Betänkande, i anledning av väckta motioner om höjning av tullsatserna å vissa för lacker avsedda lösningsmedel m. m.
1935-05-07 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1935:38, Betänkande, i anledning av väckta motioner om höjning av tullsatserna å vissa för lacker avsedda lösningsmedel m. m.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
1
flir 38.
Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1935 kl. 12 m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
om höjning av tullsatserna å vissa för lacker avsedda lösningsmedel
m. m.
(lia avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 162 i
första kammaren av herr Wohlin m. fl. och nr 316 i andra kammaren av
herrar Björck i Kristianstad och Björklund, har hemställts, »att riksdagen
fr. o. m. den dag Kungl. Maj:t bestämmer beslutar vidtaga följande ändringar
i och tillägg till gällande tulltaxa.
Tull för
100 kg
kronor
215: i För lacker avsedda lösningsmedel, bestående av estrar med
tillsats av andra organiska vätskor, såsom bensin, bensol,
aceton, metanol (metylalkohol) eller dylikt, och ej hänförliga
till nr 215: 2; ävensom metylacetat, butylacetat
och adronolacetat (cyklohexanolacetat), med eller utan
tillsats, som nyss nämnts................................................... N 75: —
215:2 Etyllaktat (mjölksyreetylester), butyllaktat, dimetylftalat,
dietylftalat, dibutyl- och diisobutylftalat, glykolsyreetylester,
metylglykol (glykolmonometyleter), etylglykol,
butylglykol, metylglykolacetat, etylglykolacetat, glykolmonoacetat
och glykoldiacetat, med eller utan tillsats,
som nämnts i nr 215: x .................................................... N 30: —
Lacker och lackfärger, fasta eller flytande, samt fernissor,
ej hänförliga till nr 252:
253 sprithaltiga, andra än cellulosalacker............ T; även
som
icke drickbara spritblandningar, ej särskilt
nämnda, samt sprithaltiga putsmedel för läderarbeten
................................................................................ N 40: —
andra slag:
254: l asfaltlacker — — — — — — — — — —---
254: 2 cellulosalacker................................................................ T 75: —
254: 3 andra............................................................................... T 30: —.»
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr 38—40. 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
Vid behandlingen av dessa motioner, vilka innefatta förslag om höjning
av tullen å vissa lösningsmedel för lacker samt å cellulosalacker, har
utskottet anlitat byråchefen i generaltullstyrelsen T. Alsén såsom sakkunnig;
och har utskottet härvid jämväl tagit del av handlingarna i
vissa nedan omförmälda, på Kungl. Maj:ts prövning beroende ärenden
rörande höjning av tullen å samma artiklar, som avses i de föreliggande
motionerna.
För lacker avsedda lösningsmedel. I gällande tulltaxa upptagas under
tulltaxenr 215 (statistiskt nr 531) med en tull av 30 kronor för 100 kilogram
»för lacker avsedda lösningsmedel, bestående av estrar nied tillsats
av andra organiska vätskor, såsom bensin, bensol, aceton, metanol (metylalkohol)
eller dylikt; ävensom metylacetat, butylacetat, adronolacetat
(cyklohexanolacetat), etyllaktat (mjölksyreetylester), butyllaktat, dimetylftalat,
dietylftalat, dibutyl- och diisobutylftalat, glykolsyreetylester,
metylglykol (glykolmonometyleter), etylglykol, butylglykol, metylglykolacetat,
etylglykolacetat, glykolmonoacetat och glykoldiacetat, med eller
utan tillsats, som nyss nämnts».
I de föreliggande motionerna föreslås en uppdelning av tulltaxenr 215
i två nummer, av vilka det ena 215: i skulle upptaga vissa för lacker avsedda
lösningsmedel med en från 30 till 75 kronor för 100 kilogram förhöjd
tull och det andra 215: 2 övriga hithörande artiklar med oförändrad
tull av 30 kronor för 100 kilogram. Beträffande den för höjning av
tullen å lacklösningsmedel anförda motiveringen, vilken i vissa delar
nära överensstämmer med vad som anförts i nedan omförmälda, till
Kungl. Maj:t ingivna framställning från Skånska Ättikfabriken aktiebolag,
får utskottet hänvisa till motionen nr 162 i första kammaren.
I en den 14 mars 1933 dagtecknad skrift har Skånska Ättikfabriken
aktiebolag gjort framställning örn höjning av tullen för lacklösningsmedel
till 75 kronor för 100 kilogram. Till stöd för framställningen har bolaget
anfört bland annat:
Enligt, det svensk-tyska handelsavtalet av den 14 maj 1926 hade från
svensk sida medgivits tullnedsättning beträffande vissa tekniska lösningsmedel,
däribland butylacetat, från 2 kronor 50 öre till 30 öre för kilogram.
En följd därav hade blivit, att utländska fabrikat helt behärskade den
svenska marknaden beträffande lösningsmedel för lacker. Trots denna utländska
monopolställning och de på grund av det ringa tullskyddet förminskade
utsikterna för inhemsk tillverkning å detta område hade bolaget
år 1930 upptagit fabrikation av butylacetat och andra lacklösningsmedel.
