Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m.

1935-03-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1935:16, Betänkande, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

7

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1935 kl. 4 e. m.

. Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om

ändrade bestämmelser angående rätt till ränta vid restitution

av utskylder m. m.

(2:a avd.)

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet bänvisad motion,

nr 3, har herr Källman hemställt,

»att riksdagen för sin del ville besluta sådan ändrad lydelse av kungl,

förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution av

utskylder m. m., att den som äger återbekomma dylika utskylder tillika

skall äga erhålla ränta därå efter den vid tidpunkten för återbekommandet

gällande inlåningsränta å postsparbanken.»

Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför

ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt kungl, förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid

restitution av utskylder m. m. äger envar, som efter besvär över taxering

eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd

utskyld eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld

eller avgift vid återbekommandet av det belopp, han för mycket

erlagt, erhålla ränta därå efter fem procent från och med den dag, beloppet

visas vara av honom guldet, till den dag, detsamma återbekommes.

Ränta utgår dock ej för längre tid än till dess trettio dagar förflutit,

efter det Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmålet meddelats eller underordnad

myndighets beslut i målet vunnit laga kraft.

I anledning av en vid 1918 års riksdag väckt motion i ämnet yttrade

bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 49, efter att hava erinrat örn då

gällande bestämmelser, som ej medgåve ränta å restituerat skattebelopp,

bland annat följande:

»Av större betydelse än ränteförlusten kan givetvis i många fall vara,

att den skattskyldige under den långa tid, taxeringstvistens förande genom

alla instanser tager i anspråk, är berövad disposition av omtvistade

skattebelopp, som särskilt under närvarande tid med dess olika

extraordinära kristidsskatter kunna vara högst avsevärda. För de olägenheter,

som härav tillskyndas den skattskyldige, får han icke någon

som helst gottgörelse. Utskottet vill giva motionärerna rätt uti, att berörda

förhållanden icke äro förenliga med rättvisa och billighet. För rät
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

telse i desamma kunna enligt sakens natur olika vägar anvisas. Motionärerna

hava anvisat en, nämligen medgivande åt de skattskyldiga av

anstånd med inbetalning av tvistigt skattebelopp mot ställande av säkerhet

för detsamma. Örn en dylik anordning skulle möta för stora svårigheter,

. t. ex. med hänsyn till statens eller kommunernas behov av omedelbar

tillgång till debiterade skattebelopp eller på grund av risken av i

uppskovssyfte väckta skattetvister, torde andra utvägar kunna erbjuda

sig. Ett minimum av rättvisa vore väl skyldighet för vederbörande

skattemottagare att gottgöra ränta å belopp, som restitueras.»

Utskottet hänvisade med detta uttalande till en utredning, som redan

blivit igångsatt av Kungl. Majit i anledning av en framställning från

Sveriges industriförbund i skrivelse till Kungl. Majit den 8 november

1917.

I nämnda skrivelse har bland annat föreslagits, att skattskyldig skulle

å restituerat skattebelopp erhålla ränta efter förslagsvis fem procent för

den tid som förflutit, sedan skatten erlades.

I en vid 1919 års riksdag framlagd proposition i förevarande ämne, nr

104, framhöll föredragande departementschefen bland annat, att det läte

sig svårligen förnekas, att det förhållandet, att klagomål över taxeringen

icke befriade skattskyldig från att i behörig ordning inbetala honom

påförda utskylder, vore ägnat att många gånger medföra betydande

ekonomiska olägenheter för de skattskyldiga, därigenom att de under avsevärd

tid utan att ens erhålla någon ränta måste ligga ute med skattebelopp,

som de slutligen förklarades berättigade återfå. Det syntes därför

departementschefen bäst överensstämma med rättvisa och billighet,

att den, som på grund av ändring i taxeringen ägde återbekomma erlagt

utskyldsbelopp, i gengäld för det han under tiden måst ligga ute med detsamma

berättigades att erhålla någon ränta därå. Beträffande den räntefot,

som borde läggas till grund för sådan räntegottgörelse, föreslogs i

propositionen, att räntan skäligen borde bestämmas till fem procent.

