Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen, dels ock i ämnet väckta motioner.

1935-05-21 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1935:31, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Sl.

1

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1935 kl. 10 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 33

med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 §

strafflagen, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 januari 1935 till riksdagen avlämnad proposition, nr 33,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § strafflagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Gör man våldsgärning å annan för det han i sak inför domstol eller annan

myndighet fört sin eller annans talan eller avlagt vittnesmål eller eljest vid

förhör inför myndighet avgivit utsaga, eller ock för att hindra honom från

talans utförande, vittnesmålets avläggande eller utsagans avgivande; dömes

till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Åro omständigheterna

synnerligen mildrande; må till böter, dock ej under fem dagsböter,

dömas.

Hotar man någon med våld i avsikt som förut är sagd; straffes med fängelse

eller böter.

Söker man eljest, genom att mot någon vidtaga åtgärd, som för honom föranleder

lidande, förlust eller annan skada, eller genom att hota någon med

sådan åtgärd, öva vedergällning för det han avlagt vittnesmål eller avgivit

utsaga vid förhör inför myndighet eller ock hindra honom därifrån; vare lag

som i andra stycket stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen framlagda

lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen.

I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

dels en i anledning av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 492,

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. % avd. Nr SL 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

av herr Lindman m. fl., dels ock tre i anledning av propositionen nr 31 till

innevarande riksdag väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 283

av herr Johansson, Johan Bernhard m. fl. samt i andra kammaren nr 489 av

herr Lindman m. fl. och nr 495 av herr Sandberg, de tre sistnämnda motionerna

allenast i den mån de beröra de spörsmål, som behandlas i 7 § i trettonmannakommissionens

förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder

samt i 24 § i samma förslag, i vad detta stadgande har avseende å 7 §.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande.

Kommissionen har i 7 § av sitt nämnda lagförslag behandlat stridsåtgärder,

som rikta sig mot offentlig myndighet eller eljest utgöra ett angrepp

eller hot mot offentligrättsliga funktioner. I 24 § i samma förslag stadgas

straff, bland annat, för det fall, att stridsåtgärd anordnats i strid mot 7 §.

7 och 24 §§ i kommissionens lagförslag äro av följande lydelse:

7 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare

av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget.

Ej heller må man vidtaga sådan åtgärd mot någon för att hindra honom

att föra talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål

eller tillhandagå ämbets- eller tjänsteman eller för att utöva vedergällning för

vad han gjort i nu angivet hänseende.

24 §.

Har stridsåtgärd anordnats i strid mot 7 § eller har i anledning av motsättning,

som där sägs, stridsåtgärd riktats mot tredje man, varde envar som

biträtt beslut örn massåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan

att deltaga däri, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd, dömd till fängelse

eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till dagsböter.

[Var stridsåtgärden eller motsättningen sådan som i 8 § sägs, dömes till

fängelse i högst ett år eller dagsböter.]

Hotar man någon med stridsåtgärd, varom i denna paragraf är sagt, straffes

i fall, som i första stycket avses, med fängelse i högst ett år eller dagsböter

och eljest med dagsböter.

Kommissionens motivering till 7 § och en redogörelse för vad yttrandena

över kommissionsförslaget i förevarande del innehålla återfinnes å sid. 7 och 8

i nu förevarande proposition.

11 kapitlet 8 § strafflagen, vilket lagrum upptar gällande bestämmelser örn

straff för angrepp mot parter och vittnen, lyder sålunda:

Gör man våldsgärning å annan för det han i sak inför rätta, hos Konungens

befallningshavande eller vid annat ämbetsverk, sin eller annans talan fört eller

vittnesmål avlagt, eller för att honom från sakens utförande eller vittnesmålets

avläggande hindra; dömes till straffarbete i högst två ar eller fängelse i högst

sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må till böter,

dock ej under fem dagsböter, dömas.