På grund av bolagets uppträdande på marknaden hade priserna å
lacklösningsmedel under de senare åren nedpressats med 25—40 procent,
oavsett den prissänkning, som uppstått genom guldmyntfotens upphävande.
För att uppehålla och utbygga den inhemska tillverkningen å detta
område och därigenom i möjligaste mån bliva oberoende av utländskt in
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
3
flytande erfordrades emellertid ett ökat skydd, vilket borde genomföras
genom en lämpligt avvägd tullförhöjning. Ett ytterligare skäl för en
sådan åtgärd utgjorde det förhållandet, att råvaran butanol för det viktigaste
lacklösningsmedlet butylacetat vore belagd med tull av 15 procent
av värdet, varigenom nettotullskyddet å butylacetat avsevärt minskades.
En tullförhöjning skulle givetvis medföra någon prisförhöjning, vilken,
såvitt kunde bedömas, förmodligen komme att neutraliseras genom ytterligare
prissänkningar å de importerade produkterna. I varje fall skulle
en tullförhöjning icke tillnärmelsevis återföra priserna till det läge, som
varit rådande vid tiden för upptagandet av den inhemska tillverkningen.
I en senare inkommen skrift av den 1 november 1933 har bolaget framhållit,
att konkurrensen utifrån på senaste tid blivit alltmer besvärande,
i det att här i landet lacklösningsmedel utbjudits till priser, liggande avsevärt
under motsvarande svenska noteringar.
I ärendet hava infordrade utlåtanden avgivits den 28 december 1933 av
kommerskollegium, som därvid överlämnat ett från Sveriges kemiska industrikontor
införskaffat yttrande, samt den 10 januari 1934 av generaltullstyrelsen.
Sveriges kemiska industrikontor har i sitt yttrande i ämnet påpekat,
att kontoret vid traktatförhandlingarna med Tyskland år 1926 avstyrkt
den senare genomförda sänkningen av tullen för lösningsmedel till 30 öre
för kilogram, vilken tullsats måste betecknas såsom otillräcklig. Kontoret
vidhölle alltjämt denna sin uppfattning och ansåge åtminstone en fördubbling
av tullsatsen nödvändig. Enligt kontorets mening borde emellertid
en tullhöjning begränsas att avse butylacetat och andra ättiksyreestrar
av butylalkohol, etylalkohol, propylalkohol och isopropylalkohol,
enär övriga lösningsmedel icke tillsvidare torde bliva föremål för tillverkning
inom landet.
Kommerskollegium har framhållit, att sedan numera inhemsk tillverkning
av såväl lösningsmedel för lacker som lacker uppstått, förnyad uppmärksamhet
borde ägnas tullförhållandena å detta område, samt i sådant
avseende anfört:
Tullen å lösningsmedel för lacker — 30 kronor för 100 kilogram — torde
i och för sig icke kunna anses låg, då den motsvarade mer än 15 procent
av ett normalt handels värde å varan. Med hänsyn till de former, som
kännetecknade våra tiders prispolitik, syntes emellertid tullsatsen icke
innebära nöjaktigt skydd för den inhemska tillverkningen av dylika lösningsmedel.
Sökandebolaget torde nämligen, för att överhuvudtaget kunna
få någon avsättning på den svenska marknaden, hava varit nödsakat
att med en utländsk fabrikskoncern ingå avtal, som visserligen innebure
tillförsäkrandet åt bolaget av en viss mindre del av den svenska marknaden
men förbehölle försäljningen åt den utländska koncernen. Enbart
ett sådant avtal visade ju tydligt de svenska tillverkarnas svaga ställning
på området i konkurrens gentemot utlandet. Sedan emellertid den svenska
fabriken fått till stånd sagda uppgörelse, vilken även omfattade prisfrågan,
hade lösningsmedel från andra länder utbjudits här i landet till
priser, som torde utesluta varje möjlighet till konkurrens från svenska
fabrikat.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
Betydelsen för svensk kemisk industri av den under senare år framträdande
inhemska tillverkningen av vissa organiska lösningsmedel för
lacker läge däri, att denna fabrikation syntes erbjuda en av de få till buds
stående vägarna att finna större avsättning för de ämnen, som uppstode
vid torrdestillation eller annan kemisk behandling av skogsprodukter
eller sekundärt framställdes ur så utvunna ämnen. De moderna lackfärgerna,
såväl oljelacker som cellulosalacker, bade fått en hastigt ökad
användning och tenderade att få karaktären av verkliga massartiklar. I
samma mån ökades förbrukningen av motsvarande lösningsmedel, och
denna kombination innebure uppenbarligen en lovande utsikt till ökad
sysselsättning för de svenska industriföretag, som vore inställda på fabrikation
därav. Förutsättningen därför vore emellertid, att de kunde uthärda
konkurrensen med utlandet.
