Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående trafikeringen av Åmål—Årjängs järnväg.
1935-06-03 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1935:79, Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående trafikeringen av Åmål—Årjängs järnväg.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
1
Nr 79.
Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1935 kl. 2 e. ra.
Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående trafikeringen
av Åmål—Årjängs järnväg.
I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 250 av
herr Bodin, Karl, jämte två av kammarens övriga ledamöter med instämmande
i motionens syfte av en ledamot, samt den andra inom andra kammaren
under nr 160 av Gustafson i Kasenberg jämte åtta av kammarens
övriga ledamöter, har hemställts,
»att riksdagen måtte uppdraga åt riksgäldskontoret
dels att i behörig tid uppsäga det mellan riksgäldskontoret och Bergslagernas
järnvägsaktiebolag träffade avtalet angående Åmål—Årjängs
järnvägs trafikering som lastspår,
dels att med nämnda bolag på för statsverket förmånligast möjliga sätt
söka träffa nytt avtal örn förenämnda järnvägs trafikering i full omfattning,
således även med person, post- och styckegodsbefordran samt i full
samtrafik med landets övriga järnvägar,
dels att för den händelse så visar sig nödvändigt ställa till det arrenderande
bolagets förfogande en å två motorvagnar av lämplig typ mot
skälig hyra, som täcker amortering och ränta å vagnarnas anskaffningskostnad,
dels ock att i det nya trafikeringsavtalet inrycka bestämmelser avseende:
1.
att förebygga åtgärder från det trafikerande bolagets sida, som kunna
leda till trafikens avstängande sjöledes över Åmåls djuphamn, samt
2. förpliktelse för bolaget att vid tillsättning av personal för trafikens
upprätthållande giva företräde åt förut vid järnvägen anställda och i
övrigt lämpliga personer.
Det torde därjämte böra överlämnas åt riksgäldskontoret att bestämma
arrendetidens längd samt örn och i vilken omfattning befrielse från erläggande
av arrende under en viss tids försöksdrift enligt det nya avtalet
skall äga giltighet.
Alternativt yrka vi, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla örn
uppdrag åt styrelsen för statens järnvägar att vid tiden för giltighetens
upphörande av det med Bergslagernas järnvägsaktiebolag träffade avtalet
örn järnvägens trafikering i begränsad omfattning övertaga och förBihang
till riksdagens protokoll 1935. 8 sami. Nr 79. i
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
välta järnvägen samt å densamma öppna oell bibehålla en trafik i full
och vanlig omfattning.»
Beträffande motiveringen för de sålunda framställda yrkandena får
utskottet hänvisa till motionen II: 160.
Koncession för den normalspåriga järnvägen Åmål—Årjäng gavs
järnvägsaktiebolaget Åmål—Årjäng år 1914. Byggnadskonstnaden för
järnvägen, utom rullande materiel och utom hamnspår i Åmål, beräknades
ursprungligen till 3,890,000 kronor, men kostnadsförslaget höjdes
i samband med den år 1916 verkställda renstakningen och fastställdes
samma år av Kungl. Majit till 4,365,000 kronor, varav tre fjärdedelar
eller 3,273,750 kronor beviljades som statslån ur bibanelånefonden. Det
visade sig emellertid snart, att järnvägen under rådande prisförhållanden
icke kunde utföras för den sålunda beräknade kostnaden. Nytt kostnadsförslag,
slutande på en summa av 8,160,000 kronor, uppgjordes år
1921. Kungl. Majit fastställde i slutet av år 1923 kostnadsförslaget till
7,700,000 kronor och beviljade i samband härmed ett nytt statsunderstöd
av 2,326,250 kronor. Ett tredje statsunderstöd att utgå ur bibanelånefonden
å 183,000 kronor, utgörande tre fjärdedelar av beräknade kostnader
för anläggning av ett järnvägsspår från Åmål station till en djuphamn
i Örnäsviken, beviljades år 1927, och slutligen utgick ett fjärde sådant
statsunderstöd som bidrag för anskaffande av erforderlig rullande materiel
år 1929 till ett belopp av 175,000 kronor, sedan det visat sig, att uppgörelse
på för bolaget godtagbara villkor örn järnvägens trafikering genom
Bergslagernas järnvägsaktiebolag ej kunnat träffas. De bolaget
beviljade statslånen och statsunderstöden uppgingo sålunda sammanlagt
till 5,958,000 kronor, vilket belopp i sin helhet utbetalts till bolaget.