Detta stadgande — ett relikt av de gamla edsöresbrotten — avser således

endast sådant angrepp mot parter, rättegångsombud och vittnen som sker ge
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

3

noin misshandel eller annan gärning vilken till sin natur är att anse såsom

våld å person. Å andra sidan faller även en i och för sig tämligen obetydlig

våldshandling under stadgandet och därmed under allmänt åtal, så snart någon

av de angivna subjektiva förutsättningarna för straffbarhet föreligga, nämligen

att våldet avsetts såsom vedergällning för att den angripne fört talan

eller vittnat eller utövats i syfte att hindra honom därifrån.

I propositionen nr 31 med förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder

anförde föredragande departementschefen statsrådet Möller, under rubriken

»Ur kommissionsförslaget utbrutna frågor», bland annat:

Kommissionens förslag upptager i 7 § första stycket ett stadgande örn förbud

mot stridsåtgärd, som vidtages mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare

av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget. Någon

motsvarighet till denna bestämmelse förekom ej i det av professor Bergendal

utarbetade utkastet. I motiven till kommissionsförslaget rörande denna punkt

ävensom angående förslaget i andra stycket av 7 §, avseende särskilt skydd

för vittnen m. fl., hänvisas bland annat därtill att personer som nödgades framträda

såsom medhjälpare åt statsmakten i dess funktioner understundom löpa

fara för repressalier i form av ekonomiska stridsåtgärder. Kommissionen har

ansett det vara av stor vikt att vinna ökat rättsskydd på detta område och

funnit frågan nära sammanhänga med de spörsmål, som röra rättsskydd för

tredje man i ekonomiska konflikter.

Vad angår dylika repressalier mot ämbets- och tjänstemän, torde det väl

icke saknas exempel på att sådana förekommit. Något trängande behov av

lagstiftning på området har dock näppeligen gjort sig gällande. Mot kommissionens

förslag kan göras den invändningen, att det skulle kunna tolkas såsom

avseende även stridsåtgärder mot ämbetsmän eller innehavare av offentliga

uppdrag, vilka såsom arbetsledare förestå arbeten i statens regi. I varje fall

torde, i händelse av den föreslagna bestämmelsens antagande, svårighet uppstå

att skilja mellan lovliga arbetsinställelser eller blockader mot ett statligt

eller kommunalt arbetsföretag och förbjudna stridsåtgärder mot den funktionär,

som förestår eller leder arbetsföretaget. Med hänsyn till nödvändigheten

av ytterligare prövning av frågan även i sist berörda avseende kan den ej nu

upptagas till slutlig behandling. Det lärer inom justitiedepartementet bliva

föremål för utredning i vad mån straffbestämmelserna örn brott mot offentlig

myndighet böra utvidgas, varvid kommissionsförslagets bestämmelser i ämnet

komma under övervägande. I samband med bestämmelserna om skyddsarbete

har dock hänsyn tagits till önskvärdheten att giva neutralitetsskydd

åt den, som i egenskap av tjänsteman utför arbete under arbetskonflikt.

I 7 § andra stycket har kommissionen föreslagit ökat straffskydd för vittnen

m. fl. genom förbud mot stridsåtgärder som avse att hindra någon att

föra talan inför domstol eller annan myndighet eller att avlägga vittnesmål

eller att tillhandagå ämbets- eller tjänsteman samt mot stridsåtgärder som

avse vedergällning för vad någon gjort i nu angivet hänseende- I den mån

särskilt skydd gentemot ifrågavarande stridsåtgärder för närvarande kan anses

vara av ett praktiskt behov betingat, torde bestämmelser i detta ämne närmast

få karaktär av strafflagsbcstämmelser och därför icke böra erhålla sin

plats i den provisoriska speciallag, varom bär är fråga.

Lagrådet anförde i sitt yttrande över förslaget till lag om vissa ekonomiska

stridsåtgärder under rubriken »Komplettering av förslaget», bland annat:

Något stadgande motsvarande 7 § i kommissionens förslag har icke upptagits

i förevarande lagförslag. Däremot har i det till lagrådet jämväl remitte
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

rade förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen föreslagits

en utvidgning av där stadgat rättsskydd för part och vittne. Lagrådet har

emellertid av skäl som angivas i lagrådets yttrande över detta lagförslag funnit

sig icke kunna tillstyrka att det lägges till grund för lagstiftning.

