Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till arbetsfredens främjande med mera. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i första kammaren nr 179 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., och nr 253 av herr Andersson, Elof, m. fl., samt motionen i andra kammaren nr 439 av herr Andersson i Rasjön m. fl.
1935-05-24 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1935:36, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till arbetsfredens främjande med mera. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i första kammaren nr 179 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., och nr 253 av herr Andersson, Elof, m. fl., samt motionen i andra kammaren nr 439 av herr Andersson i Rasjön m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
1
Nr 36.
Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1935 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens främjande med mera.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i
första kammaren nr 179 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., och nr 253
av herr Andersson, Elof, m. fl., samt motionen i andra kammaren nr 439 av
herr Andersson i Rasjön m. fl.
I motionen I: 179 har hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla,
att skyndsammast och för sig utredning företages och förslag framläggas
rörande frågan örn åtgärder till arbetsfredens främjande.
I motionerna I: 253 och II: 439, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande
dels vissa bestämmelser till arbetsfredens främjande och dels beredskapslagstiftning
till förhindrande av arbetskonflikter, varom närmare uttalanden
gjorts i motionerna, samt att riksdagen måtte hemställa, att förslag i nämnda
frågor måtte föreläggas 1936 års riksdag.
I sistnämnda motioner har anförts, bland annat, att vissa arbetsfredsfrågor
kunde upptagas till behandling utan samband med andra spörsmål, varvid särskilt
åsyftades dels de frågor, som avsåge införande av bestämmelser till förhindrande
av förhastade beslut örn arbetsinställelser liksom till förebyggande
av att framlagda medlingsförslag utan tillräcklig majoritet förkastades, dels
ock de frågor, som sammanhängde med införande av en beredskapslagstiftning
i arbetsfredens intresse, avsedd att komma till användning vid extraordinära
tillfällen.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Spörsmålet om lämpliga åtgärder för att verksamt främja arbetsfreden har
vid upprepade tillfällen framförts i riksdagen och efter framställningar från
riksdagens sida varit föremål för utredningar av myndigheter eller av särskilda
av Kungl. Majit tillkallade sakkunniga.
I utskottets utlåtande nr 22 vid 1924 års riksdag, vilket avgavs i anledning
av då väckta motioner i ämnet, har utskottet lämnat en utförlig historik, till
vilken utskottet såvitt angår tiden från och med 1887 till och med 1920 (sid.
2—8 i nämnda utlåtande) anhåller att få hänvisa.
I anledning av åtta inom riksdagen väckta motioner (I: 5 av herr Ingeström
m. fl., I: 73 av herr Kvarnzelius m. fl., I: 131 av herr Karl Johansson i Sölvedal
Bihang till riksdagens protokoll 1986. 9 sami. 2 avd. Nr 36. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
m. fl., I: 132 av herr von Sydow, II: 53 av herr Nilsson i Landeryd m. fl., II:
121 av herr Edén m. fl., II: 204 av herr Westman i Brobygård m. fl., samt
II: 206 av herr Björkman i Norrköping m. fl.) anhöll 1921 års riksdag på
hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 34) i skrivelse (nr 345)
att Kungl. Maj :t, med beaktande av vad som anförts i utskottets av riksdagen
godkända utlåtande, måtte till prövning upptaga, huruvida åtgärder till arbetsfredens
bevarande, utöver vad redan vidtagits, ytterligare kunde företagas,
samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.
Med anledning av nämnda skrivelse tillkallade chefen för socialdepartementet,
statsrådet Elmquist, efter därtill den 7 juli 1921 erhållet bemyndigande,
såsom sakkunnig direktören A.. Cederborg att inom departementet biträda med
utredning av, bland annat, frågan örn vidtagande utöver vad redan skett av
åtgärder till arbetsfredens bevarande. Genom beslut den 24 november 1922
förklarade emellertid Kungl. Maj:t, att berörda utredningsarbete skulle vila
från och med den 1 januari 1923 och därefter icke upptagas utan särskilt medgivande.
Vid 1924 års riksdag hemställde andra lagutskottet (utlåtande nr 22) att
riksdagen med föranledande av en motion (I: 119 av herr Dahl) ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära, att den påbörjade men avbrutna utredningen angående
ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande snarast måtte återupptagas
samt att för riksdagen bleve framlagda de förslag, som av utredningen
kunde föranledas. På grund av skiljaktiga beslut i kamrarna förföll
frågan.
Den 27 september 1924 förordnade emellertid Kungl. Maj:t, att utredningsarbetet
skulle återupptagas, samt uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa utredningen
och inkomma med de förslag, vartill densamma kunde giva anledning.
Innan socialstyrelsens utredning avslutats, upptogs frågan örn ytterligare
åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden av Kungl. Maj :t den
29 januari 1926. På hemställan av chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, förordnade Kungl. Maj:t, att en undersökning i ämnet skulle verkställas,
därvid dock utarbetade förslag till bestämda åtgärder icke skulle
åstadkommas, utan olika grupper skulle klart fixera sina ståndpunkter, så att
därom kunde avgivas en officiell rapport, vilken borde kunna bilda ett fastare
underlag för omdömet örn ändamålsenligheten av vidare åtgärder till arbetsfredens
främjande genom lagstiftning eller på annat sätt. För att utföra
den föreslagna undersökningen skulle tillsättas en delegation av nio personer,
varjämte departementschefen bemyndigades dels att till ledamöter av nämnda
delegation utse tre personer samt uppdraga åt en av dem att vara delegationens
ordförande, dels ock att anmoda landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen
att vardera utse tre ledamöter av samma delegation.