I jämförelse med bolagets statslån var dess aktiekapital relativt litet.
Det uppgick till endast 1,523,100 kronor. Inräknas även bolagets räntevinst
å disponibelt kapital under den långa byggnadstiden, den 31 december
1928 angiven till cirka 478,000 kronor, så erhölls ett bolagets egna
kapital av omkring 2 miljoner kronor.
Järnvägen öppnades för allmän trafik den 1 december 1928. Byggnadstidens
längd kunde främst förklaras därav, att byggnadsarbetet
igångsattes under en tid med så starkt stigande priser, att det mycket
snart visade sig nödvändigt att tills vidare starkt begränsa arbetena,
därest kostnadsökningen ej skulle bliva alltför stor. Långvariga arbetskonflikter
fördröjde även järnvägsanläggningen. Sålunda nedlades arbetet
den 1 april 1920 i samband med en av svenska arbetsgivareföreningen
proklamerad lockout inom byggnadsfacken. Det återupptogs
på grund av rådande dyrtid icke omedelbart efter konfliktens hävande
den 25 november samma år utan först den 14 januari 1922, sedan ett kontrakt,
som dock redan följande år blev uppsagt, avslutats örn utförande
av vissa arbeten som nödhjälpsarbeten genom Södra Sveriges Statsarbe
-
3
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
tens försorg. Från den 7 juli 1924 till den 5 juni 1925 låg slutligen arbetet
nere på grund av en arbetskonflikt.
Frånsett dessa särskilda anledningar till en lång byggnadstid bör
framhållas, att arbetet i och för sig varit krävande, enär järnvägen är
dragen genom en starkt kuperad terräng med djupa skärningar och anläggningen
erfordrat stora bankfyllnader över mossmarker.
Med inräknande av det omkring en kilometer långa hamnspåret har
järnvägen en längd av omkring 75 kilometer, varav 71 kilometer falla på
huvudlinjen Åmål—Årjäng och 4 kilometer komma på ett sidospår från
Hallanda till Kättilsbyn i Långseruds socken.
Såsom ränta inlevererade järnvägsaktiebolaget Åmål—Årjäng under
åren 1924—1927 till riksgäldskontoret inalles 393,068 kronor 46 öre. Sedermera
upphörde emellertid inbetalningarna, i följd varav restantier
uppkommo. Det visade sig nämligen, att resultatet av järnvägens trafikering
icke motsvarade de hysta förväntningarna å densamma. Trafikinkomsterna
uppgingo icke under något av de fyra år, under vilket
trafiken handhades av bolaget, till ett mot de rena driftkostnaderna svarande
belopp. Redan den 1 juli 1932 försattes därför bolaget på egen
begäran i konkurs. Exekutiv auktion å Åmål—Årjängs järnväg — omfattande
huvudlinjen Åmål—Årjäng med bibana Hallanda—Kättilsbyn
ävensom hamnspåret Åmål—Örnäsviken — förrättades den 23 januari
1933, varvid järnvägen inropades av riksgäldskontoret för svenska statens
räkning för ett belopp av 500,000 kronor. Köpeskillingen erlades
den 6 mars 1933.
Riksgäldskontorets fordran för ovan omförmälda fyra statslån uppgick
den 6 mars 1933 till inalles 7,095,607 kronor 24 öre. Riksgäldsfullmäktige
beslöto den 22 juni 1933 dels att Åmål—Årjängs järnväg i räkenskaperna
skulle upptagas såsom en till bibanelånefonden hörande
tillgång med ett bokfört värde av 500,000 kronor, dels ock att riksgäldskontorets
återstående fordran hos bolaget, uppgående till 6,595,607 kronor
24 öre, skulle avskrivas.
Efter hemställan äv fullmäktige i riksgäldskontoret framlade järnvägsstyrelsen
i skrivelse den 22 november 1932 resultatet av inom styrelsen
verkställd utredning av frågan om statens järnvägars eventuella
övertagande av Åmål—Årjängs järnväg och på vad sätt i så fall trafiken
å densamma borde uppehållas. Styrelsen anförde, bland annat, följande.
