Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition nr 171 med förslag till förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930

1935-05-23 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1935:35, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition nr 171 med förslag till förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1935 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition nr 171

med förslag till förordning om ändring i vissa delar

av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285), dels ock

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1935 till riksdagen avlämnad proposition, nr 171,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt, i statsrådet fört

protokoll, anhållit örn riksdagens yttrande över följande förslag till

Förordning

om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285).

Härigenom förordnas, att 8, 9, 10 och 16 §§ i vägtrafikstadgan den 20 juni

1930 skola hava följande ändrade lydelse:

8 §.

1 mom. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon för

dragare,

att vid färd i kurva, gatu- eller annan vägkorsning, branta backar eller eljest,

där utsikten är skymd, i god tid nedbringa hastigheten så som vid varje

tillfälle behörig hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver;

att där körbanan är så hal, att fordonet lätteligen slirar, eller vid vändning

örn gatuhörn eller i samband med passerande av obevakat, särskilt för gående

avsett övergångsställe eller av å hållplats stående spårvagn icke använda större

hastighet än att fordonet omedelbart kan stannas;

samt att då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och väg,

nedbringa hastigheten så, att fordonet under alla förhållanden kan stannas på

ett betryggande avstånd från närmaste rälssträng.

Beträffande körhastigheten för motorfordon gäller härförutom vad i motorfordonsförordningen

är stadgat.

2 mom. Vid vändning örn gatuhörn eller i skarpa kurvor eller å platser, där

stark trafik råder, eller i samband med passerande av obevakat, särskilt för

gående avsett övergångsställe liksom eljest, där behörig hänsyn till trafiksäkerheten

så kräver, må velociped icke framföras med högre hastighet än att velocipeden

kan omedelbart bringas att stanna.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. 2 avd. Nr 85.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

9 §.

1 morn. Fordon skall vid färd i vägkorsningar och vägkrökar och eljest, då

utsikten över vägen är skymd, städse framföras å körbanans vänstra sida.

2 moni. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon för

dragare eller som rider, åker velociped eller sparkstötting eller leder djur, att

hålla till vänster vid möte, sa ock för att tillåta upphinnande fordon att passera

förbi (omkörning).

Omkörning må ske allenast, när körbanan kan fritt överskådas, och må under

inga förhållanden äga rum vid vägkorsningar eller i skarpare vägkrökar eller

å backkrön eller i närheten av korsningar i samma plan mellan väg och järnväg.

Omkörning skall ske till höger.

Möte med och omkörning av spårvagn skall, om spårens läge det medgiver,

ske till vänster.

3 mom. Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär ett

annat fordons kurs, skall det fordon, som har det andra på sin vänstra sida,

låta detta senare köra först; dock att genom detta stadgande ingen förare av

fordon fritages från att iakttaga särskild försiktighet vid färd in på korsande

körbana.

10 §.

1 mom. Vägfarande bör uppmärksamma till ledning för trafiken vid vägen

uppsatta anslag och varningstecken.

2 mom. Förare av fordon, vilken ärnar stanna, skall till ledning för bakom

kommande vägfarande i god tid höja hand eller piska uppåt eller på annat

lämpligt sätt giva tecken. Vid möte med annan körande eller den, som rider

eller leder djur, skall förare, örn den mötande giver sådant tecken, iakttaga särskild

försiktighet eller, örn tecknet upprepas, stanna.

Vid ändring av kurs skall förare av fordon till ledning för andra vägfarande

genom utsträckning av hand eller piska eller på annat lämpligt sätt utvisa den

riktning, han ämnar välja.

3 mom. Den, som vill företaga omkörning, bör där så erfordras medelst ljudsignal

eller tillrop väcka den framförvarandes uppmärksamhet; och bör denne

skyndsamt genom ljudsignal eller annat lämpligt tecken giva tillkänna, att

signalen uppfattats, samt sakta farten.

Förare av fordon så ock den, som åker velociped, skall, då så i särskilt fall

är erforderligt till förebyggande av fara för person eller egendom, avgiva ljudsignal

eller, där signalapparat saknas, medelst tillrop väcka andra vägfarandes

uppmärksamhet.

4 mom. Inom stads och köpings tättbebyggda område ävensom inom annat

tättbebyggt samhälle vare avgivande av ljudsignal i andra fall än i 3 mom.

sägs ej tillåtet. Detta stadgande gäller dock icke fordon, som framföres för i

18 § 4 mom. motorfordonsförordningen avsett ändamål.

5 mom. Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse

må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

3

vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga

sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar om

händelsen.

6 mom. Beträffande hinder och uppehåll i rörelse å gata eller annan allmän

plats i stad är stadgat i ordningsstadgan för rikets städe?.

16 §.

1 mom. Den, som bryter mot föreskrifterna i 3 § 1 morn., 4 och 5 §§ samt

7 § 1 mom. eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av 5 §, straffes med

böter från och med två till och med trehundra kronor.

För förseelse mot 10 § 4 mom. vare straffet böter från och med två till och

med tjugu kronor.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 och 6 §§, 7 § 2 morn., 8 och

9 §§, 10 § 2 morn. och 3 mom. andra stycket, 11, 12 och 13 §§ eller mot föreskrift,

som meddelats med stöd av 14 §, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna

försvårande och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon,

må till fängelse i högst ett år dömas.

3 mom. Förseelse mot 10 § 5 mom. straffes med dagsböter; dock att där

förseelsen skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas enligt

lagen örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935.