Vinna lagrådets synpunkter beaktande, torde enda möjligheten för närvarande

att tillgodose det ostridigt föreliggande behovet av skydd för part och

vittne vara att i nu förevarande lagförslag upptaga stadganden i huvudsaklig

överensstämmelse med andra stycket av 7 § i kommissionens förslag. Att

skydd därigenom beredes även den som tillhandagår ämbets- eller tjänsteman

synes enbart lämpligt; och detta skydd torde böra uttryckligen utsträckas att

omfatta jämväl den som i annan egenskap än vittne för åstadkommande av utredning

höres av offentlig myndighet.

Departementschefens uppfattning att frågan örn skydd för tjänsteman ej

bör i detta sammanhang regleras i vidare mån än som skett i 10 § sista stycket

i det remitterade förslaget kan lagrådet icke dela. Departementschefen ställer

visserligen i utsikt att kommissionsförslagets bestämmelser i ämnet skulle

komma under övervägande i en tilltänkt utredning i vad mån straffbestämmelserna

örn brott mot offentlig myndighet böra utvidgas. Det kan dock ifrågasättas

örn icke svårigheter av liknande slag som de vilka visat sig föreligga

i fråga örn infogande i strafflagen av kommissionsförslagets skydd för parter

och vittnen skola möta även i fråga örn ämbets- och tjänstemäns skyddande

genom strafflagsbestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder. I varje fall

synes ej tillfredsställande att i avvaktan på denna lagstiftning, vars genomförande

i en nära framtid synes ovisst, underlåta att redan nu i den provisoriska

lagen införa skyddsbestämmelser för fall, där behov visat sig föreligga

och ytterligare utredning ej synes erforderlig. Att förbud mot stridsåtgärd

mot ämbets- och tjänsteman eller innehavare av offentligt uppdrag i eller för

befattningen eller uppdraget bör stadgas dels utan undantag då sådan åtgärd

vidtages i vedergällningssyfte och dels, örn den vidtages i annat syfte, åtminstone

i fall där den angripne ej är anställd i statens eller en kommuns affärsdrivande

verk, torde utan vidare vara tydligt. Lagrådet hemställer därför

att åtminstone i nu angiven omfattning skydd införes i sammanhang med förevarande

lagstiftning.

Huruvida man kan avstå ifrån att direkt straffbelägga överträdelse av de

sålunda förordade bestämmelserna synes i hög grad tvivelaktigt vad angår

skyddet för den som enbart fullgör honom i samhällsordningens intresse ålagd

skyldighet. Önskvärdheten av en viss enhetlighet i regleringen torde dock utgöra

ett vägande skäl för att även i dessa fall välja den form för repression

som lagrådet funnit lämplig i fråga örn otillåtna stridsåtgärder i allmänhet.

Gentemot vad lagrådet yttrat örn önskvärdheten av kompletterande bestämmelser

angående stridsåtgärd mot vittne, part, tjänstemän m. fl. hänvisade departementschef

e7i i propositionen nr 31 till vad han vid remissen till lagrådet

uttalat angående kommissionens motsvarande förslag.

Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap.

8 § strafflagen innebar att i lagrummet, som i övrigt skulle lämnas oförändrat,

skulle införas ett andra stycke av följande lydelse:

Vidtager man eljest mot någon åtgärd, som för honom föranleder lidande,

förlust eller annan skada, eller hotar man någon med våld eller åtgärd, varom

nu är sagt, och sker det för det han fört talan eller vittnat eller för att honom

därifrån hindra; straffes med fängelse eller böter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

5

Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, anförde vid remissen

till lagrådet, sedan han framhållit att han för närvarande icke vore beredd

att taga ställning till frågan örn utvidgning av rättsskyddet för ämbets- och

tjänstemän samt för dem, som tillhandaginge ämbets- och tjänstemän, bland

annat:

