Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923

1935-02-14 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1935:4, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 14 februari 1935 kl. 3 c. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning

av förordningen den 17 maj 1923 (nr 113) örn utgörande

av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller

införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror jämte en i ämnet

väckt motion.

I en den 4 januari 1935 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 19, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj

1923 (nr 113) örn utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid

köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror''.

Härigenom förordnas, att förordningen den 17 maj 1923 örn utgörande

av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till

riket av pärlor med flera lyxvaror skall, 19 § med ändrad lydelse enligt

förordning den 5 april 1929 (nr 52), äga fortsatt tillämpning till och med

den 30 juni 1936.

I en i anledningen av propositionen inom andra kammaren av herr Nyblom

väckt motion, nr 419, har hemställts, »att riksdagen vid antagandet

av i Kungl. Maj:ts proposition nr 19 framlagt förslag angående fortsatt tilllämpning

av förordningen den 17 maj 1923 måtte besluta, att stämpelavgiften

skall ändras därhän, att avgift påföres med 10 procent av föremålets

värde, då detta överstiger 100 kronor».

1 Jfr 1934:52.

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr h.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

Återblick. Med anledning av en i ämnet avgiven proposition antog 1919

års riksdag ett på bevillningsutskottets föranstaltande utarbetat förslag till

förordning om en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel

till riket av pärlor m. fl. lyxvaror. Förordningen trädde i kraft den

1 september 1919 och gällde intill utgången av år 1920. Sedermera förlängdes

förordningens giltighetstid med ett år i sänder till utgången av år

1923, beträffande 1921 på förslag av Kungl. Majit men i fråga örn de två

senare åren i enlighet med förslag, som framkommit inom riksdagen. Ar

1923 antog riksdagen ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till ny förordning

i ämnet.

Rörande denna förordnings innehåll må följande redogörelse lämnas.

Stämpelavgiften avser, med vissa undantag, köp, byte och införsel till

riket av äkta pärlor och ädla stenar, av föremål, i vilka sådana pärlor och

stenar äro infattade, samt av smycken utav guld, silver eller platina. Avgift

utgöres för varje föremål, vars värde överstiger 300 kronor, och utgår

som regel med 10 kronor, då föremålets värde icke överstiger 350 kronor,

och därutöver med 5 kronor för varje ytterligare påbörjat belopp av 50

kronor. Stämpelbeläggningen ombesörjes av överlåtaren. Den, som driver

handel med föremål, örn vilka nu är fråga, skall föra särskild försäljningsbok,

vari stämpeln insättes. Eljest anbringas vid överlåtelse stämpeln å avräkningsnota,

som skall upprättas av överlåtaren. Vid införsel åsättes stämpeln

faktura, konossement, frakthandling eller tullräkning genom vederbörande

tullmyndighets försorg. Tillsyn över efterlevnaden av ifrågavarande

förordning tillkommer Överståthållarämbetet eller länsstyrelse samt utövas

genom tillsyningsman, vilka åtnjuta dels särskilt arvode, som på förslag av

Överståthållarämbetet eller länsstyrelserna fastställes av Kungl. Majit, dels

ock vid resor i och för uppdragets fullgörande resekostnads- och traktamentsersättning.

Tryckning och försäljning av stämplarna ombesörjes av postverket.

Den år 1923 av riksdagen antagna författningen, vilken utfärdades den

17 maj samma år, trädde i kraft den 1 januari 1924 och gällde till sistnämnda

års slut. Giltighetstiden för den nya förordningen har sedermera

enligt beslut av riksdagen förlängts, senast år 1934 för tiden till och

med den 30 juni 1935. Ar 1929 beslöt riksdagen tillika, på förslag av

Kungl. Majit, en mindre ändring av den i 19 § tredje stycket av förordningen

intagna föreskriften rörande författningens tillhandahållande å postanstalter.

