Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i vissa avseenden i motorfordonsförordningen.

1935-05-23 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1935:33, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i vissa avseenden i motorfordonsförordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

1

flr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1935 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i vissa avseenden

i motorfordonsförordningen.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 255,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Edward Larson anhållit, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn sådan ändring i

motorfordonsförordningen, att de i motionen angivna synpunkterna bleve beaktade.

I motionen framhålles, bland annat, att otillfredsställande bländning av motorfordonens

strålkastare ofta angives såsom orsak till trafikolyckor och att

erfarenheten visat, huru svårt det är att möta ett motorfordon, vars ljus av en

eller annan orsak icke avbländats. Enligt motionärens förmenande skulle det

i hög grad bidraga till att förebygga trafikolyckor, örn en skärpning av författningsföreskrifterna

rörande strålkastares inställning och bländning kunde

komma till stånd, och han förordar även skärpt kontroll av strålkastare.

över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte utskottet

lämnat Kungl, automobilklubben, svenska motorklubben och motorförarnas

helnykterhetsförbund tillfälle att yttra sig. Yttranden hava inkommit och finnas,

med undantag för viss bilaga till svenska motorklubbens yttrande, fogade

vid detta utlåtande. Utskottet tillåter sig att hänvisa till yttrandenas innehåll.

Till ledning vid bedömandet av de i motionen behandlade spörsmålen anser

sig utskottet böra förutskicka följande redogörelse.

Utskottet vill till en början redogöra för gällande bestämmelser rörande beskaffenheten

av motorfordons belysning sanordning ar samt rörande förbud mot

användande av bländande ljus.

Enligt 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen skall å automobil efter mörkrets

inbrott föras, bland annat, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt,

eller gult sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å vardera

sidan, samt hava tillräckligt starkt sken för att automobilen skall kunna framföras

på ett betryggande sätt. Å motorcykel skall jämlikt 34 § samma förordning

föras belysningsanordningar såsom är föreskrivet för automobil, dock

att allenast en lykta behöver föras framtill. Är till motorcykel kopplad sidvagn,

skall dessutom framtill å den från motorcykeln vända delen av sidvagnen

föras lykta med vitt, blåvitt eller gult sken. överträdelse av dessa bestämmelser

straffas enligt 40 § 1 mom. motorfordonsförordningen med dagsböter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. S avd. Nr SS. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Beträffande bländande ljus stadgas i 21 § 6 morn. motorfordonsförordningen,

att sådant ljus ej får användas vid färd i tättbebyggt samhälle, där tillfredsställande

belysning är anordnad, ej heller annorstädes vid möte med annan

vägfarande än gående. Denna bestämmelse är enligt 34 § i samma förordning

tillämplig jämväl å motorcykel. Förseelse mot detta stadgande bestraffas

enligt ovannämnda straffbestämmelse med dagsböter.

Beträffande förbudet mot användande i vissa fall av bländande ljus får utskottet

erinra örn att i 1916 års automobil förordning inga föreskrifter ursprungligen

funnos i detta hänseende. Genom en Kungl, förordning den 25 september

1920 erhöll emellertid automobilförordningen ett tillägg av innehåll, att om

lykta med bländande sken användes, skulle skenet till skydd för mötande vara

inriktat lågt över marken eller på lämpligt sätt avskärmat.

I 1923 års motorfordonsförordning gavs motsvarande bestämmelse det innehåll,

att bländande ljus ej finge användas vid färd i stad eller annat tättbebyggt

samhälle, ej heller annorstädes vid möte med annan vägfarande än gående.

1927 års motorfordonssakkunniga yttrade i sitt den 31 juli 1929 avgivna

betänkande (S. O. U. 1929:16 s. 188) örn bländningsproblemet:

Få spörsmål inom motortrafiken hava varit föremål för så livlig diskussion

som frågan örn lyktornas avbländning. Å flera håll i utlandet har ett

omfattande arbete nedlagts på försök att framställa lyktor, vilka samtidigt

som de utveckla nödig ljusstyrka icke verka bländande å de mötande. Någon

tillfredsställande lösning av detta problem har, såvitt de sakkunniga erfarit,

dock icke hittills vunnits.

