Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6

1935-05-16 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1935:6, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1935 kl. 12 m.

Första kammarens andr a tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i

anledning av väckt motion angående fribrevsrätt för rikets

sjömanshus.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad

motion, nr 221, har herr Nordborg m, fl. hemställt, att riksdagen måtte

hos Kungl. Maj :t anhålla, att rikets sjömanshus tillerkändes fribrevsrätt för

all sin tjänstepost.

Till stöd för sitt yrkande anföra motionärerna i huvudsak följande.

Sjömanshusens tjänstebrevsrätt vore reglerad dels genom kungl, brev till Motionen.

generalpoststyrelsen den 28 januari 1887, varigenom direktionerna för rikets

sjömanshus medgivits »att för postförsändelser i sådana tjänsteärenden, vilka

det på grund av värnpliktslagen den 5 juni 1885, nådiga förordningen

den 6 december 1886 angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga

m. m. jämte andra i samma ämne meddelade nådiga föreskrifter ålåge direktionerna

att handlägga, begagna tjänstefrimärken och tjänstebrevkort», dels

ock genom kungl, brev till styrelsen den 4 april 1902, enligt vilket ombudsmännen

vid sjömanshusen medgivits dylik förmån beträffande försändelser i

tjänsteärenden rörande värnpliktigas inskrivning och redovisning m. m.

Redan vid flyktigt betraktande måste dessa bestämmelser framstå som föråldrade

och i behov av revision. I samband med en allmännare prövning av

tjänstebrevsrätten uttalade sig också 1932 års riksdag för ett övervägande

huruvida ej utsträckning av sjömanshusens tjänstebrevsrätt till all deras

tjänstepost kunde »vara av praktiska skäl påkallad». I trots av detta riksdagsuttalande

hade någon undersökning av frågans praktiska och ekonomiska sida

aldrig verkställts. Detta åsidosättande av riksdagens uttalade önskan vöre

desto mera att beklaga som den nuvarande fribrevsbegränsn ingen till värnpliktsärenden

i verkligheten vore så gott som omöjlig att upprätthålla. Oavsett

värnpliktsärendena vore hela mönstringsärendet som sådant en offentlig

statlig funktion, för vilken tjänstebrevsrätt borde vara självklar. Sådana uppgifter

som kontroll å befälets behörighet, bemanningsföreskrifternas iakttagande

ej blott beträffande besättningens kvantitativa och kvalitativa sammansättning

utan även beträffande gällande bestämmelser örn syn och hörsel,

vaccination m. m. måste betraktas som statlig verksamhet. Detsamma gällde

sjömanshusombudsmännens i sjömanslagen föreskrivna omfattande verksamhet

som en första instans vid avräkningstvister, i fråga om disciplinär bestraffning

o. s. v. Som belägg för riktigheten av denna uppfattning om inönstringsväsendets

karaktär av statlig funktion kunde också åberopas att i det

största sjöfartslandet, England, hela den motsvarande organisationen vore

slutlig med direkt av staten avlönade tjänstemän. Den nuvarande fribrevsbegränsningens

borttagande vore i själva verket mera en ordningsfråga än

llihani/ till riksdagens protokoll 1985. 12 sami. ?. avd. Nr 0. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

Yttratiden.

Utskottet.

en ekonomisk fråga. Enligt verkställd officiell uppskattning representerade

sjömanshusens nuvarande fribrevsrätt en summa av 7.000—8.000 kronor per år.

En fribrevsrättens utvidgning till all tjänstepost torde ej komma att innebära

en fördyring, som någonstädes kunde väcka berättigade betänkligheter.

I anledning av motionen har utskottet efter i vederbörlig ordning gjord hemställan

erhållit yttranden i ärendet från kommerskollegium, generalpoststyrelsen

och statskontoret, av vilka de båda förstnämnda såsom bilagor fogats

vid utskottets utlåtande. Statskontoret har för sin del endast uttalat sin

anslutning till vad generalpoststyrelsen härvidlag anfört.

Såsom i motionen erinras är tjänstebrevsrätten för sjömanshusen och dessas

ombudsmän reglerad genom kungl, brev av den 28 januari 1887 och den 4 april

1902. Frågan örn en utsträckning av den genom nämnda kungl, brev medgivna

tjänstebrevsrätten har även sedermera varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

I detta avseende må nämnas, att Kungl. Majit den 21 oktober 1932

fann en av kommerskollegium den 29 december 1925 gjord framställning, att

sjömanshusen måtte tillerkännas tjänstebrevsrätt i alla tjänsteärenden, icke

föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Dessförinnan hade samma fråga ägnats uppmärksamhet jämväl av riksdagen.

