Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i vissa avseenden i motorfordonsförordningen.
1935-05-23 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1935:33, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i vissa avseenden i motorfordonsförordningen.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
1
flr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1935 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i vissa avseenden
i motorfordonsförordningen.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 255,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Edward Larson anhållit, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn sådan ändring i
motorfordonsförordningen, att de i motionen angivna synpunkterna bleve beaktade.
I motionen framhålles, bland annat, att otillfredsställande bländning av motorfordonens
strålkastare ofta angives såsom orsak till trafikolyckor och att
erfarenheten visat, huru svårt det är att möta ett motorfordon, vars ljus av en
eller annan orsak icke avbländats. Enligt motionärens förmenande skulle det
i hög grad bidraga till att förebygga trafikolyckor, örn en skärpning av författningsföreskrifterna
rörande strålkastares inställning och bländning kunde
komma till stånd, och han förordar även skärpt kontroll av strålkastare.
över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte utskottet
lämnat Kungl, automobilklubben, svenska motorklubben och motorförarnas
helnykterhetsförbund tillfälle att yttra sig. Yttranden hava inkommit och finnas,
med undantag för viss bilaga till svenska motorklubbens yttrande, fogade
vid detta utlåtande. Utskottet tillåter sig att hänvisa till yttrandenas innehåll.
Till ledning vid bedömandet av de i motionen behandlade spörsmålen anser
sig utskottet böra förutskicka följande redogörelse.
Utskottet vill till en början redogöra för gällande bestämmelser rörande beskaffenheten
av motorfordons belysning sanordning ar samt rörande förbud mot
användande av bländande ljus.
Enligt 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen skall å automobil efter mörkrets
inbrott föras, bland annat, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt,
eller gult sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å vardera
sidan, samt hava tillräckligt starkt sken för att automobilen skall kunna framföras
på ett betryggande sätt. Å motorcykel skall jämlikt 34 § samma förordning
föras belysningsanordningar såsom är föreskrivet för automobil, dock
att allenast en lykta behöver föras framtill. Är till motorcykel kopplad sidvagn,
skall dessutom framtill å den från motorcykeln vända delen av sidvagnen
föras lykta med vitt, blåvitt eller gult sken. överträdelse av dessa bestämmelser
straffas enligt 40 § 1 mom. motorfordonsförordningen med dagsböter.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. S avd. Nr SS. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
Beträffande bländande ljus stadgas i 21 § 6 morn. motorfordonsförordningen,
att sådant ljus ej får användas vid färd i tättbebyggt samhälle, där tillfredsställande
belysning är anordnad, ej heller annorstädes vid möte med annan
vägfarande än gående. Denna bestämmelse är enligt 34 § i samma förordning
tillämplig jämväl å motorcykel. Förseelse mot detta stadgande bestraffas
enligt ovannämnda straffbestämmelse med dagsböter.
Beträffande förbudet mot användande i vissa fall av bländande ljus får utskottet
erinra örn att i 1916 års automobil förordning inga föreskrifter ursprungligen
funnos i detta hänseende. Genom en Kungl, förordning den 25 september
1920 erhöll emellertid automobilförordningen ett tillägg av innehåll, att om
lykta med bländande sken användes, skulle skenet till skydd för mötande vara
inriktat lågt över marken eller på lämpligt sätt avskärmat.
I 1923 års motorfordonsförordning gavs motsvarande bestämmelse det innehåll,
att bländande ljus ej finge användas vid färd i stad eller annat tättbebyggt
samhälle, ej heller annorstädes vid möte med annan vägfarande än gående.
1927 års motorfordonssakkunniga yttrade i sitt den 31 juli 1929 avgivna
betänkande (S. O. U. 1929:16 s. 188) örn bländningsproblemet:
Få spörsmål inom motortrafiken hava varit föremål för så livlig diskussion
som frågan örn lyktornas avbländning. Å flera håll i utlandet har ett
omfattande arbete nedlagts på försök att framställa lyktor, vilka samtidigt
som de utveckla nödig ljusstyrka icke verka bländande å de mötande. Någon
tillfredsställande lösning av detta problem har, såvitt de sakkunniga erfarit,
dock icke hittills vunnits.
