärd av något slag riktas mot tredje man.»

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen i specialmotiveringen:

Förevarande paragraf behandlar sådana stridsåtgärder mot tredje man, vilka

hänföra sig till en utbruten lagstridig primärkonflikt eller till en latent sådan,

d. v. s. en »motsättning» till part, som enligt lag icke får föranleda stridsåtgärd

och där stridsåtgärd icke heller ännu har tillgripits. Primärtvisten

behöver inte vara en avtalstvist, ej heller av den art som åsyftas i andra och

tredje stycket av 8 §. Enligt kommissionens förslag skall förbudet mot tredjemansangrepp

i dessa fall vara absolut och sålunda bl. a. ej begränsat genom

föreskrift angående neutralitet såsom betingelse för tredje mans rättsskydd.

Med hänvisningen till lagen örn kollektivavtal åsyftas dels avtalsstridiga primärkonflikter

och dels sådana primärkonflikter, som äro förbjudna i kollektivavtalslagen,

oavsett örn de medgivas i avtal eller icke. Då tredje man i dessa

fall skyddas utan hänsyn till neutralitet, blir följden att arbetare som taga

anställning under en konflikt, vilken utgör avtalsbrott från arbetarsidan,

komma i åtnjutande av tredjemansskydd. Häremot är icke något att erinra.

Lagrummet avser vidare stridsåtgärder mot tredje man, hänförande sig till

primärkonflikter av det slag, som enligt föregående eller efterföljande bestämmelser

i detta lagförslag eller i annan lag förklarats förbjudna. Örn en

arbetsgivare med kränkning av föreningsrätten avskedat en arbetare, blir en

stridsåtgärd mot tredje man, som avser att skärpa det otillåtna primärangreppet

(avskedandet) •— t. ex. uppsägning från arbetsgivarens sida av en

hyresgäst, vilken upplåter bostad åt den avskedade arbetaren — att hänföra

till de här förbjudna tredjemansstriderna. Har en arbetsledare under en konflikt

vägrat utföra visst arbete, som ej tillhör hans vanliga göromål och ej

heller är skyddsarbete, blir en av arbetsgivaren vidtagen stridsåtgärd mot

tredje man, t. ex. avskedande av en anhörig till arbetsledaren, förbjuden enligt

förevarande paragraf, jämförd med 3 och 11 §§.

På grund av den avfattning, som i det föreliggande lagförslaget givits åt

3 och 4 §§, blir resonemanget i kommissionens motiv angående de fall, då

primärtvisten gäller frågor örn strejkbrytare, organisationstvång m. m., icke

i allo tillämpligt. Stridsåtgärd i syfte att i kollektivavtal införa en klausul,

varigenom de under konflikten arbetande strejkbrytarna skulle förhindras

fortsatt anställning, omfattas icke av förbudet i nu förevarande paragraf.

Ej heller förbjudes stridsåtgärd i syfte att få i kollektivavtal införd en bestämmelse,

varigenom såsom förutsättning för vissa arbetares kvarstannande

stadgas att de ingå i fackförening.

I kommissionens förslag har den ändringen vidtagits att hänvisningen till

uppräknade lagrum ersatts med en mera allmänt avfattad hänvisning. Vidare

har en redaktionell jämkning företagits.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

85

I förevarande sammanhang må jämväl hänvisas till vad departementschefen

anfört i den allmänna motiveringen sid. 58—59.

Lagrådet ansåg lämpligt, att 8 och 9 §§ i det remitterade förslaget bytte

plats. Vidare syntes orden »såsom påtryckningsmedel» i 9 § böra utgå. Slutligen

fann lagrådet paragrafen böra giva uttryck åt att, där i 2—6 §§ i förevarande

lag eller eljest i lag stadgades förbud mot stridsåtgärd med omedelbart

syfte, det icke vore tillåtet att i anledning av sådan motsättning till part

som där avsåges rikta någon som helst stridsåtgärd mot tredje man.

Rörande de skäl, som lagrådet anfört härutinnan, hänvisas till propositionen

sid. 176—178.

I anledning av vad lagrådet anfört förordade departementschefen, att 8 och

9 §§ finge byta plats, varjämte vissa jämkningar vidtoges i desamma.

9 § erhöll därefter i propositionens förslag — såsom 8 § — den lydelse, som

framgår av lagtexten å sid. 158 nedan i utskottets utlåtande.

Beträffande nu ifrågavarande paragraf framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

Det till motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa

ekonomiska stridsåtgärder innehåller (i 13 §) den bestämmelsen, att där i

7—11 §§ i den i utkastet föreslagna lagen eller lagen örn kollektivavtal stadgas

förbud mot stridsåtgärd med omedelbart syfte, icke i anledning av sådan motsättning

till part, som där avses, någon som helst stridsåtgärd må riktas mot

den, som ej har del i tvisten. Utkastets 13 § innehåller icke någon motsvarighet

till sista punkten av 8 § i propositionens förslag. Detta sammanhänger

därmed, att utkastets 8 § icke innehåller motsvarighet till 3 § sista stycket i

propositionens förslag.

Den sakliga skillnad, som förefinnes mellan 8 § i propositionen, å ena sidan, Utskottet.

samt kommissionsförslagets och motionernas motsvarande bestämmelser, å den

andra, består huvudsakligen däri att kommissionsförslaget och motionerna icke

upptaga någon motsvarighet till sista punkten i 8 § av propositionen. Då en

ändring i detta hänseende utgör en konsekvens av den ändring, varom utskottet

hemställt under 8 § i utskottets förslag, torde nämnda punkt böra utgå

ur förslaget. Som utskottet redan under 9 § antytt, föreslår utskottet att till

nu ifrågavarande paragraf göres ett tillägg av innebörd att stridsåtgärd ej

må riktas mot tredje man för att förmå part att inträda i eller hindra honom

att utträda ur förening eller annan sammanslutning. I övrigt överensstämmer

paragrafen med propositionen.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i kommissionens och 9 § i propositionens

lagförslag.

I 14 § av kommissionsförslaget stadgas i första stycket att, där någon väckt

fråga örn ingående med annan av avtal rörande arbets- eller transportpresta
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

tion, köp, arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller annat

sådant avtal mellan parterna, det är förbjudet att såsom påtryckningsmedel

rikta stridsåtgärd mot någon som icke har del i tvisten (tredje man). Lika med

fråga örn avtals ingående anses tvist mellan parterna om dess tillämpning.

Enligt andra stycket skall vad i första stycket stadgas ock gälla vid ekonomisk

motsättning där part eftersträvar att förmå motparten att, utan slutande

av avtal, i förhållande till honom tillämpa vissa priser eller dylikt.

Slutligen föreskrives i tredje stycket, att om ett konkurrensförhållande

i fråga örn arbetstillfälle, kundkrets, prissättning, affärsbetingelser eller dylikt

föreligger, och part i denna tvist, efter uppgörelse med motparten eller

annorledes, vill åstadkomma nedläggande eller reglering av dennes verksamhet

eller eljest utöva inverkan därå, det är förbjudet för part eller annan att rikta

massåtgärd mot tredje man för att förmå honom till medverkan genom avbrytande

av hans ekonomiska förbindelse med motparten eller vidtagande av annan

åtgärd mot denne.

Vad kommissionen anfört till stöd för sitt förslag återgives å sid. 94—102 i

propositionen.

För vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande de i

förevarande paragraf behandlade spörsmålen lämnas redogörelse i propositionen

å sid. 102—104.

I det remitterade förslaget motsvarades kommissionsförslagets 14 § av 8 §,

som hade följande lydelse:

I tvist örn ingående av avtal rörande arbets- eller transportprestation, köp,

arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller annat sådant

avtal må ej såsom påtryckningsmedel stridsåtgärd riktas mot någon, som icke

har del i tvisten (tredje man). Lika med tvist örn avtals ingående anses tvist

örn dess tillämpning.

Vad i första stycket stadgas skall ock gälla, där någon vill förmå annan,

till vilken han står i ekonomisk motsättning, att, utan slutande av avtal, i förhållande

till honom tillämpa vissa priser eller dylikt.

I konkurrenstvist rörande kundkrets, prissättning, affärsbetingelser, arbetstillfälle

eller dylikt må part eller annan icke rikta kollektiv stridsåtgärd mot

tredje man för att förmå honom att avbryta sina ekonomiska förbindelser med

motparten eller vidtaga annan liknande åtgärd mot denne.

Departementschefen anförde vid remissen till lagrådet:

Förevarande lagrum innefattar lagförslagets huvudprincip angående skydd

för tredje mans neutralitet. Jag har redan i den allmänna motiveringen redogjort

för min ställning till de viktigaste frågor, som här möta.

Vad beträffar neutralitetsgrundsatsens närmare utformning i kommissionsförslagets

14 §, är jag fullt medveten om att åtskilliga i yttrandena framställda

invändningar ha ett visst berättigande. Sålunda kan det ifrågasättas, huruvida

det är påkallat att i stadgandet örn konkurrenstvister begränsa förbudet

mot stridsåtgärder till kollektiva sådana, såsom skett i kommissionsförslaget.

Då jag likväl i denna punkt icke anser mig böra avvika från kommissionen, är

det med hänsyn till svårigheten att överblicka lagstiftningens räckvidd på

detta område.

I anledning av vad i kommissionens motiv och i socialstyrelsens yttrande

uttalats angående konkurrenstvister på arbetsmarknaden, önskar jag fram
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

87

hålla, att bestämmelserna örn skydd för tredje mans neutralitet i sådana konkurrenstvister

givetvis ej böra lägga hinder i vägen för stridsåtgärder, som

till sitt huvudsakliga syfte äro att anse såsom stridsåtgärder mot part. Den

omständigheten att i ett avtalsförslag, som från arbetarsidan överlämnats och

som från motsidan förkastats, även finnes någon klausul, som vid tillämpningen

kunde medföra intrång i andra arbetares eller organisationers intressen, bör ej

medföra att en efter förhandlingarnas avbrytande vidtagen kollektiv stridsåtgärd

anses såsom angrepp på tredje mans (arbetsgivarens) neutralitet. Det

vore en uppenbar fiktion att i en vanlig strid, riktad mot arbetsgivaren — den

egentliga motparten — se ett angrepp mot tredje man, därför att någon stridspunkt

berör även konkurrerande arbetares intressen, överhuvud torde stadgandet

i tredje stycket endast i de undantagsfall, då konkurrenssyftet är dominerande,

få tillämpning på arbetsmarknadens strider. Frågan örn stipulerandet

i kollektivavtal av organisationstvång har icke genom det föreliggande

lagförslaget upptagits till behandling.

Förevarande lagrum har i flera hänseenden underkastats omarbetning, varvid

eftersträvats att utan sakliga förändringar vinna en förenklad avfattning

av bestämmelserna.

Lagrådet hemställde,

att i 8 § uttryckligen angåves att från det där stadgade förbudet skulle gälla

de undantag som omnämndes i 10 och 12 §§,

att i första stycket uttrycket »tredje man» icke måtte användas med kursiv

stil på ett sätt som antydde att därmed avsåges att ge en begreppsbestämning,

samt

att, med undvikande av ordet påtryckningsmedel, första stycket måtte givas

det innehållet att emot den, som ej vore part i den tvist varom i första stycket

förmäldes, stridsåtgärd icke finge vidtagas i syfte att därigenom påverka part

i nämnda tvist.

Lagrådets yttrande återgives å sid. 176—177 i propositionen.

Efter det att lagrådets yttrande avgivits, anförde departementschefen:

I anledning av vad lagrådet anfört förordar jag att vissa jämkningar vidtagas.

Därjämte bar intagits en föreskrift örn att stridsåtgärd mot tredje man

är förbjuden i anledning av sådan motsättning till part, varom i 3 § sista stycket

är fråga.

I samband med frågan örn organisationstvång bar lagrådet vid 4 § berört

även spörsmålet om stridsåtgärder mot tredje man, som hänföra sig till konkurrenstvister

angående arbetstillfällen. Därvid bar lagrådet med hänvisning

särskilt till vissa uttalanden i motiven till 8 § i det remitterade förslaget givit

uttryck åt den uppfattningen att det skydd, som följer av stadgandet i 8 §

tredje stycket i sagda förslag, måste anses vara till sin innebörd oklart och till

sin verkan synnerligen ovisst. Med vidhållande av vad i åsyftade uttalanden

framhållits önskar jag ytterligare understryka att här endast avses

verkliga konkurrenstvister. En sådan föreligger icke om exempelvis under en

vanlig arbetskonflikt arbetsgivaren träffar uppgörelse med utomstående arbetare

eller en deras organisation och den ursprungliga arbetarparten fullföljer

striden genom blockad eller bojkott gentemot arbetsgivaren. Denne

sistnämnde kan icke i en dylik situation betraktas såsom tredje man, utsatt

för stridsåtgärder i anledning av en konkurrenstvist mellan två arbetargrupper.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

De bestämmelser, varom nu är fråga, upptogos som 9 § i propositionens

förslag med den lydelse, som framgår av lagtexten å sid. 153 i utskottets utlåtande.

Motionerna innehålla beträffande propositionens 9 § följande yrkanden.

I motionen 11:495 hemställes örn antagande av kommissionens förslag.

I motionerna 1:287 och II: 500 anföres bland annat:

Det inträffar icke sällan, att fackföreningar i städer och större samhällen

söka under hot örn blockad tvinga oorganiserade arbetare på omkring liggande

landsbygd att tillämpa fackföreningarnas arbetspriser. Detta gäller

framförallt byggnadsarbeten av olika slag. Örn arbetaren icke faller undan

för fackföreningskravet, blir han blockerad. Lagtextens formulering synes

icke med full tydlighet giva vid handen, att arbetsgivaren i ett sådant fall skall

betraktas som tredje man och erhålla skydd mot blockad, ehuru striden uppenbarligen

har sin grund i konkurrenstvist örn arbetstillfällen. Ett förtydligande

bör ske, så att det klart framgår, att stridigheter av detta slag skola hänföras

till konkurrenstvister.

Det i motionerna 1:283 och 11:489 framlagda utkastet till lag örn vissa

ekonomiska stridsåtgärder innehåller i 14 § ett stadgande, till alla delar överensstämmande

med 9 § i propositionens förslag.

I detta sammanhang må jämväl omnämnas en i motionen II: 497 gjord hemställan

örn sådant tillägg till lagen, att skydd mot kollektiva stridsåtgärder

beredes arbetsgivare och arbetare, som sinsemellan icke ligga i tvist örn löner

eller arbetsförhållanden.

Förevarande paragraf innehåller huvudstadgandet angående skydd för tredje

mans neutralitet i ekonomiska konflikter.

I samband med denna paragraf har utskottet ansett sig böra behandla dels

yrkandet i motionen II: 497 att skydd måtte beredas arbetsgivare och arbetare,

som sins emellan icke ligga i tvist örn löner eller arbetsförhållanden, dels yrkandet

i motionerna I: 287 och II: 500 att ett förtydligande i lagtexten måtte

ske så att det klart framginge att vissa i motionerna närmare angivna tvister

mellan fackföreningar och oorganiserade arbetare vore att hänföra till konkurrenstvister.

Beträffande yrkandet i den förstnämnda motionen vill utskottet framhålla

att ett bifall till detsamma skulle medföra att s. k. sympatiåtgärder bleve förbjudna.

En sympatiåtgärd innebär nämligen vidtagande av kollektiva stridsåtgärder

mot arbetsgivare eller arbetare, som sins emellan icke ligga i tvist

örn löner eller arbetsförhållanden. Som framgår av utskottets utlåtande under

17 § anser utskottet rätten till sympatiåtgärder fortfarande böra bibehållas.

Utskottet anser sig sålunda icke kunna tillstyrka det i motionen framställda

yrkandet. Vid tillämpningen av 14 § sista stycket i utskottets förslag torde

böra beaktas nödvändigheten av att förebygga att ifrågavarande bestämmelser

kringgås på det sätt att man söker dölja att en tvist som rätteligen bör

betraktas som en konkurrenstvist, är av sådan beskaffenhet. Örn t. ex. en

fackförening genom blockad eller hot därom söker tvinga oorganiserade ar
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

89

betare att tillämpa fackföreningens arbetspriser torde arbetsgivaren vara att

betrakta som tredje man samt skyddad mot kollektiva stridsåtgärder enligt

sista stycket i förevarande paragraf.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet icke böra föreslå någon

ändring i propositionen.

15 §.

Denna § motsvarar 16 § i kommissionens och 10 § propositionens lagförslag.

Enligt 16 § i kommissionens förslag tillkommer det i 14 § av samma förslag

stadgade skyddet för tredje man ej den, som brutit sin neutralitet i tvisten.

Såsom neutralitetsbrott är enligt 16 § första stycket att anse:

1. att medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § av förslaget

avses, till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot föreningen

i avseende å tvisten;

2. att någon, som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit

anställning, under tvisten utför arbete, vilket är förklarat i blockad, så ock

att någon sysselsätter arbetare, som i anledning av tvisten nedlagt arbete eller

utestängts från sådant; samt

3. att någon under tvist lämnar part ekonomiskt understöd eller, efter omläggning

eller annan förändring av sin näring eller verksamhet, bispringer

honom.

Slutligen stadgas i andra stycket av 16 § att såsom brytande av neutralitet

är, med den inskränkning, som följer av de under 1. och 2. här ovan anmärkta

bestämmelserna, icke att anse, att någon vid arbetsnedläggelse kvarstannar

i sitt arbete. Ej heller brytes neutralitet genom utförande av skyddsarbete

åt part. Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för

människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, husdjur,

mogen gröda, maskiner, varulager eller dylikt.

Kommissionens motivering till 16 § återgives å sid. 50 och 109—116 i propositionen.

Reservationer beträffande samma stadgande återfinnas å sid. 90—91, 93 94

samt 96—97 i kommissionens betänkande.

För innehållet i yttrandena över kommissionens förslag, såvitt de avse 16 §,

lämnas redogörelse å sid. 33—35 och 109—118 i propositionen.

I det remitterade förslaget hade 10 §, som motsvarade kommissionsförslagets

16 §, erhållit följande lydelse:

Det i 8 § stadgade skydd för tredje man tillkomine endast den som är neutral

i tvisten.

Såsom sådan skall icke anses:

1. medlem av en i tvisten invecklad förening, där lian till fördel för motparten

åsidosatt sina förpliktelser gentemot föreningen i avseende å tvisten;

2. den som under arbetstvist utfört arbete, vilket behörigen förklarats i

blockad, såvida arbetet är av annan art än skyddsarbete;

3. den som under arbetstvist anställt arbetare, vilken i anledning av tvisten

nedlagt arbete eller ock behörigen utestängts från sådant;

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

-1. den som under tvisten lämnat part ekonomiskt understöd eller efter

omläggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit

honom;

•5. den som äger aktier till värde av mer än hälften av aktiekapitalet i aktiebolag,

som är part i tvisten, eller är delägare i handelsbolag, som är part i

tvisten ;

6. aktiebolag, vari part i tvisten äger aktier till värde av mer än hälften

av aktiekapitalet, eller handelsbolag, vari part i tvisten är delägare.

Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för människor

eller för skada a byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner,

husdjur eller dylikt. Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är pliktig

att utföra pa grund av särskild föreskrift i lag eller författning, så ock arbete

vars eftersättande kan medföra ansvar för tjänstefel.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen i den allmänna motiveringen

under rubriken »Frågan örn strejkbrytares ställning», bland annat:

Jag kan icke ansluta mig till den tankegång i såväl professor Bergendals

utkast som i.kommissionsförslaget, enligt vilken det särskilda rättsskyddet för

neutral tredje man får i viss utsträckning avse även de arbetare, som under

en laglig arbetsinställelse, vare sig strejk eller lockout, möjliggöra driftens

uppehållande genom att utföra det arbete som förklarats i blockad av vederbörande

organisation eller av de i strid invecklade oorganiserade arbetarna.

Kravet på lagstiftning till tredje mans skydd har, när det först upptogs

vid 1929 ars riksdag, asyftat allenast sådan tredje man som står helt utanför

arbetskonflikten. Under debatten i första kammaren yttrade huvudtalaren för

de utskottsreservanter, som krävde lagstiftning i ämnet, bl. a. följande: »Det

är självklart, efter vad jag sagt, att den lagstiftning, som det här är fråga örn,

pa intet vis skulle ha någon som helst betydelse i fråga örn strejkbrytarna

och deras behandling.» I professor Bergendals betänkande hänföras emellertid

utan närmare motivering strejkbrytare till tredje man, ehuru grundsatsen

örn skydd för tredje man modifieras genom den närmare utformningen av

föreskriften angående neutralitet såsom betingelse för rättsskyddet. Stridsåtgärd

mot tredje man skulle nämligen icke anses föreligga bl. a. då stridsatgärd

i anledning av pågående tvist riktas mot någon som »efter antagande

av arbete» understödjer part. I motiven uttalas härom, att antagande av arbete

hos en^i strid invecklad arbetsgivare, hos vilken man icke förut har anställning

(eller åt vilken man på grund av tidigare anställning har att utföra arbete av

helt annat slag) bör anses utgöra ett neutralitetsbrott, örn det har karaktären

av understöd i konflikten, d. v. s. örn det avser utförande av arbete, som eljest

måste på grund av konflikten ligga nere. Däremot bör enligt motiven den

som fortsätter sin anställning hos part i konflikten icke i något fall anses på

ett oneutralt sätt stödja honom. Enligt denna ståndpunkt skulle alltså bl. a.

de mera^ professionella strejkbrytarna vara undantagna från lagens skydd under

pågående arbetskonflikt. Kommissionsförslaget bygger på samma tankegang

som det Bergendalska utkastet men begränsar ytterligare genom utvidgning

av begreppet neutralitetsbrott den kategori av strejkbrytare, som skulle

åtnjuta speciellt rättsskydd. Bojkottåtgärd mot strejkbrytare (»prickning»)

skulle enligt förslaget icke vara förbjuden, örn strejkbrytaren är medlem i organisationen

och genom att antaga arbete eller kvarstå i arbetet åsidosätter sina

förpliktelser gentemot föreningen till fördel för motparten. Icke heller skulle

det föreslagna rättsskyddet för tredje man komma den strejkbrytare till godo,

som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit anställning och

under tvisten utför arbete, vilket är förklarat i blockad. Såsom neutral tredje

man skulle däremot betraktas den som, utan att vara bunden av medlemsför
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Ar 20.

91

pliktelser till en i konflikten invecklad organisation och utan att lia tagit

anställning just i anledning av den väntade eller utbrutna konflikten, kvarstår

i ett arbete som han tidigare innehaft. Att en oorganiserad arbetare vid konflikt

övertager ett annat arbete hos samme arbetsgivare än det, varmed han

förut sysslat, anses enligt kommissionsförslaget icke såsom ett oneutralt handlingssätt

och medför alltså icke att rättsskyddet förverkas.

En blivande lag bör såvitt möjligt bygga på en enhetlig och lätt begriplig

rättstanke, som är ägnad att godtagas och gillas av den allmänna rättsuppfattningen

även i de närmast berörda kretsarna. Respekten för utom konflikten

stående näringsidkares neutralitet är en grundsats, som torde ha utsikter

att så småningom vinna i stort sett allmän anslutning. En lagstiftning, som

sanktionerar denna grundsats, kan icke med fog karakteriseras såsom ensidig

eller såsom innebärande ett alltför kännbart intrång i den rörelsefrihet, som

organisationerna vid hävdandet av sina legitima intressen behöva.

Samma omdöme kan enligt min mening icke givas angående en lag, som till

neutral tredje man hänför även osolidariska arbetare, låt vara^med de modifikationer,

som kommissionsförslaget innebär. Mot kommissionens i denna

fråga intagna ståndpunkt kunna såväl sakliga som formellt systematiska invändningar

framställas.

Därest samtliga arbetare vore organiserade, vare sig genom frivillig anslutning

eller, såsom fallet numera är i vissa länder, genom tvingande lagbestämmelser,

skulle frågan örn tredjemansskydd för strejkbrytare, med lagförslagets

läggning i övrigt, aldrig uppkomma. Brytandet av organisationsmässig förpliktelse

är nämligen, såsom nyss anförts, ett oneutralt förfarande ^som enligt

kommissionsförslaget medför tredjemansskyddets förverkande. I vårt land är

ju alltjämt organisationsväsendets uppbyggande en arbetarnas egen sak. Inom

vidsträckta arbetsområden, särskilt vissa delar av storindustrien,_ äro dock

praktiskt sett alla arbetare anslutna till fackliga organisationer. Vid konflikter

förekommer här relativt sällan att driften uppehälles med hjälp av oorganiserade.

som kvarstå i arbete, sedan de organiserade nedlagt arbetet eller blivit

föremål för lockout. Därest försök göres att hålla arbetet i gång, sker det snarare

med hjälp av tillfälligt anställda, vilka enligt kommissionsförslaget icke

skulle betraktas såsom neutrala tredje män och sålunda icke heller åtnjuta det

speciella rättsskydd, som den föreslagna lagen skulle giva tredje man.. Frågan

örn speciellt skydd under pågående konflikt för strejkbrytare, som enligt kommissionsförslaget

skulle betraktas såsom neutrala, torde alltså för dessa arbetsområden

lia mindre betydelse.

Inom andra arbetsområden såsom den mindre industrien, lantbruket, handelsvärlden,

hotell- och restaurangrörelsn m. fl. äro förhållandena annorlunda.

Arbetarnas organisationssträvanden lia på dessa områden icke nått samma

resultat som inom storindustrien. Vid en arbetskonflikt ha de fackliga organisationerna

icke sällan att här räkna med två grupper av motståndare; å ena

sidan motparten-arbetsgivaren, å andra sidan de arbetare som genom sin bristande

solidaritet gentemot de organiserade hjälpa arbetsgivaren till en för

honom gynnsam utgång av striden. Oavsett vilka bevekelsegrunder som föranleda

de oorganiserade att i det särskilda fallet avböja samverkan med de

strejkande eller lockoutade arbetarna, kommer de förras uppträdande faktiskt

att från de övriga arbetarnas synpunkt verka såsom ett partitagande i konflikten

mot arbetarparten. Det vore ett misskännande av det verkliga läget att

betrakta ens den ifrågavarande kategorien av strejkbrytare såsom neutrala

utomstående. För övrigt må i detta sammanhang påpekas att de oorganiserade.

även om de vilja kvarstå i arbetet och förklara sig icke ha någon tvist med

arbetsgivaren om arbetsvillkoren, ändock ofta drabbas av utestängning, enär

det icke för arbetsgivaren är möjligt eller lämpligt att uppehålla driften med

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

allenast deras hjälp. Det ifrågasatta rättsskyddet skulle icke garantera dem,

i deras egenskap av tredje män, skydd mot att genom arbetsgivarens åtgöranden

få dela de övriga arbetarnas lott vid t. ex. en lockout. Formellt skulle

de icke anses vara föremål för stridsåtgärd i dylikt fall.

En lagstiftning som förbjöde nära nog all slags, även psykologisk påtryckning

på oorganiserade arbetare att göra gemensam sak med de strejkande eller

utestängda arbetarna under en konflikt, skulle uppenbarligen icke kunna erkännas

såsom opartisk. Snarare skulle den framstå såsom ett ensidigt ingripande

mot fackföreningarna och deras strävanden att skapa sammanhållning

och solidaritet mellan arbetarna.

Bestämmelser örn förbud mot stridsåtgärder, riktade mot strejkbrytare, och

örn påföljder vid överträdelse av förbudet skulle i verkligheten utgöra en påbyggnad

av 15 kap. 22 § strafflagen, som stadgar straff dels för rättsstridigt

tvång i allmänhet, utövat utan laga rätt, genom våld eller hot, dels ock särskilt

för försök till sådant tvång, när försöket avser att »tvinga någon till deltagande

i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet eller att

övertaga erbjudet arbete». De strider som stått örn sistnämnda bestämmelse,

den s. k. Åkarpslagen, särskilt före den 1914 vidtagna uppmjukningen av densamma,

utgöra vittnesbörd örn hur starkt motsättningarna bryta sig i denna

fråga. Ett lagbud som förklarade oorganiserade strejkbrytare för neutrala

tredje man i arbetskonflikter, vari de genom sitt fortsatta arbete ingripa och

vilkas utgång de påverka till arbetsgivarpartens fördel, skulle näppeligen

ändra arbetarnas rättsuppfattning i denna fråga och därför ej heller vinna

åsyftad helgd och respekt.

Med vad nu sagts skall ingalunda bestridas, att de oorganiserades vägran att

deltaga t. ex. i en strejk, som igångsatts av en facklig organisation, kan vara

grundad på respektabla motiv. Örn lagen ej giver dem ett speciellt rättsskydd

gentemot prickning^'' eller liknande stridsåtgärder, ligger häri från lagstiftarens

sida intet ståndpunktstagande till deras personliga bevekelsegrunder i

de varierande situationer, som kunna inträffa. För övrigt är det uppenbart

att även organiserade arbetare kunna lia legitim anledning att vägra respektera

en blockad. Denna kan exempelvis ha igångsatts av enskilda arbetare eller

av en annan organisation än deras egen och för dem framstå såsom en s. k.

okynnesblockad.

Hela frågan örn strejkbrytare och deras ställning, hittills reglerad huvudsakligen

i 15 kap. 22 § strafflagen, tillhör överhuvud icke den här föreslagna

lagens område enligt den uppfattning, som jag nu förfäktat.

Även sådana arbetare, som enligt kommissionens förslag skulle såsom oneutrala

strejkbrytare vara i saknad av rättsskyddet, kunna ledas av motiv, som

äro legitima. I kommissionens betänkande uttalas att, när lagen betecknar en

viss hållning såsom oneutral, däri ingalunda ligger, att en sådan hållning

skulle av rättsordningen ogillas, långt mindre förbjudas. Detsamma kan sägas

örn en lagstiftning som helt undantager strejkbrytare från begreppet tredje

man.

Jag anser följaktligen att tillräckliga skäl ej föreligga för den utvidgning

av nuvarande bestämmelser i 15 kap. 22 § strafflagen, som ett antagande av

kommissionens förslag i denna del i själva verket skulle betyda.

I detta sammanhang må nämnas att departementschefen jämväl behandlat

frågan örn strejkbrytares ställning i samband med spörsmålet örn sympatistrider,

därvid departementschefen anfört bland annat följande.

Sympatiaktioner komma jämväl i strid med de grundläggande principerna

för en lagstiftning örn skydd för tredje mans neutralitet i arbetskonflikter.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

93

Ifall en tvist inom t. ex. byggnadsindustrien leder till att lockout förklaras

gentemot vissa arbetargrupper, som icke lia någon tvist med sina arbetsgivare

och icke heller bispringa de i konflikten invecklade^ arbetarna, så är angreppet

tydligen riktat mot tredje man, som själv önskar hålla sig utanför striden och

iakttaga neutralitet. Endast genom att alla organiserade, arbetare betraktas såsom

inbördes solidariska och de olika fackförbunden såsom varandras naturliga

bundsförvanter, kail en förklaring givas till den avvikelse från principen

örn neutralitetsskydd för tredje man, som den föreslagna undantagsbestämmelsen

örn sympatistriders lovlighet innebär. Det må i detta sammanhang anmärkas,

att de som hävda denna naturliga solidaritet mellan arbetarna inbördes

såsom grund för att betrakta dem som varandras allierade, oavsett örn något

oneutralt stöd givits åt den stridande arbetarparten under den särskilda

konflikt, som föranlett sympatilockouten, icke borde vara främmande för de

synpunkter på strejkbrytares ställning, som i det föregående utvecklats. Örn

nämligen rätten till sympatilockout, i trots av det principiella förbudet mot

tredjemansangrepp, försvaras med hänsyn till arbetarnas naturliga solidaritet

och ställning såsom i varje fall latenta bundsförvanter, bör det från samma

utgångspunkt te sig naturligt att strejkbrytares ingripande i en arbetskonflikt

från arbetarnas sida betraktas såsom ett svikande av naturliga bundsförvantsförpliktelser.

I specialmotiveringen anförde departementschefen, att han i anledning av

anmärkning av landsorganisationen mot presensfonnerna »utför arbete», »lämnar

understöd», etc. vidtagit jämkning i ordalagen samt yttrade vidare:

I regeln under punkt 1 har jag, i anslutning till de synpunkter som utvecklats

i åtskilliga remissyttranden, gjort den ändring att brytandet av organisationsmässiga

förpliktelser kan medföra neutralitetens förlust även örn

det icke är fråga om de egentliga stridsorganisationerna. De i propositionen

refererade av landsorganisationen och socialstyrelsen i annat avseende gjorda

anmärkningarna till denna punkt torde förfalla genom den avfattning de följande

punkterna fått i departementsförslaget.

Angående föreskriften i punkt 2 har av socialstyrelsen och flera arbetsgivareorganisationer

yrkats uttrycklig bestämmelse därom att den som tagit arbete

under en konflikt, som utgör avtalsbrott från arbetarson, erhåller skydd

såsom neutral tredje man. Redan av stadgandet i 9 § Damgar, att denna regel

enligt lagförslaget skall gälla. Emellertid torde en antydan örn regeln i

fråga även i detta sammanhang vara erforderlig. Jag har därför tillfogat ordet

»behörigen», varigenom uttalas att endast om blockad behörigen förklarats

neutraliteten förverkas. _ o

En blockad kan vara obehörigen förklarad, ej blott örn blockaden såsom

sådan är stridande mot avtal eller lag utan även örn den organisation,, som utfärdat

blockadförklaringen, enligt sina stadgar saknar behörighet därtill. Ifall

sålunda en underorganisation, som enligt stadgarna varit skyldig, att inhämta

den överordnade organisationens medgivande till blockadförklaring, försummat

avvakta sådant medgivande, blir följden att de som antaga arbete under

konflikten erhålla skydd såsom neutrala. Härigenom torde erhållas vissa

ökade garantier för att stadgarnas bestämmelser om behörighet i fråga örn

stridsåtgärder komma att efterlevas.

I konsekvens med vad nyss sagts har ordet »behörigen» inskjutits även i

punkt 3 av departementsförslaget. .

Såsom ytterligare undantag från neutralitetsskyddet torde, i anslutning till

vad som i ett par yttranden ifrågasatts, böra införas bestämmelse till förekommande

av att neutralitet kan åberopas av bolag, vari part äger ett dominerande

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

intresse, eller omvänt av enskild person, som är huvudintressent i det bolag,

som är part i tvisten.

Det kunde ifrågasättas att genom en allmänt avfattad bestämmelse i detta

syfte lämna visst utrymme för en diskretionär prövning från domstolens sida.

Jag har dock funnit övervägande skäl tala för att angiva bestämda kännetecken

på. det ekonomiska intresse, som bör verka neutralitetshindrande, och

stannat vid ett delägarskap i aktiebolag, överstigande halva aktiekapitalet,

samt delägarskap i handelsbolag såsom sådant kännetecken.

_ Bestämningen av »skyddsarbetets» räckvidd har uppenbarligen stor praktisk

betydelse. Enligt förevarande paragraf skall det ej anses såsom oneutralt

strejkbryteri, örn arbetare åtager sig skyddsarbete under konflikt, varför

den arbetare, som utför skyddsarbete, ej må utsättas för prickning eller andra

bojkottåtgärder. Innebörden av begreppet skyddsarbete berör ock nästa paragraf,

där det gäller att avgränsa arbetsledares förpliktelser att under konflikt

utföra arbete, som eljest åligger arbetarna. Örn begreppet skyddsarbete får ett

vidsträckt omfång, minskas effektiviteten av arbetsnedläggelsen. Å andra sidan

är det angeläget att, såsom hittills i praktiken vanligen skett, arbetarna

vid arbetets nedläggande taga tillbörlig hänsyn till förefintliga risker av att

maskiner, byggnader och andra anläggningar, husdjur m. m. lämnas utan tillsyn

och vård. Vid avvägande av de olika intressen, som här stå emot varandra,

ansluter jag mig i huvudsak till det förslag, som framställts av en reservant

i kommissionen, herr Sigfrid Hansson. I anledning av vad Sveriges

redareförening anfört, anser jag mig dock böra föreslå tillfogandet av ordet

fartyg i^uppräkningen av objekt för skyddsarbete. Det bör understrykas, att

endast sådant arbete utgör skyddsarbete, som icke utan fara kan anstå.

Neutralitetsskydd bör få åberopas även av den som under en konflikt utför

arbete, vilket han på grund av offentlig tjänstemannaplikt eller enligt direkta

föreskrifter i lag är skyldig fullgöra, Den som ådrager sig ansvar för tjänstefel

enligt 25 kap. strafflagen, därest han avböjer att utföra visst arbete under

konflikt, bör vara. skyddad mot bojkott, om han fullgör arbetet. Såsom exempel

på uttryckliga föreskrifter i lag, som icke avse tjänstemän, nämner jag

sjömanslagen. I ett fall där en vägran att utföra visst arbete ombord å ett

fartyg skulle ådraga den vägrande straff, bör han tydligen, därest han fullgör

sin lagliga skyldighet, åtnjuta samma neutralitetsskydd, som medgives vid

utförande av skyddsarbete. En bestämmelse härom har införts i förevarande

paragraf.

Lagrådet anförde inledningsvis under rubriken »Strejkbrytares ställning»

bland annat följande, som har avseende å förevarande paragraf:

I sin allmänna motivering till förslaget har departementschefen särskilt behandlat"

frågan om strejkbrytares ställning och därvid framhållit, att denna

fråga överhuvud icke tillhör den föreslagna lagens område. Detta kan näppeligen

vara riktigt. Då lagen ger och för att vinna sitt ändamål måste giva

regler örn och i vilken mån angrepp genom ekonomiska stridsåtgärder i allmänhet

böra vara förbjudna eller tillåtna mot sådana tredje män som på ena

eller andra sättet tagit ställning till en tvist, finns ingen anledning varför

icke lagen skulle taga ståndpunkt, vare sig det nu blir i ena eller andra riktningen,

till frågan om eller i vilken mån stridsåtgärder må företagas mot arbetare

som under en arbetstvist utför arbete. Förslaget måste i själva verket

också anses hava tagit ståndpunkt i frågan. Denna innebär att skydd icke

tillerkännes strejkbrytare i annat fall än då den av honom brutna arbetsblockaren

är obehörig, icke ens om stridsåtgärd sker i rent vedergällningssyfte.

Härifrån skiljer sig kommissionens förslag i två avseenden: stridsåtgärd i

s. 95 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

95

vedergällningssyfte är icke tillåten och den som vid arbetsnedläggelse kvarstannar

i sitt arbete är skyddad, dock med vissa modifikationer vilka lagrådet

ej i detta sammanhang anser nödigt beröra.

Vad angår kommissionens förslag att, under vissa förutsättningar, det skydd

som under pågående arbetstvist bör tillkomma den som ej har del i tvisten

icke skall undandragas arbetare vilken vid arbetsnedläggelse kvarstannar i sitt

arbete, synas de därför anförda skälen övertygande. Det kan icke vara skäligt

att arbetare, som mot sin vilja blivit försatt i den ställningen att, huru han

än förfar, han måste handla antingen i den ena eller den andra partens intresse,

ej erhåller det skydd som eljest anses böra tillkomma den som vill

stå utanför tvisten. Särskilt otillfredsställande framstår detta örn, såsom icke

sällan förekommer, en minoritet bland de anställda eller en förening representerande

en minoritet igångsatt arbetsinställelse eller örn arbetsblockad förklarats

utan samband med arbetsinställelse.

