Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande kommunalskattelag m. m.

1935-05-23 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1935:54, Betänkande, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande kommunalskattelag m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

1

Nr 54.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1935 kl. 2 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av vissa motioner avseende

ändringar i gällande kommunalskattelag m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet hava hänvisats åtskilliga motioner, avseende

ändringar beträffande den kommunala beskattningen och i sammanhang

därmed stående frågor. Av dessa motioner har det synts utskottet lämpligt

att i ett betänkande behandla följande, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 2 i första kammaren av herr Johan

Bernhard Johansson m. fl. och nr 2 i andra kammaren av herr Lindman

lii. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, att den av 1931 års riksdag begärda utredningen rörande frågan

örn ändrade grunder för familjeavdrag vid taxering för kommunal inkomstskatt

samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt måtte verkställas

med största möjliga skyndsamhet och att i samband därmed även andra

möjligheter till en effektiv lindring i beskattningen av familjeförsörjare

och i synnerhet för familjer med flera barn undersökes i anslutning till

av oss i motionen anförda synpunkter, samt att de förslag, som utredningen

må kunna föranleda, snarast möjligt framläggas för riksdagen»;

2) motionen nr 8 i andra kammaren av herr Jacobsson m. fl., däri hemställts,

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att utredningen

örn ändrade grunder för familjeavdrag vid taxeringen till kommunal

inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt utvidgas

till att omfatta även familjeavdrag vid taxering till kommunal fastighetsskatt,

samt att Kungl. Majit måtte till 1936 års riksdag framlägga

det förslag, som utredningen föranleder»;

3) motionen nr 10 i andra kammaren av herrar Wallén och Nyblom, däri

föreslagits, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning

av frågan i vad mån och på vad sätt tryggandet åt kommunerna

av tillgång till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att utöver

fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag och

penningkapital samt likaledes frågan hur vid en sådan beskattning hänsyn

skall kunna tagas till de skattskyldigas olika skatteförmåga»;

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr 55—55.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

4) motionen nr 399 i andra kammaren av herr Lundell, däri hemställts,

»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning

med framläggande av förslag örn ändrade bestämmelser i kommunalskattelagen,

ägnade att förhindra att skattebelastningen å inkomst

av fastighet skärpes vid sänkt allmänt ränteläge»;

5) motionen nr 11 i andra kammaren av herrar Thorell och von Seth,

i vilken föreslagits, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

om utredning och framläggande av förslag till sådan ändring av nu

gällande kommunalskattelag, att, där arrendator enligt arrendekontraktet

har att erlägga fastighetsskatten för den arrenderade fastigheten, han

också må äga rätt till avdrag av garantiskatteprocenten»;

6) motionen nr 70 i andra kammaren av herr Pehrsson i Bramstorp

m. fl., däri yrkats, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

örn förslag till sådan ändring i skattelagstiftningen, att den som

betalar fastighetsskatterna även kommer i åtnjutande av garantiskatteavdraget»;
7)

motionerna nr 272 i första kammaren av herr Petrus Nilsson m. fl.

och nr 460 i andra kammaren av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl., i vilka

hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn

skyndsam och allsidig utredning angående sådan ändring — exempelvis

genom borttagande av den kommunala inkomstskatten för skog — att

skatt för skogsbruket icke utgår i vidare mån än som motsvaras av virkestillväxten»;
8)

motionen nr 209 i andra kammaren av herr Anderson i Norrköping,

däri föreslagits, »att riksdagen måtte besluta att 13 § i kommunalskattelagen

av den 28 september 1928 erhåller följande lydelse i

2 moni. I ägares ställe skattskyldig äri

a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt,

innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den som eljest

innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens

understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet;
c)

innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen

jord skall anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt

äger nyttja fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande

i ecklesiastik boställsordning avsett löneboställe är vederbörande

pastorat att anse såsom innehavare.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a)

eller c) omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

3

fond eller inrättning, är denna att anse såsom fastighetens innehavare,

såvitt angår fastighetens skogsvärde.

Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med

ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin

rätt icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å

fastigheten, vare han icke skattskyldig i avseende å skogsvärde.

d) efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastning av

fastighet tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap; samt

e) annan, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet,

vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn eller

adoptivbarns avkomling»;

9) motionen nr 429 i andra kammaren av herr Laurén, däri hemställts,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att i motionen berörda

synpunkter, avseende bland annat omfattningen av statens och enskilda

järnvägars frihet från skatteplikt för fastigheter enligt kommunalskattelagen,

måtte beaktas vid en blivande revision av kommunalskattelagen;

samt

10) motionen nr lil i andra kammaren av herr Kilbom m. fl., i vilken

hemställts, »att riksdagen måtte besluta hemställa till regeringen att densamma

företager en skyndsam utredning och till nästa års riksdag inkommer

med förslag örn åtgärder till genomförande av en effektiv jordvärde-

och jordräntestegringsskatt».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för i motionerna I: 2 och II: 2

samt i motionerna I: 272 och II: 460 gjorda yrkanden, får utskottet hänvisa

till motionerna nr 1 i första kammaren och nr 266 i första kammaren.

Vidkommande den motivering, som anförts för övriga förslag, tillåter sig

utskottet hänvisa till respektive motioner.

Utredningar på kommunalbeskattningens område efter år 1928.

Då 1928 års riksdag på hemställan av särskilda utskottet antog nu gällande

kommunalskattelag, skedde detta under uttalande, att beslutet icke

innebure någon definitiv lösning av alla hithörande spörsmål, något som

följde redan av skatteproblemets natur och även framginge av den omständigheten,

att utredning på Kungl. Maj:ts föranstaltande igångsatts

beträffande aktiebolags och vissa andra juridiska personers beskattning

m. m., i sammanhang varmed skulle undersökas frågan, huruvida det

lämpligen läte sig göra att anordna ifrågavarande beskattning såsom en

ohjektskatt av ett eller annat slag, något som kunde föranleda konsekvenser

även beträffande övriga näringsidkare, samt att det dåmera visat

sig möjligt att uppdraga riktlinjer för ett fortsatt utredningsarbete i syfte

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

att på vissa områden av den kommunala beskattningen åvägabringa

ytterligare förbättringar.

Riksdagen hemställde därför i skrivelse den 1 juni 1928 nr 344 bland annat,

att Kungl. Majit ville, med beaktande av vad särskilda utskottet därom

anfört, föranstalta utredningar rörande bland annat nedanuämnda

i punkterna a)—d) upptagna frågor, nämligen:

a) frågan örn en rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna,

därvid undersökes möjligheten att nedbringa primärkommunernas

skattebehov genom statsbidrag till den kommunala verksamheten i

större utsträckning än vad nu är fallet eller på annat sätt;

b) frågan i vad mån och på vad sätt tryggandet åt kommunerna av tillgång

till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att utöver fastighet

vila å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag och

penningkapital samt likaledes frågan hur vid en sådan beskattning hänsyn

skall kunna tagas till de skattskyldigas olika skatteförmåga;

c) frågan örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning av inkomst

av jordbruksfastighet ; samt

d) frågan örn beskattning av inkomst av skogsbruk.

Till stöd för dessa utredningsförslag anförde särskilda utskottet i huvudsak

följande.

TJtskottet vore av den uppfattningen, att frågan örn statens och kommunernas

av olika ordning kompetensområden samt kostnadsfördelningen dem

emellan borde upptagas till prövning. Denna fråga hade länge varit i viss

mening aktuell, fastän man under den sista tidsperioden sökt inrikta sig på

att utfinna en sådan fördelning av beskattningsföremålen och ett sådant

skatteutjämningsförfarande, att olägenheterna av den naturligt framvuxna,

hävdvunna ordningen skulle minskas. Dessa försök hade åtminstone

än så länge ej krönts med framgång, och utsikterna till ett verkligt effektivt

resultat på denna väg vore ej alltför stora. Undersökningen syntes därför

nu böra inriktas på att utreda den lämpligaste fördelningen av det allmännas

uppgifter och kostnader på staten och kommuner av olika slag och ordning.

