Betänkande, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande kommunalskattelag m. m.
1935-05-23 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1935:54, Betänkande, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande kommunalskattelag m. m.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
1
Nr 54.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1935 kl. 2 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av vissa motioner avseende
ändringar i gällande kommunalskattelag m. m.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet hava hänvisats åtskilliga motioner, avseende
ändringar beträffande den kommunala beskattningen och i sammanhang
därmed stående frågor. Av dessa motioner har det synts utskottet lämpligt
att i ett betänkande behandla följande, nämligen:
1) de likalydande motionerna nr 2 i första kammaren av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. och nr 2 i andra kammaren av herr Lindman
lii. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att den av 1931 års riksdag begärda utredningen rörande frågan
örn ändrade grunder för familjeavdrag vid taxering för kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt måtte verkställas
med största möjliga skyndsamhet och att i samband därmed även andra
möjligheter till en effektiv lindring i beskattningen av familjeförsörjare
och i synnerhet för familjer med flera barn undersökes i anslutning till
av oss i motionen anförda synpunkter, samt att de förslag, som utredningen
må kunna föranleda, snarast möjligt framläggas för riksdagen»;
2) motionen nr 8 i andra kammaren av herr Jacobsson m. fl., däri hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att utredningen
örn ändrade grunder för familjeavdrag vid taxeringen till kommunal
inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt utvidgas
till att omfatta även familjeavdrag vid taxering till kommunal fastighetsskatt,
samt att Kungl. Majit måtte till 1936 års riksdag framlägga
det förslag, som utredningen föranleder»;
3) motionen nr 10 i andra kammaren av herrar Wallén och Nyblom, däri
föreslagits, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning
av frågan i vad mån och på vad sätt tryggandet åt kommunerna
av tillgång till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att utöver
fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag och
penningkapital samt likaledes frågan hur vid en sådan beskattning hänsyn
skall kunna tagas till de skattskyldigas olika skatteförmåga»;
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr 55—55.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
4) motionen nr 399 i andra kammaren av herr Lundell, däri hemställts,
»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
med framläggande av förslag örn ändrade bestämmelser i kommunalskattelagen,
ägnade att förhindra att skattebelastningen å inkomst
av fastighet skärpes vid sänkt allmänt ränteläge»;
5) motionen nr 11 i andra kammaren av herrar Thorell och von Seth,
i vilken föreslagits, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om utredning och framläggande av förslag till sådan ändring av nu
gällande kommunalskattelag, att, där arrendator enligt arrendekontraktet
har att erlägga fastighetsskatten för den arrenderade fastigheten, han
också må äga rätt till avdrag av garantiskatteprocenten»;
6) motionen nr 70 i andra kammaren av herr Pehrsson i Bramstorp
m. fl., däri yrkats, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn förslag till sådan ändring i skattelagstiftningen, att den som
betalar fastighetsskatterna även kommer i åtnjutande av garantiskatteavdraget»;
7)
motionerna nr 272 i första kammaren av herr Petrus Nilsson m. fl.
och nr 460 i andra kammaren av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl., i vilka
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
skyndsam och allsidig utredning angående sådan ändring — exempelvis
genom borttagande av den kommunala inkomstskatten för skog — att
skatt för skogsbruket icke utgår i vidare mån än som motsvaras av virkestillväxten»;
8)
motionen nr 209 i andra kammaren av herr Anderson i Norrköping,
däri föreslagits, »att riksdagen måtte besluta att 13 § i kommunalskattelagen
av den 28 september 1928 erhåller följande lydelse i
2 moni. I ägares ställe skattskyldig äri
a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt,
innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den som eljest
innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;
b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens
understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet;
c)
innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord.
Såsom innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen
jord skall anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt
äger nyttja fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande
i ecklesiastik boställsordning avsett löneboställe är vederbörande
pastorat att anse såsom innehavare.
Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a)
eller c) omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
3
fond eller inrättning, är denna att anse såsom fastighetens innehavare,
såvitt angår fastighetens skogsvärde.
Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med
ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin
rätt icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å
fastigheten, vare han icke skattskyldig i avseende å skogsvärde.
d) efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastning av
fastighet tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap; samt
e) annan, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet,
vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn eller
adoptivbarns avkomling»;
9) motionen nr 429 i andra kammaren av herr Laurén, däri hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att i motionen berörda
synpunkter, avseende bland annat omfattningen av statens och enskilda
järnvägars frihet från skatteplikt för fastigheter enligt kommunalskattelagen,
måtte beaktas vid en blivande revision av kommunalskattelagen;
samt
10) motionen nr lil i andra kammaren av herr Kilbom m. fl., i vilken
hemställts, »att riksdagen måtte besluta hemställa till regeringen att densamma
företager en skyndsam utredning och till nästa års riksdag inkommer
med förslag örn åtgärder till genomförande av en effektiv jordvärde-
och jordräntestegringsskatt».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för i motionerna I: 2 och II: 2
samt i motionerna I: 272 och II: 460 gjorda yrkanden, får utskottet hänvisa
till motionerna nr 1 i första kammaren och nr 266 i första kammaren.
Vidkommande den motivering, som anförts för övriga förslag, tillåter sig
utskottet hänvisa till respektive motioner.
Utredningar på kommunalbeskattningens område efter år 1928.
Då 1928 års riksdag på hemställan av särskilda utskottet antog nu gällande
kommunalskattelag, skedde detta under uttalande, att beslutet icke
innebure någon definitiv lösning av alla hithörande spörsmål, något som
följde redan av skatteproblemets natur och även framginge av den omständigheten,
att utredning på Kungl. Maj:ts föranstaltande igångsatts
beträffande aktiebolags och vissa andra juridiska personers beskattning
m. m., i sammanhang varmed skulle undersökas frågan, huruvida det
lämpligen läte sig göra att anordna ifrågavarande beskattning såsom en
ohjektskatt av ett eller annat slag, något som kunde föranleda konsekvenser
även beträffande övriga näringsidkare, samt att det dåmera visat
sig möjligt att uppdraga riktlinjer för ett fortsatt utredningsarbete i syfte
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
att på vissa områden av den kommunala beskattningen åvägabringa
ytterligare förbättringar.
Riksdagen hemställde därför i skrivelse den 1 juni 1928 nr 344 bland annat,
att Kungl. Majit ville, med beaktande av vad särskilda utskottet därom
anfört, föranstalta utredningar rörande bland annat nedanuämnda
i punkterna a)—d) upptagna frågor, nämligen:
a) frågan örn en rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna,
därvid undersökes möjligheten att nedbringa primärkommunernas
skattebehov genom statsbidrag till den kommunala verksamheten i
större utsträckning än vad nu är fallet eller på annat sätt;
b) frågan i vad mån och på vad sätt tryggandet åt kommunerna av tillgång
till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att utöver fastighet
vila å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag och
penningkapital samt likaledes frågan hur vid en sådan beskattning hänsyn
skall kunna tagas till de skattskyldigas olika skatteförmåga;
c) frågan örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning av inkomst
av jordbruksfastighet ; samt
d) frågan örn beskattning av inkomst av skogsbruk.
Till stöd för dessa utredningsförslag anförde särskilda utskottet i huvudsak
följande.
TJtskottet vore av den uppfattningen, att frågan örn statens och kommunernas
av olika ordning kompetensområden samt kostnadsfördelningen dem
emellan borde upptagas till prövning. Denna fråga hade länge varit i viss
mening aktuell, fastän man under den sista tidsperioden sökt inrikta sig på
att utfinna en sådan fördelning av beskattningsföremålen och ett sådant
skatteutjämningsförfarande, att olägenheterna av den naturligt framvuxna,
hävdvunna ordningen skulle minskas. Dessa försök hade åtminstone
än så länge ej krönts med framgång, och utsikterna till ett verkligt effektivt
resultat på denna väg vore ej alltför stora. Undersökningen syntes därför
nu böra inriktas på att utreda den lämpligaste fördelningen av det allmännas
uppgifter och kostnader på staten och kommuner av olika slag och ordning.