Till ledamöter i denna delegation (arbetsfredsdelegationen) utsågos: av
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
3
chefen för socialdepartementet advokaten E. Löfgren (ordförande), generaldirektören
G. Huss och professorn S. Wallengren, av svenska arbetsgivareföreningen
vice häradshövdingen Hj. von Sydow, direktören J. S. Edström och
f. d. disponenten A. I. Swartling, samt av landsorganisationen dess ordförande
A. Thorberg, dess sekreterare Edv. Johanson och dess kassör J. O. Johansson.
Sedan Löfgren utnämnts och förordnats till minister för utrikes ärendena
utsågs den 14 juni 1926 till ordförande i Löfgrens ställe landshövdingen H.
Elmquist. Efter Swartling, som avlidit den 27 juni 1926, utsågs till ledamot
direktören I. O. Larson.
I anledning av tre vid 1926 års riksdag väckta motioner (I: 89 av herr Dahl,
I: 192 av herr C. G. Ekman m. fl. samt II: 283 av herr Löfgren i Stockholm
m. fl.) anhöll riksdagen på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 18)
i skrivelse (nr 167), att Kungl. Maj:t så snart Kungl. Majit ansåge det material
föreligga, som vore erforderligt för bedömande av frågan örn lagstiftningsåtgärder
till arbetsfredens bevarande, ville utan tidsutdräkt för riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.
På föranstaltande av chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson,
verkställdes därefter i anledning av riksdagens skrivelse vissa undersökningar
angående den tidpunkt, då delegationen kunde väntas hava avslutat sitt arbete.
I skrivelse den 22 december 1926 anmälde delegationens ordförande, att delegationen
icke kunde utfästa sig att tidigare än under loppet av mars månad
1927 avlämna resultatet av sina utredningsarbeten. — Här må omnämnas, att
socialstyrelsen efter delegationens tillsättande ansett sig tillsvidare befriad
från att fullgöra det utredningsupppdrag, vilket styrelsen, såsom ovan nämnts,
erhållit den 27 september 1924.
Till statsrådsprotokollet den 30 december 1926 anförde statsrådet Pettersson,
bland annat, att det, från vissa synpunkter sett, givetvis varit önskvärt,
att frågan om åtgärder för främjande av arbetsfred kunnat i hela dess vidd
på en gång upptagas till prövning och alla däri ingående spörsmål samtidigt
företagas till avgörande. Emellertid syntes detta icke för det dåvarande vara
möjligt. Vid sådant förhållande vöre det lämpligt, att uppgiften begränsades
till det område, där ett ingripande från lagstiftningens sida framför allt påkallades,
nämligen det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare samt tvister i anledning därav.
Jämlikt hemställan av departementschefen förordnade Kungl. Majit därefter
Elmquist och Huss samt ordföranden i centrala skiljenämnden, revisionssekreteraren
Arthur Lindhagen, att såsom sakkunniga inom socialdepartementet
biträda vid fortsatt behandling av frågan örn rättslig reglering
av det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare.
Den 21 januari 1927 avlämnade de sakkunniga utkast till lagar om kollektivavtal
och örn arbetsdomstolar jämte motivering.
4
Andra lagutshottets utlåtande Nr 36.
Emellertid hade Wallengren den 12 januari 1927 på egen begäran entledigats
från uppdraget att vara ledamot av arbetsfredsdelegationen. I skrivelse
påföljande dag, den 13 januari 1927, till delegationens ordförande meddelade
landsorganisationens tre representanter i delegationen, att de på anförda
skäl vore förhindrade att taga vidare del i delegationens arbete.
På grund av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Majit den 21 januari
1927 åt de av departementschefen utsedda ledamöterna i delegationen
Elmquist och Huss, ävensom delegationens sekreterare, förlikningsmannen
O. Ekblom, att skyndsamt fullfölja och avsluta de av delegationen föranstaltade
specialutredningarna rörande vissa faktiska förhållanden av betydelse
för arbetsfredsfrågans belysande. Med skrivelse den 28 februari 1927 avlämnades
redogörelse för omförmälda utredningar (statens offentliga utredningar
1927:4).
Sedan över nyss omförmälda utkast till lagar örn kollektivavtal och örn
arbetsdomstolar yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammapslutningar,
upptogs frågan örn ärendets fortsatta beredning i statsråd den
12 juli 1927. Därvid anförde statsrådet Pettersson, bland annat:
Det förelåge två i viss mån skilda uppgifter, nämligen å ena sidan åstadkommande
av lagstiftning rörande kollektivtavtal och arbetsdomstolar samt
å andra sidan genomförandet av anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelse
i statens och kommunernas verksamhet. Vad förstberörda fråga
anginge borde en överarbetning av nyssnämnda lagutkast ske och förslag i
ämnet framläggas för 1928 års riksdag. Vidkommande åter det andra spörsmålet,
frågan örn tryggande av arbetsfreden vid statens och kommunernas
arbeten, kunde olika utvägar tänkas för vinnande av berörda syfte; i första
hand syntes därvid böra eftersträvas slutande av sådana kollektivavtal med
arbetarna vid de olika företagen, att därigenom parternas mellanhavanden
på ett enhetligt sätt reglerades och former skapades för avgörande av uppkomna
tvister. Frågan härom borde göras till föremål för grundlig utredning,
därvid bland annat vissa närmare angivna synpunkter borde övervägas.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog chefen för socialdepartementet
verkställandet av den sålunda ifrågasatta utredningen åt tre sakkunniga,
nämligen Elmquist (ordförande), byråchefen i socialstyrelsen J. A. E.