Den betydande eftergift i tullskyddet, som 1926 års överenskommelse
inrymde åt Tyskland beträffande lösningsmedel för lacker, hade inneburit
å ena sidan, att de svenska lackfabrikanterna fått sina tullutgifter för
vissa viktiga halvfabrikat sänkta, men å andra sidan, att inhemsk tillverkning
av sådana lösningsmedel försvårats. Fördelen för lackfabrikanterna
bade i fortsättningen reducerats väsentligt därigenom, att från utländskt
håll relativt höga exportpriser noterats å lösningsmedlen men
låga priser å de färdiga lackerna, varigenom den svenska lacktillverkningen
försatts i en ogynnsam mellanställning. Då svensk företagsamhet
bade sökt fylla denna lucka genom tillhandahållande av billigare lösningsmedel,
bade denna insats genom förut berörda prispolitik snart blivit
ståcki Det torde kunna betecknas som ett synnerligen viktigt intresse
att genom tullagstiftningen stödja båda dessa sammanhängande tillverkningar:
fabrikation av lösningsmedel och framställning av lacker. Som
nu gällande tullsats å lösningsmedel för lacker icke längre vore traktatsenligt
bunden, syntes starka skäl tala för en höjning av denna tull.
Efter att hava berört förslaget från Sveriges kemiska industrikontor
bar kollegium påpekat, att det viktigaste av hithörande lösningsmedel
för lacker vore ättiksyreestern av butylalkohol (butylacetat), som
representerade inemot 90 procent av förbrukningen i Sverige av dylika
lösningsmedel. Närmast i ordningen kvantitativt sett komme de tre andra
av industrikontoret anförda alkoholernas ättiksyreestrar. övriga till
ifrågavarande tulltaxerubrik hänförliga ämnen betingade så höga priser
och bade sådana egenskaper, att en lägre tull för dessa icke kunde befaras
medföra utbyte av exempelvis butylacetat mot någon annan till rubriken
hörande kemisk förening. Kollegium biträdde därför industrikontorets
förslag till begränsning av tullförhöjningen samt förordade sökandebolagets
förslag örn en förhöjning av tullen till 75 kronor för 100 kilogram.
Generaltullstyrelsen bar anfört huvudsakligen följande:
En begränsning av tullförhöjningen enligt det av Sveriges kemiska industrikontor
framlagda och av kommerskollegium biträdda förslaget torde
komma att medföra vissa svårigheter av tullteknisk natur. Till lösningsmedel
avsedda blandningsprodukter innehölle nämligen stundom
metyl- eller amylacetat, vilka vid tulltaxeringen av ifrågavarande blandningsprodukter
endast med svårighet torde kunna skiljas från ättiksyreestrar
av andra alkoholer.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38. 5
Etyl-, propyl- och isopropylacetat utan inblandning av bensin, bensol
eller andra dylika organiska vätskor hänfördes för närvarande till tulltaxenr
257 eller 258, vilka nummer omfattade flyktiga vegetabiliska
oljor, sammansatta eterarter (estrar) samt inom parfymindustrien eller
vid tillverkningen av konfityrer, bakverk, drycker och dylikt använda
essenser och andra välluktande ämnen, ej hänförliga till annat nummer,
naturliga eller konstgjorda, andra än bittermandelolja. För dessa varor
utginge allt efter som förpackningen vägde brutto minst 1 kilogram eller
mindre än 1 kilogram en grundtull av 200 kronor respektive 300 kronor
för 100 kilogram. Härtill komme vid båda numren en tilläggstull av 200
kronor för 100 kilogram enligt förordningen den 31 januari 1932 (nr 15)
med tillägg till gällande tulltaxa. Avsedda att användas såsom lösningsmedel
för lacker plägade dock etyl-, propyl- och isopropylacetat införas
uppblandade med andra organiska vätskor, t. ex. toluol (vanligen med
omkring 10 procent), i vilket fall varan bleve hant''örlig till tulltaxenr
215 och underkastad den lägre tull, som utginge vid detta nummer.
Vid eventuellt beaktande av det framställda önskemålet örn tullförhöjning
för ifrågavarande artiklar syntes denna lämpligen kunna genomföras
på det sätt, att tulltaxenr 215 uppdelades i två nummer. En sådan
ändring skulle visserligen icke fullt motsvara det förslag, som framställts
av Sveriges kemiska industrikontor och tillstyrkts av kommerskollegium.
De artiklar, som icke inrymdes i sistnämnda förslag men
komme att drabbas av tullförhöjningen, vore emellertid av den beskaffenhet,
att de, i den mån de förekornme till införsel, konkurrerade med butylacetat
och övriga inom landet framställda lösningsmedel.
I anslutning härtill har generaltullstyrelsen, under erinran örn att en
höjning av tullen å lösningsmedlen innebure en ökad tullbelastning för
inhemska tillverkningen av lacker, varför denna tillverkning vid genomförandet
av nu förordade tullförhöjning även borde komma i åtnjutande
av motsvarande högre tullskydd, tillstyrkt bifall till den gjorda framställningen
enligt ett med hänsyn till vad ovan anförts modifierat förslag.