Under förarbetena till lagstiftning örn ekonomiska stridsåtgärder ha övervägts

två olika vägar för lösningen av frågan örn utvidgat rättsskydd för

vittnen och andra som utöva någon funktion i rättsskipningens intresse. Professor

Bergendal förordade vissa ändringar i allmänna strafflagen, närmast i

11 kap. 8 §. Även kommisisonen fann starka principiella skäl tala för strafflagsändring

men stannade dock vid att såsom ett provisorium föreslå upptagande

av bestämmelser i ämnet i speciallagstiftningen angående ekonomiska

stridsåtgärder. Det bör emellertid anmärkas att skillnaden i sak mellan den

sakkunniges och kommissionens förslag icke är väsentlig. Även enligt kommissionsförslaget

straffbelädes sålunda överträdelser av den givna förbudsregeln,

och mål örn ansvar härför skulle upptagas vid de allmänna domstolarna.

Inledningsvis har erinrats därom att hithörande frågor såsom varande av

huvudsakligen straffrättslig natur utbrutits ur lagstiftningen örn ekonomiska

stridsåtgärder, vilken enligt det till lagrådet remitterade förslaget i stort sett

skulle erhålla karaktären av civillag. Dessutom ha berörts vissa förhållanden,

vilka ansetts böra föranleda att lagstiftningsåtgärder i ämnet för närvarande

begränsas till det område som enligt gällande rätt behandlas i 11 kap. 8 §

strafflagen, nämligen angrepp mot parter och vittnen jämte rättegångsfullmäktige.

Det torde ligga i sakens natur att de angrepp mot parter och vittnen varmed

man i praktiken främst har att räkna äro åtgärder som vidtagas i vedergällningssyfte.

Detta bekräftas också av de i det föregående refererade uttalandena.

Enligt 11 kap. 8 § strafflagen straffas emellertid jämte våld i vedergällningssyfte

även våld som utövas för att hindra någon att föra talan eller

vittna. Även om angrepp mot parter och vittnen i dylikt tvångssyfte icke

kunna antagas äga samma betydelse som åtgärder i hämndsyfte, torde likväl

tillräcklig anledning saknas att vid upptagande i lagrummet av andra angreppsformer

än våld utesluta handlingar som ske i tvångssyfte. En sådan

begränsning har icke heller ifrågasatts i kommissionsförslaget. Om man i likhet

med kommissionen vill kriminalisera även hot örn angrepp, torde för övrigt

medtagande av tvångssyftet vara av viss praktisk betydelse. Däremot synes

en utvidgning av det subjektiva brottsrekvisitet i den riktning som föreslagits

i professor Thyréns förberedande utkast till strafflag (statens offentliga utredningar

1933: 6), nämligen till handlingar i syfte att påverka talan eller

vittnesmål, icke vara påkallad av något verkligt behov.

Beträffande själva brottshandlingens beskaffenhet synas åtskilliga skäl tala

för en mera omfattande utvidgning av straffskyddet än som ifrågasatts under

förarbetena till lagstiftningen örn ekonomiska stridsåtgärder. Om, såsom nu

förutsattes, 11 kap. 8 § strafflagen skall omfatta dylika åtgärder samt hot

därmed, lärer konsekvensen fordra att även andra former av angrepp medtagas.

Ätt hot med våld å person bör straffbeläggas är under angivna förutsättning

uppenbart. Såsom ett ingalunda opraktiskt exempel på handlingar,

vilka kunna användas i vedergällnings- eller tvångssyfte, kan därjämte anföras

våld å annans egendom, vare sig våldet i och för sig är att hänföra till

skadegörelse enligt 19 kap. 20 § strafflagen eller på grund av omständigheterna

bör anses såsom hemfridsbrott enligt 11 kap. 12 §. De för sådant våld gäl
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

lande straffsatserna torde icke kunna anses tillfyllest för de fall då våldet

förövas i syfte som avses i 11 kap. 8 §. Bedömandet av handlingen enligt

sistnämnda lagrum, eventuellt i konkurrens med något av de förstnämnda,

skulle dessutom medföra att brottet faller under allmänt åtal, vilket synes

önskvärt och även påkallas av följdriktighetshänsyn.