Det kunde därvid komma att visa sig, att kommunernas garantibehov
komme att minskas. Det vore också möjligt, att en fördelning av skattebördan
i förhållande till vederbörandes verkliga skatteförmåga, örn hänsyn
foges till deni åvilande skatter av olika slag, komme att betyda, att exempelvis
landstingets utgiftsbehov helt eller delvis borde tillgodoses genom
en progressiv skatt. Vidare syntes ej heller i fortsättningen böra släppas
ur ögonsikte möjligbeten att söka åstadkomma en utvidgning av kommunernas
fasta beskattningsunderlag till andra objekt än fastighet.
Med hänsyn till de erinringar, som enligt utskottets förmenande kunde
göras såväl mot gällande bestämmelser rörande beskattning av inkomst av
skogsbruk som mot olika förslag till ändring häri, vilka framställts, hade
inom utskottet övervägts möjligheten att finna en lösning av frågan efter
andra linjer än de hittills framkomna förslagen angåve. Detta övervägande
hade skett från följande utgångspunkter. Vad som under alla förhållanden
borde beskattas vore skogens tillväxt. Denna vore nämligen
skogens avkastning. I vad mån därutöver värdestegring å skogen borde
beskattas, syntes böra bestämmas enligt de vanliga reglerna för beskattning
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54. 5
av realisationsvinst. Värdestegring å skog, i den mån den icke utgjorde
tillväxt, borde nämligen enligt detta betraktelsesätt icke behandlas annorlunda
än fastigheter i övrigt. Detta uppslag i frågan skulle således innebära
följande. Om fastighet, som förvärvats genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång, såldes inom tio år efter förvärvet, beskattades vinsten å
försäljningen enligt de nu gällande reglerna för realisationsvinstbeskattning.
Vinsten skulle dock tagas till beskattning i den kommun, där fastigheten
vore belägen. Örn skog å fastighet, som förvärvats på sätt nyss
sagts och varit i den skattskyldiges ägo mindre än tio år, avverkades eller
avyttrades, borde icke blott tillväxten utan även värdestegringen å den
skog, som utgjorde uttag ur det ursprungliga virkesförrådet, beskattas.
Avdrag finge således ske för den del av ingångsvärdet, som efter kubikmassa
räknat belöpte å det minskade virkesförrådet. Örn däremot fastigheten
förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit
i den skattskyldiges hand minst tio år eller ock förvärvats genom annat
fång än nyss sagts, funnes icke rum för någon realisationsvinstbeskattning,
utan vad som i dylikt fall skulle beskattas vore allenast tillväxten.
Vid avverkning, upplåtelse av avverkningsrätt eller försäljning av fastigheten
i dess helhet skulle i dylikt fall en klyvning ske av värdet av de
erhållna produkterna eller den uppburna valutan sålunda, att endast vad
som därav belöpte å tillväxten beskattades.
Emot det sålunda skisserade uppslaget till frågans lösning hade emellertid
inom utskottet anmärkts, att det innebure en utsträckning av den
nuvarande realisationsvinstbeskattningens tillämplighetsområde. Eegeln
örn realisationsvinstbeskattningen vore, menade man, en schablonmässig
bestämmelse, som tillkommit för vissa undantagsfall och som därför icke
borde utsträckas att gälla för en normal förvärvsverksamhet. Vidare
hade detta uppslag icke tagit tillbörlig hänsyn till den dubbla egenskapen
hos skogen att utgöra såväl skörd som produktionsmedel.
Då utskottet med hänsyn till den tid, som stått utskottet till buds, icke
kunnat föranstalta örn den ytterligare utredning i frågan, som vore erforderlig
för ett slutligt ståndpunkttagande i saken, hade utskottet ansett
sig böra föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa ytterligare utredning i ämnet.
Utredningen av frågan örn rationell utjämning av skattetrycket inom
kommunerna har verkställts av den s. k. skatteutjämningsberedningen,
vilken tillkallats jämlikt Kungl. Majits beslut den 18 oktober 1929. Beredningen
framlade den 12 december 1933 principbetänkande med förslag till
skatteutjämnande åtgärder genom överflyttning till staten eller till större
kommunala utdebiteringsområden av kostnader för kommunala förvaltningsuppgifter,
vilket förslag ännu icke lett till lagstiftningsåtgärder.
I skrivelse den 3 juni 1930 nr 340 anhöll riksdagen, med framhållande av
önskvärdheten av att de i 1928 års riksdags skrivelse nr 344 under punkterna
a) och b) omförmälda utredningar måtte utföras med den skyndsamhet.
som med uppgifternas natur och omfattning vore möjlig, att Kungl.
Majit vid dessa utredningar ville beakta de synpunkter bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 36 anfört rörande fördelning på olika kommuner
av inkomst av rörelse.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
I sitt nämnda betänkande nr 36 anförde utskottet följande:
»Den lämnade redogörelsen visar, att på kommunalbeskattningens område
kvarstå åtskilliga spörsmål, som kräva sin lösning. Den genomförda
kommunalskattereformen har ej tillfört kommunerna några betydelsefulla
nya beskattningsföremål utan bär snarare inriktats på att borttaga
en påtaglig överbelastning av vissa beskattningsföremål och framför allt
skogen. Följden härav har, då någon motsvarande minskning av de kommunala
utgifterna i allmänhet ej kommit till stånd, blivit den, att de kommunala
utdebiteringssatserna på många håll visat en tendens till ökning.
Det synes obestridligt, att läget för de skattskyldiga synnerligast i många
landskommuner på grund av det höga skattetrycket är i hög grad bekymmersamt,
och att det nuvarande skatteutjämningsförfarandet endast
i begränsad mån förmår upphjälpa detta läge. Icke minst bekymmersamt
måste läget framstå för de jordbrukare, som på grund av
skuldsättning eller andra förhållanden förvärva ringa eller ingen inkomst.
Örn tillika, såsom synes vara fallet, den olika garantiprocenten för jordbruksfastighet
och för annan fastighet — alldeles oavsett örn denna formella
olikhet motsvaras av en reell skillnad eller ej — på många håll betraktas
såsom oskälig, så skärpes härigenom än mer känslan av orättvisa.
En ändrad fördelning på rikets innebyggare av kostnaderna för vissa
kommunala uppgifter är också enligt utskottets förmenande ofrånkomlig,
och det är utskottets förhoppning, att den igångsatta utredningen i
dylikt avseende skall föra till resultat, så snart som det med denna uppgifts
vidlyftighet låter sig göra. Det torde även få medgivas, att ett
slutligt ställningstagande till sådana frågor som exempelvis omfattningen
av den garanti, som skall åvila vissa beskattningsföremål, svårligen
kan tänkas, förrän behovet av en garanti kan prövas mot bakgrunden av
kommunernas framtida utgiftsbehov.
Utskottet anser emellertid behovet av en jämnare fördelning av kommunernas
skattebörda vara så trängande, att man bör inrikta sig på att
så snart som möjligt företaga sådana reformer, som kunna befinnas ligga
i utvecklingens riktning, även innan det slutliga ställningstagandet kan
äga rum. Men därjämte är det av vikt, att arbetet så bedrives, att så
mycket som möjligt av utredningen på skatteregleringens område föreligger
färdigt, när förslag rörande skatteutjämningen kan framläggas.
Det synes med andra ord önskvärt, att utredningsarbetet beträffande de
olika spörsmålen i möjligaste mån bedrives parallellt.