I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna inom första

kammaren nr 293 av herr Bergström och nr 298 av herr Nylander m. fl. samt

inom andra kammaren nr 521 av herr Paulsen m. fl.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen framlagda

författningsförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande vid behandlingen av

de särskilda stadgandena i Kungl. Maj :ts författningsförslag. I fråga örn de

skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, tillåter sig utskottet

att, i den mån redogörelse för desamma ej lämnas i detta utlåtande, hänvisa

till motionerna.

Utskottet övergår nu till en granskning av de särskilda stadgandena i författningsförslaget.

8 §.

8 § i gällande vägtrafikstadga är av följande lydelse:

1 mom. Det åligger vägfarare, som framför motorfordon eller fordon för

dragare,

att vid färd i kurva eller i vägkorsningar eller i branta backar eller där

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

skymmande föremål finnas invid vägbanan i god tid nedbringa hastigheten

så som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver;

att vid vändning örn gatuhörn eller där körbanan är så hal, att fordonet

lätteligen slirar, eller vid passerande av å hållplats stående spårvagn icke

använda större hastighet än att fordonet kan stannas så gott som ögonblickligen

och under alla omständigheter på en sträcka av högst två meter;

samt att, då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och väg,

nedbringa hastigheten så, att fordonet under alla förhållanden kan stannas på

ett betryggande avstånd från närmaste rälssträng.

Beträffande körhastigheten för motorfordon gäller liärförutom vad i motorfordonsförordningen

är stadgat.

2 mom. Vid vändning om gatuhörn eller i skarpa kurvor eller å platser,

där stark trafik råder, eller eljest, där behörig hänsyn till trafiksäkerheten

så kräver, må velociped icke framföras med högre hastighet än att velocipeden

kan bringas att stanna så gott som ögonblickligen och under alla omständigheter

på en sträcka av högst två meter.

De i 8 § i dess nuvarande lydelse meddelade bestämmelserna ha avfattats

i huvudsaklig överensstämmelse med förslag av 1927 års motorfordonssakkunniga.

(S. O. U. 1929:16.) I vissa hänseenden motsvarande bestämmelser

funnos tidigare i 18 § 2 mom. i 1923 års motorfordonsförordning.

I propositionen föreslås, förutom vissa formella jämkningar, i huvudsak

följande ändringar: I 1 mom. första punkten har ordet »vägkorsningar» ersatts

med orden »gatu- eller annan vägkorsning». I samma punkt har uttrycket

»eller där skymmande föremål finnas invid vägbanan» utbytts mot

uttrycket »eller eljest, där utsikten är skymd». Slutligen har i denna punkt

orden »till trafiksäkerheten» utökats till texten »till andra vägfarande och till

trafiksäkerheten». Departementschefen har ansett dessa jämkningar påkallade

för att tydligare ange förares åligganden å trafikfarliga platser. I 1 mom.

andra punkten ha i den där gjorda uppräkningen upptagits »eller i samband

med passerandet av obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe», varjämte

den nu gällande texten »än att fordonet kan stannas så gott som ögonblickligen

och under alla omständigheter på en sträcka av högst två meter»

ersatts av texten »än att fordonet omedelbart kan stannas». I 2 momentet har

uttrycket »eller eljest» utvecklats till texten »eller i samband med passerande

av obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe liksom eljest», varjämte

orden »än att velocipeden kan bringas att stanna så gott som ögonblickligen

och under alla omständigheter på en sträcka av högst två meter» ersatts med

texten »än att velocipeden kan omedelbart bringas att stanna».

överträdelse av den nu gällande 8 § straffas enligt 16 § 2 mom. med dagsböter.

Äro omständigheterna försvårande och har förseelsen skett vid framförande

av motorfordon, kan fängelse i högst ett år ådömas. I denna straffbestämmelse

föreslås ingen ändring i propositionen.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn stadgandet i 14 § vägtrafikstadgan,

enligt vilket länsstyrelse äger meddela föreskrifter örn inskränknin
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

5

gar, försiktighetsmått eller andra särskilda åtgärder, som kunna erfordras

beträffande vägar, som icke ligga inom stads planlagda område. Beträffande

gator och andra allmänna platser inom stads planlagda område meddelas föreskrifter

i förevarande avseende för Stockholm av Överståthållarämbetet, för annan

stad, där poliskammare finnes, av denna samt för övriga städer av magistrat

eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelse. Överträdelser av de föreskrifter,

som meddelats med stöd av 14 §, straffas enligt den ovannämnda

straffbestämmelsen i 16 § 2 mom. vägtrafikstadgan.

Beträffande bestämmelsen örn passerande av å hållplats stående sparvagn

får utskottet erinra örn stadgandet i § 6 punkt 13 i särskilda ordningsföreskrifter

för Stockholm utöver vad ordningsstadgan för rikets städer innehåller, enligt

vilket fordon skall framföras med särskild varsamhet vid passerande av

spårvagn vid hållplats. Ä.r hållplatsen icke försedd med refug eller annan

anordning till skydd för passagerarna, får fordon icke köras fram, när spårvagn

håller vid platsen för passagerares av- eller påstigning och fordonet vid

framkörning skulle komma närmare spåret än 2.5 meter.

