Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till frihamnsförordning m. m. jämte i ämnet väckta motionei''.

1935-04-26 · 36 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 36 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1935:36, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till frihamnsförordning m. m. jämte i ämnet väckta motionei''.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 2!) april 1935 kl. 7 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

nied förslag till frihamnsförordning m. m. jämte

i ämnet väckta motionei''.

I en den 1 mars 1935 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,

nr 166, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att antaga nedan införda, vid propositionen fogade

förslag till

1) frihamnsförordning,

2) förordning örn ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen den

4 oktober 1929 (nr 316),

3) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 maj 1924

(nr 119) angående transitering av införselförbjudna varor m. m.,

4) förordning örn upphävande av förordningen den 20 december 1912 (nr

351) örn frilager samt

5) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 15 december

1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

De vid propositionen fogade författningsförslagen äro av följande lydelse

:

Förslag

till

frihamnsförordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med frihamn förstås sådan under tullverkets uppsikt stående, till allmänt

bruk för handelsrörelse och industriell verksamhet avsedd anstalt, varom

i denna förordning stadgas.

2 §.

Frihamn skall utgöras av ett till sina gränser bestämt område, som inrymmer

hamn med därintill beläget landområde och är på betryggande sätt

avspärrat från angränsande mark.

Riilang till riksdagens protokoll 19,''15. 7 sami. Nr 36.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

I frihamn skola finnas nödiga anordningar för lossning, lastning och lagring

av gods samt erforderliga tjänstelokaler för tullverket.

3 §.

Tillstånd att inrätta och driva frihamn meddelas av Konungen.

Ej må frihamn inrättas annorstädes än å tullplats, där distrikttullanstalt

finnes, eller, örn ortsförhållandena därtill föranleda, i närheten av sådan plats.

Tillstånd må ej meddelas annan än den kommun, där tullplatsen är belägen,

eller för ändamålet bildat aktiebolag.

Konungen äger vid tillståndets meddelande bestämma de villkor, under

vilka tillståndet må tillgodonjutas.

Skulle innehavaren av tillståndet icke ställa sig till efterrättelse de sålunda

bestämda villkoren, eller skulle, där innehavaren är aktiebolag, detta försättas

i konkurs, äger Konungen återkalla tillståndet.

4 §.

Konungen äger att i enlighet med denna förordning och övriga gällande

föreskrifter meddela de närmare bestämmelser, vilka rörande trafiken till och

från frihamn eller eljest finnas erforderliga för betryggande av kronans rätt

samt ordning och säkerhet inom frihamn.

För frihamn skall finnas av Konungen, efter förslag eller hörande av frihamnens

innehavare, fastställt reglemente, innehållande de särskilda bestämmelser

rörande ordningen för trafiken inom frihamnen samt förhållandet

mellan frihamnsinnehavaren och trafikanterna, vilka erfordras utöver vad i

allmänna författningar är stadgat.

5 §.

För frihamn skall finnas av dess innehavare utsedd och av generaltullstyrelsen

godkänd föreståndare, vilken har att övervaka iakttagandet av de för

frihamnen gällande föreskrifter och är behörig att tala och svara i alla angelägenheter,

som röra frihamnen.

6 §.

Frihamn skall, såvitt angår tull- och andra införselavgifter samt tillverkningsavgifter,

anses såsom utrikes ort. Dock må enligt Konungens förordnande

inrikes gods kunna med bibehållande av sin egenskap av sådant gods

föras genom frihamn.

7 §.

Inom frihamn må byggnad eller lägenhet icke utan Konungens medgivande

upplåtas till eller användas såsom bostad; dock att härbärge för den vid

frihamnen anställda tullbevaknings- och arbetspersonalen må utan sådant

medgivande anordnas.

Till förtäring eller eljest till personligt bruk må inom frihamn allenast

användas varor, vilka i frihamnen förtullats eller såsom inrikes gods dit

utförts utan därav följande rätt till tullrestitution eller därmed jämförlig

förmån.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

3

I fråga om rätt att ombord å fartyg eller luftfartyg, som befinner sig i

frihamn, till personligt bruk använda andra förnödenhets- och proviantartiklar

än i andra stycket avses samt angående rätt att ombord å fartyg eller

luftfartyg, som befinner sig på resa till eller från frihamn, förbruka eller

nyttja förnödenhets- och proviantartiklar, utgörande utrikes gods, förordnar

Konungen.

8 %.

För rätt att inom frihamn idka industriell verksamhet fordras särskilt

tillstånd av Konungen. Dylikt tillstånd må icke avse verksamhet, som i

följd av gynnsammare produktionsvillkor är ägnad att å den inhemska

marknaden avsevärt skada verksamhet av enahanda slag, vilken här i landet

idkas annorstädes än i frihamn, ej heller verksamhet, som kan anses menlig

för ordningen eller säkerheten inom frihamnen.

Under industriell verksamhet inbegripes icke arbete, som utan självständigt

förvärvssyfte utföres i samband med lagerrörelse, såsom rensning, sortering

eller avhjälpande av under transport eller lagring uppkommen skada.

9 $.

Inom frihamn må ej idkas detaljhandel med där befintliga varor; dock

äger Konungen under de villkor, som prövas nödiga, medgiva sådan handel

med förnödenhets- och proviantartiklar för fartyg eller luftfartyg.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som finnas erforderliga

för lämpligt avgränsande av det i första stycket stadgade förbud samt dess

vidmakthållande. Där Konungen icke i särskilt hänseende annat förordnar,

skall såsom detaljhandel i frihamn anses försäljning därstädes av varor till

annan än den, som idkar handel med eller i tillverkningsrörelse använder

varor av samma eller liknande slag, så ock där befintliga varors utställande

för allmänheten eller förevisande i handelssyfte för annan än rörelseidkare,

som nyss nämnts, eller ombud för honom.

10 §.

Vara, för vilken enligt tulltaxan tullen skall beräknas efter verkliga

nettovikten med tillägg av visst emballage, må icke från frihamn införas

annorledes än för försändning i oförtullat skick till ort utom tullområdet,

med mindre varan är emballerad på sådant sätt, som eljest vid införsel av

varor av enahanda slag är brukligt, eller det visas, att ändring av emballeringen

icke vidtagits inom frihamnen eller vid försändning av varan från

tullinlandet till frihamnen.

11 $.

Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,

verkställa undersökning av byggnad, öppet område, transportmedel och gods

inom frihamn samt låta å person, som lämnar frihamn, företaga kroppsvisitation

i den ordning, som stadgas i lagen örn straff för olovlig varuinförsel.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

12 §.

Bryter någon mot föreskrift i 7, 8 eller 9 §, straffes med dagsböter.

Böterna tillfalla kronan och tullstatens enskilda pensionsinrättning med

hälften vardera. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

Åtal för förseelse, som nu sagts, anhängiggöres av tullverkets åklagare

vid tullmålsdomstol.

13

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,

som i 12 § sägs, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen

förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits dömas

till det straff, som är stadgat för sådan förseelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936, från och med vilken

dag förordningen den 15 november 1907 (nr 117) om frihamn skall upphöra

att gälla.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen

den 4 oktober 1929 (nr 316).

Härigenom förordnas, att 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober

1929 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi vest

5 *.

Tullfrihet åtnjutes för:

h) fartygs- och luftfartygsförnödenheter av annat slag än i g) sägs samt

fartygsinventarier, därunder inbegripna till fartyg hörande husgerådssaker,

för så vitt förnödenheterna eller inventarierna med avseende å beskaffenhet

och mängd skäligen kunna anses vara avsedda till begagnande ombord å

det transportmedel, vari de införts, och så länge de där kvarbliva;

k) proviant, medförd å fartyg eller luftfartyg, som kommer från utrikes

ort, för så vitt den erfordras ombord till transportmedlets besättning eller

1 Senaste lydelse av 5 § se 1931: 242.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

passagerare, så länge transportmedlet icke efter avslutad resa avgått i inrikestrafik,

ävensom alla — — — genom Sverige;

s) inom landet alstrade eller tillverkade ävensom här förut förtullade utländska

varor, när de efter utförsel återinföras i oförändrat skick; dock

skall härvid iakttagas,

att tullfrihet icke må åtnjutas, med mindre återinförseln äger rum inom

tio år från utförseln, ägande likväl generaltullstyrelsen, där varan nyttjats

inom svensk frihamn, medgiva tullfrihet vid återinförsel efter längre tids

förlopp,

att därest varan förut förtullats i svensk frihamn och därefter återutförts

till samma frihamn, tullfrihet må åtnjutas allenast för så vitt antingen

återutförseln ägt rum tidigast trettio dagar efter det varan i samband med

förtullningen lämnat frihamnens område eller ock av omständigheterna

framgår, att återutförseln icke skett uteslutande eller huvudsakligen i syfte

att i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad införsel,

att i händelse tullrestitution--— värde för varuhavaren;

11 §.

De särskilda--— av Konungen.

Där sådant finnes av behovet påkallat, äger Konungen jämväl att med

avseende å fartyg eller luftfartyg, som samtidigt går i inrikes- och utrikestrafik,

utfärda särskilda föreskrifter till inskränkning av den under 5 § k)

medgivna tullfrihet för proviant.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.

För slag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 maj 1924

(nr 119) angående transitering av införselförbjudna varor m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 maj 1924 angående

transitering av införselförbjudna varor m. m. skall erhålla följande ändrade

lydelse:

1 §•

Vara, som enligt stadgande i särskild författning ej får till riket införas

eller får dit införas endast av vissa personer eller sammanslutningar eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

efter särskilt tillstånd av myndighet eller under vissa villkor, må utan hinder

av dylikt stadgande transiteras eller eljest under tullverkets kontroll befordras

eller uppläggas å tullager eller i frihamn.

Har stadgandet meddelats med hänsyn till allmän hälsovård eller säkerhet

eller till förekommande av alkoholmissbruk eller djur- eller växtsjukdom,

skall dock det i första stycket lämnade medgivandet gälla allenast uppläggning

i frihamn av vara, beträffande vilken genom stadgandet införselrätten

förbehållits åt vissa personer eller sammanslutningar, ävensom sjöväga

befordran av sådan vara mellan frihamn och utrikes ort eller annan frihamn.

Vad i denna paragraf är stadgat skall icke äga tillämpning, där annat

följer av bestämmelse i författning, som ovan avses, eller särskild ar

Konungen meddelad föreskrift.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen den 20 december

1912 (nr 351) om frilager.1

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 december 1912 örn frilager

skall upphöra att gälla den 1 januari 1936.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 15 december

1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen!

i riket.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 15 december 1914 angående

statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives:

1 §•

Rättighet att — — — av människor.

Såsom tillverkning av tobaksvara anses, utom varje bearbetning av tobak,

1 Senaste lydelse se 1916:546, 1920:218 och 1929:318-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

jämväl utstyrsel eller förpackning av tobaksvara eller åsättande därå av

namn eller beteckning, ägnad att utmärka densamma såsom särskild vara.

Dock skall vad örn tillverkning är stadgat icke gälla utstyrsel eller förpackning

eller åsättande av namn eller beteckning, som nyss nämnts, där

åtgärden vidtages i frihamn utan att därjämte blandning av olika tobaksvaror

äger rum.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.

Till utskottets behandling ha jämväl överlämnats två i anledning av

propositionen väckta likalydande motioner, nr 297 i första kammaren av

herr Johan Nilsson i Malmö m. fl. och nr 520 i andra kammaren av herr

Lovén m. fl., däri — i nära anslutning till ett vid 1931 års frihamnssakkunnigas

nedan omförmälda betänkande fogat särskilt yttrande av en

utav de sakkunniga samt under hänvisning till ett av kommerskollegium

avgivet utlåtande — hemställts,

satt riksdagen ville i tulltaxeförordningen, §§ 2 och 9, införa bestämmelser

i överensstämmelse med sakkunnigereservantens yrkande och

kommerskollegii förslag,

att i förslaget till ändring av 5 § s) samma förordning ordet ''nyttjats’

måtte utbytas mot ''hela tiden befunnit sig’ samt

att det nya stycket i samma avdelning av denna paragraf måtte utgå

och i anslutning härtill riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,

att bestämmelser måtte utfärdas, huru gods som förtullats i frihamn

måtte kunna kvarbliva i frihamnen för att lagras därstädes i förtullat

skick.»

De grundläggande reglerna örn frihamnsinstitutionens innebörd samt

förutsättningarna och villkoren för frihamns inrättande och begagnande

äro meddelade i förordningen den 15 november 1907 (nr 117) örn frihamn

med däri sedermera genom tio särskilda förordningar vidtagna ändringar.

Författningen innehåller vid sidan av de konstitutiva reglerna åtskilliga

verkställighetsföreskrifter och andra bestämmelser av mera begränsad

räckvidd, avseende bland annat olika tullkontroll- och tullklareringsspörsmål.