Emellertid torde man svårligen kunna stanna vid att utsträcka lagrummet

till att omfatta, jämte våldsgärningar, vissa närmare bestämda handlingstyper

vilka kunna tänkas komma till användning såsom repressalier eller såsom

tvångsmedel gentemot parter och vittnen. Det skulle otvivelaktigt möta synnerliga

svårigheter att härvidlag uppdraga en tillfredsställande gränslinje.

Vad särskilt angår de ekonomiska stridsåtgär derna bör märkas att innebörden

av uttrycket ekonomisk stridsåtgärd i sig själv är tämligen svävande och även

kan förväntas komma att undergå förskjutning under loppet av en relativt begränsad

tid. Den uppräkning av dit hänförliga åtgärder som givits i förslaget

till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder gör, som redan lagrubriken utmärker,

icke anspråk pa fullständighet. Därtill kommer att ej heller de grundläggande

begreppen blockad, bojkott etc. erhållit en närmare bestämning. Enligt

den lagförslaget åtföljande motiveringen har det tänkts att en vägledande

och enhetlig rättspraxis viel tolkningen av dessa uttryck skulle utbildas vid den

föreslagna specialdomstolen. Det bör under sådana förhållanden knappast

ifrågakomma att i den allmänna strafflagen operera med dessa begrepp eller

att eljest anknyta ändringen av 11 kap. 8 § strafflagen till den såsom provisorium

avsedda tredjemanslagstiftningen.

Av nu anförda skäl synes vara att förorda att lagändringen genomföres på

det sätt att överhuvud taget alla åtgärder vilka företagas i vedergällningssyfte

eller för att utöva tvång hänföras under lagrummet. För det ifrågavarande

brottets karaktär av indirekt angrepp mot den rättsskipande verksamheten är

tydligen^icke väsentligt att brottshandlingen utgör våld å person; att endast

sådant våld för närvarande omnämnes torde huvudsakligen äga historiska förklaringsgrunder.

Huruvida handlingen är i och för sig kriminellt eller civilt

rättsstridig eller örn den i och för sig är tillåten synes icke vara av avgörande

betydelse för frågan huruvida den bör föranleda påföljd såsom innebärande en

kränkning av de intressen som 11 kap. 8> § avser att skydda. Härför torde böra

fordras allenast att handlingen i något avseende är menlig för den mot vilken

den företages eller m. a. o. att angreppet består i en åtgärd som för den angripne

föranleder lidande, förlust eller annan skada. *

Med. en dylik allmän bestämning av brottshandlingen skulle uppenbarligen

åtskilliga i och för sig straffbelagda gärningar bliva hänförliga under 11 kap.

8 .§, då de äga rum i syfte som där angives. Såsom exempel ha nyss anförts

olika former av våld å annans egendom. Även ärekränkning torde stundom

kunna ske på sådant sätt att den kan sägas innefatta vidtagande av åtgärd

till annans skada. ,

Bland icke brottsliga gärningar lära främst vissa ekonomiska stridsåtgärder

kunna antagas komma att spela en viss roll. p

I fråga örn de såsom kollektiva betecknade stridsåtgärderna (blockad, bojkott,

arbetsinställelse samt därmed jämförliga åtgärder) bör i detta sammanhang

uppmärksammas spörsmålet vilken eller vilka personer som i det särskilda

fallet komma att drabbas av straffansvar. Kommissionsförslaget intog

härvidlag den ståndpunkten att straff borde utkrävas av envar som biträtt beslut

örn kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanat eller eljest sökt förmå annan

att deltaga däri. Enligt den nu ifrågasatta avfattningen av straffbestämmelsen

ill kap. 8 § strafflagen skulle någon närmare bestämning av brottssubjekten

icke ifrågakomma utan det skulle enligt allmänna rättsgrundsatser få avgöras

när betingelserna för straffbarhet äro förhanden. Beträffande de kollek
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