En i rörelse varande automobil, som av föraren snabbast möjligt skall stannas

med bromsarna, hinner naturligtvis alltid tillryggalägga en viss vägsträcka,

innan den kan bringas till fullständigt stillastående. Längden av denna

väg är beroende på flera omständigheter. Till att börja med åtgår en viss tid

från det föraren erhållit impulsen att bromsa och till dess hans fot tryckt ned

bromspedalen (förarens reaktionstid). Härunder rullar bilen framåt utan att

bromsas, och den vägsträcka, som vagnen därvid tillryggalägger (reaktionsväg),

växlar efter bilens hastighet och reaktionstidens längd. Den egentliga

bromsvägens längd är beroende av, bland annat, bilens hastighet vid bromsningens

början, trycket på de bromsade hjulen i förhållande till vagnens totala

vikt, bromsarnas effektivitet, slirigheten mellan hjulen och vägbeläggningen,

vägens lutningsförhållanden samt luftmotståndet. Kungl, automobilklubbens

tekniska kommitté har år 1931 utarbetat en grafisk framställning av bromssträckornas

variationer vid olika väglag och hastigheter vid färd med en med

fyrhjulsbromsar försedd personautomobil. Enligt denna grafiska tablå utgör

bromssträckan, reaktionsvägen ej inräknad, vid en fart av 30 km./tim.

cirka 7 meter å barmark, normalt väglag, och cirka 35 meter i snö- och isväglag,

utan kedjor, vid en fart av 20 km./tim. cirka 3 meter a barmark, normalt

väglag, och cirka 15 meter i snö- och isväglag, utan kedjor, samt vid en fart

av 10 km./tim. cirka 1 meter å barmark, normalt väglag, och cirka 4 meter i

snö- och isväglag, utan kedjor.

De föreslagna sakliga ändringarna i förevarande paragraf funnos upptagna

i det i propositionen omförmälda, inom kommunikationsdepartementet utarbetade

författningsutkastet, dock att i 2 mom. ej föreslagits någon bestämmelse

örn passerande av övergångsställe för gående.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Över utkastet infordrades utlåtanden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Blekinge, Västmanlands och

Norrbottens län.

Beträffande den föreslagna regleringen av körtrafiken över övergångsställen

för gående framställdes vissa erinringar av väg- och vattenbyggnadssts^relsen

samt av Överståthållarämbetet, som överlämnade ett av polismästaren i

Stockholm avgivet yttrande, till vilket Överståthållarämbetet anslutit sig.

Väg- och vattenbi g g nadssty reisen anförde, bland annat:

Mot utkastets reglering av körtrafiken över s. k. övergångsställen för gående

har styrelsen icke funnit anledning till erinran men anser sig böra framhålla,

att övergångsställena i.så fall alltid böra vara tydligt utmärkta samt

att det föreskrivna körsättet icke bör fordras annat än när gångtrafiken vid

övergångsställena gör sadant körsätt erforderligt. Såsom bestämmelsen rörande

körtrafiken över övergångsställena är formulerad i utkastet, skulle denna trafik

regleras även när gatan t. ex. nattetid är så gott som folktom. Det torde

även i detta sammanhang böra påpekas, att de exempelvis i Stockholm nu

förekommande övergångsställena ofta icke äro urskiljbara vid snöfall och ofta

icke heller, då farbanan är våt eller smutsig.

Polismästaren i Stochholm yttrade, bland annat:

Särskilda övergångsställen för fotgängare hava sedan flera år varit anordnade

i Stockholm, och ytterligare sådana komma att införas. Någon tvekan

torde icke behöva förekomma därom, att sådana bestämmelser äro önskvärda,

som giva fotgängare skydd inom övergångsställena. Däremot torde kunna

ifrågasättas, huruvida den formulering, bestämmelsen fått i utkastet, är den

lämpligaste. Vid sammanträde den 23 november 1934 med en av överståthållaren

tillkallad trafikkommitté med uppdrag att granska för Stockholm gällande

trafikföreskrifter enade sig kommittén örn följande uttalande: »Förare

av fordon skall lämna gående tillfälle att passera över gata å övergångsställe.

För sadant ändamål skall det åligga förare av fordon att, då detta närmar sig

sådant övergångsställe, nedbringa hastigheten så, att fordonet kan vid behov

stannas framför övergångsstället; och bör det i övrigt åligga fordonsförare att

a sadant ställe iakttaga största möjliga hänsyn till de gående.» Samtidigt

uttalades önskvärdheten av att övergångsställena utmärktes tydligare än vad

nu ansags vara fallet samt att straffpåföljd icke förbundes med bestämmelsens

överträdande.

Varken vägtrafikstadgan eller annan författning föreskriver, att eller huru

övergångsställena skola anordnas. Ett alltför tätt utläggande av dessa inom

en livlig trafikerad stad^ måste medföra, att, örn hastigheten skall så begränsas,

som i utkastet föreslås, framkomstmöjligheten för motorfordon kommer att

i mer än. behövlig, grad förhindras. Det torde därför vara önskvärt, att föreskriften

i fråga gives en formulering, som mer anknyter sig till det av nyssnämnda

kommitté gjorda uttalandet. Dessutom torde mot utkastets föreskrift

uti förevarande del kunna göras den anmärkningen, att föreskrift örn övergångsställes

tydliga utmärkande saknas. Behov av dylik föreskrift torde vara

så mycket större, som överträdelse av hastighetsbegränsningen kan, enligt utkastet,

medföra dagsböter och i vissa fall fängelse.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

7

Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, anför, bland annat:

Det torde icke kunna förnekas, att nied för närvarande gällande föreskrifter

betydande svårigheter ofta föreligga för fotgängare att under stark körtrafik

taga sig över från en gångbana till en annan. I städer och andra större orter

finnas ofta särskilda övergångsställen för fotgängare utmärkta medelst linjer

i gatubeläggningen eller dylikt. Stundom äro dylika övergångsställen även

utmärkta med vägmärken enligt kungörelsen den 12 juni 1931. Vissa övergångsställen

kunna ock utmärkas medelst automatiska ljussignaler. Någon

tvekan torde ej kunna föreligga därom, att vid sådant övergångsställe motorfordon

-—- så ock fordon för dragare — bör framföras med så låg hastighet,

att fordonet kan omedelbart stannas för att släppa fram fotgängare, som hava

för avsikt att passera övergångsstället. Givetvis är det av stor vikt, att de

lokala myndigheterna sörja för att tydligt utmärkta och även tillräckligt

många övergångsställen anordnas.

