Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om yrkesföreningar. Andra lagutskottet kar till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 254 av herr Nylander m. fl., samt motionen i andra kammaren nr 438 av herr Sandström i Sollefteå m. fl.
1935-05-29 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1935:37, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om yrkesföreningar. Andra lagutskottet kar till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 254 av herr Nylander m. fl., samt motionen i andra kammaren nr 438 av herr Sandström i Sollefteå m. fl.
Dokumentets text
Andra laautskottets utlåtande Nr 87.
1
Nr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1935 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
yrkesföreningar.
Andra lagutskottet kar till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första
kammaren nr 254 av herr Nylander m. fl., samt motionen i andra kammaren
nr 438 av herr Sandström i Sollefteå m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har föreslagits, att riksdagen i huvudsaklig
överensstämmelse med av motionärerna utvecklade synpunkter måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning och framläggande av förslag
angående lagstiftning örn yrkesföreningar.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt förslag, får
utskottet hänvisa till motionerna.
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
hegart yttrande av socialstyrelsen och kommerskollegium. Utskottet har
därjämte lämnat svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige,
Sveriges industriförbund, järnhandlareorganisationens garantiförening,
riksförbundet landsbygdens folk, de anställdas centralorganisation, svenska
brukstjänstemannaföreningen och svenska kontoristföreningarnas riksförbund
tillfälle att avgiva yttrande över motionerna. Yttranden hava inkommit från
samtliga nämnda myndigheter och organisationer med undantag av Sveriges
industriförbund och finnas såsom bilagor A—I fogade vid detta utlåtande.
Utskottet tillåter sig att hänvisa till yttrandenas innehåll.
I vårt land är föreningsväsendet endast i vissa avseenden underkastat rättslig
reglering. Av den lagstiftning på detta område, som förefinnes, må nämnas
lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar, lagen den 29 juni 1912
örn understödsföreningar, lagen den 18 juni 1915 innefattande vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit, förordningen den 3 juli 1930 om
jordbrukets kreditkassor, lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar,
förordningen den 3 augusti 1929 örn Svenska bostadskreditkassan och örn bostadskreditföreningar,
förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola
till efterrättelse lända, förordningen den 5 juni 1909 angående grunderna för
stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet, lagen den 18 juni 1925
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom, lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 37.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt förordningen den 18
juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.
De mångfaldiga grupper av föreningar, som verka för andra syften än medlemmarnas
ekonomiska intresse (såsom för uppbyggelse, välgörenhet, forskning,
sällskaplig underhållning m. m.) eller vilkas verksamhet, örn ock ytterst
riktad på ekonomiska intressen, dock icke omedelbart är av ekonomisk natur
(fackföreningar m. fl.) — samtliga benämnda »ideella föreningar» — sakna
reglering i lag. Emellertid hava de i rättspraxis tillerkänts rättssubjektivitet,
d. v. s. förmåga att förvärva rättigheter och ikläda sig förpliktelser ävensom
kära och svara inför domstol, under förutsättning att de ha stadgar, som innefatta
bestämmelser örn, bland annat, huru beslut skall åstadkommas, samt att
styrelse finnes utsedd.
Erågan om reglering av de ideella föreningarnas rättsliga ställning har vid
olika tillfällen varit föremål för överväganden.
I skrivelse till Kungl. Maj :t anhöll 1899 års riksdag, att Kungl. Maj :t måtte
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, varigenom
den rättsliga ställning, som kunde prövas böra tillerkännas annan förening
än sådan, som hade ekonomisk verksamhet till sin uppgift, måtte lämpligen
regleras.
Sedan Kungl. Maj:t den 29 november 1901 uppdragit åt särskilda kommitterade
—- 1901 års förening skommitté ■— att utarbeta förslag till, bland annat,
lagbestämmelser i det av riksdagen i nyssnämnda skrivelse angivna hänseendet,
avgav föreningskommittén den 21 december 1903 betänkande med förslag
till lag örn registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet. Förslaget
var i huvudsak byggt på då gällande lag den 28 juni 1895 örn registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet.
över 1903 års förslag inhämtades yttranden från Överståthållarämbetet och
samtliga Konungens befallningshavande, varefter detsamma överarbetades inom
justitiedepartementet.
Sedan högsta domstolen den 28 november 1907 avgivit utlåtande över 1903
års förslag samt kort därefter — den 5 februari 1908 — 1905 års aktiebolagskommitté
avgivit betänkande med däri jämväl upptaget förslag till lag örn
föreningar för ekonomisk verksamhet, utarbetades inom justitiedepartementet
ett förslag till lag örn föreningar, omfattande båda de olika slagen av föreningar,
vilka särskildes med de benämningar, som syntes ha vunnit burskap i
allmänna språkbruket, nämligen »ekonomiska föreningar» och »ideella föreningar».
Över sistnämnda förslag avgav lagrådet utlåtande den 31 december 1909,
varefter förslaget i delvis omarbetat skick förelädes 1910 års riksdag (propositionen
nr 83). Förslaget, som tillstyrktes av lagutskottets majoritet (utlåtande
nr 50), antogs med några mindre ändringar av första kammaren men avslogs
av andra kammaren, som emellertid för sin del beslöt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla örn utarbetande och framläggande för
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 3
riksdagen av förslag till lagstiftning särskilt för ekonomiska och särskilt för
ideella föreningar.
Inom justitiedepartementet utarbetades därefter förslag till lag örn ideella
föreningar, vilket, sedan lagrådet yttrat sig över detsamma, framlades (i propositionen
nr 35) för 1911 års riksdag. Förslaget tillstyrktes med vissa ändringar
av lagutskottet (utlåtande nr 46) och antogs därefter av första kammaren
men avslogs av andra kammaren samt hade sålunda förfallit. Andra
kammaren beslöt emellertid för sin del, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla örn utarbetande av nytt förslag till lag örn ideella föreningar.
Den 15 december 1916 tillkallades särskild sakkunnig för att inom justitiedepartementet
biträda vid utarbetandet av förslag i ämnet. Den sakkunnige
överlämnade den 30 november 1919 betänkande, innefattande utkast till
lag örn ideella föreningar med tillhörande motivering.
Frågan örn legislativ reglering av de ideella föreningarna har jämväl efter
1919 varit föremål för intresse i olika sammanhang. Till nämnda fråga hörande
spörsmål hava sålunda berörts, bland annat, i ett av kommittén för behandling
av den industriella demokratiens problem år 1923 avgivet betänkande
med förslag till lag örn driftsnämnder (statens offentliga utredningar
1923:29) och vid de utredningar, som verkställts av år 1926 tillsatta särskilda
sakkunniga — den s. k. arbetsfredsdelegationen ■— för frågan örn ytterligare
åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden. Vidare berördes
hithörande spörsmål i ett av professorn Ragnar Bergendal den 30 november
1933 avlämnat betänkande med utredning angående tredje mans rätt till
neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål (statens
offentliga utredningar 1933:36) samt i ett av en inom socialdepartementet
tillsatt kommission — den s. k. trettonmannakommissionen — den 4
maj 1934 avgivet betänkande med förslag till lag angående vissa ekonomiska
stridsåtgärder m. m. (statens offentliga utredningar 1934:16). Beträffande
sist omförmälda spörsmål har Kungl. Maj :t i proposition nr 31 framlagt förslag
till årets riksdag, vilka förslag behandlats av utskottet i utlåtande nr 29.
I detta sammanhang må omnämnas, att 1934 års riksdag på förslag av
andra lagutskottet (utlåtande nr 51; reservation av herr Norman jämte fyra
andra ledamöter) i skrivelse (nr 373) till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl.
Maj:! ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande
de åtgärder på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas
i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga
föreningsväsen och att främja arbetsfreden, samt utan tidsutdräkt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I anledning
av denna riksdagens skrivelse har regeringen, efter att hava framlagt
ett program för en mycket omfattande utredning rörande lagstiftning till arbetsfredens
tryggande och därmed sammanhängande spörsmål, den 31 de
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.
cember 1934 förordnat tre sakkunniga för att verkställa utredning angående
ingripanden från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet.
I direktiven för de sakkunniga har framhållits, bland annat, att arten och
omfånget av de åtgärder från samhället sida, som borde övervägas i samband
med spörsmålet örn begränsningar i vissa samhällsgruppers organisatoriska
rörelsefrihet, borde klargöras genom en objektiv undersökning.
De ovannämnda tre sakkunniga borde, enligt direktiven, utföra ett förberedande
arbete, därvid de borde framlägga ett betänkande med de allmänna
slutsatser, till vilka de vid sina överläggningar kommit, samt därjämte förslag
rörande undersökningarnas fortsatta rationella bedrivande. — De sakkunnigas
utredningsarbete pågår.
Vissa spörsmål på föreningsrättens område torde komma att göras till föremål
för behandling av kommittén angående privatanställda, som har i uppdrag,
bland annat, att verkställa utredning och utarbeta förslag rörande frågan
örn rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vad
därmed äger samband. I direktiven för kommitténs arbete har framhållits,
bland annat, att frågorna örn förenings- och förhandlingsrätt vid kommitténs
utredningar borde bliva föremål för närmare övervägande. ■—- Kommitténs
utredningsarbete pågår.