De av styrelsen verkställda beräkningarna angående driftresultatet
gåve otvetydigt vid handen, att driften å Åmål—Årjängs järnväg, som
hittills föranlett betydande årliga driftförluster, även örn statens järnvägar
övertoge järnvägen, fortfarande måste relativt sett bliva synnerligen
förlustbringande, så länge driften uppehölles i full utsträckning
och på samma sätt som dittills. Förlusten syntes i någon mån kunna
nedbringas genom övergång till motorvagnsdrift, vilken emellertid
4 Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
krävde viss nyinvestering av kapital i företaget. Jämvikt mellan inkomster
och utgifter syntes möjlig att uppnå först örn person-, post-, ilock
styckegodstrafiken nedlades ock järnvägen nedrustades till att besörja
endast vagnslastgodstrafik. Något överskott i och för förräntning
av det i järnvägen bundna statskapitalet syntes dock i allt fall icke
möjligt att utvinna.
Att resultatet av styrelsens beräkningar blivit så ogynnsamt, vore ej
blott beroende av trafikrörelsens obetydliga omfattning. Av mycket stor
betydelse vore jämväl deli omständigheten, att Åmål—Årjängs järnväg
saknade direkt anslutning till någon statens järnvägars linje och följaktligen
ej genom ett statsförvärv kunde komma i åtnjutande av de
fördelar, som ett gemensamt utnyttjande av fasta och rörliga anläggningar
skulle kunna skänka. Det syntes alltså styrelsen sannolikt, att en
motsvarande utredning, avseende banans införlivande i det järnvägssystem,
nied vilket den naturligt hörde samman, nämligen det system,
vari linjen Falun—Göteborg utgjorde stambanan, skulle giva ett väsentligt
bättre resultat.
Riksgäldsfullmäktige, sorn redan i maj 1932 i samband med sin framställning
till järnvägsstyrelsen uppdragit åt riksgäldssekreteraren J.
Hägglund och byråchefen S. Norrman att verkställa undersökning av
möjligheterna för Amål—Årjängs järnvägs övertagande av eller trafikerande
genom angränsande enskild järnväg, bemyndigade efter mottagande
av järnvägsstyrelsens berörda skrivelse Hägglund och Norrman
att i ovan angivna syfte upptaga förhandlingar med Bergslagernas
järnvägsaktiebolag. Dessa förhandlingar resulterade i ett förslag till avtal
rörande arrende av Åmål—Årjängs järnväg, vilket förslag jämte en
den 1 februari 1933 dagtecknad promemoria av utredningsmännen överlämnades
till fullmäktige.
I den av utredningsmännen avgivna promemorian påvisades, att inkomsten
av järnvägens persontrafik vore obetydlig. Allra svagast vore
persontrafiken å järnvägens övre sträckning, Hallanda—Årjäng, beroende
på, att den här parallellt med järnvägen gående landsvägen, vilken
för övrigt vore under ombyggnad till riksväg, trafikerades av tre
omnibuslinjer. Av promemorian inhämtas ytterligare följande:
Av järnvägens övriga inkomster hade endast de, som inflöte för vagnslastbefordring,
större betydelse oell bland trafikanterna dominerade ett
enda företag, Svaneholms bruk med tillverkning av trävaror och trämassa.
Liksom persontrafiken vore även godstrafiken helt obetydlig å
banans övre del. Det där framförda vagnslastgodset utgjordes till allra
största delen av från skogen hämtade råvaror till Svaneholms bruk jämte
någon jordbrukskalk. — Vid förhandlingarna hade verkställande direktören
i Bergslagernas järnvägsaktiebolag uttalat, att han i likhet med
kungl, järnvägsstyrelsen funne förutsättningar saknas för fortsatt upprätthållande
av fullständig trafik å Åmål—Årjängs järnväg. Bolaget
kunde åtminstone för det dåvarande ej reflektera på ett förvärv av järnvägen
eller på en med skyldighet till upprätthållande av fullständig trafik
förbunden arrendering av densamma. Trafikeringsskyldigbeten måste
begränsas till vagnslasttrafik, varvid dock kunde ifrågakomma att efter
särskild uppgörelse med trafikanter ombesörja även viss befordring av
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
5
annat gods. Då i betraktande av inkomsternas starka nedgång under år
1932 — beträffande vagnslastgodstrafiken från 107,000 kronor år 1931 till endast
cirka 60,000 kronor år 1932 — mest sannolikt vore, att banans trafikering
genom Bergslagernas järnvägar under de närmaste åren skulle
medföra förlust, kunde enligt verkställande direktörens uppfattning i
varje fall för det dåvarande någon arrendeavgift ej ifrågakomma, utan
borde frågan därom upptagas till prövning, när nödig erfarenhet örn resultatet
av trafikeringen vunnits.