Lagrådet ansluter sig alltså till de synpunkter som legat till grund för

kommissionens ställning till förevarande fråga i vad den nu berörts.

I sitt särskilda yttrande rörande 10 § i det remitterade förslaget förordade

lagrådet.

att ingressen till paragrafen gåves allenast det innehållet att det i 8 § stadgade

skyddet icke tillkomme dem som sedan nämndes i punkterna 1—6 i andra

stycket,

att ordet »behörigen» i punkterna 2 och 3 måtte utgå och att i stället i vardera

punkten angåves att det i 8 § stadgade skyddet förlorades såframt icke

blockaden respektive utestängningen vore otillåten enligt den föreslagna lagen,

att punkt 2 icke måtte avse den som vid arbetsnedläggelse kvarstannat i

sin anställning, förutsatt att anställningen ägt rum före tvisten och innan denna

var väntad samt att han icke utfört annat blockerat arbete än det som han

på grund av nämnda anställning varit pliktig att fullgöra,

att motsvarande begränsning av undantaget som den vilken i punkt 2 gjorts

genom förbehållet rörande skyddsarbete måtte uttryckligen stadgas även i

fråga örn punkt 1,

att bestämmelserna om undantag för skyddsarbete och därmed jämställt arbete

måtte, såsom skett i kommissionens förslag, i deras helhet sammanföras i

paragrafens sista stycke,

att, därest den i 3 § behandlade frågan om skydd efter konflikt löstes på

sätt lagrådet där förordat, presens- i stället för perfektformen måtte komma

till användning i punkterna 1—4,

att från den i punkt 5 intagna regeln undantag måtte göras för kommanditdelägare,

att punkt 6 måtte utgå,

att, beträffande sista stycket, de exempel på skyddsarbete, som funnes i

kommissionens förslag men uteslutits i det remitterade förslaget, måtte där

upptagas, samt

att möjlighet bereddes att, genom särskild bestämmelse i kollektivavtal att

visst arbete skulle anses såsom skyddsarbete, utvidga kretsen av de arbeten

som åtnjöte ifrågavarande ovillkorliga skydd.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

I fråga om de skäl, som lagrådet åberopade vid framställandet av dessa förslag,

hänvisas till sid. 178—180 i propositionen.

Departementschefen anförde härefter:

I 10 § första stycket har, i anledning av vad lagrådet anfört, skett en jämkning

i avfattningen.

Med hänsyn till vad lagrådet yttrat beträffande andra stycket punkt 1 förordar

jag den kompletteringen av nämnda stadgande att medlem av en i tvisten

invecklad förening förlorar neutralitetsskyddet. där han, annorledes än genom

utförande av skyddsarbete, till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser

gentemot föreningen i avseende å tvisten.

I anledning av vad lagrådet anfört beträffande ordet »behörigen» föreslår

jag, att punkterna 2 och 3 omformuleras på det sätt att i vardera punkten angives

att skyddet förloras såframt icke blockaden respektive utestängningen

är stridande mot lag eller föreningsstadgar. Lagrådet har visserligen ansett

de skilda organisationernas stadgar icke vara normer vilkas giltighet lagen

utan vidare kunde förutsätta som given. Då emellertid de av kommissionen

föreslagna behörighetsreglerna, vilka lagrådet i huvudsak tillstyrkt, utgå ifrån

(2 § st. 2), att de olika föreningarnas stadgar skola, såvitt angår föreningarnas

inbördes förhållanden, läggas till grund för avgörandet örn behörighet föreligger,

synes ej hinder möta att, på sätt jag nu beträffande ett specialfall förordat,

i lagtexten hänvisa till sådana stadgar.

Gentemot vad lagrådet yttrat därom att punkten 2 icke bör avse den som

vid arbetsnedläggelse kvarstannat i anställning hänvisar jag till vad jag vid

remissen av förslaget uttalat angående kommissionens motsvarande förslag.

Punkterna 5 och 6 ha i anledning av lagrådets anmärkningar så omformulerats

att de ej avse kommanditdelägare.

Vad lagrådet i övrigt anfört vid detta lagrum föranleder mig icke att föreslå

ändring i det remitterade förslaget.

I 10 § i propositionens lagförslag upptogs därefter ifrågavarande stadgande

med den lydelse, som återgives å sid. 154 i utskottets utlåtande.

Beträffande ifrågavarande stadgande framställas i motionerna åtskilliga

yrkanden.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

Det utkast till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, som framlagts i motionerna

I: 283 och II: 489, har i 15 § ett stadgande, som svarar mot 10 § i propositionens

lagförslag. Förstnämnda stadgande återgives å sid. 15 i utskottets

utlåtande. Med vissa ändringar och tillägg överensstämmer stadgandet

med vad lagrådet föreslagit.

Beträffande de särskilda punkterna i första stycket yrkas, i fråga örn andra

punkten, i motionerna I: 280 och II: 499, att åt densamma måtte givas ett innehåll

i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag.

I fråga örn samma punkt hemställes i motionerna I: 278 och II: 486, att den

måtte erhålla följande lydelse:

»den som under arbetstvist utfört blockerat arbete av annan art än skyddsarbete,

såframt icke blockaden är stridande mot lag eller föreningsstadgar. så

ock den, som inflyttar, eller förhyr i fastighet, som behörigen förklarats i blockad

på grund av hyrestvist.»

s. 97 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

97

I motionerna I: 287 och II: 500 framhålles, att även om kommissionsförslagets

behörighets- och säkerhetsregler införas i den nya lagstiftningen, torde

propositionens regler rörande de oorganiserade arbetarnas ställning, då de kvarstå

i arbete under en konflikt, kunna ge anledning till anmärkningar. Så torde

hänsyn böra tagas till vissa särskilt ömtåliga fall av arbetsnedläggelser. Örn

t. ex. fortsatt drift är avgörande för företagets bestånd, borde på ansökan av

en minoritet av oorganiserade arbetare, utgörande exempelvis minst en tredjedel

av hela arbetsstyrkan, som önskade kvarstanna i arbetet, domstolen kunna

meddela dem rätt till tredje mans skydd, trots att arbetsnedläggelsen icke formellt

vore stridande mot lag eller föreningsstadgar.

Beträffande första styckets fjärde punkt ifrågasattes i motionerna I: 287

och II: 500 ett tillägg till punkten av innehåll, att leverans av varor till försäljning

skall inbegripas bland åtgärder, som i punkten uppräknas såsom åtgärder

i syfte att möjliggöra för part att fortsätta sin rörelse.

Vidkommande andra stycket (omfattningen av begreppet skyddsarbete) yrkas

i motionerna I: 281 och II: 494, att berörda stycke måtte erhålla följande

lydelse:

Till skyddsarbete hänföres arbete, som är oundgängligen erforderligt för

förebyggande av fara för människor eller av förstörelse av eller avsevärd skada

å i bruk tagna byggnader eller andra anläggningar, maskiner eller andra

driftsanordningar samt husdjur.

Motionen II: 488 utmynnar i en hemställan, att ur den i propositionen föreslagna

lagtexten ordet »fartyg» skall utgå, varmed skulle åsyftas, att lossnings-

eller lastningsarbete icke vore att hänföra till skyddsarbete.

I motionerna I: 287 och II: 500 hemställes, att jämväl skördearbete hänföres

till skyddsarbete. Därjämte yrkas, att arbetsledare m. fl. utan att förlora

sin neutralitet måtte kunna utföra arbete, som Konungen förklarar vara

av den art, att hänsyn till det allmännas välfärd kräver dess utförande. Ehuru

sistnämnda yrkande närmast har avseende å följande paragraf, har detsamma

av utskottet behandlats i samband med den förevarande.

I motionerna I: 280 och II: 499 hemställes, att till skyddsarbete hänföres

även arbete, som icke kan anstå utan skada å mogen gröda och varulager.

I detta sammanhang har utskottet jämväl förehaft till behandling en från

första lagutskottet överlämnad, av herr Ström m. fl. inom andra kammaren

väckt motion, nr 127, vari hemställes att riksdagen måtte besluta att hos regeringen

anhålla örn förslag till sådan ändring av sjömanslagen, att sjöfolket

icke behöver utföra strejkbryteriarbete i hamnar där konflikt råder.

Beträffande de skäl, vilka motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

Medan 14 § i utskottets förslag innehåller huvudstadgandet örn skydd för Utskottet.

tredje man i ekonomiska konflikter behandlas i förevarande paragraf vissa undantag

från detta skydd.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. 2 avd. Nr 29.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

De spörsmål, som här framför allt äro av vikt, är frågan i vilken utsträckning

personer, som utföra arbete under en konflikt, skola åtnjuta skydd samt

omfattningen av begreppet skyddsarbete.

Beträffande spörsmålet örn skydd för personer, som utföra arbete under en

konflikt, intog kommissionen den ståndpunkten att en stridsåtgärd mot en sådan

person icke skulle vara förbjuden örn denne vore medlem av en i tvisten

invecklad förening och, genom att antaga arbete eller kvarstå i arbetet, till

fördel för motparten åsidosatte sina förpliktelser gentemot föreningen. Icke

heller skulle tredjemansskydd enligt kommissionens förslag komma en arbetare

till godo som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit anställning

och under tvisten utförde arbete, vilket vore förklarat i blockad.

Däremot skulle skydd åtnjutas av arbetare som, utan att vara bunden av medlemsförpliktelser

till en i konflikten invecklad förening och utan att hava tagit

anställning i anledning av den väntade eller utbrutna konflikten, kvarstode

i ett arbete som han tidigare innehaft.

Propositionen intager den ståndpunkten till spörsmålet i fråga att en person,

som utför arbete under konflikt, åtnjuter skydd endast i fall konflikten

är olaglig eller igångsatts i strid mot vederbörande förenings stadgar.

Såsom framgår av kommissionens lagförslag har principen att en tredje

man, som önskar hålla sig utanför en konflikt, icke må kunna utsättas för

stridsåtgärder icke kunnat upprätthållas i full utsträckning. Örn två parter

äro invecklade i strid med varandra är det sålunda under vissa förutsättningar

tillåtet — utskottet återkommer till spörsmålet vid behandlingen av 17 § i utskottets

förslag — att tvisten genom sympatiåtgärd utvidgas till att omfatta

även personer eller företag, som icke ha med den ursprungliga tvisten att

skaffa. På detta sätt kan tvisten komma att utsträckas till personer, som intaga

ställningen av neutrala tredje män. Att en sympatiåtgärd, som riktas mot en

neutral tredje man, tillåtes kan givetvis ej försvaras ur rättsliga synpunkter

utan torde ha sin grund i ett hänsynstagande till de stridande parternas —

framförallt arbetsgivarpartens — intressen, ett intresse som statsmakterna

genom lagstiftningsåtgärder hitintills ej velat underkänna.

Jämväl på det allmänt ekonomiska området har man av hänsyn till de

stridande parternas eller enderas intressen icke kunnat genomföra principen

att en tredje man, som önskar stå utanför en strid, skall vara skyddad mot

stridsåtgärder. Enligt samtliga de föreliggande förslagen —- såväl kommissionens

som propositionens och utskottets — äro nämligen i en konkurrenstvist

avbrytande av ekonomisk förbindelse samt uppsägning av arbets- eller hyresavtal

ej att betrakta som otillåtna stridsåtgärder, örn de riktas mot en neutral

tredje man.

I anslutning till vad som alltså skett inom andra delar av den lagstiftning, som

nu föreslås, har utskottet, när det gällt att i denna lagstiftning utforma rättsregler

beträffande skydd för oorganiserade arbetare som kvarstanna i arbete,

låtit ett ökat skydd, ehuru i begränsad omfattning, tillkomma dem.

De av utskottet föreslagna lagreglerna innebära en väsentlig ökning av skyddet

för de arbetare varom nu är fråga. Därigenom att stridsåtgärder, bestående

s. 99 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

99

i arbetsinställelse jämte arbetsblockad, enligt utskottets förslag endast få vidtagas

av föreningar samt prickningar allenast av föreningar, som nedsatt säkerhet,

torde verksamma garantier ha skapats för att stridsåtgärder i fall, vilka

framstått som särskilt oberättigade, ej komma till stånd eller i varje fall bli

att betrakta som rättsstridiga enligt den föreslagna lagen. Vidare har genom

den utsträckning begreppet skyddsarbete erhållit i utskottets förslag jämväl

nu nämnda arbetare beretts ett ökat skydd under konflikten. Slutligen må i

detta sammanhang erinras örn den synnerligen viktiga omständigheten att utskottet

i sitt förslag förbjudit stridsåtgärder mot tredje män, alltså även mot

de arbetare varom nu är fråga, efter konfliktens slut, även örn dessa ej åtnjutit

skydd medan konflikten pågått.

Beträffande det ifrågasatta rättsskyddets verkan i praktiken vill utskottet

till en början framhålla att detsamma icke skulle garantera de oorganiserade

arbetarna i deras egenskap av tredje män skydd mot att genom arbetsgivarens

åtgöranden få dela de övriga arbetarnas lott vid t. ex. en lockout. Vidare torde

man vid bedömandet av det föreliggande spörsmålet icke kunna helt bortse

ifrån det förhållandet att när en stridsåtgärd gäller ingående av kollektivavtal

de organiserade arbetarna faktiskt verka i de oorganiserade arbetares intresse,

vilka kvarstanna i arbetet, enär de sistnämnda ju komma i åtnjutande av

samma förmåner som de organiserade genom en strid kunna tillkämpa sig. Utskottet

vill i detta sammanhang erinra örn förhållandena i vårt grannland

Danmark, där konkurrensen från oorganiserade arbetsgivare och arbetare hotat

att undergräva kollektivavtalens existens samt föranlett arbetarnas och arbetsgivarnas

huvudorganisationer att, på förslag av vederbörande riksförlikningsman,

vidtaga vissa åtgärder i syfte att trygga de kollektiva avtalens lönenivå

mot underminering från de oorganiserades sida.

Utskottet har, med utgångspunkt från den skillnad som finnes mellan konflikter

av olika slag, sökt utfinna en regel, som skulle giva de oorganiserade

arbetare, som kvarstanna i arbetet, skydd i vissa fall, där så kunde anses särskilt

önskvärt. En dylik bestämmelse synes emellertid svårligen kunna genomföras

i praktiken. Genom införandet av behörighetsregler torde emellertid,

som utskottet ovan anfört, vissa garantier ha skapats för att stridsåtgärder

i fall, vilka framstått som särskilt oberättigade, ej komma till stånd eller i

varje fall bli att betrakta som rättsstridiga.

Slutligen önskar utskottet framhålla, att den föreslagna lagstiftningen icke

innehåller eller avser att innehålla en uttömmande reglering av frågan örn

skydd för arbetsvilliga under en konflikt. Som utskottet redan i annat sammanhang

påpekat är en arbetsvillig skyddad genom bestämmelser i allmän lag

för vissa mera allvarliga påtryckningsåtgärder, nämligen om åtgärden faller

under den s. k. Åkarpslagen (15: 22 strafflagen) eller utgör straffbar ärekränkning

(16:8 strafflagen).

Av det anförda framgår att såväl enligt kommissionens förslag som enligt

propositionen och i ärendet väckta motioner neutralitetsskydd under konflikt

icke skulle tillkomma vissa arbetargrupper nämligen arbetare som äro medlemmar

av en i tvisten invecklad förening samt arbetare, vilka tagit anställ
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

ning i anledning av en väntad eller utbruten arbetstvist. Däremot tillerkänner

propositionen, som förut anmärkts, allenast i vissa fall skydd åt oorganiserade

arbetare som kvarstanna i arbetet.

Beträffande sistnämnda spörsmål vill utskottet, under åberopande av vad

utskottet ovan anfört och med hänsyn till den betydelse som enligt utskottets

förslag tillerkänts organisationerna och deras utveckling genom införande i

lagstiftningen av behörighetsregler samt då frågan örn en föreningslagstiftning

för närvarande är under utredning, ansluta sig till propositionens förslag.

Utskottet kan icke tillstyrka det i motionerna I: 278 och II: 486 framställda

yrkandet att med den som utför blockerat arbete skall jämställas den

som inflyttar eller hyr i fastighet, som förklarats i blockad på grund av hyrestvist.

Beträffande omfattningen av begreppet skyddsarbete har i propositionen

dels föreslagits vissa inskränkningar i kommissionens förslag, dels ock vissa

utvidgningar i detsamma.

Inskränkningarna innebära att mogen gröda och varulager uteslutits, utvidgningarna

att fartyg tillagts, varjämte föreskrivits att lika med skyddsarbete

skall anses arbete, som någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift

i lag eller författning, så ock arbete vars eftersättande kan medföra ansvar

för tjänstefel. På grund av sistnämnda bestämmelse blir den som ådrager

sig ansvar för tjänstefel enligt 25 kap. strafflagen, därest han avböjer att utföra

visst arbete under konflikt, skyddad mot blockad eller bojkott, örn han fullgör

arbetet. Såsom exempel på uttryckliga föreskrifter i lag, som icke avse

tjänstemän, må nämnas sjömanslagen. I ett fall, där en vägran att utföra visst

arbete ombord å ett fartyg skulle ådraga den vägrande straff, kommer denne,

därest han fullgör sin lagliga skyldighet, att åtnjuta samma neutralitetsskydd,

som medgives vid utförande av skyddsarbete.

I motionerna föreslås både inskränkningar och utvidgningar i propositionens

förslag. Utvidgningarna gå i huvudsak ut på att visst arbete med mogen

gröda och varulager samt lossning av fartygslast och arbete, vilket i

kollektivavtal betecknats som skyddsarbete, skola omfattas av nämnda begrepp.

Beträffande inskränkningarna hänvisar utskottet till motionerna I: 281,

11:483 samt 11:494 (se ovan sid. 97).

Uppenbarligen har bestämningen av begreppet skyddsarbete stor praktisk

betydelse. Enligt lagförslaget skall det nämligen icke anses som oneutralt

handlingssätt, örn arbetare åtager sig skyddsarbete under en konflikt, trots

att blockad föreligger, varför den arbetare, som utför dylikt arbete, ej må utsättas

för prickning eller andra bojkottåtgärder. Bestämningen av begreppet

skyddsarbete berör också 16 § i utskottets förslag, där det gäller att avgränsa

arbetsledares förpliktelser att under konflikt utföra arbete, som eljest åligger

arbetarna. Enligt utskottets mening är det av stor samhällelig betydelse att

begreppet skyddsarbete ej erhåller för snäv omfattning. Å andra sidan får ej

förbises att, örn detta begrepp får ett vidsträckt omfång, det kan, särskilt i

de fall att stridsåtgärden utgått från arbetsgivarsidan, framstå som ett obe
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

101

hörigt ingripande från samhället på den ena partens sida i konflikterna på

arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill anser sig utskottet icke kunna förorda

en sådan utvidgning av begreppet skyddsarbete att detsamma även skall omfatta

lossning av fartygslast.

Ej heller har utskottet funnit sig kunna tillstyrka en sådan ordning att skyddsarbetets

omfång kan utsträckas genom föreskrifter i kollektivavtal. En neutralitetsgrundande

bestämmelse i lagen skulle på detta sätt bli beroende av

växlingen i parternas styrkeförhållanden och sålunda ytterst av konjunkturläget

på arbetsmarknaden, något som icke torde vara lämpligt.

I fråga örn arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda föreslår utskottet

på grund av den mellanställning de intaga, en särskild regel. Beträffande

dessa skall enligt utskottets förslag arbete, som hänförts till skyddsarbete

i kollektivavtal, godkänt av de huvudorganisationer av arbetsgivare, arbetare

samt arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda, vars intressen beröras

av avtalet, anses som skyddsarbete.

Vad därefter angår arbete, som icke kan anstå utan fara för skada å varulager

har kommissionen samt flertalet av de myndigheter och sammanslutningar,

som yttrat sig i frågan, ävensom lagrådet ansett, att dylikt arbete bör

innefattas under begreppet skyddsarbete. Utskottet förordar en komplettering

av propositionens lagförslag i detta hänseende.

Beträffande mogen gröda har utskottet ansett att man till skyddsarbete bör

hänföra arbete, som avser skördens bärgning. Bärgning av mogen gröda är

nämligen ett arbete, som enligt den allmänna uppfattningen hos vårt folk intar

en särställning. I lagtexten synes förhållandet kunna uttryckas på det sättet

att som föremål för skyddsarbete jämväl angives bärgning av mogen gröda

och därmed jämställda produkter. Samma regler torde nämligen böra tilllämpas

på arbete för att skörda rotfrukter, trädgårdsprodukter eller dylikt

som beträffande skörd av säd och hö.

I anledning av ett yrkande som framställts i motionerna 1:287 och II: 500

föreslår utskottet slutligen att till skyddsarbete jämväl skall hänföras arbete

för åstadkommande och spridande av meddelande från offentlig myndighet

eller av tryckalster utgörande offentligt tryck där Konungen finner hänsyn

till det allmännas välfärd kräva arbetets utförande. Genom en dylik regel

skulle det bli möjligt att under en typografkonflikt, efter beslut av Kungl.

Maj:t, få arbete med tryckning och bindning av riksdagstrycket eller av viktigare

allmänna handlingar, t. ex. författningar som måste utfärdas, samt tryckning

av andra viktigare meddelanden skyddat mot repressalieåtgärder från

arbetsgivarnas eller arbetarnas sida.

Beträffande skyddsarbete yrkas i motionen II: 483 att ordet fartyg måtte

utgå ur lagtexten och att därmed måtte avses att lossnings- och lastningsarbete

ej är att hänföra till skyddsarbete. Till en början vill utskottet framhålla att

till skyddsarbete i propositionen hänföres arbete, som icke kan anstå utan

fara för skada å fartyg. Härmed avses givetvis skada å själva fartyget ej å

fartygslasten. Genom borttagande av ordet fartyg ur lagtexten skulle säle
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Andra lagutskottets utlåtande Nr S9.

des icke vinnas det syfte motionären vill ernå. Utskottet önskar vidare påpeka

att lossningsarbete av skäl som utskottet förut angivit icke upptagits

i lagtexen som skyddsarbete. Däremot har som förut omnämnts vid utformningen

av bestämmelserna örn skyddsarbete i propositionen tagits hänsyn

till den intressekollision, vari sjömän kunna komma genom dem enligt bestämmelser

i annan lag, i detta fall sjömanslagen, åliggande skyldighet att

i vissa fall utföra arbete som nu nämnts. Bestämmelserna i lagstiftningen

örn ekonomiska stridsåtgärder ha således ej i detta hänseende något självständigt

innehåll utan det blir i sjömanslagen som en ändring skall göras örn motionärens

önskemål skola tillgodoses. En dylik ändring förutsattes ock i

motionen II: 127, där det yrkas att riksdagen måtte besluta att hos regeringen

anhålla örn förslag till sådan ändring i sjömanslagen, att sjöfolket icke behöver

utföra strejkbryteriarbete i hamnar, där konflikt pågår. Innan utskottet

angiver sin ställning till det i nämnda motion framställda förslaget,

vill utskottet redogöra för den tolkning som i rättspraxis kommit ifrågavarande

bestämmelser i sjömanslagen till del. Spörsmålet är behandlat i två av

högsta domstolen den 8 februari 1932 avgjorda mål. Vid ett svenskt fartyg

»Benares» ankomst till Colombo på Ceylon i februari 1927 rådde strejk där

bland hamnarbetarna. På grund härav var det icke möjligt att få lossa fartygets

last med anlitande av sedvanlig arbetskraft. Befälhavaren beordrade

då samtliga besättningsmän, däribland en smörjare och en steward, att deltaga

i lossningsarbetet. De vägrade alla, dock förklarade sig däckspersonalen villig

att tjänstgöra som vinschman. Övrigt arbete utfördes sedan av fartygsbefälet.

Befälhavaren bestraffade de vägrande, under åberopande av 62 § punkterna

3 och 8 i sjömanslagen, för underlåtenhet att efterkomma order med mistning

av hyra under sex dagar.

De två förutnämnda besättningsmännen instämde sedermera rederiet till

rådstuvurätten i Göteborg med yrkande att utfå den hyra varom de gått miste.

Rådstuvurätten, vars utslag av högsta domstolen fastställdes, ogillade yrkandet

med den motiveringen att besättningsmännen i fråga varken på grund

av lag, särskilt avtal eller annan av dem åberopad omständighet kunde anses

hava varit fritagna från skyldighet att utföra lossningsarbetet eller att

på befälhavarens order tillfälligtvis biträda vid lossningsarbetets utförande.

I målet infordrades av högsta domstolen ett utlåtande från kommerskollegium.

Utlåtandet, som är synnerligen vidlyftigt, innehåller bland annat utredning

i vilken utsträckning under tiden efter år 1926 manskap och befäl deltagit

i lastnings- och lossningsarbete samt i vilken utsträckning bestraffning

skett för underlåtenhet härutinnan. Rörande utlåtandets närmare innehåll hänvisar

utskottet till den redogörelse härför som intagits i nytt juridiskt arkiv

för år 1932 avdelning I sid. 6 ff.

Utskottet anser att man vid bedömandet av det föreliggande spörsmålet icke

kan bortse ifrån den synnerligen svåra ställning i vilken ett fartyg befinner

sig, som kommer till en hamn där konflikt pågår mellan hamnarbetarna å ena

sidan samt det eller de stuveriföretag, som utgöra deras arbetsgivare, å den

s. 103 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

103

andra. Även om rederiet skulle vilja betala de löner hamnarbetarna fordra,

torde det oftast icke vara möjligt att få hamnarbetarna att, så länge konflikten

pågår, utföra arbetet i fråga. Att i ett dylikt fall genom en tvingande lagbestämmelse

befria sjömännen från en skyldighet, som enligt gällande lag ansetts

åligga dem, har icke synts utskottet lämpligt. Utskottet önskar i detta

sammanhang framhålla att av högsta domstolens förenämnda domar synes

framgå, att intet hinder föreligger för sjömännen själva att träffa avtal med

sina arbetsgivare örn befrielse från skyldighet att utföra lossnings- och lastningsarbete

i hamnar, där konflikt pågår. Utskottet kan på grund av de skäl

som nu anförts icke biträda det i motionen H: 127 påyrkade skrivelseförslaget.

I övriga motioner framställda förslag örn ändringar i inskränkande riktning

av begreppet skyddsarbete har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka.

Sedan utskottet redogjort för sin ståndpunkt till de principiella frågor som

möta beträffande förevarande paragraf, övergår utskottet till detaljspörsmålen.

Punkt 1.

Med hänsyn till att utskottet föreslagit införande av behörighetsregler hemställer

utskottet att förevarande punkt begränsas till att allenast gälla föreningar,

som avses i 2 § av utskottets förslag, d. v. s. de egentliga kamporganisationerna.

Punkt 3.

I anledning av yrkande i motionerna I: 283 och II: 489 föreslår utskottet

ett tillägg till punkt 3 i förtydligande riktning eller av innebörd att den som

anställt strejkande eller lockoutade arbetare icke förlorar tredje mansskyddet,

örn det arbete de anställda utföra utgöres av skyddsarbete.

Punkt 4.

I motionerna I: 287 och II: 500 yrkas ett tillägg till punkt 4 av innebörd att

leverans av varor till försäljning i syfte att möjliggöra för part att fortsätta

sin rörelse skall inbegripas bland åtgärder, som medföra neutralitetsskyddets

förverkande.

Den tanke som ligger bakom motionärernas hemställan torde vara en önskan

att lagstiftningen icke helt måtte förbjuda stridsåtgärder mot en tredje man,

som levererar varor till en konkurrent och på detta sätt möjliggör för konkurrenten

att fortsätta sin verksamhet. Som framgår av 14 § sista stycket i utskottets

förslag är det emellertid i en konkurrenstvist endast förbjudet att

rikta kollektiva stridsåtgärder mot en tredje man. Uppsägning av arbets- eller

hyresavtal samt avbrytande av ekonomisk förbindelse äro således enligt förevarande

lagstiftning icke förbjudna stridsåtgärder mot tredje man i en konkurrenstvist.

Att medgiva längre gående möjligheter till vidtagande av stridsåtgärder

i fall, varom i motionerna är fråga, har ej synts utskottet lämpligt.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Andra lagutskottets utlåtande Nr S9.

Punkt 6 i propositionen.

I denna punkt föreslås i propositionen ett stadgande av innebörd att ett aktiebolag,

vari part i tvisten äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet,

eller handelsbolag, vari part i tvisten är delägare utan begränsad

ansvarighet, icke skall åtnjuta tredje mans skydd.

Syftet med detta stadgande torde framför allt vara att förhindra att en person,

genom att använda sig av den juridiska bolagsformen, förhindrar att mot

honom vidtagas stridsåtgärder av legitim natur. X detta hänseende anser utskottet

stadgandet ha en uppgift att fylla. Å andra sidan får ej förbises att

detsamma kan medföra konsekvenser av icke önskvärd natur. Örn en person

exempelvis driver en textilfabrik i en del av landet och äger mer än hälften av

aktiekapitalet i en skofabrik i en helt annan trakt så skulle, örn han invecklades

i en konkurrenstvist beträffande textilfabriken, blockader och bojkotter

kunna riktas mot skofabriken utan att denna hade det minsta med tvisten att

skaffa. En dylik möjlighet till stridsåtgärder skulle bli till nackdel icke blott

för aktiebolaget i fråga utan även för de där anställda. Vid övervägande av

de skäl, som kunna anföras för och emot ifrågavarande bestämmelse och då

densamma icke synes kunna givas sådan avfattning att nämnda olägenheter

undanröjas, har utskottet stannat vid att föreslå, att densamma utgår ur lagförslaget.

Utskottet utgår härvid ifrån att, örn ett bolags verksamhet kan sägas

i verkligheten drivas av den som är part i tvisten, den omständigheten att

bolaget är i juridiskt avseende ett från parten skilt rättssubjekt icke kommer

att tillerkännas betydelse i förevarande avseende.

16 §.

16 § i utskottets lagförslag motsvarar 17 § i kommissionens och 11 § i

propositionens förslag.

I 17 § av kommis stons för slag et stadgas att vid arbetsinställelse arbetsledare,

tjänsteman eller därmed jämställd ej är pliktig att utom de göromål, som

eljest fullgöras av honom, utföra annat arbete än skyddsarbete, ändå att han

förbundit sig därtill. Beträffande skyddsarbete gäller vad därom är stadgat

i kommissionsförslagets 16 §, såframt ej annat är bestämt i kollektivavtal.

. Kommissionens motivering till 17 § återfinnes å sid. 120—121 i propositionen.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande 17 § hänvisar

utskottet till sid. 91, 97 och 98 samt 104 och 105 i kommissionens betänkande.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla i fråga

örn samma stadgande återfinnes å sid. 121—126 i propositionen.

Det till lagrådet remitterade förslaget innehöll i 11 § ett mot 17 § i kommissionsförslaget

svarande stadgande, innefattande allenast den avvikelsen

fran kommissionsförslaget, att det icke medgav möjlighet att i kollektivavtal

stadga förändring av skyddsarbetets begrepp.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen bland annat:

s. 105 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

105

En föreskrift om arbetsledares och andra anställdas rättigheter och skyldigheter

under en arbetskonflikt göres icke överflödig genom bestämmelsen i

10 § under 2. Oavsett huruvida denna personalgrupp kan påräkna neutralitetsskydd

eller icke gentemot arbetarna, erfordras en reglering av ifrågavarande

personers skyldigheter gentemot arbetsgivaren i avseende å göromål,

som eljest ej tillhöra deras uppgifter. Det är en sådan reglering som genom

förevarande paragraf skall ske.

Arbetsledare tillerkännas enligt kommissionens förslag neutralitetsrätt även

gentemot arbetsgivaren. Genom tvingande lagbud tillförsäkras de rätt att avböja

övertagandet av annat arbete än skyddsarbete. Dock har kommissionen

icke följdriktigt tillämpat denna princip. Genom föreskrift i kollektivavtal

skall nämligen skyddsarbete kunna med bindande verkan bestämmas på annat

sätt än i lagen skett.

För egen del förordar jag kommissionens förslag med den avvikelsen, att

bestämningen av skyddsarbete i 10 § alltid skall lända till efterrättelse. Någon

utvidgning av skyddsarbetets begrepp skall alltså ej kunna stadgas i kollektivavtal.

I anledning av uttalanden i åtskilliga remissyttranden vill jag framhålla,

att lagförslaget ej innehåller något förbud för arbetsledare att i en uppkommande

konfliktsituation frivilligt utföra även sådant arbete, som faller utanför

begreppet skyddsarbete. Det är här endast fråga örn vad arbetsgivaren

kan kräva och vad arbetsledaren kan vägra utan att utsätta sig för påföljden

av repressalier från arbetsgivarens sida. Det gäller sålunda angivande av de

neutralitetsförpliktelser, som arbetsgivare skola iakttaga gentemot arbetsledare,

tjänstemän och därmed jämställda.

Lagrådet ansåg, att bestämmelsen i 11 § borde utgå ur förslaget eller eventuellt

begränsas till att avse allenast förbud mot att vidtaga stridsåtgärd

mot sådan anställd varom här är fråga i anledning av att han, oaktat åtagande

i arbetsavtal, under arbetsinställelse vägrat att utom de göromål, som eljest

av honom fullgöras, utföra annat arbete än i 10 § sista stycket av det remitterade

förslaget sägs.

Rörande de skäl, som lagrådet anfört för sin ståndpunkt, hänvisas till sid.

180—181 i propositionen.

Departementschefen anförde, att örn stadgandet erhölle ett så begränsat innehåll,

som lagrådet alternativt föreslagit, därav skulle bliva en följd att en

arbetsledare visserligen ej finge avskedas därför att han under konflikt vägrat

utföra annat arbete än sitt vanliga men att han bleve skyldig att utgiva

skadestånd eller utfäst vite på grund av dylik underlåtenhet. Då skyddet för

arbetsledare m. fl. därigenom skulle komma att sakna effektivitet, kunde det

av lagrådet alternativt förordade stadgandet icke godtagas.

I anledning av vad departementschefen sålunda anfört, har det remitterade

förslagets 11 § oförändrad upptagits i propositionens förslag.

Beträffande 16 § framställas yrkanden i åtskilliga motioner.

I motionerna 1:286 och 11:498 yrkas, att förevarande stadgande (11 § i

propositionens förslag) måtte utgå.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

Det vid motionerna I: 283 och 11:489 fogade utkastet till lag om vissa ekonomiska

stridsåtgärder innehåller i 16 § ett stadgande med innehåll i över
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

Utskottet.

ensstämmelse med den av lagrådet alternativt förordade lagregeln. Beträffande

lydelsen av nämnda 16 § hänvisas till sid. 16 här ovan i utlåtandet.

Beträffande 11 § i propositionen och 17 § i kommissionens förslag föreligger

allenast den sakliga skiljaktigheten att enligt kommissionens förslag en annan

bestämning av skyddsarbetets begrepp kunde ske i kollektivavtal, vilket

icke är möjligt enligt propositionen. Enligt uttryckligt uttalande i kommissionens

motivering skulle emellertid, då de egentliga arbetarna saknade inflytande

på sådana kollektivavtal, ett åtagande från arbetsledarnas sida att utföra

skyddsarbete av annan art, än som omförmäldes i 16 § av kommissionens

förslag, icke föranleda, att sådant arbete skulle anses förenligt med neutralitet

under en arbetstvist.

Som framgår av utskottets förslag under 15 § har utskottet, såvitt angår

arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda, föreslagit att som skyddsarbete

skall anses arbete, som hänförts till skyddsarbete i kollektivavtal, godkänt

jämväl av vederbörande huvudorganisation av arbetare. Härigenom har den

fördelen vunnits att utförande av dylikt arbete medför neutralitetsskydd enligt

15 §. Med hänsyn till vad utskottet sålunda föreslagit torde något tillägg i

det hänseende, som av kommissionen och i motionen II: 495 föreslagits, ej böra

ske till 16 §. De i motionerna för övrigt väckta yrkandena har utskottet ej

ansett sig böra tillstyrka. Paragrafen upptages, med allenast en redaktionell

jämkning, i den avfattning den har i propositionen.

17 §.

17 § i utskottets lagförslag motsvarar 18 § i kommissionens och 12 § i propositionens

förslag.

I 18 § av kommissionsförslaget föreskrives, att utan hinder av vad i 14 §

av samma förslag stadgas stridsåtgärd må vidtagas i syfte att genom utvidgning

av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av kollektivavtal bispringa

part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd må ej omfatta annat än

arbetsinställelse jämte arbetsblockad. Till arbetsinställelse är ock att hänföra

vägran att taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra från

rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten; i ty fall skall ej gälla

viss tid för underrättelse, som i 6 § av kommissionsförslaget sägs.

Kommissionens motivering till dess 18 § återfinnes å sid. 127—130 i propositionen.

Beträffande inom kommissionen avgivna reservationer i fråga örn samma

paragraf hänvisar utskottet till kommissionens betänkande sid. 94 och 95 samt

98 och 99.

Å sid. 35 samt 130—133 i propositionen återfinnes redogörelse för vad yttrandena

över kommissionsförslaget innehålla i fråga örn innehållet i 18 §.

Kommissionsförslaget upptogs i det till lagrådet remitterade förslaget dels

med uteslutande av bestämmelsen örn undantag från kommissionsförslagets

6 §, vilket sistnämnda stadgande icke upptagits i det remitterade förslaget,

dels ock med en redaktionell jämkning i syfte att undvika ett uttryckssätt,

s. 107 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

107

enligt vilket vägran att taga befattning med varor för eller från viss rörelse

hänfördes till arbetsinställelse.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen i den allmänna motiveringen

under rubriken »Sympatistrider» bl. a. följande:

Vid utformandet av förbudet mot stridsåtgärder riktade mot tredje man bär

såväl professor Bergendal som kommissionen gjort undantag för sådana stridsåtgärder

på arbetsmarknaden, som bruka betecknas såsom sympatistrider. I

motiven till det Bergendalska förslaget uttalas, att vid en sympatistrid den

angripne är i bokstavlig mening utomstående, tredje man, i förhållande till den

ursprungliga konflikten. Emellertid är vid arbetskonflikter, framhållesdet vidare,

bruket av sympatiaktioner djupt inrotat och den principiella lovligheten

därav torde ha kommit att allmänt erkännas. Det erinras ock därom att lagen

örn kollektivavtal icke förbjuder sympatiaktion under avtadstiden till förmån

för part under förutsättning att dennes stridsåtgärd (primärkonflikten) är

lovlig. Enligt den sakkunnige borde det därför icke ifrågasättas att nu genomföra

någon ändring härutinnan såvitt angår arbetsinställelser och därmed

omedelbart sammanhängande stridsåtgärder. Men härvid borde också gränsen

dragas.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 9 mars 1934 i samband med

kommissionens tillkallande fäste jag bland annat uppmärksamheten på lagutkastets

ställning till sympatistrider. Det förhållandet att dessa undantagits

från förbudet mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, såvida de hade karaktären

av arbetsnedläggelse, syntes stundom kunna leda till att den lovliga

totala arbetsnedläggelsen tillgrepes i stället för den mindre omfattande och

ur arbetsfredens synpunkt mindre störande partiella blockaden.

