Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion angående beskattningen av resekostnadsersättning vid enskild järnväg.

1935-05-10 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1935:47, Betänkande, i anledning av väckt motion angående beskattningen av resekostnadsersättning vid enskild järnväg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 47.

1

Nr 47.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1935 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående

beskattningen av resekostnadsersättning vid enskild

järnväg.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren vackt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, nr 314, har herr Severin hemställt, »att riksdagen måtte besluta

sådan ändring i 32 § kommunalskattelagen att resekostnadsersättning vid

enskild järnväg icke skall upptagas såsom intäkt eller örn detta yrkande

icke kan bifallas riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville hemställa

örn en allsidig utredning, huruvida ifrågavarande resekostnadsersättning

till sina belopp är eller kan tänkas bliva högre än motsvarande

ersättning vid statens järnvägar, samt på grundval av denna undersökning

för nästkommande års riksdag framlägga eventuellt förslag i ämnet».

Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför

ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 32 § 3 mom. kommunalskattelagen skall såsom intäkt icke upptagas,

vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med vissa

tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom bland annat resekostnads-

och traktamentsersättning. Är vid kommunal eller enskild tjänst

anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten förenade kostnader,

skall enligt 32 § 4 mom. dylik ersättning redovisas såsom intäkt. Enligt

33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras för

samtliga utgifter, vilka äro att anse som kostnader för fullgörande av

tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag som,

på sätt i 32 § 3 mom. är sagt, ej skall upptagas såsom intäkt.

Enligt kommunalskattelagen göres i fråga örn rätten till avdrag för

resekostnader sålunda skillnad mellan de fall, då ersättning för sådana

kostnader anvisats av staten, och de fall, då annan än staten anvisat dylik

ersättning. Är ersättningen anvisad aA^ staten, skall densamma icke upptagas

såsom intäkt, och får å andra sidan avdrag icke göras för kostnaderna.

Är ersättningen däremot anvisad av annan än staten, skall ersättningen

upptagas såsom intäkt, oell de omkostnader, som skola därmed

bestridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget.

Örn ersättningen därvid ej förslår till kostnadernas gäldande, får bristen

avföras å intäkten av tjänst i övrigt.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr 47 — 48.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 47.

1 en vid 1928 års riksdag Täckt motion, med i huvudsak likartat innehåll

som nu förevarande motion, hemställdes, att resekostnadsersättning

vid enskild järnväg icke skulle upptagas såsom intäkt och ej heller få

avdragas såsom omkostnad. Med anledning av förstnämnda motion framhöll

särskilda utskottet i sitt av nämnda års riksdag i nu förevarande fråga

godkända utlåtande nr 1 (sid. 65) bland annat, att de i motionen påtalade

olägenheterna syntes utskottet icke utgöra tillräckliga skäl att frångå

den hävdvunna principen med skillnad mellan av staten och av annan

anvisad ersättning. Utskottet ansåg emellertid motionens syfte i stort

sett kunna tillgodoses genom införande av den anvisningsbestämmelse,

som återfinnes i punkt 4 tredje stycket av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen,

vilken bestämmelse är av den innebörd, att, örn det

kan antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till vad

som skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader,

som skola därmed bestridas, avdrag till större belopp än den anvisade ersättningen

bör medgivas allenast örn det visas, att på grund av särskilda

förhållanden ersättningen varit otillräcklig till dylika skäliga kostnader,

att det i motsvarande fall ofta torde kunna antagas, att den anvisade

ersättningen i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts,

utan att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas, samt att avdrag

med samma belopp som den anvisade ersättningen i regel torde böra

medgivas i fall, då ersättningen ej överstiger vad som av staten i motsvarande

fall anvisas. Detta torde enligt nyssnämnda bestämmelse exempelvis

vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar, som i

allmänhet utbetalas av de enskilda järnvägarna.

I nu förevarande motion har framhållits, att något sakligt skäl för

bibehållande av den nuvarande olika behandlingen ur beskattningssynpunkt

i fråga örn resekostnadsersättningen till åkande personal vid statens

och enskilda järnvägar icke vore förhanden. Denna resekostnadsersättning

hade efter vunnen erfarenhet örn det ungefärliga behovet utkristalliserats

på ungefär lika sätt vid järnvägsföretagen. Då frågor örn

löne- och resekostnadsersättning avgjordes efter förhandlingar mellan

personalens och järnvägsförvaltningarnas organisationer, och då personalen

därvid hade intresse av att den fasta lönen bleve så hög som möjligt,

bleve följden, att resekostnadsersättningen vid de enskilda liksom vid

statens järnvägar endast bleve så stor, som man med hänsyn till de beräknade

kostnaderna avsåge, att den borde vara. Omkostnaderna för personalen

vid de enskilda järnvägarna vore visserligen avdragsgilla från den

resekostnadsersättning, som nämnda personal uppbure. Det vore emellertid

förenat med stora svårigheter att föra noggranna anteckningar

över alla de småbelopp, som vid bortovaro från hemmet till följd av tjänsten

måste utgivas. Stundom fordrade taxeringsmyndigheterna bevis för

anteckningarnas riktighet. Därest dylikt bevis ej kunde anskaffas, vore

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 47. 3

det nästan omöjligt att övertyga en taxeringsnämnd örn att avdraget a

den erhållna resekostnadsersättningen vore med verkliga förhållandet

överensstämmande. På grund härav bleve det i regel taxeringsnämnderna,

som bestämde avdragens storlek, och dessa bleve därför beroende a\

vad nämnderna ansåge vara billigt. Avdragen kunde i anledning hära\

även bliva högst olika på olika orter. Någon rättvisa i fråga örn beskattningen

av resekostnadsersättningen för personalen vid de enskilda järnvägarna

kunde följaktligen ej inträda, förrän statens och de enskilda

järnvägarnas åkande personal i berörda hänseende bleve likställda.

