Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förhud mot hastighetstävlingar med motorfordon å allmänna vägar.

1935-05-23 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1935:34, Utlåtande i anledning av väckt motion om förhud mot hastighetstävlingar med motorfordon å allmänna vägar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 84.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1935 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om förhud mot hastighetstävlingar

med motorfordon å allmänna vägar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 26,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Olofsdon i Digernäs hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj :t ville för nästa års riksdag framlägga förslag till lag örn förhud för hastighetstävlingar

å allmänna landsvägar.

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, får

utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av länsstyrelserna i Malmöhus län och i Kopparbergs

län. Utskottet har därjämte lämnat Kungl, automobilklubben, svenska motorklubben,

nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och motorförarnas

helnykterhetsförbund tillfälle att yttra sig. Yttranden hava inkommit,

och finnas dessa, med undantag för vissa bilagor till länsstyrelsernas och svenska

motorklubbens yttranden, fogade vid detta utlåtande. Utskottet tillåter

sig att hänvisa till yttrandenas innehåll.

I 13 § i gällande vägtrafikstadga den 20 juni 1930 stadgas, att tävling med

motorfordon eller velociped ej får anordnas å väg utan tillstånd av vederbörande

länsstyrelse, som har att fastställa sådana villkor för tillståndet, att

fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer. Med väg förstås i detta

sammanhang varje väg, gata och annan allmän plats, som är upplåten för allmän

samfärdsel eller eljest allmänneligen befaren. Stadgandet i 13 § vägtrafikstadgan

tillkom, efter förslag av 1927 års motorfordonssakkunniga, i

samband med att fri hastighet medgavs för personautomobiler och motorcyklar

å landsbygden. I 1923 års motorfordonsförordning hade stadgandet en

viss motsvarighet i bestämmelsen i 18 § 6 morn., enligt vilken länsstyrelse ägde

att för tävling eller vid annat särskilt tillfälle medgiva, att automobil framfördes

med större hastighet än vad eljest gällde.

Till upplysning örn de villkor, som kunna av länsstyrelserna uppställas för

tillstånd till hastighetstävlingar med motorfordon å allmänna vägar, vill utskottet

återgiva vissa bestämmelser i ett av länsstyrelsen i Malmöhus län den

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. £ avd. Nr 34.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 84.

1 juni 1934 meddelat utslag, varigenom svenska motorklubbens Malmö-avdelning

berättigats att söndagen den 2 september 1934 anordna »Sveriges Grand

Prix» för motorcyklar å den s. k. Saxtorpsbanan. Enligt utslaget skulle träningskörning

få äga rum å tävlingsbanan den 29, 30 och 31 augusti 1934 under

tiden */212 f. m.—-1/2 2 e. m. De vägar, varå tävlingen skulle hållas, skulle

vara avstängda för allmän trafik under den tid träningskörningen påginge

och en halv timme före dess början samt från kl. 12 p. d. den 1 september

1934 till tävlingens slut påföljande dag. För tillståndet skulle gälla vissa

villkor, vilka närmare angåvos i 22 särskilda punkter i utslaget. Sökanden

skulle sålunda å platser, som anvisades av kommissarien för statspolisens avdelning

i Malmö, uppsätta vägvisare till ledning för vägfarande i anledning

av vägavstängningarna. För förmedling av gångtrafik över tävlingsbanan

skulle nödiga vägbroar byggas. Banan skulle under träningskörningen och

tävlingen vara inhägnad å båda sidor. Avspärrningsanordningarna, rörande

vilka detaljerade föreskrifter lämnades, skulle utföras på sådant sätt, att åskådare

och vaktmanskap icke utsattes för risk att påköras. Förutsättningen för

vidtagande av anordningar å annans mark samt för beträdande av annans

markområde i anledning av tävlingen vore, att sökanden därtill utverkat tillstånd

av vederbörande markägare eller nyttjanderättshavare. Kunde sådant

tillstånd ej erhållas, förfölle länsstyrelsens medgivande till tävlingen. Sökanden

vore pliktig att gottgöra vederbörande vägstyrelse samt enskilda av tävlingen

föranledda skador. Under träningskörningen och tävlingen skulle inga

andra personer få uppehålla sig å med hus bebyggd fastighet invid banan än

sådana, som bodde i huset, samt personer, som erhållit kort, berättigande till

uppehåll å fastigheten, dock finge ingen vistas inom avspärrad del av fastigheten.

Sökanden skulle vidare ombesörja, att vid banan boende sjuka, vilka

besvärades av bullret från träningskörningen och tävlingen, transporterades

till och från någon utom hörhåll för bullret belägen vårdanstalt eller annat

anvisat ställe. Dessutom skulle sökanden i fall av behov föranstalta därom,

att de personer, som tävlingsdagen bevistat högmässan i viss kyrka, efter gudstjänstens

slut befordrades till sina hem vid banan eller till platser, varifrån

de kunde obehindrat fortsätta hem. Under träningskörningen och tävlingen

skulle läkare, sjukvårdare, ambulanser och sjukbårar, kvalificerat brandbefäl

och brandmanskap samt brandredskap i tillräckligt antal finnas å lämpliga

platser. Bevakningen och ordningens upprätthållande inom och utmed tävlingsbanan

skulle under träningskörningen och tävlingen ombesörjas av polisen

under högsta befäl av statspolisintendenten.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet

den 7 juli 1934 vissa sakkunniga, vilka sedermera antagit

benämningen 1934 års vägtrafiksakkunniga, för att verkställa utredning till

lösande av de spörsmål på motorfordonstrafikens område, som icke vore föremål

för prövning av 1932 års trafikutredning. De sakkunnigas betänkande

kan förväntas tämligen snart.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

3

Utskottet vill tillika erinra om att chefen för kommunikationsdepartementet

den 28 februari 1935, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, tillkallat sakkunniga

för att biträda med verkställande av fortsatt utredning i fråga örn åtgärder

för åstadkommande av en ökad kontroll såväl å motorfordonsbeståndet

som å motorfordonstrafiken över huvud taget m. m. En redogörelse för direktiven

för de sakkunnigas arbete återfinnes i utskottets förut denna dag avgivna

utlåtande nr 33, till vilket utskottet tillåter sig hänvisa. .

Hastighetstävlingar med motorfordon å allmänna vägar torde numera icke Utskottet.

tillåtas med mindre de vägar, varå fordonen skola framgå, avstängas för annan

trafik. Detta är givetvis en fördel ur trafiksäkerbetssynpunkt. Det torde

emellertid vara obestridligt, att med dessa tävlingar äro förenade åtskilliga

olägenheter. Utskottet vill härutinnan peka på att tävlingarna, såsom erfarenheten

visar, medföra fara till liv och egendom ej blott för de tävlande själva

utan jämväl för åskådare och andra, som vistas i närheten av tävlingsbanan.

Genom tävlingarna förorsakas de kring banan boende besvär i olika hänseenden,

varjämte vägfarande till följd av avspärrningsanordningar stundom bliva

nödsakade att färdas betydande omvägar för att nå sin bestämmelseort. Därtill

kommer, att åtminstone de större tävlingarna medföra ett omfattande och tidsödande

arbete för länsstyrelserna och underlydande polismyndigheter. Det

torde heller icke kunna förnekas, att hastighetstävlingar hos en del av allmänheten

väcker längtan efter fartsensationer, vilket kan leda till minskad försiktighet

i den allmänna trafiken. Vad ovan sagts avser hastighetstävlingar å

allmänna vägar. Utskottet vill emellertid fästa uppmärksamheten även på de

s. k. orienterings- eller tillförlitlighetstävlingarna, vilka försiggå å vägarna

samtidigt med den allmänna trafiken och till följd härav torde ha en mera

direkt inverkan på trafiksäkerheten än de rena hastighetstävlingarna. Ehuru

vid dylika tävlingar den högsta hastigheten icke är utslagsgivande utan vanligen

en relativt låg medelhastighet är bestämd, måste de tävlande, såsom nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande i sitt yttrande uttalat, för att

kunna hålla denna medelhastighet och ifrågakomma till en god placering i

tävlingen stundom färdas med en hastighet, som med hänsyn till trafiksäkerheten

är överdrivet hög. Eör tävlingarnas tillåtande har i huvudsak framhållits,

att desamma bidraga till utvecklingen av materielen. Motorfordonsfabrikanterna

torde emellertid, såsom motorförarnas helnykterhetsförbund framhållit,

ha andra både riskfriare och tillförlitligare möjligheter än tävlingar att

pröva motorernas och den övriga materielens hållbarhet och prestationsförmåga.