Molin samt ovannämnde Ekblom — 1927 års arbetsfredssakkunniga.
I anslutning till departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
den 12 juli 1927 blevo därefter förenämnda utkast till lagar örn kollektivavtal
och örn arbetsdomstolar inom socialdepartementet föremål för omarbetning.
Sedan lagrådets yttrande inhämtats över förslagen och desamma därefter
ytterligare överarbetats, framlades lagförslagen genom proposition nr
39 för 1928 års riksdag. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr
36) antog riksdagen med vissa jämkningar de framlagda förslagen. Lagar
om kollektivavtal och om arbetsdomstol utfärdades därefter den 22 juni 1928.
På inbjudan av chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck (jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1928), hölls den 30 november
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
5
och den 1 december 1928 i Stockholm en konferens för överläggningar angående
förefintliga möjligheter att på frivillighetens grund åvägabringa bättre
samverkan mellan parterna på arbetsmarknaden och inom de särskilda företagen.
Till konferensen inbjödos dels företrädare av arbetsgivar- och arbetarsynpunkter
och dels andra personer, som hade erfarenhet på området och intresse
för ifrågavarande spörsmål. Omkring 240 personer voro närvarande.
Tryckt redogörelse för förhandlingarna vid konferensen har utgivits av socialdepartementet
(Stockholm 1929). Av en tillsatt delegation (arbets fr edadelegationen)
avgavs den 27 september 1929 en sammanfattande rapport rörande
konferensens resultat och de åtgärder i anledning därav, som syntes i
vissa hänseenden böra vidtagas.
En sedermera tillsatt arbetsfredskommitté — med uppgift att så att säga
vårda tanken på samarbete å arbetsplatserna och följa utvecklingen på området
— har avgivit tryckta rapporter den 2 oktober 1930 och den 15 juli
1931.
1927 års arbetsfredssakkunnigas arbete har, enligt uppgift i riksdagsberättelserna,
väsentligen bestått i att följa en av socialstyrelsen, enligt uppdrag
av Kungl. Maj :t den 13 januari 1928, verkställd utredning rörande anställnings-
och avlöningsförhållanden för lägre personal i allmän tjänst.
Nämnda utredning avslutades under år 1931 och föreligger i tryck (Sveriges
officiella statistik, Socialstatistik, september 1931). I skrivelse den 12 december
1932 till chefen för socialdepartementet anförde sedermera de sakkunniga,
bland annat, att avtalsförhållandena vid statens och kommunernas
företag utvecklats i den riktning, som det givna utredningsuppdraget väsentligen
åsyftat, samt att en fortsatt utredning efter de linjer, vilka främst skulle
vara vägledande för de sakkunniga, icke syntes ägnad att medföra ytterligare
positiva resultat. De sakkunniga hemställde därför att bliva entledigade
från det dem meddelade uppdraget. Genom beslut den 17 december 1932 återkallade
chefen för socialdepartementet de sakkunnigas uppdrag.
Här må omnämnas, att bestämmelser rörande medling i tvister mellan arbetsgivare
och arbetare återfinnas i lagen den 28 maj 1920 örn medling i arbetstvister.
I en annan lag av samma dag finnas stadganden om särskilda
skiljedomare i arbetstvister.
Vid 1934 urs riksdag väcktes tio motioner angående lagstiftning till arbetsfredens
bevarande med mera (1:148 av herr Hamrin m. fl., 1:149 av herr
Nilsson, Petrus, m. fl., 1:154 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.,
1:241 och 1:242, båda av herr Löfgren, 11:287 av herr Jeppsson m. fl.,
11:289 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl., 11:340 av herr Lindman m. fl.
samt 11:496 och 11:497, båda av herr Carleson under instämmande av tre
andra av andra kammarens ledamöter).
I nämnda motioner berördes en mängd till arbetsfredsfrågan hörande spörsmål,
främst rörande obligatorisk skiljedom och obligatorisk medling i vissa
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
fall, angående själva medlingsförfarandet, om regler angående varsel och förfarandet
i övrigt vid igångsättandet av arbetsinställelse, rörande rättslig reglering
av arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga sammanslutningar, örn åtgärder
för förebyggande av samhällsfarliga arbetskonflikter samt angående
en beredskapslagstiftning.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet. En sammanfattning av de
i motionerna framställda yrkandena lämnades i utskottets utlåtande nr 51,
sid. 6—8, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.
I sitt nämnda utlåtande anförde utskottet:
Såsom av den föregående redogörelsen framgår hava i fråga örn intressetvister
på arbetsmarknadens område andra lagstiftningsåtgärder i vårt land
icke vidtagits än de, som innefattas i lagarna örn medling i arbetstvister och
örn särskilda skiljedomare i arbetstvister. På sätt i flertalet av förevarande
motioner framhållits synas emellertid skäl tala för att den tidigare påbörjade
utredningen rörande ytterligare åtgärder till arbetsfredens främjande, vilken,
såvitt angår intressetvister, i stort sett icke fortsatts sedan år 1927, ånyo upptages.