Det kunde därvid komma att visa sig, att kommunernas garantibehov

komme att minskas. Det vore också möjligt, att en fördelning av skattebördan

i förhållande till vederbörandes verkliga skatteförmåga, örn hänsyn

foges till deni åvilande skatter av olika slag, komme att betyda, att exempelvis

landstingets utgiftsbehov helt eller delvis borde tillgodoses genom

en progressiv skatt. Vidare syntes ej heller i fortsättningen böra släppas

ur ögonsikte möjligbeten att söka åstadkomma en utvidgning av kommunernas

fasta beskattningsunderlag till andra objekt än fastighet.

Med hänsyn till de erinringar, som enligt utskottets förmenande kunde

göras såväl mot gällande bestämmelser rörande beskattning av inkomst av

skogsbruk som mot olika förslag till ändring häri, vilka framställts, hade

inom utskottet övervägts möjligheten att finna en lösning av frågan efter

andra linjer än de hittills framkomna förslagen angåve. Detta övervägande

hade skett från följande utgångspunkter. Vad som under alla förhållanden

borde beskattas vore skogens tillväxt. Denna vore nämligen

skogens avkastning. I vad mån därutöver värdestegring å skogen borde

beskattas, syntes böra bestämmas enligt de vanliga reglerna för beskattning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54. 5

av realisationsvinst. Värdestegring å skog, i den mån den icke utgjorde

tillväxt, borde nämligen enligt detta betraktelsesätt icke behandlas annorlunda

än fastigheter i övrigt. Detta uppslag i frågan skulle således innebära

följande. Om fastighet, som förvärvats genom köp, byte eller därmed

jämförligt fång, såldes inom tio år efter förvärvet, beskattades vinsten å

försäljningen enligt de nu gällande reglerna för realisationsvinstbeskattning.

Vinsten skulle dock tagas till beskattning i den kommun, där fastigheten

vore belägen. Örn skog å fastighet, som förvärvats på sätt nyss

sagts och varit i den skattskyldiges ägo mindre än tio år, avverkades eller

avyttrades, borde icke blott tillväxten utan även värdestegringen å den

skog, som utgjorde uttag ur det ursprungliga virkesförrådet, beskattas.

Avdrag finge således ske för den del av ingångsvärdet, som efter kubikmassa

räknat belöpte å det minskade virkesförrådet. Örn däremot fastigheten

förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit

i den skattskyldiges hand minst tio år eller ock förvärvats genom annat

fång än nyss sagts, funnes icke rum för någon realisationsvinstbeskattning,

utan vad som i dylikt fall skulle beskattas vore allenast tillväxten.

Vid avverkning, upplåtelse av avverkningsrätt eller försäljning av fastigheten

i dess helhet skulle i dylikt fall en klyvning ske av värdet av de

erhållna produkterna eller den uppburna valutan sålunda, att endast vad

som därav belöpte å tillväxten beskattades.

Emot det sålunda skisserade uppslaget till frågans lösning hade emellertid

inom utskottet anmärkts, att det innebure en utsträckning av den

nuvarande realisationsvinstbeskattningens tillämplighetsområde. Eegeln

örn realisationsvinstbeskattningen vore, menade man, en schablonmässig

bestämmelse, som tillkommit för vissa undantagsfall och som därför icke

borde utsträckas att gälla för en normal förvärvsverksamhet. Vidare

hade detta uppslag icke tagit tillbörlig hänsyn till den dubbla egenskapen

hos skogen att utgöra såväl skörd som produktionsmedel.

Då utskottet med hänsyn till den tid, som stått utskottet till buds, icke

kunnat föranstalta örn den ytterligare utredning i frågan, som vore erforderlig

för ett slutligt ståndpunkttagande i saken, hade utskottet ansett

sig böra föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa ytterligare utredning i ämnet.

Utredningen av frågan örn rationell utjämning av skattetrycket inom

kommunerna har verkställts av den s. k. skatteutjämningsberedningen,

vilken tillkallats jämlikt Kungl. Majits beslut den 18 oktober 1929. Beredningen

framlade den 12 december 1933 principbetänkande med förslag till

skatteutjämnande åtgärder genom överflyttning till staten eller till större

kommunala utdebiteringsområden av kostnader för kommunala förvaltningsuppgifter,

vilket förslag ännu icke lett till lagstiftningsåtgärder.

I skrivelse den 3 juni 1930 nr 340 anhöll riksdagen, med framhållande av

önskvärdheten av att de i 1928 års riksdags skrivelse nr 344 under punkterna

a) och b) omförmälda utredningar måtte utföras med den skyndsamhet.

som med uppgifternas natur och omfattning vore möjlig, att Kungl.

Majit vid dessa utredningar ville beakta de synpunkter bevillningsutskottet

i sitt betänkande nr 36 anfört rörande fördelning på olika kommuner

av inkomst av rörelse.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

I sitt nämnda betänkande nr 36 anförde utskottet följande:

»Den lämnade redogörelsen visar, att på kommunalbeskattningens område

kvarstå åtskilliga spörsmål, som kräva sin lösning. Den genomförda

kommunalskattereformen har ej tillfört kommunerna några betydelsefulla

nya beskattningsföremål utan bär snarare inriktats på att borttaga

en påtaglig överbelastning av vissa beskattningsföremål och framför allt

skogen. Följden härav har, då någon motsvarande minskning av de kommunala

utgifterna i allmänhet ej kommit till stånd, blivit den, att de kommunala

utdebiteringssatserna på många håll visat en tendens till ökning.

Det synes obestridligt, att läget för de skattskyldiga synnerligast i många

landskommuner på grund av det höga skattetrycket är i hög grad bekymmersamt,

och att det nuvarande skatteutjämningsförfarandet endast

i begränsad mån förmår upphjälpa detta läge. Icke minst bekymmersamt

måste läget framstå för de jordbrukare, som på grund av

skuldsättning eller andra förhållanden förvärva ringa eller ingen inkomst.

Örn tillika, såsom synes vara fallet, den olika garantiprocenten för jordbruksfastighet

och för annan fastighet — alldeles oavsett örn denna formella

olikhet motsvaras av en reell skillnad eller ej — på många håll betraktas

såsom oskälig, så skärpes härigenom än mer känslan av orättvisa.

En ändrad fördelning på rikets innebyggare av kostnaderna för vissa

kommunala uppgifter är också enligt utskottets förmenande ofrånkomlig,

och det är utskottets förhoppning, att den igångsatta utredningen i

dylikt avseende skall föra till resultat, så snart som det med denna uppgifts

vidlyftighet låter sig göra. Det torde även få medgivas, att ett

slutligt ställningstagande till sådana frågor som exempelvis omfattningen

av den garanti, som skall åvila vissa beskattningsföremål, svårligen

kan tänkas, förrän behovet av en garanti kan prövas mot bakgrunden av

kommunernas framtida utgiftsbehov.

Utskottet anser emellertid behovet av en jämnare fördelning av kommunernas

skattebörda vara så trängande, att man bör inrikta sig på att

så snart som möjligt företaga sådana reformer, som kunna befinnas ligga

i utvecklingens riktning, även innan det slutliga ställningstagandet kan

äga rum. Men därjämte är det av vikt, att arbetet så bedrives, att så

mycket som möjligt av utredningen på skatteregleringens område föreligger

färdigt, när förslag rörande skatteutjämningen kan framläggas.