Emellertid äro övergångsställen ej alltid utmärkta på nyss angivet sätt; och

där marken är snötäckt samt vägmärke saknas, framträder ej övergångsstället

genom några yttre kännetecken. Icke desto mindre kan det ofta vara tydligt,

att ett för fotgängare avsett övergångsställe föreligger; det må exempelvis

erinras örn plats mellan refuge och gångbana. Det synes mig uppenbart, att

även vid dessa övergångsställen körtrafiken skall framgå under hänsynstagande

till fotgängares berättigade anspråk att kunna utan onödigt uppehåll och

utan fara taga sig fram.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har mot utkastets avfattning av andra

punkten i första stycket av 8 § 1 mom. erinrat, att enligt densamma fordon

skulle framföras med i punkten föreskriven hastighet även när några fotgängare

ej uppehölle sig vid ifrågakommande övergångsställe. Ehuru en sträng

bokstavstolkning av punkten skulle kunna leda till en dylik slutsats, har jag

dock — med hänsyn till svårigheterna att utan en vidlyftig beskrivning angiva

stadgandets syfte -—• funnit mig icke böra företaga någon ändring i punktens

avfattning. Då det ligger i öppen dag, att avsikten med stadgandet endast är

att irnderlätta för fotgängare, vid de tillfällen sådana befinna sig vid övergångsställe,

att passera över körbanan, synes det mig nämligen knappast behöva

befaras, att allmänheten och än mindre åklagarmyndighet eller domstol

skall annorlunda tolka stadgandet. Överhuvud taget torde det visa sig ogörligt

att för våra dagars väg- och gatutrafik meddela föreskrifter, som helt

utesluta det subjektiva omdömet örn deras tolkning. Vad särskilt åklagarmyndigheten

beträffar måste den vid föreskrifternas övervakande hava förmåga

och frihet att handla med hänsyn till dessas allmänna syfte, ej blott till deras

bokstav.

I fråga örn uttrycket obevakat övergångsställe må framhållas, att därmed

avses — förutom plats, där särskild trafikpolis ej tjänstgör — jämväl

plats, där automatiska ljussignaler ej finnas.

I förevarande paragraf har föreslagits, bland annat, att det skall åligga utskottet.

vägfarande, som framför motorfordon eller fordon för dragare, eller som åker

velociped, att i samband med passerande av obevakat särskilt för gående avsett

övergångsställe icke använda större hastighet än att fordonet omedelbart

kan stannas. Enligt utskottets förmenande kan det befaras, att den föreslagna

avfattningen av dessa bestämmelser är ägnad att leda till alltför stor stränghet

i den praktiska tillämpningen. Detta är i synnerhet betänkligt med hänsyn

till att förseelse mot 8 § är belagd med straff. Enligt utskottets uppfatt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

TJtskottet.

ning böra ifrågavarande stadganden givas det innehåll, att sådan vägfarande,

varom nu är fråga, skall, då hans fordon närmar sig obevakat, särskilt för

gående avsett övergångsställe, nedbringa hastigheten så, att fordonet kan vid

behov stannas framför övergångsstället. Utskottet vill i detta sammanhang

understryka departementschefens uttalande, att det är av stor vikt, att de lokala

myndigheterna sörja för att övergångsställen tydligt utmärkas och även

anordnas i tillräckligt antal. Utskottet vill vidare förorda, att i 2 mom. orden

»till trafiksäkerheten», i överensstämmelse med vad som föreslagits i 1 morn.,

utökas till texten »till andra vägfarande och till trafiksäkerheten». I övrigt

har utskottet icke haft något att erinra mot de föreslagna ändringarna i förevarande

paragraf.

9 §•

Den föreslagna lydelsen av denna paragraf överensstämmer med 9 § i gällande

vägtrafikstadga med den ändring, att 3 mom. utgått, varigenom nuvarande

4 mom. upptagits som 3 mom. i propositionens förslag. Det nu gällande

3 morn., som handlar örn signalering vid omkörning, har med något förändrad

lydelse upptagits som 10 § 3 mom. första stycket i propositionens förslag.

överflyttningen har motiverats med lämpligheten att i 10 § sammanföra

de bestämmelser, som behandla signalering.

Emot vad sålunda föreslagits har utskottet intet att erinra.

10 §.

Gällande bestämmelser örn ljudsignalering i vägtrafikstadgan återfinnas i

9 § 3 mom. och 10 § 2 mom. första och andra styckena.

I 9 § 3 mom. stadgas.

Den, som vill företaga omkörning, bör medelst ljudsignal eller tillrop väcka

den framförvarandes uppmärksamhet; och bör denne skyndsamt genom ljudsignal

eller annat lämpligt tecken giva tillkänna, att signalen uppfattats, samt

sakta farten.

10 § 2 mom. första och andra styckena ha följande lydelse:

När sa erfordras, skall förare av fordon i god tid medelst ljudsignal eller

tillrop väcka andra vägfarandes uppmärksamhet.