Genom beslut den 16 februari 1934 tillkallade Kungl. Majit generaltulldirektören
N. Wohlin, direktören A. G. Bergengren, lektorn J. E. Björnsson,
direktören J. L. Ekman, direktören A. Th. N. Gabrielsson, landsorganisationens
ordförande K. E. Johanson, professorn B. G. Ohlin, direktören
A. I. Olsson och hemmansägaren G. Strindlund att såsom sakkun
niga inom finansdepartementet verkställa utredning och avgiva förslag
till beredskapsåtgärder till skydd för den inhemska marknaden såsom ett
led i arbetet för åvägabringande av ökade försörjningsmöjligheter inom
olika näringsgrenar.
De sakkunniga hava den 10 april 1934 avgivit betänkande med förslag
till vissa tullåtgärder, vilka kunde vara ägnade att öka försörjningsmöjligheterna
inom landet.
I betänkandet, som innebär förslag örn tullförhöjningar beträffande ett
flertal tulltaxerubriker, behandlas jämväl frågan örn förhöjning av tullen
å för lacker avsedda lösningsmedel. De sakkunniga, som haft tillfälle
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
taga del av förevarande framställning jämte däröver avgivna yttranden,
hava i korthet erinrat örn vad som anförts i ämnet samt därjämte uttalat,
att goda förutsättningar funnes för ökad sysselsättning inom ifrågavarande
bransch, därest de svenska tillverkarna genom ett tillräckligt skydd
sattes i stånd att uthärda den utländska konkurrensen. Utan att ingå i
närmare prövning av den avsedda tullförhöjningens storlek hade de sakkunniga
funnit sig böra tillstyrka tullåtgärd på denna punkt.
I en till handelsdepartementet den 7 mars 1935 inkommen skrift har
Svenska garveriidkare!öreningen under erinran örn att vid årets riksdag
väckts likalydande motioner (1:162 och II: 316) örn höjning av tullsatserna
å vissa för lacker avsedda lösningsmedel samt cellulosalacker, framhållit,
att en höjning av nämnda tullsatser skulle medföra allvarliga olägenheter
för den svenska garveriindustrien. Till frågans närmare belysning har
föreningen anfört huvudsakligen följande:
De ifrågavarande varuslagen hade en utbredd användning inom läderindustrien
vid framställning av ovanläder, varmed förstodes förutom
ovanläder till skodon jämväl reseffektläder och läder för möbel- och automobilklädsel.
Under år 1933 hade garveriindustrien förbrukat cirka 50,000
kilogram lacklösningsmedel. Förbrukningen av cellulosalacker under
nämnda år hade uppgått till omkring 60,000 kilogram, uteslutande av utländsk
tillverkning. Att svenska lacker icke kommit till användning berodde
på att inom landet icke kunnat framställas en kvalitet lämplig för
läderlackering. Även örn de svenska lackfärgerna i prishänseende ställde
sig fördelaktigare än de utländska, vore därför garverierna nödsakade
att använda importerade lacker i sin fabrikation.
Den svenska ovanläderindustrien hade att utstå en mycket hård konkurrens
särskilt från utlandet, där sedan gammalt funnes stora specialfabriker
för tillverkning av ovanläder med tillgång till lämpliga lösningsmedel
och lacker. De svenska företagarna, som för att kunna framställa en fullgod
produkt vore hänvisade till import av nämnda varor, vore därigenom
— speciellt under nuvarande valutaförhållanden —- handikapade i konkurrensen.
En höjning av tullsatserna å ifrågavarande varor med därmed
följande ytterligare prisstegring skulle därför högst ogynnsamt inverka
på den svenska ovanläderindustriens konkurrensförmåga. Importen
av ovanläder, som för närvarande uppginge till omkring 20 procent av
den inhemska produktionen, visade tendens att stiga trots de svenska garveriernas
ansträngningar att hävda sig i konkurrensen. Denna betydande
import möjliggjordes genom att ovanläderindustrien icke åtnjöte ett tillräckligt
starkt tullskydd.
I detta sammanhang har föreningen påpekat, att de här i landet framställda
skinnsorter, vid vilkas slutbehandling cellulosalacker användas,
för närvarande icke tulltaxerades såsom lackerade skinn (statistiskt nr
661 och 664) utan i stället hänfördes till färgade skinn (statistiskt nr 660
och 663).
Slutligen har föreningen anfört:
Den fördyring av produktionskostnaderna, som skulle bliva följden av
den föreslagna tullhöjningen, torde icke kunna undgå att inverka på sys
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38. 7
selsättningsgraden inom ovanläderindustrien. Den ökning av arbetstillfällena
inom lackindustrien, som ett genomförande av ett förhöjt tullskydd
avsåge att åstadkomma, kunde med andra ord väntas medföra en
motsvarande minskning av arbetstillgången inom läderindustrien. Den
svenska läderindustrien hade sedan ett antal år tillbaka haft att kämpa
med stora svårigheter av olika slag. Det vore därför av så mycket större
vikt för densamma, att den icke genom åtgärder av nu ifrågavarande beskaffenhet
försattes i en ställning, som i hög grad skulle nedsätta dess
konkurrensförmåga gentemot utlandet,
Över nu berörda framställning hava efter remiss yttranden avgivits den
8 mars 1935 av kommerskollegium, som därvid överlämnat yttrande från
Sveriges kemiska industrikontor, samt den 15 i samina månad av generaltullstyrelsen.