Åtskilliga på landsbygden inträffade trafikolyckor, som ansetts bero på underlåten

avbländning, torde i verkligheten hava haft sin grund i att föraren

å det fordon, som orsakat olyckan, genom att plötsligt avblända lyktorna fått

den egna synförmågan nedsatt. Med plötslig avbländning följer nämligen den

faran, att föraren, som vant sina ögon vid lyktornas starka ljus, icke genast

kan vänja sig vid dunklet utan för en kort tid blir nästan blind. De sakkunniga

hava emellertid det oaktat ansett sig böra bibehålla gällande stadgande,

att bländande ljus ej får användas å landsbygden vid möte med annan vägfarande

än gående. Så länge våra vägar icke utläggas till avsevärt större

bredd än vad nu är fallet, torde det vara förenat med mindre fara att bibehålla

ett dylikt förbud än att slopa detsamma. Å flera håll i utlandet har emellertid

förbudet slopats, vilket ansetts kunna ske på grund av vägarnas bredd.

Förbudet att vid färd i stad eller annat tättbebyggt samhälle använda bländande

ljus har inskränkts till att gälla de delar av tättbebyggt samhälle, där

tillfredsställande gatubelysning är anordnad. De delar av stad eller stadsliknande

samhälle, varest sådan belysning ej finnes, böra uppenbarligen i förevarande

hänseende likställas med landsbygden i allmänhet.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen upptogs i gällande motorfordonsförordning.

Beträffande kontrollen av belysning sanordning arna å motorfordon får utskottet

erinra, att enligt gällande motorfordonsförordning belysningsanordningarna

icke ingå i de delar av ett motorfordon, vilka av besiktningsman skola

undersökas vid den besiktning, som skall ske, innan fordonet får tagas i bruk.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

3

Viel besiktningen äro visserligen motorfordonen som regel försedda med anordningar

för belysning, men något hinder föreligger icke att vid dagsljus framföra

ett motorfordon utan belysningsanordningar. Ej heller vid de periodiska

efterbesiktningar, som enligt motorfordonsförordningen (27 § 5 mom. och 29 a

§ 4 mom.) skola ske beträffande motorfordon i yrkesmässig trafik och i fråga

örn motorfordon, som användas i uthyrningsrörelse, föreligger någon skyldighet

att besiktiga belysningsanordningarna.

Däremot synas belysningsanordningarna kunna bliva föremål för uppmärksamhet

vid den fordonstillsyn, varom stadgas i 5 § 4 mom. motorfordonsförordningen.

Enligt detta stadgande äger länsstyrelse, när skäl därtill prövas

föreligga, förordna om besiktning av automobil samt, om besiktningen därtill

föranleder eller automobil undanhålles besiktning, meddela förbud mot automobilens

användande. Enligt samma stadgande äger besiktningsman, envar för

sitt tjänstgöringsdistrikt, undersöka automobil, då han finner anledning antaga,

att automobil är ur trafiksäkerhetssynpunkt mindre tillförlitlig. Är automobil

så bristfällig, att den ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten kan vidare

nyttjas, äger besiktningsman förbjuda automobilens användande, intill dess

bristen blivit avhjälpt. Jämlikt 34 § motorfordonsförordningen skola dessa bestämmelser

gälla även motorcykel.

Enligt 11 § i gällande instruktion för besiktningsmän för motorfordon skall

den besiktningsman tillkommande befogenheten att undersöka motorfordon,

som kan antagas vara ur trafiksäkerhetssynpunkt mindre tillförlitligt (flygande

besiktning), främst övas, då han av annan anledning är stadd å resa i

förrättningsärende.

I motionen framhålles, att det är i första hand de äldre motorfordonens strålkastare,

som böra besiktigas och kontrolleras.

Utskottet vill i anledning härav i korthet redogöra för de bestämmelser rörande

efterbesiktning av motorfordon, som funnits eller finnas i trafiklagstiftningen.