I anledning av fyra motioner (1:148, 1:243, 11:287 och 11:299) beslöt
1934 års riksdag på förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 52; reservation
av herr Sigfrid Hansson jämte sex andra ledamöter) att i skrivelse (nr
410) till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig
och förutsättningslös utredning angående fackliga eller andra yrkesorganisationers
kollektiva anslutning till politiska partier samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Enligt vad utskottet inhämtat hava vissa förberedande undersökningar i
ämnet verkställts. Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Beträffande antalet ideella föreningar av olika slag i landet och deras medlemsantal
får utskottet lämna uppgifter angående undersökningar, som verkställts
med avseende å förhållandena åren 1910 och 1917. Några uppgifter för
senare år hava, enligt till utskottet meddelade upplysningar, icke blivit sammanställda.
År 1910 föranstaltade Kungl. Majit genom länsstyrelserna örn undersökning
i ämnet, varav framgick, att antalet ideella föreningar utgjorde 9,702
och antalet av deras medlemmar 1,130,645.
År 1919 publicerades en av socialstyrelsen verkställd undersökning rörande
de ideella föreningarna i Sverige år 1917 och deras ekonomiska förhållanden.
Med ledning av lämnade uppgifter beräknades antalet föreningar
till omkring 30,000 och antalet medlemmar i desamma till minst 2,500,000.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
5
I gällande svensk rätt förefinnes icke någon positiv reglering av de s. k. ideella
föreningarnas ställning. (Med hänsyn särskilt till den stora betydelse i
det nuvarande samhällslivet, som ideella föreningar av olika slag äga, synes
det utskottet vara av vikt, att grundläggande regler på förevarande område
icke saknas i lagstiftningen. Det måste nämligen, såsom socialstyrelsen i sitt
över nu förevarande motioner till utskottet avgivna yttrande anfört, anses vara
föga tillfredsställande, att så rent primära förhållanden med avseende å föreningarna
som, bland annat, rätten till inträde och utträde, formerna för besluts
fattande och disposition över en förenings tillgångar sakna stödet av
en lagstadgad rättsordning. Såsom framgår av den utredning, som utskottet
här ovan lämnat, och de yttranden, som avgivits till utskottet, hava också
tidigare vid skilda tillfällen uttryck givits åt den uppfattningen, att ett behov
av lagstiftning örn ideella föreningar föreligger.
Uti de nu förevarande motionerna har emellertid hemställts örn utredning
allenast rörande spörsmålet angående lagstiftning örn yrkesföreningar. Det
gäller sålunda endast en del av det lagstiftningskomplex, varom ovan i utskottets
yttrande varit fråga. Vissa sidor av frågan angående en lagstiftning
om yrkesföreningar torde visserligen ur olika synpunkter komma att beröras
på grund av redan meddelade utredningsuppdrag, men frågan härom torde
icke i nämnda ordning bliva föremål för enhetlig behandling. Innan åtgärder
kunna vidtagas för att tillgodose behovet av lagstiftning för ett visst
slag av ideella föreningar, torde för övrigt de allmänna grunderna för lagstiftning
på förevarande område böra vara utredda.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synes den särskilda frågan angående
lagstiftning om yrkesföreningar lämpligen böra ingå som ett led i en allmän
lagstiftning örn ideella föreningar. Utskottet föreslår därför, att sistnämnda
omfattande problem göres till föremål för utredning. Vid denna utredning
torde böra upptagas till prövning, huruvida speciella regler i vissa avseenden
kunna visa sig vara erforderliga för vissa ideella föreningar med särskilda
syften, t. ex. yrkesföreningar.
Utskottet får därför hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, 1:254
och II: 438, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Majit ville verkställa utredning och för riksdagen
framlägga förslag angående lagstiftning örn ideella föreningar,
vid vilken utredning bör beaktas frågan, huruvida särskilda
regler i vissa avseenden böra meddelas för några slag
av dylika föreningar, sådana som yrkesföreningar och andra
föreningar med särskilda syften.
Stockholm den 29 maj 1935.
Utskottet.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Bagge, Sigfrid Hansson, P.
Sandström*, Norman, Karl Bodin*, Knut Petersson och Forslund;
från andra kammaren: herrar Österström, Magnusson i Kalmar, Hage, Johanson
i Hallagården, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Holmström och
Sandström i Sollefteå*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Sigfrid Hansson, Norman, Forslund, Magnusson i Kalmar, Hage,
Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken,
vilka yrkat avslag å de föreliggande motionerna.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37; bilagor.
7
Socialstyrelsen.
Bilaga A.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 15 februari 1935 bar Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast den 18 mars 1935
överlämna yttrande över två inom riksdagen väckta likalydande motioner, nr
254 i första kammaren och nr 438 i andra kammaren, angående lagstiftning
örn yrkesföreningar. Med anledning härav får styrelsen anföra följande.
Ett omfattande och rikt förgrenat föreningsväsende är ett utmärkande drag
för det moderna samhällslivet, i vilket viktiga ekonomiska, politiska och kulturella
med flera funktioner pläga uppbäras av föreningarna, och har man till
tryggande av dessa funktioners samhällsnyttiga utövning i andra kulturländer
i stor utsträckning funnit sig föranlåten att genom lagstiftning reglera
föreningarnas organisation och verksamhet. I vårt land är föreningsväsendet
endast i ganska ringa mån underkastat lagstadgad reglering. Bland lagar,
som innebära sådan reglering, må nämnas lagen den 22 juni 1911 örn ekonomiska
föreningar, som avser sådana sammanslutningar, vilka åsyfta att medelst
en för gemensam räkning bedriven verksamhet främja medlemmarnas ekonomiska
intressen. Speciallagstiftning för vissa slag av ekonomiska föreningar
har sedermera tillkommit, exempelvis lagen den 18 juni 1915 örn centralkassor
för jordbrukskredit samt lagen den 25 april 1930 örn bostadsrättsföreningar.
Vidare må erinras örn lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar, vilken
avser föreningar, som, utan att driva affärsmässig försäkringsrörelse,
åsyfta att bereda medlem eller avliden medlems änka eller barn pension eller
ock begravningshjälp, sjukhjälp eller moderskapshjälp eller att idka annan
till personförsäkring hänförlig verksamhet.
Nämnas må också, att i näringsfrihetsförordningen §§ 13 och 14 beröras
föreningar av näringsidkare. De legala bestämmelserna örn dylika föreningar,
vilka närmast torde vara att anse såsom ideella, inskränka sig emellertid
till att lämna möjlighet för sådan förening att få antaget reglemente fastställt
av statlig myndighet.
Vad härefter beträffar föreningar, som fullfölja religiösa, filantropiska, politiska,
sociala, vetenskapliga, konstnärliga eller sällskapliga syften eller ^avse
vårdande av yrkesangelägenheter med mera ■— samtliga betecknade såsom
ideella föreningar — är deras ställning icke positivt reglerad i lag. Frågan
örn sådan reglering har emellertid vid olika tillfällen varit föremål för överväganden.
Erinras må sålunda, att särskilda kommitterade, den så kallade
föreningskommittén, i betänkande den 21 december 1903 framlade förslag till,
bland annat, lag örn registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet.
Detta förslag omarbetades därefter inom justitiedepartementet, varefter
detsamma blev föremål för utlåtande av högsta domstolen den 28 november
1907. I proposition nr 83 till 1910 års riksdag framlades sedermera förslag
till lag om föreningar, vilket förslag avsåg såväl ekonomiska som ideella föreningar.
Detta förslag vann emellertid icke riksdagens bifall. I proposition
nr 35 till 1911 års riksdag framlades ånyo lagförslag angående föreningar,
bland annat avseende en lag om ideella föreningar. Ej heller detta förslag
vann riksdagens godkännande.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37; bilagor.
Beträffande de synpunkter, som vid denna tidpunkt gjorde sig gällande rörande
behovet av laglig reglering av de ideella föreningarna, må hänvisas till
sistnämnda proposition, i vilken å sid. 128—130 anföres bland annat följande:
. »Såsom ^ utgångspunkt för deras uppfattning, som hålla före, att lagstiftning
å ifrågavarande område är obehövlig, kan angivas ett uttalande till högsta
domstolens protokoll för den 28 november 1907 vid granskning av ett till
högsta domstolen remitterat förslag till lag örn registrerade föreningar för
annan än ekonomisk verksamhet. En av högsta domstolens ledamöter anförde
da (k. prop. nr 83, 1910, sid. 69), att likasom man under tiden närmast före
tillkomsten av 1895 års lag örn registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
utan tvivel, med fullt fog —- ansett sig berättigad att, såframt en
ideell förening antagit stadgar av en viss fullständighet, tillerkänna föreningen
rättspersonlighet, det vill säga förmåga att förvärva rättigheter
och ikläda sig förpliktelser ävensom kära och svara inför domstol,
så måste en sådan förening även sedermera under nyss angivna förutsättning
betraktas såsom ett rättssubjekt. Ben tvekan härom, som stundom yppats,
syntes nämnda ledamot alldeles ogrundad och, såvitt han hade sig bekant, förese
ej heller, något domslut, där möjligheten av en ideell förenings rättspersonlighet
blivit förnekad av den högsta lagskipande myndigheten. Detta uttalande
biträddes av högsta domstolens övriga i lagförslagets granskning deltagande
ledamöter.