En fråga, som vid återupptagande av nyssberörda utredningsarbete torde
påkalla särskild uppmärksamhet, rör den rättsliga regleringen av arbetsgivarnas
och arbetarnas fackliga sammanslutningar. Ehuru det icke kan förnekas,
att mellan arbetsgivare och arbetare finnas vissa ofrånkomliga intressemotsatser
i fråga örn arbetslöner och andra arbetsvillkor, bör dock erinras, att
deras organisationer ofta vid inbördes förhandlingar ernått en utjämning av
motsättningar på fredlig väg. Att arbetsgivares och arbetares fackliga föreningsväsen
ej rättsligen utbildats har dock framstått som en kännbar brist
i vår lagstiftning. Med hänsyn till den starka utveckling, som under de senare
åren de fackliga sammanslutningarna undergått och den ökade betydelse desamma
i skilda avseenden erhållit, torde frågan örn deras reglerande i lag böra
upptagas till en allsidig utredning. Visserligen har ej en allmän lagstiftning
angående ideella föreningar kommit till stånd, men en utredning, inskränkt
till att avse de fackliga sammanslutningarna, torde ej med nödvändighet
föranleda en lagstiftning, som samtidigt utsträckes till det här angivna
området i dess helhet.
Vid en utredning rörande den rättsliga regleringen av de fackliga sammanslutningar,
varom här är fråga, torde böra upptagas, bland annat, frågorna om
villkoren för inträde i eller utträde ur dylik förening, örn medlems rösträtt och
örn formerna för besluts fattande. I sistnämnda hänseende torde böra övervägas
på vad sätt gränser lämpligen må kunna uppdragas mellan de befogenheter,
som tillkomma å ena sidan föreningens styrelse och å andra sidan dess
medlemmar. Därutinnan torde ock böra undersökas, i vilken omfattning föreningsmedlemmarnas
beslutanderätt må kunna uppdragas åt vissa särskilt utsedda
medlemmar; det må här erinras örn den bestämmelse, som i sådant syfte
genom lag den 23 mars 1928 upptogs i lagen örn ekonomiska föreningar
(39 a §).
I några av de förevarande motionerna ha, i syfte att förhindra mera omfattande
arbetskonflikter med därav för samhället i dess helhet menliga verkningar,
föreslagits lagstiftningsåtgärder av i vissa fall djupt ingripande art;
särskilt må nämnas förslaget örn obligatorisk skiljedom. Här skall allenast
framhållas att — därest, på sätt förordats i motionerna 1:242 och 11:497,
en beredskapslagstiftning kommer till stånd — lagbestämmelser av nyssberörd
art allenast undantagsvis torde få tillämpning.
I fråga örn en sådan beredskapslagstiftning, för vars åvägabringande starka
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
7
skäl lära kunna anföras, synes det vara en oeftergivlig fordran, att densamma
kan bringas i tillämpning endast under tydligt avgränsade förutsättningar.
En lag i ämnet synes böra hava karaktär av s. k. fullmaktslag, med^stöd
av vilken Konungen äger att med avseende å viss arbetskonflikt av svårare
beskaffenhet meddela de bestämmelser, som i lagen angivas. Vid utredningen
rörande innehållet i en sådan lag.synes böra övervägas, örn och i vilken utsträckning
däri böra ingå föreskrifter örn obligatoriskt skiljedomsförfarande.
Det torde ligga i sakens natur, att där obligatorisk skiljedom kan förekomma
förhandlingar inledas mellan parterna i syfte att på sådan väg få den
uppkomna konflikten bilagd. För dylikt fall lärer det emellertid vara av
vikt, att förlikningsförhandlingarna försiggå under former, som äro ägnade
att i största utsträckning underlätta ett gynnsamt förlopp av förhandlingarna.
Ett stadgande örn obligatoriskt skiljedomsförfarande synes därför böra förutsätta
särskilda regler örn medling.
Vad angår föreskrift örn varseltid och regler i övrigt för förfarande! vid
igångsättande av arbetsinställelse — i den mån dessa regler ej falla inom den i
det föregående förordade föreningslagstiftningen — får utskottet erinra örn
deri utredning rörande frågan örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflitter
jämte därmed sammanhängande spörsmål, som ägt rum sedan professorn
Ragnar Bergendal framlagt resultatet av en av honom på ^offentligt uppdrag
verkställd utredning rörande nämnda ämne (se utskottets utlåtande nr 47/1934).
Vid sagda utredning har ifrågavarande spörsmål beaktats. Att detsamma,
som självfallet äger stor betydelse jämväl utanför området för en lagstiftning
örn skydd för tredje man, bör komma under övervägande även i nu förevarande
sammanhang, torde få anses ställt utom tvivel.
Med avseende å hela det vittutseende lagstiftningsproblem, varom här är
fråga, tillåter sig utskottet slutligen upprepa vad riksdagen, på utskottets
hemställan, anförde i skrivelse till Konungen den 30 april 1926 (nr 167), i
vilken äskades åtgärder till främjande av arbetsfreden utöver vad då vidtagits.
Efter en antydan om de skilda ståndpunkter, som kunde intagas å arbetsgivar-
och arbetarsidan, heter det i denna skrivelse: »Även örn en viss. hänsyn
vid lagstiftningens utformande synes böra tagas till åskådningarna inom de
åsyftade grupperna, torde de meningsskiljaktigheter dem emellan, som äro att
befara, icke böra tillmätas sådan betydelse, att de föranleda, att tanken på
ytterligare lagstiftning övergives. Man får nämligen icke förglömma, °att den
föreliggande lagstiftningsfrågan icke endast gäller. reglerandet av förhållandet
mellan två stridande parter utan att den jämväl i sig innesluter ett problem
av stor samhällelig vikt.» .
Med hänsyn till den stora betydelsen av den utredning, som utskottet således
förordar, lärer det kunna förväntas, att densamma bedrives med erforderlig
skyndsamhet.