I övrigt gällande tullföreskrifter rörande frihamnstrafiken återfinnas

huvudsakligen i frihamnsstadgan den 23 september 1919 (nr 626) med däri

vidtagna ändringar. Vissa ordningsföreskrifter äro meddelade i generaltullstyrelsens

cirkulär den 26 september 1919 angående tulltjänstordning

för frihamn (Tullverkets författningssamling 1919: 465), vilket cirkulär

till sitt huvudinnehåll innefattar tjänstgöringsbestämmelser för tullpersonalen.

Ett i förordningen om frihamn behandlat speciellt tullklareringsspörsmål

är närmare reglerat i särskild av Kungl. Majit utfärdad kun
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

görelse den 30 maj 1930 (nr 179) angående den tidpunkt, då införsel från

frihamn skall anses vara verkställd, m. m.

De av Kungl. Maj:t fastställda reglementena för Stockholms frihamn

den 23 september 1919 (nr 628), för Göteborgs frihamn den 1 augusti 1922

(nr 443) och för Malmö frihamn den 28 augusti 1922 (nr 462) förete sinsemellan

endast smärre, huvudsakligen av organisatoriska förhållanden

betingade skiljaktigheter. Reglementena innehålla dels bestämmelser örn

olika rättsförhållanden, som uppkomma mellan å ena sidan frihamnarnas

innehavare och förvaltningsorgan samt å andra sidan trafikanterna vid

begagnandet av frihamnarnas anstalter och utrymmen för lossning, lastning

och lagring m. m., dels ock ordningsregler, som därvid skola iakttagas.

Därjämte förekomma i reglementena en del tilläggsföreskrifter

till frihamnsförordningen, såsom angående rätt till införsel av vissa varor

samt till idkande av provianthandel, ävensom enstaka tullföreskrifter.

De gällande frihamnsförfattningarna äro i terminologiskt och tekniskt

hänseende i stort sett avfattade i anslutning till de vid tiden för deras

tillkomst gällande tullförfattningarna. Med den omarbetning av tullförfattningarna,

som ägde rum genom tillkomsten av tullstadgan den 7

oktober 1927 (nr 391) och tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr

316) jämte därtill anslutna författningar, avsågs i första hand att ernå

en smidigare anpassning av bestämmelserna rörande tullförfarandet till

trafikens växlande krav samt införandet av enhetliga beteckningar i avseende

å de olika förfarandena i tullhänseende ävensom en revision i

systematiskt hänseende, därvid bland annat i huvudförfattningarna bibehöllos

och sammanfördes för de olika förfarandena i tullhänseende mera

konstitutiva bestämmelser, medan bestämmelser av mera sekundär art

fingo plats i särskilda tillämpningsförfattningar.

I samband med tillkomsten av de nya tullförfattningarna vidtogos vissa

ändringar i frihamnsförfattningarna. Dessa ändringar utgjordes dock

i huvudsak allenast av sådana, som direkt och omedelbart påfordrades

av de nya tullförfattningarna. Med den mera genomgripande omarbetning

av bestämmelserna rörande frihamnsväsendet, som påkallades av att

i de nya tullförfattningarna införts nya och enhetliga beteckningar för

åtskilliga förfaranden i tullhänseeende, fick däremot anstå.

Att så blev fallet torde hava berott på att behov av en revision av frihamnslagstiftningen

jämväl ur andra synpunkter gjort sig gällande men

att tillika ytterligare erfarenhet rörande frihamnsväsendets utveckling

och anordning inom ramen för då gällande bestämmelser ansetts önskvärd.

År 1931 ansågs emellertid tidpunkten vara inne, då frågan örn en revision

av de bestämmelser, som reglera frihamnsväsendet, borde upptagas

till behandling. Vid anmälan av en av Stockholms handelskammare, handelskammaren

i Göteborg och Skånes handelskammare redan år 1929 gjord

framställning i sådant syfte, vilken i avgivna utlåtanden biträtts av

såväl generaltullstyrelsen som kommerskollegium och av det senare arn
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 9

betsverket hörda korporationer, beslöt nämligen Kungl. Maj:t den 12

juni 1931 bemyndiga chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga

med uppdrag att i enlighet med vissa av departementschefen i anförande

till statsrådsprotokollet angivna riktlinjer (prop. sid. 11—12)

verkställa utredning och avgiva förslag till ändrade bestämmelser rörande

frihamnsväsendet. De med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade

sakkunniga, 1931 års frihamnssakkunniga, avgåvo den 15 oktober

1934 »betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande frihamnsväsendet»

(statens offentliga utredningar 1934 : 36).

I förslag till ny frihamnsförordning hava de sakkunniga intagit sådana

bestämmelser, som ansetts vara av konstitutiv natur för reglerandet

av frihamnsväsendet, samt regler, vilkas fastställande eljest förutsatts

kräva riksdagens medverkan, de sistnämnda i den mån de icke intagits

i upprättade förslag till ändringar i tulltaxeförordningen och i

förordningen den 16 maj 1924 (nr 119) angående transitering av införselförbjudna

varor m. m.

I betänkandet hava de sakkunniga vidare uttalat sig i särskilda, det

egentliga ämnet för utredningen närstående spörsmål, bland vilka, till

den del de beröra av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade författningar,

här må nämnas frågorna örn upphävande av förordningen den 20 december

1912 (nr 351) örn frilager samt örn en ändring i förordningen den 15

december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i

riket.

De administrativa föreskrifter rörande frihamnstrafikens reglering i

tullhänseende, vilkas utfärdande förutsatts böra ankomma på Kungl.

Maj:t, hava av de sakkunniga sammanförts i förslag till frihamnsstadga.

Utom egentliga tullföreskrifter innehåller förslaget regler av beskaffenhet

att utgöra tillämpningsföreskrifter i ämnen, som behandlats i vissa

av de tidigare nämnda författningsförslagen. De sakkunnigas förslagtill

frihamnsstadga åtföljes av förslag till ändringar i tullstadgan och

andra av Kungl. Majit utfärdade författningar jämte utkast till frihamnstullordning,

avsedd att utfärdas av generaltullstyrelsen.

De sakkunniga hava jämväl framlagt förslag till gemensamt reglemente

för frihamnarna, upptagande i huvudsak bestämmelser angående förhållandet

mellan frihamnsinnehavarna och trafikanterna tillika med ordningsregler.

över betänkandet hava utlåtanden avgivits av åtskilliga myndigheter,

korporationer och företag.

Den föreliggande propositionen är byggd på de sakkunnigas betänkande

och förslag. Under hänvisning i övrigt till föredragande departementschefens

anförande till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet

må här lämnas följande redogörelse för huvuddragen av propositionen,

i samband varmed även motionärernas yrkanden komma att i

korthet örn förmälas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Förslaget till frihamnsförordning.

Frihamns inrättande m. m. De gällande principerna i fråga

om frihamns kommersiella ändamål, örn beskaffenheten av de yttre anordningarna

vid frihamn samt örn de allmänna förutsättningarna och

villkoren för dess inrättande och drivande ligga till grund jämväl för

förslaget till ny frihamnsförordning (1—5 §§). Åtskilliga nu gällande bestämmelser

i dessa ämnen hava emellertid uteslutits i förslaget. De sakkunniga

framhålla, att det härvid till en del rörde sig örn bestämmelser,

vilka enbart haft karaktären av verkställighetsföreskrifter till de grundläggande

reglerna. Förslagets utformning hade emellertid även påverkats

av den omständigheten, att sedan frihamnar numera blivit inrättade å de

platser, där från början förutsättningar därför ansetts föreligga, en del

spörsmål, som vore förknippade med en frihamns tillkomst, väsentligen

förlorat sin aktualitet. En häremot svarande förenkling av författningsregleringen

hade ansetts så mycket mindre behöva möta betänkligheter,

som det under alla förhållanden borde framdeles såsom hittills ankomma

på Kungl. Majit att, i händelse tillstånd till inrättande av ny frihamn

skulle ifrågakomma, efter omständigheterna förordna örn de villkor för

sådant tillstånd, som erfordrades vid sidan av de allmänna föreskrifterna.

Föreliggande förslag innehåller icke någon motsvarighet till bestämmelsen

i § 1 av gällande frihamnsförordning, att såväl fartyg som gods

inom frihamn icke skola vara underkastade vidare tillsyn från tullverkets

sida, än som erfordras för utövande av kontroll å efterlevnaden av de angående

frihamn meddelade allmänna eller särskilda föreskrifter. Enligt

vad av motiveringen framgår hava härmed sammanhängande spörsmål

ansetts böra behandlas såsom rena lämplighetsfrågor.

Förslaget upptager ej heller någon motsvarighet till den i § 1 av

gällande frihamnsförordning förekommande bestämmelse, enligt vilken

till frihamn från inrikes ort inkomna varor skola å ena sidan i

fråga örn rätt till restitution av tull- och tillverkningsavgifter ävensom

till befrielse från tullavgift samt i övrigt i tullhänseende betraktas såsom

från riket utförda men å andra sidan vid återinförsel behandlas lika med

annat gods, som från frihamn införes. De sakkunniga erinra, att i verkligheten

redan en modifikation härutinnan gjorts genom borttagandet ur

förordningen av förbudet mot sjöväga inrikes varuförsändning via frihamn,

vilken åtgärd haft till omedelbart syfte att göra det möjligt för

fartyg att vid anlöpande av frihamn medföra inrikes gods och tullklarerat

utrikes gods för befordran från en ort inom tullinlandet till annan,

Titan att godsets egenskap i tullhänseende därvid underginge någon förändring.

Av motiveringen framgår emellertid, att ett frångående av den nyssnämnda

principen icke är åsyftat. I betänkandet framhålles det fastmer

såsom en given följd av den grundläggande regeln om frihamns

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

11

egenskap av utrikes ort, att utförsel till frihamn, i den mån ej annorlunda

stadgades, skulle i avgiftshänseende och sålunda även i fråga om

restitution och behandling vid återinförsel anses såsom utförsel till utlandet.

Dock förorda de sakkunniga, att i frihamnsförordningen uttryckligt

fastslås möjligheten i mån av behov till sådana undantag från den

allmänna regeln, att inrikes gods skulle kunna med bibehållen egenskap

av inrikes försändas genom frihamn. En bestämmelse örn bemyndigande

för Kungl. Maj:t att förordna härom har ock intagits i förslaget till frihamnsförordning

( 6 §).

K o n s u m t i o n s f ö r b u d e t. Det hittillsvarande förbudet mot användande

av oförtullade utländska varor av avgiftspliktigt slag och

vissa inhemska varor till personligt bruk inom frihamn har upptagits i

föreliggande förslag (7 § andra stycket), dock med vissa såväl formella

som sakliga jämkningar, varibland må nämnas, att förbudet — för betryggande

av dess efterlevnad — utvidgats att gälla även utländska varor

av icke avgiftspliktigt slag. Förslaget förutsätter, att förtullning

för konsumtion inom frihamn må kunna äga rum därstädes.

I fråga örn rätten att ombord å fartyg i frihamn använda obeskattade

varor till personligt bruk såväl som beträffande rätten att ombord å fartyg

på resa till eller från frihamn använda förnödenhets- och proviantartiklar,

som utgöra utrikes gods, äro enligt de sakkunnigas mening inskränkningar

påkallade, särskilt med hänsyn till den omläggning av fartygstrafiken,

som ägt rum och enligt de sakkunnigas förslag ytterligare

genomföres. På grund av sitt samband med trafikordningsreglerna anses

nu åsyftade spörsmål böra regleras i administrativ ordning, ehuru för tullhamnstrafikens

del frågan örn tullfrihet för förnödenhets- och proviantartiklar

medförda å fartyg i trafik mellan tullhamn och utlandet är i huvudsak

reglerad i den med riksdagen beslutade tulltaxeförordningen. De föreslagna

reglerna gå i huvudsak ut på att den rätt, varom fråga är, begränsas

till fartyg i trafik från eller till utlandet. Beträffande särskilda

varuslag, nämligen spritdrycker, vin, exportöl och tobaksvaror, har förfoganderätten

även för den utrikes sjöfartens del ansetts böra inskränkas,

för att den skärpta kontroll, som är påkallad av beskattnings- och

restriktionslagstiftningen rörande dylika varor, skall kunna genomföras

utan eftersättande av den allmänna rörelsefriheten för denna trafikgren.