Då nu — menar man — de ideella föreningarnas rättskapacitet måste anses
fastslagen genom berörda auktoritativa uttalanden, och praxis även visat sig
villig att följa den sålunda givna anvisningen, samt vad av normer, som de
ideella föreningarna, behöva för sin verksamhet, kunna givas i deras stadgar,
så föreligger för de ideella föreningarna ej vidare något behov av lagstiftning.
o Häremot är emellertid till en början att erinra, att det — såsom inom lagrådet
uttalats (k. prop. nr 83, 1910, sid. 157) — otvivelaktigt är ett samhällsintresse,
att sådana föreningar, som skola i större omfattning träda i rättsförhållanden
till utomstående, inrättas och verka i enlighet med vissa av lagstiftningen
uppställda huvudprinciper. Sådant tryggas genom registreringen,
som ju avser icke blott att åstadkomma en tillförlitlig översikt över de fullmyndiga
föreningarna utan även en garanti för att deras stadgar innehålla
vissa såsom väsentliga ansedda bestämmelser. Principen är genomförd i fråga
örn andra sammanslutningar — bolag, ekonomiska föreningar, sjukkassor
m. fl. — och det lärer ej kunna angivas något skäl, varför de ideella föreningarna,
inlåta sig i rättshandel med utomstående, skulle i dessa hänseenden givas en
särställning.
Ur synpunkten av dessa, föreningars eget intresse synes det jämväl vara
önskvärt, att en utväg anvisas, varigenom de kunna vinna en obestridlig och
lätt kontrollerbar rättskapacitet. Ty det är att märka, att högsta domstolens
ovan berörda uttalande icke innefattar, att en ideell förening ovillkorligt och
under alla förhållanden är att anse som rättssubjekt. Därför erfordras ju,
att föreningen antagit stadgar av en viss fullständighet. Vill den träda i förbindelse
med utomstående, måste den även hava en behörig styrelse. Huruvida
dessa förutsättningar föreligga, måste nu bliva föremål för prövning i
varje, särskilt fall, och det synes mig otvivelaktigt, att tredje man, med vilken
föreningen kan vilja inlåta sig i rättshandel, ofta måste ställa sig tveksam inför
kravet på att han själv skall verkställa sådan prövning med risk att stå
rättslös mot föreningen, om han därvid begår ett misstag. Särskilt beträffande
fastighetsväsendet kan stadga och säkerhet icke vinnas, med mindre
som oeftergivligt krav uppställes, att den, som förvärvar, avyttrar eller med
inteckning belastar fastighet, äger oomtvistlig rättskapacitet. Att dock även
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37; bilagor.
9
vid annan rättshandel en osäkerhet i nämnda hänseende kan innebära kännbar
olägenhet, torde framgå av ett uttalande av en Konungens befallningshavande,
däri bland annat meddelas, att bankerna i orten i allmänhet icke såsom
låntagare godtaga föreningar, vilka ej blivit registrerade, utan att medlemmarna
i vederbörande föreningsstyrelse få ikläda sig personlig ansvarighet
för lånen. Det är helt visst så, som vid sistlidne riksdag under debatten i
andra kammaren uttalades av en talare, vilken motsatte sig det då framlagda
förslaget men likvisst fann lagstiftning på ifrågavarande område behövlig,
att det ingalunda är detsamma, att föreningarna, såsom nu är förhållandet,
få leva på en rättspraxis, örn vilken man icke vet, huruvida den kan stå sig,
som att hava en i lag tillförsäkrad rättskapacitet.
Behov av lagstiftning örn ideella föreningar föreligger emellertid även ur
annan synpunkt. Vid den lagstiftning, som under senare år genomförts beträffande
olika slag av associationer, har ett klart uttalat syfte varit att skydda
den enskilde delägaren mot obehöriga övergrepp, att säkerställa minoriteten mot
majoritetsförtryck. I fråga örn de ideella föreningarna finnes för närvarande
härutinnan intet lagfäst; deras stadgar skola alltså vara bestämmande. Även
örn i åtskilliga av dessa intagits en del bestämmelser, som åsyfta att trygga
minoritetens rätt, finnas dock andra, vilka icke lägga hinder i vägen för en
tillfällig majoritet att utan vidare omlägga föreningens syfte och verksamhet
eller att använda föreningens tillgångar till ändamål, som äro för dess syfte
helt främmande, eller att ändra den enskilde föreningsmedlemmens rättigheter
och skyldigheter gentemot föreningen eller att på annat lika ingripande sätt
omkasta stadgarna. Det skulle till och med kunna inträffa, att den med dylika
omstörtningar missnöjde föreningsmedlemmen funne sig vara genom en
stadgebestämmelse betagen rätten att utträda ur föreningen. Med allt erkännande
av det önskvärda i att största möjliga rörelsefrihet lämnas de ideella
föreningarna i fråga örn deras inre förhållanden, måste dock sägas, att det gives
vissa gränser, utöver vilka majoritetens bestämmanderätt även inom dessa föreningar
icke kan sträckas, utan att andra berättigade intressen trädas för nära,
och dessa gränser kunna endast genom lag uppdragas.»
Den 15 december 1916 tillkallades särskild sakkunnig att inom justitiedepartementet
biträda vid utarbetandet av förslag till lag örn ideella föreningar.
Den sakkunnige fullgjorde sitt uppdrag genom framläggande den 30
november 1919 av betänkande angående ideella föreningar, innefattande utkast
till lag angående ideella föreningar.
Nämnas må i förevarande sammanhang, att vissa statistiska utredningar
verkställts angående föreningsväsendets omfattning och verksamhetsformer.
Sålunda utförde på chefens för justitiedepartementet uppdrag förste aktuarien
i kommerskollegium Erik Sjöstrand en år 1911 publicerad utredning rörande
ideella föreningar i Sverige. Är 1919 publicerades en av socialstyrelsen verkställd
undersökning rörande de ideella föreningarna i Sverige och deras ekonomiska
förhållanden år 1917.
Frågan om legislativ reglering av de ideella föreningarna har jämväl efter
år 1919 varit föremål för intresse i olika sammanhang. Särsk!1! gäller detta
i fråga örn de ideella föreningar, som utgöras av arbetsgivar- och arbetarorganisationerna.
I sådant avseende må erinras, att i ett av kommittén för behandling
av den industriella demokratiens problem år 1923 avgivet betänkande med
förslag till lag örn driftsnämnder (statens off. utredningar 1923: 29), enligt
vilket förslag driftsnämnderna skulle stödja sig på de befintliga fackliga
arbetarorganisationerna, framhållits, att dessa organisationer visserligen måste
betraktas såsom sociala verkligheter av första rang men att de ännu saknade
sin föreningslag och icke ägde den konsolidering i formerna, som äldre samhällsinstitutioner
besutto. Kommittén hade väl beaktat, vilka betänkligheter
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37; bilagor.
det möjligen kunde väcka att i en lag införa sådana begrepp som verkstadsklubb,
fackförening, fackförbud, arbetsgivarförening o. s. v. utan att dessa
begrepp blivit fixerade, eller utan att samtidigt stadgats något slags prövning
av vederbörande organisationers formella fullmålighet. Kommittén hade likväl
utgått ifrån, att nämnda arbetar- och arbetsgivarsammanslutningar, som ju
voro av doktrinen och praktiken erkända som juridiska personer, i verkligheten
väl skulle vara i stånd att fylla den roll, de i det framlagda lagförslaget
till driftsnämnder tilldelats; å andra sidan hade det icke ansetts såsom kommitténs
uppgift att utarbeta förslag till bestämmelser angående registrering
eller dylikt av dessa vår tids sociala nyskapelser, utan måste detta enligt kommitténs
mening förbehållas den kommande lagstiftningen om ideella föreningar.
I samband^med motioner vid 1921, 1929 och 1931 års riksdagar rörande olika
lagstiftningsåtgärder emot användandet av avtalsstridiga eller samhällsvådliga
stridsåtgärder i arbetstvister har socialstyrelsen haft tillfälle uttala den uppfattningen,
att sådan lagstiftning knappast kunde genomföras fristående utan
samband med en förenings- och avtalslagstiftning. I ett yttrande över motion
till 1924 års riksdag angående vissa ändringar i och tillägg till lagen om
medling i arbetstvister påpekade sålunda styrelsen, att vårt land saknade en
grundläggande förenings- och avtalslagstiftning, utan vilken de nödiga förutsättningarna
för en sådan utveckling, som motionärerna tänkt sig, icke syntes
föreligga. Skulle lagstiftningsåtgärder anses böra tillgripas, måste nämligen
tillses, att garantier skapades för effektuerandet av givna föreskrifter, vilket
åter förutsatte en fastare reglering av parternas rättsställning.