Vad särskilt beträffar den i föreliggande motioner behandlade frågan
örn en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärdet, så lia inom utskottet
uttalats sympatier för principiell likställighet med annan fastighet.
Men man har å andra sidan hänvisat till att det ej vore lämpligt att
nu upptaga detta spörsmål isolerat, då det sammanhängde med andra
frågor, exempelvis den ännu ej slutgiltigt avgjorda frågan örn en näringsskatt
å rörelse i allmänhet, vilken kunde tänkas böra omfatta inventarier
för olika slag av näringsidkare, samt frågan örn det gällande skatteutjämningsförfarandets
omfattning och tillgång på medel för dylikt
ändamål. Vidare har framhållits, att ett Infall till motionen endast skulle
överflytta den ojämnhet, som må anses föreligga mellan jordbruksvärde
och annan fastighet, till förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde.
Det har likaledes anförts, att i vissa kommuner skattetrycket vore så
utomordentligt hårt, att man ej utan att noga klarlägga konsekvenserna
i olika avseenden kunde våga företaga någon sådan ändring i den hävdvunna
skattefördelningen, som skulle ytterligare sänka skattekronornas
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54. 7
antal. Utskottet Ilar ej kunnat undgå att taga intryck av dessa skäl och
anser därför, att berörda spörsmål bör särskilt undersökas i samband med
den utredning, som ifrågasatts av 1928 års riksdag.
I detta sammanhang vill utskottet framhålla, hurusom det ekonomiska
livets utveckling och industriens fortgående koncentrering på större företag
med ett vittutgrenat verksamhetsområde bragt alltmer i förgrunden
frågan örn en rättmätig fördelning på olika kommuner av beskattningsrätten
till dessa företag. Enligt vad utskottet inhämtat, lärer för
närvarande vid en dylik fördelning tillämpas en mycket skiftande praxis.
Även örn den mellankommunala prövningsnämnden kan väntas i någon
mån bidraga till skapande av en mer likformig behandling av förekommande
fall, synes det resultat, som på denna väg kan vinnas, icke tillfyllest.
Ehuru det måhända icke kommer att visa sig möjligt att skapa
fullt enhetliga normer, böra dock av en mera systematisk utredning kunna
framgå vissa riktlinjer, som kunna tjäna till ledning vid fördelning av
inkomst av rörelse på olika kommuner. När det gäller att ånyo söka sva*
på frågan örn vilka beskattningsföremål som böra tillkomma den ena eller
den andra kommunen, anser utskottet, att åt nämnda spörsmål bör ägnas
tillbörligt beaktande.
Utskottet har funnit, att förenämnda och andra därmed sammanhängande
spörsmål är o av den betydenhet och omfattning, att deras snaia
upptagande till utredning måste anses önskvärt.»
Med stöd av Kungl. Maj:ts den 30 juli 1930 lämnade bemyndigande tillkallade
chefen för finansdepartementet samma dag sju sakkunniga med
uppdrag att inom departementet biträda med utredning av vissa skatteregleringsfrågor
bland annat ovannämnda av 1930 års bevillningsutskott
i dess betänkande nr 36 vidrörda spörsmål. De sakkunniga antogo benämningen
1930 års kommunalskatteberedning. Vidare förordnade Kungl.
Majit, att beredningen skulle hava att vid fullgörandet av sitt uppdrag
verkställa utredning av frågan örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning
av inkomst av jordbruksfastighet.
På grundval av kommunalskatteberedningens utredning framlade
Kungl. Majit genom proposition den 16 mars 1932 nr 220 förslag till bland
annat lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, avseende i
främsta rummet sänkt repartitionstal för jordbruksfastighet, vilket förslag
i huvudsak antogs av riksdagen.
I anledning av en vid 1931 års riksdag väckt motion beslöt riksdagen,
på hemställan av bevillningsutskottet (bet, nr 39), i skrivelse den 28 maj
1931 nr 291 anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning rörande
frågan örn ändrade grunder för familjeavdrag vid taxering för
kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen föianleddes.
I sitt betänkande nr 39 anförde bevillningsutskottet till stöd for nämnda
hemställan följande:
»Av den lämnade redogörelsen framgår, hurusom under ett tidigare
skede det taxerade beloppets storlek utgjorde praktiskt taget den enda
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
mätaren av skatteförmågan. Efter hand har en ändring härutinnan ägt
ruin sa att numera i och för skattens beräknande hänsyn tages jämväl
ti levnadskostnadernas storlek å den ort, där skattskyldig hor, ävensom
till skattskyldig åliggande plikt att försörja hustru och minderåriga barn.
JJe belopp, som enligt vår skattelagstiftning må avdragas den taxerade
inkomsten i form av ortsavdrag vid den statliga beskattningen, äro dock
sa laga, att de endast i undantagsfall täcka existensminimum, och vid den
kommunala beskattningen hava ortsavdragen av hänsyn till kommunernas
ekonomi tillmätts så knappt, att dessa avdrag uppenbarligen icke
motsvara ett dylikt minimum.
■^.uir.u Sållom 1928 års skattereform familjeavdragen något ökats och
samtidigt differentierats med avseende å levnadskostnadernas höjd å
skattskyldigs boningsort, vill det synas, som örn dessa avdrag äro särskilt
laga och sålunda. icke blott absolut taget utan även i förhållande till
grundavdragen otillräckliga. Utskottet vill i detta sammanhang peka på
det kända, framför allt i de större städerna ofta förekommande förhållandet,
att skatt icke kunnat genom införsel uttagas, enär den skattskyldiges
inkomst icke ansetts överstiga vad han behövt till underhåll för sig
eller sin familj. I det övervägande antal fall, då skatt av denna anledning
icke kunnat uttagas, torde skattskyldig haft familj att försörja. Vissei
ligen kunna dessa större betalningssvårigheter för familjeförsörjarna
föranledas av att särskilt bland kroppsarbetare avlöningarna i allmänhet
icke utgå med högre belopp för äldre än för yngre löntagare, men även
i ^ fall, där familjeförsörjarens avlöning överstiger den ensamståendes,
så att den beskattningsbara inkomsten och förty även skattens belopp
är lika stort för håda, torde i regel familjeförsörjaren hava vida större
svårigheter att fullgöra skatteplikten än den ensamstående. Ju större
familj skattskyldig har att försörja, desto starkare gör sig vanligen
denna ökade^ svårighet gällande för familjeförsörjaren i förhållande till
den ensamstående. Orsaken till nu nämnda förhållande är väl närmast
den, att familjeavdragen absolut taget tillmätts allt för knappt samt att
med stigande försörjningsplikt möjligheterna minskas att anpassa de faktiska
levnadskostnaderna till de låga belopp avdragen representera. Härtill
kommer, att särskilt minderåriga harn föranleda vissa utgifter såsom
för skolgång och annan undervisning, till vilka, enligt vad av den förut
lämnade redogörelsen framgår, hänsyn icke tagits vid barnavdragets bestämmande.
Olikheten i skatteförmåga vid lika skatt framträder icke
endast beträffande de minsta inkomsterna utan även i fråga örn sådana
till högre belopp.
Det vill därför synas, som örn redan från den principiella ståndpunkt,
som ligger till grund för gällande avdragssystem, skäl skulle föreligga
att lätta skattebördan för familjeförsörjare med låga eller medelstora inkomster.
Det synes desto mera angeläget att söka åstadkomma en jämnare
avvägning av skattebördan, som det ur social synpunkt icke låter
sig försvara att utnyttja skatteförmågan förhållandevis starkare hos familjeförsörjaren
än hos den ensamstående.
Stora svårigheter torde emellertid möta att avgöra, på vad sätt nämnda
missförhållande lämpligast bör avhjälpas, och ett sådant avgörande bör
givetvis, såsom även motionärerna förutsatt, föregås av en närmare utredning.