7

tiva stridsåtgärder vilka kunna tänkas komma till användning såsom vedergällning

eller tvång mot parter och vittnen, nämligen blockader och bojkotter,

må i detta hänseende anmärkas följande. Består anslutningen till eller deltagandet

i exempelvis en blockad mot en producent endast i underlåtenhet att

verkställa inköp av de blockerade produkterna, kan däri icke sägas ligga att

vederbörande ''vidtager åtgärd’ mot producenten. Örn emellertid deltagandet

därjämte tar sig uttryck i en positiv verksamhet, såsom agitation eller, andra

åtgärder som bidraga till ökad anslutning till blockaden, torde de objektiva

förutsättningarna för tillämpning av straffbestämmelsen få anses vara för

handen. Den ifrågavarande bestämmelsen lärer sålunda kunna tillämpas på

personer vilka framträda såsom organisatörer av blockaden, vilket uppenbarligen

ur lagens synpunkt är angeläget. I vad mån de som ''biträtt beslut’ om

stridsåtgärden komma att drabbas av straff torde i viss mån vara beroende

av omständigheterna vid beslutets fattande. Enbart det förhållandet att någon

vid en sammankomst mellan ett flertal personer givit sin röst för blockaden

lärer icke kunna föranleda att han fälles till ansvar. Härför torde, dessutom

böra fordras att han varit verksam för beslutets realiserande på sådant sätt

att han kan anses ha verkställt beslutet eller deltagit i dess verkställande.

I förslaget till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder upptagas bland individuella

stridsåtgärder endast uppsägning av arbets- eller hyresavtal, samt

därjämte annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller

flera i samverkan. I förevarande fall synes anledning icke föreligga till motsvarande

begränsning, då för påföljd av åtgärden kräves att denna skett i

sådant syfte som avses i 11 kap. 8 § strafflagen. <

Straffet för brott mot 11 kap. 8 § strafflagen utgör för närvarande straffarbete

i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Vid synnerligen mildrande

omständigheter må dock till böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

Denna straffskala synes böra bibehållas för de fall då brottshandlingen utgör

våld å person. För andra handlingar vilka nu avses skola hänföras under

lagrummet synes lämpligen kunna fastställas en gemensam lindrigare skala.

I denna torde straffarbete icke böra ingå. Härutinnan skulle följaktligen

överensstämmelse komma att råda med kommissionsförslaget, vilket i första

stycket av 24 § upptog fängelse samt, vid synnerligen mildrande omständigheter,

dagsböter. Med den vidsträcktare omfattning straffbudet nu skulle erhålla

torde dock bötesstraffet icke böra förbehållas fall då omständigheterna

äro mildrande.

Kommissionsförslaget innehöll härjämte en särskild lägre straffskala för

hot med stridsåtgärd, nämligen fängelse i högst ett år eller dagsböter. Enligt

vad i det föregående anförts skulle till 11 kap. 8 § hänföras såväl hot om våld

å person som hot om annan handling. Övervägande skäl torde tala för att icke

i straffhänseende göra någon skillnad mellan hot av ena och andra slaget

samt att icke heller för hot fastställa någon särskild straffskala, lägre än den

nyss föreslagna.