Åtskilliga på landsbygden inträffade trafikolyckor, som ansetts bero på underlåten
avbländning, torde i verkligheten hava haft sin grund i att föraren
å det fordon, som orsakat olyckan, genom att plötsligt avblända lyktorna fått
den egna synförmågan nedsatt. Med plötslig avbländning följer nämligen den
faran, att föraren, som vant sina ögon vid lyktornas starka ljus, icke genast
kan vänja sig vid dunklet utan för en kort tid blir nästan blind. De sakkunniga
hava emellertid det oaktat ansett sig böra bibehålla gällande stadgande,
att bländande ljus ej får användas å landsbygden vid möte med annan vägfarande
än gående. Så länge våra vägar icke utläggas till avsevärt större
bredd än vad nu är fallet, torde det vara förenat med mindre fara att bibehålla
ett dylikt förbud än att slopa detsamma. Å flera håll i utlandet har emellertid
förbudet slopats, vilket ansetts kunna ske på grund av vägarnas bredd.
Förbudet att vid färd i stad eller annat tättbebyggt samhälle använda bländande
ljus har inskränkts till att gälla de delar av tättbebyggt samhälle, där
tillfredsställande gatubelysning är anordnad. De delar av stad eller stadsliknande
samhälle, varest sådan belysning ej finnes, böra uppenbarligen i förevarande
hänseende likställas med landsbygden i allmänhet.
Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen upptogs i gällande motorfordonsförordning.
Beträffande kontrollen av belysning sanordning arna å motorfordon får utskottet
erinra, att enligt gällande motorfordonsförordning belysningsanordningarna
icke ingå i de delar av ett motorfordon, vilka av besiktningsman skola
undersökas vid den besiktning, som skall ske, innan fordonet får tagas i bruk.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.
3
Viel besiktningen äro visserligen motorfordonen som regel försedda med anordningar
för belysning, men något hinder föreligger icke att vid dagsljus framföra
ett motorfordon utan belysningsanordningar. Ej heller vid de periodiska
efterbesiktningar, som enligt motorfordonsförordningen (27 § 5 mom. och 29 a
§ 4 mom.) skola ske beträffande motorfordon i yrkesmässig trafik och i fråga
örn motorfordon, som användas i uthyrningsrörelse, föreligger någon skyldighet
att besiktiga belysningsanordningarna.
Däremot synas belysningsanordningarna kunna bliva föremål för uppmärksamhet
vid den fordonstillsyn, varom stadgas i 5 § 4 mom. motorfordonsförordningen.
Enligt detta stadgande äger länsstyrelse, när skäl därtill prövas
föreligga, förordna om besiktning av automobil samt, om besiktningen därtill
föranleder eller automobil undanhålles besiktning, meddela förbud mot automobilens
användande. Enligt samma stadgande äger besiktningsman, envar för
sitt tjänstgöringsdistrikt, undersöka automobil, då han finner anledning antaga,
att automobil är ur trafiksäkerhetssynpunkt mindre tillförlitlig. Är automobil
så bristfällig, att den ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten kan vidare
nyttjas, äger besiktningsman förbjuda automobilens användande, intill dess
bristen blivit avhjälpt. Jämlikt 34 § motorfordonsförordningen skola dessa bestämmelser
gälla även motorcykel.
Enligt 11 § i gällande instruktion för besiktningsmän för motorfordon skall
den besiktningsman tillkommande befogenheten att undersöka motorfordon,
som kan antagas vara ur trafiksäkerhetssynpunkt mindre tillförlitligt (flygande
besiktning), främst övas, då han av annan anledning är stadd å resa i
förrättningsärende.
I motionen framhålles, att det är i första hand de äldre motorfordonens strålkastare,
som böra besiktigas och kontrolleras.
Utskottet vill i anledning härav i korthet redogöra för de bestämmelser rörande
efterbesiktning av motorfordon, som funnits eller finnas i trafiklagstiftningen.