Möjligheterna att vinna en tillfredsställande lösning äro uppenbarligen
vida större vid oen statliga beskattningen än vid den kommunala.
Flera utvägar att utan en minskning av underlaget för inkomstoch
förmögenhetsskatten reglera familjeavdragen föreligga därvid. Så
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
9
hinda kan detta ske genom sänkning av grundavdragen eller en omläggning
av den progressiva skalan.
Ehuru det först efter en närmare utredning torde bliva möjligt att fatta
ståndpunkt till, efter vilka linjer frågan bör lösas, har utskottet likväl
ansett sig böra framhålla följande. 1928 års lagstiftning på förevarande
område har sannolikt genom ortsavdragens sänkning medfört en icke obetydlig
höjning av skatteunderlaget. Därest utredningen giver vid handen,
att detta är riktigt, torde, med hänsyn bland annat till att en sådan
höjning icke synes hava avsetts, det knappast framstå såsom obilligt,
att familjeavdragen ökas så, att det sammanlagda avdragsbeloppet kommer
att ungefärligen överensstämma med vad i sådant hänseende gällde
före 1929 års ingång. Säkerligen skulle dock den höjning av familjeavdragen,
som härigenom möjliggjordes, icke vara tillräcklig att åstadkomma
en tillfredsställande avvägning av familjeförsörjarnas beskattning.
Det torde därför bliva nödvändigt att för vinnande av nämnda
syfte anlita även andra utvägar. Motionärerna hava åsyftat en lösning som
icke skulle medföra minskning av skatteunderlaget. Det torde dock böra
framhållas att, därest fiktionen att grundavdraget bör motsvara existensminimum
för en ensamstående skall kunna upprätthållas, detta avdrag
icke torde kunna sänkas. Utskottet håller emellertid före, att andra framkomliga
utvägar kunna beträdas. I vart fall synas de fördelar, som stå
att vinna genom en mera tillfredsställande avvägning av familjeavdragen,
vara så stora, att en ökning av dessa synes böra ske, även örn därigenom
skatteunderlaget komme att något minskas samt skatten förty
komme att utgå efter ett något högre procenttal än som eljest varit motiverat.
Beträffande den kommunala beskattningen föreligga knappast andra
möjligheter för vinnande av ifrågavarande syfte än att minska antingen
grundavdragen eller den beskattningsbara inkomstens belopp. Det synes
emellertid särskilt angeläget att vid denna beskattning åstadkomma en
lindring för familjeförsörjaren, då de lägsta och medelstora inkomsterna
i regel belastas långt hårdare genom den kommunala skatten än genom
den statliga.
Vid kommunalsbeskattningen utgå grundavdragen med endast hälften
av de belopp, som gälla vid den statliga taxeringen, och till följd härav
torde fiktionen att betrakta dessa avdrag såsom ett existensminimum icke
kunna upprätthållas. Vidare är levnadskostnadernas höjd densamma för
alla inom det kommunala beskattningsområdet bosatta, vadan en differentiering
av avdragen med hänsyn till levnadskostnadernas storlek har
jämförelsevis ringa betydelse. Den kommunala beskattningen bygger i
ganska begränsad omfattning på principen skatt efter förmåga. Den
avvägning av skattebördan, som med hänsyn till denna princip är önskvärd,
torde med fördel kunna åstadkommas på annat sätt än genom det
nuvarande avdragssystemet. Så har kommunalskattekommittén uppskisserat
ett avdragssystem, som fullständigt avviker från nu gällande. Kommittén
har emellertid icke velat förorda detsamma, då därigenom de
lägre inkomsterna kunde komma att vidkännas relativt större skatteökning
än de högre, enär det ökade skatteunderlaget komme att åstadkomma
sänkt utdebiteringsprocent. Annorlunda blir emellertid resultatet, för
den händelse skatteunderlaget genom ökning av familjeavdragen bibehålies
oförändrat. För övrigt torde det, genom avpassande av det skattefria
avdragets belopp samt genom användande av en lämplig beräkningsgrund
för avdragets reducerande vid högre inkomster, vara. möjligt att vinna en
10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
bättre avvägning efter skatteförmågan än det nuvarande avdragssystemet
medger.
Såsom ett huvudskäl för det nuvarande avdragssystemets införande vid
kommunalbeskattningen har anförts, att en nära anslutning till det statliga
systemet vore av taxeringstekniska skäl önskvärd. Detta skäl synes
knappast böra tillmätas större betydelse. För den händelse avdragssystemet
göres ur tillämpningssynpunkt enkelt, böra praktiska olägenheter
näppeligen behöva möta genom att skilda principer gälla vid de båda
taxeringarna.
Vid utredningen bör givetvis undersökas, i vad mån 1928 års skattereform
i fråga örn avdragssystemet påverkat det kommunala beskattningsunderlaget.
En mindre höjning av familjeavdragen, motsvarande den av
1928 års skattereform föranledda ökningen av skatteunderlaget, synes
lämpligen kunna äga rum.
Utskottet har icke förbisett, att en omläggning av grundavdragen för
möjliggörande av höjning utav familjeavdragen kan komma att föranleda
vissa modifikationer av fastighetsägarnas beskattning. Frågan rörande
den kommunala beskattningen av fastighet är emellertid föremål
för utredning av kommunalskatteberedningen; och utskottet vill uttala
sin förväntan, att nödigt sammanhang kommer att upprätthållas mellan
denna berednings arbete och den utredning, som utskottet här förordar.
Beträffande i motionen framförda önskemål i fråga örn ändrade grunder
för äkta makars beskattning, vill utskottet erinra, att denna fråga
jämförelsevis nyligen varit föremål för riksdagens prövning och att därvid
tillräckliga skäl icke ansetts föreligga för ett frångående av hittills
gällande principer å detta område. Ehuru utskottet för sin del icke delar
alla de synpunkter på förevarande fråga, som framförts i motionen,
har utskottet dock velat framhålla lämpligheten av att vid den blivande
utredningen uppmärksamhet ägnas jämväl åt sistnämnda spörsmål.»
Den 19 juni 1931 anbefallde Kungl. Maj:t kommunalskatteberedningen
att verkställa av 1931 års riksdag begärd utredning rörande frågan örn
ändrade grunder för familjeavdrag vid taxering för kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Den 28 oktober 1932 beslöt Kungl. Maj:t dels förklara, att åt 1930 års
kommunalskatteberedning anförtrodda utredningar skulle från och med
den 1 november 1932 vila och icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande
upptagas dels ock åt kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna
uppdraga den fortsatta utredningen av ovan omförmälda frågor örn fördelning
på olika kommuner av inkomst av rörelse samt örn ändrade grunder
för familjeavdrag vid taxering för kommunal inkomstskatt och statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt.
Rätt till procentavdrag för utarrenderad fastighet.
Frågan örn ändring i bestämmelsen rörande rätt till procentavdrag för
utarrenderad fastighet förelåg senast till riksdagens behandling år 1932.
En vid sistnämnda års riksdag väckt motion lämnades på hemställan av
11
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
bevillningsutskottet utan bifall. Till stöd för sin hemställan anförde bevillningsutskottet
följande:
Olika uppfattningar liava gjort sig gällande i frågan om veiu> som
vid taxering för inkomst av utarrenderad jordbruksfastighet bör äga åtnjuta
avdrag för det genom fastighetsskatten beskattade beloppet. Emellertid
har detta avdrag såväl enligt kommunalskatteprovisoriet som äien
med gällande lagstiftning tillkommit den, sorn.gentemot det allmänna har
att svara för kommunalutskylderna för fastigheten, ehuru genom 1928
års kommunalskattelagstiftning denna skyldighet överflyttats från arrendatorn
och lagts på jordägaren. I likhet med första särskilda utskottet
vid 1927 års riksdag har bevillningsutskottet funnit en dylik anordning
vara ur principiell synpunkt riktig.