Det synes med andra ord önskvärt, att utredningsarbetet beträffande de

olika spörsmålen i möjligaste mån bedrives parallellt.

Vad särskilt beträffar den i föreliggande motioner behandlade frågan

örn en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärdet, så lia inom utskottet

uttalats sympatier för principiell likställighet med annan fastighet.

Men man har å andra sidan hänvisat till att det ej vore lämpligt att

nu upptaga detta spörsmål isolerat, då det sammanhängde med andra

frågor, exempelvis den ännu ej slutgiltigt avgjorda frågan örn en näringsskatt

å rörelse i allmänhet, vilken kunde tänkas böra omfatta inventarier

för olika slag av näringsidkare, samt frågan örn det gällande skatteutjämningsförfarandets

omfattning och tillgång på medel för dylikt

ändamål. Vidare har framhållits, att ett Infall till motionen endast skulle

överflytta den ojämnhet, som må anses föreligga mellan jordbruksvärde

och annan fastighet, till förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde.

Det har likaledes anförts, att i vissa kommuner skattetrycket vore så

utomordentligt hårt, att man ej utan att noga klarlägga konsekvenserna

i olika avseenden kunde våga företaga någon sådan ändring i den hävdvunna

skattefördelningen, som skulle ytterligare sänka skattekronornas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54. 7

antal. Utskottet Ilar ej kunnat undgå att taga intryck av dessa skäl och

anser därför, att berörda spörsmål bör särskilt undersökas i samband med

den utredning, som ifrågasatts av 1928 års riksdag.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla, hurusom det ekonomiska

livets utveckling och industriens fortgående koncentrering på större företag

med ett vittutgrenat verksamhetsområde bragt alltmer i förgrunden

frågan örn en rättmätig fördelning på olika kommuner av beskattningsrätten

till dessa företag. Enligt vad utskottet inhämtat, lärer för

närvarande vid en dylik fördelning tillämpas en mycket skiftande praxis.

Även örn den mellankommunala prövningsnämnden kan väntas i någon

mån bidraga till skapande av en mer likformig behandling av förekommande

fall, synes det resultat, som på denna väg kan vinnas, icke tillfyllest.

Ehuru det måhända icke kommer att visa sig möjligt att skapa

fullt enhetliga normer, böra dock av en mera systematisk utredning kunna

framgå vissa riktlinjer, som kunna tjäna till ledning vid fördelning av

inkomst av rörelse på olika kommuner. När det gäller att ånyo söka sva*

på frågan örn vilka beskattningsföremål som böra tillkomma den ena eller

den andra kommunen, anser utskottet, att åt nämnda spörsmål bör ägnas

tillbörligt beaktande.

Utskottet har funnit, att förenämnda och andra därmed sammanhängande

spörsmål är o av den betydenhet och omfattning, att deras snaia

upptagande till utredning måste anses önskvärt.»

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 30 juli 1930 lämnade bemyndigande tillkallade

chefen för finansdepartementet samma dag sju sakkunniga med

uppdrag att inom departementet biträda med utredning av vissa skatteregleringsfrågor

bland annat ovannämnda av 1930 års bevillningsutskott

i dess betänkande nr 36 vidrörda spörsmål. De sakkunniga antogo benämningen

1930 års kommunalskatteberedning. Vidare förordnade Kungl.

Majit, att beredningen skulle hava att vid fullgörandet av sitt uppdrag

verkställa utredning av frågan örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning

av inkomst av jordbruksfastighet.

På grundval av kommunalskatteberedningens utredning framlade

Kungl. Majit genom proposition den 16 mars 1932 nr 220 förslag till bland

annat lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, avseende i

främsta rummet sänkt repartitionstal för jordbruksfastighet, vilket förslag

i huvudsak antogs av riksdagen.

I anledning av en vid 1931 års riksdag väckt motion beslöt riksdagen,

på hemställan av bevillningsutskottet (bet, nr 39), i skrivelse den 28 maj

1931 nr 291 anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning rörande

frågan örn ändrade grunder för familjeavdrag vid taxering för

kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

ävensom för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen föianleddes.

I sitt betänkande nr 39 anförde bevillningsutskottet till stöd for nämnda

hemställan följande:

»Av den lämnade redogörelsen framgår, hurusom under ett tidigare

skede det taxerade beloppets storlek utgjorde praktiskt taget den enda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

mätaren av skatteförmågan. Efter hand har en ändring härutinnan ägt

ruin sa att numera i och för skattens beräknande hänsyn tages jämväl

ti levnadskostnadernas storlek å den ort, där skattskyldig hor, ävensom

till skattskyldig åliggande plikt att försörja hustru och minderåriga barn.

JJe belopp, som enligt vår skattelagstiftning må avdragas den taxerade

inkomsten i form av ortsavdrag vid den statliga beskattningen, äro dock

sa laga, att de endast i undantagsfall täcka existensminimum, och vid den

kommunala beskattningen hava ortsavdragen av hänsyn till kommunernas

ekonomi tillmätts så knappt, att dessa avdrag uppenbarligen icke

motsvara ett dylikt minimum.

■^.uir.u Sållom 1928 års skattereform familjeavdragen något ökats och

samtidigt differentierats med avseende å levnadskostnadernas höjd å

skattskyldigs boningsort, vill det synas, som örn dessa avdrag äro särskilt

laga och sålunda. icke blott absolut taget utan även i förhållande till

grundavdragen otillräckliga. Utskottet vill i detta sammanhang peka på

det kända, framför allt i de större städerna ofta förekommande förhållandet,

att skatt icke kunnat genom införsel uttagas, enär den skattskyldiges

inkomst icke ansetts överstiga vad han behövt till underhåll för sig

eller sin familj. I det övervägande antal fall, då skatt av denna anledning

icke kunnat uttagas, torde skattskyldig haft familj att försörja. Vissei

ligen kunna dessa större betalningssvårigheter för familjeförsörjarna

föranledas av att särskilt bland kroppsarbetare avlöningarna i allmänhet

icke utgå med högre belopp för äldre än för yngre löntagare, men även

i ^ fall, där familjeförsörjarens avlöning överstiger den ensamståendes,

så att den beskattningsbara inkomsten och förty även skattens belopp

är lika stort för håda, torde i regel familjeförsörjaren hava vida större

svårigheter att fullgöra skatteplikten än den ensamstående. Ju större

familj skattskyldig har att försörja, desto starkare gör sig vanligen

denna ökade^ svårighet gällande för familjeförsörjaren i förhållande till

den ensamstående. Orsaken till nu nämnda förhållande är väl närmast

den, att familjeavdragen absolut taget tillmätts allt för knappt samt att

med stigande försörjningsplikt möjligheterna minskas att anpassa de faktiska

levnadskostnaderna till de låga belopp avdragen representera. Härtill

kommer, att särskilt minderåriga harn föranleda vissa utgifter såsom

för skolgång och annan undervisning, till vilka, enligt vad av den förut

lämnade redogörelsen framgår, hänsyn icke tagits vid barnavdragets bestämmande.

Olikheten i skatteförmåga vid lika skatt framträder icke

endast beträffande de minsta inkomsterna utan även i fråga örn sådana

till högre belopp.

Det vill därför synas, som örn redan från den principiella ståndpunkt,

som ligger till grund för gällande avdragssystem, skäl skulle föreligga

att lätta skattebördan för familjeförsörjare med låga eller medelstora inkomster.

Det synes desto mera angeläget att söka åstadkomma en jämnare

avvägning av skattebördan, som det ur social synpunkt icke låter

sig försvara att utnyttja skatteförmågan förhållandevis starkare hos familjeförsörjaren

än hos den ensamstående.

Stora svårigheter torde emellertid möta att avgöra, på vad sätt nämnda

missförhållande lämpligast bör avhjälpas, och ett sådant avgörande bör

givetvis, såsom även motionärerna förutsatt, föregås av en närmare utredning.