Vad angår de civilrättsliga påföljderna av ifrågavarande brott må anmärkas

att överförandet av brottet från speciallagstiftningen till allmänna strafflagen

medför, att de särskilda skadeståndsregler vilka äro avsedda att gälla

beträffande överträdelse av stadganden i den förra lagstiftningen icke erhålla,

tillämpning. Den omständigheten att sålunda i stället strafflagens skadeståndsregler

bliva gällande i fråga om stridsåtgärder vilka skola bedömas

enligt 11 kap. 8 § samma lag torde dock vid rättstillämnningen icke komma

att få någon nämnvärd betydelse. Den frihet som enligt numera rådande

rättsuppfattning tillkommer domstolarna vid prövningen angående förhandenvaron

av skada och vid bestämmandet av dess belopp lärer innebära tillräcklig

garanti mot mindre tillfredsställande resultat i fråga örn ersättning för skada

genom stridsåtgärder vilka innebära brott mot nämnda lagrum.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

I sitt yttrande över nu ifrågavarande förslag avstyrkte lagrådet att förslaget

lades till grund för lagstiftning samt hemställde att de föreslagna bestämmelserna,

såvitt de avsåge ekonomiska stridsåtgärder, i stället under iakttagande

av vissa av lagrådet gjorda erinringar måtte inarbetas i förslaget

till lag om ekonomiska stridsåtgärder. Vunne denna hemställan ej bifall, borde

det remitterade förslaget omarbetas under beaktande av vad lagrådet anfört.

Rörande de skäl lagrådet åberopat för sin hemställan hänvisas till sid. 14—

16 i propositionen.

Departementschefen fann vad lagrådet anfört allenast böra föranleda att

åtgärder mot vederpart och ombud uteslötes ur det föreslagna andra stycket

av lagrummet samt att med vittnen jämställdes de som i annan egenskap än

vittnen för åstadkommande av utredning hördes av offentlig myndighet. Den

senare ändringen borde erhålla motsvarighet i paragrafens första stycke.

Departementschefens motivering återfinnes å sid. 17 f. i propositionen.

Propositionens lagförslag har avfattats i överensstämmelse med vad departementschefen

sålunda anfört.

I motionen II: 495 hemställes, att riksdagen måtte antaga det av kommissionen

avgivna förslaget.

I motionen II: 492 har — under hänvisning till vad som anförts i de i anledning

av propositionen nr 31 till innevarande riksdag väckta likalydande

motionerna I: 283 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och II: 489 av herr

Lindman m. fl. — yrkats, att förevarande proposition icke måtte av riksdagen

bifallas.

I motionerna I: 283 och II: 489, vilka äro likalydande, har i nu ifrågavarande

hänseende anförts:

Beträffande skydd mot stridsåtgärd för ämbets- och tjänstemän eller innehavare

av offentligt uppdrag ävensom förbud mot stridsåtgärd för att hindra

någon att föra talan inför domstol eller annan myndighet eller att avlägga vittnesmål

eller tillhandagå ämbets- och tjänstemän har i propositionen strukits

förbudet mot repressalier mot ämbets- eller tjänstemän eller innehavare av

offentligt uppdrag. Såsom lagrådet anfört föreligger otvivelaktigt ett behov

av bestämmelser i nämnda hänseenden. Straffskydd för vittnen m. fl. har visserligen

av departementschefen förordats i propositionen nr 33 till införande i

strafflagen. Det sålunda föreslagna stadgandet synes emellertid icke täcka

alla fall där skydd pakallas av allmänna samhällshänsyn. De i kommissionsförslagets

7 § upptagna bestämmelserna torde därför böra upptagas i lagen

örn vissa ekonomiska stridsåtgärder och propositionen nr 33 av riksdagen

avslås.

Motionerna 1:283 och 11:489 utmynna i en hemställan, att det i propositionen

nr 31 framlagda lagförslaget måtte ändras i enlighet med i motionerna

framförda synpunkter. Vid motionerna har fogats utkast till, bland annat,

lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, vilket utkast i hithörande delar, 6 och

22 §§, i sak överensstämmer med 7 och 24 §§ i kommissionsförslaget, för vilka

bestämmelser redogörelse lämnats i det föregående.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

9

Gällande strafflag innehåller i 11 kap. 8 § bestämmelser om våldsåtgärder

i vedergällnings- eller tvångssyfte mot enskilda, i rättsskipningens intresse

verksamma personer. Då nu fråga uppkommit om viss utvidgning av det sålunda

straffbelagda området synes det utskottet principiellt riktigt och praktiskt

mest ändamålsenligt att, på sätt i förevarande proposition föreslagits,

de härför nödiga stadgandena sammanföras med redan gällande bestämmelser.