Med skrivelse den 2 februari 1933 underställde fullmäktige i riksgäldskontoret
förenämnda arrendeavtal Kungl. Maj:ts godkännande samt anförde
för egen del, bland annat, följande:
Det synnerligen nedslående resultatet av driften å Åmål—Ålsängs
järnväg samt de av järnvägsstyrelsen verkställda beräkningarna rörande
en framtida drift gåve enligt fullmäktiges mening otvetydigt vid handen,
att ekonomiska förutsättningar saknades för driftens upprätthållande
i nuvarande omfattning. En begränsad trafik, omfattande vagnslastgods,
syntes däremot möjlig utan förlust, under förutsättning dock
att den starka nedgången av godstrafiken år 1932 ej komme att bliva bestående
utan förbyttes i en uppgång. Fullmäktige, som ej hade sig
något närmare bekant angående kommunernas och andra intresserades
ställning till frågan örn ekonomiskt stöd i och för bevarande av järnvägen
såsom enskilt företag, hade emellertid svårt att föreställa sig, att
ett eventuellt sådant företag kunde hava några utsikter att bliva bärigt,
utan framstode det tvärtom för fullmäktige såsom ytterst sannolikt, att
detta inom ganska kort tid skulle komma att råka i ekonomiska svårigheter.
För övrigt torde, enligt vad fullmäktige hade anledning antaga,
ett enskilt trafikbolag för att överhuvud taget kunna komma till stånd
och övertaga driften se sig nödsakat att ställa betydande anspråk på
statens medverkan i olika avseenden. De anspråk på statens medverkan,
med vilka nian enligt fullmäktiges mening hade att räkna för att
driften å järnvägen överhuvud taget skulle kunna övertagas av ett nytt
företag, vore så omfattande, att det knappast syntes fullmäktige kunna
ifrågakomma, att tillmötesgå desamma, så mycket mindre som fullmäktige,
såsom redan meddelats, måste ställa sig synnerligen tvivlande på
möjligheten för ett sådant företag att kunna bliva bärigt.
Vid ovan angivna förhållanden funnes det, såvitt fullmäktige kunde
finna, ej någon annan ekonomiskt försvarbar lösning av den föreliggande
frågan än att nedskära driften till att endast omfatta vagnslastgods,
huru beklaglig en sådan åtgärd än vore för de kommuner, som vore berörda
av järnvägen, och för den personal, som vore anställd vid densamma.
Såsom av järnvägsstyrelsens ovan åberopade yttrande framginge,
vore det givetvis naturligast, att driften å Åmål—Ålsängs järnväg omhänderhades
av Bergslagernas järnvägsaktiebolag. Detta företag hade
ock förklarat sig villigt att uppehålla vagnslasttrafik å järnvägen och
att för sådant ändamål arrendera järnvägen i enlighet med ett förslag
till avtal, som utarbetats av riksgäldskontorets utredningsmän i samråd
med Bergslagernas järnvägsaktiebolags ledning. En möjlighet öppnade
sig härigenom att uppehålla en visserligen begränsad trafik å järnvägen
utan att staten behövde vidkännas några nämnvärda utgifter härför och
uteslutet syntes ej vara, att staten i en framtid skulle kunna erhålla
någon ersättning i form av arrendeavgift eller att arrendatorn skulle
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
kunna bliva villig att inköpa järnvägen, i vilket senare fall staten återfinge
åtminstone någon om oek ringa del av det betydande statskapital,
som nedlagts i järnvägen.
Sedan järnvägsstyrelsen i avgivet utlåtande tillstyrkt det av riksgäldsfullmäktige
framlagda avtalsförslaget angående utarrendering av
Amål—Årjängs järnväg till Bergslagernas järnvägsaktiebolag godkändes
avtalet av Kungl. Maj:t den 24 mars 1933. Enligt nämnda avtal är
bolagets skyldighet att trafikera järnvägen begränsad till att befordra
vagnslastgods. Avtalet gäller intill utgången av år 1935 samt därefter
för ett år i sänder och anses förnyat, därest uppsägning icke från någondera
parten gjorts senast den 30 föregående juni.