Möjligheterna att vinna en tillfredsställande lösning äro uppenbarligen

vida större vid oen statliga beskattningen än vid den kommunala.

Flera utvägar att utan en minskning av underlaget för inkomstoch

förmögenhetsskatten reglera familjeavdragen föreligga därvid. Så
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

9

hinda kan detta ske genom sänkning av grundavdragen eller en omläggning

av den progressiva skalan.

Ehuru det först efter en närmare utredning torde bliva möjligt att fatta

ståndpunkt till, efter vilka linjer frågan bör lösas, har utskottet likväl

ansett sig böra framhålla följande. 1928 års lagstiftning på förevarande

område har sannolikt genom ortsavdragens sänkning medfört en icke obetydlig

höjning av skatteunderlaget. Därest utredningen giver vid handen,

att detta är riktigt, torde, med hänsyn bland annat till att en sådan

höjning icke synes hava avsetts, det knappast framstå såsom obilligt,

att familjeavdragen ökas så, att det sammanlagda avdragsbeloppet kommer

att ungefärligen överensstämma med vad i sådant hänseende gällde

före 1929 års ingång. Säkerligen skulle dock den höjning av familjeavdragen,

som härigenom möjliggjordes, icke vara tillräcklig att åstadkomma

en tillfredsställande avvägning av familjeförsörjarnas beskattning.

Det torde därför bliva nödvändigt att för vinnande av nämnda

syfte anlita även andra utvägar. Motionärerna hava åsyftat en lösning som

icke skulle medföra minskning av skatteunderlaget. Det torde dock böra

framhållas att, därest fiktionen att grundavdraget bör motsvara existensminimum

för en ensamstående skall kunna upprätthållas, detta avdrag

icke torde kunna sänkas. Utskottet håller emellertid före, att andra framkomliga

utvägar kunna beträdas. I vart fall synas de fördelar, som stå

att vinna genom en mera tillfredsställande avvägning av familjeavdragen,

vara så stora, att en ökning av dessa synes böra ske, även örn därigenom

skatteunderlaget komme att något minskas samt skatten förty

komme att utgå efter ett något högre procenttal än som eljest varit motiverat.

Beträffande den kommunala beskattningen föreligga knappast andra

möjligheter för vinnande av ifrågavarande syfte än att minska antingen

grundavdragen eller den beskattningsbara inkomstens belopp. Det synes

emellertid särskilt angeläget att vid denna beskattning åstadkomma en

lindring för familjeförsörjaren, då de lägsta och medelstora inkomsterna

i regel belastas långt hårdare genom den kommunala skatten än genom

den statliga.

Vid kommunalsbeskattningen utgå grundavdragen med endast hälften

av de belopp, som gälla vid den statliga taxeringen, och till följd härav

torde fiktionen att betrakta dessa avdrag såsom ett existensminimum icke

kunna upprätthållas. Vidare är levnadskostnadernas höjd densamma för

alla inom det kommunala beskattningsområdet bosatta, vadan en differentiering

av avdragen med hänsyn till levnadskostnadernas storlek har

jämförelsevis ringa betydelse. Den kommunala beskattningen bygger i

ganska begränsad omfattning på principen skatt efter förmåga. Den

avvägning av skattebördan, som med hänsyn till denna princip är önskvärd,

torde med fördel kunna åstadkommas på annat sätt än genom det

nuvarande avdragssystemet. Så har kommunalskattekommittén uppskisserat

ett avdragssystem, som fullständigt avviker från nu gällande. Kommittén

har emellertid icke velat förorda detsamma, då därigenom de

lägre inkomsterna kunde komma att vidkännas relativt större skatteökning

än de högre, enär det ökade skatteunderlaget komme att åstadkomma

sänkt utdebiteringsprocent. Annorlunda blir emellertid resultatet, för

den händelse skatteunderlaget genom ökning av familjeavdragen bibehålies

oförändrat. För övrigt torde det, genom avpassande av det skattefria

avdragets belopp samt genom användande av en lämplig beräkningsgrund

för avdragets reducerande vid högre inkomster, vara. möjligt att vinna en

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

bättre avvägning efter skatteförmågan än det nuvarande avdragssystemet

medger.

Såsom ett huvudskäl för det nuvarande avdragssystemets införande vid

kommunalbeskattningen har anförts, att en nära anslutning till det statliga

systemet vore av taxeringstekniska skäl önskvärd. Detta skäl synes

knappast böra tillmätas större betydelse. För den händelse avdragssystemet

göres ur tillämpningssynpunkt enkelt, böra praktiska olägenheter

näppeligen behöva möta genom att skilda principer gälla vid de båda

taxeringarna.

Vid utredningen bör givetvis undersökas, i vad mån 1928 års skattereform

i fråga örn avdragssystemet påverkat det kommunala beskattningsunderlaget.

En mindre höjning av familjeavdragen, motsvarande den av

1928 års skattereform föranledda ökningen av skatteunderlaget, synes

lämpligen kunna äga rum.

Utskottet har icke förbisett, att en omläggning av grundavdragen för

möjliggörande av höjning utav familjeavdragen kan komma att föranleda

vissa modifikationer av fastighetsägarnas beskattning. Frågan rörande

den kommunala beskattningen av fastighet är emellertid föremål

för utredning av kommunalskatteberedningen; och utskottet vill uttala

sin förväntan, att nödigt sammanhang kommer att upprätthållas mellan

denna berednings arbete och den utredning, som utskottet här förordar.

Beträffande i motionen framförda önskemål i fråga örn ändrade grunder

för äkta makars beskattning, vill utskottet erinra, att denna fråga

jämförelsevis nyligen varit föremål för riksdagens prövning och att därvid

tillräckliga skäl icke ansetts föreligga för ett frångående av hittills

gällande principer å detta område. Ehuru utskottet för sin del icke delar

alla de synpunkter på förevarande fråga, som framförts i motionen,

har utskottet dock velat framhålla lämpligheten av att vid den blivande

utredningen uppmärksamhet ägnas jämväl åt sistnämnda spörsmål.»

Den 19 juni 1931 anbefallde Kungl. Maj:t kommunalskatteberedningen

att verkställa av 1931 års riksdag begärd utredning rörande frågan örn

ändrade grunder för familjeavdrag vid taxering för kommunal inkomstskatt

samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Den 28 oktober 1932 beslöt Kungl. Maj:t dels förklara, att åt 1930 års

kommunalskatteberedning anförtrodda utredningar skulle från och med

den 1 november 1932 vila och icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande

upptagas dels ock åt kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna

uppdraga den fortsatta utredningen av ovan omförmälda frågor örn fördelning

på olika kommuner av inkomst av rörelse samt örn ändrade grunder

för familjeavdrag vid taxering för kommunal inkomstskatt och statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt.

Rätt till procentavdrag för utarrenderad fastighet.

Frågan örn ändring i bestämmelsen rörande rätt till procentavdrag för

utarrenderad fastighet förelåg senast till riksdagens behandling år 1932.

En vid sistnämnda års riksdag väckt motion lämnades på hemställan av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

bevillningsutskottet utan bifall. Till stöd för sin hemställan anförde bevillningsutskottet

följande:

Olika uppfattningar liava gjort sig gällande i frågan om veiu> som

vid taxering för inkomst av utarrenderad jordbruksfastighet bör äga åtnjuta

avdrag för det genom fastighetsskatten beskattade beloppet. Emellertid

har detta avdrag såväl enligt kommunalskatteprovisoriet som äien

med gällande lagstiftning tillkommit den, sorn.gentemot det allmänna har

att svara för kommunalutskylderna för fastigheten, ehuru genom 1928

års kommunalskattelagstiftning denna skyldighet överflyttats från arrendatorn

och lagts på jordägaren. I likhet med första särskilda utskottet

vid 1927 års riksdag har bevillningsutskottet funnit en dylik anordning

vara ur principiell synpunkt riktig.