I anledning av en vid 1932 års riksdag väckt motion, II: 155, uttalade

sålunda riksdagen i skrivelse, nr 6 A, till Kungl. Majit, att i samband med

fortsatt revision av tjänstebrevsrätten borde övervägas, huruvida ej en utsträckning

av sjömanshusens tjänstebrevsrätt till alla därifrån avgående

tyansfeförsändelser kunde vara av praktiska skäl påkallad. Genom sitt beslut

av den 21 oktober 1932 torde Kungl. Majit böra anses hava ställt sig avvisande

även gentemot riksdagens nyssnämnda framställning i ämnet.

Generalpoststyrelsen har nu i sitt över motionen vid innevarande års

riksdag avgivna yttrande, till vilket även statskontoret anslutit sig, av principiella

skäl och under åberopande av vad tidigare förekommit i frågan avstyrkt

motionen. Vad generalpoststyrelsen härvid anfört finner emellertid

utskottet för sin del icke tillräckligt bärande, då fråga gäller det här föreliggande

spörsmålet. Från den av styrelsen angivna principen att tjänstebrevsrätt

bör åtnjutas endast av anstalter och institutioner, som avse allmänna

ändamål av den betydelse, att de böra helt tillgodoses genom statsverkets försorg,

hava såsom styrelsen själv framhåller avsteg gjorts i stor utsträckning,

då fråga gäller statliga uppgifter, som handhavas av organ, vilka icke helt bekostas

av staten. Exempel kunna även andragas på organ, vilkas verksamhet

icke till någon del bekostas av statsverket men som det oaktat åtnjuta tjänstebrevsrätt.

Det må erinras örn att pensionsnämndernas ordförande, vilka ju

representera rent kommunala organ, åtnjuta dylik rätt.

Då den föreliggande motionen endast berör frågan örn sjömanshusens

tjänstebrevsrätt, torde utskottet emellertid icke ha anledning att närmare

ingå på principerna över huvud taget beträffande dylik rätt. Vad sjömanshusen

— och deras ombudsmän, vilkas tjänstebrevsrätt givetvis icke är att bedömas

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens and r a tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 3

annorlunda än sjömanshusens egen i detta utlåtande berörda rätt — angår

åtnjuta de för närvarande tjänstebrevsrätt endast i ärenden som

angå inskrivning och redovisning av värnpliktiga. Såvitt utskottet kunnat

finna äro emellertid sjömanshusens uppgifter jämväl i övrigt i

stor utsträckning av sådan karaktär, att de tillgodose statliga ändamål. Uet

må blott erinras örn den befattning som sjömanshusen hava med folkbokföringsfrågor

och med ärenden rörande indrivning av utskylder m. m. Sjömanshusens

i viss mån statliga karaktär bestyrkes även av det förhållandet, att

deras verksamhet helt regleras av föreskrifter utfärdade av statsmakterna,

och av att de äro underkastade en sträng statlig tillsyn av kommerskollegium.

Sådana som förhållandena nu äro, är det vidare mången gång svårt för att ej

säga omöjligt att utan tidsödande undersökningar avgöra, huruvida i det speciella

fallet tjänstebrevsrätt föreligger eller icke. Utskottet tillåter sig härutinnan

hänvisa till kommerskollegii bifogade yttrande.

Utskottet har vid sin prövning av den föreliggande frågan funnit sig i allt

väsentligt kunna ansluta sig till vad kommerskollegium anfört, vilket även

väl överensstämmer med den ståndpunkt i frågan, som intogs av 1932 års

riksdag. Vid frågans bedömande måste emellertid hänsyn givetvis tagas till de

allmänna principerna angående tjänstebrevsrätt. Då det icke tillkommer utskottet

att taga ställning till frågan örn dessa principer, har utskottet med

hänsyn till de konsekvenser, som ett bifall helt till motionen eventuellt skulle

medföra, funnit sig böra inskränka sig till att föreslå en framställning till

Kungl. Maj :t örn revision av gällande bestämmelser angående sjömanshusens

tjänstebrevsrätt.