Förare av motorfordon skall, då omständigheterna så påfordra, i god tid

giva varningssignal. Enahanda skyldighet åligger den, som åker velociped.

I skrivelse den 12 mars 1934 till Konungen hemställde Överståthållarämbetet,

att de lokala myndigheterna måtte erhålla rätt att meddela de särskilda

föreskrifter rörande ljudsignalers avgivande vid trafik med motorfordon, vartill

myndigheterna — för genomförande av systemet med s. k. tyst trafik —

kunde finna anledning.

över överstathallarämbetets skrivelse hördes länsstyrelserna och ett flertal

enskilda sammanslutningar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

9

En redogörelse för innehållet i överståthållarämbetets skrivelse samt de över

densamma avgivna yttrandena återfinnes å sid. 8—10 i propositionen.

Handlingarna i ärendet överlämnades därefter till 1934 års vägtrafiksakkunniga,

vilka med skrivelse den 29 november 1934 inkommo med förslag i ämnet.

De sakkunniga inskränkte sig, såvitt nu är i fråga, till att föreslå införande

i vägtrafikstadgan av en med 10 a § betecknad bestämmelse av innehåll, att

fordon skulle inom stads tättbebyggda område framföras på sådant sätt, att

avgivandet av ljudsignaler kunde i möjligaste mån undvikas. Detta stadgande

skulle icke vara förbundet med någon straffbestämmelse.

Departementschefen ansåg det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida de

vägtrafiksakkunnigas förslag vore tillfyllest för därmed avsett ändamål, och

lät inom kommunikationsdepartementet upprätta det förut i detta utlåtande

omförmälda utkastet till ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan.

I detta utkast sammanfördes i 10 § de bestämmelser, som avsågo ljudsignaleringen.

Denna paragrafs 1 mom. bibehölls oförändrat. Såsom 2 mom. upptogos

tredje och fjärde styckena i nuvarande 2 mom. 3 morn. upptog såsom

första stycke nuvarande 3 mom. i 9 § med allenast den ändringen, att orden

»bör medelst ljudsignal eller tillrop» utbytts mot orden »må där så erfordras

medelst ljudsignal eller tillrop». I ett andra stycke av 10 § 3 mom. i utkastet

stadgades, att förare av fordon så ock den, som åkte velociped, skulle, då så

i särskilt fall vore erforderligt till förebyggande av fara för person eller egendom,

avgiva ljudsignal eller, där signalapparat saknades, medelst tillrop väcka

andra vägfarandes uppmärksamhet; detta stadgande ersatte föreskrifterna i

första och andra styckena av nuvarande 2 mom. i 10 §. I anslutning till berörda

stadgande upptogs i 4 mom. en föreskrift av innehåll, att avgivande av

ljudsignal i andra fall än sålunda i 3 mom. sades ej vore tillåtet inom stads och

köpings tätt bebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt samhälle; undantag

gjordes emellertid med avseende å fordon, som framfördes för i 18 §

4 mom. motorfordonsförordningen avsett ändamål. Såsom 5 och 6 mom. i

10 § av utkastet upptogos paragrafens nuvarande 3 och 4 mom. oförändrade.

En redogörelse för vad de över utkastet avgivna yttrandena innehålla beträffande

ifrågavarande stadgande återfinnes på sid. 14—16 i propositionen.

De i 10 § i utkastet sålunda upptagna bestämmelserna återfinnas med vissa

formella jämkningar i 10 § i propositionens författningsförslag.

Departementschefen anför, bland annat:

Såsom i åtskilliga yttranden framhållits, torde ett flitigt användande av

ljudsignaler ingalunda innebära någon garanti för ökad trafiksäkerhet; fastmera

lärer det ofta förhålla sig så, att vederbörande förare genom signals avgivande

anser sig hava fullgjort vad på honom ankommer och såsom en följd

härav eftersätter behörig hänsyn till andra trafikanter. Otvivelaktigt synes

ock vara att trafiksäkerheten skulle i icke ringa mån ökas, därest motorfordonsförarna

tillförbundes att mindre lita till ljudsignalens verkningar och fotgängarna

tvingades till uppmärksamhet på körtrafiken, oavsett örn några sig
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

naler hördes. Ett fullständigt borttagande av skyldigheten att avgiva ljudsignal

kan naturligen icke ifrågakomma. Sådana situationer förekomma ej sällan,

där en annan trafikants uppmärksamhet måste väckas för att en olycka skall

kunna undvikas. Men det synes böra eftersträvas, att ljudsignalerandet inskränkes

till dylika fall och icke, såsom nu ofta är fallet, företages allenast

för att — oberoende av en sådan situation — giva till känna motorfordonets

annalkande. På sätt i överståthållarämbetets framställning uttalats och jämväl

i flertalet yttranden betonats är det närmast i tättbebyggda samhällen som

behov föreligger av ändrade föreskrifter i nu omhandlade syfte. Där framträda

ock det myckna signalerandets i allmänhet störande verkningar på ett

helt annat sätt än a den egentliga landsbygden. En ändring i vägtrafikstadgans

bestämmelser örn ljudsignalering synes därför, åtminstone tillsvidare,

böra avse allenast stads och köpings tättbebyggda område ävensom annat tättbebyggt

samhälle.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att i en vid innevarande riksdag

väckt motion, I: 21, av herr Lindhagen örn återställande av vägfreden i landet

ifrågasatts bestämmelser örn tyst trafik.