Över de nu. föreliggande motionerna har utskottet inhämtat yttrande
av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka i skrivelse till utskottet den 25
april 1935 anfört, bland annat, följande:
Fullmäktige, som givetvis saknade möjlighet att mot Bergslagernas järnvägsaktiebolags
önskan ersätta det nuvarande arrendeavtalet med ett
nytt, innebärande trafikeringsskyldighet i större omfattning än den nuvarande,
hade föranstaltat örn utredning i ärendet samt upptagande av
förhandlingar med ledningen för nämnda bolag örn förutsättningarna för
ett nytt arrendeavtal. Utredningsmännen, riksgäldssekreteraren J. Hägglund
och byråchefen S. Norrman, hade efter fullgjort uppdrag till fullmäktige
avlämnat en den 9 innevarande april dagtecknad, utförlig och
av bilagor åtföljd promemoria, vilken funnes bilagd denna skrivelse.1
Promemorian behandlade efter en historik följande spörsmål, nämligen
kravet på upprätthållande av fullständig trafik, förutsättningarna för
upptagande av viss persontrafik å järnvägen, förutsättningarna för återupptagande
av paket-, il- och styckegodstrafik å järnvägen, godstrafikens
ombesörjande å bandelen Hallanda—Årjäng, möjligheten att tillgodose
hamnintressen i Åmål och förpliktelser att vid anställning giva företräde
åt tidigare anställd personal.
Av den sålunda verkställda utredningen, rörande vars detaljer fullmäktige
finge hänvisa till promemorian, franninge, att något avtal med
Bergslagernas järnvägsaktiebolag örn Amål—Årjängs järnvägs trafikering
i enlighet med i motionerna angivna riktlinjer för närvarande icke
syntes kunna träffas under annan förutsättning än att det trafikerande
bolaget tillförsäkrades ersättning för genom driftens utökning uppkommande
förluster, varjämte anspråk ställts på tillhandahållande utan ersättning
av sådan materiel, som fordrades för driftens utvidgning utöver
vad trafikeringsavtalet förpliktade till.
Berörda förluster syntes enligt utredningen få beräknas bliva högst avsevärda,
därest järnvägen skulle trafikeras i full omfattning på sätt i
motionerna yrkades. Bergslagernas järnvägsaktiebolag hade emellertid
gjort gällande, att även en partiell utökning av trafiken, varvid t. ex.
persontrafik skulle i viss begränsad omfattning ombesörjas på billigast
möjliga sätt eller styckegods emottagas för regelbunden befordran eller
regelbunden godstrafik anordnas å järnvägens övre del mellan Hallanda
och Årjäng, där tåg nu endast framfördes vid behov, skulle komma att
Här utesluten.
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
7
föranleda driftförluster, som bolaget ej syntes villigt påtaga sig utan att
beredas ersättning därför.
Principiellt måste fullmäktige intaga den ståndpunkten, att staten ej
borde ikläda sig att bestrida några kostnader för fortsatt uppehållande av
driften å en enskild järnväg, som riksgäldskontoret nödgats att till bevakande
av statens fordran för utlämnade lån förvärva, så vida ej järnvägen
i fråga skulle vara lämpad att omhändertagas av statens järnvägar.
Att så åtminstone under nuvarande förhållanden ej voi;e fallet med Åmål—
Årjängs järnväg framginge klart av vad kungl, järnvägsstyrelsen anfört
i sin ovan åberopade skrivelse till fullmäktige av den 22 november 1932.
Fullmäktige ville i detta sammanhang erinra örn ett uttalande, som
riksdagen gjort i skrivelse den 13 juni 1932, nr 364, i anledning av dels
riksdagens revisorers uttalande angående åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet
mellan järnvägs- och automobiltrafik, dels ock i ämnet
väckta motioner m. m. Riksdagen uttalade i berörda skrivelse bland
annat, att, då kommunikationsmedlen vore avsedda att tjäna samhället
i dess helhet och icke finge anses vara självändamål, borde enligt riksdagens
mening statens kommunikationspolitik syfta till att främja utvecklingen
av sunda och för samhällslivet gagneliga kommunikationsorgan.