Kommissionen har ställt sig på samma ståndpunkt som professor Bergendal.

Den har därjämte upptagit till lösning frågan örn sådana partiella sympatiaktioner,

som bestå i vägran från arbetares sida att taga befattning med

råvaror för eller produkter från ett företag, som är invecklat i arbetstvist.

Sådan sympatiaktion skall enligt förslaget betecknas såsom (partiell) arbetsinställelse

och anses såsom lovlig sympatiåtgärd.

Spörsmålet örn sympatiaktioners lovlighet har som bekant varit föremål för

skarpa meningsbrytningar inom riksdagen i samband med behandling av lagförslag

angående kollektivavtal. Det har därvid gjorts gällande att kollektivavtalens

funktion vore att skapa arbetsfred under den tidsperiod, för vilken

avtalet med däri upptagna arbetsvillkor vore avsett att gälla. Gentemot denna

tankegång har från arbetsgivarsidan hävdats att möjlighet till sympatilockout,

oberoende av befintliga avtal, vore arbetsgivarnas viktigaste påtryckningsmedel

vid uppkommande mera omfattande arbetstvister. Något legalt förbud

mot sympatistrider under kollektivavtalets giltighetstid har heller icke

kommit till stånd. Enligt gällande lag örn kollektivavtal äro parterna icke

betagna möjligheten att i kollektivavtal införa bestämmelse, varigenom sympatistrider

medgivas.

I fortsättningen erinrade departementschefen, att i förevarande sammanhang

frågan icke gällde sympatistriders förenlighet med kollektivavtalet, men

att sympatiaktionerna jämväl komme i strid med de grundläggande principerna

för en lagstiftning om skydd för tredje mans neutralitet i arbetskonflikter.

Därvid framhöll departementschefen, bland annat, att den avvikelse från principen

örn neutralitetsskydd för tredje man, som den föreslagna undantagsbestämmelsen

örn sympatistriders lovlighet innebure, endast kunde förklaras genom

att alla organiserade arbetare betraktades såsom inbördes solidariska och

de olika fackförbunden såsom varandras naturliga bundsförvanter. Med hänsyn

opaginerad Kontrollera mot PDF

lös

Andra lagutskottets utlåtande Nr S9.

till det läge, vari frågan om sympatistriders tillåtlighet för närvarande befunne

sig och då det varken från arbetsgivar- och arbetarorganisationer eller från

hörda myndigheter framförts yrkande på dessa stridsåtgärders avlysande i

detta sammanhang, hade departementschefen avstått från att förorda förbud

mot sympatistrider i lagförslaget.

I specialmotiveringen till 12 § anförde departementschefen:

. Vad angår^ kommissionens förslag att begränsa stadgandet i detta lagrum

till allenast sådana fall, då primärkonflikten utgöres av en arbetstvist rörande

upprättande av kollektivavtal, har jag ingen erinran mot detsamma. Uppenbart

är att partitagande till förmån för ena parten i en lovlig sympatikonflikt

medför neutralitetens förverkande enligt de i 10 § givna reglerna.

Landsorganisationen har fäst uppmärksamheten vid ett slags »sympatiaktioner»,

som företagas gentemot samme arbetsgivare, som är part i primärkonflikten,

men av en annan arbetarorganisation än den som har en tvist med arbetsgivaren.

_ I landsorganisationens yttrande ifrågasättes att en dylik stridsatgärd

möjligen kunde betraktas som tredjemansangrepp, i vilket fall stridsåtgärden

borde vara tillåten även om primärkonflikten icke gällde upprättandet

av kollektivavtal utan t. ex. indrivning av fordran. Det anförda fallet kan

emellertid icke hänföras till stridsåtgärder mot tredje man, än mindre till

stridsåtgärd mot neutral tredje man. Snarare kunde man tala örn en stridsatgärd

från tredje mans sida mot part. Till skillnad från de i annat sammanhang

omnämnda exemplen på konkurrenstvister mellan två arbetargrupper,

vari arbetsgivaren indrages såsom tredje man, uppträda i detta fall arbetargrupperna

såsom bundsförvanter. Något förbud mot de här ifrågavarande

sympatiaktionerna torde sålunda icke kunna utläsas ur lagförslaget.

Beträffande arten av tillåtna sympatiaktioner har kommissionen föreslagit

en begränsning till arbetsinställelse jämte arbetsblockad, men därvid till arbetsinställelse

hänfört även sådan partiell arbetsinställelse som består i vägran att

taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra från rörelse, som

drives av part i den ursprungliga tvisten. Såsom framgår av ovan givna redogö

reise ha yrkanden framställts örn såväl inskränkning som utvidgning av de

tillatna sympatiaktionerna. För egen del ansluter jag mig till kommissionens

förslag i denna punkt.

Beträffande avfattningen har vidtagits en redaktionell jämkning i syfte att

undvika ett uttryckssätt enligt vilket vägran att taga befattning med varor

för eller från viss rörelse hänföres till arbetsinställelse. Härmed har jag givetvis

ej avsett något ställningstagande till frågan örn tolkningen av begreppet

arbetsinställelse i kollektivavtal.

I den allmänna motiveringen till sitt yttrande (under rubriken »Sympatistrider»

å sid. 161 i propositionen) har lagrådet på de av departementschefen

anförda praktiska grunderna och då förslaget endast i begränsad omfattning

tilläte sympatiåtgärder icke ansett sig böra avstyrka vad sålunda föreslagits.

Beträffande 12 § i det remitterade förslaget har lagrådet intet yttrande.

12 § i det remitterade förslaget har med allenast en redaktionell jämkning

upptagits i propositionens lagförslag.

Beträffande 17 § (12 § i propositionen) framställas yrkanden i flera motioner.

Motionen I: 279 utmynnar i en hemställan örn avslag å 12 § i propositionen.

I motionen II: 495 yrkas, att kommissionsförslaget måtte antagas.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

109

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag om vissa ekonomiska

stridsåtgärder innehåller såsom 17 § ett stadgande, enligt vilket varublockaderna

uteslutits från de tillåtna stridsåtgärderna. I fråga örn stadgandets

lydelse hänvisas till texten å sid. 16 här ovan i utskottets utlåtande.

I motionerna I: 287 och II: 500 anföres, att de i 12 § av propositionens förslag

omnämnda sympatiåtgärderna icke böra få omfatta vägran att taga befattning

med varor, som utgöras av lätt förstörbara livsmedel.

Slutligen föreslås i motionerna I: 286 och II: 498, att förevarande stadgande

måtte erhålla den lydelse, som föreslagits i kommissionsförslaget, med ändring

såtillvida att ordet »ock» i satsen »Till arbetsinställelse är ock att hänföra»

utbytes mot »icke» samt att sista satsen från »i ty fall gälle» utgår.

I motionen I: 279 hemställes örn avslag å förevarande paragraf. Örn detta Utskottet

yrkande bifalles, torde rätten att vidtaga sympatiåtgärder i det hänseende

varom nu är fråga bliva beroende av huruvida den tredje man, mot vilken åtgärden

riktas, förverkat sin neutralitet enligt de eljest i lagförslaget givna

reglerna (jfr 15 § i utskottets lagförslag). Stridsåtgärd mot en tredje man

skulle i ett dylikt fall vara tillåten, eljest icke.

Som utskottet redan tidigare framhållit är utskottet ense med motionären

därutinnan, att en lagstiftning, som tillåter sympatiåtgärder i större utsträckning

än nyss nämnts, kommer i strid med principen örn tredje mans rätt till

neutralitet i ekonomiska konflikter. Då utskottet det oaktat icke kunnat tillstyrka

motionärens hemställan beror detta på skäl för vilka utskottet i det

föregående (sid. 98) redogjort.

Av den ovan lämnade redogörelsen för de i ämnet väckta motionerna framgår,

att i dessa framställts yrkanden örn vissa inskränkningar i propositionens lagförslag.

Utskottet ansluter sig i denna del till propositionen, som härutinnan

överensstämmer med kommissionens förslag.

18 §.

Denna paragraf har, såvitt angår första och andra styckena, motsvarighet

i 30 § och 34 § första stycket i kommissionens förslag samt 13 § första och

andra styckena i propositionens förslag.

Här må erinras att spörsmålet örn de sanktioner, som böra upptagas i förevarande

lagstiftning, sammanfattningsvis behandlats i propositionen å sid.

40—41, 59—61, 156—159 samt 190, vartill utskottet får hänvisa. I den del

berörda spörsmål avser frågan om straff kommer utskottet att upptaga detsamma

vid behandlingen av 24 § i utskottets förslag.

Kommissionsförslaget stadgar i 30 § första stycket, att den, som gjort sig

skyldig till förfarande, som enligt 23, 24, 25 eller 26 § i samma förslag (se

lagtexten å sid. 7—8 i utskottets utlåtande) är belagt med straff, skall vara

pliktig ersätta därav uppkommen skada. Enligt 30 § andra stycket skall

envar, som eljest vidtagit stridsåtgärd, vilken enligt 10, 11, 12, 14 eller 15 §

i kommissionsförslaget (se lagtexten å sid. 5—6 i utskottets utlåtande) är förbjuden,

eller som biträtt beslut örn anordnande av sådan åtgärd, också vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

skyldig ersätta skada, som av åtgärden kommit. 34 § första stycket föreskriver,

att örn skadeståndsskyldighet ålägges flera, den skall fördelas mellan

dem efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

I detta sammanhang må omnämnas, att 34 § i kommissionsförslaget innehåller

även ett andra stycke. Beträffande dess lydelse hänvisas till lagtexten å

sid. 9 här ovan i utskottets utlåtande.

Vad kommissionen anfört till stöd för ovan omförmälda stadganden återfinnes

å sid. 73—75 i dess betänkande (jämför sid. 134 i propositionen).

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionens förslag innehålla beträffande

samma stadganden lämnas å sid. 134—136 i propositionen.

I det till lagrådet remitterade förslaget hade 13 § följande lydelse:

Envar som vidtagit stridsåtgärd, vilken enligt denna lag ej må äga rum,

eller som, efter det förbud mot kollektiv stridsåtgärd jämlikt denna lag meddelats,

uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga däri, vare skyldig

ersätta skada som av förfarandet kommit.

Äro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan

fördelas efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar till

last.

Departementschefen anförde vid remissen:

Stadgandet i 13 § första stycket av departementsförslaget behandlar frågan

örn de handlingstyper, som skola medföra skadeståndspåföljd. Huvudregeln

är den även ! kommissionens förslag upptagna bestämmelsen att den som vidtagit

stridsåtgärd är skadeståndsskyldig. Denna regel har tillämpning å

såväl fysiska som juridiska personer. Med hänsyn till anmärkningar, som

landsorganisationen framställt, har ur förslaget uteslutits bestämmelsen örn

att den som biträtt beslut örn massåtgärd skall vara skyldig utge skadestånd.

Att utreda vilka personer som exempelvis å ett föreningsmöte varit närvarande,

deltagit i en omröstning och röstat för den stridsåtgärd, varom beslut fattats,

torde i allmänhet erbjuda oöverkomliga svårigheter. Jämväl utan detta

stadgande synas de föreslagna skadeståndsreglerna äga tillräcklig effektivitet.

j

Förutom de nu angivna reglerna har kommissionen föreslagit att förfarande,

som är belagt med straffpåföljd, även skall medföra skadeståndsskyldighet.

Då med departementsförslagets läggning straff kan inträda först sedan förbud

mot stridsåtgärd utfärdats av domstol och överträdelse skett av sådant

förbud, föranledes därav en saklig ändring även beträffande skadeståndsskyldigheten.

Den som uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga i olovlig

kollektiv stridsåtgärd skulle enligt kommissionsförslaget i vissa fall (24

och 25 §§) drabbas av straff redan före meddelandet av förbud, i övriga fall

(26 §) först efter sådant förbuds utfärdande. Skadeståndsskyldigheten skulle

följa samma regler. Enligt departementsförslaget kommer den som uppmanat

eller eljest sökt förmå annan att deltaga i olovlig kollektiv stridsåtgärd icke

i något fall att drabbas av straffpåföljd, innan förbud utfärdats. Följdriktigheten

bjuder att även skadeståndsplikt för sådan gärningsman inträder enligt

samma regler som skulle gälla i fråga örn andra stridsåtgärder och alltså först

efter meddelandet av förbud. Svenska arbetsgivareföreningens och Sveriges

bageriidkareförenings förslag örn skärpning av skadeståndsskyldigheten i dessa

hänseenden kan jag sålunda icke biträda.

I andra stycket av 13 § har upptagits bestämmelsen i 34 § första stycket

kommissionsförslaget, vilken emellertid givits samma avfattning som motsvarande

stadgande i 9 § kollektivavtalslagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

lil

I departementsförslaget har ej upptagits någon motsvarighet till 34 § andra

stycket i kommissionsförslaget. Det synes icke skäligen böra åläggas förening

att i första hand ansvara för medlems fullgörande av sin skadeståndsplikt.

Jag erinrar örn att en regel örn skyldighet för förening att i förhållande till

den skadeståndsberättigade gälda även andel av skadestånd, som belöper å

medlemmarna, föreslogs i 1928 års proposition angående kollektivavtalslagen.

Andra lagutskottet motsatte sig emellertid införandet i lagen av en sådan regel

och uttalade härom: »En dylik regel örn solidarisk ansvarighet anser utskottet

för sin del mindre lämplig. Åtminstone för en arbetareförening torde

det i många fall vara mycket svårt att av sina medlemmar utkräva deras andel

av ett utdömt skadestånd, och föreningen torde därför ofta komma att få

slutligt svara för hela beloppet. Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra

föreslå, att omförmälda stadgande uteslutes.» Riksdagen beslöt ock i enlighet

med utskottets hemställan.

Lagrådet förordade en återgång till kommissionens ståndpunkt så att den

som biträdde beslut örn en otillåten kollektiv stridsåtgärd kunde åläggas skadeståndsskyldighet.

Vidare förordade lagrådet, beträffande stadgandet i andra

stycket, att domstolens skyldighet att fördela skadeståndsansvaret efter vars

och ens skuld hänfördes, icke såsom i förslaget skett till skadeståndsfrågan i

dess helhet, utan till det rättsliga avgörande som för varje gång ägde rum.

Denna regel borde emellertid kompletteras så, att i lagen utsädes, att örn den

skadelidande, sedan skadeståndsskyldighet ålagts någon, anhängiggjorde talan

mot annan, den sistnämnde finge, i den mån det funnes skäligt, förpliktas att

solidariskt med den först förpliktade gälda skadestånd. Slutligen förordade

lagrådet, att lagens tillämplighetsområde begränsades genom ett tillägg till

förevarande paragraf av innehåll att, örn stridsåtgärd innefattade brott mot

annat avtal än kollektivavtal, vad i förevarande lag stadgades icke skulle äga

tillämpning å sådan ansvarighet för skada av avtalsbrottet, som eljest följde

av lag eller avtalet.

Rörande de skäl, som lagrådet anfört härutinnan, hänvisas till propositionen

sid. 181—183.

Vad lagrådet anfört fann departementschefen icke höra föranleda annan

saklig ändring i det remitterade förslaget, än att till 13 § gjordes ett tillägg

— upptaget som ett tredje stycke i propositionens förslag — innefattande begränsning

beträffande lagens tillämpning rörande ansvarighet för skada på

grund av avtalsbrott.

De skäl, som departementschefen anfört för sin ståndpunkt, återfinnes å

sid. 195—197 i propositionen.

Den lydelse, som förevarande stadgande erhöll i propositionens förslag, framgår

av lagtexten å sid. 156 i utskottets utlåtande.

Den jämkning i lagtexten, som består däri att efter orden »Envar som vidtagit

stridsåtgärd» tillagts orden »eller annan åtgärd», är föranledd av lagrådets

anmärkning att det stadgande örn skydd för föreningsrätten, som upptagits

i 4 § första stycket första punkten i det till lagrådet remitterade förslaget,

icke blivit utrustat med erforderliga sanktioner.

Motionerna innehålla i fråga örn förevarande paragraf följande yrkanden.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

Utskottet.

Denna hemställan innefattar jämväl yrkande, att 34 § andra stycket i kommissionsförslaget

måtte antagas.

I det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska

stridsåtgärder återfinnas mot 13 § första och andra styckena i propositionens

förslag svarande stadganden i 29 § samt 33 § första stycket. 29 § överensstämmer

i huvudsak med 30 § i kommissionens förslag. Motsvarande gäller beträffande

första; punkten i 33 § första stycket i lagutkastet och 34 § första stycket

i kommissionens förslag. 33 § första stycket i lagutkastet innehåller

emellertid, i överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit, en andra punkt,

av innehåll att, örn, sedan skadeståndsskyldighet ålagts någon, talan föres

av den skadelidande mot annan, denne må i den mån det finnes skäligt förpliktas

att gemensamt med den förre, en för båda och båda för en, gälda

skadestånd.

Lagutkastet innehåller vidare ett andra stycke i 33 §, vilket i sak fullständigt

överensstämmer med 34 § andra stycket i kommissionsförslaget.

Lagutkastets text i nu ifrågavarande delar återfinnes å sid. 18 och 19

här ovan i utskottets utlåtande.

Mellan propositionens förslag i 13 § första stycket, å ena sidan, samt kommissionens

förslag i 30 § och de motioner, vilka helt eller i huvudsak anslutit

sig till kommissionens förslag i denna del, å den andra, föreligger — förutom

vissa skiljaktigheter som sammanhänga med olikheten i straffsystemets

utformning, varpå utskottet nu ej skall ingå — den olikheten att kommissionen

knyter skadeståndsansvaret jämväl till den som biträtt beslut örn anordnande

av kollektiv stridsåtgärd. Enligt utskottets mening torde det i allmänhet

erbjuda oöverkomliga svårigheter att utreda, vilka personer som exempelvis

å ett föreningssammanträde varit närvarande, deltagit i en omröstning

och röstat för den stridsåtgärd, varom beslut fattats. Även örn en dylik utredning

skulle kunna förebringas torde det ofta förhålla sig så att de personer,

som biträtt beslut, ej tagit en sådan aktiv del i beslutets åstadkommande

att de böra åläggas skadeståndsskyldighet. I likhet med departementschefen

anser därför utskottet att skadeståndsskyldighet bör drabba den som vidtagit

åtgärden eller som, efter det förbud mot en kollektiv stridsåtgärd meddelats,

uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga däri.

Enligt kommissionens förslag avsågs icke att stadga skadeståndsskyldighet

för den som, utan att överträda lagens särskilda bestämmelser, allenast

överträtt behörighetsreglerna. Utskottet har ställt sig på samma ståndpunkt.

Samma regel torde böra gälla även örn förbud meddelats i anledning av överträdelse

av behörighetsreglerna. Med anledning härav föranledes viss ändring

i första stycket av förevarande paragraf.

Beträffande reglerna örn skadeståndsskyldighetens fördelning, när flera äro

ansvariga för skada, anser utskottet att den av lagrådet förordade och i motionerna

I: 283 och II: 489 upptagna regeln är att föredraga framför propositionens

förslag. En bestämmelse i detta hänseende upptages i andra stycket

av utskottets förslag.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

113

Tredje stycket i utskottets förslag överensstämmer helt med tredje stycket

i 13 § av propositionen.

I motionerna II: 495 samt I: 283 och II: 489 har hemställts om upptagande

av den av kommissionen i 34 § andra stycket föreslagna bestämmelsen att

förening, som jämte medlemmar är skadeståndsskyldig, må förpliktas gälda

även medlemmarnas andelar i skadeståndet med rätt för föreningen att av

medlemmarna söka åter vad föreningen utgivit.

Utskottet anser att en dylik regel icke bör inflyta i förevarande lagstiftning.

Som skäl härför får utskottet åberopa följande uttalande från utskottets

sida vid behandlingen av motsvarande bestämmelse i 1928 års proposition

angående kollektivavtalslagen (se utskottets utlåtande 36/1928 sid. 24): »En

dylik regel om solidarisk ansvarighet anser utskottet för sin del mindre lämplig.

Åtminstone för en arbetarförening torde det i många fall vara mycket

svårt att av sina medlemmar utkräva deras andel av ett utdömt skadestånd,

och föreningen torde därför ofta komma att få slutligt svara för hela beloppet.

Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra föreslå, att omförmälda

stadgande uteslutes.» Den ståndpunkt, som utskottet då intog, vann riksdagens

bifall.

19 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 31 § i kommissionsförslaget.

I kommissionsförslagets 31 § stadgas, att där de, som äga företräda förening,

varom sägs i 2 § av samma förslag, besluta stridsåtgärd, som är förbjuden enligt

nu ifrågavarande lag, jämväl föreningen skall vara pliktig ersätta skada,

som kommer av åtgärden.

Någon motsvarande bestämmelse återfinnes icke i propositionens lagförslag.

Kommissionen anförde i motiveringen till 31 § i sitt förslag, att av allmänna

rättsgrundsatser visserligen torde följa att i fall som i paragrafen

avsåges skadeståndsskyldighet skulle inträda för vederbörande förening, men

att kommissionen likväl ansett ett stadgande därom icke böra saknas i lagen.

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet, att regeln i 31 §

av kommissionsförslaget synts utan fara för missförstånd kunna undvaras.

Lagrådet gjorde härutinnan ingen erinran.

I motionerna 1:283 och 11:489 samt 11:495 hemställes att kommissionens

förslag måtte antagas.

I likhet med kommissionen anser visserligen utskottet, att förevarande bestämmelse

i kommissionsförslaget icke utsäger mer än som följer av allmänna

rättsgrundsatser. Utskottet finner emellertid bestämmelsen vara i tydlighetens

intresse önskvärd och har därför med ett par jämkningar upptagit densamma

i sitt lagförslag. Att stadgandet allenast avser de fall, då beslut fattats

å vederbörande förenings vägnar, torde sålunda böra klart utsägas. Då

enligt utskottets förslag skadeståndsskyldighet icke kommer att åvila dem

som biträtt beslut om förbjuden stridsåtgärd, har ordet »jämväl» ansetts böra

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. £ avd. Nr £9. 8

Utskottet.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

utgå. Slutligen har upptagandet av behörighetsregler nödvändiggjort en liknande

formell jämkning som den i 18 § föreslagna.

20 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § i kommissionens förslag och 14 § i propositionen.

I 32 § av kommissionsförslaget stadgas, att örn medlem i sådan förening,

varom förmäles i 2 § (kommissionsförslaget), såvitt angår massåtgärd gjort

sig skyldig till otillåtet förfarande av den art, som avses i 30 § (samma förslag),

och åtgärden faller inom föreningens verksamhetsområde, skall föreningen,

när den erhåller kännedom örn medlemmens handlingssätt, vara pliktig att,

där så kan ske, hindra honom från fortsättande av det olovliga förfarandet och

förebygga skada av detsamma. För sådant ändamål äger föreningen mot medlem

tillämpa varje påföljd, vilken enligt stadgarna kan inträda på grund av

åsidosättande av förpliktelse, som åligger medlem. Förening må jämväl, oavsett

vad stadgarna innehålla, utesluta medlem för en tid av intill ett år. Vad

som sagts örn medlem skall, där det är fråga örn förbund av flera föreningar,

gälla örn ansluten förening så ock örn dennas medlemmar. Örn förening åsidosätter

vad som stadgas i paragrafen, skall föreningen vara skyldig ersätta

uppkommen skada.

Kommissionens motivering till 32 § återfinnes å sid. 74 i dess betänkande

(jämför sid. 134 i propositionen).

För vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande samma

paragraf lämnas redogörelse å sid. 136 i propositionen.

14 § i det till lagrådet remitterade förslaget hade följande lydelse:

Ar förening invecklad i tvist och har medlem i föreningen i anledning av

tvisten gjort sig skyldig till sådant förfarande som avses i 13 §, vare föreningen,

när den erhåller kännedom därom, pliktig att söka hindra honom från

att fortsätta förfarandet.

Förening, som åsidosätter vad sålunda åligger den, vare skyldig ersätta

därav uppkommen skada.

Vad nu sagts örn förening galle även om förbund av flera föreningar och

skall, då fråga är örn sådan sammanslutning, såsom medlem anses såväl ansluten

förening som medlem därav.

Departementschefen anförde vid remissen:

I anledning av anmärkningar, som framställts mot bestämmelserna i 32 §

i kommissionsförslaget, har jag låtit desamma undergå omformulering. Som

förebild för regler i ämnet torde lämpligen kunna stå motsvarande föreskrifter

i 4 § andra stycket kollektivavtalslagen och 1 § tredje stycket nämnda

lag. _ I den proposition vari förslaget till lag om kollektivavtal framlades

för riksdagen (1928 nr 39) uttalade departementschefen följande, vilket synes

tillämpligt även i förevarande fall: »Det har också invänts att organisationernas

skyldighet i förevarande avseende icke är i lagen tillräckligt preciserad,

då där icke gives anvisning på de medel, varmed organisation skall

hava sökt påverka medlemmarna, för att bliva fri från ansvar. En sådan

fullständighet kan icke krävas av en lag och den är ej heller önskvärd. Huruvida

organisationen gjort vad som ankommer på den måste bedömas med hän
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr j29.

115

syn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ibland torde det vara tillräckligt

med ett uttryckligt avståndstagande; i andra fall åter kan det fordras, att

organisationen skridit till bestraffningsåtgärder, som stått densamma till buds

enligt dess inre regler.»

Den begränsning, som i lagen om kollektivavtal skett genom att garantiansvaret

knytes till förening som är bunden av kollektivavtal, torde kunna i

förevarande fall ersättas med en föreskrift vilken knyter ansvaret till förening

som är invecklad i tvisten.

Lagrådet förordade, att reglerna i förevarande paragraf — i enlighet med

kommissionens förslag — måtte anknytas endast till kollektiva stridsåtgärder.

Stadgandets förutsättning borde lämpligen angivas så, att medlem i förening

gjort sig skyldig till otillåtet förfarande, som i 13 § sägs, och fråga vore örn

kollektiv stridsåtgärd av sådan art att den folie inom föreningens verksamhetsområde.

Det borde uttryckligen fastslås skyldighet för förening att, sedan

den vunnit kännedom om medlemmens förfarande, giva tillkänna för medlemmen

föreningens ogillande av detsamma. Vidare borde införas ett allmänt

stadgande av innebörd att föreningen i övrigt skulle, på sätt som stöde föreningen

till buds, söka dels hindra medlemmen från att fortsätta förfarandet

och dels förebygga skada av detsamma. Det torde ock kunna ifrågasättas, örn

man icke borde uttryckligen stadga skyldighet för föreningen att utan dröjsmål

lämna den angripne meddelande örn sina åtgöranden i berörda avseenden.

I fråga örn de skäl, som lagrådet anfört, hänvisas till propositionen sid.

183—184.

Vad lagrådet yttrat fann departementschefen icke böra föranleda annan ändring

i det remitterade förslaget än en jämkning i ordalagen med syfte att undanröja

eventuell tvekan därom att, jämväl ifall en förening varit invecklad i

tvist, den vore skyldig att ingripa mot medlem, som gjort sig skyldig till

stridsåtgärd i anledning av tvisten. För departementschefens skäl härutinnan

lämnas redogörelse å sid. 197 i propositionen.

Propositionens förslag är av samma lydelse som det remitterade förslaget

med den ändringen, att de inledande orden »Är förening invecklad i tvist och

har medlem i föreningen i anledning av tvisten» ersatts med orden »Har medlem

i förening i anledning av tvist, vari föreningen är eller varit invecklad»

(se lagtexten å sid. 156 i utskottets utlåtande).

Beträffande förevarande paragraf framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska

stridsåtgärder innehåller i 31 § ett stadgande, som är överensstämmande

med kommissionsförslagets 32 §. Lagtexten återfinnes å sid. 18 i utskottets

utlåtande.

Bestämmelserna i förevarande paragraf avse att stadga ett visst ansvar för

olika organisationer med avseende å de enskilda medlemmarnas åtgöranden i

anledning av en tvist. Betydelsen av ett dylikt ansvar är uppenbar, och olika

meningar synas allenast råda beträffande omfattningen av detsamma. Medan

Utskottet.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

propositionen begränsar ansvaret till stridsåtgärder i en tvist, vari föreningen

är eller varit invecklad, och i dessa fall låter ansvaret gälla alla slag av stridsåtgärder,

hemställes i motionerna II: 495 samt I: 283 och II: 489, i överensstämmelse

med kommissionens förslag, att ansvaret skall omfatta stridsåtgärder,

som överhuvudtaget falla inom föreningens verksamhetsområde, dock allenast

kollektiva sådana.

En viss skiljaktighet föreligger även mellan propositionen, å ena sidan, samt

de nämnda motionerna och kommissionsförslaget, å den andra, rörande omfattningen

av de åtgärder, som en förening har att vidtaga för att freda sig

från ansvar för medlems otillåtna förfarande. Under det propositionen i överensstämmelse

med kollektivavtalslagens motsvarande regler nöjer sig med en

mera allmän formulering, hemställes i motionerna örn detaljerade föreskrifter.

På de skäl departementschefen anfört har utskottet ansett propositionens bestämmelser

i huvudsak kunna godtagas. Med hänsyn till att utskottet förordat

införande i lagstiftningen av behörighetsregler föreslår utskottet den

huvudsakligen formella ändringen att ansvaret skall knytas till föreningar,

som avses i 2 §, d. v. s. de egentliga kamporganisationerna.

21 §.

Detta stadgande har samma lydelse som 33 § i kommissionens förslag samt

15 § såväl i det till lagrådet remitterade förslaget som i propositionens förslag.

Kommissionens motivering till 33 § i dess förslag återfinnes å sid. 74 i kommissionens

betänkande (jämför sid. 134 i propositionen).

Redogörelse för innehållet i ett yttrande angående sistnämnda paragraf —

avgivet av landsorganisationen — lämnas å sid. 135 i propositionen.

Departementschefens anförande vid remissen till lagrådet återfinnes å sid.

137—138 i propositionen.

Lagrådet hade intet yttrande beträffande 15 § i det remitterade förslaget.

I motionerna har intet ändringsyrkande framställts i fråga örn förevarande

paragraf.

Motsvarigheten till densamma finnes i det vid motionerna I: 283 och II: 489

fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder upptagen såsom

32 §.

Utskottet har vid sin granskning av förevarande stadgande icke funnit anledning

till erinran mot detsamma.

22 §.

Denna paragraf motsvarar 35 § i kommissionens förslag och 16 § i propositionen.

35 § i kommissionsförslaget innehåller den preskriptionsbestämmelsen, att

var, som vill fordra skadestånd enligt lagen, skall anhängiggöra sin talan hos

domstol, därest stridsåtgärd ägt rum, inom två år från dess avslutande och i

s. 117 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

117

annat fall inom två år från det den gärning skedde, varå ersättningsskyldigheten

grundas. Försummas vad som sålunda föreskrives är talan förlorad.

Kommissionens motivering till 35 § återfinnes å sid. 75 i dess betänkande.

Redogörelse för innehållet i ett över kommissionsförslaget avgivet yttrande,

som berör 35 § — avgivet av socialstyrelsen — lämnas å sid. 138 i propositionen.

I 16 § i det till lagrådet remitterade förslaget stadgades, att var som ville

fordra skadestånd enligt lagen skulle anhängiggöra sin talan inom två år från

avslutande av stridsåtgärd varå ersättningsskyldigheten grundades. Försummades

det, vore talan förlorad.

Departementschefen anförde vid remissen:

Ehuru jag i likhet med socialstyrelsen anser vissa skäl tala för en^ kortare

preskriptionstid än två år, har jag dock stannat vid att icke föreslå någon

ändring i kommissionsförslaget i detta hänseende. Bestämmelsen i fråga har

därför, allenast med en mindre jämkning, upptagits i departementsförslaget.

Lagrådet hade intet yttrande beträffande 16 § i det remitterade förslaget.

I propositionens förslag intogs paragrafen med allenast den jämkningen, att

ordet »stridsåtgärd» ersattes med orden »den åtgärd». Jämkningen sammanhängde

med den motsvarande ändring, som samtidigt vidtogs i 13 § första

stycket i det remitterade förslaget.

Beträffande förevarande stadgande framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska

stridsåtgärder innehåller i 34 § ett stadgande med samma ordalydelse

som 35 § i kommissionens förslag.

De skiljaktigheter beträffande preskriptionsbestämmelsens avfattning, som Utskottet.

finnas mellan propositionen, å ena sidan, samt kommissionens förslag och motionerna,

å den andra, bero på olikheter i skadeståndsreglernas utformning.

Då utskottet i sistnämnda hänseende anslutit sig till propositionen torde

konsekvensen fordra att jämväl preskriptionsbestämmelsen utformas i enlighet

med propositionen. Nämnda bestämmelse upptages därför oförändrad i

utskottets förslag.

23 §.

Denna paragraf motsvaras i kommissionsförslaget av bestämmelserna i 19 §

örn meddelande av förbud mot stridsåtgärd m. m. samt i 40 § om meddelande

av förbud under rättegången. I paragrafen ha därjämte upptagits bestämmelserna

i 39 § andra stycket i kommissionsförslaget om möjlighet att meddela

förbud i vissa fall ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas atti

hava medverkat vid det förfarande, varom fråga är.

I propositionens förslag återfinnes motsvarigheten till förevarande stadgande

i 17 §.

Beträffande lydelsen av de ovan omförmälda paragraferna i kommissionsförslaget

hänvisas till lagtexten å sid. 6—7 samt 10 i utskottets utlåtande.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Kommissionens motivering till dessa paragrafer återgives å sid. 139—140 i

propositionen.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande

samma stadganden lämnas å sid. 140 i propositionen.

I detta sammanhang må omnämnas stadgandet i 39 § första stycket i kommissionsförslaget,

enligt vilket, örn av omständigheterna framgår, att massåtgärd

igångsatts eller, när fråga är örn hot, är avsedd att igångsättas av

förening, som enligt 2 § är behörig att företaga dylik åtgärd, förbud mot åtgärden

ej må meddelas, med mindre föreningen blivit instämd i målet.

Det till lagrådet remitterade förslaget (17 §) hade följande lydelse:

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som enligt denna lag ej må äga rum, eller

framställt hot örn sådan åtgärd, äger domstolen efter därom förd talan meddela

förbud^ mot åtgärdens fortsättande eller anordnande; och må domstolen tillika,

där fråga är örn kollektiv stridsåtgärd, förelägga den som anordnat åtgärden

att inom viss kort tid i tidning som av domstolen bestämmes införa meddelande

örn åtgärdens hävande, vid äventyr att motparten äger på den förpliktades bekostnad

själv på lämpligt sätt föranstalta örn sådant kungörande.

Uppsägning av arbets- eller hyresavtal i strid mot denna lag vare ogill; och

äger domstolen, där sådan uppsägning skett, på talan därom meddela föreskrift

om återställande av förhållande som rubbats genom uppsägningen.

Förbud eller föreskrift som ovan sagts må, när yrkande därom framställes,

meddelas under rättegången för tiden intill dess dom i saken varder avkunnad,

där sannolika skäl föreligga till antagande att stridsåtgärd varom i målet är

fråga är stridande mot denna lag. Förbudet eller föreskriften kan när som

helst återkallas av domstolen.

När skäl därtill äro, må domstolen meddela förbud mot kollektiv stridsåtgärd,

ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas att hava medverkat

vid det förfarande varom fråga är.

Departementschefen anförde vid remissen:

I förevarande paragraf har skett den jämkning i ordalagen, att det lägges

i domstolens hand att avgöra örn förbud och föreläggande, varom yrkande

framställts, skall meddelas. Även i övrigt har lagrummets avfattning undergått

några smärre jämkningar.

Med. departementsförslagets läggning att icke knyta behörigheten att vidtaga

vissa stridsåtgärder till föreningar torde bestämmelsen i 39 § första stycket

i kommissionsförslaget kunna undvaras.

Lagrådet ifrågasatte örn icke i föreläggande jämlikt första stycket borde

kunna stadgas —- utom skyldighet att i tidning kungöra domstolens förbud —

tillika skyldighet att på lämpligt sätt som domstolen kunde bestämma avlysa

stridsåtgärd. Till löreläggandet i denna del borde uppenbarligen knytas effektiv

straffpåföljd vid underlåtenhet att fullgöra detsamma. Därom torde

lämpligen böra stadgas i nästföljande paragraf (18 § i propositionen). Därför

syntes, örn förslaget i förevarande avseenden ändrades, jämväl bestämmelsen

om äventyr vid underlåtenhet att införa kungörelse i tidning böra sammanföras

med bestämmelserna i allmänhet örn påföljder i 18 § och i förevarande

paragraf hänvisning blott göras till vad i 18 § stadgades. Lagrådet

anmärkte vidare, att stadgandet i andra stycket av 17 § att uppsägning av

arbets- eller hyresavtal i strid mot lagen skulle vara ogill och att domstolen,

s. 119 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr %9.

119

där sådan uppsägning skett, skulle äga meddela föreskrift om återställande

av förhållande som rubbats genom uppsägningen hörde till dem, örn vilka det

måste ifrågasättas, huruvida de icke ledde längre än som vore betingat av

lagstiftningens syfte och ingrepe djupare i civilrättens regler än tillrådligt

vore. Stadgandet syntes kunna leda till förvecklingar. Lagrådet hemställde

därför, att tredje stycket finge ingå såsom andra stycke i paragrafen samt

att bestämmelserna i andra stycket, med förflyttning till tredje styckets plats,

i sin helhet måtte ersättas med föreskrifter av den innebörden att, om förbud

meddelats i anledning av uppsägning eller hot örn sådan åtgärd, allmän domstol

eller annan myndighet, där förbudet bragts till dess kännedom, icke

finge, så länge förbudet bestode, å uppsägningen grunda beslut örn avhysning

eller annan verkställighet, ej heller verkställa sådant å uppsägningen grundat

beslut. Örn vad sålunda föreslagits iakttoges, borde de i tredje stycket

förekommande orden »eller föreskrift» samt »eller föreskrifter» utgå. Även

för motsatt fall syntes stadgandet beträffande provisorisk föreskrift örn återställande

böra utgå.

I fråga örn de skäl, som lagrådet anfört, hänvisas till sid. 184—186 i propositionen.

Med anledning av vad lagrådet yttrat anförde departementschefen i huvudsak

följande.

Ehuru bestämmelser örn rätt för domstolen att förelägga den som vidtagit

stridsåtgärd att avlysa åtgärden jämte straffpåföljd vid underlåtenhet att

fullgöra föreläggandet icke torde vara erforderliga, förslår jag dock för att

tillmötesgå lagrådets hemställan föreskrifter i detta hänseende. Dessa torde

lämpligen kunna införas, huvudstadgandet i 17 § första stycket och straffbestämmelsen

i 18 §.

Lagrådet har anmärkt att stadgandet örn återställande av förhållande, som

rubbats genom uppsägning av arbets- eller hyresavtal, icke kunde anses oumbärligt

och därvid särskilt hänvisat till möjligheten för hyresgäst att utfå

skadestånd på grund av stridsåtgärd bestående i uppsägning av hyresavtalet.

Enligt lagrådets mening borde därför bestämmelsen uteslutas och ersättas med

vissa andra mindre långt gående regler, varigenom allt det skydd, som rimligen

kunde begäras i förevarande avseende, vore säkerställt.