Motionären har anfört, att ifrågavarande bestämmelse verkat oskäligt

betungande för arrendatorerna framför allt i sådana fall, där arrendatorn

i nyttjanderättskontraktet iklätt sig skyldighet att erlägga fastighetsskatten.

Därest arrendatorn på grund av en sådan bestämmelse erlägger

kommunalutskylderna för fastigheten, äger han givetvis att vid

taxering för inkomst av fastigheten avdraga utskylderna såsom arrendeavgift,

liksom för jordägaren utskyldsbeloppet motsvarar inkomst av arrende.

I själva verket har sålunda vad arrendatorn på grund av ett dylikt

åtagande utbetalar karaktär av arrende. Skattelagstiftningen torde

för övrigt varken kunna eller böra taga hänsyn till den omständigheten,

att skattebördan genom privaträttsliga avtal överflyttas från den direkt

skattskyldige å annan person. Vad beträffar arrendeavtal, som slutits

före kommunalskattelagens ikraftträdande, framgår av det föregående,

att procentavdraget enligt en särskild övergångsbestämmelse tillkommer

arrendatorn under giltighetstiden för avtalet. Även örn genom att procentavdraget

tillerkänts enbart jordägaren den olägenheten ofta uppstår

att avdraget icke kan fullt utnyttjas, skulle dock, såsom det särskilda

utskottet framhållit, icke önskvärda konsekvenser kunna uppstå

jämväl genom en uppdelning av avdraget mellan jordägaren och arren
Slutligen

har utskottet velat framhålla, att, därest 1930 års kommunalskatteberedning

skulle finna att gällande bestämmelser föranlett

missförhållanden i det av motionären berörda avseendet, beredningen säkerligen

icke torde underlåta att föreslå åtgärder till avhjälpande av

dessä olägenheter.

Sedermera har kammarrätten och vissa länsstyrelser till Kungl. Maj.t

avgivit infordrade yttranden i anledning av två särskilda framställningar

åsyftande ändring i bestämmelsen rörande rätt till procentavdrag

för utarrenderad fastighet.

Vederbörande länsstyrelser hava därvid uttalat, att en föreskvift i airendekontrakt

varigenom arrendator ålägges gälda fastighetsskatt mäste

påverka det avtalade arrendebeloppets storlek samt att arrendatorn sa

länge skattskyldigheten lagenligt ålåge jordägaren, ägde att såsom arrendeavgift

avdraga den skatt, som han i jordägarens ställe erlagt.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att det kan inträffa att

arrendator i följd av insolvens icke är i stand att betala fastighetsskatten.

Denna kommer då på grund av stadgandet i 13 § 1 morn. kommu
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

nalskattelagen att uttagas hos jordägaren. I ett sådant fall vore det givetvis

obefogat, att arrendatorn fått tillgodonjuta procentavdraget.

Länsstyrelsen i Uppsala län har erinrat om de praktiska svårigheterna

vid taxeringsarbetet, som skulle uppkomma i händelse rätten till

procentavdrag gjordes beroende av avtal mellan jordägare och arrendator.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har funnit det icke vara lämpligt

att uppmuntra till ingående av arrendeavtal, däri arrendatorn åtager sig

skattskyldigheten för fastigheten. Det syntes bliva allt mera vanligt, att

annat avtal örn skattskyldigheten icke gjordes än som överensstämde med

stadgandet i 2 kap. 23 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom. Denna

mening delas av länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus och Västernorrlands

län.

I övrigt hava länsstyrelserna allmänt framhållit att den vid 1928 års

skattereform genomförda principen för avdragsrätten medfört en enkelhet

och reda, som tidigare saknats.

Kammarrätten anförde i huvudsak följande:

»Det låter sig visserligen göra att, såsom i propositionen till 1927 års

riksdag föreslogs, fördela procentavdraget mellan jordägaren och arrendatorn,

förutsatt att särskilt taxeringsvärde är åsatt den arrenderade

brukningsdelen. I de fall arrendatorn icke genom arrendeavtalet åtagit

sig att erlägga de för fastigheten utgående utskylderna skulle, enligt vad

första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag erinrat, vid en överflyttning

på arrendatorn av, såsom det då föreliggande förslaget innebar, hälften

av procentavdraget mången gång inträffa, att arrendatorn överhuvud

icke hade att erlägga några utskylder till kommunen, enär den honom tillerkända

andelen i procentavdraget jämte hans ortsavdrag konsumerade

hela hans inkomst.

Även örn verkan av procentavdragets överflyttning, helt eller delvis,

på arrendatorn icke skulle leda till att arrendatorns inkomst på detta

sätt bleve alldeles fri från kommunal beskattning, komme dock det kommunala

skatteunderlaget i den mån däri ingått arrendeinkomst att härigenom

väsentligt minskas, vilket skulle medföra ökad skattebörda för

övriga inkomsttagare i kommunen.

Har åter i arrendeavtalet överenskommits, att arrendatorn skall gälda

utskylderna för fastigheten, äger denne, såsom i länsstyrelsernas yttranden

påpekats, att avdraga det belopp, som sålunda betalas, enär beloppet

är att anse såsom arrendeavgift. Att därutöver medgiva honom procentavdrag

torde icke vara befogat.

Jordägaren är visserligen ofta vid utarrendering icke i tillfälle att fullt

utnyttja procentavdraget. Om arrendeavgiften bestämts med hänsyn till

föreskrift i arrendekontraktet, att arrendatorn skall erlägga kommunal

fastighetsskatt för fastigheten, skulle emellertid ett borttagande av procentavdraget

för jordägaren medföra ökad skatteplikt för den inkomst

av fastigheten (arrende, bostadsförmån, skogsinkomst m. m.), som är honom

förbehållen. Även en minskning av det jordägaren tillkommande

procentavdraget skulle kunna medföra att inkomstbelopp, som nu är

fritaget från inkomstbeskattning, bleve underkastat skatt.

Att göra avdragsrätten beroende av bestämmelserna i ett enskilt av
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

tal, strider, såsom flera av länsstyrelserna erinrat, mot den enkelhet, som

vid taxeringsarbetet erfordras. Denna ståndpunkt har även intagits av

1932 års bevillningsutskott (i utlåtande nr 20).

Kammarrätten får med åberopande av vad sålunda anförts hemställa,

att ifrågavarande framställningar icke måtte föranleda någon åtgärd.»

Rätt till procentavdrag, då intäkt av fastighet tillkommer annan

än ägaren.

I grundlagsenlig ordning har utskottet inhämtat kammarrättens yttrande

över motionen II: 209. Kammarrätten har i huvudsak anfört följande:
Något

rationellt sammanhang mellan de i motionen åberopade bestämmelserna

i 13 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

och förslaget kunde icke anses föreligga, och de föreslagna andringarna

i 13 § kommunalskattelagen hade ingen uppgift att fylla till undanröjande

av någon »bristande överensstämmelse» på denna punkt mellan de

båda författningarna.

Bestämmelserna i 13 § förordningen örn inkomst- och förmögenhetsskatt

hade ett fullt fristående syfte av väsentligen fiskalisk innebörd beträffande

förmögenhetsbeskattningen, och vilken mening man kunde hava örn

deras befogenhet kunde det icke kunna komma ifråga att skaffa vederbörande

skattskyldiga kompensation i kommunalskatteväg. Sådan vore

dock innebörden av motionen, som ginge ut på att hithörande avkomsttagare

skulle beredas tillfälle att åtnjuta det eljest ägaren av fastigheten

tillkommande procentavdraget enligt 45 § kommunalskattelagen, för vilket

ändamål enligt förslaget den subjektiva skyldigheten att erlägga fastighetsskatt

skulle överflyttas från ägaren till avkomsttagaren.