På grund av det anförda och under åberopande i huvudsak av kommerskollegii

yttrande i ärendet får utskottet alltså hemställa,

att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. m:t anhålla, det Kungl. Maj :t

ville vidtaga åtgärd för åstadkommande av en revidering av

gällande bestämmelser angående tjänstebrevsrätt för sjömanshusen

i riket.

Stockholm den 16 maj 1935.

På utskottets vägnar:

EDWIN BERLING.

Närvarande: herrar Berling, Hansson, Sandström, Heuman, Andersson, Verner, och

Karlsson i Gillberga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första kammarens and r a tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

Till

Riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2.

I skrivelse den 31 nästlidna januari till herr Statsrådet Levinson Ilar Riksdagens

första kammares tillfälliga utskott nr 2 anhållit örn hl. a. generalpoststyrelsens

yttrande över en inom första kammaren väckt motion angående

utvidgad tjänstebrevsrätt för sjömanshusen. Sedan Kungl. Majit anbefallt

generalpoststyrelsen att till Eder inkomma med det sålunda begärda yttrandet,

får generalpoststyrelsen härigenom i ämnet anföra följande.

I sin skrivelse den 16 mars 1932, nr 6 a, i anledning av vissa av Kungl.

Maj :t i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande utgifterna för

budgetåret 1932/1933 under riksstatens sjätte huvudtitel, gjorde riksdagen

under punkt 44 (postavgifter för tjänstebrev och dylika försändelser) vissa

uttalanden beträffande tjänstebrevsrätten. Vad särskilt angår sjömanshusens

tjänstebrevsrätt, innehåller skrivelsen följande:

»I samband med den fortsatta revisionen av tjänstebrevsrätten, vilken jämväl

avser prövningen av ett antal på senare tid inkomna framställningar örn

tjänstebrevsrätt för riksantikvarien, marinöverläkaren m. fl., torde också —

i anslutning till en i ämnet väckt motion — få övervägas, huruvida ej en utsträckning

av sjömanshusens tjänstebrevsrätt till alla därifrån avgående

t)tinsteförsäridelser kan vara av praktiska skäl påkallad.»

Med anledning av vad riksdagen i nämnda skrivelse i skilda hänseenden uttalat

angående tjänstebrevsrätten anbefallde Kungl. Maj :t, genom kommunikationsdepartementets

ämbetsskrivelse den 8 april 1932, statskontoret och

generalpoststyrelsen att till Kungl. Maj :t inkomma med yttrande och förslag

i ämnet.

I den skrivelse, som de båda ämbetsverken på grund därav avgåvo till Kungl.

Majit den 23 maj 1932, framhålles till en början, att tjänstebrevsrätt principiellt

anses böra åtnjutas av allenast rent statliga myndigheter. Beträffande

den ifrågasatta utsträckningen av sjömanshusens tjänstebrevsrätt anföres

därefter följande:

»I flera fall hava kommunala eller privata institutioner eller funktionärer

erhållit tjänstebrevsrätt för vissa dem åliggande rent statliga uppdrag. Så

har genom kungl, brev den 28 januari 1887 direktionerna för rikets sjömanshus

och genom kungl, brev den 4 april 1902 ombudsmännen vid sjömanshusen

tillerkänts tjänstebrevsrätt för försändelser i ärenden rörande värnpliktigas

inskrivning och redovisning m. m. Så är vidare fallet med bland andra uppbördsinspektören

i Göteborg för postförsändelser i ärenden, som angå indrivning

av kronoutskylder och pensionsavgifter, vissa enskilda bankinrättningar

för försändelser angående tillhandahållande av krigsavlöningsmedel, läkare

för försändelser i ärenden rörande kostnadsfri undersökning och behandling

av könssjuka, södra barnbördshuset i Stockholm och Johan Gustaf ''Westmans

barnbördshus i Linköping för från inrättningarna avgående postförsändelser

i ärenden rörande barnbördshusens i fråga personal åliggande anmälningar

enligt förordningen angående kyrkoböckers förande, utmätningsman i

ärenden, med vilka han på grund av lagen örn införsel i avlöning, pension eller

livränta den 14 juni 1917 har att taga befattning, läkare, förordnade av Konungens