Bevillningsutskottet erinrade i sitt i anledning av förenämnda proposition

avgivna betänkande, nr 18, att Kungl. Majits förslag innefattade en

lösning av frågan i den snävare form, som utskottet år 1918 betecknat som

ett minimum av rättvisa. Då under alla omständigheter förslaget innebure

en avsevärd fördel för de skattskyldiga, syntes det böra bifallas.

Detta blev även riksdagens beslut.

.1 motionen har bland annat framhållits, att vid ifrågavarande förordnings

tillkomst ansågs fem procents ränta i förevarande avseende vara

skalig. De höga räntesatserna under krigstiden förklarade, att man då

ansåg en ränta av fem procent ej vara för hög. Utvecklingen under de

senare åren visade emellertid, att den som oriktigt taxerats och erlagt

utskylder efter en dylik taxering samt så småningom återfinge de felaktigt

påförda utskylderna, i själva verket gjort en särdeles förmånlig pen
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16. 9

ningplacering. Motionären ansåge detta icke hava varit lagstiftarens

mening. Som exempel på att medelräntan under 20 år före år 1927 understigit

fem procent, framhåller motionären att, när pensionsstyrelsen sistnämnda

år utfärdade vissa allmänna regler för beräkning av ränta å inkomst

av kapital, styrelsen efter verkställd undersökning inhämtat, att

under den närmast föregående 20-årsperioden bankerna vid inlåning lämnat

en genomsnittsränta av 4.3 procent. I dessa 20 år inbegrepes krigstiden

med dess onormalt höga räntesatser. Icke minst med hänsyn till kommunernas

intresse av frågan torde det vara rättvist att nu företaga ändring

i förevarande förordning med avseende å räntesatsens storlek. Erfarenheten

hade visat, att en fixerad räntesats icke vore tillfredsställande.

Bättre syntes vara att i förevarande avseende anknyta till inlåningsräntan

vid den tidpunkt, utskylder av det slag, varom nu vore fråga, skulle

återbetalas. Därvid borde postsparbankens inlåningsränta få vara bestämmande,

enär densamma ej växlade lika ofta som privatbankernas.

Enligt vad utskottet inhämtat bar Överståthållarämbetet i en den 9

augusti 1934 dagtecknad skrivelse föreslagit Kungl. Majit att utverka

riksdagens bemyndigande att för varje år fastställa den ränta, som för det

året skall i nu förevarande avseende ävensom vid eftergift eller restitution

av arvsskatt och skatt för gåva utgå, och bar det därvid synts ämbetet,

att denna ränta bör stå i nära överensstämmelse med den räntesats,

staten vid tiden för fastställandet själv behöver erlägga vid upplåning. Till

stöd härför bade ämbetet framhållit, att ämbetet visserligen funne det

vara riktigt, att skattskyldig vid restitution av utskylder åtnjöte skälig

ränta å för mycket erlagda skattebelopp men att räntefoten därvid icke

borde vara av den storlek, att den skattskyldige bereddes obehörig vinst.

Med nuvarande läge å penningmarknaden ansåge ämbetet en ränta av

fem procent vara för hög.

Över denna framställning hava statskontoret, riksräkenskapsverket och

kammarrätten avgivit infordrade utlåtanden och därvid i huvudsak anfört

följande.

Statskontoret. I likhet med Överståthållarämbetet hade statskontoret

ansett, att riksdagens bemyndigande borde inhämtas örn rätt för Kungl.