I den mån ett kommunikationsmedel på grund av teknikens utveckling
förlorat sin betydelse, så att dess uppgift bättre tillgodosåges genom
ett annat kommunikationsmedel, borde åtgärder icke tillgripas för att på
konstlad väg öka dess livslängd. Därvid borde likväl ej förbises, att i
särskilda fall samhällsintressen eller andra skäl kunde motivera ett stöd
från det allmänna åt kommunikationsföretag, som eljest icke kunde ekonomiskt
bestå. I anslutning därtill uttalade riksdagen, att — lika litet
som hillder borde uppställas för en fri utveckling av biltrafiken, i den
mån den bedreves under sunda ekonomiska förhållanden — lika litet
borde järnvägsföretag, vilka icke längre fyllde en verklig samhällsuppgift
uppehållas genom bistånd från det allmänna eller genom undertryckande
av konkurrerande samfärdsmedel.
Enligt fullmäktiges mening kunde det ifrågasättas, huruvida icke Åmål—•
Årjängs järnväg, vars inkomster ända från början varit otillräckliga, i
stort sett vore att betrakta som ett sådant järnvägsföretag, som nu på
grund av automobiltrafikens utveckling saknade förutsättningar att kunna
fylla de transportuppgifter, för vilkas besörjande järnvägen anlagts. I
alldeles särskild grad syntes så vara fallet med järnvägens övre del mellan
Hallanda och Årjäng, under det att järnvägens nedre del, såvitt av
den förebragta utredningen framginge, alltjämt hade en uppgift att fylla
beträffande särskilt den tyngre godstrafiken.
Även om staten genom att i form av lån eller direkta anslag, sammanlagt
motsvarande omkring tre fjärdedelar av kostnaderna för järnvägens
anläggning, i främsta rummet bidragit till järnvägens tillkomst, kunde det
dock ej förnekas, att även de medel, som för ändamålet tillskjutits av
kommuner och enskilda personer, uppginge till belopp, som i betraktande
av kommunernas relativt fåtaliga befolkning och svaga ekonomi måste
anses betydande. Det vore därför mycket förklarligt att särskilt kommunerna,
vilka för sina tillskott till järnvägsföretaget upptagit lån, som
under lång tid komme att belasta deras budget, hade stort intresse
av att genom ett för trafikanterna förmånligare arrendeavtal få större
nytta av järnvägsföretaget jin nu vore fallet. Såsom redan förut framhållits,
syntes emellertid föga utsikt finnas att för närvarande kunna erhålla
ett sådant nytt arrendeavtal med Bergslagernas järnvägsaktiebo
-
Utskottet.
8 Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
lag, såvida ej bolaget tillförsäkrades ersättning för genom trafikens utökning
uppkommande driftförluster m. m.
Såsom utredningsmännen erinrat, hade emellertid genom fullmäktiges
försorg förberedande förhandlingar upptagits med ledningen för Bergslagernas
järnvägsaktiebolag i ett med förevarande fråga nära sammanhängande
ärende, nämligen frågan örn träffande av nytt avtal örn arrenderande
eller eventuellt inköp av järnvägen Mellerud—Billingsfors—Arvika,
med bibana, vars ägare, Dal-Västra Värmlands järnvägsaktiebolag,
vantades Miva nödsakad att under år 1936 träda i likvidation. Det syntes
fullmäktige kunna föreligga åtminstone någon möjlighet att ernå förbättimg
i trafikeringsvillkoren beträffande Åmål—Årjängs järnväg, om frågan
härom upptoges till behandling i samband med det andra och större
ärendet. I betraktande härav syntes böra tagas under övervägande att
före den 1 juli 1936 uppsäga arrendeavtalet angående Åmål—Åriänes
järnväg.
Därest icke ett för staten såsom långivare åt Dal-Västra Värmlands
jarnvägsaktiebolag godtagbart nytt avtal angående bolagets järnväg
skulle kunna träffas, syntes nian kunna räkna nied den möjligheten att
statens järnvägar komme att övertaga trafikeringen av järnvägen, som
1 .n^1r.^e^en.av Arvika hade anslutning till statens järnvägars nät. Skulle
sa hilva fallet, kunde ock frågan örn trafikering av Åmål—Årjängs järnväggenom
statens järnvägars försorg möjligen komma i ett annat och åtminstone
något bättre läge än för närvarande.
I syfte att närmare taga kännedom örn den genom motionerna väckta frågan
har bankoutskottet avlagt besök i Åmål, företagit en resa å järnvägen
Åmål—Årjäng samt haft överläggningar med representanter för ortsintressena.