Befallningshavande för besiktning av minderåriga arbetare jämlikt

lagen örn arbetarskydd den 29 januari 1912, Stockholms stads mantalskontor

för försändelser i inskrivnings- och folkbokföringsärenden, stads-, distrikts
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens a neli''a tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 5

och andra veterinärer för försändelser, som föranledas av någon dem på grund

av allmän författning eller särskild föreskrift åliggande skyldighet samt stämpelförsäljare

vid anlitande av postgirorörelsen i nämnda befattning. Alla

dessa institutioner och funktionärer, sålunda även sjömanshusen, hade principiellt

bort upptagas bland dem, som enligt de fastställda riktlinjerna bort

fråntagas tjänstebrevsrätt. Då emellertid ifrågavarande institutioner med

flera erhållit tjänstebrevsrätt allenast vid fullgörandet av visst eller vissa

dem åliggande rent statliga uppdrag, hava desamma ansetts böra bibehållas

vid denna rätt, särskilt som beträffande vissa av dem portofrågan icke lämpligen

torde kunna lösas på annat sätt. Den omständigheten, att en icke statlig

institution ålägges fullgöra ett statligt uppdrag, kan icke i och för sig

berättiga institutionen till tjänstebrevsrätt vid fullgörandet av sådant uppdrag,

och det förhållandet, att vissa institutioner likväl tillerkänts sådan rätt i viss

omfattning, synes icke heller kunna berättiga sådan institution att jämväl vid

fullgörande av annat statligt uppdrag äga åtnjuta tjänstebrevsrätt. Samma

skäl, som tala för att sjömanshusen tillerkännas oinskränkt tjänstebrevsrätt,

kunna helt säkert med lika berättigande anföras för att jämväl övriga ifrågavarande

institutioners nied flera tjänstebrevsrätt utvidgas. Visserligen är det

överhuvud taget icke lämpligt, att en institution eller person tillerkännes tjänstebrevsrätt

i någon viss egenskap eller för visst uppdrag. Men då nu och i jämförelsevis

stor omfattning så skett, synes icke på ett sådant medgivande kunna

grundas skäl för tjänstebrevsrätt i oinskränkt omfattning. Ämbetsverken finna

sig därför icke kunna tillstyrka bifall till vad i motionen föreslagits.»

Vad särskilt angår det i yttrandet gjorda principuttalandet angående tjänstebrevsrättens

begränsning till endast rent statliga myndigheter, vill generalpoststyrelsen

framhålla, att denna princip måste anses vara redan tidigare

hävdad. I ett den 24 april 1923 avgivet yttrande rörande revision av bestämmelserna

örn tjänstebrevsrätt har statskontoret salunda anfört, att sadan rätt tolde

böra åtnjutas av - förutom ämbetsverk och myndigheter, som äro organ för

statsförvaltningen — endast anstalter och institutioner, som avse allmänna

ändamål av den betydelse, att de böra helt tillgodoses genom statsverkets försorg.

Anstalter och institutioner, som avse allmänna ändamål, vilka befunnits

böra ombesörjas av kommuner eller av stiftelser eller enskilda sammanslutningar

och föreningar, syntes däremot — även örn statsbidrag för ändamålet i

större eller mindre omfattning utgår — i allmänhet icke böra åtnjuta tjänstebrevsrätt.

Genom beslut den 12 oktober 1923 anbefallde Kungl. Majit därefter

statskontoret och generalpoststyrelsen att gemensamt verkställa utredning

bl. a. i fråga örn begränsning i huvudsaklig överensstämmelse med av statskontoret

i dess ovannämnda yttrande angivna riktlinjer av antalet tjänstebrevsberättigade.

De sålunda fastslagna riktlinjerna hava sedermera städse iakttagits i de

utredningar och yttranden rörande frågor örn tjänstebrevsrätt, som av generalpoststyrelsen

vid olika tillfällen ingivits till Kungl. Majit. Styrelsen tillåter

si,r i detta sammanhang erinra örn att även 1932 års riksdag vid behandlingen

av''frågan örn tjänstebrevsrätten i stort sett uttalat sig för de angivna principerna

i fråga örn beviljande av tjänstebrevsrätt.

Styrelsen anser sig vidare böra nämna, att kommerskollegium den 29 december

1925 luis Kungl. Majit hemställde, att sjömanshusen måtte tillerkännas

tjänstebrevsrätt i alla tjänsteärenden. I sitt den 19 januari 1926 avgivna

utlåtande i ärendet avstyrkte generalpoststyrelsen på här ovan berörda principiella

grunder bifall till framställningen, under framhållande av att sjö
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

manshusen icke uteslutande fullgöra statliga uppgifter. Den 21 oktober 1932

—- sålunda efter såväl de av 1932 års riksdag gjorda uttalandena rörande

tjänstebrevsrätten som statskontorets och generalpoststyrelsens gemensamma

yttrande till Kungl. Maj :t med anledning av dessa uttalanden — fann Kungl.