I enlighet med vad sålunda anförts har i förslaget till frihamnsförordning

(7 § tredje stycket) allenast upptagits ett stadgande, varigenom

det överlåtes till Kungl. Majit att förordna i fråga örn rätt att ombord

å fartyg, som befinner sig i frihamn, till personligt bruk använda oförtullade

utländska och därmed jämställda svenska förnödenhets- och proviantartiklar

samt angående rätt att ombord å fartyg, som befinner sig på

resa till eller från frihamn, förbruka eller nyttja förnödenhets- och proviantartiklar,

utgörande utrikes gods. Detta stadgande föreslås att gälla

även luftfartyg.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Industriell verksamhet. I likhet med vad nu gäller har i förslagets

8 § rätten att i frihamn idka industriell verksamhet gjorts beroende

av särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Med vissa formella jämkningar

av nuvarande stadgande i ämnet föreslås, att dylikt tillstånd icke

må avse verksamhet, som i följd av gynnsammare produktionsvillkor är

ägnad att å den inhemska marknaden avsevärt skada verksamhet av enahanda

slag, vilken här i landet idkas annorstädes än i frihamn, ej heller

verksamhet, som kan anses menlig för ordningen eller säkerheten inom

frihamnen. Dessutom föreslås ett tillägg (8 § andra stycket) av innehåll,

att under industriell verksamhet icke skall inbegripas arbete, som

utan självständigt förvärvssyfte utföres i samband med lagerrörelse, såsom

rensning, sortering eller avhjälpande av under transport eller lagring

uppkommen skada.

I de föreliggande motionerna beröres även frågan örn industriell verksamhet

i frihamn, men då motionerna icke gå ut på ändring i Kungl.

Maj:ts förslag till frihamnsförordning utan avse vissa bemyndiganden

för Kungl. Majit med avseende å förtullning av varor, som inom frihamn

förädlats eller reparerats, komma motionärernas yrkande härutinnan

jämte den med propositionen framlagda utredningen i ämnet att

behandlas i en särskild avdelning längre fram i detta betänkande (sid.

14—21).

Det al jhan del sförbudet. Enligt gällande bestämmelser är detaljhandel

inom frihamn i princip förbjuden. Enligt vad de sakkunniga

funnit, ha de nuvarande bestämmelserna i stort sett fyllt sitt syfte. Emellertid

har i praktiken en märkbar osäkerhet i fråga örn förbudets räckvidd

gjort sig gällande. De sakkunniga hava särskilt funnit det olägligt,

att den närmare tillämpningen icke i någon mån kan regleras genom bestämmelser

i administrativ ordning utan är ytterst beroende av domstols

prövning i mål angående ansvar för överträdelse av förbudet. En ändring

härutinnan är enligt de sakkunnigas mening nödvändig för att de

principer, på vilka detaljhandelsförbudet är grundat, skola kunna på ett

tillräckligt smidigt sätt genomföras i praktiken. Riktlinjerna för de sakkunnigas

i propositionen upptagna förslag i ämnet (9 §) angivas av de

sakkunniga på följande sätt:

Till en början meddelas i frihamnsförordningen den grundläggande regel,

att inom frihamn ej må idkas detaljhandel med där befintliga varor.

Därefter lämnas i förordningen en allmän definition av begreppet detaljhandel

i frihamn. Om ock denna är avsedd att vara anpassad efter

vad som i allmänhet bör anses vara riktigt, är den likväl icke ämnad att

vara orygglig, utan bör befogenhet finnas för Kungl Majit att, i den mån

sådant finnes påkallat, meddela närmare bestämmelser för lämpligt avgränsande

av förbudet liksom ock för dess vidmakthållande. Den allmänna

bestämningen kommer att gälla, i den mån Kungl. Majit icke i

särskilt hänseende annorlunda förordnar. Genom definitionens innehåll

och anvisningen, att bemyndigandet åt Kungl. Majit må begagnas endast

för åstadkommande av erforderlig jämkning i särskilt hänseende, lärer

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 13

det få anses vara tillfredsställande sörjt för att de närmare bestämmelser,

som eventuellt utfärdas, komma att motsvara syftet med huvudstadgandet.

Den av de sakkunniga föreslagna, i 9 § andia stycket upptagna

allmänna definitionen går ut på att såsom detaljhandel i frihamn

skall anses försäljning därstädes av varor till annan än den, som

idkar handel med eller i tillverkningsrörelse använder varor av

samma eller liknande slag, så ock där befintliga varors utställande

för allmänheten eller förevisande i handelssyfte för annan än rörelseidkare,

som nyss nämnts, eller ombud för honom. I betänkandet

har särskilt anmärkts, hurusom förslaget innebure att försäljning till

köpare, som visserligen vore näringsidkare men icke dreve handels- eller

tillverkningsrörelse med ifrågavarande slags varor, komme att anses såsom

detaljhandel. Exempel har jämväl anförts därå, att dylik försäljning

kunde innebära ett uppenbart åsidosättande av detaljhandelsförbudets

syfte. Den nu nämnda begränsningen hava de sakkunniga förklarat

sig så mycket hellre kunna förorda, som möjlighet enligt förslaget förelåge

att i sådana fall, då förhållandena ansåges böra berättiga till en annan

tillämpning, göra denna tillåtlig genom beslut i administrativ ordning.

I förslaget har icke upptagits det i § 19 mom. 3 av gällande frikamnsförordning

förekommande stadgandet, att vara, som upplagts inom frihamn,

icke må därifrån uttagas för införsel i landet av annan än sådan näringsidkare,

som driver handel med eller eljest i sin rörelse använder varor

av samma eller liknande slag.

Skeppsförrådshandel. I gällande frihamnsförordniug har

gjorts det undantaget från detaljkandelsförbudet, att efter särskilt tillstånd

av Kungl. Majit försäljning av proviantartiklar och andra skeppsförnödenheter

må inom frihamn idkas under de villkor, som av Kungl.

Majit föreskrivas. De sakkunniga lia härutinnan föreslagit sådan ändring,

att fordran på särskilt tillstånd till rörelsens idkande borttoges. I

anledning av vissa häremot gjorda erinringar har departementschefen

anfört, att frågan, huruvida särskilt sådant tillstånd skulle erfordras, syntes

under alla förhållanden icke behöva regleras i frihamnsförordningen

utan kunna hänföras till de verkställighetsspörsmål, som borde lösas i

administrativ ordning. I förslaget till frihamnsförordning upptages sålunda

endast, i anslutning till detaljhandelsförbudet, bemyndigande för

Kungl. Majit att under de villkor, som prövas nödiga, medgiva sadan

handel med förnödenhets- och proviantartiklar för fartyg eller luftfartyg

(9 § första stycket).

Införsel av varor, underkastade brutto förtullning.

Till undanröjande av vissa olägenheter, som varit förenade med det nu
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

varande förbudet mot införsel från frihamn av vara, som enligt tulltaxan

är underkastad bruttoförtullning men som icke är emballerad på

eljest vid införsel brukligt sätt, föreslås undantag från förbudet i de

fall, då det visas, att ändring av emballeringen icke vidtagits inom frihamnen

eller vid försändning av varan från tullinlandet till frihamnen

(10 $).

Kroppsvisitation m. m. I nära anslutning till vad nu gäller

upptages i 11 § av förslaget ett stadgande, att tulltjänsteman äger, där

honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, verkställa undersökning

av byggnad, öppet område, transportmedel och gods inom frihamn

samt låta å person, som lämnar frihamn, företaga kroppsvisitation i den

ordning, som stadgas i lagen örn straff för olovlig varuinförsel. En av

de sakkunniga föreslagen utvidgning av regeln örn kroppsvisitation i

frihamn till att avse personer, som överhuvud taget befinna sig inom frihamnens

område, har icke upptagits i Kungl, Maj:ts förslag.

Ansvarsbestämmelser. Beträffande i 12 och 13 §§ av förslaget

upptagna ansvarsbestämmelser hänvisas till propositionen sid. 52—54.

Frågan om ändrade förtullningsregier för varor, som förädlats

inom frihamn.

Med erinran om det i 8 § av förslaget till frihamnsförordning intagna

stadgande rörande särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t för rätt att inom

frihamn idka industriell verksamhet, för vilket stadgande tidigare redogjorts,

må här intagas den av departementschefen till statsrådsprotokollet i

ärendet lämnade redogörelsen för frågan örn ändrade förtullningsregier

för varor, som förädlats inom frihamn.

1 olikhet mot vad som förutsattes vid frihamnslagstiftningens tillkomst,

har någon nämnvärd industriell verksamhet icke kommit till stånd inom

frihamnarna. Vad som framför allt begränsat möjligheterna för en på

förädling av utländska varor grundad dylik verksamhet lärer, såsom de

sakkunniga framhålla, hava varit den omständigheten, att denna blivit

hänvisad till att praktiskt taget uteslutande söka sig avsättning för sina

produkter i utlandet och sålunda icke kunnat räkna med det stöd, som

möjligheten till avsättning på hemmamarknaden utgör. Nämnda omständighet

sammanhänger därmed, att, då frihamn är att i tullhänseende

betrakta såsom utrikes ort, de därstädes framställda varorna vid införsel

till tullinlandet skola förtullas i sitt vid införseln föreliggande, förädlade

skick, vilket givetvis i regel medför en högre tullbeskattning, än örn industrien

vore förlagd till tullinlandet och sålunda endast hade att vidkännas

införselavgifter för de från utlandet införda råvarorna och halv
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 15

fabrikaten. De sakkunniga erinra vidare, dels att de jämförelsevis höga

markkostnaderna i frihamnarna och den efter dyrortsförhållanden avpassade

arbetslönenivån i frihamnsstäderna vid flera tillfällen framhållits

såsom ägnade att ytterligare begränsa förutsättningarna för frihamnsindustrien,

dels ock att frihamnarna fått en allt mäktigare konkurrent i

tullrestitutionsväsendet, vilket numera och särskilt genom 1929 års bestämmelser

blivit i vida högre grad ägnat att tillgodose industriens behov

av tullättnader vid utländska varors användande till exporttillverkning,

än vad fallet varit vid frihamnslagstiftningens tillkomst.

Såsom av betänkandet framgår, hava vid upprepade tillfällen framställningar

gjorts örn ändring av gällande bestämmelser i syfte att varor,

som enligt meddelat tillstånd förädlats inom frihamn, måtte kunna efter

särskilt av Kungl. Maj:t lämnat medgivande vid införsel därifrån förtullas

efter de tullsatser, som gälla för de vid förädlingen använda utländska

råvarorna och halvfabrikaten. En utredning i ämnet har tidigare

verkställts av kommerskollegium och generaltullstyrelsen, som framlagt

resultatet av utredningen i gemensamt utlåtande den 2 februari 1929

(betänkandet sid. 118). Utlåtandet utmynnade i ett avstyrkande av att

några åtgärder av allmängiltig beskaffenhet vidtoges för beredande av

särskilda lättnader åt inom frihamn belägna industriföretag i syfte att

befrämja avsättning av företagens produkter på hemmamarknaden.

De sakkunniga hava likaledes avstyrkt införande av ändrade bestämmelser

i förevarande ämne. I betänkandet anföres härom:

De olika uppfattningarna beträffande frågan om tullättnader vid införsel

från frihamn av där framställda varor hava i princip det gemensamt,

att den i frihamn bedrivna industriella verksamheten lörutsättes

under alla förhållanden icke skola försättas i en ur konkurrenssynpunkt

gynnsammare ställning än tullinlandsindustrien. Skulle det vara praktiskt

genomförbart att åstadkomma en fullständig utjämning sålunda att

förtullningssvårigheterna för frihamnsindustrien undanröjdes på sådana

villkor, som innefattade ett avstående från alla med förläggningen till

frihamn sammanhängande fördelar, förefaller det emellertid som örn slutresultatet,

sett ur den enskilde industriidkarens synpunkt, borde te sig

skäligen intresselöst.

Den föreliggande utredningen visar till fullo de svårigheter, som möta

redan då det gäller att åstadkomma den klassificering och värdesättning

av olika i konkurrensavseende verksamma omständigheter, som erfordras

för att man skall kunna överväga de åtgärder, vilka vid genomförandet

av tullättnader skulle vidtagas för vinnande av likställighet i produktionsvillkoren

inom och utom frihamnarna. Beträffande sättet för tulllättnadernas

eventuella genomförande synes man hava att välja närmast

mellan å ena sidan förtullning vid införseln från frihamn av den färdiga

varan men med hänsyn tagen endast till däri ingående importerade råvaror

och halvfabrikat, samt å andra sidan förtullning av råvarorna och

halvfabrikaten, innan desamma komme att ingå i fabrikationen. Vilkendera

metoden man än väljer, är det likvisst, såsom i utredningen betonas,

nödvändigt att, därest den avsedda likställigheten skall förverkligas, vid

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bt v Ulri i na a utskottets betänkande Nr dti.

tullättnaderaas värdesättning taga hänsyn även till andra omständigheter,

varibland icke minst den friare lörioganderätt över importvarorna

före användandet, som tillkommer industriidkaren i frihamnen i jämförelse

med konkurrenten i tullinlandet. Ett särskilt spörsmål, som jämväl

berör likställigheten i tullhänseende, är huruvida den industriidkare,

som i frihamn dreve rörelse med avsättning både inom och utom landet,

borde i fråga örn exporttillverkningen få utnyttja de med frihamnsväsendet

sammanhängande tullförmånerna oförminskade, samtidigt som han

åtnjöte de ifrågasatta tulhittnaderna för den för tullinlandet avsedda

verksamheten. Även om det kan synas ligga nära till hands att besvara

denna fråga jakande, får man vid dess övervägande dock icke lämna den

omständigheten ur räkningen, att verksamheten på den ena marknaden

kan utgöra ett kraftigt stöd i konkurrensen på den andra.