Första lagutskottet, som behandlat denna motion, har i sitt över motionen avgivna

utlåtande, nr 36, beträffande frågan örn tyst trafik allenast framhållit,

att riksdagen finge anledning taga ståndpunkt till detta spörsmål vid behandlingen

av nu ifrågavarande proposition.

I en vid denna riksdag avgiven motion, II: 36, bar herr Ossbahr anhållit, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning angående

de åtgärder, som borde och kunde vidtagas till undanröjande i möjligaste mån

av i motionen påtalade missförhållanden och olägenheter till följd av det alltmer

tilltagande larmet och bullret i städerna och på landsbygden.

Motionen har för behandling hänvisats till andra kammarens andra tillfälliga

utskott.

Utskottet övergår nu till en närmare granskning av de i 3 och 4 mom. i

förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna. Övriga ifrågasatta ändringar

i paragrafen äro av formell natur, och utskottet har intet att erinra mot desamma.

3 mom. första stycket.

Detta stycke överensstämmer med nu gällande 9 § 3 mom, som återgives

ovan å sid. 8, med den avvikelsen, att uttrycket i 9 § 3 mom. »bör medelst ljudsignal

eller tillrop» utbytts mot texten »bör där så erfordras medelst ljudsignal

eller tillrop».

Den föreslagna bestämmelsen är i likhet med nu gällande 9 § 3 mom. ej förenad

med någon särskild straffbestämmelse.

Departementschefen har till stöd för förslaget, att signal bör avgivas vid

omkörning, allenast då så erfordras, anfört, att den framförvarandes uppmärksamhet

ofta kan vara väckt eller påkallas annorledes än medelst ljudsignal.

Departementschefen har såsom exempel härpå nämnt, att vid mörker en fram
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

11

förvarande ofta i tid kan varskos om den förestående omkörningen genom skenet

från det omkörande fordonets lyktor.

I motionen I: 293 har hemställts, att riksdagen i sitt yttrande över Kungl.

Maj:ts författningsförslag ville uttala, att nu ifrågavarande stycke måtte avfattas

i full överensstämmelse med nu gällande 9 § 3 mom.

I motionen anföres, bland annat:

Erfarenheten torde hava visat, att vid omkörning ett påkallande av den

framförkörandes uppmärksamhet alltid är behövligt. Den framförvarande kan

icke, även örn han kan iakttaga det bakom kommande fordonet, veta i vilket

ögonblick den efterfarande ämnar köra örn. Därest en fordonsförare av någon

anledning skall avvika från sin kurs, kan detta ske i det ögonblick den bakom

körande företager omkörningen, och även örn den förstnämnde är skyldig

att medelst tecken angiva sin avsikt att vika ur kursen, är det mycket troligt,

att den bakomvarande icke hinner stanna i så god tid, att sammanstötning kan

undvikas. Säkerligen skulle ock i förekommande fall tvistigheter beträffande

erforderligheten av signal från den omkörandes sida uppstå. Antagligt

är ock, att motorfordonsföraren, som måste få den uppfattningen att ljudsignaler

alltid äro av ondo, skall komma att hushålla med dem, även då omkörning

skall företagas. En ändring av Kungl. Maj:ts förslag därhän, att

bestämmelsen örn signalering vid omkörning finge kvarstå i den lydelse, stadgandet

har i 9 § 3 mom. av nu gällande vägtrafikstadga, torde icke i avsevärd

mån motverka strävandet efter den »tysta trafiken» men väl förekomma

olyckor och olyckstillbud.

Såsom i motionen framhållits synes den föreslagna ändringen i förevarande

stadgande kunna leda till minskad trafiksäkerhet. Utskottet får därför, med

tillstyrkande av motionen, förorda, att ifrågavarande stycke avfattas i överensstämmelse

med nu gällande 9 § 3 mom.

3 mom. andra stycket.

Detta stadgande motsvarar första och andra styckena av nuvarande 2 mom.

i 10 §, vilka båda stycken återgivas ovan å sid. 8.

Dessa bestämmelser föreslås nu i 10 § 3 mom. andra stycket ändrade därhän,

att förare av fordon samt velocipedåkare skola avgiva ljudsignal eller,

där signalapparat saknas, medelst tillrop väcka andra vägfarandes uppmärksamhet

allenast då så i särskilt fall är erforderligt till förebyggande av fara

för person eller egendom.

överträdelse av nuvarande 10 § 2 mom. straffas enligt 16 § 2 mom. med

dagsböter eller, under vissa förutsättningar, med fängelse i högst ett år. Samma

straffbestämmelse föreslås skola gälla för förseelse mot det föreslagna

stadgandet i 10 § 3 mom. andra stycket.

Utskottet har intet att erinra mot förevarande stadgande.

4 mom.

I detta moment har i enlighet med utskottets förslag upptagits ett stadgande

av innehåll, att avgivande av ljudsignal ej är tillåtet inom stads och köpings

Utskottet.

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

tättbebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt samhälle i andra fall

än i 10 § 3 mom. i propositionens förslag förmäles. Förevarande stadgande

skall dock icke gälla fordon, som framföres för i 18 § 4 mom. motorfordonsförordningen

avsett ändamål, d. v. s. ambulansbilar samt bilar, som användas

vid eldfara för brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av

hjälp vid olycksfall eller av polisman i tjänsteutövning.

Förseelse mot det nya 4 mom. skall enligt ett i propositionen föreslaget

tillägg till 16 § 1 mom. straffas med böter 2—20 kronor.

Utskottet har funnit det föreslagna stadgandet på ett tillfredsställande sätt

fylla de krav på tystare trafik, som utvecklingen framkallat, och utskottet

har ingen erinran mot detsamma.