Enligt utskottets förmenande synes frågan örn hållande av tävlingar med

motorfordon å allmänna vägar böra göras till föremål för utredning. Därvid

torde böra övervägas, huruvida de fördelar i olika hänseenden, som möjligen stå

att vinna genom dylika tävlingar, uppväga de obestridliga nackdelar, som äro

förbundna med desamma. Därest utredningen ger vid handen, att sådana tävlingar

anses böra tillåtas, synes det emellertid, såsom länsstyrelsen i Malmöhus

län framhållit, med hänsyn till det omfattande intrång i ett stort antal personers

legitima intressen, som en större hastighetstävling onekligen medför, böra

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 84.

övervägas, huruvida länsstyrelserna böra bibehållas vid sin nuvarande befogenhet

att belt bestämma villkoren för tävlingarna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning rörande utfärdande

av skärpta bestämmelser och, örn så erfordras, förbud

för hastighetstävlingar och därmed jämförliga tävlingar med

motorfordon å de allmänna vägarna samt, i den mån så erfordras,

för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 23 maj 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Bagge*, Frändén*, Sam Larsson*,

Hagman, Gustaf Tamm, Olof Carlsson och Forslund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Johanson i Hallagården,

Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Holmström, Sandström i Sollefteå,

Hermansson* och Sandberg*.

* Ej närvarande vid ntlåtandets justering.

Reservation

av herrar Gustaf Tamm, Olof Carlsson, Magnusson i Kalmar, Pettersson i

Hällbacken, Holmström och Sandström i Sollefteå, vilka anfört:

»Den av utskottets majoritet föreslagna utredningen kunna vi icke tillstyrka.

De av utskottsmajoriteten anförda olägenheterna vid motorfordonstävlingar

till lands äro icke av den art, att en utredning örn event, förbud mot

dylika tävlingar kan anses befogad.

Utskottets förslag synes vara i väsentlig mån grundat på det förhållandet,

att motorfordonstävlingar utgöra en fara till liv och egendom ej blott för de

tävlande själva utan jämväl för åskådare och andra, som vistas i närheten av

tävlingsbanan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

5

Vi dela fullt den av länsstyrelsen i Malmöhus län framförda åsikten, att

fara för deltagarnas liv och hälsa föreligger vid nästan alla slag av idrottstävlingar

och att det skulle innebära ett ohållbart ingrepp i den allmänna

livsföringen att på grund av sådan förefintlig fara förbjuda tävlingar, vartill

även böra räknas motorfordonstävlingar.

I detta sammanhang torde böra erinras örn general Victor Balcks bekanta

hävdande av faromomentet som ett av de idrottsligt sett värdefullaste.

Likaledes instämma vi i sagda länsstyrelses uttalande, att principiellt sett

kan ett förbud mot motorfordonstävlingar icke grundas å det förhållandet,

att varje som helst risk för åskådarnas liv och hälsa ej kan förebyggas. Skulle

en dylik princip godtagas, vore ju t. ex. all flygtrafik över bebyggda orter

otänkbar.

Allmänhetens anspråk på säkerhet och skydd vid motorfordonstävlingar är

redan nu väl tillgodosett genom föreskriften, att vederbörande länsstyrelse

skall icke blott lämna tillstånd för dylika tävlingar utan även fastställa sådana

villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.

Länsstyrelserna torde helt visst äga de hästa möjligheterna att avgöra

örn en motorfordonstävling bör äga rum samt att vidtaga erforderliga

åtgärder till skydd för andra trafikanter under dylika tävlingar.

• Majoritetens förslag innebär eventuellt förbud för avhållande av orienterings-

eller tillförlitlighetstävlingar, sålunda även för s. k. stjärnfärder. Deltagare

i dylika tävlingar och färder äro underkastade samma föreskrifter i

fråga örn uppmärksamhet, hänsyn, hastighet m. m. som varje annan motorfordonsförare

och samma påföljder för felande härutinnan. Det synes oss då icke

blott olämpligt utan även icke överensstämmande med logik och rättskänsla

att genom förbud utestänga möjligheten till dylika färder, även om vissa tävlingsmoment

äro inlagda däri. Särskilt hör uppmärksammas, att under de

senaste åren åtskilliga deltagare i internationella s. k. stjärnfärder, rallies,

hava förlagt en av sina startplatser till Sverige, vilket sålunda vid ett event,

förbud skulle omöjliggöras. I vårt grannland Norge, där alltid stora ansträngningar

göras för att draga turister till landet, hava betydande arbete och uppoffringar

nedlagts för att förmå deltagare i Monte Carlo Rallyet att starta

från Norge. Ett förbud mot dylika tävlingar i Sverige skulle omöjliggöra

start jämväl från Norge, ett förhållande, som ovillkorligen måste beaktas,

enär detsamma helt visst skulle väcka förvåning och ovilja i vårt grannland.

Något önskemål från ortsbefolkningens sida att förbjuda motorfordonstävlingar

torde icke föreligga på grund av den betydande ekonomiska vinst, dylika

tävlingar tillföra befolkningen i den landsända, där tävling äger rum.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillåta vi oss alltså hemställa,

att riksdagen måtte avslå förevarande motion.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr Sh; bilagor.

Bilaga A.

Länsstyrelsen i Malmöhus län.

Till riksdagens andra lagutskott.

Länsstyrelsen, som genom skrivelse från kungl, socialdepartementet den 1

februari 1935 anmodats att avgiva yttrande över en inom andra kammaren

väckt motion, nr 26, örn förbud mot hastighetstävlingar med motorfordon å

allmänna vägar, får i anledning därav anföra följande.

Nedan angivna tävlingar med motorfordon hava efter länsstyrelsens tillstånd

under de senaste fem åren hållits i Malmöhus län, nämligen:

I Mölle en backtävling för automobiler och motorcyklar ett vart av åren

1930, 1931 och 1932.

Vid Lyckås en backtävling för motorcyklar ett vart av åren 1930, 1931 och

1934.

Vid samma plats en hastighetstävling för motorcyklar (triangelbana) ett

vart av åren 1932 och 1933. Medgiven tävling 1934 inställdes.

Vid Lilla Bedinge en hastighetstävling för motorcyklar å raksträcka ett vart

av åren 1930 och 1931.

I Ystad en hastighetstävling för automobiler å raksträcka år 1932.

Vid Norra Vram en hastighetstävling för automobiler, »Grand Prix». år

1933.

Vid Saxtorp en hastighetstävling för motorcyklar, »Grand Pris», ett vart

av åren 1930—1934.

Dessutom har länsstyrelsen meddelat tillstånd till ett mindre antal orienterings-

och tillförlitlighetstävlingar ett vart av ifrågavarande fem år.

Vid ingen av dessa tävlingar har, såvitt för länsstyrelsen blivit känt, någon

icke tävlande blivit skadad under och i följd av tävlingen.

Beträffande de tävlande själva äro följande olyckor att anteckna: Vid

Grand Prix-tävlingen i Norra Vram 1 mekaniker dödad och 4 förare skadade

samt vid Grand Prix i Saxtorp år 1932 2 förare skadade under övningskörning,

ben- och armbrott, och år 1933 1 förare dödad under övningskörning, 1 förare

dödad under själva tävlingen och 1 förare svårt skadad, likaledes under själva

tävlingen.