Enligt 1906 års automobil förordning skulle automobiler i yrkesmässig trafik

besiktigas under tredje kalenderåret från det, då besiktning av automobil

senast ägt rum.

Genom 1916 års automobilörordning skärptes och utvidgades bestämmelserna

om efterbesiktning, i det att automobiler i enskild trafik skulle besiktigas

åtminstone vart tredje kalenderår och automobiler i yrkesmässig trafik minst

en gång varje kalenderår.

Genom 1923 års motorfordonsförordning borttogs efterbesiktningstvånget för

automobiler i enskild trafik, varemot den varje kalenderår återkommande besiktningen

av automobiler i yrkesmässig trafik bibehölls. I det statsrådsprotokoll,

som var fogat vid propositionen nr 124 till 1923 års riksdag med förslag

till motorfordonsförordning, anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Örne, bland annat:

I fråga om automobiler i yrkesmässig trafik torde periodiska efterbesiktningar

ej böra avskaffas. Ett allmänt intresse funnes, att dessa automobiler

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

städse befunne sig i trafikdugligt och lämpligt skick. I fråga om den enskilda

trafiken däremot vore allmänhetens intresse av periodvis återkommande kontroll

å fordonens trafiksäkerhet av tämligen underordnad betydelse, helst erfarenheten

torde giva vid handen, att det största antalet olyckshändelser med motorfordon

hade sin grund i förarnas vårdslöshet eller okunnighet och ej vöre

beroende på bristfälligheter å automobilen. Då det dessutom torde kunna förutsättas,

att de privata automobilerna i ägarens eget intresse och alldeles oavsett

efterbesiktningarna i regel underkastades tillfredsställande vård och tillsyn,

hade departementschefen ansett de från många håll framställda kraven

pa slopande av efterbesiktningarna kunna åtminstone för den enskilda automobiltrafikens

del vinna tillmötesgående.

I enlighet härmed avfattades propositionen, vilken i denna del godkändes

av riksdagen.

Denna bestämmelse örn efterbesiktning i 1923 års förordning upptogs i

27 § 5 mom. i 1930 års motorfordonsförordning med det förändrade innehåll,

att automobiler i yrkesmässig trafik skola besiktigas sist inom ett år efter

närmast föregående besiktning.

Genom en kungl, förordning den 14 juni 1933 infördes i motorfordonsförordningen,

i samband med regleringen av rätten att yrkesmässigt uthyra automobil

utan att förare ställes till förfogande (uthyrningsrörelse), ett stadgande

(29 a § 4 mom.) av innehåll, att automobil, som användes i uthyrningsrörelse,

skall efterbesiktigas sist inom sex månader efter närmast föregående

besiktning. Vad sålunda stadgats örn efterbesiktning skall emellertid ej gälla,

därest automobil, som nyss nämnts, tillika brukas i yrkesmässig trafik.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1934 tillkallade chefen

för kommunikationsdepartementet den 7 juli samma år vissa sakkunniga, vilka

sedermera antagit benämningen 1934 års vägtrafiksakkunniga, för att verkställa

utredning till lösande av de spörsmål på motorfordonstrafikens område,

som icke vore föremål för prövning inom 1932 års trafikutredning, samt utarbeta

de författningsförslag, vartill utredningen kunde föranleda. De sakkunnigas

betänkande kan förväntas tämligen snart.

I enlighet med bemyndigande av Kungl. Majit den 22 februari 1935 tillkallades

den 28 i nämnda månad sakkunniga för att biträda med verkställande av

fortsatt utredning i fråga örn åtgärder för åstadkommande av en ökad kontroll

såväl å motorfordonsbeståndet som å motortrafiken över huvud taget

m. m. Vid behandlingen av frågan örn tillkallande av dessa sakkunniga anförde

föredragande departementschefen, statsrådet Leo, bland annat:

Inom kommunikationsdepartementet har under hösten 1934 igångsatts utredning

i syfte att för ernående av ökad trafiksäkerhet åstadkomma ökad möjlighet

till övervakning av motorfordonstrafiken, särskilt å landsbygden, och i

sammanhang därmed en undersökning angående lämpligheten av viss omorganisation

av automobilbesiktningsväsendet. Resultatet av nämnda utredningar

sammanfattades i en promemoria. Med hänsyn till att de periodiska efterbesiktningar,

som motorfordon i yrkesmässig trafik och uthyrningsrörelse —

i motsats till övriga motorfordon — för närvarande äro underkastade, icke an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

5

såges längre äga den betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, som besiktningarna

ursprungligen kunde hava haft, föreslogs i promemorian, att de periodiska

efterbesiktningarna skulle bortfalla beträffande personautomobiler och lastautomobiler

i yrkesmässig trafik men bibehållas såvitt avsåge omnibusar och

fordon i uthyrningsrörelse. Vidare skulle den tillsyn över fordonsbeståndet,

som besiktningsmännen för närvarande efter därom av vederbörande länsstyrelse

erhållet förordnande utöva, jämväl bortfalla. Den s. k. flygande besiktningen,

som besiktningsmännen utöva, huvudsakligen då de av annan anledning

äro stadda på resa i förrättningsärende, skulle däremot bibehållas i sin

nuvarande omfattning. Den minskning i fordonskontrollen, som kunde tänkas

följa av ett avskaffande av de periodiska efterbesiktningarna samt besiktningsmännens

fordonstillsyn efter förordnande, skulle kompenseras därigenom,

att ordningsstatspolisen skulle erhålla samma befogenheter, som för närvarande

tillkomma besiktningsmännen i fråga örn tillsynen av fordonsbeståndet i

samband med flygande besiktning. För att kunna tillfredsställande utföra

sådan skulle statspolisen erhålla särskild utbildning i fråga örn motorfordon,

varjämte statspolisens verksamhetsområde, som under normala förhållanden

är inskränkt huvudsakligen till landsbygden, skulle såvitt avsåge fordonskontrollen

omfatta såväl städerna som landsbygden. För att kunna fullgöra

de nya uppgifter, som enligt förslaget skulle åvila statspolisen, skulle denna

undergå en avsevärd personalutvidgning och dess utrustning med motorfordon

ökas. Sålunda skulle ordningsstatspolisen, vars personal för närvarande

uppgår till 200 man, utökas med 67 man.

De riktlinjer, som angivits i promemorian i avsikt att bereda statspolisen

ökade möjligheter att övervaka motorfordonsbeståndet samt i samband därmed

även motortrafiken över huvud, synas mig i stort sett vara av natur att kunna

läggas till grund för den fortsatta utredningen. Huruvida den fortlöpande

övervakning av fordonsbeståndet, som för närvarande utövas av besiktningsmännen

i form av flygande kontroller, bör övertagas av statspolisen liksom

frågan örn samarbete mellan statspolisen och besiktningsmännen äro spörsmål,

kring vilka olika meningar kommit till synes och som likaledes torde böra

upptagas till granskning. Vid utredningen bör vidare särskild vikt läggas

därå, att sådan ordning tillskapas, att trafiksäkerheten -—- framför allt å landsbygden

— därigenom befrämjas.

Det torde vara ostridigt, att frågan örn strålkastarnas inställning på motorfordon

och deras avbländning har stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Det synes emellertid vanskligt att angiva, i vad mån en ändring av gällande

trafiklagstiftning skulle kunna medföra någon mera avsevärd förbättring i de

av motionären påtalade förhållandena. Av Kungl, automobilklubben har upplysts,

att man ännu ej lyckats framställa en ljuskälla av sådan beskaffenhet,

att den å ena sidan ger tillräckligt starkt ljus utan att å andra sidan samtidigt

risk för bländning uppstår, om ljusstrålen faller i en mötandes ögon. En

ändring av motorfordonsförordningen därhän, att varje motorfordons belysningsanordningar

skulle periodvis besiktigas, torde visserligen vara av viss

trafiksäkerhetsfrämjande betydelse, men de fördelar, som härigenom kunde

vinnas, torde icke stå i rimligt förhållande till de olägenheter i skilda hänseenden,