Då 1929 års bevillningsutskott tillstyrkte Kungl. Majits i proposition nr 23

framlagda förslag örn bibehållande av förevarande stämpelskatt under budgetåret

1929/1930, anförde utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 2 bland annat följande:

»Då stämpelskatt vid förvärv eller import av pärlor och vissa andra

slag av lyxvaror år 1919 infördes, avsågs med skatten att bereda stats
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4. 3

verket en välbehövlig inkomstökning genom att taga i anspråk den skattekraft,

som komme till uttryck genom förvärv av vissa slag av utpräglade

lyxvaror. Man utgick ifrån att inköp av sådana lyxföremål, som

skatten skulle omfatta, betecknade en skattekraft, vilkens särskilda utnyttjande

kunde anses berättigat. Emellertid gjordes redan då mot det

förslag till lagstiftning i ämnet, som sedan antogs av riksdagen, den anmärkningen,

att kontrollen över stämpelpliktens fullgörande icke kunde

bliva effektiv. I sådant hänseende framhölls, dels att skattskyldighetens

fullgörande, då skattepliktiga varor medfördes från utlandet, måste hilva

fullständigt beroende av de resandes pliktkänsla, dels ock att underhandsförsäljning

av de skattepliktiga artiklarna syntes vara oåtkomlig för

kontroll. Anmärkningar av nu angiven innebörd hava framförts även

mot de förslag till fortsatt uttagande av lyxstämpeln, som sedermera

varje år förelagts riksdagen. Då den vunna erfarenheten visat, att stämpelavgiften

ifråga icke tillför statsverket någon större inkomst, och det

numera får anses uppenbart, att beskattningen i själva verket knappast

kan komma att fylla någon statsfinansiell uppgift, torde man icke kunna

undgå att skänka ökat beaktande åt ovanberörda, ur skatteteknisk synpunkt

anförda skäl. -Vid nu angivna förhållanden har inom bevillningsutskottet

vid behandlingen av den föreliggande propositionen ifrågasatts,

huruvida icke tiden nu vore inne att uppgiva det genom den ifrågavarande

beskattningen gjorda försöket att beskatta ett visst slag av lyxkonsumtion.

Bevillningsutskottet har emellertid ansett de sålunda åberopade skälen

icke böra vara avgörande, då det gäller ett av Kungl. Majit framlagt förslag

örn bibehållande av en lyxbeskattning, örn vilkens principiella berättigande

ingen meningsskiljaktighet torde råda.»

År 1930 föreläde Kungl. Majit icke riksdagen något förslag örn fortsatt

giltighet av ifrågavarande stämpelskatt; dåvarande chefen för finansdepartementet

förklarade nämligen vid avlåtandet av statsverkspropositionen

till 1930 års riksdag, att lian delade de synpunkter, som innefattades

i ovan återgivna yttrande av 1929 års bevillningsutskott. Förslag örn

skattens fortsatta giltighet hade emellertid framställts i en inom andra

kammaren väckt motion. I sitt i anledning av denna motion avgivna betänkande

(nr 8) erinrade 1930 års bevillningsutskott — efter att lia lämnat

vissa uppgifter rörande utfallet av stämpelskatten — att det med densamma

avsedda syftet att bereda statsverket en välbehövlig inkomstökning

icke i högre grad vunnits samt anförde vidare:

»Såsom 1929 års bevillningsutskott framhållit, får det också anses uppenbart,

att beskattningen knappast kan komma att fylla någon statsfinansiell

uppgift. Härtill kommer att stämpelskatten, som endast drabbar ett visst

slag av lyxkonsumtion, är behäftad med väsentliga olägenheter. Trots de

i förhållande till skatteintäkten mycket avsevärda kontrollkostnader, som

äro förenade med denna beskattning, är kontrollen säkerligen icke effektiv

och det torde sannolikt icke heller vara möjligt att för en rimlig kostnad

åstadkomma en tillfredsställande kontroll. Svårigheten att övervaka skattens

utgörande lärer även hava medfört, att man, till men för de lojala

affärsmännen i branschen, vid inköp och försäljningar i icke ringa utsträckning

använt mindre nogräknade mellanhänder och därigenom undandragit

sig beskattningen. På nu anförda skäl och i anslutning till den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

uppfattning, varåt 1929 års bevillningsutskott och riksdag givit uttryck,

har utskottet, i likhet med chefen för finansdepartementet, ansett, att förlängd

giltighet icke bör givas åt den nu till utgången av juni månad 1930

gällande förordningen i ämnet.»