Stadgandet i fråga torde emellertid knappast ha sin största betydelse vid

hyresavtal. Med hänsyn till den i allmänhet relativt långa uppsägningstiden

för dylika avtal torde en hyresgäst, som utsättes för uppsägning, i regel hinna

hänskjuta till specialdomstolens prövning frågan huruvida uppsägningen är

en stridsåtgärd, innan han behövt lämna lägenheten. Sin främsta verkan

skulle bestämmelsen säkerligen få i de fall, som lagrådet ej närmare berört,

nämligen vid uppsägning av arbetsavtal, där i allmänhet ingen eller blott en

helt kort uppsägningstid finnes stadgad eller eljest är gällande. Det ma anmärkas

att arbetsdomstolen i sin praxis icke sällan har förpliktat arbetsgivare,

som med kränkning av bestämmelser i kollektivavtal avskedat en arbetare,

att återtaga honom i sin tjänst.

I likhet med kommissionen anser jag det vara av stor vikt att den angripne

i möjligaste mån bibehålies vid de rättigheter som tillkomma honom och det

synes icke finnas några bärande skäl för att giva honom mindre skydd än vad

enligt arbetsdomstolens berörda praxis tillkommer den arbetare, som utsatts

för en enligt kollektivavtal otillåten stridsåtgärd.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

TJtskottet.

I.anledning av vad lagrådet i övrigt anfört föreslår jag ett tillägg till 17 §

av innebörd att om förbud meddelats i anledning av uppsägning av arbetseller

hyresavtal eller hot örn sådan åtgärd må, så länge förbudet består, myndighet,

där förbudet bragts till dess kännedom, icke verkställa å uppsägningen

grundat beslut.

I övrigt ansåg sig departementschefen icke i anledning av lagrådets yttrande

böra vidtaga ändring beträffande förevarande paragraf.

I fråga örn de skäl, som departementschefen anfört till stöd för sina synpunkter,

hänvisas till sid. 197—199 i propositionen.

Propositionens förslag erhöll därefter den lydelse, som framgår av lagtexten

å sid. 157—158 här nedan i utskottets utlåtande.

Yrkanden beträffande förevarande paragraf framställas i tre motioner.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

Härvid avses ej blott 19 §, 39 § andra stycket och 40 § utan även 39 § första

stycket.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska

stridsåtgärder innehåller ett stadgande, 18 §, som motsvarar 17 § i

propositionen. 18 § i utkastet har givits det sakliga innehåll, som lagrådet

föreslagit. Lagtexten återfinnes å sid. 16 här ovan i utskottets utlåtande.

De bestämmelser, varigenom möjlighet skulle beredas att utverka domstolens

förbud mot otillåten stridsåtgärd, har utskottet ansett böra upptagas i lagförslaget

väsentligen i den avfattning som föreslagits i propositionen. Härigenom

kommer förbud att kunna utverkas även vid överträdelse av behörighetsreglerna.

Detta torde vara lämpligt och överensstämmer även med kommissionens

förslag. I den del av propositionen, vari denna i sakligt hänseende

skiljer sig från det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade lagutkastet

(18 §), har emellertid en jämkning vidtagits. Andra stycket i propositionens

förslag, som saknar motsvarighet i nämnda utkast, torde, som lagrådet erinrat,

i vad det avser hyresförhållanden kunna leda till vissa förvecklingar, t. ex.

örn en ny hyresgäst, som är i god tro, inflyttar i en lägenhet vid samma tid,

som domstolen utan kännedom därom meddelat beslut örn återställande av

lägenheten till en därifrån olagligen uppsagd och avhyst person. Med anledning

härav har utskottet ansett bestämmelsen i fråga allenast böra avse arbetsavtal,

i vilket hänseende densamma, såsom departementschefen framhållit,

torde hava sin största betydelse samt fara för förvecklingar knappast synes

föreligga. Klart är att en hyresgäst, som blivit avhyst från en lägenhet på

grund av en uppsägning, som haft karaktären av en förbjuden stridsåtgärd,

är, därest han lidit skada, berättigad till skadestånd enligt de i utskottets förslag

givna reglerna.

(Motionen 1:276.)

I förevarande sammanhang får utskottet till behandling upptaga motionen

1:276 av herr Sigfrid Hansson, däri hemställts, att riksdagen för sin del

s. 121 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

121

måtte antaga en bestämmelse att såsom särskild paragraf ingå under avdelningen

»Örn meddelande av förbud m. m.» med följande lydelse:

Vid uppsägning av arbetsavtal vare den, som verkställt uppsägningen, pliktig

att, när det av motparten påfordras, uppgiva skäl för uppsägningen.

Åsidosättes dylik förpliktelse, äger domstolen förelägga den tredskande att

vid vite fullgöra densamma samt honom till sådant vite fälla.

I sitt över kommissionsförslaget avgivna yttrande anförde landsorganisationen

(jfr. sid. 75 och 76 i propositionen), bland annat, att då den föreslagna

lagstiftningen regelmässigt hänförde uppsägning av arbetsavtal till de förbjudna

stridsåtgärdernas område och därvid gjorde uppsägningens rättsstridighet

beroende av skälen för densamma, det med hänsyn till en effektiv rättstillämpning

vore oundgängligt, att uttryckligt angivande av dessa skäl kunde

påfordras av den uppsagde. En bestämmelse härom borde införas i lagen.

Beträffande nu ifrågavarande spörsmål anför departementschefen (vid behandlingen

av 4 § i propositionens förslag):

Jag delar den åsikt, som uttalats av landsorganisationen angående bevisningssvårigheterna,

när individuella stridsåtgärder, innebärande kränkning av

föreningsrätten, företagas mot arbetare. En föreskrift örn skyldighet för arbetsgivare

att vid anfordran uppgiva skäl för uppsägning av arbetsavtal

skulle väl kunna något underlätta bevisningen. Dock torde en bestämmelse

av denna art knappast kunna genomföras utan att samtidigt en mera genomgripande

revision av arbetsrätten kommer till stånd. Jag vill i detta sammanhang

erinra örn att 1934 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majjt (nr 373)

anhållit örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder på

föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i syfte att

rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och

att främja arbetsfreden. Nu berörda fråga torde böra övervägas i samband med

den utredning, som sålunda av riksdagen begärts och örn vars igångsättande

jag har för avsikt att senare hemställa.

Den av departementschefen omnämnda utredningen har igångsatts av Kungl.

Majit enligt beslut den 31 december 1934. Tre sakkunniga hava tillsatts

med uppdrag att verkställa förberedande utredning i ämnet samt att framlägga

förslag för undersökningarnas fortsatta bedrivande.

Kommittén angående privatanställda, som haft uppdrag att inom socialdepartementet

biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag

rörande frågan örn rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal

och vad därmed äger samband, har den 15 april 1935 framlagt betänkande

med förslag till lag om arbetsavtal (statens offentliga utredningar

1935:18). I förslaget intagna bestämmelser avse icke att stadga begränsning

i uppsägningsrätten i och för sig. Emellertid har i den föreslagna lagen

som 35 § intagits ett stadgande av innehåll, bland annat, att arbetsgivare

skall vara skyldig att, då arbetsavtalet uppsäges eller då detsamma upphör,

på särskild anfordran av arbetstagaren lämna honom intyg angående orsaken

till avtalets upphörande. I lagen föreslås dock icke något straff eller annan

påföljd för det fall, att arbetsgivaren icke skulle ställa sig nämnda bestämmelse

i 35 § till efterrättelse.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

Utskottet ansluter sig till den av departementschefen uttalade uppfattningen

att en bestämmelse av det innehåll, som föreslagits i motionen, icke bör

införas i nu förevarande lagstiftning. Huruvida en sådan bestämmelse bör

stadgas i lag torde upptagas till avgörande i ett större sammanhang. Med

hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet icke kunna tillstyrka den

i motionen 1:276 gjorda hemställan.

24 §.

Innan utskottet ingår på en närmare redogörelse för denna paragraf, anser

sig utskottet böra lämna en allmän framställning rörande behandlingen av

spörsmålet huruvida och i vilken omfattning förevarande lagstiftning bör erhålla

karaktär av strafflag.

Kommissionsförslaget upptar åtskilliga straffbestämmelser, åt vilka ■—- i anslutning

till de av kommissionen föreslagna behörighetsreglerna — givits i

huvudsak följande innehåll:

Vidtagande av massåtgärd utan behörighet är alltid straffbelagt (20 §).

Nedlägger domstolen förbud mot åtgärdens fortsättande och överträdes detta

förbud, föranleder åtgärden nytt straff enligt en strängare straff skala (26 §

och 28 § första st.). Vidtages massåtgärd av en organisation, som är behörig

och ställt säkerhet, men finnes åtgärden strida mot någon av lagens specialregler,

inträder icke straff. Sådant kommer i fråga först örn domstolen utfärdat

förbud mot åtgärdens fortsättande och detta förbud blivit överträtt (26 §). Detsamma

gäller om andra slag av stridsåtgärder (26 §); i fråga om sådana ha

ju behörighetsregler ej uppställts. I vissa fall inträder dock alltid straff,

nämligen vid stridsåtgärder, som innefatta angrepp på offentlig myndighet,

vittnen m. fl. (24 § första st.), vidare vid stridsåtgärder, som innefatta politisk

eller religiös förföljelse (24 § andra st.), och slutligen vid stridsåtgärder

i utpressningssyfte (25 §). Särskilt straff är stadgat för lämnande

av uppenbart oriktiga och missvisande framställningar vid spridande av kännedom

örn massåtgärd (28 §). Straffsatserna äro dagsböter, i vissa fall fängelse.

Kommissionens allmänna motivering till dessa straffbestämmelser återfinnes

å sid. 28—30 i dess betänkande.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla angående

förevarande spörsmål lämnas å sid. 40—41 i propositionen.

I den allmänna motiveringen till det till lagrådet remitterade förslaget anförde

departementschefen under rubriken »Straffpåföljder eller icke» bland

annat följande:

En huvudfråga vid utformningen av en lag örn skydd för tredje man gäller

de sanktioner, som böra upptagas i lagen för att göra dess påbud effektiva. I

den vid 1929 års riksdag vid utskottsutlåtandet i ämnet fogade reservation,

som av första kammaren godkändes, uttalades i tydliga ordalag att reservanterna

icke ifrågasatte en lagstiftning med karaktären av strafflag. Samma

ståndpunkt antyddes i de direktiv, som meddelades i departementschefens yttrande

till statsrådsprotokollet vid utredningens igångsättande. Utredningsmannen

kom emellertid till annat resultat och föreslog såväl straff som skadeståndsansvar

vid överträdelse av lagens förbud mot stridsåtgärder. När jag

s. 123 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr S9.

123

i statsrådet anmälde frågan om överarbetning av det Bergendalska utkastet,

betonade jag att vid den fortsatta prövningen av lagstiftningsproblemet

borde övervägas en sådan läggning av lagen, att densamma icke finge karaktären

av strafflag.

Kommissionen har emellertid i princip godtagit samma ståndpunkt, som

innefattas i det föregående utkastet. Även kommissionsförslaget har sålunda

i stor utsträckning karaktären av strafflag. Såsom förut framhållits, har

dock den modifikationen skett i det Bergendalska förslaget att straffansvar

vid överträdelse av förbud mot olovliga stridsåtgärder undgås i vissa fall genom

ställande av säkerhet på förhand för eventuella skadeståndsanspråk. Även

i vissa andra fall skulle endast skadeståndspåföljd inträda vid företagande

av olovliga stridsåtgärder.

Kommissionens ståndpunkt till spörsmålet örn påföljder av otillåtna stridsåtgärder

finner jag dock icke tillfredsställande. Klart är visserligen att en

blivande lag bör innehålla föreskrifter örn sådana sanktioner, att lagens förbud

mot stridsåtgärder erhålla nödig effektivitet. Men det synes mig också uppenbart

att man i fråga örn påföljder icke bör gå längre än som kan förväntas

vara strängt nödvändigt med hänsyn till syftet. Kommissionen har enligt min

uppfattning ej förebragt tillräckliga skäl för antagandet att kriminalisering

i föreslagen utsträckning är oundgänglig.

Det gäller i detta fall att införa förbud mot stridsåtgärder, som hittills i

allmänhet ansetts vara tillåtliga i den ekonomiska intressekampen. Lagens bestämmelser

sträcka sig över ett vidsträckt och svåröverskådligt område. Sådana

grundläggande begrepp som »blockad», »bojkott», »avbrytande av ekonomisk

förbindelse, när det sker av två eller flera i samverkan», »skyddsarbete» etc.

äro icke närmare preciserade. Kommissionen har i sitt betänkande framhållit,

att vissa av dessa begrepp icke kunna tillfredsställande definieras i lag, varför

det finge överlämnas åt rättstillämpningen »att alltefter förhållandena å

varje tidpunkt och i varje fall bedöma vad som skall hänföras under dessa begrepp».

Missuppfattningar örn lagens innebörd och tillämpning kunna vara

möjliga och ursäktliga. I dylika fall vore straffansvar ej på sin plats. Men

överhuvud skulle ådömandet av straff i anledning av vidtagna stridsåtgärder,

som enligt hittills rådande bruk varit erkända och gillade stridsmedel, lätt

framkalla en stämning mot hela lagstiftningen och därigenom snarare försvåra

än underlätta en allmän anslutning till dess principer. Desutom kan man icke

blunda för att det finnes gränser även för straffhotets effektivitet, när det

gäller förebyggandet av massåtgärder. Den försiktighet i fråga örn påföljdernas

utformning, som kännetecknade de tidigare uppdragna riktlinjerna för

lagstiftningen, synes mig alltjämt vara till fullo motiverad.

Från denna utgångspunkt har jag låtit omarbeta bestämmelserna, överträdelser

av lagens förbud mot vissa stridsåtgärder skola liksom enligt kommissionsförslaget

medföra skadeståndspåföljd. Dessutom skall domstolen äga utfärda

förbud mot vidtagande eller fortsättande av olovlig stridsåtgärd. I händelse

sådant förbud icke respekteras, har jag dock ansett bötespåföljd vara

erforderlig gentemot dem som uppmana eller eljest söka förmå annan att deltaga

i kollektiv stridsåtgärd eller som vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd.

Jag har haft under övervägande en sådan läggning av lagstiftningen

att straffpåföljd i detta fall skulle ersättas genom föreskrift om vite. Av lagtekniska

och praktiska skäl har det emellertid befunnits lämpligare att stadga

bötesstraff, dock att vitesföreläggande skall kunna användas såsom kompletterande

garanti för avkunnad doms respekterande.

Lagrådet anförde under rubriken »Lagstiftningens allmänna läggning»

bland annat:

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Det säger sig självt att om, såsom den sakkunnige tänkt sig, i lagen stadgas

straff och tämligen stränga straff för brott mot de i lagen givna reglerna,

enligt vilka vissa stridsåtgärder förklaras otillåtna, lagen kommer att erhålla

en ganska hög grad av effektivitet. Såväl vid förevarande lagstiftningsärendes

igångsättande som under dess fortgång har emellertid från olika håll

framhållits önskvärdheten av att lagen i minsta möjliga mån erhölle karaktären

av strafflag. En direkt kriminalisering av överträdelser av lagens föreskrifter

finner även lagrådet böra så långt ske kan undvikas, icke blott med

hänsyn till att det här gäller handlingar, som hittills ansetts tillåtna, utan

också särskilt därför att gränserna mellan tillåtna och otillåtna handlingar

på grund av omständigheter, som sammanhänga med lagstiftningens egen natur,

måste i lagen göras synnerligen obestämda och för den på området oerfarne

svårbedömliga.

En viktig förutsättning för att lagen utan att erhålla karaktär av ren strafflag

skall få vederbörlig verkan är att i förekommande fall förbud mot viss

stridsåtgärds företagande eller fortsättande skall snabbt kunna utverkas hos

den domstol där rättegången äger rum, och härför fordras i sin tur icke blott

att domstolen kan sammanträda med erforderlig skyndsamhet utan även att

den har sådan förtrogenhet med ämnet att den utan större tidsutdräkt kan

bilda sig ett omdöme huruvida meddelande av förbud är påkallat. Denna förutsättning

torde knappast kunna förverkligas utan att rättsskipningen i förevarande

slag av mål anförtros åt en specialdomstol av ungefärligen den i förslaget

angivna beskaffenheten.

Om domstolsfrågan löses på detta sätt, vinnes, såsom redan antytts, att

domstolen bör i förekommande fall snabbt kunna inskrida mot obehöriga angrepp

genom meddelande av förbud mot åtgärdens vidtagande eller fortsättande.

Men för att ett sådant förbud skall bliva verksamt fordras, att lagen

genom att stadga allvarliga påföljder för åsidosättande av förbudet inger respekt

för detsamma. För lagrådet står det uppenbart att de påföljder, som

det remitterade förslaget upptager, nämligen bötesstraff och skadestånd, icke

äro tillräckliga och att således jämväl fängelsestraff bör, såsom även kommissionen

funnit, ingå i straffskalan.

Vill man förhindra att lagens bestämmelser skola kunna utan påföljd åsidosattas,

torde, såvida man icke vill direkt stadga straff för vidtagande av enligt

lagen otillåtna stridsåtgärder — något som lagrådet, enligt vad ovan antytts,

anser böra undvikas — näppeligen annan utväg givas än att i lagen

upptaga behörighetsregler av den art kommissionen föreslagit.

Därest den blivande lagen erhåller den allmänna läggning som nu angivits,

torde det ur effektivitetens synpunkt icke vara oundgängligt att i något fall

i lagen stadga straff för överträdande, innan förbud av domstolen meddelats,

av de bestämmelser enligt vilka vissa stridsåtgärder icke må äga rum. Med

hänsyn härtill och då fråga är om en försökslagstiftning finner lagrådet det

remitterade förslagets ståndpunkt i detta avseende kunna godtagas.

I anledning av vad lagrådet yttrat anförde departementschefen, bland annat:

De synpunkter lagrådet anfört rörande önskvärdheten av skärpning av

straffsatserna ha varit under övervägande vid utarbetandet av förslaget och

föranleda mig icke att föreslå ändring i detsamma. Det förtjänar påpekas

att straffpåföljd för överträdelse av specialdomstolens förbud i och för sig

innefattar en avsevärd skärpning i förhållande till vad som nu gäller beträffande

arbetsdomstolens domar.

Utskottet övergår härefter till en redogörelse för behandlingen av den särskilda

straffbestämmelsen i 23 § kommissionsförslaget. Däri stadgas, att den

s. 125 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

125

som i meddelande, vilket är avsett att sprida kännedom om massåtgärd, lämnar

uppenbart oriktig eller missvisande framställning, skall, där han ägt eller

med skälig omsorg bort vinna kännedom örn rätta förhållandet, straffas med

dagsböter eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, med fängelse.

Stadgandet ansluter sig nära till bestämmelsen i 6 § kommissionsförslaget

örn skyldighet att vid fullgörande av där föreskriven underrättelseplikt lämna

redogörelse för anledningen till den tillämnade massåtgärden och att intaga

redogörelsen i meddelande, som är avsett att sprida kännedom örn åtgärden.

Kommissionens motivering till berörda stadganden återfinnes å sid. 35 f.,

41 f. och 72 i kommissionens betänkande.

Några motsvarande bestämmelser funnos ej upptagna i det till lagrådet

remitterade förslaget.

Lagrådet anförde:

I det remitterade förslaget har icke upptagits stadgande motsvarande 23 §

i kommissionens förslag, vilken med straff belägger lämnande av uppenbart

oriktig eller missvisande framställning i meddelande, som är avsett att sprida

kännedom örn stridsåtgärd. Bestämmelse att redogörelse för anledningen till

stridsåtgärd skall intagas i dylikt meddelande finnes i 6 § av kommissionens

förslag. Genom stadganden med sådant innehåll inskärpes, såsom kommissionen

framhållit, nödvändigheten för angripare att före stridsåtgärds vidtagande

göra det rättsliga och faktiska läget klart för sig. Med hänsyn härtill och

i betraktande av att enligt den ifrågasatta lagstiftningen otillåtligheten av

en viss åtgärd göres beroende av syftet med densamma finner lagrådet det vara

av synnerlig vikt att stadganden av nu angivna art upptagas i lagen. Även

örn den blivande lagen icke skulle komma att innehålla några behörighetsregler,

torde i allt fall straffbeläggande i enlighet med kommissionens förslag av

uppenbart oriktiga eller missvisande framställningar vara påkallat, då förvrängda

framställningar i meddelanden till allmänheten i hög grad måste bidraga

att öka bitterheten av striderna på det ekonomiska området.

I anledning av vad lagrådet sålunda anfört yttrade departementschefen:

Lagrådet har förordat straffbeläggande i enlighet med kommissionens förslag

av uppenbart oriktiga eller missvisande framställningar i meddelanden,

avsedda att sprida kännedom örn stridsåtgärd. En dylik straffbestämmelse,

vilken enligt lagrådets mening förutsätter även tillägg till tryckfrihetsförordningen,

synes dock knappast kunna erhålla någon nämnvärd betydelse örn

den ej utsträckes att avse även missvisande eller oriktiga upplysningar överhuvud

örn stridsåtgärd, sålunda t. ex. även uppgifter av dylik art i tidningarnas

egna framställningar av en tvist och i deras kommentarer till densamma.

Då hela problemet om straffpåföljd för oriktiga framställningar i tryckt skrift

för närvarande är under utredning i samband med vissa andra tryckfrihetsfrågor,

anser jag mig icke kunna förorda den nu berörda kompletteringen av lagförslaget.

Det må anmärkas, att spörsmålet i någon mån regleras i det förslag

till lag angående tillägg till lagen örn medling i arbetstvister, som jag

ämnar senare i dag anmäla.

Av de i motionerna framställda yrkandena, som ha avseende å straffbestämmelsernas

utformning, må erinras örn följande.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

I motionerna 1: 287 och II: 500 har framhållits, att de i propositionen in
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Andra lagutskottets utlåtande Nr %9.

tagna ansvarighetsbestämmelserna böra undergå erforderliga ändringar med

beaktande av de principiella synpunkter, som angivits i motionerna.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa

ekonomiska stridsåtgärder innehåller straffbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse

med de stadganden, som föreslagits av kommissionen (se 19—

28 §§ i utkastet, sid. 16—18 här ovan i utskottets utlåtande).

Stadgandet i 23 § i utkastet om straff för den som, då kollektiv stridsåtgärd

vidtages mot familjeföretag, biträtt beslut örn åtgärden eller uppmanar eller

eljest söker förmå annan att deltaga däri, saknar dock motsvarighet i kommissionsförslaget.

Utskottet övergår härefter till en redogörelse för 24 § i utskottets förslag.

Denna paragraf motsvaras av 26 § i kommissionens förslag samt 18 § första

och andra styckena i propositionen.

I 26 § av kommis stons för slaget stadgas, att därest mot stridsåtgärd meddelats

förbud, som i 19 § avses, men åtgärden likväl anordnas eller fortsättes,

envar som åsidosätter förbudet genom att biträda beslut örn massåtgärd eller

genom att uppmana eller eljest söka förmå annan att deltaga däri eller ock

genom att vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd skall dömas till fängelse

elier, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till dagsböter, ej under

trettio.

För kommissionens motivering till 26 § lämnas redogörelse å sid. 141 i propositionen.

Å nyssnämnda sida i propositionen redogöres även för vad yttrandena över

kommissionsförslaget innehålla beträffande 26 §.

I det till lagrådet remitterade förslaget hade 18 § första stycket samma lydelse

som i propositionen (se sid. 158 här nedan i utskottets utlåtande) medan

motsvarighet saknades till andra stycket i propositionen.

Departementschefen anförde vid remissen rörande första stycket:

I det föregående har jag anfört betänkligheter mot skadeståndsansvarets anknytning

till biträdandet av beslut örn massåtgärd. Samma betänkligheter

göra sig gällande i fråga örn straffansvarets anordning. Jag har därför icke

bland straffbara handlingar upptagit biträdande av beslut örn kollektiv stridsåtgärd,

som blivit av domstolen förbjuden.

Enligt kommissionens förslag skulle straffpåföljd för uppmaning ej inträda

under annan förutsättning än att den kollektiva stridsåtgärden, trots förbudet,

anordnas eller fortsättes. Örn däremot t. ex. förbud utfärdats redan i anledning

av framställt hot och därefter någon gjorde sig skyldig till uppmaning

eller annat försök att förmå annan att deltaga i kollektiv stridsåtgärd, skulle

uppmaningen vara straffri, därest stridsåtgärden ej komme till stånd. I detta

avseende synes en skärpning av kommissionsförslaget påkallad. Sedan domstolen

i anledning av framställt hot örn olovlig kollektiv stridsåtgärd utfärdat

förbud, är det angeläget att agitation för stridsåtgärdens igångsättande icke

sker. En straffbestämmelse riktad mot sådan agitation är ägnad att inprägla

grundsatsen om respekt för den avkunnade domen.

Lagrådet erinrade, att örn vad lagrådet hemställt i fråga örn andra och

tredje styckena i 17 § av det remitterade förslaget iakttoges, orden »eller före
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

127

skrift» i förevarande paragraf borde utgå. Lagrådet hemställde, att första

stycket borde avfattas så, att stadgandet träffade envar som åsidosatte förbud

enligt 17 § genom att vidtaga kollektiv stridsåtgärd eller biträda beslut därom

eller uppmana eller eljest söka förmå annan att deltaga däri, så ock envar

som åsidosatte dylikt förbud genom att vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd.

Straffpåföljderna i första stycket borde bestämmas till fängelse eller

dagsböter, dock ej under trettio. Örn åläggandet att införa meddelande i tidning

ej fullgjordes, skulle den mot vilken stridsåtgärden riktades äga att på

den förpliktades bekostnad själv på lämpligt sätt föranstalta om sådant kungörande.

Örn däremot föreläggande att på visst sätt avlysa stridsåtgärd åsidosattes

samt stridsåtgärden belt eller delvis fortginge, borde till åsidosättandet

vara knuten en straffpåföljd av mera allvarlig innebörd, nämligen dagsböter

eller, örn upprepat föreläggande åsidosattes, dagsböter eller fängelse i högst

sex månader.

Beträffande de skäl, som lagrådet anfört i fråga örn denna paragraf, hänvisas

till sid. 186—187 i propositionen.

I anledning av vad lagrådet yttrat anförde departementschefen (sid. 199 i

propositionen), att han icke kunde tillstyrka straffansvarets anknytning till

biträdande av beslut örn kollektiv stridsåtgärd samt hänvisade härutinnan till

sin vid behandlingen av skadeståndsskyldigheten uttalade mening. I övrigt

överensstämde avfattningen av straffbestämmelsen med kommissionens förslag

(26 §) i förevarande punkt, vilket syntes vara att föredraga framför lagrådets

förslag. Lagrådets hemställan örn skärpning av straffsatserna föranledde

icke departementschefen till ändring i förslaget.

Propositionens förslag erhöll den lydelse, som återfinnes i lagtexten å sid.

158 här nedan i utskottets utlåtande.

Beträffande förevarande paragraf framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

I det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa

ekonomiska stridsåtgärder återfinnas mot 18 § första och andra styckena i

propositionen svarande stadganden i 25 §. Lydelsen av denna paragraf finnes

återgiven i lagtexten å sid. 19 här ovan i utskottets utlåtande.

En väsentlig skiljaktighet förefinnes mellan kommissionens och propositio- Utskottet.

nens lagförslag beträffande straffsystemet, i det att kommissionsförslaget innehåller

åtskilliga straffbestämmelser vilka sakna motsvarighet i propositionen.

I kommissionsförslaget stadgas sålunda straff i 20 och 21 §§ för vissa

överträdelser av behörighetsreglerna samt i 23 § för lämnande av oriktiga och

missvisande framställningar vid spridande av kännedom om kollektiv stridsåtgärd.

Har stridsåtgärd anordnats i syfte att av religiösa, politiska eller liknande

grunder utöva förföljelse mot någon, skall vidare enligt 24 § kommissionsförslaget

straff drabba den som biträtt beslut örn kollektiv stridsåtgärd

eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga däri, så ock

den som vidtagit annan stridsåtgärd ävensom den som hotar någon med strids
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

åtgärd. Om gods eller penningar avtvingas någon antingen genom att mot

honom riktas kollektiv stridsåtgärd eller hot därom eller genom att mot tredje

man riktas stridsåtgärd eller hot därom ävensom örn sådant tvång blivit försökt

men ej fullbordat, skall slutligen enligt 25 § kommissionsförslaget straff

ådömas den som biträtt beslut örn kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanar

eller eljest söker förmå annan att deltaga däri, så ock den som vidtagit

annan stridsåtgärd.

I detta sammanhang bortser utskottet från den i 24 § kommissionsförslaget

upptagna bestämmelsen örn straff för den som vidtager stridsåtgärd mot ämbets-

och tjänstemän m. fl. (jämför 7 § i kommissionsförslaget). Spörsmålet

härom har nämligen utskottet, såsom framgår av den allmänna motiveringen

(sid. 36—37), behandlat i sitt utlåtande nr 31.

Motionerna 11:495 samt 1:283 och 11:489 ansluta sig beträffande straffbestämmelsernas

utformning till kommissionsförslaget, varjämte i det vid motionerna

I: 283 och II: 489 fogade lagutkastet under 23 § upptagits ett stadgande

örn straff för den som, då lagstridig kollektiv stridsåtgärd vidtages

mot småföretag (jfr 10 § i utskottets förslag), biträtt beslut örn åtgärden

eller uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga däri. I övrigt gäller

enligt såväl kommissionsförslaget som nämnda motioner den regel, vilken

i propositionen erhållit karaktären av generell bestämmelse, att straff med anledning

av stridsåtgärd skall utgå allenast i vissa fall då sådan åtgärd anordnas

eller fortsättes i strid mot ett av domstol meddelat förbud.

Frågan örn de sanktioner, med vilka den föreslagna lagen skall vara utrustad,

utgör ett av de mest betydelsefulla spörsmålen i det föreliggande ärendet.

Utskottet vill då till en början erinra att utskottet i sitt utlåtande nr 47 vid

1934 års riksdag framhöll som eftersträvansvärt, att i en blivande lagstiftning

örn ekonomiska stridsåtgärder användningen av straff i största utsträckning

begränsades. Samtidigt framhöll emellertid utskottet att ett fullständigt

undvikande av kriminalisering måhända ej läte sig göra, därest lagen

skulle erhålla tillbörlig verkan. Enligt utskottets mening har kravet på en

begränsning av användningen av straff vunnit i styrka i och med att mål, som

avse tillämpningen av förevarande lagstiftning, föreslagits skola upptagas och

avgöras av en specialdomstol. Gives lagen den karaktär av strafflagstiftning

som både av kommissionen och, i något större utsträckning, i motionerna

1:283 och 11:489 föreslagits, synes lagstiftningens tillämpning icke böra

anförtros åt en specialdomstol, vars domar ej kunna överklagas. Under förutsättning

att en specialdomstol med tillräckligt kvalificerad sammansättning

inrättades samt behörighetsregler infördes jämte straff för överträdelse av

desamma, har lagrådet — med undantag för uppenbart oriktiga eller missvisande

framställningar i meddelanden, avsedda att sprida kännedom örn kollektiv

stridsåtgärd, vartill utskottet återkommer i det följande — icke ansett

det oundgängligen nödvändigt att straff inträdde innan förbud av domstol

meddelats.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet ansett sig kunna förorda

s. 129 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

129

propositionens förslag att straff skall inträda allenast viel överträdelse av ett

utav domstolen meddelat förbud mot stridsåtgärd.

Därjämte har utskottet i anslutning till de av utskottet förordade behörighetsreglerna

funnit sig böra föreslå straff för överträdelser av dessa regler.

Till denna fråga återkommer utskottet i det följande.

Beträffande det i viss mån fristående spörsmålet örn straff för uppenbart

oriktiga eller missvisande framställningar i meddelanden avsedda att sprida

kännedom örn kollektiv stridsåtgärd anser utskottet däremot på de skäl departementschefen

anfört — nämligen att hela problemet örn straffpåföljd för

oriktiga framställningar i tryckt skrift är under utredning i samband med vissa

andra tryckfrihetsfrågor — att i lagstiftningen för närvarande icke böra införas

bestämmelser i detta ämne.

Vad härefter angår frågan i vilken utsträckning överträdelser av ett utav

domstolen meddelat förbud mot stridsåtgärd böra bestraffas föreligger beträffande

kollektiva stridsåtgärder viss skiljaktighet mellan propositionens och

motionärernas förslag. Enligt propositionen stadgas straff allenast för uppmaning

eller annat försök att förmå någon till deltagande i en av domstol

förbjuden dylik åtgärd, men straffet är icke beroende av örn åtgärden verkligen

vidtages eller fortsättes. Enligt motionerna åter, vilka härutinnan överensstämma

med kommissionsförslaget, skall straff utgå endast örn åtgärden

trots förbudet anordnas eller fortsättes, men skall i sådant fall drabba ej

allenast den som uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga däri

utan även den som biträtt beslut örn åtgärden. I fråga örn andra än kollektiva

stridsåtgärder överensstämma samtliga förslag däri, att straff stadgas

för den som emot förbud vidtager eller fortsätter sådan åtgärd.

Av skäl, som utskottet under 18 § anfört, anser utskottet biträdande av beslut

örn olovlig kollektiv stridsåtgärd icke böra upptagas som straffgrundande

omständighet. Däremot finner utskottet erforderligt att på sätt i propositionen

föreslagits särskilt straff stadgas för den som efter domstols förbud uppmanar

eller eljest söker förmå annan att deltaga i kollektiv stridsåtgärd. Såsom

i propositionen föreslagits synes den skärpningen böra ske av kommissionsförslaget

att straff bör stadgas i dylikt fall även örn åtgärden icke anordnas

eller fortsättes.

Med de av utskottet föreslagna bestämmelserna örn straff för överträdelse

av förbud och av behörighetsreglerna, örn rätt för domstol att komplettera förbud

med vitesföreläggande samt om ställande av säkerhet och örn skadestånd

synes behovet av påföljder för vidtagande av förbjuden kollektiv stridsåtgärd

och av garanti för att dessa påföljder verkligen kunna utkrävas vara tillfredsställande

tillgodosett.

Utskottet har även, i huvudsaklig överensstämmelse med såväl propositionen

som motionerna, föreslagit straff för den som åsidosatt antingen specialdomstolens

förbud eller föreskrift genom att vidtaga eller fortsätta annan än

kollektiv stridsåtgärd eller ock domstolens föreläggande om avlysande av

stridsåtgärd.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. 2 avd. Nr 29.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Vacl angår straffskalan har propositionen föreslagit allenast dagsböter. I

de förutnämnda motionerna föreslås att straffet för åsidosättande av domstols

förbud skall vara fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

lägst trettio dagsböter. I det vid motionerna 1:283 och 11:489 fogade

lagutkastet föreslås tillika, att örn eljest domstolens föreläggande åsidosattes

samt stridsåtgärderna fortgå skall dömas till dagsböter eller om

upprepat föreläggande åsidosättes till dagsböter eller fängelse i högst sex

månader. Utskottet ansluter sig i denna del till propositionen. I 24 § i utskottets

förslag utgöres således straffsatsen av dagsböter.

Till 18 § tredje och fjärde styckena i propositionens lagförslag återkommer

utskottet under 27 § i utskottets förslag.

25 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § i kommis siemens förslag, däri stadgas,

i första stycket, att om massåtgärd anordnas i strid mot 2 §, envar som

biträtt beslut härom eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att

deltaga i åtgärden skall ådömas dagsböter eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, fängelse i högst ett år, samt

i andra stycket, att örn förening som jämlikt 2 § är behörig att vidtaga

massåtgärd anordnat sådan åtgärd utan att hava iakttagit vad i 3 § är stadgat,

envar som biträtt beslut örn åtgärden skall dömas till det i första stycket stadgade

ansvar.

I sin motivering till dessa stadganden erinrade kommissionen inledningsvis,

att bestämmelserna i 2 och 3 §§ avsåge att förbehålla anordnande av blockad

och bojkott ävensom, med vissa undantag, annan massåtgärd åt förening, som

uppfyllde i sagda paragrafer stadgade villkor. För att giva nödig effektivitet

åt berörda bestämmelser vore det ofrånkomligt att belägga åsidosättande

av desamma med straff.

Kommissionen anförde härefter:

Stadgandet i 20 § första stycket avser det fall att massåtgärd igångsatts

1 strid mot bestämmelserna i 2 §. Straff drabbar i första hand envar, som biträtt

beslut örn anordnande av sådan massåtgärd, och vidare den, som uppmanar

eller eljest söker förmå annan till deltagande i åtgärden. Straff latituden

omfattar dagsböter samt, vid synnerligen försvårande omständigheter,

fängelse i högst ett år. Såsom försvårande bör anses, bland annat, att massåtgärden

jämväl står i strid mot 10, 11, 12, 14 eller 15 §; på sätt vid dessa

paragrafer framhållits, äro där angivna stridsåtgärder ej i och för sig belagda

med straff. Är åter fråga örn massåtgärd, som anordnats i strid mot

2 §, och tillika är av beskaffenhet, som i 7, 8 eller 9 § avses, inträder straff

-— förutom enligt första stycket i 20 § — jämväl enligt 24 eller 25 §. För sådant

fall skall 4 kap. 1 § strafflagen vinna tillämpning.

I 20 § andra stycket är straff utsatt för det fall, att massåtgärd anordnats

av förening, som väl enligt 2 § är behörig att igångsätta sådan men ej fullgjort

vad i 3 § är stadgat med avseende å ställande av säkerhet. Härutinnan

har straff ansetts böra drabba endast dem, som besluta åtgärden; det har

ssuits icke skäligen kunna fordras, att den, som sedan beslutet örn massåtgärd

fattats, uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga i densamma, skulle

dessförinnan förvissa sig örn att vederbörlig säkerhet blivit ställd.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

131

I sitt yttrande över kommissionsförslaget ifrågasatte svenska arbetsgivareföreningen,

såsom framgår av redogörelsen här ovan under 2 §, huruvida ett

av behörig organisation fattat beslut örn massåtgärd under några omständigheter

skulle kunna få åberopas av andra än organisationens medlemmar och,

för den händelse denna fråga besvarades jakande, örn avgörande därvid skulle

vara industriens eller arbetsplatsens enhet, anslutning till annan organisation

eller annan grund.

Med den läggning det till lagrådet remitterade förslaget ävensom propositionens

lagförslag erhållit har såväl departementschefen som lagrådet saknat

anledning närmare yttra sig över förevarande stadganden.

Dessa hava emellertid i några av motionerna upptagits till behandling.

Sålunda hemställes i motionen II: 495 örn antagande av kommissionens förslag.

Det utkast till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, som bilagts motionerna

I: 283 och 11:489, upptager under 19 § bestämmelser som med allenast

ett par formella jämkningar överensstämma med 20 § i kommissionsförslaget.

I motionerna I: 287 och II: 500 har uttalats, att kommissionens förslag

örn behörighetsregler och ställande av säkerhet borde upptagas i lagen samt

att vid bifall till vad i dessa motioner anförts de i propositionen intagna ansvarighetsbestämmelserna

borde undergå erforderliga ändringar med beaktande

av de principiella synpunkter, som angivits i motionerna.