Sveriges kemiska industrikontor har framhållit, att de av Svenska garveriidkareföreningen
påtalade svårigheterna för den inhemska läderindustrien
torde kunna undgås genom att alla skinn, överdragna med lack,
även cellulosalack, skulle hänföras till lackerade skinn (statistiska nr 661
och 664), vilket även nr rent teknisk synpunkt vore riktigt.
Kommerskollegium, som funnit de av garveriidkareföreningen anförda
synpunkterna beaktansvärda, har ansett, att de påtalade olägenheterna för
ovanläderindustrien skulle kunna motverkas genom ökat tullskydd jämväl
å skinn, som behandlats med cellulosalacker. Sådant ökat tullskydd syntes
kollegium lämpligen kunna genomföras på så sätt, att skinn, som
överdragits med cellulosalacker, tullbehandlades som lackerade skinn, varigenom
desamma, utöver den för skinn av ifrågavarande slag utgående
tullen av 65 kronor för skinn i stycken, vägande minst 1 kilogram, respektive
90 kronor för 100 kilogram för skinn i stycken av mindre vikt, komme
att påföras en tilläggstull av 85 respektive 110 kronor för 100 kilogram.
Kollegium har hemställt, att, därest det ifrågasatta ökade tullskyddet för
lacklösningsmedel respektive cellulosalacker genomfördes, jämväl ändring
på sätt ovan angivits måtte vidtagas i tulltaxan.
Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande inledningsvis erinrat, hurusom
det av helt naturliga skäl icke kunde undvikas, att en tulländring beträffande
visst varuslag, som — i och för sig eller i bearbetat skick eller såsom
i vissa fabrikat ingående beståndsdel - funne användning inom olika
tillverkningsgrenar, komme att återverka på dessas tullskydd. Denna
omständighet torde emellertid icke böra utgöra hinder för genomförandet
av en reglering av tullbestämmelserna, där en sådan befunnes av förhållandena
påkallad. I den mån en tullhöjning för visst halvfabrikat gjorde
tullskyddet för den färdiga varan otillfredsställande, syntes konsekvensen
fordra, att även beträffande tullskyddet å den senare en justering av tullskyddet
vidtoges.
Styrelsen har därefter med ledning av de av garveriidkareföreningen
lämnade uppgifterna rörande förbrukningen av lösningsmedel respektive
cellulosalacker beräknat, att en höjning av tullen å dessa produkter med
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
45 kronor för 100 kilogram skulle medföra en ökning av materialkostnaderna
för den svenska garveriindustrien med omkring 50,000 kronor för år.
Vidare har styrelsen anfört:
_ Det hade icke varit möjligt erhålla sådana närmare uppgifter angående
tillverkningen av de lädersorter, vid vilkas framställning lösningsmedel
och lacker komme till användning, som skulle erfordras för att med säkerhet
bedöma, vilken betydelse tullförhöjningarna å nämnda materialier
kunde hava för den svenska garveriindustrien. Tullhöjningen torde dock
näppeligen kunna motivera en så betydande ökning av tullen å de färdigberedda
skinnen — nämligen från 65 till 150 kronor per 100 kilogram för
skinn i stycken, vägande minst 1 kilogram, och från 90 till 200 kronor per
100 kilogram för skinn i stycken av mindre vikt — som skulle uppkomma
därigenom, att skinn med överdrag av cellulosalack, såsom kommerskollegium
ifrågasatt, i tullhänseende jämställdes med lackerade skinn. I detta
sammanhang borde tagas i betraktande, att förstnämnda slag av skinn i
allmänhet torde utgöras av tjockare kvaliteter med jämförelsevis hög
vikt.
Med ledning av importsiffrorna för de senare åren har generaltullstyrelsen
konstaterat, att importen av skinn, hänförliga till de rubriker i tulltaxan,
som omfatta med cellulosalacker behandlade skinn, sjunkit avsevärt
under denna tid, varför de nuvarande tullsatserna syntes hava inneburit
ett tillfredsställande skydd för den inhemska tillverkningen. Därest
denna tillverkning icke skulle anses tåla vid den minskning av tullskyddet,
som genomförandet av den föreslagna tullhöjningen för lösningsmedlen
och lackfärgerna skulle innebära, syntes garveriindustriens intressen
i nu berörda avseende lämpligen kunna tillgodoses enligt två alternativ,
antingen genom viss höjning av tullen å med cellulosalack behandlade
skinn eller ock därigenom, att sådana lösningsmedel och lacker,
som vore avsedda att användas inom läderindustrien, undantoges
från tullförhöjning.
Härom har generaltullstyrelsen framhållit:
Det förstnämnda alternativet förutsatte, att nämnda slag av skinn på
ett ur tulltaxeringssynpunkt tillfredsställande sätt kunde åtskiljas från
andra. . Under den tid, som stått till buds, hade styrelsen icke kunnat erhålla
tillräckligt stöd för bedömandet, huruvida detta läte sig göra. Ej
heller hade det varit för styrelsen möjligt att fastställa, i vilken grad
tullen å med cellulosalack behandlade skinn behövde höjas, för att den
föreslagna tullförhöjningen skulle kompenseras. Med hänsyn därtill ansåge
styrelsen sig böra förorda det senare av ovan angivna alternativ.