Nu skulle kunna tänkas, att en sådan överflyttning kunde hava skäl

för sig inom kommunalskattelagens egen ram, och på besvarandet av den

frågan syntes ett till- eller avstyrkande av motionen böra bero.

I 13 § 2 mom. kommunalskattelagen hade lagstiftaren upptagit tre grupper

av fall, där annan i ägarens ställe vore skyldig erlägga fastighetsskatt.

Gemensamt för dessa grupper syntes vara, att fastigheterna ägdes

av staten, kommun eller stiftelse med mera permanent natur och

allmännyttigt ändamål, ävensom att de skattskyldiga vore knutna till

fastigheterna genom varaktig besittningsrätt, som i vissa avseenden i

sina funktioner närmade sig äganderätt. Vid sidan av nämnda grupper,

a), b) och c), tedde sig de av motionären till införande under d) och

e) föreslagna ganska främmande. Äganderätten vore här rent privat,

rättsförhållandet mellan ägare och avkomsttagare kunde ofta sakna fast

reglering och bero av tillfälligheter, och ej sällan vore sambandet mellan

avkomsttagaren och fastigheten mycket ytligt eller saknades rent av,

t. ex. där avkomsträtten endast bestode i ett av ägaren till avkomsttagarens

förmån anvisat penningbelopp ur avkastningen eller tilläventyrs

hela avkastningen, i ägarens hand kanske ett av tredje person som brukare

erlagt arrendebelopp.

Motionären linde begränsat sitt förslag i subjektivt hänseende till avkomsttagare

i visst nära familjeförhållande till ägaren, efterlevande

make, ascendent och adoptivföräldrar, beroende på den förutsatta korres
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

pondensen mellan förslaget oell ovanberörda bestämmelser för förmögenhetsskatten.

Bortfölle denna förutsättning, inställde sig frågan, om

nämnda begränsning därförutan skulle hava fog för sig. Rationellt sett

borde likställigheten med ägare på förevarande punkt vara lika mycket

eller lika litet berättigad, vem som än åtnjöte avkomst av en fastighet,

eftersom grunden för procentavdragets överflyttning väl skulle vara, att

detsamma borde följa avkomsten, varav i sin tur fastighetsskatten närmast

tänktes bestridd.

De föreslagna bestämmelserna avsåge enligt sin lydelse närmast sådana

fall, där avkomsttagaren åtnjöte hela avkastningen av fastigheten,

men lämnade öppet, hur det skulle ställa sig, örn, såsom väl ofta bleve

fallet i praktiken, avkomsttagarna vore flera, eller ock avkomsträtten vore

begränsad till viss del av fastigheten och t. ex. ej omfattade skog därå, i

vilket sistnämnda fall sista stycket i 2 mom. borde göras tillämpligt.

Man kunde förutse att skattskyldighetens utskiftande och procentavdragets

delning i många fall av delad avkastning bleve någonting synnerligen

besvärligt.

Kommunens eventuella intresse i förevarande sak hade av motionären

lämnats obeaktat. Särskilt kunde i detta avseende erinras, att ett

bifall till motionen skulle utan vidare medföra, att kommunen i de fastigheter,

som bomme i fråga, skulle förlora sin förmånsrätt enligt 17: 6

handelsbaden. Sådan förmånsrätt gäller nämligen icke för fastighetsskatt,

som debiteras enligt 13 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Till angivna och andra vid grundligare utredning helt säkert framkommande

principiella betänkligheter slote sig jämväl ovissheten örn motionen

i själva verket företrädde något praktiskt behov av reform i åsyftad

riktning. Det skulle därför återstå att undersöka, örn motionärens förslag

i och för sig skulle avhjälpa någon oegentlighet eller medföra något

beaktansvärt gagn. Till dess en sådan utredning förelåge och man kund©

bedöma huruvida de praktiska skälen för förslaget borde tillmätas större

betydelse än de principiella skälen emot detsamma, syntes emellertid all

anledning vara att icke rubba de gällande reglerna på hithörande område.

En ledamot av kammarrätten var skiljaktig samt anförde följande:

»Principiellt sett kan det visserligen icke anses nödvändigt att stadgandena

i kommunalskattelagen om vem skyldigheten åligger att erlägga

fastighetsskatt och vem som äger åtnjuta det s. k. garantiskatteavdraget

överensstämma med de i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

givna bestämmelserna örn skyldighet i vissa fall för annan än

ägaren att erlägga skatt för förmögenhet.

Jag kan dock icke undgå att finna sakliga skäl föreligga för den ifrågasatta

ändringen av 13 § kommunalskattelagen och anser mig därför icke

böra framställa annan erinran mot förslaget än att ändringen bör vidtagas

allenast i samband med sådan ändring av bestämmelserna i 17 kap,

6 § handelsbaden att företräde till betalning för kommun eller annan menighet

för fastighetsskatt medgives jämväl i det fall att fastighetsskatten

skall utgöras av sådana till avkastning av fastighet berättigade personer,

som omförmälas i de av motionären föreslagna punkterna d) och e).»

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

15

Ändrade grunder för skogsbeskattning.

I motionen 1:266, vars motivering ligger till grund för i motionerna

1:272 och 11:460 framställt yrkande, har erinrats att enligt gällande

kommunalskattelag fastighetsskatt med fyra skatteören för varje

etthundra kronor av fastighets skogsvärde vartill kommer skogsaccis,

uppgående vanligtvis till omkring två procent av rotvärdet. Det sålunda

till omkring sex procent av taxeringsvärdet beräknade skatteunderlaget

syntes i regel icke understiga den verkliga avkastningen. Genom 1920 års

lagstiftning vidtogs den ändringen, att därest inkomsten av skogsbruk

under ett år överstege den s. k. garantiskatten, särskild inkomstskatt skall

utgöras för inkomsten. Även örn ur principiell synpunkt intet vore att

häremot erinra hade vid tillämpningen av bestämmelserna på grund av

svårigheten att lämna utredning rörande ingångsvärdet eller ingående

virkesförråd ofta inträffat att till intäkt genom skogsavverkning hänförts

sådant, som endast vore utbyte av en tillgäng mot en annan. Härjämte

bleve skogsägare regelmässigt utsatta för dubbelbeskattning, i det att

skogens tillväxt underkastades fastighetsskatt och intäkten, som först senare

uttoges, inkomstskatt utan rätt till avdrag för den garantiskatt, som

påförts under tillväxttiden. Dessa konsekvenser för de mindre skogsägarna

verkade desto mera orättvist som de icke drabbade de större skogsägarna

såsom bolagen. Det före år 1921 tillämpade beskattningsförfarandet

syntes därför vara att föredraga framför det gällande. Att döma av

skogsbolagens taxeringar visade det sig nämligen att, där från en brukningsenhet

avverkades samma kvantiteter skog år från år, nu berörda

konsekvens icke inträffade.

Jordvärdestegringsskatt.

Frågan örn beskattning av så kallad oförtjänt jordvärdestegring förelåg

senast till behandling av riksdagen år 1926 i anledning av väckt motion.

I sitt i anledning av denna motion avgivna betänkande nr 9 anförde

bevillningsutskottet efter att hava lämnat en redogörelse för det utredningsarbete

å ifrågavarande område, som tog sin början redan år 1907,

i huvudsak följande:

»Av det nu anförda torde framgå, huru starkt meningarna brutit sig om

de principer, efter vilka en lagstiftning i ämnet bör utformas. Så råda

delade uppfattningar rörande den beskattningsmetod, som bör komma till

användning; den direkta, enligt vilken skatten uttages så snart oförtjänt

värdestegring konstaterats, eller den indirekta, enligt vilken skatten utgår

först vid försäljning eller annan överlåtelse mot vederlag av fastighet.