Maj:t slutligen framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Efter statskontorets och generalpoststyrelsens gemensamma yttrande den

23 maj 1932 hava, såvitt styrelsen har sig bekant, inga nya omständigheter

tillkommit, som kunde föranleda en ändring av den ståndpunkt, ämbetsverken

intagit i frågan örn sjömanshusens tjänstebrevsrätt. Icke heller synas

i den nu föreliggande motionen angivas några förhållanden, som kunna motivera

en sådan ändrad uppfattning för styrelsens vidkommande.

Styrelsen får sålunda i fråga om det i motionen framställda yrkandet örn

utvidgad tjänstebrevsrätt för sjömanshusen hänvisa till vad i här återgivna

delar av ämbetsverkens ovanberörda yttrande redan anförts.

Stockholm den 15 februari 1935.

KUNGL. GENERALPOSTSTYRELSEN.

GUNNAR LAGER.

A. Landström..

Till

Riksdagens Första Kammares tillfälliga utskott nr 2.

Genom remiss den 8 februari 1935 har Kommerskollegium av Kungl. Maj:t

anbefallts att avgiva och direkt till utskottet inkomma med yttrande över en

av herr O. A. Nordborg m. fl. väckt motion, nr 221, örn fribrevsrätt för sjömanshusen.

Rörande frågan örn utvidgad tjänstebrevsrätt för sjömanshusen avlät Kollegium

den 29 december 1925 en skrivelse till Kungl. Maj :t, därvid Kollegium

— under åberopande av 1917 års sjömanshuskommitterades utredning angående

omfattningen av de statliga bestyren vid sjömanshusen — framhållit,

hurusom då sjömanshusen på senare tid övergått till att kunna betraktas såsom

institutioner med i allt väsentligt statliga funktioner, Kollegium funne

det fullt påkallat, att desamma tillerkändes rätt att begagna sig av tjänstepost

för alla försändelser i tjänsteärenden, i anslutning vartill Kollegium

hemställde örn medgivande, att postavgiften för försändelser, som i tjänsteärenden

avlämnades till postbefordran från sjömanshusen, skulle gäldas av

allmänna medel jämlikt Kungl, förordningen den 5 mars 1920 angående utgörandet

av postavgifter för tjänsteförsändelser. Avskrift av Kollega ifrågavarande

skrivelse överlämnas.

I ärendet avgåvos yttranden av Generalpoststyrelsen, Statskontoret och

Statens organisationsnämnd. Generalpoststyrelsen förmälde sig, då av Kollega

framställning framginge, att sjömanshusen icke uteslutande fullgjorde statliga

uppgifter, icke kunna tillstyrka bifall till framställningen. Statskontoret

fann i sig likhet med Generalpoststyrelsen och på av Styrelsen anförda skäl

böra avstyrka framställningen. Tillika ville Statskontoret framhålla, att enligt

vad Kommerskollegium i ärendet upplyst, sjömanshusen dåmera erhölle

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 7

ersättning av statsmedel för så stor del av sina årliga omkostnader, som kunde

anses motsvara de statliga bestyr, sjömanshusen hade att utföra. Ytterligare

ersättning för detta arbete i form av tjänstebrevsrätt kunde Statskontoret

icke finna erforderlig.

Frågan om sjömanshusens tjänstebrevsrätt har tillika varit föremål för behandling

av riksdagen år 1932. I motion nr 155 inom andra kammaren, i anslutning

till proposition av Kungl. Majit örn höjning med visst belopp av det

ordinarie förslagsanslaget till postavgifter för tjänstebrev och dylika försändelser,

hade hemställts, att riksdagen måtte uttala sig för, att sjömanshusen

tillerkändes allmän tjänstebrevsrätt samt att alltså nuvarande begränsning

av deras tjänstebrevsrätt till allenast värnpliktsärenden skulle bortfalla. I

sin skrivelse nr 6 A uttalade riksdagen, hurusom i samband med en av riksdagen

förutsatt fortsatt revision av tjänstebrevsrätten, vilken jämväl avsåge

prövning av ett antal på senare tid inkomna framställningar om tjänstebrevsrätt

för vissa vederbörande, också borde — i anslutning till den nyssnämnda

motionen -— få övervägas, huruvida ej en utsträckning avsjömanshusens tjänstebrevsrätt

till alla därifrån avgående f/änsfeförsändelser kunde vara av praktiska

skäl påkallad.