Vid den verkställda utredningen hade emellertid framkommit, att även
inom tillverkningen av konstläderpapp och vissa andra slag av papp
lösningsmedel och cellulosalacker komme till användning i icke oväsentlig
omfattning. I fråga örn exportvaror torde konsekvenserna av den
föreslagna tullhöjningen visserligen kunna elimineras genom tillämpning
av bestämmelserna angående tullrestitution, men det syntes kunna
ifrågasättas, huruvida icke med hänsyn till den utländska konkurrensen
på vår hemmamarknad jämväl sådana lösningsmedel och lacker, som
användas inom papp- och pappersindustrien, borde undantagas från tullförhöjning.
Såväl vad läder- som papp- och pappersindustrien beträf
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38. 9
fade förutsatte detta ett intygsförfarande av det slag, som tillämpades
i fråga örn andra artiklar, vilka åtnjöte tullindring, då de vore avsedda
för viss industriell förbrukning.
Generaltullstyrelsen har slutligen föreslagit, att, vid en eventuell höjning
av tullen å under tulltaxenr 215 och 254:2 upptagna lösningsmedel
och cellulosalacker, till nämnda nummer måtte fogas en anmärkning med
bestämmelse därom, att tullen, under förutsättning att respektive varuslag
vore avsedda uteslutande för användning inom läder- eller pappoch
pappersindustrierna, skulle utgå med nuvarande belopp.
Storleken av införseln och den inhemska tillverkningen av lösningsmedel
för lacker framgår av följande uppgifter:
År
Införsel
Inhemsk tillverkning 1
ton
1,000 kr.
ton
1,000 kr.
1931 ...........
256
344
45
67
1932 ............
289
439
89
134
1933 ...........
294
406
195
307
1934 ............
313
403
Cellulosalacker. Tulltaxenr 254: 2 inrymmer andra lacker och lackfärger
än sprithaltiga (tulltaxenr 253) och asfaltlacker (tulltaxenr 254:1)
med en gemensam tull av 30 kronor för 100 kilogram. Under denna
rubrik falla sålunda cellulosalacker (statistiskt nr 583) utan tillsats av
sprit. Sprithaltiga cellulosalacker falla däremot under tulltaxenr 253
med en tull av 40 kronor för 100 kilogram.
I de föreliggande motionerna föreslås sådan ändring av ifrågavarande
tulltaxenummer, att cellulosalacker, även sprithaltiga, skulle upptagas
särskilt för sig med en till 75 kronor för 100 kilogram förhöjd tull. Till
stöd härför hava motionärerna framhållit, att den av dem föreslagna
höjningen av tullen å lacklösningsmedel innebure en ökad tullbelastning
för den inhemska tillverkningen av cellulosalacker, varför denna
borde komma i åtnjutande av motsvarande högre tullskydd, ävensom
att, på sätt jämväl framhålles i nedan omförmälda, till Kungl. Maj:t
ingivna framställning, tillverkningen av cellulosalacker för närvarande
syntes i skyddshänseende vara sämre ställd än tillverkningen av oljelacker.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen
nr 162 i första kammaren.
I en den 22 mars 1933 dagtecknad skrift hava Dorch, Bäcksin & C:os
Aktiebolag, Aktiebolaget Wilh. Becker och Klint, Bernhardt & Co gjort
framställning örn höjning av nuvarande tullsats för icke sprithaltiga cel
-
'' Av estrar, avsedda till lösningsmedel.
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
lulosalacker med minst 20 öre per kilogram. Sökandena hava i sin framställning
sammanställt vissa kalkyler, utvisande den rådande ojämnheten
i det effektiva tullskyddet å färdiga cellulosalacker och oljelacker, hänförliga
till statistiskt nr 584, samt i anslutning därtill anfört bland annat
följande:
Av de lämnade uppgifterna framginge, att nettotullskyddet för oljelacker
utgjorde 27 kronor för 100 kilogram, vilket kunde betraktas såsom
tillfredsställande skydd, under det att nettotullskyddet för cellulosalacker
endast uppginge till 6 kronor 30 öre för 100 kilogram. Denna ojämnhet
i tullskyddet mellan dessa båda slag av lacker framstode så mycket
mer oegentlig vid det förhållandet, att tillverkningsvärdet av en oljelack
endast vore tredjedelen av samma värde för cellulosalack. Cellulosalacktillverkningen
här i landet hade numera blivit en stor produktionsgren,
vilken sysselsatte ett stort antal arbetare och dess produkter vore fullt
jämförliga med de utländska. Det vore därför berättigat, att den inhemska
industrien på detta område icke bleve sämre ställd än tillverkningen
av oljelacker.
Kommerskollegium har den 28 december 1933, efter remiss, avgivit yttrande
över framställningen samt därvid åberopat det från Sveriges kemiska
industrikontor införskaffade, under nästföregående punkt omförmälda
yttrande, däri jämväl frågan örn förhöjning av tullen å cellulosalacker
berörts.