som en sådan ändring skulle föra med sig. Även örn efterbesiktning

av strålkastare skulle verkställas så ofta som varje kvartal, har man för övrigt

ingen garanti för att strålkastarna mellan besiktningarna äro i fullgott

skick. För att i möjligaste mån upprätthålla bländfrihet fordras en ständig

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

tillsyn av strålkastarnas inställning. Såsom av utskottets ovan lämnade redogörelse

framgår har åt särskilda sakkunniga uppdragits att verkställa utredning

i fråga örn åtgärder för åstadkommande av ökad kontroll såväl å motorfordonsbeståndet

som å motorfordonstrafiken över huvud taget. I direktiven

för nämnda sakkunnigas arbete har ifrågasatts, att ordningsstatspolisen skulle

erhålla samma befogenheter, som för närvarande tillkomma besiktningsmännen

i fråga örn tillsynen av fordonsbeståndet vid flygande besiktning. För

:att kunna tillfredsställande utföra sådan tillsyn skulle ordningsstatspolisen

erhålla särskild utbildning i fråga örn motorfordon, varjämte statspolisens

verksamhetsområde, som under normala förhållanden är inskränkt huvudsakligen

till landsbygden, skulle såvitt avsåge fordonskontrollen omfatta såväl

städerna som landsbygden. Statspolisens personal skulle därjämte väsentligt

okas. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet skäl icke föreligga

att för närvarande göra någon framställning hos Kungl. Maj:t i det i

motionen behandlade ämnet.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, 1:255, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 maj 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson*, Sato Larsson*,

Gustaf Tamm, P. Sandström, Norman, Olof Carlsson och Garlström;

från andra kammaren: herrar Hage, Petersson i Lerbäcksbo, Olovson i

Västerås, Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan, Olsson i Staxäng, Johansson

i Tväråselet* och Sandberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33; bilagor.

7

inlaga A.

Yäg- och vatten!)} ggnadsstyrelsen.

Till riksdagens andra lagutskott.

Av Kungl. Majit den 8 februari 1935 anbefalld till utskottet avgiva yttrande

över en inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 255, om ändring

i vissa avseenden i motorfordonsförordningen får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

härmed anföra följande.

I förevarande motion framhålles bl. a., att otillfredsställande »bländning»

av motorfordonens strålkastare ofta angives såsom orsak till trafikolyckor och

att erfarenheten visat, huru svårt det är att möta en automobil, som av en

eller annan orsak icke »bländats». Enligt motionärens förmenande skulle det

i hög grad bidraga till att förebygga trafikolyckor, örn en skärpning av författningsföreskrifterna

kunde komma till stånd, och han synes även förorda

en strängare kontroll av belysningsanordningar vid automobilernas besiktning.

Enligt nu gällande motorfordonsförordning ingå icke belysningsanordningarna

i de delar av motorfordonet, som av besiktningsman skola särskilt undersökas

vid den besiktning, som skall ske, innan fordonet får tagas i bruk.

Vid besiktningen äro visserligen såväl automobiler som motorcyklar vanligtvis

försedda med belysningsanordningar, men hinder föreligger icke mot framförande

av ett motorfordon vid dagsljus utan dylika anordningar. Gällande

författning uppställer nämligen krav på förande av ljus först under färd, då

mörker råder, i vilket fall å automobil i enlighet med 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen

skall föras bl. a. »minst två lyktor framtill, visande vitt,

blåvitt eller gult sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å

vardera sidan, samt hava tillräckligt starkt sken för att automobilen skall

kunna framföras på ett betryggande sätt».

Nämnda bestämmelse är som synes mycket allmänt formulerad, men detta

förhållande torde i likhet med den omständigheten, att belysningsanordningarna

icke äro underkastade besiktning, icke hava vållat några olägenheter med

avseende å belysningsanordningarnas tillförlitlighet och tillräcklighet.

I 21 § 6 mom. motorfordonsförordningen föreskrives:

»Bländande ljus må ej användas vid färd i tättbebyggt samhälle, där tillfredsställande

belysning är anordnad, ej heller annorstädes vid möte med annan

vägfarande än gående.»