Utskottet hemställde, bland annat, att riksdagen i anledning av de tio motionerna
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
föranstalta om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder
på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i syfte att
rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och
att främja arbetsfreden, samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Herrar Sigfrid Hansson och Magnusson i Kalmar avgavo särskilt yttrande
till utskottets utlåtande. — Reservation anmäldes av herrar Norman, Forslund,
Olovson i Västerås, Hansson i Trollhättan och Lindberg i Stockholm, vil
-
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
ka hemställde, att motionerna icke matte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (första kammaren med 78 röster mot
35, andra kammaren utan votering). — Riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t
(nr 373) avläts den 11 juni 1934.
I förevarande sammanhang må omnämnas, att 1934 års riksdag på förslag
av andra lagutskottet (utlåtande nr 47) i anledning av åtta motioner (I: 150
av herr Nilsson, Petrus, m. fl., 1:151—153 av herr Johansson, Johan Bernhard,
m. fl., 11:290 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl. samt 11:337_339
av herr Lindman m. fl.) i skrivelse (nr 370) till Kungl. Majit anhöll, att
Kungl. Maj :t, med beaktande av vad utskottet i sitt utlåtande anfört, ville för
riksdagen framlägga förslag till lag örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter
samt vid ekonomiska konflikter på hyresmarknaden och inom näringslivet
i övrigt. I anledning av denna riksdagens skrivelse har Kungl.
Majit till innevarande års riksdag framlagt propositionerna nr 31—33 samt
54 med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder med mera.
Vidare må omnämnas, att 1934 års riksdag på förslag av andra lagutskottet
(utlåtande nr 52) i anledning av fyra motioner (1:148 av herr Hamrin
m. fl., I: 243 av herr Gustafson, Fritiof, m. fl., II: 287 av herr Jeppsson m. fl.
samt II: 299 av herr Lundqvist m. fl.) i skrivelse (nr 410) till Kungl. Majit
anhöll, att Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig och förutsättningslös
utredning angående fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning
till politiska partier samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. — Enligt vad utskottet inhämtat huva’ i anledning
av denna skrivelse vissa förberedande utredningar verkställts. Ärendet
är fortfarande beroende pa Kungl. Maj :ts prövning.
Den 31 december 1934 anmälde chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, i statsrådet riksdagens ovannämnda skrivelse nr 373/1934. Statsministern,
excellensen Hansson, anförde därvid till statsrådsprotokollet:
Problemet om tryggande av arbetsfreden har under de sista årtiondena ofta
.sysselsatt de svenska statsmakterna. Redan 1899 års riksdag avlät en skrivelse
till Kungl. Majit med anhållan om utredning och eventuella förslag angående
inrättande av förliknings- och skiljenämnder i intressetvister mellan
arbetsgivare och arbetare, vilket initiativ sedermera ledde till 1906 års lag angående
medling’ i arbetstvister. Under den följande tiden inriktades utrednmgsarbetet
särskilt pa fragan örn avtalslagstiftning och överhuvud på reglelinf
av rättstvister. Därjämte framträdde snart nog behovet av revision av
feohngsiagen, vilket spörsmål framför allt berörde intressetvisterna. Efter
1909 ars stora arbetskonflikter underställde Kungl. Majit 1910 års riksdag ett
omfattande lagkomplex i dessa ämnen, men förslagen blevo ej av riksdagen
antagna. Samma öde rönte de i vissa hänseenden utvidgade förslag, som
framlades av regeringen vid 1911 års riksdag. Jämväl frågan örn lagstiftning
angående ideella föreningar, till vilka de fackliga organisationerna höra, bragtes
under nämnda riksdagars prövning utan att leda till positivt resultat. När
sedermera på Kungl. Majits uppdrag socialstyrelsen verkställde förnyad utredning
rörande arbetsfredens problem, blev resultatet (1916) ett förslag till
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
9
»lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred», vilket var i stort sett begränsat
till å ena sidan regler om avtal och handläggning av rättstvister, å
andra sidan reviderade bestämmelser om förlikningsväsendet. Förslaget blev
endast delvis och i ändrad form genomfört, då 1920 års riksdag antog Kungl.
Maj:ts förslag örn ny medlingslag och örn lagar angående inrättandet av en
central skiljenämnd samt av lokala skiljedomare för vissa arbetstvister (rättstvister).
Under 1920-talet hava vid upprepade tillfällen arbetsfredens problem behandlats
i riksdagen och på regeringens föranstaltande gjorts till föremål för
utredningar. Angående rättstvister har lagstiftning kommit till stånd genom
1928 års lagar örn kollektivavtal och arbetsdomstol. Vidare har ett lagförslag
utarbetats angående förbud mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, och
mot vissa stridsåtgärder med speciellt syfte, riktade mot andra parten, vilket
förslag den 2 sistlidne november av Kungl. Majit remitterats till lagrådet för
granskning. I övrigt ha riksdagens skrivelser och verkställda utredningar ej
lett till positiva resultat.
Riksdagens under det senaste årtiondet avlåtna skrivelser innehålla icke något
samlat program för arbetsfredsproblemets lösande. De positiva uppslag,
som framkommit i enskilda motioner, avse i huvudsak följande: förstärkning
av medlingsförfarandet genom påbud om obligatorisk medling vid s. k. samhällsfarliga
konflikter och vid sådana konflikter, vari stat eller kommun är
part; förbud mot sistnämnda grupper av arbetskonflikter jämte obligatorisk
skiljedom; beredskapslagstiftning, innefattande fullmakt för Kungl. Maj :t att
under utomordentliga förhållanden utfärda förbud mot arbetsstrider; legal reglering
av vissa blockader; bestämmelser på föreningsrättslagstiftningens område,
avsedda bland annat att skapa ökade garantier för att avgörandet angående
arbetsstrider sker efter moget övervägande och under betryggande former.