Erinras må vidare, att det vid tillsättandet år 1926 av särskilda sakkunniga
för frågan örn ytterligare åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden,
den s. k. arbetsfredsdelegationen, enligt i statsrådsprotokollet den 29 januari
1926 givna direktiv förutsattes, att undersökningen bland annat borde avse
frågan, huruvida lagens stadga borde givas åt den faktiska rättsordning, som
under tidernas lopp vuxit upp genom arbetarnas och arbetsgivarnas förenings-,
förhandlings- och avtalsväsende. Nära sammanhängande därmed vore frågan
om förenings- och förhandlingsrättens lagfästande, vilken syntes böra upptagas
till behandling vid undersökningen, därvid hänsyn borde tagas även till sådana
löntagargrupper, vilkas kollektiva förhandlingsrätt ännu icke vunnit hävd.
Denna undersökning, som ej avsåg utarbetandet av förslag till bestämda
åtgärder utan endast åsyftade att låta olika grupper klart fixera sina ståndpunkter,
kom av särskilda anledningar icke att slutföras. Emellertid fortsattes
av särskilda sakkunniga arbetet i vad avsåg frågan örn domstolsförfarande
i rättstvister, vilket arbete resulterade i nu gällande lagar örn kollektivavtal
och arbetsdomstol. I motiveringen till utkastet till nu berörda lagstiftning
framhöllo de sakkunniga, bland annat, att lagutkastet icke inlät sig
på spörsmålet, under vilka förutsättningar en sammanslutning — vare sig den
uppträdde å arbetsgivar- eller arbetarsidan — ägde rättspersonlighet, d. v. s.
i detta sammanhang förmåga att genom kollektivavtal förvärva rättigheter och
ikläda sig skyldigheter. I sådant avseende finge gälla de regler, som i allmänhet
tillämpades rörande icke ekonomiska föreningar. Beträffande dylika
associationer rådde inom rättstillämpningen ingen tvekan därom, att en förening
ägde rättspersonlighet, så framt den antagit stadgar av en viss fullständighet.
En sammanslutning, som icke hade detta minimum av stadga och
organisation, kunde icke vara part i ett på tillämnat sätt reglerat kollektivavtalsförhållande,
och en överenskommelse, som träffades med en dylik mera
tillfällig eller löslig sammanslutning, folie utom området för den föreslagna
lagen. Frågan huruvida en överenskommelse, som slutits med en mindre fast
sammanslutning av arbetare eller med en grupp arbetare utan varje samman
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37j bilagor.
11
hållande band, borde anses falla under begreppet kollektivavtal, hade i utkastet
lämnats olöst, liksom detta icke heller i övrigt besvarade frågan örn en
dylik överenskommelses rättsliga betydelse. På grund av obestämdheten av
de personer, som å arbetarsidan berördes av avtalet, uppkommo vid en
dylik överenskommelse åtskilliga invecklade spörsmål, vilka, med hänsyn därtill,
att överenskommelser av detta slag icke voro av större betydelse, ansågos
kunna lämnas öppna att lösas av rättstillämpningen. En fråga, som ej heller
berördes i lagutkastet, vore spörsmålet, vilka organ ägde behörighet att för
förenings räkning träffa kollektivavtal. Även denna fråga vore att bedöma
enligt allmänna rättsregler. Särskilt komme därvid i betraktande de grundsatser,
som gällde inom föreningsrätten. I vissa fall syntes även reglerna örn
så kallad ställningsfullmakt böra komma i tillämping.
I utlåtande över de sakkunnigas förslag framhöll socialstyrelsen, att lagens
tillämpning sannolikt i många fall skulle komma att lida av osäkerhet till följd
av bristen på legislativ reglering av arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga
sammanslutningar. I proposition nr 39 till 1928 års riksdag med förslag
till lagar om kollektivavtal och arbetsdomstol uttalade departementschefen, att
visserligen i en del fall sådan osäkerhet torde kunna uppstå. Någon större
olägenhet ansågs emellertid icke kunna uppkomma härigenom, eftersom de
flesta av de sammanslutningar, som inginge kollektivavtal, måste med tilllämpning
av allmänna rättsregler anses äga rättspersonlighet. Naturligen vöre
det ur andra synpunkter önskvärt, att i vårt land en föreningslagstiftning
komme till stånd, men att i avbidan på lösningen av detta vittutseende problem
uppskjuta lagstiftningen rörande kollektivavtal syntes icke tillrådligt.
Motsvarande erinringar, som socialstyrelsen sålunda riktade mot utkastet
till lagstiftning örn kollektivavtal och arbetsdomstol, syntes styrelsen med ännu
större fog kunna framföras mot de år 1933 av professorn Bergendal och år
1934 av en särskild kommission framlagda förslagen till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder. I utlåtande över förstnämnda förslag framhöll styrelsen,
att det kunde med fog ifrågasättas, huruvida det kunde anses lämpligt
och ur rättslig synpunkt tillfredsställande att ur sitt allmänna sammanhang
utbryta de frågor, som förslaget omfattade. Såsom naturligare och riktigare
framstode att behandla dem inom ramen av en lagstiftning, som åsyftade att
reglera hela avtals- och föreningsrätten och i samband därmed de fackliga
organisationernas stridsåtgärder. I sitt utlåtande över kommissionsförslaget
vidhöll styrelsen uppfattningen, att lagstiftning i åsyftade avseende endast
med svårighet läte sig genomföra fristående utan samband med en föreningslagstiftning.
Kommissionsförslaget utvisade också, att det befunnits påkallat
att i förslaget intaga vissa till sådan lagstiftning hänförliga bestämmelser.
Det kunde likväl ifrågasättas, örn dessa bestämmelser vore tillfyllest och erbjöde
cn tillräcklig grund för den ifrågavarande lagstiftningens egentliga
syfte. Styrelsen ansåg därför, att en särskild legislativ reglering av de icke
ekonomiska föreningarnas, närmast av hithörande yrkesföreningars, verksamhetsformer
alltjämt kvarstode såsom en angelägen uppgift för lagstiftningsarbetet
och att en sådan reglering otvivelaktigt vore ägnad att jämväl skänka
den föreslagna lagstiftningen angående vissa ekonomiska stridsåtgärder större
fasthet och stadga.
Erinras må slutligen, att den dol av föreningsspörsmålet, som avser föreningsrätten
och därmed förknippade frågor, varit upptagen till behandling av
internationella arbetskonferensen, som dock icke lyckats få till stånd någon
konvention eller rekommendation i ämnet. Frågan, som av internationella arbetsbyrån
underkastats en omfattande undersökning, står för övrigt kvar på
konferensens arbetsprogram.
Såsom framgår av det ovan anförda har frågan om legislativ reglering av
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 87; bilagor.
ideella föreningar, däribland arbetsgivar- och arbetarorganisationer samt andra
yrkesföreningar, tidigare vid olika tillfällen varit föremål för överväganden,
och har denna fråga därefter ånyo inställt sig i samband med olika vidtagna
eller ifrågasatta lagstiftningsåtgärder, avseende reglering av vissa av föreningsväsendets
yttringar. Ehuru lagstiftning på området förekommer endast
i obetydlig omfattning, torde dock i denna lagstiftnings tillämpning redan ha
yppat sig vissa olägenheter till följd av avsaknaden av en föreningslagstiftning.
Överhuvud taget måste det ur allmän synpunkt anses föga tillfredsställande,
att vissa rent primära förhållanden med avseende å föreningarna äro i stort
sett undandragna stödet av en lagstadgad rättsordning. Här åsyftas sådana
betydelsefulla förhållanden som exempelvis rätt till inträde och utträde, formerna
för besluts fattande och disposition över en förenings tillgångar. Att
nuvarande ordning i dessa avseenden lämnar utrymme för missförhållanden
torde erfarenheten få anses klart ha givit vid handen. Man tanke sig endast
en sådan situation, att en förenings ledning ej i vanlig ordning erhåller förnyat
mandat men i stället för att ställa platserna till förfogande skaffar sig ett
slags förnyat mandat genom anordnande av en i stadgarna ej förutsedd allmän
omröstning bland föreningsmedlemmarna. Man tänker vidare på sådana situationer,
som inträda då viss fraktion inom en förening genom överrumpling
skaffar sig tillgång till föreningens lokaler, dess ekonomiska tillgångar samt
dess expeditionssystem och söker på så sätt tillskansa sig ledningen av föreningens
verksamhet.
Det nu anförda torde giva vid handen, att behov måste anses föreligga av
att staten genom i lag meddelade grundläggande regler angående föreningsväsendet
tryggar upprätthållandet av rättsordning och demokratiska principer
på detta område. Vikten av en sådan reglerande lagstiftning understrykes
i samma män som föreningarnas betydelse såsom faktorer i samhällslivet öka.
Visserligen syftar motionen närmast på en lagstiftning, avseende reglering
av yrkesföreningarna, men av det ovan anförda framgår, att hela frågan om
gnmdläggande bestämmelser för ideella föreningar måste anses vara av aktuell
vikt och betydelse. Ehuru en utredning, begränsad till att avse frågan om
reglering av^yrkesföreningar, i och för sig utan tvivel kan anses önsklig och
påkallad, mäste det vid. nyssnämnda förhållande ifrågasättas, om ej denna
fråga lämpligen borde inordnas i sitt allmänna sammanhang med en lagstiftning
örn ideella föreningar överhuvud.