Till utskottet hava även inkommit framställningar från olika lokala
myndigheter och sammanslutningar. Sålunda hava stadsfullmäktige i Åmål
och kommunalfullmäktige i Silleruds kommun var för sig hemställt örn
bifall till motionärernas yrkanden. Liknande framställningar hava inkommit
från vid järnvägsbolaget förut anställd personal, som blivit arbetslös
genom trafikens omläggning. Svaneholms aktiebolag har vidare
anfört, att en stor olägenhet med nuvarande förhållanden vore, att järnvägen
ej vore med i den allmänna samtrafiken, varför en stor del av bolagets
gods, som måste omexpedieras i Åmål, bleve betydligt fördyrat.
Bolaget hemställde därför, att järnvägen åter måtte införlivas med den
allmänna samtrafiken. Vissa omnibustrafikutövare i banans omnejd hava
ater framhållit, att efter denna järnvägsled funnes gott örn vägar, å
vilka numera bedreves busstrafik, som fullt tillfredsställande ombesörjde
såväl person- som styckegodsbefordran, varför några bärande skäl
icke förefunnes för utökning av trafiken å järnvägen Åmål—Årjäng.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, blev järnvägen Åmål—Årjäng
icke färdig att tagas i bruk förrän i slutet av år 1928 och den trafikerades
i full utsträckning under en tid av allenast omkring fyra år. Järnvägen
kom under en stor del av sin tillvaro såsom självständigt företag att
drivas under en period, da lågkonjunktur var rådande, vilket givetvis
9
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
vur agnat att ogynnsamt påverka driftsresultatet. På grund av omständigheter,
som i det föregående berörts, blevo järnvägens anläggningskostnader
mycket höga och järnvägsföretagets rörelse kom på grund härav
att belastas med ränteutgifter för en betydande skuldbörda. I nu angivna
förhållanden har man att söka den väsentliga orsaken till att företaget
sa snart mäste träda i konkurs. Ur trafikområdets synpunkt måste
det icke minst med hänsyn till de betydande kapitalinsatser i järnvägen,
sorn verkställts av kommuner och enskilda, vara att beklaga, att järn''
ågen i samband med utarrendering år 1933 till Bergslagernas järnvägsaktiebolag
blev nedrustad till att ombesörja endast vagnslastgodstrafik.
Den nedskärning av trafiken, som sålunda genomfördes, var föranledd
av en önskan att förhindra, att staten tillskyndades ytterligare förluster
å järnvägen. Då lösningen av ifrågavarande trafikspörsmål uteslutande
skedde med hänsyn till rent ekonomiska synpunkter, kunde det därvid
icke undvikas, att vissa samhällsintressen måste skjutas åt sidan. Av
motionärerna och ortsbefolkningen har vitsordats, att trafikens nedskärning
medfört avsevärda olägenheter för den bygd, järnvägen genomlöper.
Frånsett att persontrafiken å den jämförelsevis långa sträckan måst tillgodoses
genom omnibussar, har järnvägen till följd av den inskränkta
trafikeringen, särskilt i fråga örn dess övre del, blivit av ganska ringa betydelse
även för godstransporter. Då det trafikerande bolaget är skyldigt
att ombesörja allenast vagnslasttrafik, är det uppenbart, att endast sådana
företagare, som hava att avsända eller mottaga större godsmängder,
kunna begagna sig av järnvägen. Det har vidare anmärkts, att
bolagets organisation av godstrafiken är mindre tillfredsställande, då ombud
saknas på orten för förmedlande av vagnsbeställningar o. dyl. Viss
fördyring av transporterna förorsakas dessutom därav att järnvägen icke
är ansluten till den allmänna samtrafiken. Järnvägstrafikens inskränkning
och ovissheten örn dess fortsatta uppehållande i framtiden har härjämte
otvivelaktigt medfört, att den ökade ekonomiska livaktighet inom
järnvägens trafikområde, varmed man med järnvägens tillkomst bort
kunna räkna, i stort sett uteblivit. I detta avseende må framhållas, att
järnvägen är dragen genom en skogrik trakt, varest industrier av olika
slag torde hava förutsättning att uppväxa.