Enligt 1906 års automobil förordning skulle automobiler i yrkesmässig trafik
besiktigas under tredje kalenderåret från det, då besiktning av automobil
senast ägt rum.
Genom 1916 års automobilörordning skärptes och utvidgades bestämmelserna
om efterbesiktning, i det att automobiler i enskild trafik skulle besiktigas
åtminstone vart tredje kalenderår och automobiler i yrkesmässig trafik minst
en gång varje kalenderår.
Genom 1923 års motorfordonsförordning borttogs efterbesiktningstvånget för
automobiler i enskild trafik, varemot den varje kalenderår återkommande besiktningen
av automobiler i yrkesmässig trafik bibehölls. I det statsrådsprotokoll,
som var fogat vid propositionen nr 124 till 1923 års riksdag med förslag
till motorfordonsförordning, anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Örne, bland annat:
I fråga om automobiler i yrkesmässig trafik torde periodiska efterbesiktningar
ej böra avskaffas. Ett allmänt intresse funnes, att dessa automobiler
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
städse befunne sig i trafikdugligt och lämpligt skick. I fråga om den enskilda
trafiken däremot vore allmänhetens intresse av periodvis återkommande kontroll
å fordonens trafiksäkerhet av tämligen underordnad betydelse, helst erfarenheten
torde giva vid handen, att det största antalet olyckshändelser med motorfordon
hade sin grund i förarnas vårdslöshet eller okunnighet och ej vöre
beroende på bristfälligheter å automobilen. Då det dessutom torde kunna förutsättas,
att de privata automobilerna i ägarens eget intresse och alldeles oavsett
efterbesiktningarna i regel underkastades tillfredsställande vård och tillsyn,
hade departementschefen ansett de från många håll framställda kraven
pa slopande av efterbesiktningarna kunna åtminstone för den enskilda automobiltrafikens
del vinna tillmötesgående.
I enlighet härmed avfattades propositionen, vilken i denna del godkändes
av riksdagen.
Denna bestämmelse örn efterbesiktning i 1923 års förordning upptogs i
27 § 5 mom. i 1930 års motorfordonsförordning med det förändrade innehåll,
att automobiler i yrkesmässig trafik skola besiktigas sist inom ett år efter
närmast föregående besiktning.
Genom en kungl, förordning den 14 juni 1933 infördes i motorfordonsförordningen,
i samband med regleringen av rätten att yrkesmässigt uthyra automobil
utan att förare ställes till förfogande (uthyrningsrörelse), ett stadgande
(29 a § 4 mom.) av innehåll, att automobil, som användes i uthyrningsrörelse,
skall efterbesiktigas sist inom sex månader efter närmast föregående
besiktning. Vad sålunda stadgats örn efterbesiktning skall emellertid ej gälla,
därest automobil, som nyss nämnts, tillika brukas i yrkesmässig trafik.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1934 tillkallade chefen
för kommunikationsdepartementet den 7 juli samma år vissa sakkunniga, vilka
sedermera antagit benämningen 1934 års vägtrafiksakkunniga, för att verkställa
utredning till lösande av de spörsmål på motorfordonstrafikens område,
som icke vore föremål för prövning inom 1932 års trafikutredning, samt utarbeta
de författningsförslag, vartill utredningen kunde föranleda. De sakkunnigas
betänkande kan förväntas tämligen snart.