Kungl. Majit anmodade genom beslut den 8 april 1932 Statskontoret och

Generalpoststyrelsen att med anledning av vad riksdagen i sin skrivelse uttalat

beträffande tjänstebrevsrätten avgiva utlåtande. I ett i anledning härav

avgivet gemensamt utlåtande den 23 maj 1932 framhöllo ämbetsverken till en

början, att tjänstebrevsrätt principiellt ansåges böra åtnjutas av allenast rent

statliga myndigheter. Beträffande den ifrågasatta utsträckningen av sjömanshusens

tjänstebrevsrätt anfördes därefter följande.

1 flera fall hade kommunala eller privata institutioner eller funktionärer

erhållit tjänstebrevsrätt för vissa dem åliggande rent statliga uppdrag. Så

hade genom Kungl, brev den 28 januari 1887 direktionerna för rikets sjömanshus

och genom Kungl, brev den 4 april 1902 ombudsmännen vid sjömanshusen

tillerkänts tjänstebrevsrätt för försändelser i ärenden rörande värnpliktigas

inskrivning och redovisning m. m. I direkt anslutning härtill fortsatte ämbetsverken

: . , ...

»Så är vidare fallet med bland andra uppbördsinspektoren x Goteborg tor

postförsändelser i ärenden, som angå indrivning av kronoutskylder och pensionsavgifter,

vissa enskilda bankinrättningar för försändelser angående tillhandahållande

av krigsavlöningsmedel, läkare för försändelser i ärenden rörande

kostnadsfri undersökning och behandling av könssjuka, södra barnbördshuset

i Stockholm och Johan Gustaf Westmans barnbördshus i Linköpin"-

för från inrättningarna avgående postförsändelser i ärenden rörande

barnbördshusens i fråga "personal åliggande anmälningar enligt förordningen

angående kyrkoböckers förande, utmätningsman i ärenden, med vilka lian på

grund av lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta den 14 juni 1917

har att taga befattning, läkare, förordnade av Konungens Befallningshavande

för besiktning av minderåriga arbetare jämlikt lagen örn arbetarskydd den 29

januari 1912, Stockholms stads mantalskontor för försändelser i inskrivningsoch

folkbokföringsärenden, stads-, distrikts- och andra veterinärer för försändelser,

som föranledas av någon dem på grund av allmän författning eller särskild

föreskrift åliggande skyldighet samt stämpelförsäljare vid anlitande av

postgirorörelsen i nämnda befattning».

Ämbetsverken lämnade därefter följande sammanfattning. Alla dessa institutioner

och funktionärer, sålunda även sjömanshusen, hade principiellt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första kammarens a n d r a tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

bort upptagas bland dem, som enligt de fastställda riktlinjerna bort fråntagas

tjänstebrevsrätt. I)å emellertid ifrågavarande institutioner med flera erhållit

tjänstebrevsrätt allenast vid fullgörandet av visst eller vissa dem åliggande

rent statliga uppdrag, hade desamma ansetts böra bibehållas vid denna rätt,

särskilt som beträffande vissa av dem portofrågan icke lämpligen syntes kunna

lösas på annat sätt. Den omständigheten, att en icke statlig institution ålades

fullgöra ett statligt uppdrag, kunde icke i och för sig berättiga institutionen

till tjänstebrevsrätt vid fullgörandet av sådant uppdrag, och det förhållandet,

att vissa institutioner likväl tillerkänts sådan rätt i viss omfattning,

syntes icke heller kunna berättiga sådan institution att jämväl vid fullgörande

av annat statligt uppdrag äga åtnjuta tjänstebrevsrätt. Samma skäl, som

talade för att sjömanshusen tillerkändes oinskränkt tjänstebrevsrätt, kunde

helt säkert med lika berättigande anföras för att jämväl övriga ifrågavarande

institutioners med flera tjänstebrevsrätt utvidgades. Visserligen vore det överhuvud

taget icke lämpligt, att en institution eller person tillerkändes tjänstebrevsrätt

i någon viss egenskap eller för visst uppdrag. Men då för det dåvarande

och i jämförelsevis stor omfattning så skett, syntes icke på ett sådant

medgivande kunna grundas skäl för tjänstebrevsrätt i oinskränkt omfattning.

Ämbetsverken funne sig därför icke kunna tillstyrka bifall till vad i motionen

föreslagits.