Motionären har anfört, att ifrågavarande bestämmelse verkat oskäligt
betungande för arrendatorerna framför allt i sådana fall, där arrendatorn
i nyttjanderättskontraktet iklätt sig skyldighet att erlägga fastighetsskatten.
Därest arrendatorn på grund av en sådan bestämmelse erlägger
kommunalutskylderna för fastigheten, äger han givetvis att vid
taxering för inkomst av fastigheten avdraga utskylderna såsom arrendeavgift,
liksom för jordägaren utskyldsbeloppet motsvarar inkomst av arrende.
I själva verket har sålunda vad arrendatorn på grund av ett dylikt
åtagande utbetalar karaktär av arrende. Skattelagstiftningen torde
för övrigt varken kunna eller böra taga hänsyn till den omständigheten,
att skattebördan genom privaträttsliga avtal överflyttas från den direkt
skattskyldige å annan person. Vad beträffar arrendeavtal, som slutits
före kommunalskattelagens ikraftträdande, framgår av det föregående,
att procentavdraget enligt en särskild övergångsbestämmelse tillkommer
arrendatorn under giltighetstiden för avtalet. Även örn genom att procentavdraget
tillerkänts enbart jordägaren den olägenheten ofta uppstår
att avdraget icke kan fullt utnyttjas, skulle dock, såsom det särskilda
utskottet framhållit, icke önskvärda konsekvenser kunna uppstå
jämväl genom en uppdelning av avdraget mellan jordägaren och arren
Slutligen
har utskottet velat framhålla, att, därest 1930 års kommunalskatteberedning
skulle finna att gällande bestämmelser föranlett
missförhållanden i det av motionären berörda avseendet, beredningen säkerligen
icke torde underlåta att föreslå åtgärder till avhjälpande av
dessä olägenheter.
Sedermera har kammarrätten och vissa länsstyrelser till Kungl. Maj.t
avgivit infordrade yttranden i anledning av två särskilda framställningar
åsyftande ändring i bestämmelsen rörande rätt till procentavdrag
för utarrenderad fastighet.
Vederbörande länsstyrelser hava därvid uttalat, att en föreskvift i airendekontrakt
varigenom arrendator ålägges gälda fastighetsskatt mäste
påverka det avtalade arrendebeloppets storlek samt att arrendatorn sa
länge skattskyldigheten lagenligt ålåge jordägaren, ägde att såsom arrendeavgift
avdraga den skatt, som han i jordägarens ställe erlagt.
Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att det kan inträffa att
arrendator i följd av insolvens icke är i stand att betala fastighetsskatten.
Denna kommer då på grund av stadgandet i 13 § 1 morn. kommu
-
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
nalskattelagen att uttagas hos jordägaren. I ett sådant fall vore det givetvis
obefogat, att arrendatorn fått tillgodonjuta procentavdraget.
Länsstyrelsen i Uppsala län har erinrat om de praktiska svårigheterna
vid taxeringsarbetet, som skulle uppkomma i händelse rätten till
procentavdrag gjordes beroende av avtal mellan jordägare och arrendator.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har funnit det icke vara lämpligt
att uppmuntra till ingående av arrendeavtal, däri arrendatorn åtager sig
skattskyldigheten för fastigheten. Det syntes bliva allt mera vanligt, att
annat avtal örn skattskyldigheten icke gjordes än som överensstämde med
stadgandet i 2 kap. 23 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom. Denna
mening delas av länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus och Västernorrlands
län.
I övrigt hava länsstyrelserna allmänt framhållit att den vid 1928 års
skattereform genomförda principen för avdragsrätten medfört en enkelhet
och reda, som tidigare saknats.
Kammarrätten anförde i huvudsak följande:
»Det låter sig visserligen göra att, såsom i propositionen till 1927 års
riksdag föreslogs, fördela procentavdraget mellan jordägaren och arrendatorn,
förutsatt att särskilt taxeringsvärde är åsatt den arrenderade
brukningsdelen. I de fall arrendatorn icke genom arrendeavtalet åtagit
sig att erlägga de för fastigheten utgående utskylderna skulle, enligt vad
första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag erinrat, vid en överflyttning
på arrendatorn av, såsom det då föreliggande förslaget innebar, hälften
av procentavdraget mången gång inträffa, att arrendatorn överhuvud
icke hade att erlägga några utskylder till kommunen, enär den honom tillerkända
andelen i procentavdraget jämte hans ortsavdrag konsumerade
hela hans inkomst.
Även örn verkan av procentavdragets överflyttning, helt eller delvis,
på arrendatorn icke skulle leda till att arrendatorns inkomst på detta
sätt bleve alldeles fri från kommunal beskattning, komme dock det kommunala
skatteunderlaget i den mån däri ingått arrendeinkomst att härigenom
väsentligt minskas, vilket skulle medföra ökad skattebörda för
övriga inkomsttagare i kommunen.
Har åter i arrendeavtalet överenskommits, att arrendatorn skall gälda
utskylderna för fastigheten, äger denne, såsom i länsstyrelsernas yttranden
påpekats, att avdraga det belopp, som sålunda betalas, enär beloppet
är att anse såsom arrendeavgift. Att därutöver medgiva honom procentavdrag
torde icke vara befogat.
Jordägaren är visserligen ofta vid utarrendering icke i tillfälle att fullt
utnyttja procentavdraget. Om arrendeavgiften bestämts med hänsyn till
föreskrift i arrendekontraktet, att arrendatorn skall erlägga kommunal
fastighetsskatt för fastigheten, skulle emellertid ett borttagande av procentavdraget
för jordägaren medföra ökad skatteplikt för den inkomst
av fastigheten (arrende, bostadsförmån, skogsinkomst m. m.), som är honom
förbehållen. Även en minskning av det jordägaren tillkommande
procentavdraget skulle kunna medföra att inkomstbelopp, som nu är
fritaget från inkomstbeskattning, bleve underkastat skatt.
Att göra avdragsrätten beroende av bestämmelserna i ett enskilt av
-
13
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
tal, strider, såsom flera av länsstyrelserna erinrat, mot den enkelhet, som
vid taxeringsarbetet erfordras. Denna ståndpunkt har även intagits av
1932 års bevillningsutskott (i utlåtande nr 20).
Kammarrätten får med åberopande av vad sålunda anförts hemställa,
att ifrågavarande framställningar icke måtte föranleda någon åtgärd.»
Rätt till procentavdrag, då intäkt av fastighet tillkommer annan
än ägaren.
I grundlagsenlig ordning har utskottet inhämtat kammarrättens yttrande
över motionen II: 209. Kammarrätten har i huvudsak anfört följande:
Något
rationellt sammanhang mellan de i motionen åberopade bestämmelserna
i 13 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och förslaget kunde icke anses föreligga, och de föreslagna andringarna
i 13 § kommunalskattelagen hade ingen uppgift att fylla till undanröjande
av någon »bristande överensstämmelse» på denna punkt mellan de
båda författningarna.
Bestämmelserna i 13 § förordningen örn inkomst- och förmögenhetsskatt
hade ett fullt fristående syfte av väsentligen fiskalisk innebörd beträffande
förmögenhetsbeskattningen, och vilken mening man kunde hava örn
deras befogenhet kunde det icke kunna komma ifråga att skaffa vederbörande
skattskyldiga kompensation i kommunalskatteväg. Sådan vore
dock innebörden av motionen, som ginge ut på att hithörande avkomsttagare
skulle beredas tillfälle att åtnjuta det eljest ägaren av fastigheten
tillkommande procentavdraget enligt 45 § kommunalskattelagen, för vilket
ändamål enligt förslaget den subjektiva skyldigheten att erlägga fastighetsskatt
skulle överflyttas från ägaren till avkomsttagaren.