I en vid betänkandet fogad reservation framhölls: »Örn ifrågavarande

lyxbeskattnings principiella berättigande torde, såsom 1929 års bevillningsutskott

anförde, någon meningsskiljaktighet icke råda. Visserligen möter

denna beskattning vissa svårigheter ur kontrollsynpunkt, men de skäl, som

ur denna synpunkt anförts, har utskottet icke kunnat tillmäta sådan betydelse,

att man därför nu bör avstå från att vidare utnyttja ifrågavarande

skattekälla, som tagits i anspråk alltsedan år 1919.» I enlighet med reservanternas

yrkande beslöt 1930 års riksdag förlänga giltigheten av stämpelskatten.

Besluten åren 1931—1934 örn förordningens fortsatta giltighet

hava av riksdagen meddelats på förslag av Kungl. Majit.

Riksdagens revisorer. I berättelsen örn den år 1934 av riksdagens revisorer

verkställda granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 lia

revisorerna under § 29 (sid. 142) behandlat kontrollkostnaderna för tillsyn

över efterlevnaden av förordningen örn en särskild stämpelavgift å vissa

lyxvaror. Revisorerna ha därvid lämnat uppgifter rörande tillsyningsmännens

bostadsorter, yrken, arvoden och reseersättningar samt beträffande

försäljningen av lyxstämplar vid de olika postkontoren under senare år.

Enligt dessa uppgifter belöpa sig de fastställda arvodena till sammanlagt

10,550 kronor och reseersättningarna budgetåret 1933/1934 till 159 kronor

65 öre. Försäljningen av lyxstämplar har under åren 1926, 1928, 1930,

1932 och 1933 uppgått till 78,690, 63,130, 78,580, 60,565 och 49,475 kronor.

Revisorernas berättelse avslutas på förevarande punkt med följande uttalande

:

»Av den gjorda utredningen framgår, att stämpelbeläggning å lyxvaror

i någon mera betydande omfattning förekommer allenast i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Eskilstuna, å vilka platser de under år 1933 uppgått till

sammanlagt 47,030 kronor, medan däremot i landet i övrigt skatteinkomsten

under samma år endast belöpt å 2,445 kronor. Kontrollkostnaderna i förstnämnda

städer utgöra tillsammans 4,675 kronor och i landet i övrigt 6,044

kronor.

En nedgång i skattens avkastning är med hänsyn till senare tiders depression

icke förvånande. Huruvida orsaken därjämte i någon mån kan

ligga i bristfällig kontroll, är givetvis vanskligt att bedöma. Att emellertid

kontrollen med avseende å skattens uttagande å vissa ställen lämnar

åtskilligt övrigt att önska torde framgå bland annat därav, att — — —,

sedan Kungl. Majit på förslag av länsstyrelsen i Skaraborgs län den 21

januari 1921 anvisat ett årligt belopp av 450 kronor för anställande av en

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4. 5

tillsyningsman i länet, åtgärder i kontrollhänseende vidtogos först från och

med den 1 juli 1934.

I det föregående har påvisats, att kontrollkostnaden — med undantag

för nämnda fyra städer — ställer sig jämförelsevis dyrbar i förhållande

till de belopp, som inflyta. På grund härav och då bestyret med kontrollen

icke torde vara särdeles betungande, anse revisorerna, att densamma i

regel bör kunna utan särskild kostnad för statsverket utövas av någon

myndighet, exempelvis polismyndigheten i orten.»

Över revisorernas berättelse i förevarande del hava utlåtanden avgivits

av statskontoret, riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet var för sig.