överträdelse av denna bestämmelse är straffbelagd och samma gäller beträffande

den ovan anförda bestämmelsen i 1 mom.

På belysningsteknikens nuvarande ståndpunkt torde automobillyktor, som

avgiva ett för det egna fordonet tillräckligt starkt sken och vilka äro inställda

att på lämpligaste sätt belysa den framför fordonet varande vägbanan,

alltid verka bländande på personer, som möta fordonet på nu förekommande

vägar, vilka endast i sällsynta undantagsfall byggts med särskilda anordningar

för att minska bländningsfaran. Därför måste lyktorna vara så konstruerade,

att skenet kan antingen på ett eller annat sätt av- eller nedbländas

eller ock avsevärt minskas i styrka. Då skenet på dylikt sätt göres icke

bländande, uppstår den olägenheten, att ljuset i vissa moment blir otillräckligt

för det egna fordonets trygga framförande på vägar, där lämplig vägbelysning

icke finnes eller där vägbanan icke har en alldeles särskilt ljus färg.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33; bilagor.

Det möter också mycket stora svårigheter att anskaffa lämpliga lyktor och

få dem så inställda, att motorfordonsförordningens föreskrifter alltid kunna

till fullo efterlevas. Härtill kommer att känsligheten för bländning av starkt

ljussken torde vara mycket olika hos olika personer och även variera på

grund av yttre förhållanden. 1927 års motorfordonssakkunniga, vilkas betänkande

med förslag till förordning örn motorfordon m. m. legat till grund

för nu hos oss gällande bestämmelser i ämnet, hava i förenämnda spörsmål

bl. a.^ anfört följande: »Ha spörsmål inom motortrafiken hava varit föremål

för så livlig diskussion som frågan örn lyktornas avbländning. Å flera håll

i utlandet har ett omfattande arbete nedlagts på försök att framställa lyktor,

vilka samtidigt som de utveckla nödig ljusstyrka icke verka bländande å de

mötande. Någon tillfredsställande lösning av detta problem har, såvitt de

sakkunniga erfarit, dock icke hittills vunnits.»

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning är emellertid frågan

örn automobillyktornas avbländning ett synnerligen viktigt spörsmål, som bör

ägnas den största uppmärksamhet.

För. att få fram, huruvida en tillfredsställande lösning av problemet på

belysningsteknikens nuvarande ståndpunkt är möjlig, torde en utredning i

ämnet böra avägabringas, varvid även bör undersökas lämpligheten av att i

motorfordonsförordningen införa en bestämmelse rörande belysningsanordningarnas

närmare beskaffenhet och verkningssätt jämte föreskrift, att även

nämnda anordningar skola underkastas besiktning, en utredning, som vägnell

vattenbyggnadsstyrelsen anser sig böra tillstyrka.

Stockholm den 19 februari 1935.

Nils Bolinder.

Ragnar von Segebaden.

inlaga B.

Kungl, autoinobilklubben.

Till andra lagutskottet.

Med anledning av herr E. Larsons motion rörande lagstiftningsåtgärder

mot bländning av motorfordon (F. K. nr 255) får Kungl. Automobil Klubben

anföra följande.

Hithörande problem äro synnerligen aktuella över hela världen, och omfattande

undersökningar, i avsikt att erhålla en ur alla synpunkter god belysning

för motorfordon, bedrivas av såväl fabrikanter som motororganisationer.

Man har emellertid ännu ej lyckats framställa en ljuskälla av sådan beskaffenhet,

_ att den å ena sidan ger tillräckligt starkt ljus, utan att å andra

sidan samtidigt risk för bländning uppstår, örn ljusstrålen faller i en mötandes

ögon.

Man har därför på motorfordonen sökt ordna så, att strålkastarljuset på

optisk eller mekanisk väg avskärmas på sådant sätt, att inga ljusstrålar gå

högre än horisontalplanet genom strålkastaren.

Härigenom erhålles en i möjligaste mån bländfri belysning, under förutsättning

att ändamålsenliga lampor användas och strålkastarna rätt inställas.