Riksdagen har vid olika tillfällen understrukit, att problemet örn arbetsfreden
icke endast har betydelse för de stridande parterna utan ock är av stor
samhällelig vikt. överhuvud måste samhällets ingripanden motiveras icke
blott av en önskan att hålla de ekonomiska striderna inom vissa legala gränser,
utan framför allt därav att överhuvud viktiga allmänna intressen äventyras
genom dessa konflikter. Härav följer också, att hänsynen till parterna
icke kan bli ensamt avgörande för de samhälleliga åtgärderna eller för dessas
art och omfattning.
Därest lagstiftningen på ett område som detta skall mottagas med tillit
och förtroende inom de vidsträcktaste kretsar av vårt folk, är det emellertid
av stor vikt, att förberedandet och genomförandet sker under medverkan av de
närmast berörda parterna. Vid behandlingen av frågor rörande arbetsfredens
tryggande ha städse starka motsättningar framträtt och även den begränsade
lagstiftning, som kommit till stånd, har kunnat genomföras endast under allvarliga
meningsbrytningar och strider. Av stora samhällsgrupper ha redan
vidtagna och ännu mera ytterligare ifrågasatta åtgärder uppfattats såsom ensidigt
riktade mot dem i avsikt att försvåra och omintetgöra deras strävanden
att genom organisation tillvarataga sina intressen. Den irritation, som uppkommit,
står hindrande i vägen för en handläggning av berörda frågor i den
anda av samförstånd, som hör en demokratisk samhällsordning till. Det är av
största betydelse för striivandet efter bättre förhållanden, att motsättningarna
kunna mildras och grunderna för misstro och irritation undanröjas. Resultatet
kan eljest bliva, att lagstiftningen långt ifrån att främja samhällsfreden i stället
leder till skärpning av motsättningarna och till mera ondartade stridsformer.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Det synes mig ur dessa synpunkter angeläget, att förevarande spörsmål upptages
i hela dess vidd och att man från början söker klargöra såväl de allmänna
utgångspunkterna för en lagstiftning som också de mål, man ytterst syftar
mot. Det är av vikt, att redan planläggningen av åtgärderna framstår såsom
fullkomligt opartisk och syftande till en rättvis avvägning mellan olika berättigade
intressen.
Väl har man från riksdagens sida icke ifrågasatt att åvägabringa arbetsfred
genom allmänt förbud i lag mot de talrikaste och ur ekonomisk synpunkt
viktigaste arbetsstriderna, nämligen de som ha karaktären av intressetvister
och som vanligen röra sig om innehållet i blivande avtal. Men det är uppenbarligen
icke fråga örn ingripanden enbart på de rena rättstvisternas område.
Det ligger i själva sakens natur, att syftet måste vara icke blott att skapa
vissa legala former för parternas förhandlingar och strider. Hur viktigt det
än är, att oundvikliga strider hållas inom ramen för vad allmän rättskänsla
bjuder, är uppenbarligen det stora samhälleliga intresse, som här anmäler sig,
att motverka störningar i det ekonomiska livet samt att trygga produktionens
normala gång och en jämn folkförsörjning. Detta problem kommer att kvarstå
även efter ytterligare partiell lagstiftning till arbetsfredens tryggande och
måste angripas från vidare utgångspunkter än hittills. Tidpunkten synes mig
nu vara inne att göra detta.
Det är heller icke numera blott förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare,
som giver anledning till kollektiva intressemotsättningar. Det fackliga
organisationsväsendet har utbrett sig till andra samhällsgrupper. Jag erinrar
om de sammanslutningar bland jordbrukarna, bland hyresgäster och fastighetsägare
och bland olika tjänstemannagrupper, vilka under senare år bildats
med uppgift att tillvarataga medlemmarnas intressen vid ekonomiska tvister.
Skall en reglering ske av de ekonomiska intressemotsättningarna, kan lagstiftningen
knappast begränsas till att avse endast förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare. Under behandlingen av frågan örn skydd för tredje mans
neutralitet i ekonomiska konflikter har ock vidsträckt anslutning vunnits för
den uppfattningen, att samhällets reglering bör allsidigt och opartiskt avse
ekonomiska stridsåtgärder på alla områden.
Av vad jag anfört framgår, att enligt min mening frågan örn arbetsfredens
tryggande icke längre kan behandlas såsom ett självständigt spörsmål, fristående
från andra problem angående ingripande från samhällets sida på vissa
områden av det ekonomiska livet.
Från de utgångspunkter jag här hävdat, synes det rimligt och riktigt, att
statsmakterna, örn de anse sig böra förhindra eller begränsa möjligheten för
vissa samhällsgrupper att genom samfällt uppträdande vid ekonomiska motsättningar
tillgodose sina intressen, också böra bereda dessa grupper nödigt
och rättmätigt stöd gentemot andra måhända övermäktiga intressen. Härmed
vidgar sig alltså problemet till att omfatta en rad av betydelsefulla spörsmål
rörande anställningsförhållanden och arbetsvillkor inom näringslivet samt
angående inskränkningar i den enskilde ägarens bestämmanderätt över sitt
företag och de där anställdas öde. Då dessutom den enskilde ägaren ofta ser
sin handlingsfrihet i hög grad beskuren genom kreditgivande bankers inflytande,
bör uppmärksamhet även i detta sammanhang ägnas åt frågan örn begränsning
av detta inflytande, när det kommer i strid med viktiga samhällsintressen.
Arten och omfånget av de åtgärder från samhällets sida, som böra övervägas
i samband med spörsmålet örn begränsningar i vissa samhällsgruppers
organisatoriska rörelsefrihet, bör klargöras genom en objektiv undersökning.