Otvivelaktigt är i varje fall, att för åstadkommande av verklig likställighet

i produktionsavseende mellan frihamns- och tullinlandsindustrien

den i frihamn verksamme industriikarens frihet att göra omläggningar i

rörelsen, upptaga nya verksamhetsgrenar och eljest gestalta rörelsen efter

affärsmässiga metoder måste bliva på ett kännbart sätt begränsad.

Huru som helst bomme han att arbeta under ganska osäkra förhållanden,

då till äventyrs inträffade ändringar i införselbeskattningen kunde

rubba förutsättningarna för det honom lämnade tillståndet till verksamhetens

drivande och medföra krav på nya garantier mot obehörig konkurrens.

Särskilt det sistnämnda förhållandet gör, att frågans lösning kompliceras

även i fall, som eljest kunde synas jämförelsevis enkla, nämligen

då det gäller förädling av tullfria importvaror.

Örn man emellertid skulle kunna på ett eller annat sätt åvägabringa en

utjämning av produktionsvillkoren, såvitt angår tullförhållandena och

vad därmed direkt sammanhänger, bleve de återstående betingelserna för

uppkomsten av en på hemmamarknaden arbetande frihamnsindustri att

söka i frihamnarnas överlägsenhet i fråga örn kommunikations- och lagringsmöjligheterna.

Någon åtgärd för neutralisering av de fördelar i

konkurrensavseende, frihamnarna härutinnan erbjuda, synes principiellt

icke böra ifrågasättas. Emellertid är det obestridligt, att frihamnarnas

utveckling till särskilt värdefulla kommunikations- och lagringsanstalter

står i närmaste samband med deras särställning i tullhänseende.

Förslaget örn tullättnader har en väsentlig grund i önskemålet att bereda

ökade tillfällen till utnyttjande av frihamnarna med däri ingående,

till industritomter avsedda områden. Det har ur denna synpunkt gjorts

gällande, att en gynnsammare ställning för frihamnsindustrien vore motiverad

av åtskilliga omständigheter. Sålunda har åberopats, att frihamnarna

lede av den olägenheten, att de vore förlagda tili dyrorter med

arbetslöner och byggnadskostnad^-, som överstege det annorstädes vanliga.

Emellertid gäller samma förhållande för den industri, som är förlagd

vid eller i närheten av frihamnsstädernas tullhamnar. Försök att

genom tullättnader eller anordningar i dylik riktning kompensera industriföretagen

i landet för olägenheter av nu antydd beskaffenhet skulle

otvivelaktigt leda till orimliga konsekvenser.

Vidare har framhållits, att stora kapital nedlagts på att utrusta frihamnarna

med moderna och högklassiga trafikanordningar, och att det

läge i det allmännas intresse, såväl att de nedlagda kapitalen bleve förräntade

som att frihamnarna bleve i möjligaste mån tillgängliga för kommersiellt

utnyttjande. Erinras må emellertid, att detta allmänna intresse

i allt fall icke får tillgodoses på bekostnad av ett annat allmänt intresse,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

17

nämligen iakttagandet i möjligaste mån av rättvisa i statens ställning tili

det inhemska näringslivet och dess särskilda företag. Jämväl må påpekas,

att de tre frihamnarna ägas av samma kommuner som vidliggande

tullhamnar. Den båtnad, som respektive kommun må vänta sig av förläggning

av en industri till platsen, bör kommunen kunna bereda sig,

oavsett huruvida industrien erhåller plats inom eller utom frihamnsområdet.

För övrigt torde utnyttjandet av de vid frihamnarna belägna

tullhamnarnas betydligt större industriutrymmen vara ur kommunernas

synpunkt ett intresse, vid sidan varav frihamnarnas användande till enahanda

ändamål har endast underordnad betydelse.

I den mån det måste antagas, att frihamnarnas industriutrymmen icke

kunna inom överskådlig tid finna användning för industri, som är inriktad

på export, är det givetvis i och för sig ett beaktansvärt önskemål, att

dessa utrymmen må kunna nyttiggöras på annat sätt. Det skall icke

heller bestridas, att omständigheterna i särskilda fall kunna vara sådana,

att tullättnader för ett till frihamn förlagt men på hemmamarknaden arbetande

industriföretag finnas kunna medgivas utan förfång för något

inhemskt näringsintresse. Den föreliggande utredningen lärer emellertid

hava ådagalagt, att några allmänna riktlinjer för prövning av dylika

fall icke kunna på förhand uppdragas. Frågan gäller därför till slut

egentligen endast, huruvida det för framtiden bör överlåtas till Kungl.

Majit att i administrativ ordning pröva hithörande spörsmål i hela deras

vidd och träffa därav föranledda avgöranden. Härvid bör ihågkommas,

att de åtgärder, som kunna komma i fråga, innebära en jämkning i

grundläggande principer för frihamnslagstiftningen och tulltaxeförordningen.

Vidare bör betänkas, att varje dylik åtgärd kan vara ägnad att

åstadkomma rubbning i den genom lagstiftningen åvägabragta avvägningen

av de olika näringarnas och näringsföretagens inbördes intressen.

En sådan åtgärd bör fördenskull icke vidtagas utan grundlig utredning

och de olika intressenternas hörande. De härmed sammanhängande spörsmålen

lära sålunda i allmänhet icke vara ägnade för ett så skyndsamt

avgörande, som betingar en rent administrativ handläggning.

Med hänsyn såväl härtill som till frågornas stora principiella betydelse

synes det vara riktigast, att därest på grund av i särskilt fall verkställd

utredning undantag från ifrågavarande, av Kungl. Majit med riksdagen

beslutade författningar finnes påkallat, ärendet underställes riksdagens

prövning.

Mot betänkandet i denna del har en av de sakkunniga, herr Stendahl,

avgivit reservation och därvid anförti

Beträffande vissa delar av de sakkunnigas motivering--- — till sin

ståndpunkt i fråga örn den industriella verksamheten i frihamn —--

får jag anmäla avvikande mening. Emot de sakkunnigas förslag till lydelse

av själva industriparagrafen i frihamnsförordningen har jag intet

att invända.

När de sakkunniga konstaterat, att industriell verksamhet praktiskt

taget icke utövats i rikets frihamnar, oell icke heller kunnat utövas, huvudsakligen

på grund av att dylik industri icke kunnat sälja sina produkter

på hemmamarknaden till följd av att produkterna tullbeskattats

hårdare än motsvarande produkter, tillverkade i tullinlandet, hade de

sakkunniga enligt min mening hort utreda och komma med detaljerat

förslag, huru en ändring härutinnan formellt skulle kunna åvägabringas.

Bihang till riksdagens protokoll 19,''15. 7 saini. Nr 36. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Då i de sakkunnigas motivering talas om att det begärts »tullättnader» för

frihamnsindustri, ger detta enligt min mening en fullkomligt missvisande

bild av frågan. Vad som begärts från särskilt Stockholms frihamnsaktiebolags

sida är, att industriprodukter, som efter Kungl. Maj:ts

tillstånd tillverkas i frihamn, icke skola vid införseln till tullinlandet belastas

hårdare än samma produkter tillverkade i tullinlandet. Det är

alltså krav på jämställdhet och icke på någon preferens, som rests. De

sakkunnigas förslag, att dylika frågor böra prövas från fall till fall av

riksdagen, står enligt min mening icke i överensstämmelse med gällande

praxis, att riksdagen har hand örn den grundläggande tullbeskattningen

och dess former men att det överlåtes till Kungl. Majit att efter hörande

av näringslivets organisationer handlägga det enskilda fallet administrativt.

Från dessa utgångspunkter anser jag, att de sakkunniga bort föreslå

de tillägg i tulltaxeförordningen, som äro nödvändiga förutsättningar

för industri i frihamn. Det rör sig örn 2 och 9 §§ samt 5 § s) i dess av de

sakkunnigas majoritet föreslagna nya lydelse.

Tulltaxeförordningens 2 § föreskriver, att en vara skall tulltaxeras i

det skick, vari deu inkommer. Undantag från denna bestämmelse skulle

behöva stadgas för vara, som efter vederbörligt tillstånd tillverkats i frihamn.

Denna vara skulle kunna införas på de villkor, Stockholms handelskammare

i yttrande den 9 februari 1926 över en av Stockholms frihamnsaktiebolag

gjord framställning föreslagit, nämligen mot erläggande

av tullen för till varan vid fabrikationen använda råmaterial,

halvfabrikat och delar av utländskt ursprung.

I 9 § bestämmes bl. a., att i utlandet reparerad eller bearbetad vara i

vissa fall får återinföras i stort sett tullfritt men mot erläggande av värdetull

på det utförda reparationsarbetet. Lika litet som någon anser det

rimligt att kräva förtullning av grönsaker och frukt, som växt i en frihamn,

då de skola konsumeras eller införas till tullinlandet, lika litet

finns det några bärande skäl, att industriarbete, som utföres inom ett frihamnsområde,

skall tullbeskattas, därest industriprodukten införes till

tullinlandet. Industriarbete, utfört i frihamn, lyder under svenska sociala

lagar, blir skattskyldigt efter svensk lag, arbetskraften och företagen

äro svenska, sannolikt ofta t. o. m. i högre grad äu i tullinlandet, beroende

på koncessionsförfarandet. Vill man för fullständigande av jämställdheten

mellan industri i frihamn och i tullinlandet föreskriva, att endast

inhemska eller införtullade byggnadsmaterialier, maskiner m. m. må

komma till användning, därest industrien skall få arbeta på hemmamarknaden,

ligger det i den koncessionslämnande myndighetens hand att

bestämma härom.

Enligt min uppfattning hör alltså i 2 § tulltaxeförordningen göras förslagsvis

följande tillägg, nämligen:

»Konungen äger medgiva att, på de villkor och i den utsträckning

Konungen bestämmer, i frihamn framställd vara må vid införsel från frihamnen

förtullas mot erläggande av tullen för till framställningen använda

råmaterial, halvfabrikat och delar av utländskt ursprung.»

Ett motsvarande tillägg i 9 § synes böra erhålla lydelsen:

»Utan hinder av vad ovan stadgas äger Konungen medgiva att, på de

villkor och i den utsträckning Konungen bestämmer, vara, som utföres

till frihamn för att där undergå reparation eller annan bearbetning, må

återinföras från frihamnen mot erläggande av tullen för till reparationen

eller bearbetningen använda råmaterial, halvfabrikat eller delar av

utländskt ursprung.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 19

Jämväl i de infordrade yttrandena över betänkandet hava skilda meningar

i denna fråga gjorts gällande.

Av de i ärendet hörda lokala tullmyndigheterna hava tulldirektören i

Malmö och tullförvaltningen i Malmö frihamn uttalat sig för en jämkning

av gällande förtullningsregler till förverkligande av syftet med reservantens

förslag. Generaltullstyrelsen har däremot förklarat sig för

sin del icke finna anledning understödja förslaget och har i sådant avseende

åberopat kommerskollegii och styrelsens förutnämnda utlåtande

den 2 februari 1929.

Bland de av kommerskollegium hörda näringsorganisationerna och företagen

har Stockholms handelskammare anfört såsom sin uppfattning,

att det borde överlämnas till Kungl. Majit att pröva uppkommande frågor

örn undantag i här avsedda fall från gällande förtullningsregler, enär

hänskjutandet till riksdagen av dylika frågor måste vara ägnat att avsevärt

tynga deras handläggning. Uttalanden i samma riktning hava

gjorts av Skånes handelskammare, Västergötlands och Norra Hallands

handelskammare, Stockholms frihamnsaktiebolag, Malmö frihamnsaktiebolag,

Sveriges köpmannaförbund och Stockholms reder iför euin g.

Övriga av kommerskollegium hörda korporationer hava lämnat betänkandet

i denna del utan erinran, varvid bland andra Sveriges industriförbund,

Sveriges grossistförbund, handelskammaren i Göteborg och Göteborgs

hamnstyrelse med instämmande av Göteborgs frihamns aktiebolag

uttryckligen biträtt den mening, som uttalats av de sakkunnigas majoritet.