Under Grand Prix-tävlingen vid Norra Vram råkade en tävlingsbil i brand

med påföljd att ett hus antändes och nedbrann. En i huset boende gammal

man räddades med knapp nöd. Brandmanskap, som befann sig i omedelbar

närhet av olycksplatsen, förmådde begränsa elden genom vattenbegjutning av

brandsegel, som lagts över taket till ett närgränsande hus.

Följande olyckor inträffade å färd till eller ifrån tävling: 1930 kolliderade

en berusad förare av lastautomobil med annan bil med påföljd att föraren

dog. 1932 ihjälklämdes en motorcyklist mellan två varandra mötande

fordon.^ År 1933 påkördes en motorcyklist av en bil, varvid han bröt ett ben.

och en å motorcykeln sittande kvinna föll av cykeln och skadades. År 1934 skadades

en motorcyklist som med sitt fordon sökte tränga sig fram mellan två

automobiler.

Med avseende å innehållet i förevarande motion uppställa sig närmast följande

frågor, nämligen dels huruvida tävlingar som medföra fara för människors

liv och hälsa överhuvud taget böra förbjudas, dels huruvida motorfordonstävlingar

kunna anses vara av den farlighetsgrad att de böra förbjudas,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Ar 3h; bilagor.

7

under det andra mindre farliga tävlingar kunna medgivas, och dels huruvida,

även örn motorfordonstävlingar principiellt icke böra förbjudas, sådant dock

bör ske beträffande tävlingar å allmänna vägar.

Yad den första frågan angår må framhållas att fara för människors liv

och hälsa föreligger vid nästan alla slag av idrottstävlingar, vare sig vid

tävlingen endast fysisk styrka och träning mätas, såsom vid boxning och brottning,

eller därvid jämväl särskilda mekaniska medel komma till användning,

såsom vid bil- och cykeltävlingar. Att på grund av förefintlig fara, som

nyss nämnts, förbjuda tävlingar i idrott, vartill här även räknas motorfordonstävlingar,

innebure enligt länsstyrelsens mening ett ingrepp i den allmänna

livsföringen, vilket ej i längden vore hållbart. Enligt länsstyrelsens förmenande

kan frågan örn ett så långt gående förbud utan vidare avskrivas.

Om nu, såsom länsstyrelsen förmenar, motorfordonstävlingar. skola i förevarande

avseende räknas till idrottstävlingar, kan det icke bestridas att de få

hänföras till de mera riskfyllda bland sådana tävlingar. Huruvida emellertid

en med hänsyn till farlighetsgraden uppdragen gräns mellan tillåtna och

förbjudna tävlingar bör gå så, att motorfordonstävlingarna räknas till den

senare kategorien, torde i allt fall få anses tvivelaktigt. För länsstyrelsen

finnes ej tillgängligt något statistiskt material på vilket man kan i denna

fråga bygga, men en på ett allmänt övervägande grundad omständighet av

betydelse för bedömande av det berättigade eller det icke berättigade i en

differentiering torde böra påpekas, nämligen den att farligheten. är beroende

även av tävlingarnas frekvens, vilket innebär att tävlingar, som i och för sig

ej äro i särskilt hög grad riskfyllda, kunna genom sin större frekvens bliva

farligare än i och för sig mera riskfyllda, men sällan förekommande tävlingar.

Anförda omständighet och även andra förhållanden kunna göra det alltför

svårt att avgöra huruvida motorfordonstävlingar böra på grund av hög

farlighetsgrad generellt förbjudas, medan andra tävlingar medgivas, och länsstyrelsen

finner för sin del ej tillräckliga skäl föreligga att i lagstiftningsväg

träffa ett sådant avgörande.

Här ovan har vid tal om farlighet åsyftats den fara, för vilken de tävlande

själva äro utsatta. Emellertid gäller särskilt vid motorfordonstävlingar

att även andra, åskådarna, kunna skadas vid tävlingen. ^ Erågan blir då

huruvida denna omständighet bör föranleda förbud mot sådana tävlingar.

Tänkbart är att en tävlingsbana ordnas så, att all risk för åskådarna är utesluten,

men medgivas måste att så kan ske endast i undantagsfall. _ Platsen

för åskådarna får givetvis ej läggas långt från banan, och särskilt detta

medför att ett visst riskmoment i regel återstår, även sedan de mest omfattande

säkerhetsanordningar vidtagits. Principiellt sett kan emellertid enligt ^länsstyrelsens

mening ett förbud mot motorfordonstävlingar icke _ grundas å det

förhållandet att i regel varje som helst risk för åskådarnas liv och hälsa ej

kan förebyggas. Det synes vara att gå allt för långt i omtanke, i betraktande

av de många risker som överhuvud taget finnas i samhällslivet i ^olika

avseenden utan att något ingripande ifrågasattes. Såsom exempel må påpekas,

hurusom en viss risk av det slag. varom här är fråga, föreligger vid

flygtrafiken, exempelvis vid färd över bebyggda områden, där ett flygplan

kan störta ned och medföra olyckor för de där boende.

Återstår då frågan, huruvida i allt fall anledning finnes att meddela förbud

mot motorfordonstävlingar å de allmänna vägarna. Vad risksynpunkten

angår bör bemärkas att såväl i fråga om de tävlande själva som beträffande

åskådarna faran för olyckshändelser är större å allmän väg än den åtminstone

behöver vara vid en för ändamålet inrättad bana. Den allmänna vägen bibehålles

i stort sett sådan den är, även då tävling förlägges å densamma, och

följaktligen kan det hända att en del riskmoment finnas, som icke äro för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3-k; bilagor.

handen vid en särskild tävlingsbana. Å andra sidan utgår man ofta vid anordnande

av motorfordonstävlingar, där icke minst förarskickligheten skall

prövas, fran att tävlingsbanan bör erbjuda just sådana framkomstmöjligheter

som möta föraren under vanliga förhållanden, vadan det kan inträffa att man

vid anläggandet av en särskild tävlingsbana söker i denna få fram just

den allmänna vägens särskilda egenskaper. Där så sker, blir ur risksynpunkt

skillnaden ej stor mellan den allmänna vägen och den särskilt för tävlingsändamål

inrättade banan. Vad angår risken beträffande åskådarna är det

uppenbart att den allmänna vägen icke alltid erbjuder samma möjlighet att

genom särskilda anordningar undanröja faror för olyckshändelser bland åskådarna

som en särskild tävlingsbana. Å andra sidan finnes icke anledning att

antaga att man icke ofta kan vid den allmänna vägen bereda skydd för åskådarna

av beskaffenhet att bliva i det närmaste jämställt med vad i sådant avseende

kan åstadkommas vid särskild bana. Det blir med andra ord beroende

av förhållandena i varje särskilt fall, huruvida erforderligt skydd kan beredas

eller icke. Men om det förhåller sig så, som här sagts, torde ur farosynpunkt

icke finnas anledning att införa ett förbud mot motorfordonstävlingar på de

allmänna vägarna. Ett dylikt förbud kan enligt länsstyrelsens förmenande

icke heller byggas på hänsyn till den allmänna samfärdseln eller på det förhållandet

att en motorfordonstävlan på grund av vägens avstängning för allmän

trafik medför ett intrång i denna. Härvidlag synes det riktiga vara att

i varje, särskilt fall bedöma omfattningen av intrånget och väga detta mot

andra intressen. Såsom sadan bör framförallt anses allmänhetens inställning

till tävlingarna. Det torde utan vidare få anses klart att en mycket stor del

av allmänheten omfattar dessa tävlingar med starkt intresse. Den stora

tillslutningen av åskådare bär vittne därom. Tager man motorfolket för sig,

blir procenten av dem, som äro för tävlingar, betydlig. I föreliggande fall

finnes så mycket mera anledning att fråga hur motorfolkets inställning är.

sorn väghållningen till allra största delen bekostas av dem genom automobilskattemedlen.