Genom förslaget skulle även vinnas den fördelen att utvidgningen icke bleve

begränsad till ekonomiska stridsåtgärder i egentlig mening utan mera generellt

utsträcktes till åtgärder, som vidtagas i ovan angivet syfte, samt till hot örn

sådana åtgärder.

Vid sin granskning av förslaget har utskottet ej funnit anledning till erinran

mot detsamma.

I propositionen nr 31 har chefen för socialdepartementet tagit ställning till

frågan örn skydd för ämbets- och tjänstemän eller innehavare av offentligt

uppdrag mot repressalier genom ekonomiska stridsåtgärder. Enligt hans

mening kunde mot kommissionens förslag bland annat göras den invändningen,

att detsamma skulle kunna tolkas såsom avseende även stridsåtgärder

mot ämbetsmän eller innehavare av offentliga uppdrag, vilka såsom arbetsledare

förestode arbeten i statens regi. I varje fall skulle, i händelse av

den föreslagna bestämmelsens antagande, svårighet kunna uppstå att skilja

mellan lovliga arbetsinställelser eller blockader mot ett statligt eller kommunalt

arbetsföretag och förbjudna stridsåtgärder mot den funktionär, som

förestår eller leder arbetsföretaget. Med hänsyn till nödvändigheten av ytterligare

prövning av frågan även i sist berörda avseende ansåg departementschefen

att den ej nu kunde upptagas till slutlig behandling. I samband med

bestämmelserna örn skyddsarbete hade dock i nämnda proposition hänsyn tagits

till önskvärdheten att giva neutralitetsskydd åt den, som i egenskap av tjänsteman

utförde arbete under arbetskonflikt.

Chefen för justitiedepartementet har i nu förevarande proposition förklarat,

att han för närvarande icke vore beredd att taga ställning till frågan om

utvidgning av rättsskyddet för ämbets- och tjänstemän samt för dem, som

tillhandaginge ämbets- och tjänstemän.

Enligt utskottets mening är det emellertid önskvärt, att vår strafflagstiftning

kompletteras med bestämmelser örn skydd för ämbets- och tjänstemän

samt innehavare av offentligt''uppdrag. Utskottet får därför föreslå riksdagen

att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om utredning och förslag

i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition, nr 33, måtte av riksdagen

bifallas;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,

att Kungl. Maj :t ville skyndsamt verkställa utredning

angående lagstiftning örn ökat skydd för ämbets- och tjänstemän

samt innehavare av offentligt uppdrag ävensom för riks
Biliang

till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 31 2

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

dagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda;
C)

att motionen II: 492 måtte anses besvarad genom vad

utskottet ovan under A) hemställt; samt

D) att motionerna 1:283, 11:489 och 11:495 — såvitt de

blivit föremål för behandling i detta utlåtande — i den mån

de icke blivit beaktade genom vad utskottet ovan under A)

och B) hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 21 maj 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson, Frändén,

Sam Larsson, Gustaf Tamm, P. Sandström, Norman och Forslund;

från andra kammaren: herrar Österström, Magnusson i Kalmar, Linnér, Hage,

Johanson i Hallagården, Johanson i Stockholm, Olovson i Västerås och Sandström

i Sollefteå.

Reservation er:

1) av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström, Linnér och Sandström

i Sollefteå, vilka anfört:

»På de skäl, som anförts i högermotionerna och i reservationen till utskottets

utlåtande angående förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder,

hemställa vi,

att tredje stycket i förslaget till ändrad lydelse av 11 kap.

8 § strafflagen icke måtte vinna riksdagens bifall.»

2) av herrar Österström och Sam Larsson, vilka hemställt, att 8 § tredje

stycket i förslaget till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen icke

måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

351968

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:289 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. a1 i texten