Kommerskollegium åter har uttalat sig för det av reservanten framställda

förslaget örn tillägg till 2 § tulltaxeförordningen. Kollegium har

härvid anfört bland annat följande:

Över huvud taget måste man konstatera, hurusom de stora förväntningar,

som ursprungligen ställdes på utvecklingsmöjligheterna för den

industriella verksamheten i våra frihamnar, hittills endast i försvinnande

omfattning kunnat realiseras. I detta hänseende torde exempelvis

förtjäna att erinras hurusom de uttalanden, som tidigare gjorts rörande

de särskilda förutsättningarna för en tillverkning av punsch i frihamn

för export, visat sig alldeles icke motsvaras av verkligheten.

Med hänsyn härtill och till de betydande kapitalvärden, som äro nedlagda

i frihamnarna och vilka borde i än större utsträckning än vad nu

är fallet kunna nyttiggöras även för industriell utveckling, synes förtjäna

att tagas i förnyat övervägande, huruvida icke några av de hinder,

som nu möta gentemot etablerande av sådan verksamhet med beräknad

avsättning även på tullinlandet, borde kunna undanröjas. Härvid bör

även beaktas att, medan frihamnsverksamheten ej bör få komma i åtnjutande

av några särskilda förmåner i tullbeskattningshänseende framför

liknande verksamhet innanför tullgränsen, någon anledning knappast

torde föreligga till att placera den förra i sämre läge än den senare i

detta avseende. Ur denna synpunkt torde nied fog kunna göras gällande,

att det skydd för själva manufaktur ering sarbetet och däri ingående arbetskostnad,

som må ingå som del av visst tullskydd för färdig vara vid

inhemsk avsättning, bör kunna medgivas bliva lika inom som utom grän
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

sen för frihamnsområdet. Det gäller ju nämligen i själva verket i ena som

i andra fallet visst skydd för svenskt arbete.

Med hänsyn härtill torde även vägande skäl kunna anföras för att, på

sätt reservanten bland de sakkunniga förordat, bereda ökad möjlighet för

ändrad tulltaxering av inom frihamnsområdet tillverkad vara på grundval

av tullbeloppet för däri ingående respektive vid tillverkningen förbrukade

materialier. För sådant ändamål torde emellertid erfordras ett

tillägg till 2 § i tulltaxeförordningen av den innebörd som av reservanten

föreslagits.

Medgivandet av sådant undantagsförfarande med hänsyn till tulltaxeringen

måste givetvis föregås av en närmare prövning i varje särskilt

fall och måste förknippas med bland annat vissa villkor rörande förtullning

av vid tillverkning använda maskiner och redskap m. m., vilka äro

av utländskt ursprung. Prövningen av ansökan örn medgivande i nu berörda

hänseende för varor, tillverkade inom frihamn, varöver kollegium

och generaltullstyrelsen i förekommande fall torde bliva i tillfälle att avgiva

yttrande, liksom fastställande av de villkor, som förutsättas böra

fästas vid sådant medgivande, torde i likhet med vad reservanten föreslagit

böra överlämnas till Kungl. Majtts avgörande. Att göra behandlingen

av dylika ärenden i varje särskilt fall beroende av riksdagens

prövning skulle fördröja och tynga behandlingen av desamma i en grad

som i praktiken torde innebära ett avskärande av möjligheten för en

tillämpning, över huvud taget, av några undantagsbestämmelser och därmed

till någon utveckling av den industriella tillverkningen i frihamn.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att det syntes lämpligt att

beträffande industriell verksamhet inom frihamnsområde införa sådan

ordning, att Kungl. Maj:t vid prövning av fråga örn tillstånd till sådan

verksamhet ägde utan riksdagens hörande i varje särskilt fall medgiva

de tullättnader, som för verksamhetens bedrivande vore nödiga.

Departementschefen har för egen del anfört: »Såsom i utredningen

framhålles, har det ursprungligen icke varit avsett, att frihamnarna

skulle utgöra förläggningsplatser för industriell verksamhet med avsättning

på den inhemska marknaden. Uppkomsten av dylik verksamhet i

frihamnarna har icke heller betraktats såsom ett önskemål ur industriens

allmänna synpunkter, utan fastmer har det härutinnan gällt att i industriens

intresse hindra uppkomsten av en skadlig konkurrens på hemmamarknaden

från i frihamnarna bedriven verksamhet.

I detta hänseende har någon förändring av läget ej inträtt. Däremot

har, sedan det visat sig att någon nämnvärd exportindustri ej kommit till

stånd i frihamnarna, uppkommit önskemålet örn beredande av nya möjligheter

till utnyttjande av därstädes förefintliga utrymmen, och det

torde vara detta förhållande som närmast ligger till grund för de föreliggande

förslagen örn jämkning av förtullningsreglerna.

Hur beaktansvärt det ifrågavarande önskemålet än må vara, ligger det i

sakens natur, att tveksamhet måste råda i fråga örn möjligheten och

lämpligheten av att tillgodose detsamma genom en jämkning av grunderna

för frihamnsväsendet med syfte att bereda tillträde till frihamnarna

för industriella företag, som ämna deltaga i konkurrensen på den

inhemska marknaden. Utredningen lärer hava visat, att några all
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 21

männa närmare riktlinjer för prövningen av uppkommande frågor örn

undantag från förtullningsreglerna icke kunna på förhand uppdragas.

Vad som för närvarande återstår till övervägande, är därför endast det

formella spörsmålet, huruvida det genom bestämmelse i frihamnsförordningen

eller tulltaxeförordningen för framtiden bör överlämnas till

Kungl. Majit att pröva dylika ärenden i hela deras vidd och träffa därav

föranledda avgöranden. För min del anser jag detta spörsmål icke vara

av någon större praktisk betydelse, då det är tydligt, att de svårigheter,

som möta för vinnande av ett positivt resultat, hänföra sig till andra förhållanden

än sättet för den formella handläggningen. Enär å andra sidan

giltighet icke kan frånkännas de principiella skäl. som de sakkunniga

anfört gentemot ett bemyndigande av den ifrågasatta innebörden,

har jag funnit mig icke böra förorda, att ett dylikt bemyndigande påkallas

från Kungl. Majits sida.»

I de i ämnet väckta motionerna har upptagits yrkande om tillägg till

2 och 9 §§ tulltaxeförordningen i enlighet med sakkunnigreservantens

förslag (se ovan sid. 18), varigenom, enligt vad motionärerna framhålla,

Kungl. Majit skulle bemyndigas att inom en viss ram jämka tulltaxeförordningens

bestämmelser så, att produkterna från en inom frihamn

förlagd industri icke råkade ut för strängare tullbeskattning än motsvarande

produkter, framställda i tullinlandet av utländska råvaror eller halvfabrikat.

I den till stöd för yrkandet anförda motiveringen erinra motionärerna,

att generaltullstyrelsen i ett den 12 februari 1926 gemensamt med

kommerskollegium avgivet utlåtande anfört, att det icke skulle komma att

möta större svårigheter att anordna den kontroll, som erfordrades ur tulladministrativ

synpunkt (sakkunnigbetänkandet sid. 113), i anslutning vartill

motionärerna framhålla, att svårigheterna sedan dess blivit mindre

genom det nya restitutionsförfarandet med dess minskade krav på kontroll

från tullverkets sida. Efter att därjämte bland annat hava åberopat

kommerskollegii utlåtande i förevarande ärende (se ovan sid. 19) anföra

motionärerna följande!

»Städerna Malmö och Stockholm ha stora markområden i sina frihamnar,

som med betydande kostnader ställts i ordning för industriella ändamål,

men ej kunna utnyttjas för dessa på grund av hittills gällande bestämmelser.

Till jämförelse kan hänvisas till Hamburgs frihamn med

dess mångfalld av industrier, som även fått rätt att arbeta på hemmamarknaden.

Det kan dessutom enligt vår mening icke vara riktigt, att

örn t. ex. en maskin efter Kungl. Majits koncession bygges i en frihamn

av 50 % svenskt material och 50 % importerat och maskinen införes till

tullinlandet, tull skall utgå icke blott på det utländska material som använts

för tillverkningen utan även på det svenska materialet och på den

svenska arbetskraft som byggt maskinen i frihamnen, och i många fall

kan dessutom skillnaden mellan tullen på de använda delarna och tullen

på den färdiga maskinen stiga till stora belopp. Örn denna fråga löstes

nu, skulle möjligheter måhända öppnas för att till vårt land få över industrier,

som i våra södra grannländer kämpa med valuta- och skattesvårigheter

och lia hela Norden till avsättningsområde.»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen

den 4 oktober 1929 (nr 316).

I fråga om 5 § h) och k) samt 11 § andra stycket innebär förslaget en utvidgning

av de nuvarande bestämmelserna örn tullfrihet för förnödenhets-

och proviantartiklar, då de medföras å fartyg från utlandet, till att

gälla även dylika artiklar, medförda å luftfartyg från utlandet.

Enligt 5 § s) tulltaxeförordningen åtnjutes under angivna betingelser

tullfrihet för inom landet alstrade eller tillverkade ävensom här förut

förtullade utländska varor, när de, efter att hava utförts till utlandet,

inom tio år från utförseln återinföras i oförändrat skick. Detta stadgande

är tillämpligt även vid återinförsel från frihamn av dit utförda varor.

I likhet med de sakkunniga har Kungl. Majit föreslagit införande i

detta författningsrum av ett bemyndigande för generaltullstyrelsen att

beträffande varor, som nyttjats inom svensk frihamn, medgiva tullfrihet

vid återinförsel, som äger rum mer än tio år från utförseln. I sitt yttrande

över de sakkunnigas förslag hade Stockholms frihamnsaktiebolag

föreslagit utbyte av villkoret, att varan skall hava nyttjats inom svensk

frihamn, mot villkoret, att varan skall hava under hela tiden från utförseln

befunnit sig därstädes, vilket ändringsförslag kommerskollegium biträtt.

Frihamnsförvaltningarna i Göteborg och Malmö hade yttrat sig i

samma riktning.

I denna fråga har departementschefen för egen del anfört följande:

»Såsom de sakkunniga erinrat, föreligga icke blott formella utan även

sakliga skäl för att såsom allmän regel jämväl för frihamnarnas del fasthålla

vid det nuvarande villkoret för tullfri återinförsel, att denna skall

hava skett inom tio år från utförseln. De sålunda påvisade skälen lära

icke rubbas enbart av den omständigheten, att en till frihamn utförd vara

under hela tiden intill återinförseln befunnit sig i frihamnen. Något undantag

från den allmänna regeln synes fördenskull icke höra förekomma

utöver vad som erfordras för undvikande av påtagliga praktiska olägenheter.

Dylika olägenheter kunna otvivelaktigt befaras för de i betänkandet

beaktade fallen, nämligen i fråga örn inventarier och andra föremål,

som nyttjas i frihamnarna och därför enligt sakens natur komma att

kvarbliva därstädes under en längre följd av år. Några övertygande skäl

för ett längre gående undantag, än de sakkunniga föreslagit, hava däremot

såvitt jag kunnat finna icke blivit förebragta. Jag ansluter mig följaktligen

till de sakkunnigas förslag, beträffande vilket jag icke heller i

formellt hänseende funnit vägande anledning till erinran.»

I de föreliggande motionerna har upptagits det av Stockholms frihamnsaktiebolag

framställda yrkandet örn utbyte av ordet »nyttjas» mot

orden »hela tiden befunnit sig». Till stöd härför ha motionärerna bland

annat anfört, att det förelåge ett påtagligt praktiskt behov för en dylik

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

ändring, även om detta behov vore av ringa omfattning. Svenska möbler

och bohag, som — tillhöriga frihamnspersonal eller andra inom frihamn

boende —- magasinerats t. ex. på någon vind, borde icke bli belagda med

tull, när de skulle återinföras till tullinlandet även örn lagringstiden överskridit

tio år.

I nära anslutning till sakkunnigbetänkandet upptager Kungl. Maurts

förslag till ändrad lydelse av 5 § s) tulltaxeförordningen jämväl en bestämmelse

av innehåll, att, därest en vara förtullats i svensk frihamn och

därefter återutförts till samma frihamn, tullfrihet vid sedermera verkställd

förnyad införsel må åtnjutas allenast för så vitt antingen återutförseln

ägt rum tidigast trettio dagar efter det varan i samband med

förtullningen lämnat frihamnens område eller oek av omständigheterna

framgår, att återutförseln icke skett uteslutande eller huvudsakligen

i syfte att i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad införsel.