Men det intrång, som här är i fråga, behöver icke alltid vara

så stort.. Härvid blir frågan, huru de lokala förhållandena äro. Vid Saxtorpstävlingarna

hava de allmänna vägar, som använts för tävlingarna, varit

avstängda under 6 timmars tid pa tävlingsdagen och några timmar närmaste

föregående dag eller dagar. Några större olägenheter av dessa avstängningar

ha icke försports, givetvis beroende därpå att närbelägna allmänna vägar kunnat

i stället begagnas utan att trafikanterna förlorat så mycket i tid.

Här ovan har avsiktligt talats örn tävlingar överhuvud taget och icke endast

örn hastighetstävlingar. Det är ju örn de senare som här egentligen är

fråga, men det ma påpekas att skillnaden mellan tävlingar, som angivas såsom,

hastighetstävlingar, och sådana som ej så rubriceras icke alltid är så synnerligen

stor.

Beträffande föreliggande spörsmål må ytterligare ett par synpunkter anföras.

Man kan framställa den frågan, huruvida hastighetstävlingar med motorfordon

tjäna ett förnuftigt ändamål. Meningarna därom äro delade. A

ena sidan framhålles att under dylika tävlingar göras i Mea örn fordonens

konstruktion och egenskaper erfarenheter, vilka äro av stor betydelse

för motorindustrien; å andra sidan förmenar man utvecklingen inom denna industri

hava hunnit sa långt att erfarenheterna från hastighetstävlingar icke

längre spela någon roll för en möjlig förbättring av fordonstyperna. Länsstyrelsen

tilltror sig icke att i denna fråga uttala något bestämt omdöme, men

far. påpeka, att någon ökning av motorfordonens snabbhet ej synes vara

nödig.

Lii annan synpunkt som kan läggas på frågan är den, huruvida det kan anses

skäligt att de statliga organen i den omfattning som förekommer vid de

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3-4; bilagor.

9

stora hastighetstävlingarna tagas i anspråk utan annan gottgörelse än den,

som kan utgå till därvid använd statspolis. En tävling sådan som Saxtorpstävlingen

medför ett omfattande och tidsödande arbete för länsstyrelsen oell

underlydande polismyndigheter i ändamål att bereda största möjliga skydd

för åskådarna. Rimligt synes vara att en statlig licensavgift pålägges, vars

storlek bestämmes efter biljettinkomsterna, i likhet med nöjesskatten, där sådan

förekommer.

En olägenhet med de stora hastighetstävlingarna är även att för upprätthållande

av ordning polisstyrka tages i anspråk i sådan omfattning att möjligheten

att tillgodose ett eventuellt samtidigt inträdande polisbehov kan

äventyras. Uppenbarligen är det icke uteslutet att exempelvis vid den senaste

Saxtorpstävlingen, där över 200 poliskonstaplar eller fjärdingsman användes

för ordnings och säkerhets upprätthållande, en stor del av dessa polismän

kunnat ersättas av ordningsmän, men man måste då med utgång .frandén

erfarenhet som tidigare vunnits uppställa den fordran att dessa ordningsmän

erhållit tillfälle att förvärva vana att i ordningsavseende handskas med

folkmassor, en fordran vilken vederbörande tillställare icke kan tillmötesgå

utan omsorgsfulla förberedelser.

Länsstyrelsen förmenar att i fråga örn motorfordonstävlingar det icke borde

överlämnas åt de verkställande myndigheterna att helt bestämma villkoren för

tävlingarna, utan att allmänna föreskrifter borde meddelas,. varigenom gränserna

för länsstyrelsernas och andra polismyndigheters skyldighet och befogenhet

närmare fixerades. Vid en större tävlan, exempelvis Grand Prix tävling a

den s. k. Saxtorpsbanan, är fråga örn betydande ekonomiska värden, beträffande

såväl inkomster som utgifter, och både för tillställare och för myndigheter

är det därför av vikt att i möjligaste mån bestämda riktlinjer finnas för

de förfoganden som myndigheterna äga och böra vidtaga.

Brandfaran vid motorfordonstävlingar bör ej heller lämnas ur räkningen.

Vid den stora s. k. Vramtävlingen år 1933 råkade en av tävlingsbilarna i brand,

som spred sig, så att ett vid vägen liggande hus antändes och nedbrann. Endast

den lyckliga omständigheten att platsens brandkår var försedd med brandsegel

medförde att elden begränsades. Under en tävling å Saxtorpsbanan råkade

en motorcykel invid bensindepöten i brand, men genom ett snabbt ingripande

av brandmanskap å platsen avvärjdes en katastrof. Otvivelaktigt är

risken för brand större i fråga örn en tävlingsautomobil än beträffande en vanlig

automobil, bland annat av den anledningen att den förra medför avsevärt

mer brännolja än den senare.

Såsom av det föregående framgår äro med ifrågavarande tävlingar förenade

flera olägenheter, och fråga kan vara, om icke dessa tillsammantagna kunna

anses utgöra tillräckligt skäl för ett generellt förbud mot hastighetstävlingar

med motorfordon å de allmänna vägarna. De avsedda olägenheterna äro emellertid

av beskaffenhet att kunna, örn ock med svårighet och ej utan betydande

kostnader, i avsevärd mån reduceras, och detta förhållande leder till att den

mera principiella sidan av frågan träder i förgrunden. Ur principiell synpunkt,

varmed länsstyrelsen åsyftar ifrågavarande tävlingars inordnande bland varjehanda

tillställningar till främjande av idrott m. m., kan länsstyrelsen för sin

del icke finna tillräcklig grund föreligga för det ifrågasatta förbudet.

Däremot anser länsstyrelsen skäl finnas att taga under övervägande fråga

örn påläggande av statlig licensavgift vid tillstånd till åtminstone större hastighetstävlingar

och örn närmare bestämmelser rörande villkoren för sådana

tävlingars hållande.

Till slut må påpekas, att här föreliggande frågas läge bleve ändrat, för den

händelse särskilda tävlingsbanor för motorfordon anordnades. I dylikt fall

borde frågan örn förbud som här avses tagas under övervägande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.

Avskrifter av en del utslag, varigenom tillstånd till motorfordonstävlingar

meddelats, bifogas.1

Malmö i landskansliet den 20 februari 1935.

F. Ramel.

Hj. Kjäll
-

Bilaga B.

Länsstyrelsen 1 Kopparbergs län.

Till riksdagens andra lagutskott.

Såsom yttrande över en av herr Johan Olofsson i Digernäs i riksdagens

andra kammare väckt motion om förbud mot hastighetstävlingar med motorfordon

å allmänna vägar får länsstyrelsen i Kopparbergs län anföra följande.

Länsstyrelsen utgår från, att motionen icke avser s. k. tillförlitlighetstävlingar

och orienteringstävlingar, under vilka de tävlande liksom övriga vägfarande

äga att rätta sig efter motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan,

utan tager sikte på de rena hastighetstävlingarna, med vilka avsikten är

att uppnå största möjliga hastighet.

I fråga örn sistnämnda art av tävlingar är det ju enligt gällande författning

länsstyrelsens skyldighet att fastställa sådana villkor för tillståndet till

tävlingen, att fara eller olägenhet för annan trafik icke uppkommer.

Inom länsstyrelsens erfarenhetsområde för ifrågavarande hastighetstävlingar

faller endast Sveriges Vinter Grand Prix åren 1931, 1932 och 1933, anordnade

å sjön Kärnen med omnejd samt Sveriges T. T.-lopp för motorcyklar

åren 1933 och 1934, anordnade å vägsträckor inom Hedemora socken och Hedemora

stad.