Slutligen kan erinras, att i motionerna I: 280 och II: 499 hemställts örn

införande i lagen av behörighetsregler i huvudsaklig överensstämmelse med

kommissionsförslaget.

I likhet med kommissionen finner utskottet att överträdelser av behörighetsreglerna

böra straffbeläggas och detta oavsett i vilken utsträckning brott mot

lagens bestämmelser i övrigt kriminaliseras.

Däremot har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka kommissionens förslag

såvitt blotta biträdandet av ett mot behörighetsreglerna stridande beslut

örn kollektiv stridsåtgärd straffbelagts, och får utskottet som skäl härför

åberopa vad utskottet under 18 § anfört vid behandlingen av motsvarande

fråga. Utskottet har i stället ansett straffpåföljden böra i första hand drabba

den eller dem som vidtagit stridsåtgärden.

Vad åter angår den som uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga

i en i strid mot behörighetsreglerna igångsatt åtgärd har kommissionen

stadgat straff, utom i de fall då åtgärden anordnats av en i och för sig behörig

förening vilken underlåtit att ställa säkerhet eller att efter anmaning

fylla uppkommen brist eller ställa ytterligare säkerhet. Som motiv för undantaget

har kommissionen anfört, att det icke skäligen kunde fordras att den,

som sedan beslut örn kollektiv stridsåtgärd fattats, uppmanat eller eljest sökt

förmå annan att deltaga i densamma, skulle dessförinnan förvissa sig örn att

vederbörlig säkerhet blivit ställd. Utskottet, som kan instämma i vad kommissionen

sålunda anfört, finner emellertid att samma skäl kunna anföras för

Utskottet.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

att överhuvudtaget från straff utesluta den som agiterat för en av förening

obehörigt vidtagen kollektiv stridsåtgärd. Ofta torde nämligen ett misstag

rörande en förenings behörighet enligt 2 § vara fullt lika ursäktligt som en

underlåtenhet att efterforska huruvida behörighet saknas därför att i 3 § stadgade

skyldigheter icke blivit uppfyllda. Utskottet har därför föreslagit en

bestämmelse av innebörd att agitation för en i strid mot behörighetsreglerna

anordnad åtgärd skall beläggas med straff allenast då åtgärden vidtagits av

annan än förening.

Beträffande den av svenska arbetsgivareföreningen i dess ovan (sid. 131)

återgivna yttrande väckta frågan vill utskottet framhålla följande. Enligt

kommissionens av utskottet biträdda ståndpunkt har en person som ej kan

läggas till last annat än att han deltagit i själva stridsåtgärden eller allenast

respekterat densamma ej därigenom gjort sig skyldig till överträdelse av behörighetsregeln.

Han ådrager sig alltså icke härigenom straffpåföljd. Vidare

må anmärkas att enligt 2 § i utskottets förslag arbetsinställelse i allmänhet

får vidtagas jämväl av annan än behörig förening.

Vad slutligen angår straffsatsen för överträdelse av förevarande stadgande

har utskottet funnit densamma böra bestämmas till dagsböter.

26 §.

26 § första stycket i utskottets förslag saknar motsvarighet i de tidigare

förslagen.

26 § andra stycket i utskottets förslag motsvarar 21 § i kommissions för slaget,

däri stadgas, att örn i 5 § andra stycket föreskriven anmälningsskyldighet

åsidosättes, den försumlige skall straffas med böter från och med fem till

och med tvåhundra kronor.

Handelskammaren i Gävle ifrågasatte i sitt utlåtande över kommissionsförslaget,

huruvida icke blott underlåtenhet att lämna ifrågavarande uppgifter

utan även lämnandet av oriktiga sådana borde förbindas med ansvar.

Departementschefen och lagrådet hava icke haft anledning att i sina yttranden

beröra förevarande stadgande i kommissionsförslaget.

I motionerna II: 495 samt I: 283 och II: 489 hemställes, att kommissionens

förslag måtte antagas.

I motionerna I: 287 och II: 500 har yrkats att, vid bifall till vad i dessa motioner

anförts rörande, bland annat, upptagande i lagen av kommissionens förslag

örn behörighetsregler och ställande av säkerhet, de i propositionen intagna

ansvarighetsbestämmelserna måtte undergå erforderliga ändringar.

Lämnandet av medvetet oriktiga uppgifter vid fullgörandet av den i 5 §

stadgade uppgifts- eller anmälningsskyldigheten torde böra straffbeläggas.

Straffet synes i detta fall böra bestämmas till dagsböter.

Underlåtenhet att fullgöra den i 5 § sista stycket i utskottets förslag föreskrivna

anmälningsskyldigheten synes böra medföra ett lindrigt bötesstraff.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

133

27 §.

Första stycket i denna paragraf saknar motsvarighet i kommissionsförslaget

men motsvarar 18 § tredje stycket i propositionens lagförslag. Andra stycket

motsvarar 29 § i kommissionens och 18 § fjärde stycket i propositionens lagförslag.

18 § tredje stycket i propositionens lagförslag, som har den lydelse lagtexten

å sid. 158 här nedan i utskottets utlåtande utvisar, infördes efter hemställan

av lagrådet, vars yttrande i denna del återgives å sid. 187 i propositionen.

Beträffande 18 § andra stycket i det till lagrådet remitterade förslaget, som

härutinnan i sakligt hänseende helt överensstämmer såväl med 29 § i kommissionens

som med det å sid. 159 i utskottets utlåtande återgivna fjärde stycket

av 18 § i propositionens förslag, hade lagrådet ingen erinran att framställa.

I tre motioner framställas yrkanden rörande förevarande paragraf.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

Det utkast till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, som vidfogats motionerna

I: 283 och 11:489, upptar under 26 och 28 §§ (se sid. 17 och 18 här

ovan i utskottets utlåtande) bestämmelser motsvarande 18 § tredje och fjärde

styckena i propositionen.

Då de i 18 § tredje och fjärde styckena i propositionen upptagna stadgandena

synas kunna få tillämpning även å de i utskottets förslag införda

bestämmelserna i 25 och 26 §§ ha förstnämnda stadganden med en formell

jämkning upptagits i en särskild paragraf närmast efter de båda sistnämnda.

28 §.

Denna paragraf motsvarar 37 § i kommissionens och 19 § i propositionens

lagförslag.

Enligt 37 § i kommissionsförslaget skola mål angående överträdelser av

lagen handläggas av de allmänna domstolarna. Förseelse, som avses i 21 §,

skall åtalas vid rätten i den ort, där föreningen har sitt säte. I andra fall

skall talan anhängiggöras vid rätten i den ort, där den näringsverksamhet bedrives,

som avses med vidtagen eller ifrågasatt stridsåtgärd, eller, örn åtgärden

ej avser sådan verksamhet, vid rätten i den kränktes hemvist. Om talan om

ansvar ej föres, får svaranden även sökas, där han är skyldig att svara i mål

örn gäld i allmänhet. Äro flera kränkta genom en stridsåtgärd, får talan för

dem gemensamt föras vid varje domstol, som enligt vad ovan sagts är behörig

för en av dem. I 38—46 §§ ges närmare bestämmelser örn rättegången. I 43 §

av kommissionsförslaget föreslås sålunda inrättande av en nämnd med säte i

Stockholm samt med uppgift att avgiva yttrande till rätten i fråga örn behörighet

enligt 2 eller 3 § att vidtaga stridsåtgärd ävensom i fråga, huruvida

sådan åtgärd är att anse såsom förbjuden enligt lagen. Rätten skall inhämta

nämndens yttrande på yrkande av part, såframt det ej prövas vara utan betydelse

för målet, ävensom när rätten eljest finner det erforderligt. Denna nämnd

Utskottet.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

skall enligt 44 § bestå av ordförande och åtta ledamöter, vilka förordnas av

Konungen för viss tid. Ordföranden och vice ordföranden skola vara lagkunniga

och i domarvärv erfarna. En ledamot skall äga särskild insikt och erfarenhet

i såväl arbetsförhållanden som ekonomiska förhållanden i allmänhet.

Övriga ledamöter skola företräda de intressen, som hänföra sig till arbetsgivare

och arbetare, jordbruk, grosshandel, detaljhandel och industri. Nämnden

är beslutför med ordförande och fyra ledamöter. Bland de ledamöter, som

företräda särskilda intressen, skall ordföranden tillkalla dem, som i det särskilda

fallet äga den största sakkunskapen. Motsatta intressen skola emellertid

örn möjligt bliva i lika mån företrädda. Den mening, varom de flesta förenat

sig, utgör nämndens beslut. '' Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsröst.

Kommissionens motivering återfinnes å sid. 36—38 samt 75—80 i kommissionens

betänkande.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande

de föreslagna bestämmelserna örn rättegången återfinnes å sid. 42—44 i

propositionen.

I det till lagrådet remitterade förslaget (sid. 153 i propositionen) föreslogs

i 19 §, att mål, som avsåge tillämpningen av lagen, skulle upptagas och avgöras

av en för hela riket gemensam domstol, benämnd domstolen för ekonomiska

stridsåtgärder. Domstolen skulle hava sitt säte i Stockholm samt bestå av

ordförande och åtta ledamöter, vilka skulle förordnas av Konungen för viss

tid. Ordföranden och en ledamot, vilken förordnades att vara vice ordförande,

skulle vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Bland övriga ledamöter

skulle finnas företrädare för de viktigaste närings- eller yrkesintressen,

som berördes av lagen. För vice ordföranden och övriga ledamöter förordnade

Konungen ersättare. Domstolen skulle vara domför med ordförande

och fyra ledamöter. Bland ledamöter och ersättare, som företrädde särskilda

intressen, skulle ordföranden tillkalla dem, som i det särskilda fallet ägde största

sakkunskap, därvid emellertid också skulle iakttagas, att motsatta intressen

örn möjligt bleve i lika mån företrädda.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen i sin allmänna motivering.

En äv de viktigaste frågorna i förevarande lagstiftningskomplex gäller anordningen

av rättegången i mål rörande de stridsåtgärder, som enligt den föreslagna

lagen skulle förbjudas. Den sakkunniges förslag förutsatte att målen

skulle prövas av de allmänna domstolarna. Samma ståndpunkt har kommissionen

intagit, efter att lia vägt fördelar och nackdelar av en specialdomstol

för dessa mål. Men kommissionen har, ehuru med uttalad tvekan, föreslagit

inrättandet av ett centralt organ i form av en nämnd, av vilken domstolarna

skulle kunna inhämta yttrande i frågor rörande lagens rätta tillämpning.

Nämndens yttranden skulle icke vara bindande för domstolarna. Det förutsättes

i betänkandet att nämndens verksamhet i största möjliga utsträckning

skulle göras oberoende av utredningen i de särskilda fallen och inriktas på

principfrågorna.

Vid avvägandet av fördelar och olägenheter av en specialdomstol har kommissionen

först framhållit betydelsen av att få ett snabbt avgörande i de en
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

135

skilda fallen och att så fort som möjligt vinna en enhetlig praxis rörande lagens

tillämpning. På detta ömtåliga område innebär det enligt kommissionen

en stor nackdel örn målen komme att anhängiggöras vid ett flertal skilda

underrätter, där man kan förvänta i viss mån stridiga domar, och örn sedermera

avsevärd tid måste förflyta innan man efter målens dragande under högsta

instans någorlunda säkert kan bedöma rättstillämpningens inställning.

Det är också tydligt, säger kommissionen vidare, att man här rör sig på områden,

för vilka de allmänna domstolarna stå jämförelsevis främmande. De

skäl, som tala mot en specialdomstol och vilka kommissionen funnit väga över,

äro först och främst de allmänna som alltid kunna åberopas mot inrättandet

av specialdomstolar. Vidare hänvisas till det förhållandet att den nya lagstiftningen

i viss utsträckning skulle enligt kommissionsförslaget få karaktären

av strafflagstiftning och att det vore betänkligt att i brottmål betaga

parterna möjlighet att draga målen under högre instans. Vidare framhållas

svårigheterna med utredningen. Mål enligt den föreslagna lagen måste i stor

utsträckning komma att kräva utredning genom vittnesbevisning. Kommissionen

anför ock att en stor del av målen komme att bliva av mindre ekonomisk

betydelse och därför icke kunde bära de stora kostnaderna för behandling vid

en central domstol.

I ett stort antal yttranden över förslaget har dock, såsom framgår av den

föregående redogörelsen, den meningen hävdats, att inrättandet av en specialdomstol

vore en lämpligare utväg än den av kommissionen föreslagna anordningen

med en rådgivande nämnd.

Efter övervägande av de olika synpunkter, som kunna göras gällande i denna

fråga, har jag stannat vid att förorda inrättandet av en specialdomstol för

mål enligt den föreslagna lagen. De olägenheter, som ansetts förenade med

en sådan anordning, minskas uppenbarligen om lagen erhåller den läggning,

som jag föreslår, och sålunda kriminalisering i största utsträckning undvikes.

Fördelarna av en specialdomstol synas mig å andra sidan uppenbara. Jag

hänvisar i detta avseende till de skäl som kommissionen själv framhållit och

till vad i remissyttrandena ytterligare anförts angående vikten av att de nya

bestämmelsernas tillämpning anförtros åt en särskilt för ändamålet inrättad

domstol.

Det förtjänar nämnas, att i Norge i samband med den nya bojkottlagstiftningen

1933 en specialdomstol för bojkottmål blivit upprättad, vid sidan av

den arbetsdomstol, som där liksom i Sverige tidigare inrättats. Enligt vad inhämtade

uppgifter giva vid handen, har erfarenheten från denna domstols

verksamhet bekräftat lämpligheten av en specialdomstol för detta slags mål.

I sin särskilda motivering till 19 § anförde departementschefen:

Den särskilda domstol för ekonomiska stridsåtgärder, som skall inrättas,

torde böra ha i huvudsak den sammansättning, som i kommissionsförslaget

tillämnats den rådgivande nämnden. Genom att plats beredes bland suppleauterna

för representanter jämväl för vissa andra intressen än de särskilt angivna,

torde vinnas ytterligare garantier för att domstolen har tillgång till personer

med erforderliga specialinsikter.

Lagrådet ansåg sig böra förorda, att rättsskipningen i förevarande slag av

mål anförtroddes åt en specialdomstol av ungefärligen den i det remitterade

förslaget angivna beskaffenheten. Lagrådet framhöll vid sin närmare granskning

av 19 §, att det måste anses vara av vikt att, förutom den juridiska expertisen

och fackintressena, även en mera allmän sakkunskap på hithörande

områden bleve representerad i den föreslagna domstolen. Det syntes därför,

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

i likhet med vad kommissionen tänkt sig rörande den rådgivande nämnden,

böra föreskrivas, att en ledamot i domstolen skulle äga särskild insikt och erfarenhet

i såväl arbetsförhållanden som ekonomiska förhållanden i allmänhet.

Lagrådets motivering för dess tillstyrkande av en specialdomstol återfinnes

å sid. 156 och 157 i propositionen.

Departementschefen anförde i anledning av lagrådets yttrande, a.tt han ej

hade något att erinra mot att i lagtexten infördes en föreskrift örn den av lagrådet

ifrågasatta kvalifikationen för en av domstolens ledamöter.

Propositionens förslag har i anslutning till vad departementschefen anfört

givits samma lydelse som det remitterade förslaget, dock att i 19 § andra

stycket inskjutits orden »En ledamot skall äga särskild insikt och erfarenhet

i såväl arbetsförhållanden som ekonomiska förhållanden i allmänhet».

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

I motionerna I: 283 och II: 489 föreslås att mål, som avse tillämpningen av

lagen, skola upptagas och avgöras av arbetsdomstolen. I det vid nämnda motioner

fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder ha i 35—- 38 §§ upptagits bestämmelser örn rättegången, varjämte i ett särskilt utkast

föreslås visst tillägg till lagen den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol. I 35 § av

förstnämnda utkast stadgas — förutom att mål, som avse tillämpningen av

lagen, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen — att för behandling av sådana

mål skola utöver de ledamöter jämte ersättare, som förordnas enligt lagen örn

arbetsdomstol, av Konungen för en tid av två år i sänder utses två ledamöter

med särskild insikt i handel och två ledamöter med särskild insikt i jordbruk

jämte ersättare för dem. Domstolen skall i mål av nu ifrågavarande beskaffenhet

vara domför med ordförande och fyra ledamöter. Ordföranden skall

bland ledamöter och ersättare, som företräda särskilda intressen, tillkalla dem,

som i det särskilda fallet äga den största sakkunskapen, varvid emellertid också

skall iakttagas, att motsatta intressen örn möjligt bliva i lika mån företrädda.

Ett spörsmål av synnerlig vikt i förevarande lagstiftningsärende är frågan

åt vilken eller vilka dömande myndigheter tillämpningen av lagen bör anförtros.

Utskottet har härvid haft att taga ställning till tre olika förslag. Enligt

propositionen skall en allenast för dessa mål avsedd specialdomstol inrättas

såsom enda instans. I motionerna I: 283 och II: 489 föreslås att arbetsdomstolen,

d. v. s. den för avgörandet av tvister örn kollektivavtal redan

inrättade specialdomstolen, skall äga att med i viss mån ändrad sammansättning

upptaga och slutligt avgöra jämväl mål enligt den nu föreslagna lagen.

I motionen 11:495 hemställes att i enlighet med kommissionens förslag lagens

handhavande måtte anförtros åt de allmänna domstolarna.

I likhet med föredragande departementschefen och lagrådet anser utskottet,

att ifrågavarande mål icke böra avgöras av de allmänna domstolarna.

Vad härefter angår frågan huruvida en ny specialdomstol bör inrättas eller

lagens handhavande anförtros åt arbetsdomstolen, låt vara med en något änd
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

137

rad sammansättning, synes spörsmålet härom vara mera tveksamt. Då utskottet

även härutinnan följt propositionen hava skälen härtill i huvudsak varit

följande. Arbetsdomstolen är en uteslutande för slitande av vissa arbetstvister

inrättad domstol under det att den nu ifrågasatta lagstiftningen skulle i

väsentlig mån äga tillämpning å tvister inom andra områden av det ekonomiska

livet. Därest arbetsdomstolen tilldelas uppgiften att jämväl vara specialdomstol

för mål enligt den nya lagen torde en ganska genomgripande omdaning

av dess sammansättning och arbetssätt bliva nödvändig. Sålunda kan

det bland annat ifrågasättas, huruvida icke domstolen skulle nödgas arbeta på

avdelningar. Vidare torde man enligt utskottets mening icke helt kunna bortse

ifrån att det kan föreligga risk för att det obestridliga förtroende, som arbetsdomstolen

tillvunnit sig, skulle kunna äventyras därest domstolen finge handlägga

jämväl mål på ett vidsträckt, av lagstiftningen förut ej reglerat område

och enligt en provisorisk lag.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att i Norge, vid införandet av

den nya bojkottlagstiftningen, inrättades en särskild domstol för dessa mål,

vid sidan av den arbetsdomstol som där liksom i Sverige tidigare inrättats.

övervägande skäl synas därför tala för att under lagens provisoriska giltighetstid

mål angående tillämpningen av densamma upptagas och avgöras av

en särskild domstol utav den i propositionen angivna beskaffenheten. Utskottet

vill i detta sammanhang erinra örn vad departementschefen anfört i motiveringen

till förevarande paragraf, nämligen att genom att plats beredes bland suppleanterna

för representanter för vissa andra intressen än de i paragrafen särskilt

angivna ytterligare garantier torde vinnas för att domstolen har tillgång

till personer med erforderliga specialinsikter.

Genom de kompletteringar utskottet föreslagit i propositionen, särskilt beträffande

behörighetsreglerna, torde det kunna förväntas, att domstolens och

där anställda tjänstemäns, särskilt åklagarens, arbetsuppgifter komma att

ökas, omständigheter vartill hänsyn lärer böra tagas vid bestämmande av anslaget

till domstolen.

29 och 30 §§.

Dessa paragrafer motsvara 36 § i kommissionens samt 20 och 21 §§ i propositionens

förslag.

I 36 § av kommissionens förslag stadgas, att det åligger allmän åklagare

att beivra förseelser mot lagen. Talan örn ansvar för förseelse, som omförmäles

i 20, 22, 23, 24, 25 eller 26 § i kommissionsförslaget, så ock örn förbud

mot stridsåtgärd, som vidtagits eller varom hot framställts, må föras förutom

av den, som därigenom blivit kränkt, av sammanslutning för främjande av

yrkes- eller fackintressen, av vilken denne är medlem, såframt sammanslutningen

äger att kära inför domstol. Föres talan av åklagaren, åge han ock

yrka förbud mot stridsåtgärd.

Kommissionens motivering till 36 § återfinnes å sid. 75 och 76 i kommissionens

betänkande (jämför propositionen sid. 143).

I det till lagrådet remitterade förslaget stadgades i 20 §, att vid domstolen

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

skulle vara anställd en åklagare för utförande av allmänt åtal i mål, varom i

18 § förmäldes. Åklagare förordnades av Konungen. Enligt 21 § i samma

förslag finge talan om förbud eller föreskrift enligt 17 § föras, förutom av

den som genom stridsåtgärden eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning

för främjande av närings- eller yrkesintressen, av vilken denne vore

medlem, såframt sammanslutningen ägde kära inför domstol. Talan örn ansvar

enligt 18 § skulle få föras, förutom av åklagaren och målsägande, av

sammanslutning som nyss sagts.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen:

Såsom framgår av den allmänna motiveringen skall vid domstolen för ekonomiska

stridsåtgärder även upptagas mål rörande ansvar för överträdelse av

förbud.

Rätten att föra talan örn ansvar torde böra tillkomma förutom målsäganden

och sådan sammanslutning, som skulle äga påyrka förbuds utfärdande, även

åklagare. De betänkligheter, som kunnat riktas mot kommissionens förslag

angående allmänt åtal vid ett stort antal förseelser, minskas uppenbarligen väsentligt,

när de straffbara förseelserna begränsas så som skett i departementsförslaget.

Åklagarens talerätt betingas därav att förseelsen utgör överträdelse

av domstolens dom. Bestämmelser örn rätten att föra talan örn. ansvar

ha upptagits i 21 § andra stycket departementsförslaget.

För utförande av allmänt åtal torde vid domstolen böra vara anställd en

särskild åklagare. Bestämmelser örn åklagaren äro upptagna i 20 §.

I 21 § första stycket regleras talerätten i mål om förbud mot olovlig stridsåtgärd.

Enligt min mening tala övervägande skäl mot att åklagaren medgives

rätt att föra talan härom. Däremot ansluter jag mig till kommissionens ståndpunkt

att i paragrafen omförmäld sammanslutning må oberoende av bemyndigande

från den av, stridsåtgärden angripne föra talan om förbud. För skadeståndstalan

är målsägandens medverkan givetvis erforderlig.

Lagrådet fann 20 § böra ändras därhän, att dels hinder ej mötte att i fall

av behov anställa mer än en åklagare vid domstolen dels ock utförande av

talan örn förbud inrymdes bland åklagares åligganden. Lagrådet hemställde

vidare om sådan komplettering av första stycket i 21 §, att talan örn förbud

finge föras jämväl av vid domstolen anställd åklagare på anmälan av annan

målsägande än sådan sammanslutning, som avsåges i paragrafen.

Rörande de skäl, som lagrådet härutinnan anfört, hänvisas till propositionen

sid. 188.

Departementschefen anförde härefter:

Enligt 20 och 21 §§ i det remitterade förslaget kan, i överensstämmelse

med vad kommissionen hemställt, talan örn förbud föras, förutom av den som

genom stridsåtgärden eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning för

främjande av närings- eller yrkesintressen, av vilken denne är medlem. Då

såväl härigenom som genom möjligheten för den kränkte att erhålla fri rättegång

med _ rättegångsbiträde erforderlig hänsyn tagits till målsägandens berättigade

intressen, anser jag ej tillräcklig anledning föreligga att biträda

lagrådets hemställan att jämväl åklagaren, mot vad eljest gäller beträffande

civilmål, skulle vara skyldig att föra talan om förbud. En dylik bestämmelse

skulle dessutom medföra åtskilliga praktiska olägenheter nied hänsyn

till åklagarens arbetsuppgifter.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

139

För att hinder ej må möta att i fall av behov anställa mer än en åklagare

vid domstolen, föreslår jag i anslutning till vad lagrådet hemställt en jämkning

i 20 §.

I propositionens förslag har i anslutning till vad departementschefen anfört

20 § erhållit följande avfattning: »Vid domstolen skola vara anställda en

eller, där så erfordras, flera åklagare för utförande av allmänt åtal i mål varom

i 18 § sägs. Åklagare förordnas av Konungen.» 21 § i propositionens

förslag har samma lydelse som i det remitterade förslaget.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa

ekonomiska stridsåtgärder innehåller i 36 och 37 §§ stadganden, vilka motsvara

20 och 21 §§ i propositionens lagförslag. I förstnämnda paragrafer,

vilka återgivas å sid. 19 här ovan i utskottets utlåtande, hava de av lagrådet

gjorda erinringarna beaktats, varjämte desamma med hänsyn till övriga bestämmelser

i lagutkastet erhållit en från propositionens förslag något skiljaktig

avfattning.

Beträffande avfattningen av förevarande båda paragrafer har utskottet anslutit

sig till motsvarande stadganden i propositionen, allenast med de jämkningar,

som betingats därav att förseelser mot de av utskottet föreslagna 25

och 26 §§ givetvis även böra falla under allmänt åtal samt att ansvarstalan

enligt 25 § därjämte bör tillkomma, förutom målsägande, närings- eller yrkessammanslutning

av vilken denne är medlem. Vid förseelse mot 26 § kan uppenbarligen

målsägandetalan icke ifrågakomma.

31 §.

Denna paragraf motsvarar 42 § i kommissionens och 22 § i propositionens

förslag.

I 42 § av kommissionsförslaget stadgas, att örn i mål, som avses i förslaget,

tvist uppkommer örn fråga, vilken är av beskaffenhet att enligt lagen örn arbetsdomstol

böra avgöras av arbetsdomstolen, rätten skall hänvisa parterna

att där utföra sin talan beträffande denna fråga samt att målet skall vila i

vad det beror av sagda fråga.

Kommissionens motivering till 42 § återfinnes å sid. 144 och 145 i propositionen.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande

42 § lämnas å sid. 145 i propositionen.

I 22 § i det till lagrådet remitterade förslaget (se sid. 154 i propositionen)

stadgades i första stycket, att örn en vid domstolen anhängiggjord talan grundades

därå, att visst förfarande strede, förutom mot vad i lagen vore stadgat,

jämväl mot kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal, domstolen finge till

prövning upptaga talan även i vad den grundades å sådan omständighet. I

andra stycket stadgades, att om eljest i mål vid domstolen för ekonomiska

TJtskottet.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

stridsåtgärder tvist yppades om fråga, vilken vore av beskaffenhet att enligt

lagen örn arbetsdomstol böra avgöras av arbetsdomstolen, och örn målets utgång

vore därav beroende, förstnämnda domstol ägde pröva jämväl denna

fråga. Dock finge domstolen, där det funnes lämpligt, hänvisa parterna att

vid arbetsdomstolen utföra sin talan beträffande frågan. I sådant fall skulle

målet vila i avbidan på frågans avgörande.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen:

En stridsåtgärd som är otillåten enligt förevarande lagförslag kan stundom

vara stridande även mot gällande kollektivavtal eller mot föreskrift i lagen örn

kollektivavtal.^ Frågan örn åtgärdens olovlighet kan under sådana omständigheter

prövas såväl av domstolen för ekonomiska stridsåtgärder som av arbetsdomstolen.

Då med departementsförslagets läggning de allmänna domstolarna

äro helt uteslutna från befattning med hithörande spörsmål, torde däremot

kollision med de allmänna domstolarnas behörighetsområde kunna inträffa

huvudsakligen på det sätt, att under rättegång vid allmän domstol angående

hyres- eller arbetsförhållande svaranden gör gällande att en verkställd uppsägning

av avtal skall ^såsom stridsåtgärd anses ogiltig. Det är tydligt att

prövningen av dylik fråga tillkommer specialdomstolen.

I första stycket av förevarande paragraf — vilket saknar motsvarighet i

kommissionsförslaget — har upptagits ett stadgande som möjliggör för domstolen

för ekonomiska stridsåtgärder att, då olika grunder åberopas för en

talan örn t. ex. skadestånd i anledning av viss stridsåtgärd, pröva denna talan

i hela.dess omfattning. Stadgandet torde vara av betydelse bl. a. för sådana fall

då ovisshet råder huruvida den ena eller andra lagen är tillämplig. Med hänsyn

till de föreslagna reglerna örn växlande sammansättning av domstolen efter

beskaffenheten av de särskilda målen torde några betänkligheter icke behöva

uppstå mot en utvidgning av dess behörighet i de undantagsfall, varom här är

fråga. Någon ovillkorlig skyldighet för domstolen att pröva en talan i vad

den grundar sig på kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal föranledes icke

av stadgandet. Befinnes exempelvis påståendet örn stridsåtgärdens olovlighet

enligt plagen örn ekonomiska stridsåtgärder uppenbart ogrundat, medan däremot

åtgärden synes stridande mot kollektivavtal, torde detta utgöra en anledning''

för domstolen att undandraga sig prövning av talan såvitt den grundas

å sistnämnda^ omständighet. Det står i sådant fall kärandeparten fritt att,

sedan hans på förevarande lag grundade talan ogillats, vända sig till arbetsdomstolen

samt där åberopa kollektivavtalet såsom skäl för sitt anspråk.

Bestämmelsen i 42 § kommissionsförslaget har motiverats därmed att det

vöre olämpligt att överlämna at allmän domstol att ingå på bedömande av

frågor rörande kollektivavtal. Såvitt angår den här ifrågavarande specialdomstolen

torde av skäl som nyss anförts ett dylikt förbud mot prövning av

»för-frågor» som hänföra sig till kollektivavtal icke vara erforderligt. För

undvikande av onödig omgång i fall då dylik tvistefråga uppkommer i ett mål

har därför i andra stycket av 22 § i departementsförslaget stadgats att domstolen

äger själv avgöra frågan, dock med rätt att hänskjuta avgörandet till

arbetsdomstolen örn detta finnes lämpligt.

Lagrådet lämnade förevarande stadgande utan erinran.

Propositionens förslag överensstämmer med det remitterade förslaget.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

141

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser avsedda att reglera s. 1c.

kollisionsfall mellan arbetsdomstolen och domstolen för ekonomiska stridsåtgärder.

Beträffande dessa fall har departementschefen framhållit att några betänkligheter

icke torde behöva uppstå mot en utvidgning av domstolens för

ekonomiska stridsåtgärder behörighet i de undantagsfall varom här vore fråga.

Vid sitt godkännande av paragrafen utgår utskottet ifrån att arbetsdomstolens

kompetensområde i största möjliga utsträckning lämnas orubbat och att det,

som departementschefen framhållit, endast blir i undantagsfall som reglerna

i förevarande paragraf erhålla tillämpning.

32 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i propositionens förslag.

Kommissionsförslaget innehåller i 38—41 samt 45 och 46 §§ vissa bestämmelser

örn rättegången, vilka i det föregående icke närmare berörts. I avseende

å rättegången skall enligt förslaget i huvudsak gälla vad i lag är stadgat

örn brottmål, även örn talan ej grundar sig å handling, som är belagd med straff.

Rätten skall sörja för fullständig utredning och äger för sådant ändamål inkalla

vittnen och i övrigt införskaffa bevisning. Rätten må anlita polismyndighet

för verkställande av erforderlig undersökning, ändå att talan örn

ansvar ej föres.

I det till lagrådet remitterade förslaget stadgades i 23 §, att med avseende

å domstolen för ekonomiska stridsåtgärder och rättegången därstädes i tillämpliga

delar skulle gälla vad som vore stadgat dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen

örn arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14 samt 16 §§ lagen örn fri rättegång.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen:

Åtskilliga av de regler, vilka enligt lagen örn arbetsdomstol gälla beträffande

denna domstol, äro av den beskaffenhet att de lämpa sig för tillämpning

även vid den nya specialdomstolen. Detta gäller framför allt rättegångsreglerna.

I 23 § av departementsförslaget ha genom hänvisning till lagen

örn arbetsdomstol angivits de stadganden — 7, 8, 9, 15 samt 16—28 §§ —

vilka torde böra erhålla motsvarande giltighet med avseende å domstolen för

ekonomiska stridsåtgärder och rättegången därstädes.

Hänvisningen till 7—9 §§ lagen örn arbetsdomstol innebär: att ordföranden,

i händelse såväl ledamot som ersättare äro förhindrade, äger tillkalla annan

lämplig person; att ledamot som ej avlagt domared skall avlägga sådan ed

inför ordföranden eller allmän underrätt; samt att domstolen skall på kallelse

av ordföranden sammanträda så ofta det erfordras och, där det prövas nödigt,

jämväl utom Stockholm. Jämlikt 15 § må talan ej fullföljas mot domstolens

beslut. Bland rättegångsföreskrifterna (16—26 §§) märkas särskilt: 19 § enligt

vilken domstolen själv äger inkalla vittnen och i övrigt inskaffa utredning;

21 § vilken medger domstolen befogenhet att förelägga och utdöma vite samt

besluta kvarstad eller skingringsförbud; ävensom 26 § enligt vilken parterna

äga utan avgift erhålla utskrift av domstolens dom och protokoll. Slutligen

må anmärkas 27 §, som beträffande i lagen ej särskilt behandlade frågor föreskriver

tillämpning av vad om rådhusrätt är stadgat.

Beträffande arbetsdomstolen äger lagen om fri rättegång icke tillämpning.

Något behov av fri rättegång därstädes har icke ansetts föreligga, då talan

Utskottet.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

i allmänhet föres av arbetsgivar- eller arbetarorganisation. Då det gäller

domstolen för ekonomiska stridsåtgärder torde emellertid förhållandena bliva

i viss mån annorlunda. I tvister som tillhöra denna domstol kunna säkerligen

även personer som icke äro anslutna till dylik organisation i större utsträckning

förväntas bliva parter. Enligt kommissionsförslaget, vilket förutsatte att

målen skulle handläggas av de allmänna domstolarna, behövde särskilda föreskrifter

icke meddelas för att fri rättegång skulle kunna beviljas i sådana mål;

lagen örn fri rätteång blev utan vidare tillämplig beträffande dessa. Då det

med hänsyn till förevarande lagstiftnings provisoriska karaktär icke lärer

kunna, ifrågasättas att vidtaga ändring i lagen örn fri rättegång, bör denna

lämpligen göras tillämplig å mål vid den nya specialdomstolen genom stadgande

i den nu föreslagna lagen. Dylikt stadgande har införts i 23 §.

Bestämmelserna i 38 § första stycket andra punkten i kommissionsförslaget

örn befogenhet för domstol att anlita polismyndighet jämväl i mål, där talan

örn ansvar ej föres, har ansetts innefatta en processuell nyhet, som icke är

oundgänglig, och har därför icke medtagits i departementsförslaget.

Lagrådet anförde, att till vad i 23 § stadgades torde, bland annat med hänsyn

till de betydande svårigheter beträffande utrednings verkställande, som

kunde uppstå för domstolen och där anställd åklagare, ävensom angelägenheten

av att ett framställt yrkande om förbud måtte kunna prövas och avgöras med

största möjliga snabbhet, böra göras ett tillägg av innehåll, att domstolen och

åklagaren finge, ändå att talan örn ansvar ej fördes, anlita polismyndighet för

verkställande av erforderlig undersökning (jfr 38 § första stycket andra punkten

i kommissionsförslaget).

Departementschefen föreslog, i anledning av vad lagrådet yrkat och i viss

anslutning till kommissionens förslag i 38 § första stycket andra punkten, ett

tillägg örn rätt för domstolen att anlita polismyndighet för verkställande av

erforderlig undersökning i mål örn meddelande av förbud eller föreskrift enligt

17 § samt i mål om ansvar enligt 18 §.

I propositionens lagförslag har 23 § avfattats i enlighet med vad departementschefen

sålunda föreslagit.

Beträffande förevarande paragraf framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen 11:495 yrkas, att kommissionsförslaget måtte antagas.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag om vissa ekonomiska

stridsåtgärder innehåller i 38 § ett stadgande, som motsvarar 23 § i

propositionens förslag. Börsta punkten i sistnämnda paragraf har med erforderlig

formell jämkning upptagits såsom första punkt i 38 § i lagutkastet. I

stället för andra punkten i 23 § i propositionens förslag återfinnes i 38 § i

lagutkastet, i anslutning till vad lagrådet föreslagit, ett stadgande av innehåll,

att domstolen och där anställd åklagare må, ändå att talan örn ansvar ej föres,

anlita polismyndighet för verkställande av erforderlig undersökning.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

143

Utskottet har beträffande nu ifrågavarande stadganden icke funnit anledning Utskottet.

föreslå annan saklig ändring i propositionens lagförslag än som betingas därav

att domstolen synts böra äga möjlighet att anlita polismyndighet för verkställande

av utredning jämväl i mål örn ansvar enligt 25 § i utskottets förslag.

Att åklagaren äger anlita polismyndighet i mål rörande ansvar följer av redan

gällande regler.

33 §.

Denna paragraf motsvarar 24 § i propositionens förslag.

I kommissionsförslaget finnes ingen motsvarighet till förevarande bestämmelse.

I det till lagrådet remitterade förslaget (se sid. 154 i propositionen) stadgades

i 24 §, att, ändå att enligt förslaget viss åtgärd ej finge äga rum eller

vore belagd med straff, tvång eller försök till tvång medelst hot örn sådan

åtgärd ej i något fall skulle föranleda ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap.

10 § strafflagen. Ej heller skulle hot örn åtgärd, varom nu sagts, föranleda

straff enligt 15 kap. 23 § strafflagen.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen i sin allmänna motivering

:

Uppmärksammas bör att det föreliggande lagförslagets förbud mot vissa

stridsåtgärder lärer få en återverkan å stadgandena örn rättsstridigt tvång

i 15 kap. 22 § strafflagen. Då i första stycket av nämnda lagrum stadgas

straffansvar för den som tvingar någon utan laga rätt eller med missbruk

av sin rätt genom våld eller hot att något göra, tåla eller underlåta, förutsättes

enligt rättspraxis, beträffande arten av det hot som användes, att detta

avser brottslig eller lagstridig (eventuellt rättsstridig) handling. Enlig lagförslaget

förklaras vissa stridsåtgärder, vilka tidigare varit tillåtna, lagstridiga;

även visst förfarande i anslutning till otillåten stridsåtgärd (uppmaning

till deltagande däri etc.) blir enligt förslaget förbjudet. Härigenom skulle hot

örn sådant stridsmedel eller förfarande framdeles komma att betyda lagstridigt

hot enligt nämnda lagrum och därmed automatiskt en utvidgning ske av lagrummets

tillämpningsområde. Därest sålunda tredje man tvingades att något

göra, tåla eller underlåta genom exempelvis hot om olaglig stridsåtgärd, bleve

tvånget straffbart enligt sagda lagrum, örn ej annat särskilt stadgades. En

motsvarande utvidgning skulle tydligen äga rum även i fråga örn andra stycket

av samma paragraf (den s. k. Åkarpslagen), där straff stadgas för försök att

genom våld eller genom hot av nyss angivet slag tvinga någon till deltagande

i arbetsinställelse m. m.