Förslaget har samband med vissa spörsmål avseende möjligheten till

lagring i frihamn av gods, som där undergått förhållning. Dessa spörsmål

hava sin huvudsakliga aktualitet, då fråga är örn höjningar i införselbeskattningen,

föranledda av bestämmelser örn s. k. säsongtullar eller

av beslut örn taxeändringar. Vad beträffar möjligheterna för importörer

i frihamn att säkerställa sig mot en förestående beskattningshöjning,

må här nämnas, att — vid sidan av godsets uttagande i fria rörelsen före

beskattningshöjningens inträde — såväl i gällande författningar som enligt

de sakkunnigas förslag anvisas vissa förfaringssätt för vinnande av

tillämpning i här åsyftade fall av den lägre taxan, däribland ingivande

före höjningens inträde av förtullningsanmälan rörande godset och vidtagande

därjämte av vissa föreskrivna formaliteter.

I de fall, då frihamnsgods med hänsyn till beslutade eller förmodade

beskattningshöjningar eller undantagsvis av andra särskilda skäl kommit

att förtullas en tid innan ägaren ämnat förfoga däröver i fria rörelsen,

har det inom vissa importgrenar framstått såsom önskvärt, att varan

måtte fortfarande efter förtullningen kunna lagras i frihamnen. De

nuvarande författningarna känna icke någon form för utbekommande

inom frihamn av därstädes förtullat gods för fortsatt lagring i avvaktan

på införseln men lägga å andra sidan ej hinder i vägen för lagring

i frihamn av förtullat gods, som dit utförts från tullinlandet. Dylikt

till frihamn utfört gods kan sedermera tullfritt återinföras i den ordning

5 § s) tulltaxeförordningen stadgar, varvid för tullfrihetens åtnjutande

avlämnas s. k. returintyg, innehållande försäkran örn den tidigare

förtullningen och örn förutsättningarna i övrigt för tullfrihet enligt

nämnda författningsrum.

Nu berörda förhållanden hava givit anledning till ett förfaringssätt,

vilket de sakkunniga påtalat såsom medförande allvarliga olägenheter

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

för statsverket och vilket de velat förhindra genom sitt ifrågavarande

förslag till ändring av 5 § s) tulltaxeförordningen. I motiveringen till

förslaget anföres av de sakkunniga bland annat följande:

De sakkunniga hava fått anledning uppmärksamma en användning

av tullfrihetsrätten, som tidvis satts i system och som går ut på

att importör, som vill efter att hava förtullat ett varuparti i frihamn

hava partiet fortfarande lagrat i frihamnen, förskaffar sig tillfälle därtill

genom att låta detsamma passera frihamnsgränsen men därefter omedelbart

återföras till lagret i frihamnen i avvaktan på förnyad införsel

mot företeende av returintyg. Förutom att dylikt förfarande innebär ett

missbrukande av en av lagstiftningen för helt andra ändamål medgiven

rätt, innebär det allvarliga olägenheter för tullverket dels genom ökat arbete

i samband med den upprepade införseln och dels med hänsyn därtill,

att _ returintyg därigenom i icke avsedd omfattning komma att få

läggas till grund för beviljande av tullfrihet.

Frågan örn medgivande till fortsatt lagring i frihamn av där förtullat

gods har av de sakkunniga upptagits i samband med andra i förslaget

till frihamnsstadga reglerade spörsmål avseende uttagande från tullverket

av dylikt gods. Hithörande spörsmål hava i betänkandet gjorts till

föremål för en ingående behandling.

I förslaget fastställes för de normala fallen en anståndstid för uttagandet

uppgående till trettio dagar, beräknade från viss, för olika fall

bestämd utgångspunkt, av vilken tid likväl en alltefter omständigheterna

större eller mindre del förutsättes bliva belagd med särskild avgift, anstå

ndspenningar.

De sakkunniga framhålla emellertid, att en längre frist under särskilda

omständigheter kunde erfordras, och föreslå därför, att, där särskilda

skäl föreligga, generaltullstyrelsen eller efter dess bemyndigande tullanstalt

skall äga medgiva förlängning intill högst sex månader av tiden

för anstånd med vidtagande av föreskrivna åtgärder för uttagande av

till förtullning i frihamn anmält gods (72 § i förslaget till frihamnsstadga).

Att märka är, hurusom förslaget innebär, att godset skall under

lagringen befinna sig under tillsyn — omedelbar eller medelbar —

från tullverkets sida.

Förevarande spörsmål hava jämväl upptagits i den av herr Stendahl

avgivna reservationen, vari anförts bland annat, att det av de sakkunniga

påtalade förfaringssättet väl finge anses olämpligt men att detsamma

borde undanröjas icke genom ett förbud utan genom att man

fastsloge former för huru varor, som förtullats, åter måtte kunna uppläggas

till lagring i frihamn utan att föras ur densamma.

I flertalet av de till kommerskollegium ingivna yttrandena har yrkats

ett vidsträcktare tillgodoseende av trafikens önskemål i dessa hänseenden,

än de sakkunniga föreslagit. Kritiken vänder sig i första hand mot

den i förslaget till frihamnsstadga intagna lagringsbestämmelsen. Dessutom

göres i vissa yttranden gällande, att det nu ifrågavarande, av de

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

25

sakkunniga föreslagna tillägget i 5 § s) tulltaxeförordningen bleve obehövligt,

därest kravet på utsträckt lagringsrätt bleve tillgodosett.

Kommerskollegium yttrar —• efter att hava lämnat en redogörelse

för vad Stockholms handelskammare i ämnet anfört ävensom en sammanfattning

av yrkandena i övriga av kollegium infordrade yttranden

(prop. sid. 40—41) — för egen del följande:

Av det anförda torde framgå, att det från näringslivets sida är ett allmänt

önskemål, att möjlighet beredes att utan onödig omgång i frihamn

lagra även förtullat gods. Med hänsyn till frihamnsväsendets utveckling

hos oss är detta också fullt förklarligt, och det vore enligt kollegii mening

beklagligt, örn hinder härför skulle resas. Frihamnarna äro ju,

såsom även av de sakkunniga framhållits, särskilt ägnade att fylla importhandelns

behov av för allmänt bruk tillgängliga lagerhus, där lagring

kan ske i stor skala och efter rationella metoder. Det synes kollegium

som skulle de olägenheter, som en utsträckt lagringsrätt kan komma att

medföra för tullkontrollen, kunna på sätt Stockholms handelskammare

angivit i hög grad elimineras. Kollegium vill sålunda förorda sådan

ändring i förslaget till frihamnsstadga, att former skapas för generell

lagring i frihamn av förtullat gods. Den av de sakkunniga föreslagna

ändringen av 5 § s) tulltaxeförordningen till förhindrande av s. k.

rundkörning blir då obehövlig. Såsom Stockholms handelskammare

påpekat skulle sistnämnda ändring få den konsekvensen, att gods, som

förtullats i tullhamn och sedan utförts till frihamn för lagring därstädes,

komme i bättre läge än samma gods, därest det förtullats i frihamn.

Kätt till generell lagring i frihamn av förtullat gods gör emellertid

icke den föreslagna bestämmelsen i 72 § frihamnsstadgan obehövlig. Det

torde tvärtom vara av stor betydelse för trafiken i frihamnen, att den

i paragrafen stadgade möjligheten till förlängning av anståndstiden, såsom

i flera av yttrandena föreslagits, utökas. Kollegium föreslår, att anstånd

måtte få medgivas under ett år, även om särskilda skäl ej föreligga,

och under längre tid, förslagsvis fem år, då särskilda skäl föreligga.

Frågan örn de formella förutsättningarna för tullfri införsel, därest det

medgåves, att gods finge efter förtullning i frihamn utlämnas från tullverket

för fortsatt lagring i frihamnen, har särskilt berörts av Stockholms

frihamnsaktiebolag, som föreslagit införande i frihamnsstadgan av en bestämmelse,

att inom frihamn efter förtullning utlämnat gods skulle i tullhänseende

anses såsom infört till tullinlandet och åter utfört till frihamnen.

Syftet härmed angives vara att få fastslaget, att godset sedermera

finge tullfritt införas enligt 5 § s) tulltaxeförordningen mot företeende av

returintyg. Bolaget anser bestämmelsen vara erforderlig jämväl oavsett

frågan örn lagring och torde därvid åsyfta de fall, då gods efter förtullning

i frihamn utlämnats för användning därinom men sedermera kommer

att införas till tullinlandet. Kommerskollegium har biträtt yrkandet,

dock under uttalande, att tillägget icke syntes få större praktisk betydelse

utom i samband med en generell rätt till återuppläggning av förtullat

gods.

En utsträckning av möjligheten till lagring av förtullat gods utöver

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

vad de sakkunniga ifrågasatt har förordats jämväl av generaltullstyrelsen,

som föreslagit, att tullanstalt skulle äga medgiva förlängning intill

högst ett år av anståndstiden för uttagande av godset under villkor allenast,

att detta förvarades på sådant sätt, att erforderlig tullkontroll kunde

bekvämligen utövas. Emellertid hava vissa ledamöter av styrelsen i avgiven

reservation anslutit sig till de sakkunnigas förslag i ämnet.

Beträffande förslaget till tillägg i 5 § s) tulltaxeförordningen har

generaltullstyrelsen ifrågasatt en mindre jämkning i avfattningen, som

jämväl iakttagits i propositionen. Angående det av en reservant bland

de sakkunniga framställda förslaget örn rätt att i frihamn utbekomma

förtullat gods för uppläggning och framtida införsel i den i 5 § s) stadgade

ordningen har styrelsen erinrat, att detsammas genomförande skulle

medföra sådana olägenheter för statsverket i form av en alltför vidsträckt

användning av förfarandet med s. k. returintyg, som de sakkunnigas

förslag till tillägg i författningsrummet avsåge att i möjligaste

mån undanröja.

Departementschefen anför i denna fråga följande:

»För min del kan jag icke undgå att hysa betänkligheter mot en förtullningsordning,

vilken, på sätt i vissa yttranden synes vara förutsatt,

går ut på att en i frihamn befintlig vara underkastas förtullning, som

icke är avsedd att fullföljas genom verklig införsel inom viss fastställd

tid och under fortlöpande tillsyn från tullverket utan endast att vid ett

framtida tillfälle, då varan ånyo överlämnas till tullverket för tullklarering,

läggas till grund för tullfri införsel. Mot förfaringssättet kan

icke blott invändas, att det måste te sig såsom föga förenligt med en naturlig

och rationell ordning, utan det har även påvisats, att anlitandet

därav är ägnat att medföra påtagliga olägenheter för statsverket i form

av minskad säkerhet i uppbördshänseende och ökat tullklareringsarbete.

Vad de sakkunniga med instämmande av generaltullstyrelsen härutinnan

anfört, kräver enligt min uppfattning fullt beaktande.

Vad särskilt angår de sakkunnigas förslag till tillägg i 5 § s) tulltaxeförordningen

i syfte att förhindra det av dem påtalade bruket av rätten

till tullfri återinförsel, lärer väl den praktiska betydelsen av detta tillägg

i viss mån bero av i vilken utsträckning och på vilket sätt önskemålen om

beredande av möjligheter till lagring i frihamn av därstädes förtullat

gods finnas kunna tillgodoses. Utredningen visar med tydlighet, att spörsmålen

rörande tullklareringsordningen i frihamn särskilt i nyss angivna

hänseende kräva en ingående prövning. Till slutlig behandling

torde dessa spörsmål få upptagas i samband med fastställandet av den

nya frihamnsstadgan. Redan i sakens nuvarande läge synes det emellertid

uppenbart, att det även vid ett vidsträckt tillmötesgående av trafikens

önskemål i fråga örn behandlingen av förtullat gods likvisst icke

kan undvikas, att över huvud en viss ordning härutinnan måste åvägabringas,

vilken till äventyrs i det särskilda fallet kan förefalla varuhava
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 27

ren mindre bekväm, så att han föranledes att söka sig en annan, lättare

tillgänglig utväg. Oavsett huruvida detta kan hava större eller mindre

praktisk betydelse, måste det anses vara principiellt oriktigt att här

lämna en möjlighet till kringgående av de fastställda ordningsreglerna

öppen, vilken ligger så nära till hands som den av de sakkunniga påtalade.

Den i betänkandet föreslagna inskränkningen i rätten till tullfri

återinförsel synes så mycket mindre behöva möta betänkligheter, som det

därmed åsyftade bruket av tullfrihetsrätten under alla förhållanden måste

betecknas såsom olämpligt och den av inskränkningen betingade kontrollen

torde kunna genomföras utan avsevärd praktisk olägenhet.

Jag har fördenskull funnit mig böra biträda de sakkunnigas ifrågavarande

förslag till tillägg i 5 § s) tulltaxeförordningen med allenast den

förut nämnda, av generaltullstyrelsen förordade jämkningen.»