I enlighet med bemyndigande av Kungl. Majit den 22 februari 1935 tillkallades
den 28 i nämnda månad sakkunniga för att biträda med verkställande av
fortsatt utredning i fråga örn åtgärder för åstadkommande av en ökad kontroll
såväl å motorfordonsbeståndet som å motortrafiken över huvud taget
m. m. Vid behandlingen av frågan örn tillkallande av dessa sakkunniga anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Leo, bland annat:
Inom kommunikationsdepartementet har under hösten 1934 igångsatts utredning
i syfte att för ernående av ökad trafiksäkerhet åstadkomma ökad möjlighet
till övervakning av motorfordonstrafiken, särskilt å landsbygden, och i
sammanhang därmed en undersökning angående lämpligheten av viss omorganisation
av automobilbesiktningsväsendet. Resultatet av nämnda utredningar
sammanfattades i en promemoria. Med hänsyn till att de periodiska efterbesiktningar,
som motorfordon i yrkesmässig trafik och uthyrningsrörelse —
i motsats till övriga motorfordon — för närvarande äro underkastade, icke an
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
5
såges längre äga den betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, som besiktningarna
ursprungligen kunde hava haft, föreslogs i promemorian, att de periodiska
efterbesiktningarna skulle bortfalla beträffande personautomobiler och lastautomobiler
i yrkesmässig trafik men bibehållas såvitt avsåge omnibusar och
fordon i uthyrningsrörelse. Vidare skulle den tillsyn över fordonsbeståndet,
som besiktningsmännen för närvarande efter därom av vederbörande länsstyrelse
erhållet förordnande utöva, jämväl bortfalla. Den s. k. flygande besiktningen,
som besiktningsmännen utöva, huvudsakligen då de av annan anledning
äro stadda på resa i förrättningsärende, skulle däremot bibehållas i sin
nuvarande omfattning. Den minskning i fordonskontrollen, som kunde tänkas
följa av ett avskaffande av de periodiska efterbesiktningarna samt besiktningsmännens
fordonstillsyn efter förordnande, skulle kompenseras därigenom,
att ordningsstatspolisen skulle erhålla samma befogenheter, som för närvarande
tillkomma besiktningsmännen i fråga örn tillsynen av fordonsbeståndet i
samband med flygande besiktning. För att kunna tillfredsställande utföra
sådan skulle statspolisen erhålla särskild utbildning i fråga örn motorfordon,
varjämte statspolisens verksamhetsområde, som under normala förhållanden
är inskränkt huvudsakligen till landsbygden, skulle såvitt avsåge fordonskontrollen
omfatta såväl städerna som landsbygden. För att kunna fullgöra
de nya uppgifter, som enligt förslaget skulle åvila statspolisen, skulle denna
undergå en avsevärd personalutvidgning och dess utrustning med motorfordon
ökas. Sålunda skulle ordningsstatspolisen, vars personal för närvarande
uppgår till 200 man, utökas med 67 man.
De riktlinjer, som angivits i promemorian i avsikt att bereda statspolisen
ökade möjligheter att övervaka motorfordonsbeståndet samt i samband därmed
även motortrafiken över huvud, synas mig i stort sett vara av natur att kunna
läggas till grund för den fortsatta utredningen. Huruvida den fortlöpande
övervakning av fordonsbeståndet, som för närvarande utövas av besiktningsmännen
i form av flygande kontroller, bör övertagas av statspolisen liksom
frågan örn samarbete mellan statspolisen och besiktningsmännen äro spörsmål,
kring vilka olika meningar kommit till synes och som likaledes torde böra
upptagas till granskning. Vid utredningen bör vidare särskild vikt läggas
därå, att sådan ordning tillskapas, att trafiksäkerheten -—- framför allt å landsbygden
— därigenom befrämjas.