Genom beslut den 21 oktober 1982 faun Kungl. Maj :t ovannämnda, av Kollegium

gjorda framställning icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd, och

ilar frågan om sjömanshusens tjänstebrevsrätt därefter, så vitt Kollegium har

sig bekant, icke ytterligare varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

I sitt nu till utskottet avgivna yttrande anför Generalpoststyrelsen efter

en redogörelse för sitt tidigare avgivna yttrande i ämnet, bland annat, följande:
»Vad

särskilt angår det i yttrandet gjorda principuttalandet angående tjänstebrevsrättens

begränsning till endast rent statliga myndigheter, vill generalpoststyrelsen

framhålla, att denna princip måste anses vara redan tidigare

hävdad. I ett den 24 april 1928 avgivet yttrande rörande revision av bestämmelserna

örn tjänstebrevsrätt har statskontoret sålunda anfört, att sådan rätt

torde böra åtnjutas av — förutom ämbetsverk och myndigheter, som äro organ

för statsförvaltningen — endast anstalter och institutioner, som avse allmänna

ändamål av den betydelse, att de böra helt tillgodoses genom statsverkets

försorg. Anstalter och institutioner, som avse allmänna ändamål, vilka befunnits

böra ombesörjas av kommuner eller av stiftelser eller enskilda sammanslutningar

och föreningar, syntes däremot — även om statsbidrag för

ändamålet i större eller mindre omfattning utgår — i allmänhet icke böra åtnjuta

tjänstebrevsrätt. Genom beslut den 12 oktober 1923 anbefallde Kungl.

Majit därefter statskontoret och generalpoststyrelsen att gemensamt verkställa

utredning bl. a. i fråga om begränsning i huvudsaklig överensstämmelse

med av statskontoret i dess ovannämnda yttrande angivna riktlinjer av antalet

tjänstebrevsberättigade.

De sålunda fastslagna riktlinjerna hava sedermera städse iakttagits i de

utredningar och yttranden rörande frågor örn tjänstebrevsrätt, som av generalpoststyrelsen

vid olika tillfällen ingivits till Kungl. Majit. Styrelsen tilllåter

sig i detta sammanhang erinra om att även 1932 års riksdag vid behandlingen

av frågan örn tjänstebrevsrätten i stort sett uttalat sig för de angivna

principerna i fråga örn beviljande av tjänstebrevsrätt».

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 9

Det synes Kollegium som örn de i förevarande fråga tidigare hörda ämbetsverken

— Statskontoret och Generalpoststyrelsen — utgått från förutsättningar,

vilka böra ytterligare belysas.

Till en början må framhållas, hurusom Statskontorets i det föregående återgivna

uttalanden angående innebörden av Kollegii skrivelse i ämnet till Kungl.

Maj :t den 29 december 1925 grundar sig på en missuppfattning. Även örn det

årliga statsbidraget till sjömanshusen vid tiden för Kollegii skrivelse utgick

med ett belopp av 162.000 kronor —- under senare år har bidragit, av enbart

statsfinansiella skäl, sänkts till 146.000 kronor — kan detta belopp enligt

Kollegii i åtskilliga tidigare sammanhang hävdade uppfattning icke anses på

långt när utgöra full ersättning till sjömanshusen för av dem handhavda bestyr

av statlig karaktär. Redan på grund härav synes det Kollegium nödvändigt

att i detta sammanhang alldeles hålla isär frågorna om å ena sidan statsunderstödet

och å andra sidan tjänstebrevsrätten. Därtill kommer, att det

nuvarande statsanslaget till sjömanshusen ännu alltjämt blivit, i avbidan på

utredning rörande deras omorganisation, allenast provisoriskt bestämt.

Vidkommande de gjorda uttalandena örn tjänstebrevsrättens begränsning

till endast rent statliga myndigheter är det visserligen riktigt, att 1932 års

riksdag förmält sig i stort sett kunna ansluta sig till av föredragande departementschefen