Medan tidigare den indirekta skatteformen allmänt förordats, har efter

hand den direkta metoden vunnit allt större anslutning. I sådant hänseende

må erinras, att Kungl. Majit i de vid 1919 och 1920 års riksdagar

s. 16 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

16 Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

framlagda förslagen — liksom vederbörande utskott — intog den ståndpunkten,

att en kommande lagstiftning borde bygga på den direkta beskattningen.

Såsom ovan framhållits ville emellertid 1920 års riksdag

icke binda sig vid någondera beskattningsformen. Vidare föreligga delade

meningar, huruvida stegring av fastighets jordbruksvärde bör göras

till föremål för beskattningen, huruvida skatten bör tillfalla stat eller

kommun och örn, i senare fallet, den skall göras obligatorisk eller bero

av kommunens beslut.

Uppenbart är att svårigheter kunna möta att utforma beskattningsregler,

som äro lättillämpliga i praktiken utan att träda kravet på en jämlik

beskattning för nära. Ehuru taxeringsorganen vid den redan verkställda

uppskattningen icke hade att taga ställning till frågan, huruvida uppkommen

värdestegring varit att hänföra till oförtjänt sådan eller icke,

vållade uppskattningen betydande svårigheter och utföll ganska ojämnt.

Av vad utskottet sålunda anfört synes framgå, att förevarande viktiga

spörsmål icke bör utan ytterligare utredningsarbete framläggas till slutligt

avgörande. Då emellertid frågan alltjämt är beroende på Kungl.

Maj:ts utredning och Kungl. Majit icke torde underlåta att på därför

lämplig tidpunkt framlägga förslag i ämnet, har utskottet saknat anledning

biträda motionärens förslag örn skrivelse.»

I enlighet med bevillningsutskottets hemställan beslöt riksdagen, att

sistnämnda motion icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Av den lämnade redogörelsen framgår, hurusom vid kommunalskattereformens

genomförande starka meningsskiljaktigheter rådde såväl örn

principerna för beskattningen som jämväl i fråga örn flera viktiga detaljspörsmål.

Riksdagen förutsatte också, att en fortsatt utredning skulle bedrivas,

ett utredningsarbete som för övrigt tagit sin början genom att

vissa frågor redan tidigare hänvisats till behandling av bolagsskatteberedningen.

Men icke endast skatteregleringsfrågorna borde enligt riksdagens

uttalade önskan göras till föremål för undersökning utan jämväl

skatteutjämningsfrågan. Sistnämnda fråga ansågs böra i första hand

upptagas, och man förutsatte därvid att slutlig ställning skulle tagas till

skatteregleringsproblemet först sedan skatteutjämningsfrågan blivit löst.

Emellertid hava efter år 1928 vid skilda tillfällen motionsvis framställts

yrkanden inom riksdagen örn utredning av sådana frågor inom kommunalsbeskattningens

område, vilka ansetts böra lösas utan avbidan på ställningstagandet

till problemet i dess helhet. Närmast med anledning av en

utav 1980 års riksdag gjord hemställan beslöt Kungl. Majit att uppdraga

åt särskilda sakkunniga — 1930 års kommunalskatteberedning — att verkställa

såväl förenämnda av 1928 års riksdag begärda som de därefter av

riksdagen påkallade utredningarna i kommunalskattefrågan.

Huvudsakligen på grund av det läge, vari den mycket svårlösta skatteutjämningsfrågan

kommit, har sistberörda utredning av kommunalskattefrågan

skjutits åt sidan. Sålunda har kommunalskatteberedningens arbete,

som i november 1932 förklarats skola vila, sedermera icke kommit

att upptagas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

17

Flertalet av de förslag, som framställts i de föreliggande motionerna,

överensstämma eller äga nära sammanhang med frågor, som hänskjutits

till kommunalskatteberedningen. Då nu förnyade krav på en lösning av

nära nog hela komplexet av problem framkommit, framgår därav att alltjämt

den uppfattningen hyses, att man icke lyckats på ett tillfredsställande

sätt lösa frågan och att genom den praktiska tillämpningen riktigheten

av denna uppfattning i viss mån bekräftats. Med hänsyn härtill

och då en utredning av de föreliggande frågorna lämpligen hör ske i ett

större sammanhang, finner utskottet önskvärt att utredningen av kommunalskattefrågan

inom en nära framtid åter upptages.

Utskottet har härefter ansett sig böra ange sin ståndpunkt till de olika

spörsmål, som upptagits i motionerna.

I motionen II: 10 har yrkats att frågan i vad mån och på vad sätt tryggandet

åt kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag må

komma att utöver fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom

näringsföretag och penningkapital måtte göras till föremål för undersökning.

Denna fråga, som rör den principiella gestaltningen av kommunalbeskattningen,

har på grund av framställning av 1928 års riksdag tidigare

lämnats åt kommunalskatteberedningen att utreda. Det har synts

utskottet desto mera angeläget att denna fråga undersökes som åtgärder

i syfte att tillgodose flera av i de föreliggande motionerna framförda

önskemålen kunna medföra minskning av beskattningsunderlaget. I sammanhang

härmed har utskottet velat framhålla, att det därvid kan bliva

nödvändigt att undersöka, huruvida garantiskattesystemet bör frångås

eller modifieras.

Det i motionen II: 399 framställda yrkandet örn räntelägets inverkan

å repartitionstalet avser principerna för fastighetsbeskattningen.

Ehuru såväl principiella som praktiska betänkligheter kunna hysas mot

att slå in på den i denna motion förordade vägen, har utskottet likväl

ansett lämpligt, att frågan örn ett förändrat ränteläges inverkan å fastighetsbeskattningen,

i den mån denna fråga kan förtjäna beaktande,

överväges vid det fortsatta utredningsarbetet.

I flera av motionerna hava erinringar framställts mot vissa av gällande

bestämmelser föranledda verkningar, som direkt eller indirekt sammanhänga

med utformningen av garantiskatten å fastighet.

I särskilda fall kan sålunda inträffa, att garantiskatteavdraget icke

kan helt eller ens till en del utnyttjas, oaktat fastigheten lämnat intäkt,

som inkomstheskattas utan hänsyn till den erlagda fastighetsskatten. I

motionen II: 209 hava vissa fall omförmälts, där fastighets avkastning

tillfaller annan än den, som enligt kommunalskattelagen har att erlägga

fastighetsskatten samt tillgodonjuta procentavdraget. Det torde icke kanna

förnekas att genom nämnda förhållande beskattningen av fastighet kan

leda till ojämnheter. Såsom i motionen framhållits verkar fastighetsskatten

i nyssnämnda fall såsom en ren objektskatt. Även med ett bibehållande av

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr 54 — 55.

o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

gällande beskattningssystem synes det likväl i dylika fall icke omöjligt att

förekomma den ojämnhet, som sålunda påtalats, eller åtminstone att

lindra verkningarna därav.