Stockholm den 16 mars 1935.
Carl Chr. Schmidt.
Gunnar Huss.
Bilaga B.
Kommerskollegium.
Till riksdagens andra lagutskott.
Den 15 februari 1935 har Kungl. Maj :t anbefallt kommerskollegium att till
riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta
likalydande motioner, nr 254 i första kammaren och nr 438 i andra kammaren,
angående lagstiftning om yrkesföreningar.
Kollegium har infordrat yttranden i ärendet från Stockholms handelskammare,
handelskammaren i Göteborg samt Skånes handelskammare.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 87; bilagor.
13
Överlämnande till kollegium från nämnda organisationer inkomna skrivelser
i ämnet får kollegium anföra följande.
Motionärerna hava föreslagit, att riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse
med av dem utvecklade synpunkter måtte hos Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam
utredning och framläggande av förslag angående lagstiftning örn yrkesföreningar.
Härvid åsyftas en lagstiftning, som i främsta rummet skulle
beröra de s. k. »privatanställda», med vilka motionärerna avse de talrika
mellanskikten av tjänstemän, kontorister, butiksbiträden och förmän i enskild
tjänst. Enligt motionärernas uppfattning skulle en sådan lagstiftning bland
annat bidraga till att utveckla organisationsväsendet bland nämnda grupper av
anställda.
Kollegium hyser starka tvivel örn behövligheten och lämpligheten av den
av motionärerna åsyftade lagstiftningen. Statliga ingripanden på nu ifrågavarande
område böra nämligen enligt kollega mening icke vidtagas utan tvingande
skäl. I allt fall synes, innan några åtgärder vidtagas, böra avvaktas
resultatet av den utredning, som verkställes av 1931 års kommitté angående
privatanställda, enär vissa av de spörsmål, som beröras av motionärerna, lära
vara föremål för överväganden inom kommittén.
Kollegium finner sig på anförda skäl icke för närvarande kunna tillstyrka
den av motionärerna föreslagna utredningen.
I avgörandet av detta ärende har -— jämte generaldirektören Fryxell och
kommerserådet Matz, föredragande — deltagit kommerserådet Sohlman.
Stockholm den 16 mars 1935.
Siegfried Matz.
K. A. Fryxell.
I Carl Lamberth.
Bilaga C.
Svenska arbetsgivareföreningen.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan Svenska Arbetsgivareföreningen beretts tillfälle att avgiva yttrande
över inom riksdagen väckta likalydande motioner av herr Nylander m. fl. och
av herr Sandström i Sollefteå m. fl. angående lagstiftning om yrkesföreningar,
får föreningen härmed anföra följande.
Det är vid en granskning av motionerna förenat med svårigheter att kunna
få en klar uppfattning örn vad motionärerna i sak åsyfta med sitt utredningsförslag.
Vissa syften av ordningsnatur äro direkt angivna, nämligen åstadkommande
av bestämmelser örn styrelse, revision, likvidation och upplösning m. m. dylikt.
Ävenså förklara sig motionärerna direkt åsyfta bestämmelser, som reglera
villkoren för in- och utträde ur yrkesförening, föreningsmedlems rösträtt
och formerna för besluts fattande samt medlems förpliktelser och rättigheter
i allmänhet gentemot föreningen. Närmast skulle väl bestämmelser i nu berörda
avseenden vara påkallade med hänsyn till föreningsmedlemmarnas individuella
intressen och för att ur allmän ordningssynpunkt giva organisatorisk
stadga och enhetlighet åt föreningar av här ifrågavarande slag. Svenska
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37, bilagor.
Arbetsgivareföreningen, som själv är en organisation av här ifrågavarande art,
anser sig icke böra ingå på spörsmålet, huruvida ur allmän synpunkt något
behov av dylika bestämmelser må vara för handen. För föreningens egen del
föreligger intet sådant behov. Om avsikten blott icke är att insnöra yrkessammanslutningarna
i hinderliga former, vill föreningen det oaktat ej motsätta
sig en utredning av nu berörda spörsmål.
Bland de mera sakliga problem, som skulle kunna tänkas reglerade genom
en lagstiftning om yrkesföreningar, nämna motionärerna i första hand, såvitt
angår förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, frågan om förhandlingsrätt
och förhandlingsordning. Motionärerna medgiva, att svårigheter
möta, när det gäller att i lag fixera förhandlingsrättens innebörd. Men med
hänsyn till de s. k. anställdas intressen, som motionärerna förklara sig speciellt
vilja beakta, anses problemet böra ingående skärskådas. Såsom naturligt
är, när man överväger en reglering av förhandlingsrätten, komma motionärerna
härvid in på frågan örn intressetvisters slitande. Gentemot en av staten
i lag påbjuden, obligatorisk skiljedom i intressekonflikter kunna enligt motionärerna
allvarliga betänkligheter resas. Och dessa betänkligheter äro enligt
Svenska Arbetsgivareföreningens mening så bestämda, att en lagstiftning
av dylik innebörd icke behöver övervägas. Därom torde organisationer med
erfarenhet på hithörande område vara ense. Annorlunda ligger emellertid enligt
motionärerna saken till, för den händelse parterna själva komma överens
örn att vid intressetvister underkasta sig skiljedom. Denna möjlighet står
parterna till buds utan särskild lagstiftning, men motionärerna synas betrakta
det som ett beklagligt förhållande, att utvägen i fråga icke kommit till användning
i större utsträckning än som skett. Och därför tänka sig motionärerna
en dispositiv lagstiftning, som skulle kunna främja en utveckling av den
frivilliga skiljedomen på ifrågavarande område. Svenska Arbetsgivareföreningen
sätter bestämt i fråga möjligheten härav. En dylik lagstiftning skulle
väl endast kunna giva vissa regler för hur en skiljedom skulle åstadkommas,
när parterna enat sig örn att låta tvisten avgöras på dylik väg, möjligen också
ställa skiljeorgan till förfogande. Men det är icke på grund av någon förlägenhet
i dylikt hänseende, som parterna i förekommande fall draga sig för
att låta en tvist avgöras genom skiljedom, utan detta är beroende på att tvistens
beskaffenhet och sakens natur i övrigt gör det alltför vanskligt att
överhuvud taget lägga avgörandet i händerna på utomstående. Där sådana
betänkligheter saknas eller kunna övervinnas, finna parterna säkerligen utvägar
att åstadkomma ett skiljeorgan. En lagstiftning, som blott reglerar
skiljedomens åstadkommande men bibehåller parterna vid deras hittillsvarande
frihet i fråga örn tvistens hänskjutande till skiljedom, lärer därför icke kunna
åstadkomma den av motionärerna avsedda utvecklingen. Den kan tvärtom i
vissa fall, därest full frihet icke skulle lämnas parterna att själva bestämma
örn skiljeorganet och formerna för skiljedoms åstadkommande, rent av bliva
ett hinder för skiljedomsvägens anlitande. Med lagstiftning kan man icke
påskynda utvecklingen mot frivillig skiljedom men väl mot skiljedom, som
icke längre är frivillig, och det synas motionärerna själva icke önska. — Bortsett
emellertid från dessa sakliga invändningar, så torde hithörande spörsmål,
enligt givna direktiv, komma under bedömande inom ett redan tillsatt utredningsorgan,
nämligen 1931 års kommitté angående privatanställda.
De i motionen framförda allmänna synpunkterna på de ekonomiska intressesammanslutningarna
och deras betydelse, vilka synpunkter torde vara avsedda
att framhäva motiven för den påyrkade utredningen, synas giva vid handen,
att motionärerna å ena sidan betrakta vissa redan existerande sammanslutningar
såsom alltför mäktiga såväl gentemot medlemmarna som i förhållande
till utomstående, å andra sidan finna det önskvärt att driva fram nya sam
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 87; bilagor.
15
manslutningar i syfte att därmed skapa ökad jämvikt i samhället. Syftet för
en statlig reglering på detta område skulle alltså bliva att dels begränsa de
förras makt, framför allt i fråga om rätten att vidtaga stridsåtgärder, dels på
något sätt inom andra områden uppmuntra till ökad organisation. Nu är det
visserligen sant, att de ekonomiska intressesammanslutningarnas kampmetoder
i många fall äro sådana, att en statlig reglering och begränsning är behövlig,
men därför ligger också för närvarande ett förslag till lag örn ekonomiska
stridsåtgärder på riksdagens bord. Att tillgripa lagstiftning även för att reglera
dessa sammanslutningars inre förhållanden är ingalunda på samma sätt
motiverat utan kan tvärtom skapa ett obehörigt tvång på den fria utvecklingen.
Detsamma är förhållandet med försöket att på konstlad väg driva fram
sammanslutningar inom områden, där fria och naturliga krafter intet åstadkommit.
Det är Svenska Arbetsgivareföreningens åsikt, att även på dessa avsnitt
av det ekonomiska livet friheten är den bästa fostraren och att statliga
ingripanden icke böra vidtagas utan tvingande skäl. För arbetsmarknadens
förhållanden är det bestämt lyckligare, om parterna, alltefter organisationernas
naturliga utveckling, få lära sig umgås med varandra på egna, fria förutsättningar,
än örn de skola tvingas samman under former, som icke äro deras.