Det torde vara ostridigt, att frågan örn strålkastarnas inställning på motorfordon
och deras avbländning har stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Det synes emellertid vanskligt att angiva, i vad mån en ändring av gällande
trafiklagstiftning skulle kunna medföra någon mera avsevärd förbättring i de
av motionären påtalade förhållandena. Av Kungl, automobilklubben har upplysts,
att man ännu ej lyckats framställa en ljuskälla av sådan beskaffenhet,
att den å ena sidan ger tillräckligt starkt ljus utan att å andra sidan samtidigt
risk för bländning uppstår, om ljusstrålen faller i en mötandes ögon. En
ändring av motorfordonsförordningen därhän, att varje motorfordons belysningsanordningar
skulle periodvis besiktigas, torde visserligen vara av viss
trafiksäkerhetsfrämjande betydelse, men de fördelar, som härigenom kunde
vinnas, torde icke stå i rimligt förhållande till de olägenheter i skilda hänseenden,
som en sådan ändring skulle föra med sig. Även örn efterbesiktning
av strålkastare skulle verkställas så ofta som varje kvartal, har man för övrigt
ingen garanti för att strålkastarna mellan besiktningarna äro i fullgott
skick. För att i möjligaste mån upprätthålla bländfrihet fordras en ständig
Utskottet.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
tillsyn av strålkastarnas inställning. Såsom av utskottets ovan lämnade redogörelse
framgår har åt särskilda sakkunniga uppdragits att verkställa utredning
i fråga örn åtgärder för åstadkommande av ökad kontroll såväl å motorfordonsbeståndet
som å motorfordonstrafiken över huvud taget. I direktiven
för nämnda sakkunnigas arbete har ifrågasatts, att ordningsstatspolisen skulle
erhålla samma befogenheter, som för närvarande tillkomma besiktningsmännen
i fråga örn tillsynen av fordonsbeståndet vid flygande besiktning. För
:att kunna tillfredsställande utföra sådan tillsyn skulle ordningsstatspolisen
erhålla särskild utbildning i fråga örn motorfordon, varjämte statspolisens
verksamhetsområde, som under normala förhållanden är inskränkt huvudsakligen
till landsbygden, skulle såvitt avsåge fordonskontrollen omfatta såväl
städerna som landsbygden. Statspolisens personal skulle därjämte väsentligt
okas. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet skäl icke föreligga
att för närvarande göra någon framställning hos Kungl. Maj:t i det i
motionen behandlade ämnet.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion, 1:255, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 maj 1935.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson*, Sato Larsson*,
Gustaf Tamm, P. Sandström, Norman, Olof Carlsson och Garlström;
från andra kammaren: herrar Hage, Petersson i Lerbäcksbo, Olovson i
Västerås, Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan, Olsson i Staxäng, Johansson
i Tväråselet* och Sandberg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33; bilagor.
7
inlaga A.
Yäg- och vatten!)} ggnadsstyrelsen.
Till riksdagens andra lagutskott.
Av Kungl. Majit den 8 februari 1935 anbefalld till utskottet avgiva yttrande
över en inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 255, om ändring
i vissa avseenden i motorfordonsförordningen får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
härmed anföra följande.
I förevarande motion framhålles bl. a., att otillfredsställande »bländning»
av motorfordonens strålkastare ofta angives såsom orsak till trafikolyckor och
att erfarenheten visat, huru svårt det är att möta en automobil, som av en
eller annan orsak icke »bländats». Enligt motionärens förmenande skulle det
i hög grad bidraga till att förebygga trafikolyckor, örn en skärpning av författningsföreskrifterna
kunde komma till stånd, och han synes även förorda
en strängare kontroll av belysningsanordningar vid automobilernas besiktning.
Enligt nu gällande motorfordonsförordning ingå icke belysningsanordningarna
i de delar av motorfordonet, som av besiktningsman skola särskilt undersökas
vid den besiktning, som skall ske, innan fordonet får tagas i bruk.
Vid besiktningen äro visserligen såväl automobiler som motorcyklar vanligtvis
försedda med belysningsanordningar, men hinder föreligger icke mot framförande
av ett motorfordon vid dagsljus utan dylika anordningar. Gällande
författning uppställer nämligen krav på förande av ljus först under färd, då
mörker råder, i vilket fall å automobil i enlighet med 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen
skall föras bl. a. »minst två lyktor framtill, visande vitt,
blåvitt eller gult sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å
vardera sidan, samt hava tillräckligt starkt sken för att automobilen skall
kunna framföras på ett betryggande sätt».
Nämnda bestämmelse är som synes mycket allmänt formulerad, men detta
förhållande torde i likhet med den omständigheten, att belysningsanordningarna
icke äro underkastade besiktning, icke hava vållat några olägenheter med
avseende å belysningsanordningarnas tillförlitlighet och tillräcklighet.
I 21 § 6 mom. motorfordonsförordningen föreskrives:
»Bländande ljus må ej användas vid färd i tättbebyggt samhälle, där tillfredsställande
belysning är anordnad, ej heller annorstädes vid möte med annan
vägfarande än gående.»