Det är ingalunda helt nya frågor, som här anmäla sig. Såväl spörsmålet örn
fastställande under statens medverkan av vissa löner som frågan örn indu
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
11
striell demokrati lia varit föremål för allmänna undersökningar. Frågan örn
tryggare anställnings- och arbetsförhållanden för tjänstemän i enskild tjänst
är för närvarande under behandling av på officiell väg tillsatta sakkunniga.
Hos samma sakkunniga vilar också ett förslag berörande frågan örn åtgärder
från enskilda företagares sida för understödjande av hos dem anställda arbetare
på ålderdomen. I arbetarorganisationernas strävanden har från början ingått
att söka uppnå tryggare anställningsförhållanden, i första hand garantier
mot godtyckliga avskedanden. De senaste årens starka rationaliseringssträvanden
lia aktualiserat frågan örn de överflödiggjorda arbetarnas försörjning,
som är en fråga icke blott för dessa arbetare själva utan också i hög grad för
staten och de kommuner, vilka få på sig överflyttat ansvaret för de utrationaliserade
och deras familjer. I detta sammanhang böra också beaktas de svårigheter
för enskilda och samhällen, som uppkomma, om vid igångsättande av
nya företag eller större utvidgningar av äldre sådana icke nödig hänsyn tages
till möjligheterna för verksamhetens fortbestånd och för de anställdas mera
varaktiga sysselsättning.
Även frågan örn statens och kommunernas ställning till i deras tjänst anställda
påkallar uppmärksamhet i detta sammanhang.. På vissa områden ha
staten och kommunerna ordnat personalens anställningsförhållanden enligt
andra grundsatser än de för de enskilda företagen vanliga. Där tjänstemannaställning
tillkommer de anställda, äro arbetsinställelser förbjudna. Men
även då stat eller kommun uppträder såsom arbetsgivare, sker det för närvarande
ofta i sådana former och med sådana riktlinjer för verksamheten, att
arbetarnas ställning icke avsevärt avviker från deras ställning, inom de privata
företagen. Beaktande bör skänkas även dessa områden vid den tillämnade
undersökningen.
Redan inledningsvis har jag redovisat de positiva uppslag till arbetsfredslagstiftningens
utbyggande, som framkommit. Lika litet som i fråga om de
spörsmål, vilka här ställts i sammanhang med arbetsfredslagstiftningen, anser
jag anledning föreligga att nu ingå på någon närmare granskning av dessa
uppslag. Rätta tidpunkten härför inträder, då direktiv, skola^ givas för de
särskilda utredningar, vilka enligt mitt förmenande böra ingå såsom delar ay
en undersökning av problemet i hela dess vidd. Denna undersökning måste bli
mycket omfattande. Det är emellertid önskvärt, att den kan genomföras med
största möjliga skyndsamhet, vilket icke torde vara möjligt annat än genom en
fördelning av arbetsuppgifterna på mindre grupper av sakkunniga, lämpligen
sammanhållna genom en gemensam ordförande eller en mindre delegation.
Ett förberedande arbete bör kunna anförtros åt en starkt begränsad krets
av sakkunniga. Dessa torde böra på basis av redan föreliggande material och
efter inhämtande av erfarenheter från utlandet av särskilt under senare , år
gjorda försök studera problemet och framlägga ett betänkande med de allmänna
slutsatser, till vilka de vid sina överläggningar kommit, samt därjämte förslag
rörande undersökningarnas fortsatta rationella bedrivande. Då ylet. är
önskvärt, att de sakkunniga erhålla tillfälle till överläggningar med på olika
områden verksamma enskilda personer och med representanter föyde viktigaste
organisationer, vilkas intressen skulle beröras av ingripanden från samhällets
sida. torde de sakkunniga bemyndigas att i förekommande fall utfärda inbjudan
till sådana överläggningar. Likaledes torde de sakkunniga bemyndigas
att inhämta utlåtanden och påkalla utredningar från ämbetsverk och myndigheter.
Till sakkunniga för verkställande av den av statsministern förordade förberedande
utredningen angående ingripanden från samhällets sida på vissa
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Utskottet.
områden av det ekonomiska livet utsåg Kungl. Maj :t därefter överståthållaren
T. Nothin, disponenten vid Åtvidabergs fabriker E. Ericsson samt ledamoten
av riksdagens andra kammare redaktören F. Severin. Nothin förordnades att
i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete.
Utredningsarbetet pågår.
I förevarande sammanhang må erinras örn att åtskilliga spörsmål, som tillhöra
området för det av Kungl. Maj :t den 31 december 1934 igångsatta utredningsarbetet,
i viss utsträckning upptagits till behandling i sammanhang
med spörsmålet rörande lagstiftning örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. Utskottet
får härutinnan hänvisa till sina vid innevarande års riksdag avgivna
utlåtanden nr 29 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med
förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, dels ock i ämnet väckta
motioner, ävensom nr 30 i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition nr 32
med förslag till lag angående tillägg till lagen den 28 maj 1920 örn medling
i arbetstvister, dels ock i ämnet väckta motioner.
Utskottet får vidare omnämna, att i två vid innevarande års riksdag väckta
motioner (1:254 av herr Nylander m. fl. och 11:438 av herr Sandström i
Sollefteå m. fl.) förslag framställts, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
anhålla örn skyndsam utredning och framläggande av förslag angående lagstiftning
örn yrkesföreningar. Nämnda motioner hava av utskottet behandlats i
utlåtande nr 37, vartill utskottet får hänvisa.