I fråga örn intäkt av utarrenderad fastighet kunna likartade konsekvenser

uppstå. Överstiger nämligen procentavdraget den intäkt, ägaren av

den utarrenderade fastigheten åtnjutit därav, äger icke arrendatorn rätt

till någon del av avdraget utan är skyldig att utgiva kommunal inkomstskatt

för hela sin inkomst av fastigheten. Härigenom kommer i

sådana fall regelmässigt den samlade kommunala skattebördan för utarrenderad

fastighet att överstiga den, som belastar en av ägaren själv

brukad fastighet. I motionerna 11:11 och II: 70 har närmast den erinran

gjorts att, där enligt avtal arrendatorn förbundit sig att erlägga skatt för

fastigheten, det framstår såsom en orättvisa, att han icke äger åtnjuta

procentavdraget. Ehuru på sätt såväl 1932 års bevillningsutskott som

kammarrätten framhållit det ur principiell synpunkt är riktigt att avdraget

tillkommer den, som gent emot det allmänna har att svara för

kommunalutskylderna och som, oavsett arrendeavtalets innehåll, i händelse

av utebliven betalning från arrendatorn får vidkännas skatteutgiften,

samt arrendatorn är berättigad till avdrag för av honom erlagd fastighetsskatt

såsom för arrendeavgift, kan nu nämnda förhållande ur olika

synpunkter te sig mindre tillfredsställande. Någon bestämd utväg att

lösa detta spörsmål har utskottet icke ansett sig kunna anvisa i frågans

nuvarande läge. Visserligen skulle genom att i arrendelagen stadgades

förbud mot att arrendatorn gent emot jordägaren förpliktas att erlägga

fastighetsskatt nämnda missförhållande undanröjas, men ur principiell

synpunkt får det anses mindre lämpligt att för tillgodoseende av krav

å ökad rättvisa i beskattningen binda den allmänna avtalsfriheten, vadan

en sådan lösning bör betraktas såsom en nödfallsutväg. Denna utväg bör

dock övervägas. Därjämte bör den i motionen anvisade och andra möjliga

utvägar bliva föremål för undersökning.

Även det i motionerna I: 272 och II: 460 berörda missförhållandet å

skogsbeskattningens område står i visst samband med garantiskattesystemet.

Det är sålunda obestridligt, att till följd av detta system fastighetsbeskattningen

av växande skog, oavsett accisen, i vissa fall verkar hårdare än

fastighetsbeskattningen i allmänhet, detta på den grund att avverkningarna

ofta ske så ojämnt, att den i fastighetsskatten inneslutna garantien i större

utsträckning tages i anspråk beträffande skogsfastigheter än beträffande

andra fastigheter. Den ojämnhet i beskattningen, som härigenom uppstår,

framträder med desto större skärpa som den synes närmast drabba

ägare av mindre skogsfastigheter, i det att ägare av större skogsfastigheter

regelmässigt kunna verkställa avverkningar varje år och därigenom

bliva i tillfälle att vid inkomstbeskattningen bättre utnyttja procentavdraget

än andra skogsägare. Utskottet har funnit det angeläget att åtgärder

vidtagas i syfte att undanröja denna ojämnhet i beskattningen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 54. 19

En annan än den i sistnämnda motioner anvisade utvägen vore att medgiva

ägare av skogsfastighet rätt att för avverkningsåret åtnjuta avdrag

även för den garanti, som påförts under ett antal av de senaste åren och

icke då kunnat avdragas. Uppenbarligen äro de med en sådan anordning

förenade taxeringstekniska svårigheterna betydande, och vid utredningen

bör därför undersökas, örn dessa kunna övervinnas.

Vad i motionen II: 429 anförts synes utvisa, att bestämmelserna rörande

skattefrihet för vissa fastigheter samt för vissa, järnvägar tillhöriga byggnader

äro i behov av översyn. I sammanhang härmed har utskottet velat

ge uttryck åt vissa synpunkter i fråga örn principerna för skattefrihet

för fastigheter, som användas för egentligt statsändamål eller för

andra allmännyttiga ändamål. Örn användningen för sådant ändamål

givetvis i och för sig talar för skattebefrielse, är det dock i många fall

knappast rimligt att låta just den kommun, inom vilken fastigheten är

belägen, vidkännas minskad skatteinkomst på grund av en verksamhet,

som måhända icke innebär någon direkt fördel för kommunen. Särskilt

kan tvekan hysas örn det berättigade i att skattefrihet medgives för själva

marken, som under alla förhållanden bör tjäna som underlag för den

kommunen tillförsäkrade garantien.

Den i motionen II: lil väckta frågan örn införande av jordvärdestegringsskatt

sammanhänger uppenbarligen nära med kommunalskattefrågan

närmast med hänsyn till att jordvärdestegringsskatten har att tillgodose

intresseprincipen. För en del kommuner kan en sådan skatt äga

stor vikt, örn ock betydelsen därav för det stora flertalet kommuner är

tämligen obetydlig. Utskottet anser med hänsyn till det anförda, att

detta spörsmål bör upptagas till utredning i samband med kommunalskattefrågan.

Spörsmålet rörande ändrade grunder för familjeavdrag vid taxering för

inkomst är såsom i det föregående omförmälts föremål för utredning

även sedan kommunalskatteberedningens arbete förklarats vilande. I den

motivering, som ligger till grund för de i motionerna I: 2 och II: 2 gjorda

yrkandena, har denna fråga belysts från delvis andra utgångspunkter

än tidigare, därvid avdragsrättens betydelse för nativiteten skjutits i

förgrunden. Även örn denna synpunkt förtjänar allt beaktande, framgår

dock av en för utskottet tillgänglig vid förenämnda utredning verkställd

undersökning, att redan de ökade familjeavdrag, som borde ifrågakomma

för att erhålla en fullt rättvis differentiering i beskattningen

mellan skattskyldiga med stor familj och ensamstående, skulle hava sin

betydelse huvudsakligen för skattskyldiga med större eller medelstora

inkomster. Vad angår de barnrika familjerna inom de lägsta inkomstskikten

äro nämligen avdragen redan nu av den storlek, att de helt

eller till avsevärd del konsumera den taxerade inkomsten. Härtill

kommer att i fråga örn den kommunala beskattningen en effektiv höjning

av avdragen skulle i vissa kommuner kunna medföra, att ett reia
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Bevillningsutskottets betänkande Nr 54.

tivt stort antal skattskyldiga skulle fullständigt befrias fråij skatt och

skattebördan komma att helt vila å ett jämförelsevis ringa antal personer.

Denna fråga torde därför böra övervägas i sammanhang med kommunalskatteutredningen

i hela dess vidd liksom frågan lärer komma att omprövas

vid den av årets riksdag begärda utredningen av vårt lands befolkningsfråga.

Vid dessa utredningar torde även böra övervägas det i

motionen II: 8 framställda yrkandet, avseende rätt till familjeavdrag

vid kommunal fastighetsskatt, örn ock åtgärder i sådant syfte näppeligen

kunna vidtagas utan att garantiskattesystemet ersättes med ett fristående

objektskattesystem.

Utöver vad som anförts har utskottet icke ansett sig böra lämna andra

anvisningar för utredningen än att densamma bör ske allsidigt och förutsättningslöst.

Även örn utredningen av samtliga nu nämnda spörsmål bör

ske i ett sammanhang, kan det möjligen befinnas lämpligt att sådana frågor,

vilkas snara lösande visar sig vara av särskild betydelse, utbrytas och

företagas till avgörande utan avvaktan å slutförandet av utredningen i

dess helhet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 2

och 272 samt II: 2, 8, 10, 11, 70, lil, 209, 399, 429 och

460 i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Majit ville föranstalta att utredningen på kommunalbeskattningens

område måtte återupptagas samt

att Kungl. Majit vid denna utredning ville beakta

de synpunkter, som utskottet i detta betänkande

framhållit.

Stockholm den 23 maj 1935.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

!

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Björnsson, Jönsson, Ericson

i Göberga, Nilsson i Landeryd, Wahlmark, friherre Lagerfelt, Lövgren i Boden,

Olsson i Närlinge, Olsson i Gävle, Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm, Hjalmarsson,

Larsson i Örbyhus, Werner i Hultsfred, Johansson i Krogstorp, Brännström

i Skellefteå, Mårtensson och Nilsson i Karlstad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:282 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 224 nied förslag till vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa, i vad angår infö s. 1 i texten