Stockholm den 1 mars 1935.
Svenska Arbetsgivareföreningen.
Gustaf Söderlund.
Bilaga D.
Landsorganisationen i Sverige.
Till riksdagens andra lagutskott.
Andra lagutskottet bar till Landsorganisationen i Sverige för yttrande remitterat
av herr Nylander m. fl. i första kammaren och herr Sandström i Sollefteå
m. fl. i andra kammaren väckta likalydande motioner angående lagstiftning
örn yrkesföreningar. I anledning därav får Landssekretariatet anföra följande:
Det
synes oss fullständigt opåkallat att genom lagstiftning reglera yrkesföreningarnas
verksamhet beträffande regler om styrelse, örn revision, örn likvidation,
om upplösning, örn inträde och utträde ur yrkesförening, örn medlems
rösträtt och formerna för besluts fattande, örn medlems förpliktelser och rättigheter
i allmänhet gentemot föreningen.
Vad beträffar frågan om yrkesföreningars kollektivanslutning till politiskt
parti, bedja vi få erinra om att riksdagen redan tillskrivit regeringen med begäran
örn utredning.
Stockholm den 16 februari 1935.
Landsorganisationen i Sverige. Landssekretariatet.
Edv. Johanson.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr S7; bilagor.
Bilaga E.
Järnkandlareorganisationens garantiförening''.
Till riksdagens andra lagutskott.
Över den till oss remitterade, vid innevarande riksdag av lir Nylander m. fl.
i första kammaren och av hr Sandström i Sollefteå m. fl. i andra kammaren
väckta motionen angående lagstiftning örn yrkesföreningar få vi härmed avgiva
följande yttrande.
Frågan örn lagstiftning rörande yrkessammanslutningarna har tidigare vid
olika tillfällen diskuterats i vårt land men skjutits åt sidan bl. a. under hänvisning
till önskemålet, att dessa sammanslutningar borde ha största möjliga
rörelsefrihet under sin uppväxtperiod. Med den utveckling, som det moderna
organisationsväsendet tagit, synes oss detta skäl icke längre kunna åberopas
för en avvisande hållning i frågan. Inom betydande delar av landets näringsliv
hava yrkesföreningarna nått en nära nog hundraprocentig anslutning. Detta
är ju exempelvis fallet inom hela storindustrien, där såväl arbetsgivare som
arbetare nästan undantagslöst äro organiserade. Samtidigt försiggår på andra
yrkesområden en intensiv föreningsbildning, i vissa fall, såsom bland jordbrukarna,
kraftigt främjad av staten.
Det förefaller oss därför som örn vi nu kommit in i ett läge, då det från
samhällets synpunkt måste framstå såsom önskvärt, att yrkesorganisationerna
erhålla en starkare rättslig förankring. Detta har ju även tydligt framgått
under behandlingen av frågan om lagstiftning angående vissa ekonomiska
stridsåtgärder (tredjemanslagen). En allmän lagstiftning örn yrkesföreningar
skulle säkerligen bidraga till att skapa ökad klarhet och fasthet åt rättsförhållandena
på förevarande område. Från vår förenings sida finnes alltså
intet att erinra mot det med motionen avsedda syftet.
Däremot skulle vi anse det synnerligen olyckligt, om denna fråga sammankopplades
med olika, mer eller mindre brännbara politiska ämnen, som icke
stå i något nödvändigt sakligt samband med densamma. En tillfredsställande
lösning av spörsmålet örn en rättslig normering av de ekonomiska intresseorganisationerna
kan utan tvivel bäst ernås, örn det i görligaste mån hålles utanför
de politiska motsättningarna. Vi dela sålunda motionärernas åsikt örn
önskvärdheten av, att detta spörsmål upptages och löses för sig.
I motionen understrykes, att även örn organisationstanken gått segrande
fram inom det ena området efter det andra, så finnes det emellertid alltjämt
yrkesgrupper, bland vilka den endast vunnit mindre eller ringa anslutning.
Särskilt är detta fallet i fråga örn de privatanställda. Enligt motionärernas
mening borde en föreningslagstiftning vara ägnad att stödja organisationsarbetet
inom denna kår ävensom att främja samförståndet mellan företagen och
de anställda.
Vår förening har — som också motionärerna mycket riktigt framhålla —
redan från sin tillblivelse inriktat sig på att lösa anställnings- och andra frågor
av intresse för både principaler och anställda i förtroendefullt samarbete
med de anställda och deras egna organisationer. Vår strävan har också mötts
med mycken förståelse från de anställdas sida och systemet har visat sig fungera
till belåtenhet för båda parterna. Utan att i detta sammanhang gå in på några
närmare detaljer, vilja vi dock framhålla, att vi genom detta system, som för
närvarande är fullt utbildat inom järnhandelsbranschen, också lyckats med
framgång motverka arbetslösheten inom branschen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 87 ; bilagor.
17
Vad beträffar det i motionen åberopade skiljedomsförfarandet, som tillämpas
mellan våra medlemmar inom järnhandelsbranschen och deras anställda,
har det i praktiken icke så ofta behövt anlitas, men det är otvivelaktigt att
det verksamt befordrat samförståndssträvandena mellan vår förening och de
anställdas egna organisationer. Vetskapen örn skiljedomsinstitutets existens
har nämligen bidragit till att vid direkta förhandlingar på ett tidigt stadium
ena parterna.
Det vill synas som om det system för organisationsarbetets bedrivande, vilket
av vår förening tillämpas, nära sammanfaller med grundtankarna i motionen.
För vår del hava vi uteslutande gynnsamma erfarenheter av detta
system. Det torde därför med fördel kunna prövas även inom andra yrkesområden.
Det är självfallet, att arbetet i hög grad underlättas därigenom, att de
anställda äro organiserade i föreningar, vilka »på samförståndets väg vilja
tillgodose sina intressen». Enligt vår uppfattning skulle en rättslig utbildning
av yrkesgruppernas föreningsväsen sannolikt komma att underlätta organisationssträvandena
bland de privatanställda.
Även från här sist berörda synpunkter kunna vi alltså giva vår anslutning
till motionens syftemål.
Motionärerna ingå icke närmare på detaljerna i en blivande lagstiftning örn
yrkesföreningar. Vi vilja emellertid framhålla, att det förefaller tveksamt,
huruvida bestämmelser örn frivillig skiljedom rätteligen höra hemma i en dylik
lagstiftning. Att det däremot i samband med en rättslig reglering av yrkesorganisationerna
bör övervägas, vilka åtgärder, som kunna vidtagas till förhindrande
av öppna konflikter mellan företagen och de anställda, vilja vi
kraftigt betona. Med hänsyn till den förtroendeställning, som dessa senare i
regel intaga, skulle det vara synnerligen ödesdigert icke blott för själva företagen
utan även för samhället i dess helhet, örn de fackliga kampmetoderna
vunne insteg jämväl bland de privatanställdas sammanslutningar. Det skulle
allvarligt rubba grundvalarna för den samhörighetskänsla, som för närvarande
till allas båtnad inom flertalet företag utmärker förhållandet mellan principalerna
och de anställda.
Gentemot den gränsdragning mellan yrkesföreningarna och de politiska partierna,
som motionärerna vilja genomföra, ha vi intet att erinra. Det är även
vår uppfattning, att det måste vara ett allmänt önskemål, att de enskilda yrkesidkarna
skola kunna utnyttja sina ekonomiska intresseorganisationer utan att
nödgas taga ställning till en mängd partipolitiska frågor, som ligga utanför
organisationernas naturliga arbetsram.
_ Under åberopande av vad vi ovan anfört, få vi vördsamt förorda, att utredning
verkställes angående en lagstiftning örn yrkesföreningar och äro vi beredda
att, i den mån så önskas, lämna vår medverkan därtill.
Stockholm den 2 mars 1935.
Järnhandlareorganisationens Garantiförening.
Gunnar Nordholm.
Verkställande Direktör.
Bihang till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. 2 avd. Nr 37.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37; bilagor.
Bilaga F.
Riksförbundet landsbygdens folk.
Till riksdagens andra lagutskott.
Med anledning av utskottets anmodan till undertecknad organisation, Riksförbundet
Landsbygdens Folk, om yttrande över motionerna nr 254 F. K.
och nr 438 A. K. rörande lagstiftning örn yrkesföreningar få vi härmed anföra
följande:
Under senare år har i allt högre grad behovet och intresset växt fram för
att genom lagstiftning åstadkomma reglering av samhällslivet. I förgrunden
har då framför allt ställts den grupp problem, som omfatta arbetsfreden, föreningslagstiftningen
och skydd för utom konflikt stående part. Alla erkänna,
att vissa restriktioner och klarläggande bestämmelser äro behövliga, men samtidigt
också, att ämnet på grund av sin omfattning är synnerligen komplicerat.