Majit att bestämma den räntesats, efter vilken ränta å restituerade medel

skulle utgå. Härvid borde dock föreskrivas en begränsning uppåt, förslagsvis

till fem procent. Statskontoret ifrågasatte emellertid, örn det

kunde vara lämpligt, att ett dylikt fastställande ägde rum för ett år i

sänder. Förhållanden kunde inträffa, som gjorde det önskvärt, att med

längre eller kortare mellanrum än ett år vidtaga ändring i nu ifrågavarande

avseende. Vid fastställandet av räntan syntes ledning kunna hämtas

av vid tidpunkten ifråga utgående ränta å depositionsräkning ävensom

av den effektiva räntan å statsobligationer.

Riksräkenskapsverket. I Kungl. Majits proposition nr 104 till 1919 års

riksdag hade vederbörande departementschef beträffande räntefoten allenast

uttalat, att han för sin del ansåge densamma skäligen böra bestämmas

till fem procent. Riksdagens beslut fattades i överensstämmelse med propositionen

utan att därvid särskilt uttalande gjordes örn sättet för ränte
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

fotens bestämmande. Då någon närmare motivering för ifrågavarande

räntefots bestämmande till fem procent ej framförts, förtjänade för bedömande

av saken framhållas följande. Föreskriften örn en räntefot av

fem procent stöde i överensstämmelse med ett flertal bestämmelser rörande

ränteberäkning inom det offentligrättsliga området. I de vid förordningen

örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fogade, jämväl för

förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva avsedda tabellerna för uträkning

av kapitalvärden räknades med en räntefot av fem procent. Även

i andra offentligrättsliga författningar räknades med samma räntefot, och

på det civilrättsliga området förekomme även enahanda ränteberäkningsnorm.

Utgingo nian från, att bestämmelserna örn ränta vid restitution

av utskylder m. m. tillkommit väsentligen för att bereda skattskyldig

skydd mot ränteförlust, ansåge riksräkenskapsverket en räntefot av fem

procent väl hög under nuvarande läge ä penningmarknaden. Med hänsyn

härtill syntes vissa skäl tala för att i förevarande fall räntefoten avvägdes

i närmare överensstämmelse med det växlande allmänna ränteläget.

Emellertid vore att märka, att för enskilda företagare och andra

skattskyldiga torde den upplåningsränta dessa måste vidkännas, direkt

eller indirekt, för inbetalningar av skatt, ligga väsentligt över statslåneräntan.

Riksräkenskapsverket ansåge, att det icke läte sig göra att begränsa

en lagändring i antydd riktning till att avse allenast de av Överståthållarämbetet

åsyftade fallen av restitution utan borde en sådan ändring

avse samtliga hithörande bestämmelser a det skatterättsliga området.

\ ad som kunde befinnas böra gälla för nämnda område, torde kunna antagas

äga giltighet även för det offentligrättsliga området i övrigt. Det

kunde dessutom ifrågasättas, örn icke en ändring av ifrågavarande räntesatser

komme att få konsekvenser beträffande jämväl å det privaträttsliga

området meddelade bestämmelser av ifrågavarande slag. Härigenom

ansåg riksräkenskapsverket, att frågan erhölle en sådan räckvidd,

att ett ställningstagande till densamma krävde en utredning av ingående

och omfattande beskaffenhet. Ämbetsverket kunde fördenskull ej finna

annat än att den av Överståthållarämbetet väckta frågan måste prövas i

ett vidsträcktare sammanhang, varför riksräkenskapsverket ansåg sig

icke kunna tillstyrka bifall till överståtkållarämbetets förslag, sådant det

förelåge.