överträdelse av denna bestämmelse är straffbelagd och samma gäller beträffande
den ovan anförda bestämmelsen i 1 mom.
På belysningsteknikens nuvarande ståndpunkt torde automobillyktor, som
avgiva ett för det egna fordonet tillräckligt starkt sken och vilka äro inställda
att på lämpligaste sätt belysa den framför fordonet varande vägbanan,
alltid verka bländande på personer, som möta fordonet på nu förekommande
vägar, vilka endast i sällsynta undantagsfall byggts med särskilda anordningar
för att minska bländningsfaran. Därför måste lyktorna vara så konstruerade,
att skenet kan antingen på ett eller annat sätt av- eller nedbländas
eller ock avsevärt minskas i styrka. Då skenet på dylikt sätt göres icke
bländande, uppstår den olägenheten, att ljuset i vissa moment blir otillräckligt
för det egna fordonets trygga framförande på vägar, där lämplig vägbelysning
icke finnes eller där vägbanan icke har en alldeles särskilt ljus färg.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33; bilagor.
Det möter också mycket stora svårigheter att anskaffa lämpliga lyktor och
få dem så inställda, att motorfordonsförordningens föreskrifter alltid kunna
till fullo efterlevas. Härtill kommer att känsligheten för bländning av starkt
ljussken torde vara mycket olika hos olika personer och även variera på
grund av yttre förhållanden. 1927 års motorfordonssakkunniga, vilkas betänkande
med förslag till förordning örn motorfordon m. m. legat till grund
för nu hos oss gällande bestämmelser i ämnet, hava i förenämnda spörsmål
bl. a.^ anfört följande: »Ha spörsmål inom motortrafiken hava varit föremål
för så livlig diskussion som frågan örn lyktornas avbländning. Å flera håll
i utlandet har ett omfattande arbete nedlagts på försök att framställa lyktor,
vilka samtidigt som de utveckla nödig ljusstyrka icke verka bländande å de
mötande. Någon tillfredsställande lösning av detta problem har, såvitt de
sakkunniga erfarit, dock icke hittills vunnits.»
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning är emellertid frågan
örn automobillyktornas avbländning ett synnerligen viktigt spörsmål, som bör
ägnas den största uppmärksamhet.
För. att få fram, huruvida en tillfredsställande lösning av problemet på
belysningsteknikens nuvarande ståndpunkt är möjlig, torde en utredning i
ämnet böra avägabringas, varvid även bör undersökas lämpligheten av att i
motorfordonsförordningen införa en bestämmelse rörande belysningsanordningarnas
närmare beskaffenhet och verkningssätt jämte föreskrift, att även
nämnda anordningar skola underkastas besiktning, en utredning, som vägnell
vattenbyggnadsstyrelsen anser sig böra tillstyrka.
Stockholm den 19 februari 1935.
Nils Bolinder.
Ragnar von Segebaden.
inlaga B.
Kungl, autoinobilklubben.
Till andra lagutskottet.
Med anledning av herr E. Larsons motion rörande lagstiftningsåtgärder
mot bländning av motorfordon (F. K. nr 255) får Kungl. Automobil Klubben
anföra följande.
Hithörande problem äro synnerligen aktuella över hela världen, och omfattande
undersökningar, i avsikt att erhålla en ur alla synpunkter god belysning
för motorfordon, bedrivas av såväl fabrikanter som motororganisationer.
Man har emellertid ännu ej lyckats framställa en ljuskälla av sådan beskaffenhet,
_ att den å ena sidan ger tillräckligt starkt ljus, utan att å andra
sidan samtidigt risk för bländning uppstår, örn ljusstrålen faller i en mötandes
ögon.
Man har därför på motorfordonen sökt ordna så, att strålkastarljuset på
optisk eller mekanisk väg avskärmas på sådant sätt, att inga ljusstrålar gå
högre än horisontalplanet genom strålkastaren.
Härigenom erhålles en i möjligaste mån bländfri belysning, under förutsättning
att ändamålsenliga lampor användas och strålkastarna rätt inställas.