Till undvikande av att en blivande lag i ämnet genom återverkan på straffbestämmelserna

i 15 kap. 22 § strafflagen komme att på nyss angivet sätt

medföra kriminalisering av de förbjudna stridsåtgärderna och handlingarna,

synes det nödvändigt att genom en särskild föreskrift förebygga en utvidgning

av tillämpningsområdet för nämnda strafflagsbestämmelser.

I visst fall skulle som nämnt vidtagande av stridsåtgärd liksom uppmaning

till deltagande däri komma att enligt förslaget medföra straffpåföljd och

följaktligen betraktas såsom brott. Även härigenom skulle förslaget kunna

tänkas inverka på tillämpningen av bestämmelser i strafflagen, nämligen 15

kap. 23 §, som straffbelägger hot om brottslig gärning, samt 21 kap. 10 §,

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

Utskottet.

som till utpressning hänför bl. a. avtvingande av gods eller penningar medelst

dylikt hot. En föreskrift till undvikande härav torde även vara erforderlig.

Lagrådet anmärkte, att vad med stadgandet åsyftats skulle få ett riktigare

uttryck örn första delen av stadgandet gåves det innehållet, att vad

i lagen stadgades därom, att viss åtgärd ej finge äga rum eller att den förskyllde

straff, ej skulle föranleda, att tvång eller försök till tvång medelst

hot örn sådan åtgärd medförde ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 §

strafflagen.

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anfört har i propositionens lagförslag

stadgandet undergått jämkning på sätt framgår av lagtexten å sid. 160 i detta

utlåtande.

I det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa

ekonomiska stridsåtgärder har 39 § erhållit samma lydelse som 24 § i propositionens

lagförslag.

Vid granskningen av nu förevarande bestämmelser har utskottet icke funnit

anledning till anmärkning mot desamma.

34 §.

Denna paragraf är likalydande med 25 § i propositionens förslag och innehåller,

att närmare föreskrifter örn tillämpningen av vad i lagen stadgas örn

rättegången meddelas av Konungen.

Något motsvarande stadgande finnes icke upptaget i kommis sionsför slag et.

I det till lagrådet remitterade förslaget hade 25 § samma lydelse som i propositionens

förslag.

Lagrådet framställde ingen erinran mot sagda paragraf.

I det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa

ekonomiska stridsåtgärder saknas motsvarighet till nu förevarande stadgande.

I likhet med vad som förekommer i lagen örn arbetsdomstol torde ett stadgande

örn tillämpningsföreskrifter i fråga örn rättegången icke böra saknas i

lagen. Propositionens förslag i denna del upptages oförändrat i utskottets

förslag.

Slutbestämmelserna.

I slutbestämmelserna till kommissions för slag et stadgas, att lagen skall

träda i kraft den 1 september 1934 och gälla till och med den 31 december

1939; dock att vad i lagen är stadgat skall gälla även efter sistnämnda dag

såvitt angår ansvar och skadestånd i anledning av överträdelse som är begången

under tiden för lagens giltighet.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

145

Kommissionens motivering härför återfinnes å sid. 38 i kommissionens betänkande.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget i denna

del innehålla lämnas å sid. 148 i propositionen.

I det till lagrådet remitterade förslaget stadgades i slutbestämmelserna, att

lagen skulle träda i kraft den 1 juli 1935 och gälla till och med den 31 december

1938; dock att lagen skulle äga tillämpning även efter sistnämnda dag,

såvitt anginge påföljd av förfarande vilket under tiden för lagens giltighet ägt

rum i strid mot densamma. Vad i 11 § stadgats skulle äga tillämpning, även

örn förbindelse som där avsåges givits i avtal som träffats före lagens ikraftträdande.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen:

Rör egen del förordar jag att lagen må träda i kraft den 1 juli 1935 och att

dess giltighetstid må utlöpa ett år tidigare än enligt kommissionsförslaget.

Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att skada, som under lagens giltighetstid

förorsakats genom ett med skadeståndspåföljd belagt förfarande, skall

ersättas enligt de i lagen angivna grunderna även efter utgången av sagda

tid. Har någon under samma tid gjort sig skyldig till förfarande som enligt

18 § medför straffansvar, bör även sådan påföljd kunna inträda sedan lagen

i övrigt upphört att gälla. Härom erfordras dock föreskrift i övergångsbestämmelserna.

Det torde med hänsyn bland annat till vad nu anförts få förutsättas att de

i lagen föreskrivna processuella anordningarna kunna bliva av betydelse efter

den angivna slutdagen, övergångsbestämmelserna ha fördenskull erhållit sådan

avfattning att även rättegångsreglerna blivit tillämpliga efter nämnda dag i

den mån det erfordras för prövning av mål hänförande sig till förhållanden

som inträffat därförut.

Bland övergångsbestämmelserna har intagits en föreskrift örn tillämpning

av regeln i 11 § även å anställningsavtal, slutna före lagens ikraftträdande.

Lagrådet förordade, att tiden för lagens giltighet förlängdes åtminstone ett

eller annat år utöver den föreslagna tiden. Lagrådet hemställde vidare, att

örn det av lagrådet framställda förslaget till ny avfattning av 11 § godtoges,

vad i övergångsbestämmelse rörande denna paragraf införts, måtte utgå. Skulle

vad lagrådet hemställt beträffande sistnämnda paragraf ävensom 4 § i vad

dessa paragrafer anginge giltigheten av vissa avtalsbestämmelser icke vinna

beaktande, förordade lagrådet, att vad anginge tillämpningen av 4 och 11 §§

å avtal, som ingåtts före lagens ikraftträdande, övergångsbestämmelser måtte

införas av liknande beskaffenhet som de, vilka gällde enligt 1 § andra stycket

i promulgationslagen till lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

Rörande de skäl, lagrådet anfört för sin ståndpunkt, hänvisas till sid. 189 i

propositionen.

Departementschefen ansåg sig icke kunna biträda lagrådets förslag.

Departementschefens motivering härför återfinnes å sid. 200 i propositionen.

Propositionens förslag är likalydande med det remitterade förslaget.

I fråga örn slutbestämmelserna framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 29.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

TJtskottet.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska

stridsåtgärder skiljer sig beträffande slutbestämmelserna så tillvida

från propositionens förslag, som slutdagen för lagens giltighetstid satts till

den 31 december 1940, motsvarighet saknas till stadgandet i propositionsförslaget

om särskild tillämpning av 11 § i samma förslag samt bestämmelse

upptagits rörande utseendet första gången av de i lagutkastet föreslagna ytterligare

ledamöterna av arbetsdomstolen och ersättarna för dem.

Då viss tid erfordras för att organisera den särskilda domstolen och allmänheten

bör erhålla en icke alltför kort tidsfrist för att sätta sig in i den

nya lagstiftningen, har utskottet föreslagit, att lagen skall träda i kraft den 1

oktober 1935. I fråga örn lagens giltighetstid föreslår utskottet att denna

skall utgå den 30 september 1939. En följd härav blir att förslag till ny lagstiftning

i ämnet icke behöver framläggas tidigare än vid 1939 års riksdag.

Ökad erfarenhet kan alltså erhållas, innan utredning rörande lagens verkningar

behöver igångsättas.

Den i sista stycket i propositionen upptagna övergångsbestämmelsen har utskottet

ansett böra bibehållas. Det har nämligen icke synts utskottet lämpligt

att olika regler skulle gälla för arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda

på samma arbetsplats, beroende på örn de anställts före eller efter lagens

ikraftträdande. Någon ändring i avfattningen med hänsyn till de ändringar,

som utskottet föreslagit i 10 och 11 §§ i propositionen (15 och 16 §§ i utskottets

förslag), torde icke vara erforderliga. Sista stycket i propositionen upptages

därför, allenast med en jämkning beträffande paragrafhänvisningen, jämväl i

utskottets förslag.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

147

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition

ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin

del antaga följande

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Med stridsåtgärd förstås i denna lag

dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller annan

därmed jämförlig åtgärd, nedan benämnda kollektiva stridsåtgärder,

dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal,

dels ock annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av flera i

samverkan eller eljest är till avsevärt men för den angripne.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar

gällande, vare det ej att anse såsom stridsåtgärd, där ej annat följer av

vad i denna lag stadgas.

2 §.

Kollektiv stridsåtgärd må ej i fall,

som avses i denna lag, eller eljest i

anledning av motsättning på det ekonomiska

området mellan särskilda

parter vidtagas av annan än förening,

i vars verksamhet ingår att företaga

sådan åtgärd. Vad sålunda stadgas

skall icke gälla:

1. vid arbetstvist beträffande arbetsinställelse,

som, utan samband med

blockad eller bojkott, vidtages av part

mot hans motpart i tvisten eller av

oorganiserade arbetare å viss arbetsplats

i anslutning till en av behörig

förening för dess medlemmar å arbetsplatsen

anordnad sympatiåtgärd, som

är tillåten enligt denna lag;

2. vid annan ekonomisk motsättning

beträffande kollektiv stridsåtgärd, som

part företager mot sin motpart för att

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

förmå denne att, utan slutande av avtal,

i förhållande till angriparen tilllämpa

vissa priser eller dylikt.

Där förening med verksamhet, som

i första stycket sägs, utgör huvudorganisation

i förhållande till andra

dylika föreningar, ankommer vidtagandet

av kollektiv stridsåtgärd på

huvudorganisationen.

3 §.

Förening, som vill förbehålla sig

att vidtaga kollektiv stridsåtgärd enligt

vad i 2 § är stadgat, vare pliktig

att hos länsstyrelsen i det län, där

föreningen har sitt säte, ställa säkerhet

för skadestånd, som föreningen

kan bliva förpliktad utgiva enligt

denna lag. Har förening, som ställt

säkerhet, medgivit att densamma må

gälla även för underlydande förening,

som vill förbehålla sig att vidtaga kollektiv

stridsåtgärd enligt vad i 2 § är

stadgat, och möter ej i säkerhetens beskaffenhet

hinder härför, vare sistnämnda

förening befriad från Säkerhets

ställande. Sådant medgivande

må när som helst återkallas men

skall ändock gälla i fråga örn skadestånd

för åtgärd, som vidtagits inom

fjorton dagar frän det återkallelsen

kommit vederbörande länsstyrelse tillhanda.

Har förening, som i första stycket

sägs, icke inom en månad efterkommit

länsstyrelsens anmaning att lämna

uppgift, som avses i 5 § första stycket

under 3., eller att ställa ytterligare säkerhet

på sätt i 6 § andra stycket

sägs, vare beträffande behörigheten

att vidtaga kollektiv stridsåtgärd så

ansett som örn säkerhet ej blivit ställd.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

149

(Kungl. Mårts förslag.) (Utskottets förslag.)

Utan hinder av vad i denna paragraf

är stadgat åge förening, vilken

är part i arbetstvist rörande kollektivavtals

ingående, mot sin motpart

vidtaga arbetsinställelse jämte arbetsblockad.

4 §.

Säkerhet, som avses i 3 § första

stycket första punkten, skall gälla

det belopp länsstyrelsen bestämmer

med tillämpning av följande grunder:

1. för arbetsgivarförening: femtusen

kronor för varje påbörjat antal av

femtusen arbetare, som av föreningens

medlemmar sysselsättas;

2. för fackförbund, fackförening

eller annan sådan förening av arbetare

samt för förening huvudsakligen

bestående av jordbrukare eller av hyresgäster:

femtusen kronor för varje

påbörjat antal av femtusen medlemmar;
3.

för förening, huvudsakligen bestående

av köpmän eller andra näringsidkare,

vilka hava skyldighet att

föra handelsböcker: femtusen kronor

för varje påbörjat antal av femhundra

medlemmar;

4. för annan förening: femtusen kronor

för varje påbörjat antal av ettusen

medlemmar.

Såsom medlem anses vid tillämpning

av dessa bestämmelser jämväl

den som är medlem i underlydande

förening. Antalet medlemmar bedömes

med hänsyn till förhållandet vid

utgången av året näst före det, då säkerheten

ställes, och antalet arbetare

efter genomsnittliga antalet sysselsatta

arbetare under förstnämnda år.

Högsta belopp, för vilket säkerhet

behöver ställas, vare femtiotusen kro
-

nor.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Säkerheten skall utgöras av ''penningar

eller ock av föreningen tillhöriga

värdehandlingar eller borgen som länsstyrelsen

godkänner.

5 §.

Förening, som ställer säkerhet, vare

pliktig att vid säkerhetens ställande

och eljest, efter anmaning, till

länsstyrelsen ingiva:

1. föreningens stadgar, innefattande

bestämmelser huru beslut skall

åstadkommas och val av styrelse äga

rum;

2. uppgift å de personer, som hava

säte i föreningens styrelse eller som

eljest äga företräda föreningen, ävensom

å deras adresser;

3. uppgift å antalet medlemmar i

föreningen jämte underlydande föreningar

eller i fall, som avses i 4 §

första stycket under 1., å antalet arbetare.

Förening, som jämlikt 3 § första

stycket andra punkten vill åberopa av

överordnad förening ställd säkerhet,

skall till vederbörande länsstyrelse ingiva,

förutom stadgar och uppgifter

som ovan sagts, skriftligt medgivande

av den överordnade föreningen samt

bevis örn den ställda säkerhetens belopp

och beskaffenhet.

Sker ändring i föreningens stadgar

eller i förhållande, som under 2. sägs,

vare föreningen pliktig att omedelbart

göra anmälan härom hos länsstyrelsen.

Vad nu är sagt galle ock då beträffande

antalet medlemmar eller arbetare

skett ändring av beskaffenhet

att, med hänsyn till bestämmelserna i

•1 §, höjning av säkerheten bör äga

rum.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

151

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 §.

Ej må säkerhet tagas i mät för annan

fordran än som avses i 3 § första

stycket.

Har säkerhet blivit tagen i anspråk

för gäldande av fordran som nu sagts

eller föreligger anledning till höjning

av säkerheten eller finnes densamma ej

längre betryggande, skall länsstyrelsen

anmana föreningen att ställa ytterligare

säkerhet.

Avstår förening från behörighet att

vidtaga kollektiv stridsåtgärd, för vilken

säkerhet är erforderlig, eller inträffar

förhållande av beskaffenhet att

säkerheten må nedsättas, åge föreningen

på ansökan helt eller till viss del

återfå densamma, där länsstyrelsen finner

skäl till antagande, att säkerheten

eller den del därav som föreningen vill

återfå ej behöver tagas i anspråk på

grund av stridsåtgärd, som redan vidtagits,

eller för skadestånd varför säkerheten

må häfta på grund av medgivande,

varom i 3 § första stycket

sägs.

Har förening avstått från behörighet

att vidtaga kollektiv stridsåtgärd,

för vilken säkerhet är erforderlig,

eller har behörigheten upphört på

grund av förhållande, varom i 3 §

sägs, skall länsstyrelsen underrätta

de personer, som hava säte i föreningens

styrelse eller eljest äga företräda

föreningen, örn behörighetens upphörande,

därest ej skäl föreligger till

antagande att de dessförutan äga kännedom

härom.

Om vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder mot part).

2 §. 7 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon, såframt därmed åsyftas att av religiösa,

politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §• 8 %.

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk

tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd

i vedergällningssyfte ej vidtagas

mot någon som haft del i tvisten.

Ej heller må stridsåtgärd mot annan

i anledning av hans förhållande

till tvist vidtagas, sedan tvisten avslutats

eller det förhållande varom

fråga är dessförinnan upphört.

Vad i andra stycket stadgas skall

dock ej avse stridsåtgärd i anledning

av förhållande som i 10 § under 1—3

åsyftas, såvida åtgärden icke är att

hänföra till förföljelse som i 2 § sägs.

i §. 9 §.

I förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock mellan parter i andra

ekonomiska förhållanden skall föreningsrätten å ömse sidor lämnas okränkt.

Stridsåtgärd må sålunda ej vidtagas från ena partens sida, såframt därmed

åsyftas att hindra någon å andra sidan att inträda i eller förmå honom att

utträda ur förening eller annan sammanslutning. Stridsåtgärd må ej heller

vidtagas från ena partens sida mot någon å andra sidan i anledning av hans

verksamhet för åstadkommande av sammanslutning eller kollektivavtal.

Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av

föreskrift i kollektivavtal, att arbetsledare eller annan i förtroendeställning ej

må vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd

personals intressen gentemot arbetsgivaren. Ej heller skall stadgandet äga

tillämpning å stridsåtgärd för åstadkommande av föreskrift varom nu sagts

eller å uppsägning som grundas på sådan föreskrift.

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk

tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd

i vedergällningssyfte ej vidtagas

mot någon som varit part i

tvisten.

Ej heller må stridsåtgärd mot annan

i anledning av hans förhållande

till tvist vidtagas, sedan tvisten avslutats.

5 §. 10 §.

När någon utan biträde av annan än make, avkomlingar, adoptivbarn eller

egna eller makes föräldrar eller syskon driver näring eller utför arbete för

egen räkning, må kollektiv stridsåtgärd ej vidtagas mot honom i anledning av

tvist rörande arbetsförhållandet.

6 §. 11 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas, såframt man därmed åsyftar att förskaffa

någon betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, eller att förmå

s. 153 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

153

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

någon att avstå från honom tillkommande arbetslön eller att eljest bereda sig

eller annan obehörig vinning.

Ej heller må stridsåtgärd vidtagas i syfte att indriva betalning av någon,

som efter gäldens uppkomst övertagit egendom eller rörelse vartill gälden

hänför sig, så framt han varken är betalningsskyldig för gälden eller vid övertagandet

baft eller bort hava kunskap örn dess förhandenvaro.

7 §. 12 §.

Örn förbud mot stridsåtgärder i vissa fall är stadgat i lagen örn kollektivavtal.

Om stridsåtgärder med medelbart syfte (stridsåtgärder mot tredje man).

8 §.

I anledning av sådan motsättning

till part, som enligt 2—6 §§ eller eljest

enligt lag icke må föranleda

stridsåtgärd mot denne, må ej stridsåtgärd

av något slag riktas mot tredje

man. Lag samma vare beträffande

stridsåtgärd i anledning av sådan motsättning

till part, varom i 3 § sista

stycket är fråga.

13 §.

I anledning av sådan motsättning

till part, som enligt 7—11 §§ eller eljest

enligt lag icke må föranleda stridsåtgärd

mot denne, må ej stridsåtgärd

av något slag riktas mot tredje man.

Ej heller må stridsåtgärd riktas mot

tredje man för att förmå part att inträda

i eller hindra honom att utträda

ur förening eller annan sammanslutning.

9 §. U §.

I tvist örn ingående av avtal rörande arbets- eller transportprestation, köp,

arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller annat sådant

avtal må, ehuru stridsåtgärd mot part i tvisten icke är förbjuden, stridsåtgärd

ej riktas mot tredje man såsom medel att påverka parten. Lika med tvist örn

avtals ingående anses tvist örn dess tillämpning.

Vad i första stycket stadgas skall ock gälla, där någon vill förmå annan, till

vilken han står i ekonomisk motsättning, att, utan slutande av avtal, i förhållande

till honom tillämpa vissa priser eller göra annan dylik utfästelse.

I konkurrenstvist rörande kundkrets, prissättning, affärsbetingelser, arbetstillfälle

eller dylikt må, ehuru stridsåtgärd mot part i tvisten icke är förbjuden,

kollektiv stridsåtgärd ej riktas mot tredje man för att förmå honom att

avbryta sina ekonomiska förbindelser med parten eller vidtaga annan liknande

åtgärd mot denne.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

10 §.

Det i 9 % stadgade skydd för tredje

man skall icke tillkomma:

1. medlem av en i tvisten invecklad

förening, där han, annorledes än genom

utförande av skyddsarbete, till

fördel för motparten åsidosatt sina

förpliktelser gentemot föreningen i avseende

å tvisten;

2. den som under arbetstvist utfört

blockerat arbete av annan art än

skyddsarbete, såframt icke blockaden

är stridande mot lag eller föreningsstadgar;
3.

den som under arbetstvist anställt

arbetare, vilken i anledning av

tvisten nedlagt arbete eller ock utestängts

från sådant, såframt icke utestängningen

är stridande mot lag eller

för eninge stadgar;

(Utskottets förslag.)

15 §.

1 mom. Det i U § stadgade skydd

för tredje man skall icke tillkomma:

1. medlem av sådan i tvisten invecklad

förening, som i 2 § avses, där

han, annorledes än genom utförande av

skyddsarbete, till fördel för motparten

åsidosatt sina förpliktelser gentemot

föreningen i avseende å tvisten;

2. den som under arbetstvist utfört

blockerat arbete av annan art än

skyddsarbete, såframt icke blockaden

är stridande mot lag;

3. den som för utförande av annat

arbete än skyddsarbete under arbetstvist

anställt arbetare, vilken i anledning

av tvisten nedlagt arbete eller ock

utestängts från sådant, såframt icke

utestängningen är stridande mot lag;

4. Den som under tvisten lämnat part ekonomiskt understöd eller efter

omläggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit

honom ;

5. den som äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet i

aktiebolag, som är part i tvisten, eller är delägare utan begränsad ansvarighet

i handelsbolag, som är part i tvisten;

6. aktiebolag, vari part i tvisten

äger aktier till belopp överstigande

hälften av aktiekapitalet, eller handelsbolag,

vari part i tvisten är delägare

utan begränsad ansvarighet.

Till skyddsarbete hänföres arbete,

som icke kan anstå utan fara för människor

eller för skada å byggnader eller

andra anläggningar, fartyg, maskiner,

husdjur eller dylikt. Lika med

skyddsarbete anses arbete, som någon

är pliktig att utföra på grund av särskild

föreskrift i lag eller författning,

så ock arbete vars eftersättande kan

medföra ansvar för tjänstefel.

2 mom. Till skyddsarbete hänföres

arbete, som icke kan anstå utan fara

för människor eller för skada å byggnader

eller andra anläggningar, fartyg,

maskiner, husdjur, varulager eller

dylikt ävensom arbete med bärgning

av mogen gröda och därmed jämställda

produkter. Vad örn skyddsarbete

är stadgat skall gälla dels arbete,

som någon är pliktig att utföra

s. 155 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

155

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

11 §.

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare,

tjänsteman eller därmed jämställd

ej pliktig att utom de göromål,

som eljest av honom fullgöras, utföra

annat arbete än i 10 § sista stycket

sägs, ändå att han därtill förbundit

sig.

12 §.

Utan hinder av vad i 9 § stadgas må

stridsåtgärd vidtagas, såframt därmed

åsyftas att genom en utvidgning av

ursprunglig arbetstvist rörande upprättande

av kollektivavtal bispringa

part i denna (sympatiåtgärd). Sådan

åtgärd må ej omfatta annat än arbetsinställelse

jämte arbetsblockad ävensom

vägran att taga befattning med

varor, vilka äro avsedda för eller härröra

från rörelse som drives av part i

der ursprungliga tvisten.

på grund av särskild föreskrift i lag

eller författning eller vars eftersättande

kan medföra ansvar för tjänstefel,

dels arbete för åstadkommande och

spridande av meddelande från offentlig

myndighet eller av tryckalster utgörande

offentligt tryck, där Konungen

finner hänsyn till det allmännas

välfärd kräva arbetets utförande, dels

ock, såvitt angår arbetsledare, tjänstemän

eller därmed jämställda, arbete,

som hänförts till skyddsarbete i kollektivavtal,

godkänt av vederbörande

huvudorganisationer av arbetsgivare,

arbetare samt arbetsledare, tjänstemän

eller därmed jämställda.

16 §.

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare,

tjänsteman eller därmed jämställd

ej pliktig att utom de göromål,

som eljest av honom fullgöras, utföra

annat arbete än i 15 § 2 mom. avses,

ändå att han därtill förbundit sig.

17 §.

Utan hinder av vad i 14 $ stadgas

må stridsåtgärd vidtagas, såframt därmed

åsyftas att genom en utvidgning

av ursprunglig arbetstvist rörande

upprättande av kollektivavtal bispringa

part i denna (sympatiåtgärd). Sådan

åtgärd må ej omfatta annat än ararbetsinställelse

jämte arbetsblockad

ävensom vägran att taga befattning

med varor, vilka äro avsedda för eller

härröra från rörelse som drives av part

i den ursprungliga tvisten.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Om skadestånd.

13 §.

Ellvar som vidtagit stridsåtgärd

eller annan åtgärd, vilken enligt denna

lag ej må äga rum, eller som, efter

det förbud mot kollektiv stridsåtgärd

jämlikt denna lag meddelats, uppmanat

eller eljest sökt förmå annan att

deltaga däri, vare skyldig ersätta skada

som av förfarandet kommit.

Äro flera ansvariga för skada, skall

skadeståndsskyldigheten dem emellan

fördelas efter den större eller mindre

skuld som prövas ligga envar till last.

18 §.

Envar som vidtagit stridsåtgärd eller

annan åtgärd, vilken enligt 7, 8, 9, 10,

11, 13 eller 14 § ej må äga rum, eller,

efter det förbud mot kollektiv stridsåtgärd

som där avses jämlikt denna

lag meddelats, uppmanat eller eljest

sökt förmå annan att deltaga däri,

vare skyldig ersätta skada som av förfarandet

kommit.

''Ålägges skadeståndsskyldighet flera,

skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas

ligga envar till last. Föres, sedan

skadeståndsskyldighet ålagts någon,

av den skadelidande talan mot annan,

må i den mån det finnes skäligt

denne förpliktas att gemensamt med

den förre, en för båda och båda för en,

gälda skadestånd.

lag, tillika brytande av anlag

icke äga tillämpning såvitt angår

Innefattar förfarande, som strider mot denna

nät avtal än kollektivavtal, skall denna

skadestånd på grund av avtalsbrottet.

14 §.

Har medlem i förening i anledning

av tvist, vari föreningen är eller varit

invecklad, gjort sig skyldig till sådant

förfarande som avses i 13 §, vare föreningen,

när den erhåller kännedom

därom, pliktig att söka hindra honom

från att fortsätta förfarandet.

19 §.

Bär de som äga företräda förening,

varom i 2 § sägs, å föreningens vägnar

besluta stridsåtgärd eller annan åtgärd,

vilken enligt 7, 8, 9, 10, 11, 13

eller 14 § ej må äga rum, vare föreningen

pliktig ersätta skada, som kommer

av åtgärden.

20 §.

Har medlem i förening, varom i 2 §

sägs, i anledning av tvist, vari föreningen

är eller varit invecklad, gjort sig

skyldig till sådant förfarande som avses

i 18 §, vare föreningen, när den erhåller

kännedom därom, pliktig att

söka hindra honom från att fortsätta

förfarandet.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

157

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förening, som åsidosätter vad sålunda åligger den, vare skyldig ersätta

därav uppkommen skada.

Yad nu sagts om förening gälle även örn förbund av flera föreningar och

skall, då fråga är örn sådan sammanslutning, såsom medlem anses såväl ansluten

förening som medlem därav.

15 §. 21 §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande

samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes

tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må

skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet

må ock äga rum.

16 §. * 22 §.

Var som vill fordra skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöra sin

talan inom två år från avslutande av den åtgärd varå ersättningsskyldigheten

grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

Om meddelande av förbud m. m.

17 §. 23 §.

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som enligt denna lag ej må äga rum, eller

framställt hot örn sådan åtgärd, äger domstolen efter därom förd talan meddela

förbud mot åtgärdens fortsättande eller anordnande; och må domstolen

tillika, där fråga är örn kollektiv stridsåtgärd, förelägga den som anordnat

åtgärden att ej mindre inom viss kort tid i tidning som av domstolen bestämmes

införa meddelande örn åtgärdens hävande, vid äventyr att motparten äger

på den förpliktades bekostnad själv på lämpligt sätt föranstalta örn sådant

kungörande, än även på sätt domstolen bestämmer avlysa åtgärden.

Uppsägning av arbets- eller hyres- Uppsägning av arbetsavtal i strid

avtal i strid mot denna lag vare ogill; mot denna lag vare ogill; och äger dom
-

och äger domstolen, där sådan uppsägning

skett, på talan därom meddela

föreskrift om återställande av förhållande

som rubbats genom uppsägningen.

stolen, där sådan uppsägning skett, på

talan därom föreskriva, att arbetaren

skall återtagas i arbetet.

Förbud eller föreskrift som ovan sagts må, när yrkande därom framställes,

meddelas under rättegången för tiden intill dess dom i saken varder avkunnad,

där sannolika skäl föreligga till antagande att stridsåtgärd varom i målet är

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

(Kungl. Maj.ts förslag.) Utskottets förslag.)

fråga är stridande mot denna lag. Förbudet eller föreskriften kan när som

helst återkallas av domstolen.

Har förbud meddelats i anledning av uppsägning av arbets- eller hyresavtal

eller hot örn sådan åtgärd må, så länge förbudet består, myndighet, där förbudet

bragts till dess kännedom, icke verkställa å uppsägningen grundat beslut.

När skäl därtill äro, må domstolen meddela förbud mot kollektiv stridsåtgärd,

ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas att hava medverkat

vid det förfarande varom fråga är.

18 § [1 och 2 st.]

Envar som åsidosätter förbud eller

föreskrift enligt 17 § genom att uppmana

eller eljest söka förmå annan att

deltaga i kollektiv stridsåtgärd eller

genom att vidtaga eller fortsätta annan

stridsåtgärd dömes till dagsböter.

24 §.

Envar som åsidosätter förbud eller

föreskrift enligt 23 § genom att uppmana

eller eljest söka förmå annan att

deltaga i kollektiv stridsåtgärd eller

genom att vidtaga eller fortsätta annan

stridsåtgärd dömes till dagsböter.

Åsidosättes föreläggande örn avlysande av stridsåtgärd och fortgår stridsåtgärden,

straffes den försumlige såsom i första stycket sägs.

18 § [3 och 4 st.]

Där förfarande som ovan s/ägs tillika

är belagt med straff jämlikt annan lag

25 §.

Vidtager någon kollektiv stridsåtgärd

utan att jämlikt 2 eller 3 § vara

därtill behörig straffes med dagsböter.

Har åtgärden vidtagits av annan

än förening, vare ock envar som uppmanar

eller eljest söker förmå annan

att deltaga i åtgärden dömd till ansvar

som nu sagts.

26 §.

Lämnar någon i uppgift eller anmälan,

som avses i 5 §, mot bättre vetande

oriktigt meddelande, straffes med

dagsböter.

Åsidosättes föreskrift, som i 5 §

sista stycket är meddelad, straffes den

försumlige med böter från och med

fem till och med tvåhundra kronor.

27 §.

Där förfarande, som är straffbart

enligt denna lag, tillika är belagt med

s. 159 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr %9.

159

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

eller författning, skall särskilt straff straff jämlikt annan lag eller författådömas

enligt denna lag. ning, skall särskilt straff ådömas en
ligt

denna lag.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Om rättegången.

19 §. 28 §.

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas och avgöras av en för

hela riket gemensam domstol, benämnd domstolen för ekonomiska stridsåtgärder.

Domstolen skall hava sitt säte i Stockholm samt bestå av ordförande och åtta

ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid. Ordföranden och en

ledamot, vilken förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och

i domarvärv erfarna. En ledamot skall äga särskild insikt och erfarenhet i

såväl arbetsförhållanden som ekonomiska förhållanden i allmänhet. Bland övriga

ledamöter skola finnas företrädare för de viktigaste närings- eller yrkesintressen

som beröras av denna lag. För vice ordföranden och övriga ledamöter

förordnar Konungen ersättare.

Domstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter

och ersättare, som företräda särskilda intressen, tillkalle ordföranden dem

som i det särskilda fallet äga största sakkunskap, därvid ock iakttages att

motsatta intressen örn möjligt bliva i lika mån företrädda.

20 §.

Vid domstolen skola vara anställda

en eller, där så erfordras, flera åklagare

för utförande av allmänt åtal i

mål varom i 18 § sägs. Åklagare förordnas

av Konungen.

21 §.

Talan om förbud eller föreskrift enligt

17 % må föras, förutom av den som

genom stridsåtgärden eller hotet därom

blivit kränkt, av sammanslutning

för främjande av närings- eller yrkesintressen,

av vilken denne är medlem,

såframt sammanslutningen äger kära

inför domstol.

Talan om ansvar enligt 18 § må föras,

förutom av åklagaren och måls
-

29 §.

Vid domstolen skola vara anställda

en eller, där så erfordras, flera åklagare

för utförande av allmänt åtal i

mål varom i 24—26 §§ sägs. Åklagare

förordnas av Konungen.

30 §.

Talan örn förbud eller föreskrift enligt

23 § må föras, förutom av den som

genom stridsåtgärden eller hotet därom

blivit kränkt, av sammanslutning

för främjande av närings- eller yrkesintressen,

av vilken denne är medlem,

såframt sammanslutningen äger kära

inför domstol.

Talan örn ansvar enligt 24 eller 25 §

må föras, förutom av åklagaren och

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (TJtäkottets förslag.)

ägande, av sammanslutning som nyss målsägande, av sammanslutning som

sagts. nyss sagts.

22 §. 31 §.

Grundas en vid domstolen anhängiggjord talan därå att visst förfarande

strider, förutom mot vad i denna lag är stadgat, jämväl mot kollektivavtal

eller lagen örn kollektivavtal, må domstolen till prövning upptaga talan även

i vad den grundas å sådan omständighet.

Yppas eljest i mål vid domstolen för ekonomiska stridsåtgärder tvist örn

fråga, vilken är av beskaffenhet att enligt lagen örn arbetsdomstol böra avgöras

av arbetsdomstolen, och är målets utgång därav beroende, äger förstnämnda

domstol pröva jämväl denna fråga. Dock må domstolen, där det finnes

lämpligt, hänvisa parterna att vid arbetsdomstolen utföra sin talan beträffande

frågan; och skall i ty fall målet vila i avbidan på dennas avgörande.

23 §.

Med avseende å domstolen för ekonomiska

stridsåtgärder och rättegången

därstädes skall i övrigt i tillämpliga

delar gälla vad som är stadgat

dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen örn

arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14

samt 16 §§ lagen örn fri rättegång. I

mål örn meddelande av förbud eller

föreskrift enligt 17 § så ock i mål örn

ansvar enligt 18 § må domstolen anlita

polismyndighet för verkställande

av erforderlig undersökning.

32 §.

Med avseende å domstolen för ekonomiska

stridsåtgärder och rättegången

därstädes skall i övrigt i tillämpliga

delar gälla vad som är stadgat

dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen örn

arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14

samt 16 §§ lagen örn fri rättegång. I

mål örn meddelande av förbud eller

föreskrift enligt 23 § så ock i mål örn

ansvar enligt 24 eller 25 § må domstolen

anlita polismyndighet för verkställande

av erforderlig undersökning.

Särskilda föreskrifter.

24 §. 33 §.

Vad i denna lag stadgas därom att viss åtgärd ej må äga rum eller att

den förskyller straff skall ej föranleda att tvång eller försök till tvång medelst

hot örn sådan åtgärd medför ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 §

strafflagen; ej heller skall bot örn åtgärd varom nu sagts föranleda straff enligt

15 kap. 23 § strafflagen.

25 §. 34 §.

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av vad i denna lag stadgas örn rättegången

meddelas av Konungen.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

161

(Kungl. Maj:ts förslag.)

Denna lag skall träda i kraft den

1 juli 1935 och gälla till och med den

31 december 1938; dock att lagen skall

äga tillämpning även efter sistnämnda

dag, såvitt angår påföljd av förfarande

vilket under tiden för lagens

giltighet ägt rum i strid mot densamma.

Vad i 11 § stadgas skall äga tillämpning,

även örn förbindelse som där

avses givits i avtal som träffats före

lagens ikraftträdande.

Utskottets förslag.)

Denna lag skall träda i kraft den

1 oktober 1935 och gälla till och med

den 30 september 1939; dock att lagen

skall äga tillämpning även efter sistnämnda

dag, såvitt angår påföljd av

förfarande vilket under tiden för lagens

giltighet ägt rum i strid mot

densamma.

Vad i 16 § stadgas skall äga tillämpning,

även örn förbindelse som

där avses givits i avtal som träffats

före lagens ikraftträdande.

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maji anhålla,

att Kungl. Maji ville låta verkställa en skyndsam utredning

angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning,

som bereder arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönef

ordringar;

C) att motionerna

I: 280 av herr Hamrin m. fl. och II: 499 av herr Andersson

i Rasjön m. fl.,

1:283 av herr Johansson, Johan Bernhard m. fl. och II:

489 av herr Lindman m. fl., samt

11:495 av herr Sandberg,

samtliga såvitt de blivit föremål för behandling i detta utlåtande,

ävensom

1:287 av herr Nilsson, Petrus, m. fl. och 11:500 av herr

Olsson i Närlinge m. fl.,

i den mån de icke blivit beaktade genom vad utskottet under

A) hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd; samt

D) att motionerna

I: 276 av herr Hansson, Sigfrid,

1:277 av herr Hansson, Sigfrid,

I: 278 av herrar Wangson, Otto, och Ström, Fredrik, samt

11:486 av herr Frankenberg m. fl.,

I: 279 av herr Hagman,

1:281 av herr Lindley m. fl. och 11:494 av herrar Lovén

och Lindberg i Stockholm,

1:282 av herr Hansson, Sigfrid,

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 29.

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

1:286 av herrar Anderson, Erik, och Henriksson saint II:

498 av herr Björck i Kristianstad m. fl.,

1:288 av herr Branting,

1:289 av herr Reuterskiöld,

II: 127 av herr Ström m. fl.,

II: 482 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors,

II: 483 av herr Lindberg i Stockholm,

11:487 av herr Olsson i Stockholm m. fl.,

11:496 av herrar Lithander och Olsson i Staxäng, samt

11:497 av herr Danielsson m. fl.

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 maj 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson,1 Frändén,

Sam Larsson,2 Hagman,3 Gustaf Tamm, P. Sandström, Norman,4 Knut Petersson5

och Forslund;

från andra kammaren: herrar Österström, Magnusson i Kalmar, Linnér, Hage,

Johanson i Hallagården, Johanson i Stockholm, Olovson i Västerås och Sandström

i Sollefteå.

1 Ej närvarande vid behandlingen av 1 § i ntskottets lagförslag.

2 Ej närvarande vid behandlingen av 25—28 §§ i utskottets lagförslag.

3 Ej närvarande vid behandlingen av 2 och 24 §§ i ntskottets lagförslag.

4 Närvarande endast vid behandlingen av 1, 2 och 24 §§ i ntskottets lagförslag.

6 Närvarande endast vid behandlingen av 25—28 §§ i utskottets lagförslag.

Reservationer

1) av herrar K. G. Westman och Johanson i Hallagården,

vilka med biträdande av utskottets förslag i övrigt beträffande följande

paragrafer yrkat:

15 §.

att det stycke i utskottets motivering å sid. 99, som börjar med »Utskottet

har» och slutar med »som rättsstridiga», bort utgå

s. 163 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

163

samt att till lagtexten i 1 morn. under 2. skulle fogas det förbehåll, att,

därest fortsatt drift vore avgörande för ett företags bestånd, domstolen borde

på ansökan av ett antal oorganiserade arbetare, utgörande minst en tredjedel

av arbetsstyrkan, kunna meddela de oorganiserade arbetare, som önskade kvarstanna

i arbetet, tredje mans skydd.