En klarläggande utredning med ty åtföljande förslag måste alltså beräknas
bliva mycket vidlyftig samt kräva lång tid. För att på vissa avsnitt
snabbare få fram resultat hava enstaka frågor lösbrutits med krav på att de
skola behandlas fristående. Så har skett beträffande frågan örn »Lag angående
vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m.», och samma linje vilja motionärerna
tillämpa på frågan örn lagstiftning rörande yrkesföreningar. Erfarenheten
från behandlingen av förslagen rörande »Lag angående vissa ekonomiska
stridsåtgärder m. m.» visar emellertid, hur ofullständigt ett sådant
förslag blir, örn man ej i viss grad samtidigt går in för bestämmelser både
rörande arbetsfred och yrkesföreningar. Sak samma torde bliva fallet örn
Kungl. Maj :t i enlighet med motionärernas önskan skall framlägga ett förslag
angående lagstiftning örn yrkesföreningar. På detta sätt skapas ett flertal
fristående lagar, gällande var sitt syftemål men ingripande i varandra. Genom
att de icke tillkommit i ett organiskt sammanhang äro förutsättningarna
för ett i stort tillfredsställande resultat mycket små.
Vid behandling av hithörande frågor är vanligt, att förslagen utsträckas
att omfatta mycket vidsträckta områden, men i detaljmotiveringen håller man
sig helt till den rena arbetsmarknaden. Därigenom få frågorna till synes en
relativ enkelhet, som kan vara missledande. I utpräglad grad är detta fallet
med föreliggande motioner, däri bl. a. anföres: »A andra sidan har det från
statsintressets synpunkt befunnits önskvärt att direkt uppmuntra organisationstanken
inom vissa yrkesgrupper till förhindrande av, att dessa pressas
ned i ett missgynnat läge. Sålunda har i vårt land statsmakternas politik till
jordbrukets stödjande i icke ringa grad tagit sikte på att befordra organisationsväsendets
utbredning bland lantbefolkningen. Utan tvivel har denna politik
bidragit till att stärka de jordbruksidkande klassernas motståndskraft
under krisens påfrestningar.» Motionärernas fortsatta utveckling av ärendet
berör emellertid endast det rena lönearbetet. Som exempel kan anföras följande
uttalande ur motionerna. »Ett problem av stor vikt avser villkoren för
in- och utträde ur yrkesförening, örn medlems rösträtt och örn formerna för
besluts fattande — allt frågor, som även stå i förbindelse med aktuella arbetsfredsspörsmål,
och som riksdagen i fjol uppmärksammade i en skrivelse till
Kungl. Maj :t. Ytterligare ett spörsmål gäller medlemmarnas förpliktelser och
rättigheter i allmänhet gentemot föreningen. I detta sammanhang aktualiseras
bland annat det betydelsefulla problemet örn skydd för enskild medlem eller
för en minoritet av medlemmar mot övergrepp från majoritetens sida.» Vi på
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 87 ; bilagor.
19
peka, hur vitt skilda synpunkter, som måst anläggas på dessa frågor, då det
dels gäller yrkesföreningar för lönearbete och dels jordbrukets föreningar. Enligt
vår uppfattning torde svårigheterna att tillfredsställande hopkoppla alla
dessa intressen i gemensamma bestämmelser bliva hart när oöverstigliga, speciellt
när man därvid också skall taga hänsyn till dels skydd för tredje man
och dels lämpliga fredsbestämmelser. Frågan kompliceras, ytterligare, genom
motionärernas reserverade hållning till bestämmelser örn obligatorisk skiljedom
på hithörande område.
Med här anförda motiv få vi förklara som vår uppfattning, att frågan örn
lagstiftning rörande yrkesföreningar så intimt sammanhänger med andra frågor
av synnerligen stor social räckvidd, att den icke bör göras till föremål för
fristående behandling samt att inga som helst skäl presterats för nödvändigheten
av ärendets forcering.
önskvärt är, att en lagstiftning kommer till stånd rörande både föreningsrättsliga
och arbetsfredsspörsmål, men den får icke drivas fram som ett hastverk.
De av Kungl. Maj :t den 31 december 1934 tillkallade sakkunniga hava
fått i uppdrag att verkställa en utredning på detta område, och vi anse, att
denna utrednings resultat i första hand bör avvaktas.
Stockholm den 1 mars 1935.
Riksförbundet Landsbygdens Folk (R. L. F.).
C. G. Johansson.
G. Lundgren.
Bilaga G.
De anställdas centralorganisation.
Till andra lagutskottet.
De anställdas centralorganisation i Sverige (Daco), som erhållit på remiss
av herr Nylander m. fl. och av herr Sandström i Sollefteå m. fl. väckta likalydande
motioner angående lagstiftning örn yrkesföreningar, får anföra följande.
Enligt vad vi erfarit ha de frågor som beröras i ovannämnda motioner redan
varit under förberedande behandling i kommittén angående privatanställda, och
den fortsatta behandlingen härav måste nödvändigtvis komma att syssla med
hela det frågekomplex som berörts i ifrågavarande motioner. Då nämnda
kommitté för närvarande står i beredskap att omedelbart återupptaga behandlingen
av dessa frågor, kunna vi icke tillstyrka motionärernas yrkande örn särskild
utredning.
Stockholm den 5 mars 1935.
De anställdas centralorganisation.
V. v. Zeipel.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 87; bilagor.
Bilaga II.
Svenska brukstjänstemannaföreningen.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan Svenska Brukstjänstemannaföreningen beretts tillfälle att yttra sig
med anledning av vid innevarande års riksdag av herr Nylander m. fl. väckt
motion angående lagstiftning örn yrkesföreningar, får dess styrelse härmed i
vördsamhet framföra följande synpunkter.
Styrelsen anser, att en lagstiftning i detta ämne bör innefatta, dels klarläggande
av begreppet yrkesförening såsom sammanslutning av anställda, dels
formella föreskrifter örn styrelse, revision och dyl., dels bestämmelser garanterande
de enskilda medlemmarna åsiktsfrihet i religiösa och politiska frågor
och dels regler för frivillig skiljedom mellan yrkesförening och/eller dess medlemmar
å ena sidan och enskild arbetsgivare och/eller sammanslutning av arbetsgivare
eller arbetare å andra sidan i konflikter, som röra frågor av anställningsnatur.
Vad gäller fastställandet av begreppet yrkesförening vill styrelsen som sin
åsikt^vördsamt framhålla, att gränserna för vad med yrke i detta sammanhang
förstås ej. må dragas så snäva, att därigenom hinder uppstår för anställda
inom närliggande yrken att sammansluta sig i en och samma yrkesförening.
Exempelvis bör möjlighet finnas för de nu i vår förening anslutna anställda
från gruvindustrien,, järnbruksindustrien, skogs- och sågverksindustrien, massaoch
pappersindustrien, glasindustrien, kalkbruks- och cementindustrien och
andra med ovannämnda industrier likartade, att fortfarande tillhöra föreningen,
även sedan den efter genomförd lagstiftning fått karaktär av yrkesförening
i lagens mening, och även att möjlighet bör finnas för anställda inom ovannämnda
industrier att efter lagstiftningens genomförande vinna medlemskap
i en och samma förening. I lagtexten bör inflyta bestämmelse örn, att medlemskap
i yrkesförening, som gäller vid lagens ikraftträdande, må förbli gällande
så länge det av den enskilde medlemmen bibehålies genom fullgörande
av för medlemskapet stadgad prestation. I lagen bör även angivas, vad i denna
lags mening avses med »anställd» till skillnad från arbetare och arbetsgivare.
De föreskrifter^av ordningsnatur, som en blivande lag skulle innehålla, bör
enligt styrelsens åsikt givas en sådan formulering, att därigenom de säkerligen
mycket skiftande krav från olika yrkesföreningars sida beträffande organisationen
av föreningarna ej hämmas eller hindras.
Vad gäller frågan oin. regler för skiljedomsförfarande får styrelsen som sin
mening ^vördsamt framhålla, att sådana regler böra göras så vida, att de olika
önskemål, som yrkesföreningarna i denna sak var för sig kunna hysa, må
kunna rymmas därinom. Detta har styrelsen velat särskilt framhålla, då
det med visshet kan antagas, att yrkesföreningarna till syftemål, struktur,
storlek och arbetssätt bliva sinsemellan mycket olika, och att de önskemål, som
av dem kunna framställas i denna fråga, på grund därav bliva synnerligen
skiftande. Som i viss mån efterföljansvärda exempel vill styrelsen härvid
framhålla, den i motionen åberopade överenskommelsen mellan Järnhandlareorganisationens
Garantiförening och Järnhandelsbiträdesförbundet, och även
den likartade bestämmelse örn skiljedom, som finnes i den nyligen mellan Sveriges
Verkstadsförening och Sveriges Arbetsledareförbund träffade överenskommelsen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37; bilagor.
21
Styrelsen vill slutligen i vördsamhet framhålla, att den instämmer i motionens
syfte, och tillstyrker, att en utredning i enlighet med motionärernas förslag
göres.
Ställdalen den 4 mars 1935.
för Svenska Brukstjänstemannaföreningen.
Ernst Larson.
Bilaga 1.
Svenska kontoristföreningarnas förbund.
Till riksdagens andra lagutskott.
I anledning av motionen nr 254 i första kammaren, vilken blivit överlämnad
till utskottets behandling, få vi andraga följande.