I anledning av vad statsministern framhållit i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 31 december 1934 vill utskottet icke bestrida, att det ur vissa
synpunkter kan anses lämpligt att undersöka, huruvida frågan örn arbetsfredens
tryggande står i sådant samband med åtskilliga andra problem angående
ingripande från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet,
att den icke helt kan lösas utan att nämnda samband blivit klarlagt.
På sätt framgår av statsministerns anförande har regeringen uppgjort ett
program för en mycket omfattande utredning i detta avseende. Regeringen har
därvid utgått ifrån, att, därest en lagstiftning på arbetsfredens område skall
mottagas med tillit och förtroende inom de vidsträcktaste kretsar av vårt folk,
det är av vikt, att förberedandet och genomförandet sker under medverkan av
de närmast berörda parterna. Vidare måste, såsom statsministern framhållit,
redan planläggningen av åtgärderna framstå såsom fullkomligt opartisk och
syftande till en rättvis avvägning mellan olika berättigade intressen.
Mot en förutsättningslös utredning, varigenom möjlighet skulle beredas att
överblicka det komplex av olika spörsmål, som statsministern berört i sitt anförande
och vilka stå i ett närmare eller mera avlägset sammanhang med varandra,
finner utskottet ej anledning att i och för sig göra någon invändning.
Utskottet vill emellertid härvid framhålla, att en dylik utredning givetvis
bör anordnas på ett sådant sätt, att därvid icke anses, att de särskilda spörsmålen
böra var för sig i detalj utredas för att deras inbördes sammanhang
klart skall komma till synes, samt att lösningen av särskilda mera trängande
spörsmål icke fördröjes.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
13
Flera till arbetsfredsfrågan hörande problem hava, sedan riksdagen förra året
hos Kungl. Maj:t anhöll om utredning i ämnet, blivit föremål för behandling,
som givit bland annat det resultatet, att i samband med lagstiftning örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder av regeringen för riksdagen framlagts förslag
till bestämmelser av betydelse för arbetsfredsfrågan, bland annat örn
s. k. skyddsarbete, örn varseltid vid igångsättandet av vissa stridsåtgärder
ävensom därom, att i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock
mellan parter i andra ekonomiska förhållanden föreningsrätten å ömse sidor
skall lämnas okränkt. Det förslag till lagstiftning rörande regler örn behörighet
för vissa föreningar att vidtaga vissa kollektiva stridsåtgärder, som nu
är under riksdagens prövning, äger även betydelse för frågan örn arbetsfreden.
Utskottet förväntar emellertid, att jämväl övriga spörsmål rörande arbetsfredens
tryggande, vilka utskottet i sitt förra året avgivna, av riksdagen godkända
utlåtande nr 51 upptog till behandling, utredas i sådan ordning, att
förslag till åtgärder kunna utan tidsutdräkt föreläggas riksdagen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av de förevarande motionerna I:
179, 1:253 och 11:439, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att det pågående utredningsarbetet beträffande arbetsfredsfrågan
bedrives i sådan ordning, att förslag angående
de spörsmål, örn vilkas utredning riksdagen år 1934 gjort
framställning, måtte kunna föreläggas riksdagen utan det
dröjsmål, som skulle medföras av ett avvaktande av utredningens
slutförande i övriga med sistnämnda spörsmål sammanförda
frågor.
Stockholm den 24 maj 1935.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Bagge, Sigfrid Hansson, Norman,
Karl Bodin*, Forslund och Carlström;
från andra kammaren: herrar Österström, Magnusson i Kalmar, Hage, Olovson
i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Holmström*, Gardell i Gahns och Sandström
i Sollefteå*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Reservationer:
1) av herrar Österström, Bagge, Karl Bodin, Carlström, Holmström och
Sandström i Sollefteå,
vilka biträtt utskottets hemställan men ansett, att utskottet därför bort anföra
följande motivering:
»På sätt framgår av statsministerns anförande till statsrådsprotokollet den
31 december 1934 har regeringen uppgjort ett program för en mycket omfattande
utredning, i vilken utredning innefattas jämväl det i förberörda motioner
avhandlade spörsmål. Örn en lagstiftning på arbetsfredens område skall mottagas
med tillit och förtroende inom de vidsträcktaste kretsar av vårt folk, är
det otvivelaktigt av vikt att, såsom statsministern också framhållit i det ovan
omnämnda anförandet, förberedandet och genomförandet sker under medverkan
av de närmast berörda parterna. Vidare måste redan planläggningen av
åtgärderna framstå såsom fullkomligt opartisk och syftande till en rättvis avvägning
mellan olika berättigade intressen.
Det sålunda igångsatta utredningsarbetet skall enligt statsministerns förklaring
emellertid omfatta ett stort antal synnerligen svårlösta och djupt ingripande
spörsmål. Redan av denna anledning måste utredningen komma att kräva
en avsevärd tid, under vilken de speciella arbetsfredsfrågorna skulle få vänta
på sin lösning. Ett sådant dröjsmål är ägnat att ingiva allvarliga bekymmer.
Utskottet förväntar därför, att spörsmålen rörande arbetsfredens tryggande,
vilka utskottet i sitt förra året avgivna, av riksdagen godkända utlåtande
nr 51 upptog till behandling, utredas i sådan ordning, att förslag till åtgärder
kunna utan tidsutdräkt föreläggas riksdagen.»;
2) av herrar Sigfrid Hansson, Norman, Forslund, Magnusson i Kalmar,
Hage, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken.
Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
351871
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1935:300 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till arbetsfredens främjande m. m. a1 i texten