17 §.

att det stycke i utskottets motivering å sid. 109, som börjar med »Av den»

och slutar med »kommissionens förslag», bort utgå och ersättas med »Utskottet

ansluter sig till propositionens förslag med det tillägg, att vägran, varom

i paragrafen sägs, ej må avse varor, vilka äro att hänföra till lättförstörbara

livsmedel»

ävensom att paragrafen bort erhålla följande lydelse:

»Utan hinder---- — — ursprungliga tvisten. Vägran som nu sagts må

ej avse varor, vilka äro att hänföra till lättförstörbara livsmedel.»

24 §.

att i utskottets motivering å sid. 130 orden »Utskottet ansluter sig i denna

del till propositionen. I 24 § i utskottets förslag utgöres således straffsatsen

av dagsböter» bort utgå och ersättas med »Utskottet ansluter sig till propositionens

utgångspunkt men har ansett, att man för det fall att straff för åsidosättande

av förbud eller föreskrift enligt 23 § tidigare ådömts en person, ej

kan stanna vid att som straffsats upptaga uteslutande dagsböter utan att för

sådant fall bör finnas möjlighet att döma till fängelse i högst sex månader»,

samt att paragrafen bort erhålla följande lydelse:

»Envar som----- — till dagsböter. Har straff för åsidosättande av

förbud eller föreskrift enligt 23 § tidigare ådömts honom, må till fängelse

i högst sex månader dömas.

Åsidosattes föreläggande om avlysande av stridsåtgä.rd och fortgår stridsåtgärder

straffes den försumlige med dagsböter.»

2) av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Magnusson i Kalmar, Hage och

Olovson i Västerås, vilka anfört:

Behandlingen av frågan om skydd för tredje man under ekonomiska konflikter

har efterhand som den fortskridit alltmera visat att man här rör sig på

ett ömtåligt område och att stora svårigheter möta för en sådan avvägning av

lagstiftningen, att denna icke blir ensidig eller förhindrar en naturlig rörelsefrihet

för de ekonomiska organisationerna. Från början medveten härom har

man inom arbetarrörelsen ställt sig kritisk mot kravet på en dylik lagstiftning.

Man har emellertid icke ställt sig principiellt avvisande. Ett uttryck

härför gav landsorganisationen i sitt utlåtande över det s. k. bergendalska

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

lagutkastet, vari förklarades att fackföreningsrörelsen icke av principiella

skäl motsätter sig en lagstiftning till skydd för tredje mans rätt till neutralitet

i arbetskonflikter.

Mot det bergendalska utkastet kunde emellertid riktas anmärkningar av sådan

beskaffenhet, att landsorganisationen för sin del fann sig böra bestämt

avstyrka dess upphöjande till lag. Att denna ståndpunkt var välgrundad

framgick bl. a. därav, att den s. k. trettonmannakommissionen i sitt förslag i

ärendet i icke ringa utsträckning beaktade anmärkningarna. Aven mot sistnämnda

förslag kunde dock sådana anmärkningar göras, att landsorganisationen

måste avstyrka att det upphöjdes till lag.

I den framlagda propositionen har sådan hänsyn tagits till erinringarna

från bl. a. fackföreningsrörelsens sida att vi kunnat ansluta oss till de grunder

för en lagstiftning, som innefattas i propositionen. I den mån utskottets

förslag överensstämmer med propositionens, ha vi sålunda under behandlingen

i utskottet medverkat till detsamma. Vi ha dessutom givit vår anslutning till

vissa smärre jämkningar i propositionens lagtext.

I några punkter av större vikt innehåller utskottets förslag avvikelser från

propositionen, som vi icke kunnat godtaga. Dessa avvikelser äro följande.

Utskottet har i 2—6 §§ samt 25—26 §§ infört bestämmelser angående behörighet

att vidtaga stridsåtgärder, vilka bestämmelser till sin tankegång

överensstämma med behörighetsreglerna i trettonmannakommissionens förslag.

Ehuru väl åt dessa föreskrifter givits en ur vår synpunkt bättre utformning

än motsvarande regler fått i trettonmannakommissionens förslag, ha vi dock

på de allmänna skäl, som i propositionen anförts, motsatt oss dylika behörighetsreglers

införande i lagen.

Utskottet föreslår i 8 § ett absolut förbud för repressalieåtgärder mot osolidariska

efter avslutandet av en konflikt. Vi ha i anslutning till propositionens

ståndpunkt yrkat att 3 § tredje stycket i propositionens lagtext skall bibehållas.

Vad angår definitionen av skyddsarbete har utskottet utvidgat propositionens

förslag. Vi ha motsatt oss införandet i 15 § 2 mom. i utskottets text av

dels ordet »varulager», dels ock orden »arbete med bärgning av mogen gröda

och därmed jämställda produkter».

I anslutning till den ståndpunkt vi salunda inom utskottet intagit, yrka vi

här nedan vid särskilt angivna punkter ändringar i den av utskottet föreslagna

lagtexten.

Vi få sålunda hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition

ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin

del antaga följande

s. 165 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

165

(Utskottets förslag.)

(Reservanternas förslag.)

Lag

örn lissa ekonomiska stridsåtgärder.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser. nledande bestämmelser.

1 §•

Med stridsåtgärd —-------------lag stadgas.

2 §•

Kollektiv stridsåtgärd---på

huvudorganisationen.

3 §•

Förening, som ■— --jämte ar
betsblockad.

4 §•

Säkerhet, som — ■—- -— länsstyrelsen

godkänner.

5 §•

Förening, som — —- — äga rum.

6 §■

Ej må---kännedom härom.

Örn vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder mot part).

7 §. 2 §.

Stridsåtgärd----------------mot honom.

8 §. 3 §.

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd

i vedergällningssyfte ej vidtagas mot någon som varit part i tvisten.

Ej heller må stridsåtgärd mot annan i anledning av hans förhållande till

tvist vidtagas, sedan tvisten avslutats.

Vad i andra stycket stadgas skall

dock ej avse stridsåtgärd i anledning

av förhållande som i 10 § 1 mom. un
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

(Utskottets förslag.) (Reservanternas förslag.)

der 1—3 åsyftas, såvida åtgärden icke

är att hänföra till förföljelse som i

2 § sägs.

9 §• 4 §.

I förhållandet-------------— sådan föreskrift.

10 §. 5 §.

När någon--- ------------rörande arbetsförhållandet.

11 §•

Stridsåtgärd må

12 §.

Om förbud----

6 §•

- dess förhandenvaro.

7 §•

— örn kollektivavtal.

Om stridsåtgärder med medelbart syfte (stridsåtgärder mot tredje man).

13 §.

I anledning av sådan motsättning

till part, som enligt 7—11 §§ eller eljest

enligt lag icke må föranleda stridsåtgärd

mot denne, må ej stridsåtgärd

av något slag riktas mot tredje man.

Ej heller må stridsåtgärd riktas mot

tredje man för att förmå part att inträda

i eller hindra honom att utträda

ur förening eller annan sammanslutning.

14

I tvist---

8 §•

I anledning av sådan motsättning

till part, som enligt 2—6 §§ eller eljest

enligt lag icke må föranleda stridsåtgärd

mot denne, må ej stridsåtgärd

av något slag riktas mot tredje man.

Ej heller må stridsåtgärd riktas mot

tredje man i anledning av sådan motsättning

till part, varom i 3 § sista

stycket är fråga, eller för att förmå

part att inträda i eller hindra honom

att utträda ur förening eller annan

sammanslutning.

9 §•

- --------- -— mot henne.

15 §.

1 morn. Det i 74 § stadgade skydd

för tredje man skall icke tillkomma:

1. medlem av sådan i tvisten invecklad

förening, som i 2 § avses, där

10 §.

1 mom. Det i 9 § stadgade skydd

för tredje man skall icke tillkomma:

1. medlem av en i tvisten invecklad

förening, där han, annorledes än ge
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

167

(Utskottets förslag.)

(Reservanternas förslag.)

nom utförande av skyddsarbete, till

fördel för motparten åsidosatt sina

förpliktelser gentemot föreningen i avseende

å tvisten;

2. den som under arbetstvist utfört

blockerat arbete av annan art än

skyddsarbete, såframt icke blockaden

är stridande mot lag eller företlingsstadgar;
3.

den som för utförande av annat

arbete än skyddsarbete under arbetstvist

anställt arbetare, vilken i anledning

av tvisten nedlagt arbete eller ock

utestängts från sådant, såframt icke

utestängningen är stridande mot lag

eller f wening sstadgar;

part ekonomiskt understöd eller efter

lian, annorledes än genom utförande av

skyddsarbete, till fördel för motparten

åsidosatt sina förpliktelser gentemot

föreningen i avseende å tvisten;

2-. den som under arbetstvist utfört

blockerat arbete av annan art än

skyddsarbete, såframt icke blockaden

är stridande mot lag;

3. den som för utförande av annat

arbete än skyddsarbete under arbetstvist

anställt arbetare, vilken i anledning

av tvisten nedlagt arbete eller ock

utestängts från sådant, såframt icke

utestängningen är stridande mot lag;

4. Den som under tvisten lämnat

omläggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit

honom;

5. den som äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet i

aktiebolag, som är part i tvisten, eller är delägare utan begränsad ansvarighet

i handelsbolag, som är part i tvisten;

2 morn. Till skyddsarbete hänföres

arbete som icke kan anstå utan fara

för människor eller för skada å byggnader

eller andra anläggningar, fartyg,

maskiner, husdjur, varulager eller

dylikt ävensom arbete med bärgning

av mogen gröda och därmed jämställda

produkter. Vad örn skyddsarbete

är stadgat skall gälla dels arbete, som

någon är pliktig att utföra på grund

av särskild föreskrift i lag eller författning

eller vars eftersättande kan

medföra ansvar för tjänstefel, dels arbete

för åstadkommande och spridande

av meddelande från offentlig myndighet

eller av tryckalster utgörande

6. aktiebolag, vari part i tvisten

äger aktier till belopp överstigande

hälften av aktiekapitalet, eller handelsbolag,

vari part i tvisten är delägare

utan begränsad ansvarighet.

2 mom. Till skyddsarbete hänföres

arbete som icke kan anstå utan fara

för människor eller för skada å byggnader

eller andra anläggningar, fartyg,

maskiner, husdjur eller dylikt.

Vad örn skyddsarbete är stadgat skall

gälla dels arbete, som någon är pliktig

att utföra på grund av särskild föreskrift

i lag eller författning eller vars

eftersättande kan medföra ansvar för

tjänstefel, dels arbete för åstadkommande

och spridande av meddelande

från offentlig myndighet eller av

tryckalster utgörande offentligt tryck,

där Konungen finner hänsyn till det

allmännas välfärd kräva arbetets ut
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

(Utskottets förslag.)

offentligt tryck, där Konungen finner

hänsyn till det allmännas välfärd kräva

arbetets utförande, dels ock, såvitt

angår arbetsledare, tjänstemän eller

därmed jämställda, arbete, som hänförts

till skyddsarbete i kollektivavtal,

godkänt av vederbörande huvudorganisationer

av arbetsgivare, arbetare samt

arbetsledare, tjänstemän eller därmed

jämställda.

16 §.

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare,

tjänsteman eller därmed jämställd

ej pliktig att utom de göromål,

som eljest av honom fullgöras, utföra

annat arbete än i 15 § 2 morn. avses,

ändå att han därtill förbundit sig.

17 §.

Utan hinder av vad i 14 § stadgas

må stridsåtgärd vidtagas, såframt därmed

åsyftas att genom en utvidgning

av ursprunglig arbetstvist rörande

upprättande av kollektivavtal bispringa

part i denna (sympatiåtgärd). Sådan

åtgärd må ej omfatta annat än ararbetsinställelse

jämte arbetsblockad

ävensom vägran att taga befattning

med varor, vilka äro avsedda för eller

härröra från rörelse som drives av

part i den ursprungliga tvisten.

(Reservanternas förslag.)

förande, dels ock, såvitt angår arbetsledare,

tjänstemän eller därmed jämställda,

arbete, som hänförts till

skyddsarbete i kollektivavtal, godkänt

av vederbörande huvudorganisationer

av arbetsgivare, arbetare samt

arbetsledare, tjänstemän eller därmed

jämställda.

11 §•

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare,

tjänsteman eller därmed jämställd

ej pliktig att utom de göromål,

som eljest av honom fullgöras, utföra

annat arbete än i 10 § 2 mom. avses,

ändå att han därtill förbundit sig.

12 §.

Utan hinder av vad i 9 § stadgas må

stridsåtgärd vidtagas, såframt därmed

åsyftas att genom en utvidgning av

ursprunglig arbetstvist rörande upprättande

av kollektivavtal bispringa

part i denna (sympatiåtgärd). Sådan

åtgärd må ej omfatta annat än arbetsinställelse

jämte arbetsblockad ävensom

vägran att taga befattning med

varor, vilka äro avsedda för eller härröra

från rörelse som drives av part i

den ursprungliga tvisten.

Om skadestånd.

18 §.

Envar som vidtagit stridsåtgärd eller

annan åtgärd, vilken enligt 7, 8, 9,

10, 11, 13 eller 14 § ej må äga rum,

eller, efter det förbud mot kollektiv

stridsåtgärd som där avses jämlikt

denna lag meddelats, uppmanat eller

13 §.

Envar som vidtagit stridsåtgärd eller

annan åtgärd, vilken enligt denna

lag ej må äga rum, eller som, efter

det förbud mot kollektiv stridsåtgärd

jämlikt denna lag meddelats, uppmanat

eller eljest sökt förmå annan att

s. 169 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

169

(Utskottets förslag.) (Reservanternas förslag.)

eljest sökt förmå annan att deltaga deltaga dari, vare skyldig ersätta skadan,

vare skyldig ersätta skada som da som av förfarandet kommit,

av förfarandet kommit.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Föres, sedan

skadeståndsskyldighet ålagts någon, av den skadelidande talan mot annan,

må i den mån det finnes skäligt denne förpliktas att gemensamt med den förre,

en för båda och båda för en, gälda skadestånd.

Innefattar förfarande, som strider mot denna lag, tillika brytande av annat

avtal än kollektivavtal, skall denna lag icke äga tillämpning såvitt angår

skadestånd på grund av avtalsbrottet.

19 §•

Bår de---— av åtgärden.

20 §.

Har medlem i förening, varom, i 2 §

sägs, i anledning av tvist, vari föreningen

är eller varit invecklad, gjort sig

skyldig till sådant förfarande som avses

i 18 §, vare föreningen, när den erhåller

kännedom därom, pliktig att

söka hindra honom från att fortsätta

förfarandet.

Förening, som åsidosätter vad sålunda åligger den, vare skyldig ersätta

därav uppkommen skada.

Vad nu sagts örn förening galle även örn förbund av flera föreningar och

skall, då fråga är örn sådan sammanslutning, såsom medlem anses såväl ansluten

förening som medlem därav.

21 §. 15 §.

Under skadestånd----------------äga rum.

22 §. 16 §.

Var som —--------— — •— •—- —- ----talan förlorad.

14 §.

Har medlem i förening i anledning

av tvist, vari föreningen är eller varit

invecklad, gjort sig skyldig till sådant

förfarande som avses i 13 §, vare föreningen,

när den erhåller kännedom

därom, pliktig att söka hindra honom

från att fortsätta förfarandet.

Om meddelande av förbud m. m.

23 §.

17 §.

Har någon

fråga är.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

(Utskottets förslag.)

(Reservanternas förslag.)

24 §.

Envar som åsidosätter förbud eller

föreskrift enligt 23 § genom att uppmana

eller eljest söka förmå annan att

deltaga i kollektiv stridsåtgärd eller

genom att vidtaga eller fortsätta annan

stridsåtgärd dömes till dagsböter.

18 § [1 oell 2 st.].

Envar som åsidosätter förbud eller

föreskrift enligt 17 § genom att uppmana

eller eljest söka förmå annan att

deltaga i kollektiv stridsåtgärd eller

genom att vidtaga eller fortsätta annan

stridsåtgärd dömes till dagsböter.

Åsidosättes föreläggande örn avlysande av stridsåtgärd och fortgår stridsåtgärden,

straffes den försumlige såsom i första stycket sägs.

25 §.

Vidtager någon--

nu sagts.

26 §.

Lämnar någon

kronor.

tvåhundra

27 §.

Där förfarande, som är straffbart

enligt denna lag, tillika är belagt med

straff jämlikt annan lag eller författning,

skall särskilt straff ådömas enligt

denna lag.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

18 § [3 och 4 st.].

Där förfarande som ovan sägs tillika

är belagt med straff jämlikt annan

lag eller författning, skall särskilt

straff ådömas enligt denna lag.

Om rättegången.

28 §.

19 §.

mån företrädda.

Mål som

29 §.

Vid domstolen skola vara anställda

en eller, där så erfordras, flera åklagare

för utförande av allmänt åtal i

mål varom i 24—26 §§ sägs. Åklagare

förordnas av Konungen.

30 §.

Talan örn förbud eller föreskrift enligt

23 § må föras, förutom av den som

genom stridsåtgärden eller hotet där
-

20 §.

Vid domstolen skola vara anställda

en eller, där så erfordras, flera åklagare

för utförande av allmänt åtal i

mål varom i 18 § sägs. Åklagare förordnas

av Konungen.

21 §.

Talan örn förbud eller föreskrift enligt

17 § må föras, förutom av den som

genom stridsåtgärden eller hotet där
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

171

(Utskottets förslag.)

om blivit kränkt, av sammanslutning

för främjande av närings- eller yrkesintressen,

av vilken denne är medlem,

såframt sammanslutningen äger kära

inför domstol.

Talan örn ansvar enligt 24 eller 25 §

må föras, förutom av åklagaren och

målsägande, av sammanslutning som

nyss sagts.

31 §.

Grundas en-----—--- —

32 §.

Med avseende å domstolen för ekonomiska

stridsåtgärder och rättegången

därstädes skall i övrigt i tillämpliga

delar gälla vad som är stadgat

dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen örn

arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14

samt 16 §§ lagen örn fri rättegång. I

mål örn meddelande av förbud eller

föreskrift enligt 23 § så ock i mål örn

ansvar enligt 23 eller 25 § må domstolen

anlita polismyndighet för verkställande

av erforderlig undersökning.

(Reservanternas förslag.)

örn blivit kränkt, av sammanslutning

för främjande av närings- eller yrkesintressen,

av vilken denne är medlem,

såframt sammanslutningen äger kära

inför domstol.

Talan örn ansvar enligt 18 § må föras,

förutom av åklagaren och målsägande,

av sammanslutning som nyss

sagts.

22 §.

-- — ---—- — dennas avgörande.

23 §.

Med avseende å domstolen för ekonomiska

stridsåtgärder och rättegången

därstädes skall i övrigt i tillämpliga

delar gälla vad som är stadgat

dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen örn

arbetsdomstol, dels ock i 1-—9, 12—14

samt 16 §§ lagen om fri rättegång. I

mål örn meddelande av förbud eller

föreskrift enligt 17 § så ock i mål om

ansvar enligt 18 § må domstolen anlita

polismyndighet för verkställande

av erforderlig undersökning.

Särskilda föreskrifter.

33 §. 24 §.

Vad i--- — ---------------23 § strafflagen.

34 §. 25 §.

Närmare föreskrifter--- —-----------av Konungen.

Benna lag skall träda i kraft den 1 oktober 1935 och gälla till och med den

30 september 1939; dock att lagen skall äga tillämpning även efter sistnämnda

dag, såvitt angår påföljd av förfarande vilket under tiden för lagens giltighet

ägt rum i strid mot densamma.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

(Utskottets förslag.) (Reservanternas förslag.)

Vad i 16 § stadgas skall äga till- Vad i 11 § stadgas skall äga tilllämpning,

även orri förbindelse som där tampning, även om förbindelse som där

avses givits i avtal som träffats före avses givits i avtal som träffats före

lagens ikraftträdande. lagens ikraftträdande.

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en skyndsam utredning

angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning,

som bereder arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar;

samt

C) att motionerna

I: 280 av herr Hamrin m. fl. och II: 499 av herr Andersson

i Rasjön m. fl.,

I: 283 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl. och II: 489

av herr Lindman m. fl., samt

11:495 av herr Sandberg,

samtliga såvitt de blivit föremål för behandling i detta utlåtande,

ävensom

1:276 av herr Hansson, Sigfrid,

1:277 av herr Hansson, Sigfrid,

I: 278 av herrar Wingson, Otto, och Ström, Fredrik, samt

11:486 av herr Frankenberg m. fl.,

1:279 av herr Hagman,

1:281 av herr Lindley m. fl. och 11:494 av herrar Lovén

och Lindberg i Stockholm,

1:282 av herr Hansson, Sigfrid,

1:286 av herrar Anderson, Erik, och Henriksson samt

11:498 av herr Björck i Kristianstad m. fl.,

1:287 av herr Nilsson, Petrus, m. fl. och 11:500 av herr

Olsson i Närlinge m. fl.,

1:288 av herr Branting,

1:289 av herr Reuterskiöld,

II: 127 av herr Ström m. fl.,

11:482 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors,

II: 483 av herr Lindberg i Stockholm,

11:487 av herr Olsson i Stockholm m. fl.,

II: 496 av herrar Lithander och Olsson i Staxäng, samt

11:497 av herr Danielsson m. fl.

icke måtte föranleda till någon riksdagen åtgärd.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

173

3) av herrar Österström och Sani Larsson, vilka anfört:

Under »Allmänna synpunkter» anse vi att utskottet bort anföra följande:

Den ståndpunkt till organisationstvånget, som propositionen intagit, kan

utskottet icke godtaga. Att medgiva enskilda organisationer rättighet att

vidtaga stridsåtgärder för att framtvinga medlemsanslutning, strider enligt

utskottets mening mot det demokratiska samhällets rättsprinciper. Särskilt

stötande framträda propositionens stadganden, då man uppmärksammar, att

desamma medgiva exempelvis en fackförening att genom stridsåtgärder tvinga

ej blott utomstående arbetare utan även arbetsledare att ingå i föreningen.

Utskottet ansluter sig på denna punkt till de uttalanden, som gjorts i motionerna

I: 280 och II: 499, där det framhålles att, örn det ur allmänna synpunkter

finnes oundgängligen erforderligt att vissa ekonomiska sammanslutningar

måste omfatta alla på ett bestämt område verksamma personer, statsmakterna

må besluta sådan tvångsanslutning genom lag. Det får däremot icke tolereras,

att enskilda utöva tvång mot andra medborgare.

Beträffande skydd för personer, som utföra arbete under konflikt, kan utskottet

icke heller ansluta sig till propositionens utformning av hithörande

stadganden. Enligt propositionen är det tillåtet att efter stridens slut vidtaga

stridsåtgärder i vedergällningssyfte mot var och en, som under en arbetstvist

utfört annat blockerat arbete än skyddsarbete. Propositionen undantager också

från skydd alla — även oorganiserade — arbetare, som under en konflikt utfört

sådant blockerat arbete, som nyss nämnts. Utskottet anser det vara uppenbart,

att alla hämndblockader böra vara förbjudna, sedan tvisten blivit avslutad

eller det förhållande, för vilket vedergällning åsyftas, redan före tvistens

avslutande upphört. Likaså synes det utskottet vara med svensk rättsåskådning

bäst överensstämmande att rätt till neutralitetsskydd beredes sådana

oorganiserade arbetare, vilka icke svika några organisationsmässiga plikter

och som vid en konflikt endast fortsätta sitt arbete hos en arbetsgivare, med

vilken de icke ha någon tvist.

I olikhet med propositionen anser utskottet, att frågan örn skydd för ämbets-

och tjänsteman samt innehavare av offentligt uppdrag ävensom för den

som avlagt vittnesmål eller avgivit utsaga vid förhör inför myndighet m. fl.

bör upptagas till lösning i nu behandlade lag. Samma ståndpunkt intager utskottet

till frågorna örn förbud mot utställande av blockadvakter och utdelande

av blockadlappar m. m. samt örn varselbestämmelser.

Lika med föredragande departementschefen är utskottet av den meningen

att mål, som avse tillämpningen av den föreslagna lagen, böra upptagas och

avgöras av en specialdomstol. Däremot har utskottet icke ansett tillräckliga

skäl föreligga för att inrätta en helt ny specialdomstol vid sidan av arbetsdomstolen.

Om den senare domstolens sammansättning ändras på sätt föreslagits

i motionerna I: 283 och II: 489, torde nu ifrågavarande lagstiftning

erhålla den bästa möjliga tillämpning genom att de mål, som av densamma

föranledas, avgöras av arbetsdomstolen.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

Även om den föreslagna lagstiftningens effektivitet kommer att ökas genom

det av utskottet föreslagna införandet av behörighetsregler, kan utskottet icke

anse, att propositionens stadganden örn skadestånd och straff erbjuda tillräckliga

garantier för att lagen skall bliva respekterad och syftet med dess beslutande

alltså ernås. Propositionen har visserligen icke nöjt sig med att föreslå

allenast skadestånd. Även straff äro i vissa fall förordade, men man har

därvid stannat vid dagsböter. Detta kommer att medföra, att även så kvalificerade

brott som överträdelse av förbud, vilket medelats av domstolen, förföljelse

av religiösa och politiska skäl och rena utpressningsblockader icke ens

vid synnerligen försvårande omständigheter kunna beläggas med fängelsestraff.

Genom denna omotiverade mildhet vid straffets bestämmande kommer

lagen örn vissa ekonomiska stridsåtgärder att intaga en undantagsställning i

jämförelse med annan lagstiftning, vilket utskottet måste motsätta sig.

Under »Specialmotivering» anse vi att utskottet bort på nedan angivna

punkter anföra följande. Vid varje § angives den formulering vi förorda:

6 a §.

Såsom under »Allmänna synpunkter» framhållits, har utskottet den uppfattningen

att bestämmelserna örn viss varseltid böra införas i denna lag.

Därigenom vinnes dels att stadgandena komma att gälla ej blott arbetstvister

utan även andra ekonomiska strider, dels också att underrättelseplikten kommer

att gälla alla kollektiva stridsåtgärder och ej såsom enligt Kungl. -Maj :ts

proposition allenast arbetsinställelse.

Utskottet förordar alltså, att efter 6 § införes en paragraf av följande

lydelse:

Vill någon vidtaga kollektiv stridsåtgärd skall skriftlig underrättelse därom

lämnas till den, som åtgärden avser. Tillhör han förening, varom sägs i

2 §, må underrättelse lämnas till denna. Redogörelse för anledningen till åtgärden

skall samtidigt lämnas och jämväl intagas i meddelande som är avsett

att sprida kännedom därom.

Underrättelse skall lämnas minst en vecka i förväg. Vad nu är sagt skall,

ändå att meddelandet ej rätteligen framkommer, anses fullgjort, därest underrättelsen

under mottagarens senast kända adress inlämnats för befordran med

post eller telegraf så tidigt, att den inom angivna tid bort framkomma till

mottagaren.

6 b §.

Då utskottet på ovan angivna skäl förordar att skydd för tjänstemän och

vittnen m. fl. skall stadgas i nu förevarande lag, föreslår utskottet, att närmast

före 7 § införes en paragraf av följande lydelse:

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare

av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget.

Ej heller må man vidtaga sådan åtgärd mot någon för att hindra honom

att föra talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål

s. 175 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

175

eller tillhandagå ämbets- eller tjänsteman eller för att utöva vedergällning

för vad han gjort i nu angivet hänseende.

8 §.

Då utskottet på skäl som ovan anförts måste bestämt kräva att hämndeblockader

förbjudas efter en strids slut och efter att det förhållande upphört,

vilket vedergällningen skulle åsyfta, och då utskottet anser att detta förbud

skall gälla alla, som haft del i tvisten, avstyrker utskottet tredje stycket av

denna paragraf. De båda första styckena förordar utskottet i den form de

erhållit i propositionen.

9 §.

På de skäl, som angivits under »Allmänna synpunkter», förordar utskottet

att första stycket av denna § avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med

förra delen av 11 § i kommissionens förslag. Vad kommissionen föreslagit i

fråga örn undantag för arbetsledare och andra i förtroendeställning kan utskottet

däremot icke godtaga. Propositionens förslag om att bestämmelser

rörande arbetsledare m. fl. skola kunna intagas i kollektivavtal kan utskottet

godkänna. Den föreslagna regeln skall givetvis, såsom departementschefen

framhållit, innebära, att en reglering, företagen under medverkan av vederbörande

organisationer, vare sig arbetarnas eller arbetsledarnas, icke anses utgöra

kränkning av föreningsrätten, även örn därigenom föreskrives en viss inskränkning

i möjligheten för vissa kategorier av arbetsledare eller tjänstemän att

tillhöra särskilda organisationer.

Utskottet tillstyrker alltså, att första stycket av denna § erhåller följande

lydelse:

Kollektiv stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon för att förmå elier hindra

honom att inträda i eller utträda ur förening eller annan sammanslutning. Ej

heller må i sådant syfte uppsägning ske av arbets- eller hyresavtal.

Andra stycket av paragrafen kan utskottet tillstyrka i den lydelse den erhållit

i propositionen.

11 §•

Utskottet tillstyrker att denna paragraf utformas i anslutning till kommissionens

förslag och förordar därför följande lydelse:

Ej må någon sig eller annan till orättmätig vinning, avtvinga annan gods

eller penningar genom att mot honom rikta kollektiv stridsåtgärd eller hot

därom. Ej heller må man i sådant syfte vidtaga annan stridsåtgärd eller hota

därmed för att förmå någon att avstå från honom tillkommande arbetslön.

Till orättmätig vinning vare ej att hänföra att borgenär erhåller betalning

av någon som av gäldenären övertagit egendom eller rörelse och därvid uppsåtligen

sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden.

15 §.

Utskottet kan, såsom under »Allmänna synpunkter» angivits, icke ahsluta

sig till propositionens bestämningar rörande neutralitet vid arbetskonflikter

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

utan har utformat sitt förslag i nära överensstämmelse med vad kommissionen

förordat. Dock har utskottet vidtagit vissa ändringar med hänsyn till

propositionens utformning. Till skyddsarbete hänföres i utskottets förslag,

förutom i propositionen upptagna arbeten, dels arbete som icke kan anstå utan

fara för skada å varulager, dels arbete med bärgning av mogen gröda och därmed

jämnställda produkter, dels ock, under vissa förutsättningar, arbete för

åstadkommande och spridande av meddelande från offentlig myndighet eller

av tryckalster, utgörande offentligt tryck.

Utskottet föreslår alltså, att 15 § erhåller följande lydelse:

1 mom. Det i 14 § stadgade skyddet för tredje man tillkommer icke:

1. medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § avses, där han

till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot föreningen i

avseende å tvisten;

2. den som under arbetstvist utför arbete, som förklarats i blockad, såframt

icke blockaden är enligt denna lag otillåten eller han allenast kvarstannar i

anställning, som han erhållit före tvisten, innan denna var väntad;

3. den som under arbetstvist sysselsätter arbetare, vilken i anledning av

tvisten nedlagt arbete eller ock utestängts från sådant, såframt icke utestängningen

är enligt lag otillåten;

4. den som under tvisten lämnar part ekonomiskt understöd eller efter omläggning

eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bispringer honom;
5.

den som äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet i

aktiebolag, som är part i tvisten, så ock den, som är annan delägare än kommanditdelägare

i handelsbolag, som är part i tvisten.

2 mom. Vad ovan i denna paragraf är sagt har icke avseende å skyddsarbete.

Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för

människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner,

husdjur, varulager, eller dylikt ävensom arbete med bärgning av mogen

gröda och därmed jämförliga produkter. Vad om skyddsarbete är stadgat

skall gälla dels arbete som någon är pliktig att utföra på grund av särskild

föreskrift i lag eller författning eller vars eftersättande kan medföra ansvar

för tjänstefel, dels arbete för åstadkommande och spridande av meddelande

från offentlig myndighet eller av tryckalster utgörande offentligt tryck, där

Konungen finner hänsyn till det allmännas välfärd kräva arbetets utförande.

16 §.

Till stadgandet i denna § bör enligt utskottets mening fogas ett tillägg, som

gör det möjligt för huvudorganisationer av arbetsgivare och arbetsledare,

tjänstemän eller därmed jämställda att genom kollektivavtal träffa överenskommelse

örn utförande av andra arbeten än skyddsarbete under arbetsinställelse.

Utskottet förordar alltså, att paragrafen får följande lydelse:

. Vid arbetsinställelse vare arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd

ej pliktig att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra annat

arbete än i 15 § 2 mom. avses ändå att han därtill förbundit sig, utan så är

att åtagandet avser arbete varom överenskommelse träffats i kollektivavtal

godkänt av vederbörande huvudorganisationer av arbetsgivare och arbetsledare,

tjänstemän eller därmed jämställda.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

177

4) av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström, Linnér och Sandström

i Sollefteå, vilka anfört:

Då frågan om lagstiftning mot vissa ekonomiska stridsåtgärder först väcktes,

var uppmärksamheten närmast riktad på behovet av skydd för dem, som

v d arbetskonflikter icke själva äro parter, men som utsättas för stridsåtgärder

och därigenom indragas i striden. De sedermera verkställda utredningarna

hava visat, att man här har att göra med långt mera djupgående och vidsträckta

problem, nämligen ett första försök att på vissa punkter utföra en

rationell gränsdragning för de moderna ekonomiska organisationernas tendens

att utöva tvång för att främja sina intressen. Det är däremot icke fråga

örn att hindra syftet med organisationernas verksamhet eller ens om att upptaga

de s. k. ideella föreningarna till allmän rättslig reglering.

Örn innehållet i en lagstiftning med nyssnämnda begränsade uppgift kunna

meningarna växla allt efter olika samhällsuppfattning, efter den tro man hyser

på betydelsen av den enskildes initiativ och avtalsfrihet eller på de ekonomiska

funktionernas uppdelning på olika korporationer med planläggning genom statliga

organ efter fastställda riktlinjer. Det synes emellertid, som örn det förslag

trettonmannakommissionen framlagt vore så måttfullt avvägt, att det

bort kunna samla en övervägande opinion med bortseende från skiljaktiga

gruppintressen och även från principiella olikheter i samhällsuppfattningen.

Förslaget utgår från den frihet för den enskilde i ekonomiska ting, varpå gällande

samhällsordning vilar. Det är ingalunda avvisande mot organisationernas

strävanden utan bygger i stället på dessa och befäster deras ställning i

vissa avseenden. Men det söker reglera deras stridsåtgärder genom att lägga

ansvaret på organisationer, som nått en sådan utveckling, att de kunna förutsättas

äga ett mera moget omdöme och genom att bestämt utmönstra vissa

för rättsmedvetandet stötande stridsmetoder. Vid sidan av det indirekta skydd,

som skapas dels av behörighetsreglerna och dels av möjligheten att erhålla

förbud av domstol, upptager kommissionens förslag direkta straffbestämmelser

i sådana fall, där stridsåtgärderna redan enligt vunnen erfarenhet visat

sig mest sårande för rättsmedvetandet och förödande för den svagare angripne.

Det skydd kommissionen föreslår mot organisationstvång och för de arbetsvilliga,

för små företag och tjänstemän, mot utpressningsblockader, mot skada

på mogen gröda och varulager, för att nämna några exempel, går helt visst

icke för långt såvitt arbetsstridernas område angår. Lagstiftningen sträcker

sig därjämte in på det allmän-ekonomiska området, där likaledes metoder börjat

användas, innefattande ett starkt tvång, som hittills undandragit sig samhällets

lagstiftning. I stort sett synes kommissionsförslaget vara ägnat att

hejda den tendens till ett allas krig mot alla, till maktutövning och tvångsanspråk

vid sidan av lagen, som i utredningen starkt omvittnas. Att denna

tendens hejdas synes nödvändigt, därest icke samhällsmakten på viktiga punkter

skall undanskjutas av korporationernas självtagna makt. Men om så skall

kunna ske, får kommissionens förslag icke försvagas utan måste fastmera utbyggas

i vissa avseenden. Härvid må icke förbises att en lagstiftning av denna

karaktär knappast kan undgå att medföra den verkan — ingalunda avsedd

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami 2 avd. Nr 29■ 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Andra lagutskottets utlåtande Nr 89; reservationer.

eller önskvärd -— att vad i lagen lämnas utan påföljd anses vara av lagstiftaren

godkänt.

Den rättsbildande verkan, som lagstiftningen kan utöva, beror också till

stor del på lagens tillämpning. Specialdomstolens sammansättning och auktoritet

äro därför i hög grad avgörande.

Örn man ur dessa synpunkter granskar propositionen och utskottsmajoritetens

därmed väsentligen överensstämmande förslag, må särskilt framhållas,

att något skydd mot organisationstvång icke upptagits, att de arbetsvilliga

behandlas såsom oneutrala och alltså få prickas, även örn de icke tillhöra den

stridande organisationen och helst skulle vilja stå utanför hela striden, att

skyddet för tjänstemän skjutits undan till en oviss framtid, att skyddet mot

utpressningsblockader och för skördens räddning försämrats. Därjämte synes

det oss nödvändigt att införa ett längre gående skydd än vad kommissionen

föreslagit för småhantverkare, små byggnadsföretag och dylika mindre företagare

samt mot varublockader, framför allt av jordbrukets produkter. Och

slutligen är det icke sörjt för att specialdomstolen erhåller en kvalificerad

och auktoritativ sammansättning, varjämte straffbestämmelsernas utformning

är otillfredsställande.

Med den kombination, som behärskat utskottet, har det icke varit möjligt

att ernå erforderliga rättelser. Sedan denna utgång förelegat klar, ha vi därför

ansett oss nödsakade att yrka avslag å propositionen.

Vi hemställa alltså i första rummet örn avslag å Kungl. Maj :ts proposition

och utskottets förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Eör den händelse detta förslag icke vinner bifall över gå vi till detaljkritik

av utskottsmajoritetens förslag och detta så mycket hellre som vi självfallet

deltagit i utskottets arbete med granskningen av den framlagda propositionen.

§ 1.

Enligt utskottets förslag skulle varje uppsägning av arbets- eller hyresavtal

icke endast från arbetsgivarens resp. hyresvärdens sida utan även från

arbetstagarens eller hyresgästens betraktas såsom stridsåtgärd med de verkningar,

som därav enligt lagförslaget kunna följa. Örn exempelvis en medlem

av en hyresgästförening uppsäger sin lägenhet i samband med en konflikt

mellan andra hyresgäster och fastighetsägare, skulle detta anses såsom

stridsåtgärd, även örn lägenheten omedelbart kunde uthyras. Lagens räckvidd

—. överhuvud mycket svår att bestämma med full säkerhet — skulle

härigenom sträckas alltför långt. I anledning av vad som yttras i utskottets

motivering må framhållas, att den i högermotionen i anslutning till lagrådets

yttrande föreslagna begränsningen icke har någon inverkan på kollektivavtalens

förbud mot trakasserier efter avslutad konflikt.

Anmärkning kan jämväl riktas mot förslaget beträffande annat avbrytande

av ekonomisk förbindelse. En dylik åtgärd skulle enligt propositionen, örn

den vidtages av två eller flera små företagare, behandlas såsom stridsåtgärd

oberoende av effekten, under det att samma åtgärd, när den vidtages av ett

s. 179 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39; reservationer.