Kammarrätten. Med hänsyn till fluktuationerna å penningmarknaden

funne kammarrätten önskvärt, att den vid restitution av utskylder m. m. utgående

räntan gjordes så tillrida rörlig, att räntefoten bestämdes för ett

år i sänder. Däremot kunde kammarrätten icke instämma i överståthållarämbetets

förslag angående räntefotens fastställande. I enlighet med

syftet med ifrågavarande stadgande örn rätt till ränta ansåg kammarrätten

det blist överensstämma, örn räntan bestämdes så, att den skattskyldige

i. regel kunde antagas bekomma full ersättning för den ränteutgift,

han själv haft eller skulle haft, därest han varit tvungen att genom lån

anskaffa medel för betalning av det sedermera återbekomna beloppet. Då

räntesatsen för enskilda lån så gott som undantagslöst torde överstiga

räntan å statens lån, kunde en restitutionsränta, som utginge allenast med

vad staten själv behövde erlägga vid upplåning, icke anses innefatta full

gottgörelse. — En ledamot i kammarrätten ansåg, att en maximigräns av

fem procent och en minimigräns av tre procent borde fastställas för ifrågavarande

räntesats, samt att en höjning oller sänkning av räntesatsen

borde ifrågakomma allenast vid avsevärda förändringar på penningmarknaden.

Två ledamöter i kammarrätten ville avstyrka överståthållarämbetets

förslag, enär räntan i förevarande fall utgjorde en gottgörelse för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16. 11

vissa olägenheter, varåt lagstiftarna av praktiska skäl givit formen av

en räntegottgörelse, samt ämbetets förslag innebure ett principiellt avsteg

från ifrågavarande förordnings grund och mening.

Syftet med ifrågavarande bestämmelse örn rätt till ränta vid restitution

av utskylder m. m. bar, på sätt förut framhållits, varit att bereda skattskyldig,

vilken åsatts taxering som sedermera nedsättes, skydd mot ränteförlust.

Givet är, att den skattskyldige icke bör beredas någon vinst

i anledning av att han påförts oriktig taxering. Det är därför

önskvärt, att räntefoten i förevarande fall avväges så, att densamma

så nära som möjligt ansluter sig till det allmänna ränteläget under

den tid, tvist angående den skattskyldiges taxering pågår. Att på

sätt motionären föreslagit anknyta räntesatsen till den tidpunkt, då utskylderna

skola återbetalas, synes icke tillfredsställande liksom ej heller

att bestämma räntesatsen efter en medeltalsränta för viss längre

tid eller efter den å statslån eller andra dylika lån utgående räntan.

Även under nuvarande ränteläge torde nämligen inträffa, att skattskyldiga

vid förekommande upplåning av medel för gäldande av påförda

utskylder få vidkännas en ränta, som ligger väsentligt över räntesatsen

i berörda fall. Härtill kommer, att en räntefot av fem procent i förevarande

fall icke torde kunna anses vara så hög, att densamma borde

uppmuntra de skattskyldiga att fördröja framläggandet av erforderlig

utredning i tvister angående taxering för att därigenom söka uppskjuta

avgörandet under en längre tid och på detta eller annat sätt söka förskaffa

sig obehörig räntevinst. Då dessutom, såsom riksräkenskapsverket

framhållit i sitt ovan återgivna utlåtande, en räntefot av fem procent

fastställts icke blott för det av motionären berörda fallet utan jämväl för

vissa andra fall inom det offentligrättsliga området, synas skäl tala för

att ifrågavarande spörsmål icke ses för sig utan i ett större sammanhang.

Med hänsyn härtill och då frågan redan är föremål för Kungl.

Maj:ts uppmärksamhet, har utskottet icke ansett skäl föreligga att föreslå

någon åtgärd i anledning av motionen.

Utskottet hemställer därför,

att motionen I: 3 av herr Källman, örn ändrade bestämmelser

angående rätt till ränta vid restitution av

utskylder m. m., icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1935.

Utskottet.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

Närvarande; herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Björnsson, Jönsson, Åström,

Nilsson i Landeryd, Wahlmark, friherre Lagerfelt, Lithander, Lövgren i Boden,

Olsson i Närlinge, Björklund, Olsson i Gävle, Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm,

Anderson i Norrköping, Löfvander, Larsson i Örbyhus, Werner i Hultsfred

och Brännström i Skellefteå.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.