Efter ett flertal överläggningar med olika vederbörande har länsstyrelsen i

varje fall såsom villkor för tillstånd föreskrivit detaljerade anordningar för

ordningens upprätthållande och för tryggande av säkerheten, särskilt i fråga

om trafiken å de av tävlingen berörda allmänna vägarna. Länsstyrelsen

bilägger avskrift av resolutionerna för Grand Prix 1933 och T. T.-loppet 1934.1

Samtliga tävlingar hava avlupit utan olyckor och utan avsevärd olägenhet för

annan trafik.

Länsstyrelsen anser förbud för hastighetstävlingar å allmänna vägar ej vara

av den hittillsvarande erfarenheten påkallat utan förmenar, att det bör anförtros

länsstyrelserna att i varje särskilt fall pröva örn sådan tävlan bör tilllåtas

eller icke och, därest medgivande lämnas, bedöma, på vilket sätt tävlingen

bör anordnas, så att olyckshändelser förebyggas och fara eller olägenhet

för annan trafik ej uppkommer.

Falun i landskansliet den 4 mars 1935.

Bernh. Eriksson.

John Fahlroth.

’ Här uteslutna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 84; bilagor.

11

inlaga C.

Kungl, automobllklubben.

Till andra lagutskottet.

Riksdagens andra lagutskott har berett Kungl. Automobil Klubben tillfälle

att yttra sig över en av herr Olofsson i Digernäs i andra kammaren

väckt motion örn förbud mot hastighetstävlingar med motorfordon å allmänna

vägar. Med anledning härav ber Kungl. Automobil Klubben få anföra följande.

Motionären, som med den föreslagna åtgärden torde avse att skapa en garanti

för att allmänheten icke utsattes för olyckor i samband med tävlingar med motorfordon,

anför bl. a., att »varje bil- och motorcykeltävling i vårt land har

slutat med större eller mindre sorgliga tilldragelser av olika slag; en del högst

beklagliga olyckor, som krävt människoliv, har liknat överdrivet sportfåneri,

som bör stävjas, i all synnerhet när dessa överdrifter skola tillåtas på de allmänna

landsvägarna».

Motionärens ovan återgivna yttrande kan dess bättre med fog betecknas såsom

i hög grad överdrivet, ty enligt vad K. A. K. har sig bekant, ha de 349

bil- och motorcykeltävlingar som under 1933 och 1934 avhöllos i Sverige haft

att uppvisa endast ett fatal, örn än så beklagliga olycksfall. Allmänhetens anspråk

på säkerhet torde enligt nuvarande föreskrifter redan vara tillgodosedda,

i det nämligen 13 § av vägtrafikstadgan föreskriver:

»Å väg må ej tävling med motorfordon eller velociped anordnas utan att

tillstånd härtill meddelats av vederbörande länsstyrelse, som har att fastställa

sådana villkor för tillståndet att fara eller olägenhet för annan trafik

ej uppkommer.»

Vad speciellt beträffar hastighetstävlingar, d. v. s. tävlingar,_ i vilka hastigheten

ensam är utslagsgivande, hava sådana endast ägt rum antingen på en inhägnad

bana, idrottsplats eller dylikt eller också på en landsväg, vilken under

tävlingen i fråga varit avlyst för allmän trafik och således icke vid tävlingstillfället

kunde anses vara allmän väg. I alla andra tävlingar, t. ex. tillförlitlighetstävlingar

och orienteringstävlingar äro de tävlande underkastade såväl

motorfordonsförordningen som vägtrafikstadgan på samma sätt som övriga

vägfarande.

Att genom ett rent förbud stoppa tävlingar med motorfordon skulle, enligt

K. A. K:s mening, vara olyckligt, härigenom skulle helt visst utvecklingen

på ett område, där man verkligen behöver samla erfarenheter, allvarligt försvåras.

Motionären gör vidare gällande, att motortävlingar enbart hava intresse för

bilfirmorna. Med kännedom örn den svenska bilhandelns inställning till tävlingar

ber klubben bestämt få bestrida detta. Den tid är länge sedan svunnen,

då allmänheten använde vid tävlingar uppnådda resultat som rättesnöre vid

inköp av fordon. Den svenska bilindustrien har heller icke haft anledning att

syssla med tävlingar, varför motionärens skäl i berörda fråga icke kan anses

bärande. Däremot torde tävlingar hava betydelse för den svenska motorcykelindustrien,

och örn så är förhållandet, vore det väl föga lämpligt, om man genom

ett förbud skulle försvåra möjligheterna för denna industri.

I anslutning till vad ovan anförts får Kungl. Automobil Klubben uttala, att

grundade skäl för ett förbud mot motortävlingar icke hava förebragts, och att

ett sådant förbud skulle i olika avseenden kunna medföra icke önskade följder.

Stockholm den 19 februari 1935.

För Kungl. Automobil Klubben.

A. Norlander.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr Sh; bilagor.

Bilaga Dl.

Svenska motorklubbens skrivelse.

Till riksdagens andra lagutskott.

Betr. motion nr 26.

Då Svenska Motorklubben beretts tillfälle att avgiva yttrande över den av

kerr Olofsson i Digernäs inom riksdagens andra kammare väckta motionen nr

26, ha vi härmed äran inlämna ett yttrande, vari motionen i fråga punkt för

punkt bemötes.

Yttrandet har utarbetats av direktör Axel Löfström, Malmö, vilken under

åren 1931 till 1934, inkl., varit tävlingsledare för vårt lands största motortävling,

Sveriges Grand Prix för motorcyklar, och alltså otvivelaktigt kan anses

vara den man, icke endast inom Svenska Motorklubben utan även i hela landet,

som besitter den största sakkännedomen i dessa och hithörande frågor.

Svenska Motorklubben ber alltså under åberopande av i yttrandet framförda

motivering få uttala sitt avstyrkande av den nämnda motionen i alla dess

punkter.

Stockholm den 19 februari 1935.

Svenska Motorklubben.

Centralstyrelsen.

H. Holmström. ’

Generalsekreterare.

Svenska motorklubbens yttrande.

Bilaga D 2.

Yttrande

angående den av riksdagsmannen herr Johan Olofsson i Digernäs inlämnade

motionen i Andra Kammaren, Nr 26, av den 15 januari 1935.

Motionens motivering.

Herr Olofsson framhåller i sin motivering följande:

1. att varje bil- och motorcykeltävling har slutat med större eller mindre sorg
liga

tilldragelser av olika slag, en del högst beklagliga olyckor, som

krävt människoliv,

2. att dessa tävlingar ha liknat ett överdrivet sportfåneri, som bör stävjas, i

all synnerhet när dessa överdrifter skola tillåtas på de allmänna vägarna,

3. att landsvägarna, som äro avsedda för den allmänna samfärdseln, böra be
frias

från intrång av högst riskabla hastighetstävlingar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.

13

4. Herr Olofsson anser,

att för allmänheten bör den tävlan, som sker i den dagliga trafiken med motorfordon

på våra vägar, vara nog; det ena bilfabrikatet får tävla med

det andra i styrka, hållfasthet, billig drift och i övrigt praktiskt utförande.

Henna tävlan gör sig själv varje dag och den fabrik, som med

sin bil bäst fyller dessa krav har naturligtvis största utsikten att sälja

sin vara.

5. Herr Olofsson anser vidare,

att den tävlan åter, som sker i hastighetsåkning, hör mera till sport och

nöjen och framför allt till bilfirmorna och dess intressenter och som

själva böra bekosta sina tävlingsbanor och själva bära ansvaret för sina

tävlingar och ej ligga i vägen för den allmänna trafiken.

6. Slutligen påstår Herr Olofsson,

att dessa tävlingar äro av det största intresse för bilfirmorna därför att de

träffa den publik, som har gott örn pengar och för nöjet kan offra vad

som helst.

Punkt 1.