Erfarenheten under den tid, trafiken å järnvägen pågått i begränsad
omfattning, är enligt utskottets mening av den art, att en ökning av
trafikmöjligheterna å järnvägen ter sig såsom önskvärd. I och för sig
måste ett bättre utnyttjande av järnvägsanläggningen, som synes vara
i gott stånd, för tillgodoseendet av trafikbehovet i viss mån framstå såsom
ett samhällsintresse. Utskottet saknar emellertid fasta hållpunkter
för ett bedömande av frågan huruvida järnvägen, därest densamma komme
att trafikeras i ökad utsträckning, skulle inom rimlig tid kunna bliva
ett ekonomisk bärigt företag. Enligt utskottets mening torde det dock
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 8 sami. Nr 79.
2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
icke vara uteslutet, att en för ortsinressena tillfredsställande lösning av
ifrågavarande trafikspörsmål skulle kunna ernås. I avseende å möjligheterna
härutinnan Ilar utskottet ansett sig kunna taga fasta på vad fullmäktige
i riksgäldskontoret i sitt ovan återgivna yttrande anfört i fråga
örn föl-utsättningarna för ett införlivande av järnvägen med någon större
trafikenhet.
I detta yttrande hava fullmäktige — efter att hava meddelat, att något
avtal med Bergslagernas järnvägsaktieholag örn Åmål—Årjängs järnvägs
trafikering i enlighet med i motionerna angivna riktlinjer för närvarande
icke torde kunna träffas annat än under förutsättning av garanti
för driftsförlust och ersättning för materialanskaffning framhållit,
att Dal—Västra Värmlands järnvägsaktiebolag, som häftar i en
betydande skuld till riksgäldskontoret, synes bliva nödsakat att under
år 1936 träda i likvidation. Med anledning härav hava fullmäktige ledan
inlett förhandlingar med Bergslagernas järnvägsaktieholag, som av DalVästra
Värmlands järnvägsaktieholag arrenderar järnvägen Mellerud
Billingsfors—Arvika med bibana, örn träffande av nytt avtal örn arrendering
eller eventuellt inköp av nämnda järnväg, till vilken Åmål Årjängs
järnväg har anslutning. Skulle härvid skäligt avtal icke kunna
uppnås, torde man, framhålla fullmäktige, kunna räkna med den möjligheten,
att statens järnvägar komma att övertaga trafikeringen av Dal
Västra Värmlands järnväg, vilken i närheten av Arvika har anslutning
till statens järnvägars nät. I håda dessa fall synes det vara otvivelaktigt,
att frågan örn driften å banan Åmål—Årjäng kommer i ett annat och
bättre läge än för närvarande är fallet. Det torde böra ankomma på fullmäktige
att verkställa erforderlig utredning angående förutsättningarna
för ernående i nämnda sammanhang av förbättrade villkor med avseende
å trafikeringen av Åmål—Årjängs järnväg. Med hänsyn härtill synes
skäl föreligga att före den 1 juli 1936 uppsäga avtalet rörande arrendering
av Åmål—Årjängs järnväg. I samband med de undersökningar, som
fullmäktige sålunda torde böra verkställa, synes även böra övervägas, i
vad mån trafiken lämpligen bör ledas över Åmåls djuphamn. Utskottet
får alltså för sin del föreslå, att riksdagen uppdrager åt fullmäktige i
riksgäldskontoret att verkställa utredning av frågan örn möjligheterna
att ernå ökad trafikering av järnvägen Åmål—Årjäng antingen i samband
med träffande av avtal örn försäljning eller fortsatt utarrendering till
Bergslagernas järnvägsaktiebolag av järnvägen Mellerud—Billingsfors
—Arvika med bibana eller ock genom att statens järnvägar övertager trafikeringen
av nämnda två järnvägar. I den mån utredningen därtill föranleder.
böra fullmäktige ingå till Kungl. Majit med förslag till åtgärder,
som erfordras för frågans avgörande av riksdagen.
Utskottet hemställer alltså,
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
11
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
I: 250 och II: 160, må uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att verkställa utredning av frågan örn
trafikeringen av Åmål—Årjängs järnväg enligt de
riktlinjer, utskottet kär ovan angivit.
Stockholm den 3 juni 1935.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammare n: herrar Åkerberg, Lindgren*, Ernfors*, Ehrnberg, Berling, Nilsson
i Mölndal, Bodin och Bjurström;
från andra kammaren: herrar Leffler, Bäcklund*, Lovén, K. A. Westman, Paulsen,
Johansson i Sollefteå*, Svedman och Hilding.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.