Nu skulle kunna tänkas, att en sådan överflyttning kunde hava skäl
för sig inom kommunalskattelagens egen ram, och på besvarandet av den
frågan syntes ett till- eller avstyrkande av motionen böra bero.
I 13 § 2 mom. kommunalskattelagen hade lagstiftaren upptagit tre grupper
av fall, där annan i ägarens ställe vore skyldig erlägga fastighetsskatt.
Gemensamt för dessa grupper syntes vara, att fastigheterna ägdes
av staten, kommun eller stiftelse med mera permanent natur och
allmännyttigt ändamål, ävensom att de skattskyldiga vore knutna till
fastigheterna genom varaktig besittningsrätt, som i vissa avseenden i
sina funktioner närmade sig äganderätt. Vid sidan av nämnda grupper,
a), b) och c), tedde sig de av motionären till införande under d) och
e) föreslagna ganska främmande. Äganderätten vore här rent privat,
rättsförhållandet mellan ägare och avkomsttagare kunde ofta sakna fast
reglering och bero av tillfälligheter, och ej sällan vore sambandet mellan
avkomsttagaren och fastigheten mycket ytligt eller saknades rent av,
t. ex. där avkomsträtten endast bestode i ett av ägaren till avkomsttagarens
förmån anvisat penningbelopp ur avkastningen eller tilläventyrs
hela avkastningen, i ägarens hand kanske ett av tredje person som brukare
erlagt arrendebelopp.
Motionären linde begränsat sitt förslag i subjektivt hänseende till avkomsttagare
i visst nära familjeförhållande till ägaren, efterlevande
make, ascendent och adoptivföräldrar, beroende på den förutsatta korres
-
14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
pondensen mellan förslaget oell ovanberörda bestämmelser för förmögenhetsskatten.
Bortfölle denna förutsättning, inställde sig frågan, om
nämnda begränsning därförutan skulle hava fog för sig. Rationellt sett
borde likställigheten med ägare på förevarande punkt vara lika mycket
eller lika litet berättigad, vem som än åtnjöte avkomst av en fastighet,
eftersom grunden för procentavdragets överflyttning väl skulle vara, att
detsamma borde följa avkomsten, varav i sin tur fastighetsskatten närmast
tänktes bestridd.
De föreslagna bestämmelserna avsåge enligt sin lydelse närmast sådana
fall, där avkomsttagaren åtnjöte hela avkastningen av fastigheten,
men lämnade öppet, hur det skulle ställa sig, örn, såsom väl ofta bleve
fallet i praktiken, avkomsttagarna vore flera, eller ock avkomsträtten vore
begränsad till viss del av fastigheten och t. ex. ej omfattade skog därå, i
vilket sistnämnda fall sista stycket i 2 mom. borde göras tillämpligt.
Man kunde förutse att skattskyldighetens utskiftande och procentavdragets
delning i många fall av delad avkastning bleve någonting synnerligen
besvärligt.
Kommunens eventuella intresse i förevarande sak hade av motionären
lämnats obeaktat. Särskilt kunde i detta avseende erinras, att ett
bifall till motionen skulle utan vidare medföra, att kommunen i de fastigheter,
som bomme i fråga, skulle förlora sin förmånsrätt enligt 17: 6
handelsbaden. Sådan förmånsrätt gäller nämligen icke för fastighetsskatt,
som debiteras enligt 13 § 2 mom. kommunalskattelagen.
Till angivna och andra vid grundligare utredning helt säkert framkommande
principiella betänkligheter slote sig jämväl ovissheten örn motionen
i själva verket företrädde något praktiskt behov av reform i åsyftad
riktning. Det skulle därför återstå att undersöka, örn motionärens förslag
i och för sig skulle avhjälpa någon oegentlighet eller medföra något
beaktansvärt gagn. Till dess en sådan utredning förelåge och man kund©
bedöma huruvida de praktiska skälen för förslaget borde tillmätas större
betydelse än de principiella skälen emot detsamma, syntes emellertid all
anledning vara att icke rubba de gällande reglerna på hithörande område.
En ledamot av kammarrätten var skiljaktig samt anförde följande:
»Principiellt sett kan det visserligen icke anses nödvändigt att stadgandena
i kommunalskattelagen om vem skyldigheten åligger att erlägga
fastighetsskatt och vem som äger åtnjuta det s. k. garantiskatteavdraget
överensstämma med de i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
givna bestämmelserna örn skyldighet i vissa fall för annan än
ägaren att erlägga skatt för förmögenhet.
Jag kan dock icke undgå att finna sakliga skäl föreligga för den ifrågasatta
ändringen av 13 § kommunalskattelagen och anser mig därför icke
böra framställa annan erinran mot förslaget än att ändringen bör vidtagas
allenast i samband med sådan ändring av bestämmelserna i 17 kap,
6 § handelsbaden att företräde till betalning för kommun eller annan menighet
för fastighetsskatt medgives jämväl i det fall att fastighetsskatten
skall utgöras av sådana till avkastning av fastighet berättigade personer,
som omförmälas i de av motionären föreslagna punkterna d) och e).»
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
15
Ändrade grunder för skogsbeskattning.
I motionen 1:266, vars motivering ligger till grund för i motionerna
1:272 och 11:460 framställt yrkande, har erinrats att enligt gällande
kommunalskattelag fastighetsskatt med fyra skatteören för varje
etthundra kronor av fastighets skogsvärde vartill kommer skogsaccis,
uppgående vanligtvis till omkring två procent av rotvärdet. Det sålunda
till omkring sex procent av taxeringsvärdet beräknade skatteunderlaget
syntes i regel icke understiga den verkliga avkastningen. Genom 1920 års
lagstiftning vidtogs den ändringen, att därest inkomsten av skogsbruk
under ett år överstege den s. k. garantiskatten, särskild inkomstskatt skall
utgöras för inkomsten. Även örn ur principiell synpunkt intet vore att
häremot erinra hade vid tillämpningen av bestämmelserna på grund av
svårigheten att lämna utredning rörande ingångsvärdet eller ingående
virkesförråd ofta inträffat att till intäkt genom skogsavverkning hänförts
sådant, som endast vore utbyte av en tillgäng mot en annan. Härjämte
bleve skogsägare regelmässigt utsatta för dubbelbeskattning, i det att
skogens tillväxt underkastades fastighetsskatt och intäkten, som först senare
uttoges, inkomstskatt utan rätt till avdrag för den garantiskatt, som
påförts under tillväxttiden. Dessa konsekvenser för de mindre skogsägarna
verkade desto mera orättvist som de icke drabbade de större skogsägarna
såsom bolagen. Det före år 1921 tillämpade beskattningsförfarandet
syntes därför vara att föredraga framför det gällande. Att döma av
skogsbolagens taxeringar visade det sig nämligen att, där från en brukningsenhet
avverkades samma kvantiteter skog år från år, nu berörda
konsekvens icke inträffade.
Jordvärdestegringsskatt.
Frågan örn beskattning av så kallad oförtjänt jordvärdestegring förelåg
senast till behandling av riksdagen år 1926 i anledning av väckt motion.
I sitt i anledning av denna motion avgivna betänkande nr 9 anförde
bevillningsutskottet efter att hava lämnat en redogörelse för det utredningsarbete
å ifrågavarande område, som tog sin början redan år 1907,
i huvudsak följande:
»Av det nu anförda torde framgå, huru starkt meningarna brutit sig om
de principer, efter vilka en lagstiftning i ämnet bör utformas. Så råda
delade uppfattningar rörande den beskattningsmetod, som bör komma till
användning; den direkta, enligt vilken skatten uttages så snart oförtjänt
värdestegring konstaterats, eller den indirekta, enligt vilken skatten utgår
först vid försäljning eller annan överlåtelse mot vederlag av fastighet.