I detta yttrande har Sveriges kemiska industrikontor i nu förevarande
avseende framhållit bland annat följande:
Tullen å lösningsmedel för lacker stöde i närmaste samband med tullen
å färdigfabrikatet cellulosalacker. Det vore inkonsekvent att cellulosalacker
och oljelacker skulle draga samma tull, enär cellulosalackerna vore
betydligt värdefullare än oljelackerna, vars värde i allmänhet endast torde
utgöra en tredjedel av de förras. Cellulosalackerna tillverkades i
starkt ökad omfattning och i utmärkta kvaliteter inom landet och funne
ständigt nya användningsområden. Den inhemska produktionen förde
emellertid en svår kamp med vissa utländska fabrikat, vilka kastades ut i
marknaden till underpris. Industrikontoret ansåge det därför nödvändigt,
att tullen å cellulosalacker höjdes i samma grad som tullen å lösningsmedlen.
För egen del har kommerskollegium till en början erinrat örn att 1928
års tullkommitté funnit tillverkningen av cellulosalacker i skyddshänseende
vara mindre fördelaktigt ställd än tillverkningen av sprithaltiga lacker
och oljelacker. Efter att i yttrandet hava påpekat sambandet mellan tullen
å lösningsmedlen för lacker och tullen å färdiga lacker har kollegium
framhållit följande:
De av sökandena framlagda kalkylerna över det effektiva tullskyddet å
färdiga cellulosalacker och å oljelacker hade icke givit anledning till erinran
från kollega sida. I procent av värdet å cellulosalacker respektive
oljelacker utgjorde nettotullskyddet i förra fallet 2.i och i senare fallet
13.5. Enligt kollega uppfattning saknades anledning att i skyddstullhänseende
ställa cellulosalackerna i sämre ställning än oljelackerna. Framställningen
av cellulosalaek vore vida mera komplicerad än framställnin
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
11
gen av oljelack och innebure därför åtskilligt högre tillverkningskostnad
(oberäknat råvaror) för det förra slaget lacker än för det senare, ett förhållande,
som syntes göra en jämkning uppåt i tullskyddet för cellulosalackerna
ännu mera berättigad.
Under åberopande av sitt under nästföregående punkt omförmälda tillstyrkande
av tullförhöjning å lacklösningsmedel har kollegium framlagt
vissa kalkyler beträffande tullen å lösningsmedlen och dess inverkan å
tullskyddet för lacker, vilka beräkningar grundat sig å olika alternativ
i fråga örn storleken av tullsatserna för lösningsmedel respektive lacker.
Kollegium har slutligen förordat en tullsats av 75 kronor för 100 kilogram
såsom lämplig avvägning av tullskyddet för cellulosalacker vid lika
hög tull för lösningsmedlen butylacetat med flera samt hemställt örn vidtagande
av åtgärd för ett utbrytande av cellulosalacker (statistiskt nr 583)
ur tulltaxenr 254:2 med egen tullsats.
Generaltullstyrelsen har i infordrat yttrande den 10 januari 1934 framhållit:
Ej
sprithaltiga cellulosalacker folie nu under nr 254: 2 i tulltaxan och
droge en tull av 30 kronor för 100 kilogram. Vid en höjning av tullen å
dylika lacker enligt kommerskollegii förslag torde sagda tulltaxenummer
böra uppdelas i två undernummer, betecknade 254: 2 och 254: 3 samt omfattande,
det förra cellulosalacker och det senare andra lacker än de i
föregående nummer särskilt nämnda slagen.
Cellulosalacker, innehållande sprit, hade dittills hänförts till tulltaxenr
253 och sålunda belagts med högre tull än övriga cellulosalacker,
nämligen 40 kronor för 100 kilogram. Denna tullsats kunde uppenbarligen
icke bibehållas oförändrad för dessa lacker, under det att tullen höjdes
till 75 kronor vid nr 254: 2, enär den högre tullen då i vissa fall skulle
kunna undgås genom inblandning av sprit i varan. Enligt styrelsens
mening borde därför den förhöjda tullen vid nr 254: 2 drabba jämväl
sprithaltiga cellulosalacker. För att uppnå detta erfordrades en mindre
ändring av ordalydelsen i nr 253.
I anslutning härtill har generaltullstyrelsen framlagt förslag till författningsbestämmelser.
De inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga, vars uppdrag tidigare
berörts, hava haft jämväl nu förevarande spörsmål under övervägande.
De sakkunniga hava funnit det angeläget, att tillverkningen
av cellulosalacker icke genom ett alltför lågt tullskydd i förhållande till
tullbelastningen å råvarorna, bleve hämmad i utvecklingen. Genom en
tullförhöjning skulle vissa ökade sysselsättningsmöjligheter beredas dels
direkt och dels indirekt — genom tillverkning av emballage o. dyl. —
men dessutom skulle den svenska lackindustrien erhålla en starkare ställning.
De sakkunniga hava för sin del förordat en förhöjning av tullen i
enlighet med ämbetsverkens förslag.
Den under nästföregående punkt omförmälda framställningen från
Utskottet.