Vid körning på gropig väg, över backkrön etc. uppstår dock även vid

detta system risk för bländning av mötande vägfarande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33; bilagor.

9

Beträffande inställningen må anföras, att denna är mycket känslig och

lätt ändras även genom ringa yttre åverkan, t. ex. genom att en person lutar

sig mot strålkastaren el. dyl. Tillfälliga omständigheter såsom nedstänkning

av landsvägssmuts kan också påverka strålkastarens funktion. För att i möjligaste

mån upprätthålla bländfrihet fordras därför en ständig tillsyn av

strålkastareinställningen. Kungl. Automobil Klubben bar även i detta syfte

medverkat till att på många platser uppsatts anordningar för underlättandet

av inställning och kontroll av belysningen.

Att vid den obligatoriska besiktningen fastställa, örn ett motorfordons strålkastare

äro rätt inställda eller bländande, är till en början ej möjligt, emedan

besiktningen utföres vid dagsljus, men skulle på ovan anförda grunder också

vara av mycket ringa värde.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att det tillsvidare knappast finnes

någon objektiv metod att fastställa, örn en ljuskälla är bländande eller ej.

Bedömandet förblir mer eller mindre subjektivt.

På grund av vad ovan anförts angående ännu bristande tekniska förutsättningar

torde tiden ännu icke vara inne för vidtagande av den föreslagna ändringen

i motorfordonsförordningen, varför K. A. K. måste för sin del avstyrka

åtgärder i motionens syfte.

Stockholm den 16 februari 1935.

För Kungl. Automobil Klubben.

A. Norlander.

Bilaga C.

Svenska motorklubben.

Till riksdagens andra lagutskott.

Då Svenska Motorklubben beretts tillfälle att avgiva yttrande över den av

herr Edward Larson inom riksdagens andra kammare väckta motionen nr

255 om ändring i vissa avseenden i motorfordonsförordningen, ha vi härmed

äran inlämna sådant yttrande.

Svenska Motorklubben hade redan år 1931 sin uppmärksamhet riktad på

det missförhållande, som uppstår genom bristande justering av eller icke fungerande

strålkastare å motorfordon och cyklar i den dagliga trafiken och de

stora riskmoment detta innebor för alla grupper av trafikanter. Klubben

nöjde sig emellertid icke endast med teoretiska funderingar utan byggde, för

att i någon mån söka råda bot på de rådande missförhållandena, med benägen

ekonomisk hjälp av Svensk-Engelska Mineralolje A.-B. två justeringsstationer

för strålkastare. Dessa stationer, den ena vid Haga norra grindar, den

andra vid Midsommarkransen, trädde i funktion den 3 febr. 1932 och visade

sig från början vara synnerligen eftersökta och fylla ett väl känt behov. I

övrigt bedja vi få hänvisa till bifogade »Meddelande från S. M. K:s Stock - holsavdelning», Nr 4, 1932, sida 1—2 [här uteslutet].

Svenska Motorklubben önskar således lämna sitt tillstyrkande till den nämnda

motionen och anser, att kontroll av motorfordonens samt cyklarnas strålkastarinställning

bör anordnas. Detta skulle förslagsvis kunna ske genom inrättande

av kontroller vid de större vägarna genom polisens försorg, där strål
Bihang

till riksdagens lirotokoll 1035. 9 sami. 8 avd. Nr 33. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33; bilagor.

kastarnas ljusspridning skulle kunna omedelbart undersökas. Förarna skulle

vid dessa kontroller få avblända sitt strålkastarljus mot en av polisen på

vägen uppsatt skärm, vilken lämpligen kan bestå av en vit rullgardin, upphängd

på två stativ, å vilken ett horisontalt svart streck finnes målat. Rullgardinen

kan höjas eller sänkas, så att det svarta strecket inställes i samma

höjd över marken som strålkastarnas överkant. Örn gardinen belyses över

det svarta strecket, äro strålkastarna felaktigt inställa och det åligger föraren

av fordonet att låta justera strålkastaren samt därefter på av polisen angiveri

plats visa upp fordonet antingen för polisen eller någon besiktningsman.