Medan tidigare den indirekta skatteformen allmänt förordats, har efter
hand den direkta metoden vunnit allt större anslutning. I sådant hänseende
må erinras, att Kungl. Majit i de vid 1919 och 1920 års riksdagar
Utskottet.
16 Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
framlagda förslagen — liksom vederbörande utskott — intog den ståndpunkten,
att en kommande lagstiftning borde bygga på den direkta beskattningen.
Såsom ovan framhållits ville emellertid 1920 års riksdag
icke binda sig vid någondera beskattningsformen. Vidare föreligga delade
meningar, huruvida stegring av fastighets jordbruksvärde bör göras
till föremål för beskattningen, huruvida skatten bör tillfalla stat eller
kommun och örn, i senare fallet, den skall göras obligatorisk eller bero
av kommunens beslut.
Uppenbart är att svårigheter kunna möta att utforma beskattningsregler,
som äro lättillämpliga i praktiken utan att träda kravet på en jämlik
beskattning för nära. Ehuru taxeringsorganen vid den redan verkställda
uppskattningen icke hade att taga ställning till frågan, huruvida uppkommen
värdestegring varit att hänföra till oförtjänt sådan eller icke,
vållade uppskattningen betydande svårigheter och utföll ganska ojämnt.
Av vad utskottet sålunda anfört synes framgå, att förevarande viktiga
spörsmål icke bör utan ytterligare utredningsarbete framläggas till slutligt
avgörande. Då emellertid frågan alltjämt är beroende på Kungl.
Maj:ts utredning och Kungl. Majit icke torde underlåta att på därför
lämplig tidpunkt framlägga förslag i ämnet, har utskottet saknat anledning
biträda motionärens förslag örn skrivelse.»
I enlighet med bevillningsutskottets hemställan beslöt riksdagen, att
sistnämnda motion icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Av den lämnade redogörelsen framgår, hurusom vid kommunalskattereformens
genomförande starka meningsskiljaktigheter rådde såväl örn
principerna för beskattningen som jämväl i fråga örn flera viktiga detaljspörsmål.
Riksdagen förutsatte också, att en fortsatt utredning skulle bedrivas,
ett utredningsarbete som för övrigt tagit sin början genom att
vissa frågor redan tidigare hänvisats till behandling av bolagsskatteberedningen.
Men icke endast skatteregleringsfrågorna borde enligt riksdagens
uttalade önskan göras till föremål för undersökning utan jämväl
skatteutjämningsfrågan. Sistnämnda fråga ansågs böra i första hand
upptagas, och man förutsatte därvid att slutlig ställning skulle tagas till
skatteregleringsproblemet först sedan skatteutjämningsfrågan blivit löst.
Emellertid hava efter år 1928 vid skilda tillfällen motionsvis framställts
yrkanden inom riksdagen örn utredning av sådana frågor inom kommunalsbeskattningens
område, vilka ansetts böra lösas utan avbidan på ställningstagandet
till problemet i dess helhet. Närmast med anledning av en
utav 1980 års riksdag gjord hemställan beslöt Kungl. Majit att uppdraga
åt särskilda sakkunniga — 1930 års kommunalskatteberedning — att verkställa
såväl förenämnda av 1928 års riksdag begärda som de därefter av
riksdagen påkallade utredningarna i kommunalskattefrågan.
Huvudsakligen på grund av det läge, vari den mycket svårlösta skatteutjämningsfrågan
kommit, har sistberörda utredning av kommunalskattefrågan
skjutits åt sidan. Sålunda har kommunalskatteberedningens arbete,
som i november 1932 förklarats skola vila, sedermera icke kommit
att upptagas.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
17
Flertalet av de förslag, som framställts i de föreliggande motionerna,
överensstämma eller äga nära sammanhang med frågor, som hänskjutits
till kommunalskatteberedningen. Då nu förnyade krav på en lösning av
nära nog hela komplexet av problem framkommit, framgår därav att alltjämt
den uppfattningen hyses, att man icke lyckats på ett tillfredsställande
sätt lösa frågan och att genom den praktiska tillämpningen riktigheten
av denna uppfattning i viss mån bekräftats. Med hänsyn härtill
och då en utredning av de föreliggande frågorna lämpligen hör ske i ett
större sammanhang, finner utskottet önskvärt att utredningen av kommunalskattefrågan
inom en nära framtid åter upptages.
Utskottet har härefter ansett sig böra ange sin ståndpunkt till de olika
spörsmål, som upptagits i motionerna.
I motionen II: 10 har yrkats att frågan i vad mån och på vad sätt tryggandet
åt kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag må
komma att utöver fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom
näringsföretag och penningkapital måtte göras till föremål för undersökning.
Denna fråga, som rör den principiella gestaltningen av kommunalbeskattningen,
har på grund av framställning av 1928 års riksdag tidigare
lämnats åt kommunalskatteberedningen att utreda. Det har synts
utskottet desto mera angeläget att denna fråga undersökes som åtgärder
i syfte att tillgodose flera av i de föreliggande motionerna framförda
önskemålen kunna medföra minskning av beskattningsunderlaget. I sammanhang
härmed har utskottet velat framhålla, att det därvid kan bliva
nödvändigt att undersöka, huruvida garantiskattesystemet bör frångås
eller modifieras.
Det i motionen II: 399 framställda yrkandet örn räntelägets inverkan
å repartitionstalet avser principerna för fastighetsbeskattningen.
Ehuru såväl principiella som praktiska betänkligheter kunna hysas mot
att slå in på den i denna motion förordade vägen, har utskottet likväl
ansett lämpligt, att frågan örn ett förändrat ränteläges inverkan å fastighetsbeskattningen,
i den mån denna fråga kan förtjäna beaktande,
överväges vid det fortsatta utredningsarbetet.
I flera av motionerna hava erinringar framställts mot vissa av gällande
bestämmelser föranledda verkningar, som direkt eller indirekt sammanhänga
med utformningen av garantiskatten å fastighet.
I särskilda fall kan sålunda inträffa, att garantiskatteavdraget icke
kan helt eller ens till en del utnyttjas, oaktat fastigheten lämnat intäkt,
som inkomstheskattas utan hänsyn till den erlagda fastighetsskatten. I
motionen II: 209 hava vissa fall omförmälts, där fastighets avkastning
tillfaller annan än den, som enligt kommunalskattelagen har att erlägga
fastighetsskatten samt tillgodonjuta procentavdraget. Det torde icke kanna
förnekas att genom nämnda förhållande beskattningen av fastighet kan
leda till ojämnheter. Såsom i motionen framhållits verkar fastighetsskatten
i nyssnämnda fall såsom en ren objektskatt. Även med ett bibehållande av
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr 54 — 55.
o
18 Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
gällande beskattningssystem synes det likväl i dylika fall icke omöjligt att
förekomma den ojämnhet, som sålunda påtalats, eller åtminstone att
lindra verkningarna därav.