Beträffande påståendet, att varje tävling har slutat med större eller mindre

sorgliga tilldragelser av olika slag, innebär detta en högst betänklig osanning.

Hå detta uttalande närmast avser ett försvar för motorcykeltävlingarna, anser

jag mig icke behöva beröra biltävlingarna, i synnerhet som jag förmodar, att

det från landets ledande bilsammanslutning kommer att inlämnas en särskild

utredning i denna punkt. Varje år anordnas i Sverige ett hundratal hastighetstävlingar

för motorcyklar av i huvudsak fyra olika slag:

a) hastighetstävlingar å bana, som arrangeras på jordbana eller isbana,

b) hastighetstävlingar i backe, som anordnas i backar, huvudsakligen ingående

i det allmänna vägnätet, ehuru även sådana tävlingsbackar finnas,

som numera ligga helt eller delvis på privat område,

c) hastighetstävlingar å kilometerbana å landsväg. Sådan tävling har emellertid

icke anordnats under år 1934, och från de tidigare sparsamt anordnade

tävlingar av detta slag har icke inrapporterats något olyckstillbud.

d) Slutligen arrangeras hastighetstävlingar å sluten landsvägsbana, s. k.

Grand Prix- eller T. T.-lopp. Tävlingar av denna typ anordnades under

år 1934 till ett antal av tre stycken, nämligen Svenska T. T.-loppet i

Hedemora, Sveriges Grand Prix i Saxtorp samt Gotlands T. T.-lopp å

Gotland. Tidigare har jämväl förekommit ett par andra tävlingar av

denna natur, vilka dock äro nedlagda.

Räknar man hela antalet tävlingar av dessa fyra grupper per år, vilket torde

bliva cirka 100 st., kan det med lätthet konstateras, att antalet tävlingar med

allvarliga olyckshändelser eller tillbud till sådana icke uppgår till 10 °/°, och

räknar man sedan olycksprocenten per totalantalet startande förare per år,

uppgår denna till högst 5 %. Under sådana förhållanden kan med fullt fog

påstås, att motorsporten icke är mera riskabel än många andra sportsgrenar.

Skulle det möjligen tänkas, att motionären avser att vända sig speciellt mot

tävlingarna enligt grupp d), s. k. Grand Prix- eller T. T.-lopp, kan jag för

Sveriges Grand Prix å Saxtorpsbanan, Nordens största hastighetstävling för

motorcyklar, meddela, att det under de fem år denna tävling hittills avhållits,

inträffat två olyckor, båda under år 1933. Hen ena av dessa olyckor bestod i en

kollision mellan en motorcyklist och en mötande bil under en träningsmorgon,

sedan banan öppnats för trafik och träningen alltså hade avslutats. Vid detta

tillfälle dödades motorcyklisten. Under själva tävlingen samma år kolliderade

tvenne motorcyklister, då den ene försökte att passera på fel sida, varvid den

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.

ene motorcyklisten dödades och den andre erhöll ett benbrott. En undersökning

av övriga liknande hastighetslopp å landsväg giver vid handen ungefär

motsvarande olycksprocent (Onsala T. T. en större olyckshändelse, där åskådare

kommo till skada på grund av bristfälliga avspärrningsanordningar, Östgöta

T. T. en allvarligare olyckshändelse, Gotland, Hedemora och Lyckås inga

olyckshändelser, d. v. s. cirka femton tävlingar med summa två allvarliga

olyckshändelser). Räknas Saxtorp med, blir det tjugo tävlingar av detta slag

sedan år 1926 med sammanlagt fyra allvarliga olyckshändelser. Olycksrisken

per tävling blir här högre eller cirka 20 %, men räknas totalantalet startande

förare i samtliga dessa tävlingar, blir olycksrisken icke 1 %. Härvid bör särskilt

observerats, att säkerhetsanordningarna förbättrats så högst väsentligt

under de senaste åren, att olycksfallsrisken för publiken är praktiskt taget obefintlig

samt för förarnas vidkommande högst väsentligt minskad. Denna utredning

torde giva klart och tydligt vid handen, huru överdrivna motionärens

påståenden örn större eller mindre olyckor vid varje motortävling äro.

Punkt 2.

Örn edessa, hastighetstävlingar kunde rubriceras såsom sportfåneri, alltså såsom

någonting, som vore till ingen nytta, skulle ju dessa tävlingar vara lika

oberättigade vare sig de arrangerades å privata tävlingsbanor eller å allmänna

landsvägar. Fördenskull synes det mig ologiskt, att motionären å ena sidan

ivrar för ett förbud för hastighetstävlingar på grund av inträffade beklagliga

olyckshändelser och å andra sidan synes vilja förlägga dylika tävlingar å av

intressenterna bekostade tävlingbanor. Den omständigheten, att en tävling arrangeras

å en privat tävlingsbana, borteliminerar ingalunda olycksfallsrisken.

Beträffande beteckningen av dessa tävlingar såsom sportfåneri får jag i det

följande anledning att närmare bemöta detta.

Punkt 3.

Önskemålet att frigöra de allmänna landsvägarna från hastighetstävlingar

var för några år sedan föremål för myndigheternas stora intresse men har förlorat

sin aktualitet pa grund av det relativa fåtal sådana hastighetstävlingar.

som numera arrangeras. Anledningen till att flera sådana tävlingar blivit nedlagda,

är bl. a. den, att vederbörande myndigheter under beaktande av trafikens

växande krav icke ansett sig kunna meddela tillstånd. Och för de resterande

tre stycken hastighetstävlingar för motorcyklar å landsväg (Saxtorp,

Hedemora och Gotland) torde vederbörande myndigheter, resp. av tävlingarna

berörda kommuner, bäst kunna avgöra, om dessa tävlingars bibehållande utgöra

ett allvarligt intrång eller icke. För den s. k. Saxtorpsba.nans vidkommande

bortfaller helt denna motivering, enär den allmänna trafiken under den

tid banan är avspärrad kan fortgå obehindrat genom anlitande av utanför banan

liggande vägar.

Vid bedömandet av dessa hastighetstävlingars vara eller icke vara bör man

väl även taga hänsyn till deras sociala betydelse. — Den tekniska betydelsen,

i och för sig mycket viktig, framkommer i det följande. — Det är numera

så känt och omvittnat,

att t. ex. Sveriges Grand Prix a Saxtorpsbanan varje år skapar en hel mängd

ytterst välkomna arbetstillfällen av olika slag, i första hand för ortsbefolkningen,

där t. ex. samtliga arbetslösa i de av tävlingen berörda kommunerna

en längre tid såväl före som efter tävlingen sysselsättas,

att den oerhörda publikfrekvensen (vid 1933 års tävling enligt polisens beräkning

inemot 150,000 åskådare och vid fjolårets tävling, trots oväder, cirka

75,000 åskådare) skapar en för kommunikationsmedel och en hel mängd

företagare av olika slag högst betydande ökning av omsättningen med ty

s. 15 Kontrollera mot PDF

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 3-4; bilagor.

15

åtföljande goda återverkningar på olika områden. I detta sammanhang kan

nämnas, att den allmänna omsättningen vid Sveriges Grand Prix 1933 beräknades

till omkring 2,000,000 kronor samt att utgiftsstaten för det fem

timmar långa Grand Prix-loppet uppgår till 150,000 kronor, den för kommunerna

så viktiga nöjesskatten oberäknad,

att Sveriges Grand Prix å Saxtorpsbanan är en högst betydelsefull turistattraktion.

Vid 1933 års tävling uppgick antalet utländska besökande enbart

från Danmark till över 20,000 personer, samt

att Sveriges Grand Prix för motorcyklar på grund av sina föredömliga säkerhetsanordningar

såväl för publik som förare, uppnådda genom ett fruktbringande

samarbete mellan myndigheter och tävlingsledning, erhållit internationellt

erkännande och i flera avseenden tagits till förebild i utlandet.