16 §.

Till 1 mom. i förevarande paragraf i dess gällande lydelse har fogats ett

andra stycke av innehåll, att förseelse mot 10 § 4 mom. skall straffas med böter

2—20 kronor, övriga ändringar i 16 § äro av formell natur, föranledda av de

förut i detta utlåtande omförmälda omplaceringarna av vissa bestämmelser i

9 och 10 §§.

I departementsutkastet hade föreslagits, att förseelse mot 10 § 4 mom.

skulle bestraffas enligt nu gällande 16 § 1 mom. och följaktligen med böter

2—300 kronor.

Polismästaren i Stockholm anförde i sitt yttrande över utkastet, bland annat:
överträdelse

av förbudet i 10 § 4 mom. av utkastet skall enligt 16 § 1 mom.

straffas med böter från och med 2 till och med 300 kronor. Yår motorfordons-

och för övrigt hela vår trafiklagstiftning över huvud taget företer en

mångfald av föreskrifter, för vilkas överträdande straff är stadgat. De stora

risker, som i anledning därav föreligga för varje vägfarande men huvudsakligen

för motorfordonsförare att överträda straffbelagda lagbud, har väckt

en inom vida kretsar utbredd opinion mot dessa. Genom den nu föreslagna

lagstiftningen till möjliggörande av den s. k. tysta trafiken införes inom trafiklagstiftningen

en ny strafföreskrift, vilken utan tvivel kommer att ytterligare

verka irriterande på förhållandet mellan allmänheten och polisen, enär

den senare givetvis kommer att så långt ske kan övervaka förbudet mot att

annorledes än i vissa fall avgiva ljudsignal samt föranstalta om åtal vid förbudets

överträdande. Redan av nu anförda skäl måste jag ställa mig tveksam

mot lämpligheten att inom trafiklagstiftningens område införa ifrågavarande

brottsbegrepp, en tveksamhet, som är så mycket större, som åtminstone i

en stor stad ett effektivt övervakande av det föreslagna förbudet icke kan genomföras.

Emot förslaget talar emellertid också den omständigheten, att

straffbestämmelsen i fråga torde komma till användning allenast i undantagsfall.

Det torde nämligen kunna tagas för visst, att en var motorfordonsförare,

som giver ljudsignal och i anledning därav till äventyrs underkastas polisförhör,

kommer att åberopa förefintligheten av fara för person eller egendom, en

uppgift, vilkens motbevisande lärer bliva utomordentligt svårt och oftast komma

att misslyckas. Ehuruväl jag på anförda grunder icke kan finna den i utkastet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

13

föreslagna lösningen av frågan om lämpligaste sättet för den s. k. tysta trafikens

genomförande fullt acceptabel, vill jag dock icke avstyrka förslaget.

Anledningen härtill är den, att genom detsamma torde kunna bestraffas åtminstone

en del särskilt flagranta fall av onödigt signalerande.

Departementschefen anför:

Med syftet att genom inskränkning av ljudsignalerandet förmå motorfordonsföraren

till ökad varsamhet skulle det ej låta sig väl förena att lämna

avgivandet av ljudsignal, där sådan är förbjuden, utan varje straffpåföljd.

Det är visserligen icke uteslutet, att även en författningsändring av allenast

den innebörd, som innefattas i de vägtrafiksakkunnigas förslag till ändring

av vägtrafikstadgan, skulle komma att något minska ljudsignalerandet; men

helt visst komme icke en sådan bestämmelse, som endast vore att anse såsom ett

i vägtrafikstadgan intaget råd eller anvisning, att förmå mindre nogräknade

motorfordonsförare att upphöra med att söka tvinga sig fram genom att »köra

på signalen», varför man alltså icke skulle vinna den med åtgärden ytterst

åsyftade ökade varsamheten. Straffpåföljd lärer därför böra stadgas för att

markera, att det här gäller överträdelse av meddelad föreskrift; i sådant syfte

synes emellertid påföljden kunna inskränkas till ett ringa bötesbelopp, varför

utkastet härutinnan ändrats. I det av Överståthållarämbetet åberopade yttrande

över utkastet, som avgivits av polismästaren i Stockholm, hava framhållits

vissa nackdelar av att ytterligare en med straffpåföljd förenad trafikföreskrift

utfärdades. Jag har icke förbisett dessa. Men det synes mig ej heller

böra förbises, att det är plikten att så långt möjligt skydda allmänheten mot de

faror och olägenheter, vilka tyvärr visat sig förbundna med det moderna trafiklivet,

som föranlett dylika föreskrifter. Och den omständigheten,^ att beivrandet

av förseelse mot en föreskrift är förenat med vissa bevissvårigheter,

lärer icke böra hindra att föreskriften — örn den eljest är befogad — utfärdas.

I motionerna I: 298 och II: 521, vilka äro likalydande, har hemställts om

sådan ändring i Kungl. Maj :ts författmngsförslag, att straff icke matte stadgas

för förseelse mot 10 § 4 mom. I motionerna anföres till stöd för denna

hemställan, bland annat:

Förarna, som under en följd av år uppfostrats till att giva ljudsignal, skola

plötsligt ändra sin inställning till denna skyldighet, som förut föreskrivits och

inpräntats icke minst av domarna. Föreskrifterna i det föreliggande förslaget

synas också vara sådana, att en förare icke därav kan utläsa hur han skall

förfara beträffande avgivande av ljudsignal. Han blir straffad med dagsböter,

örn han försummar att giva signal, »då så i särskilt fall är erforderligt

till förebyggande av fara», och han straffas med böter från 2 t o. m.