I de föreliggande motionerna har yrkats att det föreslagna nya stycket

av 5 § s) tulltaxeförordningen måtte utgå samt att riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att bestämmelser måtte utfärdas,

huru gods som förtullats i frihamn måtte kunna kvarbliva i frihamnen

för att lagras därstädes i förtullat skick. Motionärerna, som sålunda ansluta

sig till reservantens bland de sakkunniga och kommerskollegii

ståndpunkt i frågan, hava till stöd för sitt yrkande bland annat anfört

följande:

Det i propositionen föreslagna nya stycket i 5 § s) tulltaxeförordningen

innebär en diskriminering i vissa fall av gods, som förtullas i frihamnen,

i det att dylikt gods, som införts till tullinlandet och åter inom

30 dagar återutförts till frihamnen, under vissa förhållanden icke mera

får åtnjuta tullfrihet vid förnyad införsel till tullinlandet. Bortsett

från att en diskriminering av gods principiellt sett bör undvikas, så är

det enligt motionärernas mening att tillgripa mera våld än nöden

kräver. Som reservanten anfört, finnes ett betydligt enklare sätt att

undvika den s. k. rundkörningen med gods, vilket är det förfarande som

det nya författningsförslaget skulle stäcka, och det är att i frihamnsstadgan

införa bestämmelser örn formerna för hur gods skall kunna utlämnas

från tullverket efter skedd förtullning i frihamnen och åter

uppläggas därstädes i förtullat skick i avvaktan på den slutliga införseln.

De sakkunniga ha visserligen infört ett anståndsinstitut för gods avhämtning

i frihamnen, varigenom användning av returintyg och förnyad

förtullning bliva överflödiga för de flesta varuposter. När generaltullstyrelsen

i sitt yttrande beträffande reservantens förslag i denna

punkt anför, att detsammas genomförande skulle medföra sådana

olägenheter för statsverket i form av en alltför vidsträckt användning

av förfarandet med s. k. returintyg, synes generaltullstyrelsens uttalande

innebära en överdrift. Dylikt kvarläggande av förtullat gods i frihamn

förekommer endast vid vissa tidpunkter eller vid alldeles speciella

varuslag, och särskilt i sistnämnda fall skulle det nya anståndsinstitutet

väl tillgodose dessa varuhavares intressen. Särskilt med tanke på den

förbättring i anståndsinstitutet, som såväl generaltullstyrelsen som kommerskollegium

föreslagit, skulle i ytterligt få fall, i procent räknat, be
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

hov uppstå att få gods kvarliggande i frihamnen för att efter förnyad

fullständig tullbehandling återinföras på returintyg. Enär en varuhavare,

som har att välja på anståndsinstitutet och ny förtullning med

returintyg, av praktiska och ekonomiska skäl alltid kommer att välja

anståndsinstitutet, så snart detta är möjligt, inskränkas returintygens

antal till ett minimum. Hur man än utformar anståndsinstitutet, kommer

det alltid att återstå fall, där institutet icke är tillämpligt. En varuhavare,

som har hela sin rörelse förlagd till frihamnen, bör icke få sitt

förtullade gods diskriminerat. Han bör icke ställas i ett sämre läge än

en utländsk köpman, som lagrar den förtullade varan i utlandet, t. ex. i

Köpenhamns frihamn. Man måste dock ihågkomma, att den enskilde

lagerhavaren i den svenska frihamnen är skyldig att efter tullverkets

anvisningar föra lagerhokföring och hålla den tillgänglig för tullverket.

Här finnes en helt annan möjlighet till betryggande kontroll, än

då varan föres till utlandet, och att då ställa den härvarande lagerhavaren

sämre än den utländska hör icke komma i fråga. Speciellt för Malmö

frihamn tillkommer här Köpenhamns frihamns närhelägenhet och den

goda färjeförbindelsen mellan de två frihamnarna. Redan nu har erfarenheten

visat, att många godsägare föredra att föra över godset till

Köpenhamns frihamn i avvaktan på slutlig införsel av varan.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen

den 16 maj 1924 (nr 119) angående transitering av införselförbjudna

varor m. m.

Med hänsyn till sambandet mellan de för frihamn och de för tullinlandet

gällande bestämmelserna örn tillämpningen av särskilda införselrestriktioner

anse de sakkunniga det vara lämpligast, att ifrågavarande

bestämmelser sammanföras i en gemensam författning. De sakkunniga

hava fördenskull upprättat förslag till inarbetande i 1 § transiteringsförordningen

av gällande frihamnsförordnings regler i ämnet.

Avfattningen av detta förslag är, enligt vad i betänkandet framhålles,

avsedd att i sak noggrant ansluta sig till vad som för närvarande gäller.

De nuvarande bestämmelserna angående medförande av restriktionsvaror

å fartyg, som inlöper i frihamn, samt angående omlastning

därav hava emellertid icke influtit i förslaget, enär de sakkunniga ansett

det icke vara erforderligt eller lämpligt, att särskilda regler härom

vore fastställda enhart för frihamnarnas del.

Propositionen överensstämmer med de sakkunnigas förslag.

Förslaget till förordning om upphävande av förordningen den 20

december 1912 (nr 351) om frilager.

De gällande reglerna örn frihamnsväsendet hava till stor del motsvarighet

i frilagersförfattningarna. Då någon frilagersrörelse icke kommit

till stånd, anse de sakkunniga det icke vara påkallat att nu verkställa

/

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 29

en mot revisionen av frihamnslagstiftningen svarande omarbetning av

frilagersförfattningarna utan snarare böra tagas i övervägande, huruvida

icke sistnämnda författningar borde upphävas, något som givetvis

icke uteslöte ett framtida återupptagande av frilagersfrågan, därest denna

skulle bliva aktuell. Någon erinran häremot har icke framställts i de

infordrade yttrandena. I anslutning härtill förordar departementschefen,

att förordningen den 20 december 1912 örn frilager upphäves.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen

den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobaks
tillverkningen

i riket.

Förslaget avser att bereda rätt jämväl för annan än tobaksmonopolets

utövare att i frihamn företaga utstyrsel eller viss därmed jämförlig behandling

av tobaksvaror, dock utan samband med blandning av olika

tobaksvaror.

Vad först angår frågan örn industriell verksamhet i frihamn må framhållas,

att i de väckta motionerna icke framställts någon erinran mot det

i 8 § av förslaget till frihamnsförordning upptagna stadgandet, varigenom

för rätt att idka industriell verksamhet inom frihamn skulle liksom

nu fordras särskilt tillstånd av Kungl. Majit. Dessutom skulle den begränsningen

gälla för Kungl. Majits befogenhet, att dylikt tillstånd icke

må avse verksamhet, som i följd av gynnsammare produktionsvillkor är

ägnad att å den inhemska marknaden avsevärt skada verksamhet av enahanda

slag, vilken här i landet idkas annorstädes än i frihamn, ej heller

verksamhet, som kan anses menlig för ordningen eller säkerheten inom

frihamn. Mot förslaget i denna del har icke heller utskottet funnit anledning

till erinran.

Frågan örn industriell verksamhet har i de väckta motionerna begränsats

till den svårlösta frågan örn ändrade förtullningsregler för varor,

som inom frihamn framställts eller undergått reparation. Såsom av utredningen

framgår, har någon nämnvärd industriell verksamhet icke

kommit till stånd inom de svenska frihamnarna. Möjligheterna för en

på förädling av utländska varor grundad dylik verksamhet ha framför

allt begränsats till följd därav, att avsättning för de framställda produkterna

praktiskt taget uteslutande måst sökas i utlandet och industrien sålunda

icke kunnat räkna med det stöd, som möjligheten till avsättning

på hemmamarknaden innefattar. Detta förhållande sammanhänger därmed,

att då frihamn är att i tullhänseende betrakta såsom utrikes ort, de

därstädes framställda varorna vid införsel till tullinlandet skola förtullas

i sitt vid införseln föreliggande förädlade skick, vilket givetvis i regel

medför en högre tullbeskattning än örn industrien är förlagd till tullin
-

Utskottet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

landet och sålunda endast har att vidkännas införselavgifter för de från

utlandet införda råvarorna och halvfabrikaten. För att skapa förutsättningar

för en även på hemmamarknaden arbetande frihamnsindustri och

därmed också ökade möjligheter till utnyttjande av frihamnarnas utrymmen

har i motionerna framställts det jämväl under utredningen övervägda

förslaget, att riksdagen genom tillägg till 2 § tulltaxeförordningen

måtte lämna Kungl. Majit bemyndigande att, på de villkor och i den utsträckning

Kungl. Majit bestämmer, medgiva, att i frihamn framställd

vara må vid införsel från frihamnen förtullas mot erläggande av tullen

för till framställningen använda råmaterial, halvfabrikat och delar av

utländskt ursprung. Ett motsvarande tillägg föreslås av motionärerna

skola fogas till 9 § tulltaxeförordningen beträffande reparation eller annan

bearbetning inom frihamn av dit utförd vara. Vid bifall till motionärernas

förslag i dessa avseenden skulle alltså uppkommande frågor örn jämkning

i förtullningsreglerna beträffande inom frihamn förädlade varor icke

behöva underställas riksdagen utan överlämnas till Kungl. Majits prövning

och avgörande. Såsom departementschefen anfört torde det sålunda

föreliggande formella spörsmålet icke vara av någon större praktisk betydelse,

då det av utredningen är tydligt, att de svårigheter, som möta för

vinnande av ett positivt resultat, hänföra sig till andra förhållanden än

sättet för handläggningen. Av utredningen har utskottet å andra sidan bibragts

den bestämda uppfattningen, att det av motionärerna föreslagna

generella bemyndigandet för Kungl. Majit att bestämma att inom frihamn

förädlade produkter skola förtullas mot erläggande av tullen för använda

råmaterial, halvfabrikat och delar av utländskt ursprung är icke blott principiellt

vittomfattande utan även synnerligen svårt att till sina konsekvenser

bedöma beträffande de skilda slag av industrier, som här kunna komma

i fråga och som ur bedömningssynpunkt ställa sig helt olika alltefter beskaffenheten

av de förädlade produkterna. I frågans nuvarande läge kunna

icke heller riktlinjer uppdragas för den begränsning av bemyndigandet,

som torde vara betingad av hänsyn till viktiga näringspolitiska intressen,

vilka icke böra trädas för nära. Utskottet har därför funnit det tillrådligt,

att riksdagen i denna fråga ställer sig avvaktande och sålunda fortfarande

åtminstone tillsvidare förbehåller sig att — i den mån frågor örn anläggande

av industrier inom frihamn uppkomma, som för sin lösning kräva ändring

i de allmänna förtullningsreglerna — efter av Kungl. Majit verkställd

utredning pröva dessa frågor ur de näringspolitiska synpunkter,

som böra anläggas på desamma, liksom även ur kontrollsynpunkt, I

överensstämmelse med det resultat, vartill den riksdagen förelagda utredningen

kommit, har utskottet alltså funnit sig böra avstyrka motionärernas

förslag örn vissa tillägg till 2 och 9 §§ tulltaxeförordningen, innefattande

bemyndigande för Kungl. Majit av här avsedd art och omfattning.

Vad angår Kungl. Majits förslag örn införande i 5 § s) tulltaxeforörd
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 31

ningen av ett bemyndigande för generaltullstyrelsen att beträffande varor,

som nyttjats inom svensk frihamn, medgiva tullfrihet vid återinförsel,

som äger rum mer än tio år från utförseln, hava motionärerna yrkat

utbyte av villkoret, att varan skall hava nyttjats inom svensk frihamn,

mot villkoret, att varan skall hava under hela tiden från utförseln

befunnit sig därstädes. Vad motionärerna till stöd för detta ändringsförslag

anfört giver vid handen, att det spörsmål, varom här är fråga,

måste anses vara av mycket ringa betydelse. I varje fall lära de förhållanden,

som i motionerna åsyftas, icke utgöra tillräcklig anledning

att giva författningsrummet den väsentligt vidgade innebörd, motionärerna

föreslagit. I likhet med departementschefen har utskottet därför

funnit sig kunna ansluta sig till de sakkunnigas förslag på denna

punkt.