Statskontoret. Av vad revisorerna anfört framgår, att övervakningen

av efterlevnaden av förordningen förorsakar statsverket utgifter, vilka, fransett

ett fåtal större städer, icke stå i rimlig proportion till den influtna

skatten. Till minskande av statens kostnader för kontrollen hava revisorerna

föreslagit, att densamma skulle överflyttas till någon myndighet,

exempelvis vederbörande polismyndighet, i vars tjänsteuppgifter övervakningen

därefter skulle ingå, sålunda utan särskild kostnad för statsverket.

Då revisorernas ifrågavarande förslag synes innebära en möjlighet till besparing

utan försämring av kontrollens effektivitet, får statskontoret förorda,

att de av revisorerna föreslagna åtgärderna måtte genomföras. _

Riksräkenskapsverket har — efter att bland annat hava återgivit 1

och 1930 års bevillningsutskotts här ovan omförmälda uttalanden — anfort

följande: .

»Den av riksdagens revisorer nu framlagda utredningen finnér nksrakenskapsverket

otvetydigt giva vid handen, att kostnaderna för- kontrollen

å ifrågavarande stämpelavgifts utgörande icke sta i skäligt forna ''

lande till avkastningen av skatten. Vidare framgår det med all tydlighet,

att den nuvarande kontrollen är i hög grad ineffektiv. Pa annat satt

kan enligt riksräkenskapsverkets mening icke förklaras, att inom flera

av rikets större städer inga eller alldeles obetydliga skattebelopp redo
visats

•

Därest det icke låter sig göra att genomföra en verksam kontroll, vilken

är avsevärt mindre kostsam än den nu tillämpade, bör enligt riksrakenskapsverkets

mening ifrågavarande beskattning ej längre förnyas,

helst som den ur statsfinansiell synpunkt måste anses vara av mycket

underordnad betydelse. ,, ... . ... „

Riksdagens revisorer hava emellertid utgått fran att stämpelavgiften

kommer att bibehållas samt tillika yttrat, att bestyret med kontrollen

över avgiftens utgörande bör kunna utan särskild kostnad för statsver

ket utövas av någon myndighet, exempelvis polismyndigheten i orten.

I anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalande vill riksrakenskapsverket

framhålla, att huru än kontrollen ordnas, densamma mäste

förorsaka arbete och därmed kostnad, även örn detta ej erhåller direkt

uttryck i statsräkenskapen. En överflyttning av kontrollen på polismyndigheterna,

örn vilken anordnings genomförbarhet riksräkenskapsverket

saknar möjlighet att yttra sig, kommer enligt ämbetsverkets mening icke

att innebära någon arbetsbesparing. Ej heller kan en sådan anordning

i och för sig anses medföra någon nämnvärd skärpning av kontrollen.

Därest det av finanspolitiska skäl anses nödvändigt att alltjämt särskilt

beskatta föremål av nu omhandlade slag, synes det riksräkenskaps
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

verket kunna ifrågasättas, om ej beskattningen kan belt anknytas till införseln

till riket av varorna ifråga. Härvid skulle det nuvarande skattesystemet

antingen kunna i stort sett vidhållas eller ock utbytas mot förnöjd

tull. Vid båda dessa lösningar skulle kontrollen komma att förläggas,

till statsorgan, som i allt fall måste taga befattning med de beskattning

underkastade föremålen, varför kostnaden skulle bliva relativt

obetydlig, samtidigt som den skulle bliva i möjligaste mån effektiv.

Skulle det anses att genom en begränsning av beskattningen till varor,

som införas till riket, en i och för sig icke motiverad inkomstminskningskulle

inträda, förefaller det riksräkenskapsverket ej vara uteslutet att

kunna något utvidga ramen för de lyxföremål, vilka träffas av beskattningen.

»

Överståthållarämbetet bar överlämnat ett yttrande av •polismästaren i

Stockholm, däri denne anför följande: För Stockholms del lärer polismyndigheten

redan nu vara så överhopad med arbete, att övertagande av ifrågakomna

tillsynsverksamhet icke torde kunna ifrågakomma utan personalökning.