20 kronor örn han avgiver ljudsignal i annat fall, än da sa är erforderligt till

förebyggande av fara. Det torde bliva omöjligt för en förare, som handlar

instinktivt vid en hastigt iråkad situation, att då avgöra, örn avgivande av

signal verkligen kan anses vara erforderligt, och ännu mindre torde det^bliva

möjligt för åtalsmyndigheten, som först efter det situationen är överstånden

kan bedöma de vidtagna åtgärderna, att avgöra, örn en avgiven signal varit

erforderlig eller icke. "Vidare är att märka, att en i hastigheten avgiven, lat

vara onödig signal, icke kan föranleda, att trafiksäkerheten försämras. Därtill

kommer, att föreskrifterna örn körkortsindragning ofta tillämpas på så

sätt, att små, i och för sig bagatellartade förseelser summeras ihop i förarens

straffregister och därigenom kunna föranleda indragning av körkortet. Vad

detta betyder för en förare, som för sitt uppehälle är beroende av sitt körkort.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

är uppenbart. Den nu föreslagna föreskriften ökar i väsentlig grad risken

för körkortsindragning.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att i vägtrafikstadgan finnas flera

bestämmelser, för vilkas överträdande särskilt straff ej finnes utsatt. Sådana

bestämmelser äro 3 § 2 morn., 9 § 3 mom. samt 10 § 1 mom. Förseelser mot

dessa stadganden torde emellertid i ett flertal fall kunna bestraffas enligt 16 §

2 mom. såsom överträdelse av det generella stadgandet i 2 §, att varje vägfarande

skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som betingas av omständigheterna.

Enligt utskottets förmenande synes frågan örn införande av straff för förseelse

mot 10 § 4 mom. böra anstå, tills nödig erfarenhet vunnits av den

praktiska tillämpningen av detta stadgande. Utskottet vill därför i likhet med

motionärerna förorda, att 16 § 1 mom. andra stycket måtte utgå,.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla,

att vid granskning av det vid förevarande proposition

fogade förslaget till förordning örn ändring i vissa delar av

vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285) riksdagen ej funnit

skäl att mot detsamma göra andra erinringar än utskottet i

detta utlåtande upptagit, samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, I: 293, I: 298 och II:

521, måtte anses besvarade genom vad utskottet ovan under

A) hemställt.

Stockholm den 23 maj 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, P. Sandström, Norman, Karl

Bodin, Knut Petersson, Olof Carlsson, Forslund och Carlström;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Olovson i Västerås,

Pettersson i Hällbacken, Gardell i Gahm, Sandström i Sollefteå, Johanson i Huskvarna

och Olsson i Staxäng.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

15

Särskilt yttrande

vid 16 §

av herr Gardell i Gahns, vilken anfört:

»Den föreslagna lydelsen av 10 § 4 moni. angående tyst trafik inom stads

och köpings tättbebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt samhälle

kan befaras leda till många nya ofrivilliga överträdelser av de bestämmelser,

som en motorfordonsförare har att iakttaga. Det blir i de särskilda fallen

synnerligen svårt att avgöra, örn skyldighet föreligger att signalera eller om

signalering är förbjuden. För förseelse mot 4 morn., d. v. s. vid ljudsignalering

i andra fall än i 10 § 3 mom. sägs, stadgas i 16 § 1 mom. andra stycket

straff i form av böter från 2 till 20 kronor. Enligt 10 § 3 mom. skall förare,

då så i särskilt fall är erforderligt till förebyggande av fara för person eller

egendom, avgiva ljudsignal. Iakttages icke detta, blir straffet dagsböter eller,

under vissa förutsättningar, fängelse i högst ett år.

En motorfordonsförare skall alltså under körning inom tättbebyggt samhälle

varje ögonblick vara beredd att avgöra, huruvida sådana omständigheter,

som i 10 § 3 mom. angivas, äro för handen, varvid signal skall avgivas

vid risk av dagsböter eller fängelse, eller örn förhållandena äro sådana, att

han skall undvika att signalera, med risk att annars dömas till böter från 2 till

20 kronor, ett avgörande som helt naturligt måste bli en omdömessak. Å

andra sidan måste det också för ordningsmaktens representanter bli en omdömessak

att avgöra, örn överträdelse av förordningen ägt rum eller icke. Domstolarna

å sin sida torde icke ha annan möjlighet än att som regel godtaga ordningsmaktens

omdöme. Det föreslagna 4 mom. i 10 § kommer med andra ord

att öka motorfordonsförarnas risk att bli ådömda straff för ouppsåtliga förseelser,

som de icke kunnat undvika. Därigenom ökas emellertid icke trafiksäkerheten

på gator och vägar.

Avsikten att så långt möjligt införa tyst trafik i tättbebyggda samhällen

synes kunna vinnas genom borttagande av nuvarande faktiska skyldighet att

avgiva signal vid gatukorsningar och dylikt utan införande av nya straffbestämmelser.

Riksdagen bör därför uttala sig för sådan ändring i Kungl.

Maj :ts förevarande förslag, att förseelse mot förslagets 10 § 4 mom. icke straffbelägges.

»

Reservation

vid 10 § 3 mom. första stycket

av herrar Norman, Olof Carlsson och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt,

att Kungl. Maj :ts förslag i denna del skulle av utskottet lämnas utan

erinran.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:294 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion örn förbud mot hastig hetstävling ar med motorfordon å allmänna vägar. s. 9 i texten