I de föreliggande motionerna har vidare yrkats avslag på Kungl. Maj:ts

förslag att i 5 § s) tulltaxeförordningen skall upptagas jämväl en bestämmelse

av innehåll, att, därest en vara förtullats i frihamn och därefter

återutförts till samma frihamn, tullfrihet vid sedermera verkställd

förnyad införsel må åtnjutas allenast för så vitt antingen återutförseln

ägt rum tidigast trettio dagar efter det varan i samband med förtullningen

lämnat frihamnens område eller ock av omständigheterna framgår,

att återutförseln icke skett uteslutande eller huvudsakligen i syfte att

i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad införsel. I anslutning

till detta avslagsyrkande hava motionärerna framställt förslag örn

skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan, att bestämmelser måtte utfärdas,

huru gods som förtullats i frihamn måtte kunna kvarbliva i frihamnen

för att lagras därstädes i förtullat skick. Av motiveringen synes

framgå, att motionärerna avsett att åvägabringa möjlighet för varuhavare

att inom frihamn förfoga över förtullat gods, utan att detsamma

därvid befinner sig under vare sig omedelbar eller medelbar tillsyn

för tullverket. En förutsättning lärer härvid vara, att, då godset

.sedermera skall införas från frihamnen, detsamma skall kunna efter förnyad

anmälan till tullklarering tullfritt utbekommas i enahanda ordning

som gäller för tullfri återinförsel enligt 5 § s) tulltaxeförordningen. Då

emellertid med hänsyn till avfattningen av nämnda författningsrum

detsamma, såvitt angår förtullning i frihamn, icke kan anses tillämpligt

med mindre varan blivit efter den tidigare förtullningen införd till tullinlandet

och åter utförd, torde för åvägabringande av den av motionärerna

åsyftade fria lagringsformen erfordras ändring av författningsrummet.

Det har emellertid anmärkts, att ett medgivande i sådan riktning

skulle medföra samma olägenheter för statsverket som de sakkunnigas

av Kungl. Majit biträdda förslag till tillägg i författningsrummet

avser att i möjligaste mån undanröja. Vid övervägande av de sålunda föreliggande

spörsmålen har utskottet funnit sig icke kunna bortse från de

betänkligheter, som av departementschefen anförts gentemot en förtull
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

ningsordning, vilken går ut på att en i frihamn befintlig vara underkastas

förtullning, som icke är avsedd att fullföljas genom verklig införsel

inom viss fastställd tid och under fortlöpande tillsyn från tullverket

utan endast att vid ett framtida tillfälle, då varan ånyo överlämnas till

tullverket för tullklarering, läggas till grund för tullfri införsel. Utskottet

har på grund härav icke kunnat förorda en sådan lydelse av 5 § s)

tulltaxeförordningen, som enligt vad ovan anförts skulle erfordras för

att tillgodose syftet med motionerna.

Vad härefter angår det av Kungl. Majit föreslagna tillägget till nämnda

författningsrum i syfte att förhindra det av de sakkunniga påtalade bruket

av rätten till tullfri återinförsel lärer väl, såsom departementschefen

framhållit, den praktiska betydelsen av detta tillägg i viss mån bero

av i vilken utsträckning och på vilket sätt önskemålen örn beredande av

möjligheter till lagring i frihamn av därstädes förtullat gods finnas

kunna på andra vägar tillgodoses. Utskottet har i detta sammanhang

velat med avseende å de sakkunnigas förslag örn förlängd tid för anstånd

med uttagande av förtullat gods samt olika myndigheters och korporationers

uttalanden härutinnan betona önskvärdheten av ett tillgodoseende

av trafikens härmed sammanhängande intressen, i den mån sådant skäligen

må anses förenligt med statsverkets intressen särskilt i vad angår

tillsynens uppehållande. Härvid må ock framhållas betydelsen därav

att, såsom jämväl de sakkunniga tänkt sig, vid förvaring i de allmänna,

under frihamnsförvaltningens omedelbara tillsyn stående lagringslokalerna

medverkan i lämplig form må kunna från denna förvaltnings sida

åvägabringas vid den ur tullverkets synpunkt erforderliga övervakningen.

Örn det ock må under angivna förutsättningar antagas, att det av Kungl.

Majit föreslagna tillägget i 5 § s) tulltaxeförordningen icke skulle komma

att få större praktisk betydelse, anser emellertid utskottet det vara ur ordningssynpunkt

påkallat, att möjligheten till kringgående av de regler,

som i förevarande hänseende må bliva fastställda, för framtiden uteslutes

på sätt åsyftas med det ifrågavarande tillägget.

I det föregående har utskottet lämnat utan erinran vissa delar av de

med propositionen framlagda författningsförslagen. Då utskottet icke

heller i övrigt funnit anledning till erinran mot propositionen, har utskottet

alltså ansett sig kunna i sin helhet biträda Kungl. Majits förslag.

Utskottet hemställer sålunda,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits

förevarande proposition nr 166 samt med avslag å de

likalydande motionerna 1:297 av herr Johan Nilsson

i Malmö m. fl. och lii 520 av herr Lovén m. fl., antaga

vid propositionen fogade förslag till

1) frihamnsförordning,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

2) förordning örn ändrad lydelse av 5 och 11 §§

tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316),

3) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen

den 16 maj 1924 (nr 119) angående transitering

av införselförbjudna varor m. m.,

4) förordning örn upphävande av förordningen den

20 december 1912 (nr 351) örn frilager samt

5) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen

den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol

å tobakstillverkningen i riket.

Stockholm den 26 april 1935.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Jönsson, Larson i Lerdala,

friherre Lagerfelt*, Lithander, Lövgren i Boden, Olsson i Närlinge, Björklund,

Nylander i Stockholm*, Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm, Hjalmarsson,

Sjödahl, Löfvander, Berg i Karlskrona*, Arvedson, Werner i Hultsfred, Mårtensson

och Hagberg i Malmö.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Reservationer

av herrar Hjalmarsson oell Hagberg i Malmö, som ansett att utskottets

yttrande bort hava följande lydelse:

»Vad först (= utskottet sid. 29, rad 15 uppifrån—sid. 30, rad 17 uppifrån)

----och avgörande. Utskottet finner det fördelaktigt att Kungl. Majit

efter vederbörande myndigheters hörande får avgöra dessa frågor, enär

detta komme att medföra mindre tidsutdräkt än örn frågan i varje särskilt

fall hänskötes till riksdagen. Kungl. Majit torde även i andra avseenden

lia större förutsättningar än riksdagen att behandla dylika frågor

med tillhörande detaljspörsmål, vilka ofta kunna vara av både kom
liihang

till riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr 3li. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

plicerad och ömtålig art. Att för närvarande och innan erfarenheter vunnits

uppdraga några generella riktlinjer utöver bestämmelserna i 8 §

frihamnsförordningen är icke möjligt, men synes heller icke påkallat eller

erforderligt. Vid utfärdandet av förtullningsregler för frihamnsindustri

skulle nämligen Kungl. Hajd genom 8 § i frihamnsförordningen vara

bunden att icke medgiva tillstånd till industri i frihamn, som i följd av

gynnsammare produktionsvillkor är ägnad att avsevärt skada industri i

tullinlandet. Utskottet får för den skull biträda motionärernas av bland

andra kommerskollegium tillstyrkta förslag örn vissa tillägg till 2 och

9 §§ tulltaxeförordningen.

Vad angår (— utskottet sid. 30, sista raden—sid. 31, rad 8 uppifrån) —

--ringa betydelse. Då ett tillmötesgående av motionärernas förslag

skulle innebära ett tillgodoseende av ett önskemål som framförts från landets

samtliga frihamnar och erhållit kommerskollegii m. fl. tillstyrkan

samt förslaget icke torde medföra några olägenheter för statsverket, får

emellertid utskottet även i denna punkt ansluta sig till motionärernas

uppfattning.

I de föreliggande (= utskottet sid. 31, rad. 14 uppifrån—rad 6 nedifrån)

— — — ändring av författningsrummet. En lämplig utformning härför

vore, att under 5 § s) tulltaxeförordningen infördes ett medgivande

för Kungl. Maj:t att förordna, huruvida och under vilka särskilda

villkor den i författningsrummet stadgade tullfriheten må åtnjutas

vid införsel från svensk frihamn av varor, som förut förtullats i frihamnen

och därefter inom densamma uttagits från tullverket. Därmed

skulle Kungl. Majit ha fått den behövliga fullmakten att i särskild författning

eller i frihamnsstadgan införa bestämmelser med samma syfte

som den av frihamnsförvaltningarna i Malmö och Stockholm begärda och

av kommerskollegium m. fl. tillstyrkta bestämmelsen, att från tullverket

uttaget förtullat gods, som kvarbliver i frihamn, anses i tullhänseende

infört till tullinlandet och åter utfört till frihamnen. Vid genomförande

härav skulle ernås, att en varuhavare i en svensk frihamn i tullhänseende

icke skulle bliva sämre ställd än motsvarande varuhavare som hade den

en gång införtullade varan lagrad på utrikes ort. Medger man samma

lagringsrätt i frihamnen som på utrikes ort, skulle det av Kungl. Majit

föreslagna nya stycket i 5 § s) tulltaxeförordningen bliva överflödigt. De

framförda betänkligheterna mot den vidgade lagringsrätten har utskottet

icke funnit övertygande, och då en ändring i det av motionärerna förordade

syftet blott skulle åvägabringa likställighet på detta område mellan

svensk frihamn och utrikes ort, har utskottet funnit sig böra avstyrka

Kungl. Majits förslag i denna punkt och föreslå att i författningsrummet

införes en bestämmelse av ovan omnämnt innehåll.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till någon erinran mot propositionen.

Av vad ovan anförts framgår att utskottet icke kunnat biträda

propositionen och de i ämnet väckta motionerna oförändrade. Utskottet

hemställer sålunda,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.

Maj:ts förevarande proposition nr 166 icke kunnat

oförändrad bifallas samt med anledning av de likalydande

motionerna I: 297 och II: 520, antaga

1) vid propositionen fogade förslag till frihamnsförordning,

2) följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 2, 5, 9 och 11 §§ tulltaxeförordningen

den 4 oktober 1929 (nr 316).

Härigenom förordnas, att 2, 5, 9 och 11 §§ tulltaxeförordningen den 4

oktober 1929 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

Vara tulltaxeras--— inverkan på tulltaxeringen.

Konungen äger medgiva att, på de villkor och i den utsträckning

Konungen bestämmer, i frihamn framställd vara må vid införsel från frihamnen

förtullas mot erläggande av tullen för till framställningen använda

råmaterial, halvfabrikat och delar av utländskt ursprung.

5 §.

Tullfrihet åtnjutes för:

h) fartygs- och luftfartygsförnödenheter av annat slag än i g) sägs samt

fartygsinventarier, därunder inbegripna till fartyg hörande husgerådssaker,

för så vitt förnödenheterna eller inventarierna med avseende å beskaffenhet

och mängd skäligen kunna anses vara avsedda till begagnande

ombord å det transportmedel, vari de införts, och så länge de där kvarbliva;
-

k) proviant, medförd å fartyg eller luftfartyg, som kommer från utrikes

ort, för så vitt den erfordras ombord till transportmedlets besättning eller

passagerare, så länge transportmedlet icke efter avslutad resa avgått i

inrikestrafik, ävensom alla---genom Sverige;

s) inom landet alstrade eller tillverkade ävensom här förut förtullade

utländska varor, när de efter utförsel återinföras i oförändrat skick; dock

skall härvid iakttagas,

att tullfrihet icke må åtnjutas, med mindre återinförsel äger rum inom

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

tio år från utförseln, ägande likväl generaltullstyrelsen, där varan under

kela tiden efter utförseln befunnit sig inom svensk frihamn, medgiva tullfrihet

vid återinförsel efter längre tids förlopp,

att i händelse tullrestitution---värde för varuhavaren;

ägande Konungen förordna, huruvida och under vilka särskilda villkor,

tullfriheten må åtnjutas vid införsel från svensk frihamn av varor, som

förut förtullats i frihamnen och därefter inom densamma uttagits från

tullverket;

t)------------------------

9 §.

För varor---för reparationen.

Utan hinder av vad ovan stadgas äger Konungen medgiva att, på de

villkor och i den utsträckning Konungen bestämmer, vara, som utföres

till frihamn för att där undergå reparation eller annan bearbetning, må

återinföras från frihamnen mot erläggande av tullen för till reparationen

eller bearbetningen använda råmaterial, halvfabrikat eller delar av

utländskt ursprung!

11 i

De särskilda--- — av Konungen.

Där sådant finnes av behovet påkallat, äger Konungen jämväl att med

avseende å fartyg eller luftfartyg, som samtidigt går i inrikes- och utrikestrafik,

utfärda särskilda föreskrifter till inskränkning av den under

5 § k) medgivna tullfrihet för proviant.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.

3) vid propositionen fogade förslag till förordning

örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 maj

1924 (nr 119) angående transitering av införselförbjudna

varor m. m.,

4) vid propositionen fogade förslag till förordning

om upphävande av förordningen den 20 december

1912 (nr 351) örn frilager, samt

5) vid propositionen fogade förslag till förordning

örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 15 december

1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket.»; samt

av herrar Jönsson och Löfvander.

351889. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:217 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till frihamnsförordning m. m. a1 i texten