Förslagets genomförande torde därför realiter innebära, att tillsynskostnaden

överflyttas från statsverket på Stockholms stad. Dessutom

ennrar polismästaren såväl därom, att ifrågakomna tillsynsverksamhet ligger

åtskilligt vid sidan örn polismyndighetens allmänna uppgifter, som oek örn

de klagomål mot polispersonalens användande för den egentliga polistjänsten

ovidkommande arbete, vilka kommit till uttryck i Stockholms stads kommunalförvaltning.

Polismästaren hemställer därför, att överståthållaren

måtte avstyrka revisorernas förslag.

För egen del anför Överståthållarämbetet: För ernående av effektivitet

Ilar det visat sig påkallat, att, som lagstiftningen också förutsätter, tillsyningsmannen

ej åtnöjer sig med att granska blott den särskilda försäljningsboken

utan tar del även av de skilda affärsföretagens bokföring i allmänhet.

Det lärer vara uppenbart, att vid sådant förhållande granskningsarbetet

kräver icke blott avsevärt arbete utan också särskild insikt och

förfarenhet hos tillsyningsmannen, i synnerhet som bokföringssystemen bland

affärsföretagen ofta äro varandra olika. Tillsyningsuppgiften är alltså av

den art och omfattning, att den icke lämpligen bör åvila den ordinarie

polispersonalen. I varje fall kan, såsom ock polismästaren framhållit, denna

uppgift icke i Stockholm åläggas polismyndigheten utan att nödvändiggöra

arbetsförstärkning. Åtminstone för såvitt Stockholms stad angår synes därför

deri nuvarande anordningen med förordnad tillsyningsman mot särskild

ersättning böra bibehållas. På grund härav och med hänvisning till vad

polismästaren anfört får ämbetet för sin del hemställa, att riksdagens revisorers

yttrande icke måtte till någon Kungl. Majlis åtgärd föranleda.

Med anledning av vad riksräkenskapsverket anfört om ett eventuellt utbyte

av det nuvarande skattesystemet mot en förhöjd tull må erinras, att

riksdagen år 1933, på förslag av Kungl. Majit (prop. nr 96), beslutat dels

en höjning av tullen a till tulltaxenummer /23 och 724 hänförliga arbeten

av guld, platina eller silver, även med infattade pärlor eller stenar, dels

ock införande av tilläggstull å samma varor. Den nuvarande tullbeskattningen

av dessa varor framgår av följande sammanställning:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4. 7

Tull för 100 kg

tull tilläggstull

lulltaxenr Stat. nr kronor kronor

Andra arbeten, även med infattade

pärlor eller stenar:

723

j 1323

\

av guld

,E

1100 kr.

|E

1100 kr.

5,000: -

5,000: —

10: —

1.1324

av platina ........

10: —

724

1325

av silver ..........

......... E

3,000: —

500: —

Av vad riksdagens revisorer anfört rörande kontrollkostnaderna för tillsyn

över efterlevnaden av ifrågavarande förordning om en särskild stämpelavgift

å vissa lyxvaror framgår, att dessa kostnader utom för några

enstaka orter äro oproportionerligt stora i förhållande till den influtna

skatten. På grund härav och under anförande att bestyret med kontrollen

icke torde vara särdeleles betungande hava revisorerna förklarat sig anse,

att kontrollen i regel bör kunna utan särskild kostnad för statsverket utövas

av någon myndighet, exempelvis polismyndigheten i orten. Ett tillgodoseende

av revisorernas förslag kräver ändring i de uti förordningen

intagna kontrollbestämmelserna. Med hänsyn framför allt till de erinringar,

som i vissa yttranden över revisorernas berättelse framförts, har utskottet

ansett sig icke nu böra taga ståndpunkt till frågan örn en dylik ändring.

Då utskottet funnit sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag örn uttagande

av förevarande stämpelavgift jämväl under nästa budgetår, har utskottet

emellertid utgått från, att Kungl. Majit till nästa år låter närmare

undersöka olika utvägar till nedbringande av kostnaderna för kontrollen.