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
Svenska garveriidkareföreningen har, såsom av den där lämnade redogörelsen
framgår, avseende även å cellulosalacker, varför här allenast
må hänvisas till redogörelsen i fråga.
Rörande införseln och den inhemska produktionen av cellulosalacker må
nedanstående uppgifter anföras:
År
Införsel
Inhemsk tillverkning
ton
1,000 kr.
ton
1,000 kr.
1931 ............
263
676
481
1,145
1932 ............
192
634
631
1,614
1933 ............
209
694
822
2,107
1934 ............
236
800
Framställningar till utskottet. I till utskottet ingivna framställningar
hava representanter för olika näringsgrenar givit uttryck för allvarliga
betänkligheter gent emot de föreslagna tullförhöjningarna för lacklösningsmedel
och därav framställda cellulosalacker. Så har från Svenska
garveriidkareföreningen inkommit en skrift av enahanda innehåll som
den ovan återgivna, till handelsdepartementet ingivna. Vidare hava
Aktiebolaget Nol-Tingstad, Alstermo Bruks Aktiebolag samt Aktiebolaget
Tidan i särskilda skrivelser uttryckt farhågor för att de ifrågasatta
tullförhöjningarna skulle inverka hämmande på avsättningen såväl här
i landet som å exportmarknaden av dessa företags tillverkningar av
konstläderpapp och annan med cellulosalack ytbehandlad papp och konstläder.
Vidare hava dels Dorch, Bäcksin & C:os Aktiebolag och Oscar
Bäcksins Aktiebolag, dels Färg- och Ferniss Fabriks Aktiebolaget, dels
ock Klint, Bernhardt & Co samt tre andra firmor inom färgbranschen i
särskilda skrivelser samstämmigt uttalat betänkligheter mot genomförandet
av den föreslagna tullhöjningen å cellulosalacker, vilken kom me att
drabba olika förbrukare, som redan nu kämpade med ekonomiska svårigheter.
Slutligen har en representant för Skånska Åttikfabriken Aktiebolags
försäljning av lösningsmedel i en till utskottet ingiven promemoria
utvecklat sina synpunkter på den inhemska tillverkningen och importen
av lacklösningsmedel och cellulosalacker.
Såsom framgår av de till utskottet inkomna framställningarna skulle ett
ökat tullskydd för lacklösningsmedel nödvändiggöra en höjning av tullskyddet
för cellulosalacker. En dylik åtgärd är ägnad att ingiva betänkligheter
ej minst med hänsyn till behovet av införsel av dylika lacker i
vissa kvaliteter för särskilda ändamål. Det är vidare tydligt, att
vid genomförandet av en höjd tull å lösningsmedel och lacker
svårigheter möta att på ett rättvist sätt avväga den kompensation
för tullförhöjningen, som i form av ökat tullskydd borde beredas
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38. 13
de industrier, vilka för sina tillverkningar använda dessa förbrukningsartiklar.
Generaltullstyrelsen har i sitt ovan återgivna utlåtande (sid. 8—
9) anvisat möjligheten att från tullförhöjning undantaga de lösningsmedel
och lacker, som användas av vissa större förbrukare. Inom andra områden
saknas visserligen icke i gällande tulltaxa exempel på sådan undantagslagstiftning,
men enligt utskottets uppfattning bör en dylik utväg anlitas
endast örn alldeles särskilda skäl föreligga. I förevarande fall skulle
vid genomförandet av generaltullstyrelsens förslag vissa industrier med
avseende å priset på en viktig förbrukningsartikel komma i mycket olika
ställning.
Av de ovan anförda siffrorna framgår, att den inhemska tillverkningen
på förevarande område under senare år ökat eller från år 1931 till år
1933 vad angår lacklösningsmedel från 45 till 195 ton och ifråga örn cellulosalacker
från 481 till 822 ton. Tillverkningen och därmed sysselsättningsmöjligheterna
ha sålunda visat stigande tendens även under nu rådande
tullförhållanden. I detta sammanhang bör jämväl uppmärksammas,
att under nämnda år införseln av lacklösningsmedel icke företett någon
mera betydande stegring och införseln av cellulosalacker minskats.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då genomförandet av de föreslagna
tullförhöjningarna icke torde kunna undgå att få menliga återverkningar
för viktiga grenar av inhemsk industri, har utskottet icke ansett
skäl föreligga att under förhandenvarande förhållanden tillstyrka åtgärder
i motionernas syfte. Utskottet hemställer därför,
att de likalydande motionerna 1:162 av herr Wohlin
m. fl. samt II: 316 av herrar Björck i Kristianstad
och Björklund, örn höjning av tullsatserna å
vissa för lacker avsedda lösningsmedel m. m., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 maj 1935.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOIL NILSSON.
Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Björnsson, Jönsson, Larson i Lerdala, friherre
Lagerfelt, [.Örgren i Boden, Björklund, Olsson i Ramsta, Hjalmarsson, Sjödahl,
Löfvander, Berg i Karlskrona, Werner i Hultsfred, Johansson i Krogstorp,
Heiding, Hagberg i Malmö, Hällgren, Nilsson i Karlstad och Persson i Undersvik.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.