Sveriges Grand Prix och de därigenom vunna utomordentliga framgångarna

för svensk motorcykelindustri hava skapat en värdefull reklam

för Sverige i utlandet.

Allt detta är tungt vägande faktorer, som tala för denna tävlings bibehållande.

Samma argumentering gäller i tillämpliga delar för övriga hastighetslopp.

Punkt 4.

Herr Olofssons påstående: »För allmänheten bör den tävlan, som sker i den

dagliga trafiken med motorfordon på våra vägar vara nog; det ena bilfabrikatet

får tävla med det andra i styrka, hållfasthet, billig drift och i övrigt

praktiskt utförande. Denna tävlan gör sig själv varje dag och den fabrik, som

med sin bil bäst fyller dessa krav har naturligtvis största utsikten att sälja

sin vara.», omnämner endast bilfabrikaten, och det vore nog icke lämpligt att

medtaga motorcyklarna i detta sammanhang. Var och en vet ju, att våra

svenska motorcykelfabriker gjort betydelsefulla tekniska framsteg på grund

av de i tävlingarna vunna erfarenheterna, och de svenska motorcyklarna stå

fördenskull i full nivå med utlandets yppersta fabrikat. Detta har medfört

ett högst glädjande uppsving för den svenska motorcykelindustrien, som numera

med god framgång hävdar sig på den svenska marknaden gentemot den

hårda utländska konkurrensen och samtidigt även funnit lovande exportmöjligheter.

Den största av våra svenska motorcykelindustrier, Husqvarna, har

under dessa år, med erfarenhet från vunna tävlingsresultat, producerat en

motorcykelmotor, som för närvarande anses vara den förnämsta i sitt slag i

hela världen och som även vunnit uppmärksammade svenska tävlingsframgångar

i utlandet.

Vad tävlingarnas, speciellt Grand-Prixloppens, tekniska betydelse beträffar,

tillåter jag mig hänvisa till bifogade bilagor: 1) »Motorcykelns utveckling»

(ur programmet för Sveriges Grand Prix 1933, sid. 35—37), samt 2) »Aktuella

utvecklingstendenser på motorcykelområdet» (ur programmet för Sveriges

Grand Prix 1934, sid. 19) [här uteslutna].

Motorteknikens utveckling skrider ständigt framåt, och alla nykonstruktioner

måste noga utprovas, innan de utsläppas i marknaden. Skulle detta, såsom

motionären önskar, ske i den dagliga trafiken och läggas i händerna på

allmänheten, som icke sitter inne med nödiga kvalifikationer för utförandet

av dylika prov, kan resultatet endast bliva ett, nämligen en oroväckande och

beklaglig stegring av olycksfallsprocenten med ty åtföljande osäkerhet på våra

landsvägar.

Punkt 5.

Motionärens påstående, att »den tävlan åter, som sker i hastighetsåkning,

lior mera till sport och nöjen och framför allt till bilfirmorna och dess intres
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr Sh; bilagor.

senter och som själva böra bekosta sina tävlingsbanor och själva bära ansvaret

för sina tävlingar och ej ligga i vägen för den allmänna trafiken», har redan

i det föregående bemötts, och den omständigheten, att en både ur social, industriell,

teknisk och många andra avseenden nyttig tävlingsform samtidigt

även innebär ett nöje, bör väl skäligen icke räknas såsom ett motiv för dess

avskaffande.

Av den förebragta tekniska utredningen framgår med all tydlighet, att

tävlandet mäste ske under samma förhållanden som i det dagliga livet, d. v. s.

å landsvägsbanor och icke å speciella tävlingsbanor. I annat fall kan man

riskera, att dessa tävlingar urarta till det av motionären befarade sportfåneriet.

Det kan slutligen invändas, att det i så fall bör byggas tävlingsbanor

efter landsvägsprinciper, men då det redan genom offentlig utredning ådagalagts,

att ett dylikt projekt icke är ekonomiskt genomförbart eller räntabelt

ens med ett betydande bidrag från det allmänna, torde det ur alla synpunkter

ställa sig fördelaktigare och mera ändamålsenligt att bibehålla motortävlandet

i sin nuvarande form.

Punkt 6.

Slutligen har motionären påstått, att dessa tävlingar äro av största intresse

för bilfirmorna därför att de träffa den publik, som har gott om pengar och

för nöjet kan offra vad som helst. Denna uppfattning är fullständigt felaktig,

ty erfarenheten giver klart och tydligt vid handen, att dessa tävlingar

snarare blivit ett de bredare lagrens nöje. Detta är fullt naturligt, då motorismen

räknar sina mesta utövare och intressenter bland menige man, vilket

för övrigt även de stora publiksiffrorna bevisa. Sveriges Grand Prix för

motorcyklar å Saxtorpsbanan har allmänt anseende som landets största folkfest,

och motorcykeln är numera i första hand ett arbetarens och den mindre

bemedlade medborgarens motoriserade fortskaffningsmedel.

Förestående utredning torde hava givit vid handen, att motortävlingarna i

Sverige, trots sin korta tillvaro, i hög grad befrämjat motorindustriens och

teknikens utveckling och alitsa utgöra ett led i den allmänna utvecklingens

tjänst. I övriga länder med egen motorindustri har man också till fullo insett

tävlingarnas oerhörda betydelse för motorismens utveckling, varför man numera

pa olika sätt även från det allmännas sida understöder och befrämjar

samma. Att under sådana förhallanden payrka ett förbud för motortävlingar

torde vara mindre välbetänkt, då ju ett sådant förbud skulle medföra högst

beklagliga återverkningar i nu berörda avseenden.

Vill man slutligen mot bakgrund av de i utlandet inträffade beklagliga

olyckshändelserna anlägga humanitära synpunkter på motortävlingarna, bör

man noga betänka, att det lika litet på tävlingsbanan som i den dagliga trafiken

går^att helt borteliminera olycksfall samt att utvecklingen på detta område

liksom på alla andra kräver uppoffringar.

Malmö den 19 februari 1935.

Axel Löfström.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr $h; bilagor.

17

Bilaga E.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

Till riksdagens andra lagutskott.

Då lagutskottet berett N. T. F. tillfälle att avgiva yttrande över en av

herr Olofsson i Digernäs inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 26

örn förbud mot hastighetstävlingar med motorfordon å allmänna vägar, får nationalföreningens

styrelse härmed anföra följande.

Anordnandet av bil- och motorcykeltävlingar på landets allmänna vägar

regleras för närvarande av 13 § i vägtrafikstadgan, vilken lyder:

»Å väg må ej tävling med motorfordon eller velociped anordnas utan att tillstånd

härtill meddelats av vederbörande länsstyrelse, som har att _ fastställa

sådana villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.

»

Berörda bestämmelse lärer numera av länsstyrelserna tillämpas sålunda, att

rena hastighetstävlingar på allmän väg, därvid även inbegripas s. k. backtävlingar,

icke tillåtas med mindre vägen helt avstänges från all annan trafik.

Under denna förutsättning komma dessa rena hastighetstävlingar icke att direkt

inverka på trafiksäkerheten för andra vägtrafikanter än de tävlande själva

och bliva de sålunda ur denna synpunkt närmast likställda med tävlingar å

särskilt, anordnade banor. Däremot förekomma andra tävlingar med motorfordon

å de allmänna vägarna, vilka hava en mera direkt inverkan _ på den allmänna

trafiksäkerheten. De vanligaste formerna av dylika tävlingar äro de

s. k. orienterings- och tillförlitlighetstävlingarna, vilka försiggå å vägarna

samtidigt med den allmänna trafiken. Ehuru vid dessa tävlingar den högsta

hastigheten icke är utslagsgivande utan vanligen en relativt låg medelhastighet

är bestämd eller kan av den tillståndsgivande myndigheten bestämmas, så

visar dock erfarenheten, att de tävlande på grund av tävlingens art för att

kunna hålla denna medelhastighet och ifrågakomma till god placering i tävlingen

å vissa sträckor måste hålla en fart, som med hänsyn till andra trafikanter

är överdrivet hög och i övrigt frestar till förbiseende av nödig varsamhet.