Motionen utmynnar i en hemställan att riksdagen måtte hos Kungl. Majit
anhålla örn skyndsam utredning och framläggande av förslag angående lagstiftning
örn yrkesföreningar. I motionens utförliga motivering urskilja vi
framför allt tre olika synpunkter, som legat till grund för denna hemställan.
Dessa synpunkter äro följande.
1. Inom vissa områden säges en maktkoncentration ha ägt rum hos privata
fackorganisationer, förorsakande allvarliga sociala skadeverkningar. En effektiv
lagstiftning örn yrkesorganisationernas stridsåtgärder anses därför
önskvärd.
2. Enligt motionärerna måste det ligga i rättsordningens intresse, att sådana
sammanslutningar, som fått en allmännare utbredning och som väsentligt
kunna påverka den ekonomiska samfärdseln, alltid uppfylla vissa bestämda,
av samhällsnyttan betingade grundfordringar. I detta hänseende understrykes
särskilt det vitala intresset av att yrkessammanslutningarna icke
utnyttja sin makt över den enskilde på ett sätt, som går långt utanför deras
verkliga uppgift.
3. Särskild uppmärksamhet ägnas de privatanställdas organisationer, vilkas
utveckling det betecknas såsom ett samhälleligt intresse att befrämja. En
generell lagstiftning örn yrkesföreningar skulle enligt motionärernas mening
bidraga härtill.
Vad beträffar de under 1. och 2. här ovan angivna synpunkterna anse vi
oss sakna anledning att här upptaga dessa sidor av problemet till mera ingående
prövning. Vad särskilt de privatanställdas organisationer angår föreligger
nämligen för närvarande utan tvivel icke något behov av rättslig reglering
ur dessa synpunkter. Den uppräkning å sid. 9 i motionen av spörsmål,
som lagstiftningen synes böra inriktas på, ger också vid handen, att en dylik
generell lagstiftning för yrkesföreningar för tjänstemannaorganisationernas
vidkommande varken är påkallad eller önskvärd ur nu ifrågavarande synpunkter.
De i detta sammanhang ifrågasatta reglerna synas snarast vara ägnade
att i viss mån binda organisationernas rörelsefrihet.
Helt annorlunda ställer sig frågan för vårt vidkommande sedd från de synpunkter,
som angivas under 3. här ovan. Visserligen kan, såsom av det föregående
framgår, en generell lagstiftning för yrkesföreningar enligt vår uppfattning
icke i och för sig bidraga till att utveckla organisationsväsendet bland
de olika grupperna av privatanställda. Lagstiftningens verkan i detta hän
-
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37; bilagor.
seende är nämligen helt beroende av de givna reglernas innehåll. Bleve en
föreningslag utformad på sådant sätt, att densamma beredde de anställdas
organisationer ökad möjlighet till medinflytande över anställningsvillkoren
utan tillgripande av stridsåtgärder är det emellertid uppenbart, att organisationerna
skulle med glädje hälsa en sådan lagstiftning även örn densamma
skulle i viss mån innebära en inskränkning i självbestämmanderätten.
De spörsmål, vilkas reglering i lag särskilt borde på ett gynnsamt sätt påverka
en sund utveckling av de privatanställdas organisationer, sammanhänga
med de från tjänstemannahåll ofta framförda kraven på en lagligen erkänd
förenings- och förhandlingsrätt. Vad rätten att tillhöra en förening angår
synes densamma nu bliva fastställd i den föreslagna lagstiftningen örn ekonomiska
stridsåtgärder. Även örn man icke däri velat sträcka sig så långt som
till en kriminalisering av avtal, vilka begränsa föreningsrätten, torde sålunda
det förstnämnda önskemålet nu i huvudsak bliva realiserat. Den fråga, som
i förevarande sammanhang för vårt vidkommande är av största betydelse, är
sålunda frågan örn en lagligt reglerad förhandlingsordning och om rätt för de
anställdas organisationer att påkalla skiljedom.
Just när det gäller detta för tjänstemannaorganisationerna centrala önskemål,
uttala också motionärerna att det bör övervägas, vilka åtgärder som
kunna vara ägnade att i förhållandet mellan arbetsgivarna och de privatanställda
trygga arbetsfreden. För de egentliga kroppsarbetarna torde en lagstiftning.
som reglerar förhandlingsrätten, sakna praktisk betydelse, då denna rätt
för deras vidkommande är allmänt erkänd, sedan flera tiotal år tillbaka. Detta
erkännande har emellertid som bekant vunnits först efter hårda strider. Dr
samhällelig synpunkt skulle det säkerligen vara lyckligt om en sådan utveckling
kunde undvikas för tjänstemännens vidkommande. Med den snabba tillväxt
tjänstemannaorganisationerna för närvarande undergå är det emellertid
uppenbart, att de icke länge kunna finna sig i att förvägras en rätt, som
övriga arbetstagargrupper sedan länge kommit i åtnjutande av.
I förhandlingsrätten se vi ett viktigt instrument för genomförandet av en
sanering i fråga örn löne- och övriga anställningsförhållanden. När man kan
konstatera att förhandlingsrätten för kroppsarbetarnas del blivit till ett sådant
instrument, måste man emellertid hålla i minnet, att detta kunnat ske
endast tack vare de strejk- och blockadhot, som fortlöpande kompletterat förhandlingsrätten.
Vi dela motionärernas uppfattning, att övervägande delen
av de privatanställda önska undvika öppna strider, ett önskemål, som uppenbarligen
står i överensstämmelse med samhällets intresse. Skall detta önskemål
kunna förverkligas och förhandlingsrätten likväl icke förlora sin ovan
angivna karaktär, är det emellertid tydligt, att förhandlingsrätten för dessa
grupper måste erhålla ett nytt komplement i stället för strejkhotet. Det är
ur denna synpunkt skiljedomsinstitutet för de privatanställda skulle kunna
bliva av så stor betydelse.
Även motionärerna uttrycka sympatier för skiljedomstanken, när det gäller
intressekonflikter mellan arbetsgivare och anställda. De förklara härvidlag,
att det kan tagas under övervägande i vad mån statsmakterna genom en
dispositiv lagstiftning böra främja träffandet av frivilliga överenskommelser
mellan parterna att vid intressetvister underkasta sig skiljedom. Beträffande
lagstadgad obligatorisk skiljedom åter uttalas att utländska erfarenheter icke
förefalla att uppmuntra till efterföljd från någondera partens synpunkt. Vi
känna icke till åsyftade fall i utländsk lagstiftning, då särbestämmelser genomförts
om obligatorisk skiljedom för tjänstemannagrupperna. Emellertid
hålla vi före att en rent dispositiv lagstiftning om frivillig skiljedom icke kan
betecknas såsom ett betryggande komplement till förhandlingsrätten.
önska statsmakterna på ett effektivt sätt trygga arbetsfreden i fråga örn
Andra lagutskottets utlåtande Nr 87j bilagor.
23
de privatanställda, torde det vara erforderligt att giva dessas organisationer
möjlighet påkalla skiljedom även i fall då frivillig överenskommelse härom
icke kunnat träffas. De samhälleliga intressen, det här gäller att tillvarataga,
äro också så framträdande, att en allsidig utredning av denna fråga synes oss
i hög grad påkallad.
Den 31 december 1934 uppdrog Kungl. Maj :t åt tre sakkunniga att utforma
riktlinjerna för en omfattande utredning rörande ett flertal med problemet om
arbetsfredens tryggande sammanhängande frågor. Det kunde tänkas, att förevarande
spörsmål örn förhandlingsordning och skiljedomsinstitut för de privatanställda
ansetts utgöra ett led i detta omfattande utredningsarbete. A
andra sidan har frågan örn förenings- och förhandlingsrätten redan tidigare
uttryckligen hänskjutits till den s. k. kommittén angående privatanställda. Då
denna fråga, enligt vad som förut framhållits, endast synes äga betydelse för
dessa anställda, torde nämnda kommitté också vara särskilt, lämpad att upptaga
densamma till prövning. Skulle saken hänskjutas till någon av de underkommittéer,
för vilkas arbete ovannämnda den 31 december 1934 tillsatta sakkunniga
skola uppdraga riktlinjerna är det uppenbart att ett slutgiltigt resultat
i frågan skulle fördröjas och sannolikt försvåras.
Enligt motionärerna skall inom kort från kommittén angående de privatanställda
ett förslag vara att förvänta rörande avtalsförhållandet mellan företagare
och anställda. I kommitténs utredningsuppdrag synas därefter återstå
två huvudfrågor, nämligen pensionsfrågan samt det „ovan berörda spörsmålet
om förenings- och förhandlingsrätt. Fran de utgångspunkter vi ovan
andragit är det uppenbart, att sistnämnda spörsmål måste framsta såsom särskilt
betydelsefullt.
På grund av vad sålunda anförts tillåta vi oss hemställa att utskottet ville
föreslå riksdagen fatta ett beslut av sådan innebörd, att kungl, kommittén ang.
privatanställda anmodas utan tidsuträkt upptaga frågan örn förenings- och
förhandlingsrätt samt skiljedomsinstitut till utredning.
Stockholm den 5 mars 1935.
Svenska kontoristföreningarnas förbund.
Wilhelm Klingberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.