I fråga örn intäkt av utarrenderad fastighet kunna likartade konsekvenser
uppstå. Överstiger nämligen procentavdraget den intäkt, ägaren av
den utarrenderade fastigheten åtnjutit därav, äger icke arrendatorn rätt
till någon del av avdraget utan är skyldig att utgiva kommunal inkomstskatt
för hela sin inkomst av fastigheten. Härigenom kommer i
sådana fall regelmässigt den samlade kommunala skattebördan för utarrenderad
fastighet att överstiga den, som belastar en av ägaren själv
brukad fastighet. I motionerna 11:11 och II: 70 har närmast den erinran
gjorts att, där enligt avtal arrendatorn förbundit sig att erlägga skatt för
fastigheten, det framstår såsom en orättvisa, att han icke äger åtnjuta
procentavdraget. Ehuru på sätt såväl 1932 års bevillningsutskott som
kammarrätten framhållit det ur principiell synpunkt är riktigt att avdraget
tillkommer den, som gent emot det allmänna har att svara för
kommunalutskylderna och som, oavsett arrendeavtalets innehåll, i händelse
av utebliven betalning från arrendatorn får vidkännas skatteutgiften,
samt arrendatorn är berättigad till avdrag för av honom erlagd fastighetsskatt
såsom för arrendeavgift, kan nu nämnda förhållande ur olika
synpunkter te sig mindre tillfredsställande. Någon bestämd utväg att
lösa detta spörsmål har utskottet icke ansett sig kunna anvisa i frågans
nuvarande läge. Visserligen skulle genom att i arrendelagen stadgades
förbud mot att arrendatorn gent emot jordägaren förpliktas att erlägga
fastighetsskatt nämnda missförhållande undanröjas, men ur principiell
synpunkt får det anses mindre lämpligt att för tillgodoseende av krav
å ökad rättvisa i beskattningen binda den allmänna avtalsfriheten, vadan
en sådan lösning bör betraktas såsom en nödfallsutväg. Denna utväg bör
dock övervägas. Därjämte bör den i motionen anvisade och andra möjliga
utvägar bliva föremål för undersökning.
Även det i motionerna I: 272 och II: 460 berörda missförhållandet å
skogsbeskattningens område står i visst samband med garantiskattesystemet.
Det är sålunda obestridligt, att till följd av detta system fastighetsbeskattningen
av växande skog, oavsett accisen, i vissa fall verkar hårdare än
fastighetsbeskattningen i allmänhet, detta på den grund att avverkningarna
ofta ske så ojämnt, att den i fastighetsskatten inneslutna garantien i större
utsträckning tages i anspråk beträffande skogsfastigheter än beträffande
andra fastigheter. Den ojämnhet i beskattningen, som härigenom uppstår,
framträder med desto större skärpa som den synes närmast drabba
ägare av mindre skogsfastigheter, i det att ägare av större skogsfastigheter
regelmässigt kunna verkställa avverkningar varje år och därigenom
bliva i tillfälle att vid inkomstbeskattningen bättre utnyttja procentavdraget
än andra skogsägare. Utskottet har funnit det angeläget att åtgärder
vidtagas i syfte att undanröja denna ojämnhet i beskattningen.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 54. 19
En annan än den i sistnämnda motioner anvisade utvägen vore att medgiva
ägare av skogsfastighet rätt att för avverkningsåret åtnjuta avdrag
även för den garanti, som påförts under ett antal av de senaste åren och
icke då kunnat avdragas. Uppenbarligen äro de med en sådan anordning
förenade taxeringstekniska svårigheterna betydande, och vid utredningen
bör därför undersökas, örn dessa kunna övervinnas.
Vad i motionen II: 429 anförts synes utvisa, att bestämmelserna rörande
skattefrihet för vissa fastigheter samt för vissa, järnvägar tillhöriga byggnader
äro i behov av översyn. I sammanhang härmed har utskottet velat
ge uttryck åt vissa synpunkter i fråga örn principerna för skattefrihet
för fastigheter, som användas för egentligt statsändamål eller för
andra allmännyttiga ändamål. Örn användningen för sådant ändamål
givetvis i och för sig talar för skattebefrielse, är det dock i många fall
knappast rimligt att låta just den kommun, inom vilken fastigheten är
belägen, vidkännas minskad skatteinkomst på grund av en verksamhet,
som måhända icke innebär någon direkt fördel för kommunen. Särskilt
kan tvekan hysas örn det berättigade i att skattefrihet medgives för själva
marken, som under alla förhållanden bör tjäna som underlag för den
kommunen tillförsäkrade garantien.
Den i motionen II: lil väckta frågan örn införande av jordvärdestegringsskatt
sammanhänger uppenbarligen nära med kommunalskattefrågan
närmast med hänsyn till att jordvärdestegringsskatten har att tillgodose
intresseprincipen. För en del kommuner kan en sådan skatt äga
stor vikt, örn ock betydelsen därav för det stora flertalet kommuner är
tämligen obetydlig. Utskottet anser med hänsyn till det anförda, att
detta spörsmål bör upptagas till utredning i samband med kommunalskattefrågan.
Spörsmålet rörande ändrade grunder för familjeavdrag vid taxering för
inkomst är såsom i det föregående omförmälts föremål för utredning
även sedan kommunalskatteberedningens arbete förklarats vilande. I den
motivering, som ligger till grund för de i motionerna I: 2 och II: 2 gjorda
yrkandena, har denna fråga belysts från delvis andra utgångspunkter
än tidigare, därvid avdragsrättens betydelse för nativiteten skjutits i
förgrunden. Även örn denna synpunkt förtjänar allt beaktande, framgår
dock av en för utskottet tillgänglig vid förenämnda utredning verkställd
undersökning, att redan de ökade familjeavdrag, som borde ifrågakomma
för att erhålla en fullt rättvis differentiering i beskattningen
mellan skattskyldiga med stor familj och ensamstående, skulle hava sin
betydelse huvudsakligen för skattskyldiga med större eller medelstora
inkomster. Vad angår de barnrika familjerna inom de lägsta inkomstskikten
äro nämligen avdragen redan nu av den storlek, att de helt
eller till avsevärd del konsumera den taxerade inkomsten. Härtill
kommer att i fråga örn den kommunala beskattningen en effektiv höjning
av avdragen skulle i vissa kommuner kunna medföra, att ett reia
-
20 Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.
tivt stort antal skattskyldiga skulle fullständigt befrias fråij skatt och
skattebördan komma att helt vila å ett jämförelsevis ringa antal personer.
Denna fråga torde därför böra övervägas i sammanhang med kommunalskatteutredningen
i hela dess vidd liksom frågan lärer komma att omprövas
vid den av årets riksdag begärda utredningen av vårt lands befolkningsfråga.
Vid dessa utredningar torde även böra övervägas det i
motionen II: 8 framställda yrkandet, avseende rätt till familjeavdrag
vid kommunal fastighetsskatt, örn ock åtgärder i sådant syfte näppeligen
kunna vidtagas utan att garantiskattesystemet ersättes med ett fristående
objektskattesystem.
Utöver vad som anförts har utskottet icke ansett sig böra lämna andra
anvisningar för utredningen än att densamma bör ske allsidigt och förutsättningslöst.
Även örn utredningen av samtliga nu nämnda spörsmål bör
ske i ett sammanhang, kan det möjligen befinnas lämpligt att sådana frågor,
vilkas snara lösande visar sig vara av särskild betydelse, utbrytas och
företagas till avgörande utan avvaktan å slutförandet av utredningen i
dess helhet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 2
och 272 samt II: 2, 8, 10, 11, 70, lil, 209, 399, 429 och
460 i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Majit ville föranstalta att utredningen på kommunalbeskattningens
område måtte återupptagas samt
att Kungl. Majit vid denna utredning ville beakta
de synpunkter, som utskottet i detta betänkande
framhållit.
Stockholm den 23 maj 1935.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
!
Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Björnsson, Jönsson, Ericson
i Göberga, Nilsson i Landeryd, Wahlmark, friherre Lagerfelt, Lövgren i Boden,
Olsson i Närlinge, Olsson i Gävle, Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm, Hjalmarsson,
Larsson i Örbyhus, Werner i Hultsfred, Johansson i Krogstorp, Brännström
i Skellefteå, Mårtensson och Nilsson i Karlstad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1935:282 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 224 nied förslag till vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa, i vad angår infö s. 1 i texten