Örn det därvid skulle visa sig omöjligt att mera avsevärt nedbringa det

allmännas kostnader för kontrollen utan eftersättande av rimliga fordringar

på densammas effektivitet, bör enligt utskottets mening Kungl. Majit taga

under omprövning, huruvida — i betraktande jämväl av att andra erinringar

kunna, såsom bevillningsutskottet vid 1929 och 1930 års riksdagar framhållit,

anföras mot stämpelskatten — denna skatt över huvud bör bibehållas.

Vid nu angivna förhållanden har utskottet ansett stämpelskatten böra

under nästa budgetår utgå enligt oförändrade grunder och har sålunda icke

kunnat biträda det i motionen II: 419 framställda förslaget örn skatt jämväl

på föremål med värde understigande 300 kronor. Utskottet har emellertid

ansett sig kunna förutsätta, att Kungl. Majit till ett kommande

år ägnar uppmärksamhet jämväl åt det i motionen framförda uppslaget.

Utskottet hemställer alltså,

TJtskotttel s

yttrande.

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts

förevarande proposition nr 19 samt med avslag å motionen

II: 419 av herr Nyblom, antaga det vid propositionen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

fogade förslaget till förordning angående fortsatt tillämpning

av förordningen den 17 maj 1923 (nr 113)

örn utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall

vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med

flera lyxvaror.

Stockholm den 14 februari 1935.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Björnsson, Larson i Lerdala*,

Nilsson i Landeryd, Wahlmark, friherre Lagerfelt, Lithander, Björklund, Olsson

i Gävle, Olsson i Ramsta. Ericson i Boxholm*, Anderson i Norrköping, Hjalmarsson,

Löfvander*'', Arvedson, Eklund*, Heiding, Mårtensson och Hagberg i

Malmö.

Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Lithander, som anfört följande:

»Jag anser, att ifrågavarande lyxskatt är ägnad att direkt inbjuda till

och premiera smyghandel till förfång för den lojala handeln, och riktigheten

härav har bekräftats av erfarenheten. Denna smyghandel undandrager

sig kontrollen; och icke heller nu föreliggande förslag innehåller

bestämmelser, som möjliggöra en effektiv kontroll över handeln. Det oaktat

äro kontrollkostnaderna jämförelsevis mycket höga, i det att omkring

50 kontrollörer sysselsättas, dragande en kostnad av mer än 10,000 kronor

jämte resekostnader.

De skattebelopp, som hittills genom denna skatt tillförts statsverket,

synas mig vara illusoriska. Jag är nämligen övertygad örn, att till följd

av att den okontrollerade smyghandeln direkt premieras av den förordning,

som nu föreslås förlängd, hava så stora .inkomster berövats utövarna

av den lojala handeln, att därigenom de direkta skattebelopp, som

dessa skulle haft att erlägga, minskats med ett belopp överstigande lyxskattens.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

Vidare vill jag erinra om att förordningen ej tillämpas vid rikets gränser

beträffande turisttrafik, och örn den tillämpades, skulle den tillfoga

turisttrafiken en sådan skada, att de skatter och andra inkomster, som

turisttrafiken nu ger statsverket, skulle minskas i betydande grad.

Riksräkenskapsverket anför i sitt i detta betänkande återgivna utlåtande

bland annat följande: ''Den av riksdagens revisorer nu framlagda

utredningen finner riksräkenskapsverket otvetydigt giva vid handen, att

kostnaderna för kontrollen å ifrågavarande stämpelavgifts utgörande icke

stå i skäligt förhållande till avkastningen av skatten.’

Man måste giva riksräkenskapsverket rätt, när av riksdagens revisorers

uttalande framgår, att — örn man undantager Stockholm, Göteborg, Malmö

och Eskilstuna, där ersättningen till tillsyningsmännen år 1933 utgick

med cirka 10 procent av vad skatten inbringade — finansministern år 1933

låtit utbetala åt tillsyningsmännen för hela den återstående delen av landet

6,044 kronor för att de åt statsverket skulle inkassera 2,445 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa,

att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts proposition

nr 19 som motionen II: 419 av herr Nyblom.»

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

7 sami. Nr k.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:42 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 s. 1 i texten