Dessutom anse vi, att det skulle vara synnerligen lämpligt, att vid den

vanliga besiktningen inför besiktningsman även anordningar inrättades, så

att strålkastarnas inställning av besiktningsman kunde kontrolleras.

Stockholm den 21 februari 1935.

Svenska Motor Klubben.

Centralstyrelsen.

H. Holmström.

Generalsekreterare.

inlaga 1).

Motorförarnas helnykterhetsförbund.

Till riksdagens andra lagutskott.

Då andra lagutskottet berett Motorförarnas helnykterhetsförbund tillfälle

avgiva yttrande över av herr Edw. Larson i första kammaren, under nr 255,

väckt motion örn ändring i vissa avseenden i motorfordonsförordningen, vilja

vi i anledning därav anföra följande:

Det torde vara ostridigt att frågan örn strålkastarnas inställning på motorfordon

och avbländning vid möte med annat fordon har stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Det torde dock vara vanskligt att angiva i vad mån en ändring av gällande

motorfordonslagstiftning skulle kunna medföra någon avsevärd förbättring

i påtalade förhållanden. En ändring av förordningen därhän, att varje

motorfordons belysningsanordning periodvis skulle kontrolleras och besiktigas,

förefaller närmast vara den lösning av problemet, som motionären vill

rekommendera.

För vår del kunna vi ej tillmäta en sådan lagändring någon nämnvärd trafiksäkerhetsfrämjande

betydelse. Även örn efterbesiktning av strålkastare

skulle verkställas varje kvartal, har man ej garanti för att desamma

mellan besiktningarna vore i fullgott skick. Och en så ofta förekommande

efterbesiktning synes oss ur flera synpunkter och framför allt ur kostnadssynpunkt

omöjlig att genomföra.

Att mycket avsevärda förbättringar i fråga örn motorfordonens belysningsoch

avbländningsanordningar ägt rum under de senaste åren torde envar, som

ägnat saken uppmärksamhet, kunna vitsorda. Ett mycket betydelsefullt framsteg

har ju bl. a. vunnits genom det gula ljuset, vilket i den mån det kommer

till allmän användning till väsentlig del löser bländningsproblemet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS; bilagor.

11

Även om dessa förbättringar, som eliminerat många riskmoment, huvudsakligen

ha tillkommit genom teknikens framsteg och endast i mindre omfattning

påverkats av lagstiftningsåtgärder, är det helt visst betydelsefullt, att

frågan alltjämt ägnas uppmärksamhet jämväl av statsmakterna.

Att dock utbryta ifrågavarande detalj ur sitt sammanhang och göra den

till föremål för särskilda lagstiftningsåtgärder torde enligt vår mening ej vara

av behovet påkallat. . , , . ., ...

I många av de fall då bilist underlåtit att avblända sm belysning vid mote

med annat fordon torde anledningen ha varit, att bilisten ej i tid kunnat observera

ett mötande hästfordon, som helt saknat belysnings- eller reflexanordning

eller en cyklist i samma belägenhet. Ävenså förekommer det ofta, att

cyklist har mycket stark belysning utan avbländningsmöjlighet, vilket kan

vålla, att mötande bilist ur säkerhetssynpunkt nödgas undvika avbländnmg.

Det torde därför vara av stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, e

att i vägtrafikstadgan införes föreskrift örn reflexanordning pa alla

slag av fordon, som framföras å allmän väg efter mörkrets inbrott, samt

förbud för alla vägfarande att i tätbebyggt samhälle samt vid möte föra

bländande belysning.

Kontrollen över efterlevnaden av föreskrifterna i fråga kan enligt var mening

lämpligast överlåtas till statspolisen och ingå i den s. k. »flygande besiktningen»,

vilken just beträffande belysningsanordningarna torde ha speciella

förutsättningar att bli effektiv.

Stockholm den 23 februari 1935.

Motorförarnas Helnykterhetsförbund.

J. L. Olsson,

ordf.

Sim. Fredriksson,

sekr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.