I sitt den 12 september 1933 avlämnade betänkande med förslag till ändrade

bestämmelser angående förbättrad deklarationskontroll och till föistärkt

taxeringsorganisation m. m. hava skattekontrollsakkunniga i fråga

örn nu förevarande slag av ersättningar framhållit bland annat, att föi

närvarande endast i undantagsfall upplysning därom torde lämnas a löneuppgift.

Ur kontrollsynpunkt vore det knappast heller erforderligt, att arbetsgivarna

årligen utan anmaning lämnade uppgift rörande sådana ersätt

ningar. De sakkunniga hava därför föreslagit, att a löneuppgiften endast

bör angivas, huruvida sådan ersättning utgått. Skulle taxeringsmyndighet

i något fall finna anledning antaga, att gottgörelsen utmätts på sådant

sätt, att densamma åtminstone delvis utgjorde direkt löneförmån, ägde

myndigheten möjlighet att genom arbetsgivaren införskaffa kompletterande

upplysningar rörande gottgörelsens storlek samt de grunder, efter

vilka densamma utgått.

T proposition nr 148 till årets riksdag med förslag till förordning örn

ändring i vissa delar av taxeringsförordningen bär i 33 § nämnda förordning

föreslagits en bestämmelse i berörda avseende i enlighet med de sakkunnigas

förslag. I sitt i anledning av nämnda proposition avgivna, av

riksdagen godkända betänkande, nr 37, har utskottet, som icke haft något

att erinra mot detta förslag, emellertid föreslagit ett förtydligande av

innebörd, att av stadgandet klart skall framgå, att upplysning allenast

skall lämnas, huruvida ersättning utgått och icke örn dennas belopp.

I överensstämmelse med den ståndpunkt, särskilda utskottet vid 1928

års riksdag intagit till förevarande spörsmål, finnér utskottet de i motionen

påtalade olägenheterna icke utgöra tillräckliga skäl att frångå den

hävdvunna, principen att nied avseende å beskattningen göra skillnad

mellan av staten och av annan anvisad ersättning. Redan enligt nu

gällande bestämmelser är, på sätt förut framhållits, personal vid enskilda

järnvägar i regel berättigad till avdrag nied samma belopp sorn

resekostnadsersättningen under förutsättning, att ersättningen i dylikt

fall utgår med belopp, sorn ej överstiger vad sorn av staten i motsvarande

fall anvisas. Emellertid torde kunna inträffa, att ersättning

av ifrågavarande natur utbetalas till personal vid enskilda järnvägar

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 47.

med högre belopp än som i motsvarande fall anvisas av staten. 1 sådana

fall kan nämligen ersättningen till viss del betraktas såsom löneförmån

och bör nämnda del i följd härav underkastas beskattning.

Utskottet bar ingalunda förbisett att i sådana fall, då taxeringsmyndigheterna

icke anse sig kunna godtaga den skattskyldiges uppgifter angående

storleken av ifrågavarande kostnader, det kan, såsom motionären

framhållit, vara förenat med stora svårigheter för personalen vid de enskilda

järnvägarna att förebringa tillfredsställande utredning angående

riktigheten av ett dylikt avdrag, liksom även att olika taxeringsnämnder

kunna tillämpa olika praxis på förevarande område med därav följande

ojämnhet i taxeringen och missnöje hos dem, som förvägras avdraget. Då

emellertid årets riksdag godkänt Kungl. Maj:ts förutberörda förslag, att

A löneuppgift endast skall angivas, huruvida resekostnadsersättning i nu

föreliggande fall utgått, torde det kunna förväntas, att taxeringsmyndigheterna

för framtiden komma att godkänna de avdrag, som av de

skattskyldiga yrkas för ifrågavarande omkostnader, där icke anledningföreligger

till antagande, att gottgörelsen utmätts på sådant sätt, att densamma

åtminstone delvis utgör en direkt löneförmån. Tvister örn dylika

ersättningar och örn de med tjänsten vid enskilda järnvägar förenade

omkostnaderna torde därför för framtiden komma att bliva mera sällsynta

än vad som hittills kan hava varit fallet. Vid sådant förhållande

och då för tillgodoseende av motionärens syfte någon ändring i gällande

lagstiftning på förevarande område icke synes utskottet vara av behovet

påkallad, får utskottet hemställa,

att motionen 11:314 av herr Severin, angående beskattningen

av resekostnadsersättning vid enskild

järnväg, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1935.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Jönsson, Larson i Lerdala.

friherre Lagerfelt, Lithander, Lövgren i Boden, Björklund, Olsson i Gävle,

Olsson i Hamsta, Ericson i Boxholm, Hjalmarsson, Sjödahl, Löfvander, Berg i

Karlskrona, Hagström, Heiding, Blomquist, Brännström i Skellefteå och Hagberg

i Malmö.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.