Dessa tävlingar äro enligt styrelsens mening icke sällan anordnade

och utförda på sätt, som medför en nedsättning i den allmänna trafiksäkerheten

på därav berörda vägar.

Såsom skäl för anordnande av mötorfordonstävlingar, särskilt sådana av

sistnämnda slag, plägar framhållas, att tävlingarna utgöra ett medel att framtvinga

bättre och trafiksäkrare motorfordon samt att öka motorförarnas skicklighet

och befordra körteknikens utveckling, vilket allt i väsentlig man skulle

bidraga till en förbättring av trafiksäkerheten på vägarna. Särskild under

automobilismens tidigare skeden torde ock tävlingarna hava verksamt bidragit

till utvecklingen inom skilda områden. Vidare har ock bl. a. åberopats motortävlingarnas

popularitet, deras ekonomiska betydelse för de orter, i vilka tävlingarna

hållas, samt önskvärdheten av att landet deltager i det internationella

samarbetet å ifrågavarande område. . .

Å andra sidan hava åtskilliga och vägande skäl anförts mot tävlingar av

ifrågavarande slag. Bortsett från de direkta risker, som tävlingarna ur trafiksäkerhetssynpunkt

kunna medföra för icke tävlande trafikanter, ett förhållande

som under ovan angivna förutsättningar knappast har större betydelse

för de rena hastighetstävlingarna, har sålunda bl. a. framhållits, att särskilt

hastighctstävlingarna hos allmänheten väcker en längtan efter fartsen
Bihang

till riksdagens protokoll J985. 9 sami. Z avd. Nr 8h. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 84; bilagor.

sationer, som omsatt i praktiken på de allmänna vägarna kan medföra allvarliga

vådor.

Styrelsen för N. T. F., vars uppgift är att arbeta för höjd trafikkultur och

förbättrad trafiksäkerhet, vill för sin del i anledning av föreliggande motion,

utan att dock härutinnan hava medhunnit någon allsidig utredning, framhålla,

att därest rätt att lämna tillstånd till tävling med motorfordon å allmän väg

fortfarande anses böra förbehållas länsstyrelse — ett spörsmål, vartill styrelsen

ej i frågans nuvarande läge anser sig böra taga direkt ståndpunkt — dylikt

tillstånd enligt styrelsens mening uppenbarligen bör meddelas endast undantagsvis

och där särskilda skäl därtill föreligga samt under förutsättning

att för trafiksäkerheten fullt betryggande åtgärder vidtagas. I sådant hänseende

måste i fråga örn hastighetstävlingar en avstängning av vägen för all

annan trafik vara oundgängligen erforderlig. Givetvis måste ock betryggande

säkerhetsåtgärder vidtagas för den åskådande allmänheten. Vidkommande

andra tävlingar med motorfordon på allmänna vägar finner styrelsen, att dessa

tävlingar nu ofta bedrivas under sådana former, att deras eventuella bidrag

till utvecklingen av fordonen eller körskickligheten icke uppväger det faromoment,

som dessa tävlingars avhållande på allmän väg utgör.

Styrelsen vill för sin del tillstyrka, att den föreliggande frågan göres till

föremål för utredning. Därest möjlighet till anordnande av tävlingar av ifrågavarande

slag fortfarande kommer att hållas öppen, kommer styrelsen för sin

del att söka medverka därtill, att de villkor, som uppställas för tillstånd till

tävlingarna, ävensom kontrollen över dessa villkors efterlevnad bliva sådana,

att i enlighet med vägtrafikstadgans ordalydelse fara eller olägenhet för annan

trafik ej uppkommer.

Stockholm den 19 februari 1935.

Å styrelsens för Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande vägnar:

Martin Eriksson.

Ernst Killander.

Utlaga F.

Motorförarnas helnykterhetsförbund.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse av den 26 dennes har utskottet berett Motorförarnas helnykterhetsförbund

tillfälle att avgiva yttrande över motion nr 26 i andra kammaren

av herr Olofsson i Digernäs väckt motion örn förbud mot hastighetstävlingar

med motorfordon å allmänna vägar.

Då vår förbundsstyrelse redan år 1933 i pressen publicerade ett uttalande

i berörda ärende och då detta uttalande alltjämt är representativt för förbundets

uppfattning i frågan, ha vi härmed äran bringa detsamma till eder kännedom:

»De upprörande och blodiga dödsolyckor, som hänt den senaste tiden (avser

händelser under år 1933) i samband med motorfordonstävlingar, ha med rätta

ställt dessa hastighetstävlingars existensberättigande under allmän debatt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8-4; bilagor.

19

Mången har ställt frågan om dessa hastighetstävlingar tjäna något förnuftigt

ändamål och — örn så skulle vara fallet — örn detta är så betydelsefullt, att

det kan vara försvarligt att ta stora risker och göra människooffer för att nå

det mål, som tävlingarna avse att tjäna.

Styrelsen för Motorförarnas helnykterhetsförbund, som ägnat denna fråga

ingående överväganden, kan ej finna att några legitima skäl föreligga för anordnandet

av hastighetstävlingar med motorfordon. Arrangörer och tillskyndare

av hastighetstävlingar anföra till försvar för dessa, att offer alltid måste

göras i utvecklingens tjänst och att genom dessa tävlingar erfarenheter samlas

beträffande fordonens material och konstruktion, som äro av stor betydelse.

Detta argument kunna vi ej tillmäta något större värde, då det är bekant,

att motorfordonsfabrikanterna numera ha andra både riskfriare och tillförlitligare

möjligheter att pröva motorernas och det övriga materialets kraft,

hållbarhet och prestationsförmåga. Ur fabrikanternas synpunkter ha, såvitt vi

kunna finna, tävlingarna endast reklamvärde, men behållningen av detta värde

kan måhända diskuteras.

Men samhället har ingen anledning att ta några hänsyn till reklamsynpunkterna

utan bör anlägga helt andra synpunkter vid avgörandet av hastighetstävlingarnas

vara eller icke vara. Anlägger man samhällsnyttosynpunkter på

problemet synes det oss självklart, att hastighetstävlingarna ej kunna försvaras.

Det är inte till bristningsgränsen farttrimmade motorfordon vi behöva,

utan hållbara och lättmanövrerade motorfordon, som gå säkert på vägarna och

som äro lydiga och nyttiga verktyg i skickliga förares händer. Till försvar

för hastighetstävlingarna anföres även, att genom desamma skickliga förare

utbildas. Däremot kan invändas, att det föreligger intet behov av förare, som

kunna sätta upp svindlande fart och med ständig dödsrisk pressa sig förbi

andra förare. Förareutbildningen bör väl i stället avse att lära vederbörande

väl behärska sitt fordon, att aldrig ta onödiga risker utan ständigt visa nödig

hänsyn till andra vägfarande.

Ur samhällelig synpunkt finns det inte den minsta anledning att gynna

förefintliga strävanden till ständigt ökad fart i trafiken. Samhällsmakterna ha

i stället plikten att värna allas rätt till säkerhet på vägarna. _ Hastighetstävlingar

med motorfordon tjäna enligt vår mening intet förnuftigt ändamål.

De sporra många vägfarande till ständigt ökad fart, med resultat att krafter

utlösas, som ej ens den skickligaste förare kan behärska. Vi anse därför, att

dessa tävlingar ej vidare böra tillåtas.»

Stockholm den 29 januari 1935.

Motorförarnas helnykterhetsförbund.

Sim. Fredriksson.

Sekr.

J. L. Olsson.

Ordf.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:293 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion örn förbud mot hastig hetstävling ar med motorfordon å allmänna vägar. a1 i texten