179

ensamt stort företag, kommer att så betraktas allenast under förutsättning, att

åtgärden förorsakar avsevärt men för den angripne.

På grund av vad sålunda anförts anse vi, att 1 § bör erhålla följande lydelse

:

Med stridsåtgärd förstås i denna lag

dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller annan

därmed jämförlig åtgärd, nedan benämnda kollektiva stridsåtgärder,

dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal eller annat avbrytande av ekonomisk

förbindelse, såframt åtgärden, ensam eller i förening med annan samverkande

åtgärd av liknande beskaffenhet, är ägnad att medföra synnerligt

men för den, mot vilken åtgärden riktas.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar

gällande, vare det ej att anse såsom stridsåtgärd.

6 a §.

I trettonmannakommissionens förslag fanns upptagen en paragraf med nr 6

angående viss underrättelseplikt före vidtagandet av kollektiv stridsåtgärd.

1 propositionen nr 32 har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att i lagen örn

medling i arbetstvister införa stadgande örn viss underrättelseplikt. Denna

kommer emellertid endast att gälla arbetsstrider och således icke utanför dessa

fallande ekonomiska stridsåtgärder. Ej heller gäller underrättelseplikten enligt

förslaget i propositionen annat än arbetsinställelse, varjämte skyldigheten

att i meddelande, som är avsett att sprida kännedom angående åtgärden, lämna

redogörelse för anledningen till densamma uteslutits. Det riktiga synes

vara att återgå till kommissionens förslag, dock med den ändring att underrättelseplikten

bör gälla icke allenast förening utan var och en som vill vidtaga

kollektiv stridsåtgärd.

Vi anse således att efter 6 § bör införas en paragraf av följande lydelse:

Vill någon vidtaga kollektiv stridsåtgärd skall skriftlig underrättelse därom

lämnas till den, som åtgärden avser. Tillhör han förening varom sägs i

2 § må underrättelse lämnas till denna. Redogörelse för anledningen till åtgärden

skall samtidigt lämnas och jämväl intagas i meddelande som är avsett att

sprida kännedom därom. Underrättelsen skall lämnas minst en vecka i förväg.

Vad nu är sagt skall ändå att meddelandet ej rätteligen framkommer

anses fullgjort därest underrättelsen under mottagarens senast kända adress

inlämnats för befordran med post eller telegraf så tidigt, att den inom angivna

tid bort framkomma till mottagaren.

6 b §.

I kommissionens förslag fanns upptagen en paragraf med nr 7, innefattande

förbud mot stridsåtgärder mot dels ämbets- och tjänstemän eller innehavare

av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget och dels

parter, vittnen eller sådana som tillhandagå ämbets- eller tjänstemän. Det

rättsskydd som av kommissionen avsetts för ämbets- och tjänstemän m. fl. har

av Kungl. Majit lämnats utanför den nu föreslagna lagstiftningen, under det

att visst skydd för vittnen och därmed jämställda föreslagits i propositionen

nr 33 i form av tillägg till 11 kap. 8 § strafflagen.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

Vad först beträffar ämbets- och tjänstemän eller innehavare av offentligt

uppdrag torde det vara betydelsefullt, att denna kategori, särskilt befattningshavare

i lägre ställning, snarast möjligt erhåller det skydd mot ekonomiska

stridsåtgärder som kommissionen avsett. Det lärer icke saknas exempel på

att polismän, fjärdingsman och liknande befattningshavare, vilka under arbetsstrider

haft till tjänsteplikt att sörja för ordningens upprätthållande, blivit

föremål för avstängning från husrum och mat, och att de personer, som

möjligen avsett att tillhandagå dem därmed, hotats med blockad. Liknande

företeelser kunna tänkas uppkomma under ekonomiska strider av annat slag.

Det synes oss vara en allvarlig försummelse att i förevarande lagstiftning

lämna denna fråga åsido. De farhågor för sammanblandning mellan stridsåtgärder

mot ämbets- och tjänstemän å ena sidan samt tillåtna stridsåtgärder

mot affärsdrivande verk såsom parter å andra sidan, vilka anförts av departementschefen

och utskottet såsom skäl mot kommissionens förslag i denna del,

synas oss konstruerade. Vid de affärsdrivande verken torde sådant arbete av

tjänsteman, som skulle framkalla stridsåtgärd, i regel komma att åtnjuta

neutralitetsskydd under arbetskonflikt (15 § 2 morn.). Någon svårighet

för specialdomstolen att utreda, när ett angrepp på viss person gäller affärsverket

eller avser tjänstemannen, torde icke uppstå. Däremot skulle enligt

förslaget tjänstemän lämnas utan skydd i lägen, där deras ställning ur ordningssynpunkt

är mycket exponerad och deras skyddsanspråk särskilt befogade.

Vi tillägga att vi icke ha någonting att erinra mot det i propositionen

nr 33 föreslagna andra stycket i 11 kap. 8 § strafflagen.

På grund härav och med hänsyn till lagrådets anmärkning beträffande

svårigheterna att i strafflagen erhålla en tillfredsställande brottsbeskrivning

anse vi att i nu förevarande lag bör införas en paragraf med följande lydelse:

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare

av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget.

Ej heller må man vidtaga sådan åtgärd mot någon för att hindra honom att

föra talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål eller

tillhandagå ämbets- eller tjänsteman eller för att utöva vedergällning för vad

han gjort i nu angivet hänseende.

8 §•

Beträffande vedergällningsåtgärderna framhåller professor Bergendal i sin

utredning, att dessa icke sällan taga mycket stötande former och så mycket lättare

kunna övergå till ödesdigra förföljelseåtgärder för den enskilde som åtgärderna

i allmänhet kunna företagas utan ekonomisk uppoffring från angriparens

sida. Ått rättsskydd mot vedergällningsåtgärder är påkallat, erkännes jämväl i

propositionen. Utskottet har infört sådant skydd jämväl för de i 15 § avsedda

arbetsvilliga, vilka under konflikten bliva utan neutralitetsskydd. Men därjämte

synes det vara behövligt, att skyddet får inträda redan före tvistens avslutande,

där det förhållande, för vilket vedergällning åsyftas, dessförinnan

upphört. Det finnes så mycket mera skäl härtill, som inom utskottet blivit

upplyst att konflikter kunnat pågå i tiotal av år och understundom aldrig

lett till formlig avslutning. Ett konstaterande av konfliktens slut i dylika fall

s. 181 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

181

skulle förutsätta en mera ingående lagstiftning. Det kan således tänkas att

en för vedergällning benägen grupp av de stridande skulle under praktiskt taget

obegränsad tid kunna fortsätta vedergällningsåtgärderna utan att den angripne

skulle kunna åberopa skydd enligt förevarande paragraf.

På grund härav och då avfattningen av första stycket i utskottets redaktion

synes leda till en viss inskränkning, hemställa vi att paragrafen erhåller

följande lydelse:

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd

ej äga rum mot någon, där syftet är att utöva vedergällning för hans

ställning till tvisten. Samma lag vare, där förhållande, för vilket vedergällning

åsyftas, upphört redan före tvistens avslutande.

9 §.

Högermotionernas 9 §, första och andra styckena, vilka i huvudsak överensstämma

med 11 § i kommissionens förslag, innehåller två huvudregler, skydd

för föreningsrätt och skydd mot organisationstvång. Båda reglerna äro för

den medborgerliga friheten lika viktiga. I propositionen och utskottets förslag

har emellertid allenast förstnämnda regel vidhållits. Blockad och bojkott

mot enskilda för att tvinga dem att inträda i eller skrämma dem från

att utträda ur en organisation skola således alltjämt kunna förekomma. Det

kan t. o. m. befaras att dylika metoder komma att skärpas i intensitet, därest

genom förevarande lagstiftning statsmakterna intaga en negativ hållning till

yrkandet på skydd i detta avseende.

Enligt vår uppfattning skulle en sådan inställning vara i hög grad olycklig.

Antingen måste de ekonomiska stridsorganisationerna bygga på gemensamt intresse

och frivillig anslutning eller ock böra de ställas under statlig reglering

och kontroll beträffande tvångsåtgärder. I längden kan emellertid helt visst

allenast den frivilliga anslutningen skapa en livskraftig sammanslutning.

Detta gäller även beträffande jordbrukarnas organisationer. De svårigheter,

som kunna uppstå genom att några jordbruksproducenter ställa sig vid sidan

av jordbrukarnas sammanslutningar och på ett i hög grad osympatiskt sätt

draga nytta av dessas verksamhet utan att åtaga sig förpliktelser såsom medlemmar,

hava visat sig oftast vara av övergående natur och mycket begränsad

räckvidd. Organisationerna hava på de flesta håll nått en sådan styrka, att

det icke ens ur ekonomisk synpunkt kan motiveras att jordbrukarna använda

sig av från andra håll hämtade, förkastliga metoder. Skydd mot organisationstvång

bör således upptagas i lagstiftningen.

I första stycket av paragrafen har intagits en bestämmelse, att i förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare, så ock mellan parter i andra ekonomiska förhållanden,

föreningsrätten skall å ömse sidor lämnas okränkt. Lagrådet har

framhållit, att stadgandet systematiskt tillhör en eventuell föreningslagstiftning.

Kommer en sådan till stånd, kan till äventyrs den närmare innebörden

av ett dylikt stadgande utvecklas. Sådant som stadgandet nu infogats i förevarande

lagstiftning synes detsamma, särskilt då det gäller andra ekonomiska

förhållanden än mellan arbetsgivare och arbetare, vara i hög grad oklart.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

Stadgandet kommer därför med all sannolikhet att framkalla eljest onödiga

rättegångar. Den föreslagna första punkten i stycket bör således utgå.

I andra stycket av paragrafen upptager förslaget det undantag med avseende

på arbetsledares och därmed jämförliga personers föreningsrätt, att i

kollektivavtal må föreskrivas, att arbetsledare eller annan i förtroendeställning

ej må vara medlem av förening som avser tillvaratagande av honom underställd

personals intressen gent emot arbetsgivaren jämte viss följdföreskrift

härtill.

Ur olika synpunkter synes oss denna ståndpunkt icke vara tillfredsställande.

Enligt uttalande av departementschefen avses visserligen med kollektivavtal

även sådant avtal mellan arbetsgivare och organisation av arbetsledare. Men

på vissa arbetsområden torde ställningen vara sådan, att dylika kollektivavtal

ej finnas, varemot behovet att arbetsledarna skola vara fristående i förhållande

till fackföreningarna lika starkt gör sig gällande som på de områden, där

arbetsledarnas ställning blivit reglerad genom kollektivavtal. Den princip

lagförslaget uttrycker bör således erhålla en större räckvidd än utskottets

formulering anger. Det har å andra sidan uppgivits att med avseende å vissa

grupper, särskilt inom affärsvärlden och bland fartygsbefälet, en organisation

i vertikal riktning av de anställda är nödvändig för att organisationssträvandet

överhuvud skall kunna vinna framgång. En viss uppdelning av stadgandet

efter de praktiska förutsättningarna synes böra ske.

Vi anse därför att 9 § bör erhålla följande lydelse:

Kollektiv stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon för att förmå eller hindra

honom att inträda i eller utträda ur förening eller annan sammanslutning. Ej

heller må i sådant syfte uppsägning ske av arbets- eller hyresavtal.

Sådan uppsägning må dock äga rum, därest arbetsledare inträder i förening,

som avser tillvaratagande av honom underställda arbetares intressen. Lag

samma vare, därest annan arbetstagare i överordnad ställning genom inträde i

organisation av underlydande försvårar sin möjlighet att såsom arbetsgivarens

förtroendeman på tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden.

10 §.

I det moderna näringslivet ha stora grupper av små företag, exempelvis

hantverkare, bagerier, lantbyggmästare, fraktseglare m. fl., visat sig äga en

livskraft, som väckt förvåning. Förklaringen ligger sannolikt däri, att företagaren

själv arbetar med mycket små anspråk på avkastning av sitt arbete och

med ringa kapitalinsats. Tack vare dessa omständigheter ha dylika företagare

även under allvarliga kriser visat en uthållighet som varit till stor fördel

för den fria arbetsmarknaden. Det har emellertid klart kommit till synes,

att sådana små företag icke äga motståndskraft mot kollektiva stridsåtgärder

från fackföreningar eller andra ekonomiska stridsorganisationer. Utskottsförslaget

innefattar skydd för vissa familjeföretag, men man bör, såsom

i flera yttranden ävensom i högermotionerna framhållits, icke stanna härvid

utan utsträcka skyddet åtminstone till företag av den storleksordning som undantages

i lagen örn arbetstidens begränsning.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

183

Att under bestämmelsen böra falla även sådana företag, där avkomlings

make deltager i arbetet, synes oss utan vidare klart.

Vi anse således att förevarande paragraf bör erhålla följande lydelse:

När någon utan biträde av annan än make, avkomlingar, avkomlings make,

adoptivbarn eller egna eller makes föräldrar eller syskon eller högst fyra

oskylda arbetare driver näring eller utför arbete för egen räkning, ma kollektiv

stridsåtgärd ej vidtagas mot honom i anledning av tvist rörande arbetsförhållandet.

11 §•

Beträffande utpressningsblockaderna må erinras, att i partimotion av bondeförbundet

vid 1934 års riksdag påyrkats sådan utvidgning av de av Kungl.

Maj :t föreslagna förutsättningarna för utpressningsbrott enligt 21 kap. strafflagen,

att därunder skulle hänföras jämväl blockader och liknande stridsåtgärder

i utpressningssyfte. Yrkandet avvisades av riksdagen, men kan betraktas

såsom uttryck för den då rådande reaktionen mot vissa användningar

av blockader. Kommissionens förslag, som av oss åberopas, går icke så långt.

Mot kommissionens förslag torde dock kunna anmärkas, att skydd mot

stridsåtgärd för att förmå någon att avstå från honom tillkommande arbetslön

bör införas i lagen.

Beträffande successorblockaderna kommer utskottsförslaget att leda till att

även en å exekutiv auktion försåld fastighet skulle fortfarande kunna behäftas

med blockad för äldre fordringar och sålunda bli föremål för ett slags

privatexekution helt vid sidan av och i strid mot de omsorgsfullt avvägda reglerna

för den legala tvångsrealisationen. Dylika påföljder undvikas med den

avfattning av paragrafen som kommissionen föreslagit.

Att utsträcka stadgandets tillämpningsområde till annat än de kollektiva

stridsåtgärderna torde av de skäl kommissionen anfört icke vara tillrådligt.

På grund härav hemställes att paragrafen erhåller följande lydelse:

Ej må någon, sig eller annan till orättmätig vinning, avtvinga annan gods

eller penningar genom att mot honom rikta kollektiv stridsåtgärd eller hot

därom. Ej heller må man i sadant syfte vidtaga annan stridsåtgärd eller

hota därmed för att förmå någon att avstå från honom tillkommande arbets
Till

orättmätig vinning vare ej att hänföra att borgenär erhåller betalning

av någon som av gäldenären övertagit egendom eller rörelse och därvid uppsåtligen

sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden.

13 §.

Därest det av oss påyrkade förbudet mot organisationstvång införes i 9 §,

hemställes, att sista punkten i nu förevarande paragraf utgår.

15 §.

Bestämmelsen i 1 mom. av denna paragraf sammanhänger med fragan örn

organisationstvånget. Inför man i lagen, såsom vi i det föregående hemställt,

bestämmelser angående skydd mot sådant tvång, följer därav också att oorga
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

niserade arbetare, som under en konflikt allenast kvarstanna i förutvarande

anställning, böra åtnjuta neutralitetsskydd. Prickningar av oorganiserade i

dylika fall skulle eljest bliva ett viktigt medel för att utöva organisationstvång.

Det är så mycket mera angeläget att förebygga dylika åtgärder, som

det icke sällan lärer förekomma, att arbetsstrider igångsättas av organiserade

arbetare, vilka blott utgöra en minoritet bland arbetarna på det av striden

berörda området. Majoritetens ståndpunkt i dessa avseenden kan befaras

leda till skärpta tvångsåtgärder.

Då lagförslaget med rätta skapar en särskild neutralitetsställning för

skyddsarbete, synes det vara konsekvent, att även den som lämnar part ekonomiskt

understöd för att lian må kunna få skyddsarbete utfört icke av sådan

anledning bör anses förlora sin neutralitet.

I 2 morn. av paragrafen upptagas regler angående skyddsarbete. Det av

utskottet föreslagna uttrycket »arbete med bärgning av mogen gröda och därmed

jämställda produkter» synes alltför oklart. Utskottets motivering gör

icke saken klarare. Örn det, såsom man understundom plägar framhålla, är

ett berättigat önskemal att »rädda skörden», torde det vara nödvändigt att

i enlighet med kommissionens förslag använda uttrycket »arbete som icke

kan ansta utan fara —--för skada å — ---mogen gröda». Med de

växlande förhallanden, under vilka arbetet med den mogna grödan får bedrivas

i vårt land, lär det nämligen kunna inträffa, att efter själva inbärgningen

ett räddningsarbete måste vidtagas, vilket är lika viktigt som själva

bärgningen och vilket således jämväl bör betraktas såsom skyddsarbete.

I sista delen av momentet har utskottet upptagit ett stadgande angående

arbetsledare och med dem jämställda. Hittills torde ifrågavarande personalgrupp

malmedvetet hava sökt att i förhållande till såväl arbetsgivare- som

arbetarsidan uppehålla, med hjälp av sina egna organisationer, den särställning

gruppens för näringslivet betydelsefulla men också ömtåliga uppgifter

kräva. Denna särställning har också såvitt angår föreningsrätten i viss mån

uppmärksammats i propositionens och utskottets förslag (9 §). Betydelsen

av sistnämnda medgivande minskas beträffande själva arbetsområdet genom

nu ifrågavarande stadgande, vilket innebär att arbetsledarnas åtaganden och

i motsvarande grad deras förmåner helt komma i beroende av arbetarnas organisationer.

Någon undersökning angående de verkningar, vartill utskottets

förslag i denna del kan leda, har icke företagits. För vår del anse vi stadgandet

icke möjligt att godkänna.

Det torde emellertid vara klart, att förhållandena inom näringslivet äro så

växlande, att det knappast låter sig göra att genom blott uppräkning angiva

alla de arter av arbeten, vilka böra få utföras med bibehållet neutralitetsskydd.

Såsom av lagrådet framhållits torde därför den möjligheten böra

hållas öppen, att genom kollektivavtal vidga skyddsarbetets omfattning. Att

härigenom ett obehörigt intrång skulle ske å arbetarorganisationernas stridsmedel

synes icke sannolikt. Snarare torde man kunna antaga, att vid blivande

förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetsledare eller mellan arbets
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

185

givare och fackföreningar de praktiska hänsyn, som alltid skapa ett gemensamt

intresse för alla som äro beroende av ett visst företag att icke detta i

onödan skadas, komma att göra sig gällande, utan att därigenom en övervikt

för den ena eller andra partsidan behöver riskeras.

Utskottet har i förevarande moment också upptagit en bestämmelse till skydd

för publiciteten vid arbetsinställelser. Framför allt lär det här gälla tryckeribranschen.

Området gränsar till lagstiftningen angående skydd mot samhällsfarliga

arbetsinställelser såvitt som det fria ordet blivit en viktig förutsättning

för det moderna samhällets normala funktion. Några hinder synas dock

ej böra möta att såsom ett provisorium upptaga stadgande i ämnet i förevarande

lag. I synnerhet med den inskränkning i arbetsledarnas rörelsefrihet,

som utskottets nyssberörda förslag innebär, torde man dock icke kunna

stanna vid att trygga meddelanden från offentlig myndighet jämte offentligt

tryck. Även ett skydd för andra meddelanden till allmänheten kan under

en spänd situation visa sig ha fullt samma samhällsvärde som skyddsarbete

av andra slag. Ett alltför inskränkt stadgande på förevarande område skulle

t. o. m. kunna åstadkomma en motsatt verkan än den som får antagas vara avsedd

av utskottet.

Vad slutligen beträffar uttrycket »lossning av fartygslast» synes rättspraxis

hava intagit en ståndpunkt som för närvarande gör upptagandet av dylikt

arbete såsom skyddsarbete överflödigt.

På grund härav anse vi, att 15 § bör erhålla följande lydelse:

1 mom. Det i 14 § stadgade skyddet för tredje man tillkommer icke:

1. medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § avses, där han

till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot föreningen i

avseende å tvisten;

2. den som under arbetstvist utför arbete, som förklarats i blockad, såframt

icke blockaden är enligt denna lag otillåten eller han allenast kvarstannar i

anställning, som han erhållit före tvisten, innan denna var väntad;

3. den som under arbetstvist sysselsätter arbetare, vilken i anledning av

tvisten nedlagt arbete eller ock utestängts från sådant, såframt icke utestängningen

är enligt lag otillåten;

4. den som under tvisten lämnar part ekonomiskt understöd eller efter omläggning

eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bispringer

honom ;

5. den som äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet i

aktiebolag, som är part i tvisten, så ock den, som är annan delägare än kommanditdelägare

i handelsbolag, som är part i tvisten.

2 mom. Vad ovan i denna paragraf är sagt har icke avseende å skyddsarbete.

Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå, utan fara för

människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, husdjur,

mogen gröda, maskiner, varulager eller dylikt, så ock annat arbete som

enligt föreskrift i kollektivavtal skall såsom skyddsarbete anses. Vad om

skyddsarbete är stadgat gälle ock dels arbete som någon är pliktig att utföra

på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, så ock arbete vars eftersättande

kan medföra ansvar för tjänstefel, dels arbete för åstadkommande och

spridande av meddelande till allmänheten eller av offentligt tryck, där Konungen

finner hänsyn till det allmännas välfärd kräva arbetets utförande.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39; reservationer.

16 §.

Beträffande arbetsledare och jämställda har i högermotionernas 16 § föreslagits,

att stridsåtgärd ej må vidtagas mot person i sådan ställning i anledning

av att han oaktat åtagande i arbetsavtal under arbetsinställelse vägrat att

utom de göromål som eljest av honom fullgöras utföra annat arbete än skyddsarbete.

I anslutning till vad härovan yttrats angående betydelsen av kollektivavtal,

ingångna av arbetsledarnas egna organisationer, anse vi dock undantag

från förbudet mot stridsåtgärder böra göras för det fall att fråga är örn

utförande av arbete, som åligger arbetsledare eller med honom likställd person

enligt kollektivavtal mellan arbetsgivare och huvudorganisation av arbetsledare.

Stadgandet bör således erhålla följande lydelse:

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd

i anledning av att han oaktat åtagande i arbetsavtal, under arbetsinställelse

vägrat att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra

annat arbete än i 15 § sista stycket sägs, såvitt icke fråga är örn utförande

av arbete, som honom åligger enligt kollektivavtal mellan arbetsgivare och

huvudorganisation av arbetsledare.

17 §.

I högermotionerna såväl som i andra motioner har framhållits hurusom varublockaderna

ofta givit exempel på stötande maktmissbruk och icke minst då

det varit fråga örn jordbrukarnas produkter visat sig framkalla svårartade och

långvariga konflikter. I arbetsfredens intresse synes det oss önskvärt att

undvika dylika irritationsmoment. I enlighet med syftet i högermotionerna

anse vi därför, att paragrafen bör erhålla följande lydelse:

Utan hinder av vad i 14 § stadgas må stridsåtgärd vidtagas i syfte att genom

utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av kollektivavtal

bispringa part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd må allenast omfatta

arbetsinställelse jämte arbetsblockad, däri dock ej inbegripet vägran att

taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra från rörelse, som

drives av part i den ursprungliga tvisten.

18—27 §§.

Beträffande påföljderna för överträdelse av lagen har även propositionen

erkänt att kriminalisering icke kan undgås. Propositionen har dock i motsats

till kommissionsförslaget inskränkt straffpåföljden till sådana fall, då förbud

av domstol meddelats och förbudet blivit överträtt. På sätt som närmare utvecklats

i högermotionerna kan man icke stanna härvid. De av utskottet föreslagna

behörighetsreglerna kräva såsom nödvändig konsekvens direkta straffbestämmelser

såsom sanktion. Därjämte synes det av skäl, som i motionerna

anförts, vara nödvändigt att upptaga straff för att förebygga oriktiga eller

missvisande framställningar samt såsom påföljd för stridsåtgärder mot ämbets-

och tjänstemän, vittnen m. fl., för religiös eller politisk förföljelse och

för utpressningsåtgärder. Har förbud av domstol blivit meddelat, måste uppenbarligen

straff följa för överträdelsen. I samtliga dessa avseenden an
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

187

sluta vi oss till kommissionens förslag, men därjämte anse vi att det i högermotionen

påyrkade straffskyddet mot stridsåtgärder mot småföretag ej kan

undvaras.

Införas i lagen straffbestämmelser i vissa fall, böra även skadeståndsbestämmelserna

i första rummet ansluta sig såsom påföljd till det straffbelagda

förfarandet ock i övrigt till vissa ej direkt straffbelagda stridsåtgärder i huvudsaklig

överensstämmelse med kommissionens system.

Beträffande straffsatserna ansluta vi oss till kommissionens förslag. Vi

anse det således nödvändigt att i vissa fall införa urbota straff i straffsatsen.

Såsom av professor Bergendal framhållits äro de av kommissionen straffbelagda

handlingarna fullt jämförliga med dem som eljest i lagen bemötas med

allvarlig straffreaktion. Utskottsutlåtandets ståndpunkt innebär ett försvagande

av lagens effektivitet, som vi icke kunna godkänna.

Vi hemställa alltså att i stället för utskottets ovannämnda paragrafer lagförslaget

i denna del måtte erhålla följande lydelse:

Om förbud.

18 a §.

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som enligt denna lag ej må äga rum, eller

framställt hot om sådan åtgärd, äger domstolen efter därom förd talan meddela

förbud mot åtgärdens fortsättande eller anordnande; och må domstolen tillika,

där fråga är örn kollektiv stridsåtgärd, förelägga den som anordnat åtgärden

att ej mindre inom viss kort tid i tidning som av domstolen bestämmes införa

meddelande örn åtgärdens hävande, vid äventyr att motparten äger på den

förpliktades bekostnad själv på lämpligt sätt föranstalta örn sådant kungörande,

än även på sätt domstolen bestämmer avlysa åtgärden.

Uppsägning av arbetsavtal i strid mot denna lag vare ogill; och äger domstolen,

där sådan uppsägning skett, på talan därom föreskriva, att arbetaren

skall återtagas i arbetet.

Förbud eller föreskrift som ovan sagts må, när yrkande därom framställes,

meddelas under rättegången för tiden intill dess dom i saken varder avkunnad,

där sannolika skäl föreligga till antagande att stridsåtgärd varom i målet är

fråga, är stridande mot denna lag. Förbudet eller föreskriften kan när som

helst återkallas av domstolen.

Har förbud meddelats i anledning av uppsägning av arbets- eller hyresavtal

eller hot örn sådan åtgärd må, så länge förbudet består, myndighet, där

förbudet bragts till dess kännedom, icke verkställa å uppsägningen grundat

beslut.

När skäl därtill äro, må domstolen meddela förbud mot kollektiv stridsåtgärd,

ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas att hava medverkat

vid det förfarande, varom fråga är.

Örn straff.

19 a §.

Anordnas kollektiv stridsåtgärd i strid mot 2 §, vare envar, som biträtt beslut

härom eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga

i åtgärden, förfallen till dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande.

må till fängelse i högst ett år dömas.

Har förening, som jämlikt 2 § är behörig att vidtaga kollektiv stridsåtgärd,

anordnat sådan åtgärd utan att hava iakttagit vad i 3 § är stadgat, skall envar,

som biträtt beslut örn åtgärden, dömas till det ansvar, som i första stycket

är sagt.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

20 a §.

Åsidosattes föreskrift, som i 5 § andra stycket är meddelad, straffes den

försumlige med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

21 a §.

Den som i meddelande, vilket är avsett att sprida kännedom örn kollektiv

stridsåtgärd, lämnar uppenbart oriktig eller missvisande framställning, straffes,

där han ägt eller med skälig omsorg bort vinna kännedom örn rätta förhållandet,

med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

till fängelse dömas.

22 a §.

Har stridsåtgärd anordnats i strid mot 6 b § eller har i anledning av motsättning,

som där sägs, stridsåtgärd riktats mot tredje man, varde envar som

biträtt beslut örn kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker

förmå annan att deltaga däri, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd,

dömd till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till

dagsböter.

Yar stridsåtgärden eller motsättningen sådan som i 7 § sägs dömes till fängelse

i högst ett år eller dagsböter.

Hotar man någon med stridsåtgärd, varom i denna paragraf är sagt, straffes

i fall som i första stycket avses med fängelse i högst ett år eller dagsböter

och eljest med dagsböter.

23 a §.

Vidtages i strid mot 10 a § kollektiv stridsåtgärd, varde envar, som biträtt

beslut örn sådan åtgärd eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att

deltaga däri, dömd till dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande

må till fängelse dömas.

24 a §.

Varda gods eller penningar någon avtvungna på sätt i 11 § sägs eller

genom att mot tredje man riktas stridsåtgärd eller hot därom, skall envar

som biträtt beslut örn kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanar eller eljest

söker förmå annan att deltaga däri, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd,

dömas till fängelse eller dagsböter.

Därest sådant tvång, som i första stycket avses, blivit försökt men ej fullbordat,

varde gärning, som där är sagd, straffad med fängelse i högst ett år

eller dagsböter.

25 a §.

Har mot stridsåtgärd meddelats förbud som i 18 a § avses, men anordnas

eller fortsattes åtgärden likväl, varde envar som åsidosätter förbudet genom

att biträda beslut om kollektiv stridsåtgärd eller genom att uppmana eller

eljest söka förmå annan att deltaga däri eller ock genom att vidtaga eller

fortsätta annan stridsåtgärd, dömd till fängelse eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, till dagsböter, ej under trettio.

Åsidosättes eljest föreläggande, som i 18 a § sägs, och fortgå stridsåtgärderna,

dömes till dagsböter eller örn upprepat föreläggande åsidosättes till

dagsböter eller fängelse i högst 6 månader.

26 a §.

Innefattar handling, varå straff är utsatt i denna lag, tillika brott efter

annan lag, dömes till särskilt straff efter vardera lagen.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

189

27 a §.

Till straff enligt 25 a § skall särskilt dömas, ändå att den brottslige dömes

till straff för annan förseelse mot denna lag.

Den som under tid då han är ställd under tilltal för förseelse mot 20 a,

21 a eller 25 a § fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill

förvunnen, för varje gång åtal mot honom ägt rum, fällas till det straff, som

för sådan förseelse är stadgat.

I de fall, som i denna paragraf avses, må sammanlagda tiden för fängelsestraff

ej överstiga två år.

28 a §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

Örn skadestånd.

29 a §.

Har någon gjort sig skyldig till förfarande som enligt 21 a, 22 a, 23 a,

24 a eller 25 a § är belagt med straff, vare han pliktig ersätta därav uppkommen

skada.

Envar, som eljest vidtagit stridsåtgärd, vilken eljest enligt denna lag är

förbjuden, eller som biträtt beslut örn anordnande av sådan åtgärd, vare ock

skyldig ersätta skada som av åtgärden kommit.

30 a §.

Där de, som äga företräda förening, varom i 2 § sägs, besluta stridsåtgärd,

vilken enligt denna lag är förbjuden, vare jämväl föreningen pliktig ersätta

skada, som kommer av åtgärden.

31 a §.

Har medlem i sådan förening, varom i 2 § förmäles, såvitt angår kollektiv

åtgärd, gjort sig skyldig till otillåtet förfarande av den art som i 29 a §

avses och faller åtgärden inom föreningens verksamhetsområde, vare föreningen,

när den erhåller kännedom örn medlemmens handlingssätt, pliktig att,

där så ske kan, hindra honom från fortsättande av det olovliga förfarandet

och förebygga skada av detsamma. För sådant ändamål åge föreningen mot

medlem tillämpa varje påföljd, vilken enligt stadgarna kan inträda på grund

av åsidosättande av förpliktelse, som åligger medlem. Föreningen ina jämväl,

oavsett vad stadgarna innehålla, utesluta medlem för en tid av intill

ett år.

Yad nu sagts örn medlem skall, där fråga är örn förbund av flera föreningar,

gälla örn ansluten förening, så ock örn dennas medlemmar.

Åsidosätter föreningen vad i denna paragraf stadgas, vare föreningen skyldig

ersätta därav uppkommen skada..

32 a §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande

samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes

tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må

skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet

må ock äga rum.

33 a §.

Alägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Föres, sedan

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

skadeståndsskyldighet ålagts någon, av den skadelidande talan mot annan,

må i den män det finnes skäligt denne förpliktas att gemensamt med den förre,

en för båda och båda för en, gälda skadestånd.

Där förening, som avses i 2 §, är jämte medlemmar skadeståndsskyldig, må

föreningen förpliktas att till den, som lidit skadan, gälda även vad av skadeståndet

belöper på medlemmarna, men åge föreningen i sådant fall att av dem

söka åter vad föreningen sålunda utgivit. Vad i 31 a § andra stycket sägs

skall äga motsvarande tillämpning.

34 a §.

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall anhängiggöra sin

talan hos domstol, därest stridsåtgärd ägt rum, inom två år från dess avslutande

och i annat fall inom två år från det den gärning skedde, varå ersättningsskyldigheten

grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

28—32 §§.

En lagstiftning av det materiella innehåll, som vi här ovan angivit, bör

kunna utöva en förebyggande och sanerande verkan på de områden, där stridsåtgärderna

tagit en ur allmän samhällssynpunkt oriktig eller t. o. m. direkt

skadlig form. Lagstiftningens verkningskraft liksom också det förtroende som

lagstiftningen kan tillvinna sig hänga emellertid i särskilt hög grad på den

tillämpande domstolen. Då denna kommer att döma i första och sista hand angående

fall, där intressena understundom kunna stå skarpt emot varandra och

gälla korporationer, som äro ovana vid legala inskränkningar i sin maktutövning,

kommer domstolens auktoritet att spela en avgörande roll. Därtill

kommer, att konfliktfall mellan specialdomstolen och arbetsdomstolen om möjligt

böra undvikas. Synpunkterna ha med något större utförlighet utvecklats

i högermotionerna. Här må blott betonas, att det synes oss vara ett egendomligt

underskattande av specialdomstolens betydelse och de påfrestningar, för vilka

den sannolikt åtminstone till en början blir utsatt, då man gör ordförandeposten

till en svagt avlönad bisyssla. Domstolens betydelse för hela lagens

verkningar har icke i tillräcklig grad tillvunnit sig utskottsmajoritetens beaktande.

Domstolsorganisationen har därför kommit att bliva en svag punkt

i förslaget. Däremot fyllas de av oss uppställda kraven på ett lyckligt sätt,

om rättsskipningen överlämnas till arbetsdomstolen.

Yi anse oss även böra framhålla, att rätt till talan örn förbud eller föreläggande

av domstol bör tillkomma jämväl allmän åklagare på sätt som föreslagits

av kommissionen och i högermotionen.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi, att paragraferna 28—32

måtte utbytas mot följande paragrafer:

Örn rättegångar.

35 a §.

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas och avgöras av arbetsdomstolen.

För behandling av sådana mål skola utöver de ledamöter jämte ersättare

som förordnas enligt lagen örn arbetsdomstol av Konungen för en tid av två

år i sänder utses två ledamöter med särskild insikt i handel och två ledamöter

med särskild insikt i jordbruk jämte ersättare för dem.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Andra lagutslcottets utlåtande Nr 29; reservationer.

191

I mål som avse tillämpningen av denna lag vare domstolen domför med

ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter och ersättare som företräda

särskilda intressen tillfälle ordföranden dem som i det särskilda fallet äga

största sakkunskap, därvid ock iakttages att motsatta intressen örn möjligt

bliva i lika mån företrädda.

36 a §.

Vid domstolen skola vara anställda en eller, där så erfordras, flera åklagare

för utförande av allmänt åtal i mål enligt denna lag, så ock i talan om förbud

i fall som avses i 37 a § första stycket. Åklagare förordnas av Konungen.

37 a §.

Talan örn förbud enligt 18 a § må föras förutom av den, som genom stridsåtgärden

eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning för främjande av

närings- eller yrkesintressen, av vilken denne är medlem, så framt sammanslutningen

äger kära inför domstol, ävensom av vid domstolen anställd åklagare

på anmälan av annan målsägande än sådan sammanslutning som här

avses.

Talan örn ansvar enligt denna lag må föras förutom av åklagaren och målsäganden,

av sammanslutning som nyss sagts.

38 a §.

Med avseende å mål angående tillämpningen av denna lag skall i övrigt i

tillämpliga delar gälla vad som är stadgat dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen

örn arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14 samt 16 §§ lagen örn fri rättegång.

Ändå att talan örn ansvar ej föres, må domstolen och där anställd åklagare

anlita polismyndighet för verkställande av erforderlig undersökning.

39 a §.

Vad i denna lag stadgas därom att viss åtgärd ej må äga rum eller att

den förskyller straff skall ej föranleda att tvång eller försök till tvång medelst

hot örn sådan åtgärd medför ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 §

strafflagen; ej heller skall hot örn åtgärd, varom nu sagts, föranleda straff

enligt 15 kap. 23 § strafflagen.

Därjämte hemställa vi örn ändring i lagen örn arbetsdomstol, 1 §, på sätt

det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet utvisar.

Vad slutligen angår övergångsbestämmelserna synes det strida mot vanliga

grundsatser för lagstiftning att genom den ifrågasatta lagen sätta ur kraft

gällande avtal. I följd härav hemställa vi, att andra stycket i övergångsbestämmelserna

icke måtte vinna riksdagens bifall.

5) av herrar Forslund och Johanson i Stockholm.

6) av herr Hagman, som yrkat bifall till motionen 1:279.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

Innehållsförteckning.

Sid.

Motioner.............................1— 20

Historik:

1) 1929 års riksdag......................21— 22

2) Kungl. Majit den 22 november 1929 .............. 22— 23

3) 1931 och 1932 års riksdagar.................23

4) Professorn Bergendals utredning................23— 24

5) Kungl. Majit den 9 mars 1934 ................ 24— 25

6) Trettonmannakommissionens förslag...............26

7) 1934 års riksdag......................26— 27

Propositionen..........................27— 31

övriga bestämmelser i svensk rätt:

1) 15 kap. 22 § strafflagen...................31— 32

2) 16 kap. 8 § strafflagen...................32

3) Civila rättsverkningar....................32— 33

Utskottets förslag:

1) Allmänna synpunkter....................34— 37

2) Specialmotivering......................37—146

3) Lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder ............147—161

Reservationer:

1) av herrar Westman och Johansson i Hallagården.........162—163

2) av herr Sigfrid Hansson m. fl.................163—172

3) av herrar Österström och Sam Larsson.............173—176

4) av herr Frändén m. fl.....................177—191

5) av herrar Forslund och Johanson i Stockholm..........191

6) av herr Hagman......................191

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

351513

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:287 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition angående godkännande av ett avtal mellan Sverige och Tyska riket för undvikande av dubbelbeskat s. 4 i texten