Vid körning på gropig väg, över backkrön etc. uppstår dock även vid
detta system risk för bländning av mötande vägfarande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33; bilagor.
9
Beträffande inställningen må anföras, att denna är mycket känslig och
lätt ändras även genom ringa yttre åverkan, t. ex. genom att en person lutar
sig mot strålkastaren el. dyl. Tillfälliga omständigheter såsom nedstänkning
av landsvägssmuts kan också påverka strålkastarens funktion. För att i möjligaste
mån upprätthålla bländfrihet fordras därför en ständig tillsyn av
strålkastareinställningen. Kungl. Automobil Klubben bar även i detta syfte
medverkat till att på många platser uppsatts anordningar för underlättandet
av inställning och kontroll av belysningen.
Att vid den obligatoriska besiktningen fastställa, örn ett motorfordons strålkastare
äro rätt inställda eller bländande, är till en början ej möjligt, emedan
besiktningen utföres vid dagsljus, men skulle på ovan anförda grunder också
vara av mycket ringa värde.
I detta sammanhang bör uppmärksammas att det tillsvidare knappast finnes
någon objektiv metod att fastställa, örn en ljuskälla är bländande eller ej.
Bedömandet förblir mer eller mindre subjektivt.
På grund av vad ovan anförts angående ännu bristande tekniska förutsättningar
torde tiden ännu icke vara inne för vidtagande av den föreslagna ändringen
i motorfordonsförordningen, varför K. A. K. måste för sin del avstyrka
åtgärder i motionens syfte.
Stockholm den 16 februari 1935.
För Kungl. Automobil Klubben.
A. Norlander.
Bilaga C.
Svenska motorklubben.
Till riksdagens andra lagutskott.
Då Svenska Motorklubben beretts tillfälle att avgiva yttrande över den av
herr Edward Larson inom riksdagens andra kammare väckta motionen nr
255 om ändring i vissa avseenden i motorfordonsförordningen, ha vi härmed
äran inlämna sådant yttrande.
Svenska Motorklubben hade redan år 1931 sin uppmärksamhet riktad på
det missförhållande, som uppstår genom bristande justering av eller icke fungerande
strålkastare å motorfordon och cyklar i den dagliga trafiken och de
stora riskmoment detta innebor för alla grupper av trafikanter. Klubben
nöjde sig emellertid icke endast med teoretiska funderingar utan byggde, för
att i någon mån söka råda bot på de rådande missförhållandena, med benägen
ekonomisk hjälp av Svensk-Engelska Mineralolje A.-B. två justeringsstationer
för strålkastare. Dessa stationer, den ena vid Haga norra grindar, den
andra vid Midsommarkransen, trädde i funktion den 3 febr. 1932 och visade
sig från början vara synnerligen eftersökta och fylla ett väl känt behov. I
övrigt bedja vi få hänvisa till bifogade »Meddelande från S. M. K:s Stock - holsavdelning», Nr 4, 1932, sida 1—2 [här uteslutet].
Svenska Motorklubben önskar således lämna sitt tillstyrkande till den nämnda
motionen och anser, att kontroll av motorfordonens samt cyklarnas strålkastarinställning
bör anordnas. Detta skulle förslagsvis kunna ske genom inrättande
av kontroller vid de större vägarna genom polisens försorg, där strål
Bihang
till riksdagens lirotokoll 1035. 9 sami. 8 avd. Nr 33. 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33; bilagor.
kastarnas ljusspridning skulle kunna omedelbart undersökas. Förarna skulle
vid dessa kontroller få avblända sitt strålkastarljus mot en av polisen på
vägen uppsatt skärm, vilken lämpligen kan bestå av en vit rullgardin, upphängd
på två stativ, å vilken ett horisontalt svart streck finnes målat. Rullgardinen
kan höjas eller sänkas, så att det svarta strecket inställes i samma
höjd över marken som strålkastarnas överkant. Örn gardinen belyses över
det svarta strecket, äro strålkastarna felaktigt inställa och det åligger föraren
av fordonet att låta justera strålkastaren samt därefter på av polisen angiveri
plats visa upp fordonet antingen för polisen eller någon besiktningsman.
Dessutom anse vi, att det skulle vara synnerligen lämpligt, att vid den
vanliga besiktningen inför besiktningsman även anordningar inrättades, så
att strålkastarnas inställning av besiktningsman kunde kontrolleras.
Stockholm den 21 februari 1935.
Svenska Motor Klubben.
Centralstyrelsen.
H. Holmström.
Generalsekreterare.
inlaga 1).
Motorförarnas helnykterhetsförbund.
Till riksdagens andra lagutskott.
Då andra lagutskottet berett Motorförarnas helnykterhetsförbund tillfälle
avgiva yttrande över av herr Edw. Larson i första kammaren, under nr 255,
väckt motion örn ändring i vissa avseenden i motorfordonsförordningen, vilja
vi i anledning därav anföra följande:
Det torde vara ostridigt att frågan örn strålkastarnas inställning på motorfordon
och avbländning vid möte med annat fordon har stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Det torde dock vara vanskligt att angiva i vad mån en ändring av gällande
motorfordonslagstiftning skulle kunna medföra någon avsevärd förbättring
i påtalade förhållanden. En ändring av förordningen därhän, att varje
motorfordons belysningsanordning periodvis skulle kontrolleras och besiktigas,
förefaller närmast vara den lösning av problemet, som motionären vill
rekommendera.
För vår del kunna vi ej tillmäta en sådan lagändring någon nämnvärd trafiksäkerhetsfrämjande
betydelse. Även örn efterbesiktning av strålkastare
skulle verkställas varje kvartal, har man ej garanti för att desamma
mellan besiktningarna vore i fullgott skick. Och en så ofta förekommande
efterbesiktning synes oss ur flera synpunkter och framför allt ur kostnadssynpunkt
omöjlig att genomföra.
Att mycket avsevärda förbättringar i fråga örn motorfordonens belysningsoch
avbländningsanordningar ägt rum under de senaste åren torde envar, som
ägnat saken uppmärksamhet, kunna vitsorda. Ett mycket betydelsefullt framsteg
har ju bl. a. vunnits genom det gula ljuset, vilket i den mån det kommer
till allmän användning till väsentlig del löser bländningsproblemet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS; bilagor.
11
Även om dessa förbättringar, som eliminerat många riskmoment, huvudsakligen
ha tillkommit genom teknikens framsteg och endast i mindre omfattning
påverkats av lagstiftningsåtgärder, är det helt visst betydelsefullt, att
frågan alltjämt ägnas uppmärksamhet jämväl av statsmakterna.
Att dock utbryta ifrågavarande detalj ur sitt sammanhang och göra den
till föremål för särskilda lagstiftningsåtgärder torde enligt vår mening ej vara
av behovet påkallat. . , , . ., ...
I många av de fall då bilist underlåtit att avblända sm belysning vid mote
med annat fordon torde anledningen ha varit, att bilisten ej i tid kunnat observera
ett mötande hästfordon, som helt saknat belysnings- eller reflexanordning
eller en cyklist i samma belägenhet. Ävenså förekommer det ofta, att
cyklist har mycket stark belysning utan avbländningsmöjlighet, vilket kan
vålla, att mötande bilist ur säkerhetssynpunkt nödgas undvika avbländnmg.
Det torde därför vara av stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, e
att i vägtrafikstadgan införes föreskrift örn reflexanordning pa alla
slag av fordon, som framföras å allmän väg efter mörkrets inbrott, samt
förbud för alla vägfarande att i tätbebyggt samhälle samt vid möte föra
bländande belysning.
Kontrollen över efterlevnaden av föreskrifterna i fråga kan enligt var mening
lämpligast överlåtas till statspolisen och ingå i den s. k. »flygande besiktningen»,
vilken just beträffande belysningsanordningarna torde ha speciella
förutsättningar att bli effektiv.
Stockholm den 23 februari 1935.
Motorförarnas Helnykterhetsförbund.
J. L. Olsson,
ordf.
Sim. Fredriksson,
sekr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.