då framlagt förslag örn en indragning1 av vissa institutioners

tjänstebrevsrätt. I anslutning till detta uttalande anförde emellerid

riksdagen tillika, bland annat, att då departementschefen som norm uppställt,

att tjänstebrevsrätt hädanefter skulle få åtnjutas allenast av institutioner,

»vilkas verksamhet avser allmänna ändamål av den betydelse, att

desamma anses böra helt tillgodoses av statsmedel», kunde dock ifrågasättas,

huruvida denna norm kunde i verkligheten strängt upprätthållas. I detta

avseende finge erinras om de redan av Statskontoret och Generalpoststyrelsen

framhållna svårigheterna att uppdraga någon skarpt markerad gräns

mellan myndigheter och institutioner, som fullgjorde rent statliga uppgifter

oell som sålunda fortfarande borde åtnjuta tjänstebrevsrätt, och sådana, vilkas

uppgifter endast till en del vore statliga; i tvivelaktiga fall syntes enligt

de båda ämbetsverkens mening fördelaktigast att ej föreslå indragning av

tjänstebrevsrätten. I viss mån med frångående av den av honom uppställda

grundsatsen hade också departementschefen — mot de båda ämbetsverkens

uttalade uppfattning men i enlighet med organisationsnämndens förslag —

ansett fribrevsrätt böra tillerkännas bland annat skogsvårdsstyrelserna och

ingenjörsvetenskapsakademien. Även beträffande vissa andra allmänna inrättningar

kunde emellertid — på sätt i väckta motioner närmare påvisats

— tvivel hysas örn det berättigade i den förutsatta indragningen av deras

hittillsvarande fribrevsrätt. Detta syntes riksdagen gälla hushållningssällskap,

lasarett samt vissa andra av landsting eller kommun drivna sjukhus ävensom

andra sjukvårdsinrättningar, som i större omfattning åtnjöte bidrag från stat

eller kommun.1

Enligt Kollegii åsikt bör frågan om sjömanshusens tjänstebrevsrätt i första

rummet bedömas med utgångspunkt från det förhållandet, att desamma

i själva verket numera måste anses såsom institutioner med i allt väsentligt

statliga funktioner.

Detta förhållande ilar Kollegium nyligen varit i tillfälle att i ett särskilt

sammanhang närmare belysa. 1 skrivelse den 22 april 1933, nr 10, angående

1 Kursiverat av kollegium.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande A''r 6.

anslagen under tionde huvudtiteln uttalade riksdagen, i anledning av Kungl.

Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om anvisande av anslag

åt sjömanshusen, bland annat önskvärdheten av att ny utredning snarast

verkställdes angående storleken av den andel i sjömanshusens förvaltningskostnader,

som skäligen borde påvila staten. Genom brev den 30 juni

1933 anbefallde Kungl. Majit i anslutning härtill Kollegium, bland annat,

att verkställa ifrågavarande utredning samt att till Kungl. Maj :t, såvitt möjligt

i samband med avgivandet av förslag till anslag åt sjömanshusen för

budgetåret 1934/1935, inkomma med resultatet av utredningen ävensom med

det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Åled skrivelse till Kungl. Majit den 7 oktober 1933 avlämnade Kollegium

den sålunda begärda utredningen. Kollegium tillåter sig till belysande av

karaktären av sjömanshusens olika arbetsuppgifter överlämna avskrifter av

nämnda skrivelse jämte vissa av däri åberopade bilagor — skulle utskottet

önska erhålla del av jämväl övriga bilagor, är Kollegium givetvis berett att

tillhandahålla även dessa. Såsom av Kollega nu ifrågavarande utredning och

skrivelse framgår, har Kollegium för sin del kommit till det resultat beträffande

den Kollegium förelagda uppgiften att bedöma storleken av statens

andel i sjömanshusens arbetsuppgifter, att anledning icke föreligger att frångå

den uppskattning härutinnan, som tidigare kommit till stånd och vars

riktighet jämväl Kollegium hävdat, nämligen att statens andel bör anses

utgöra omkring 75 procent.

På sjömanshusens handläggning ankomma, förutom värnpliktsangelägenheter,

väsentligen ytterligare två huvudgrupper av ärenden, nämligen dels

de, som sammanhänga med mönstringsväsendet, dels ock understödsärendena.

Beträffande karaktären av mönstringsväsendet tillhörande ärenden vill kollegium,

under hänvisning i övrigt till den detaljgranskning därav, som lämnats

i förenämnda specialutredning, här särskilt understryka dels det förhållandet,

att sjömansrulla^ d. v. s. den handling, som i sista hand konfirmerar

påmönstringens verkställande, jämte nationalitets- och registreringscertifikatet

betraktas såsom vederbörande fartygs pass- och nationalitetshandlingar

(förordningen den 4 december 1903 angående pass- och nationalitetshandlingar

för svenska, till orter utom Sverige gående fartyg, § 1) dels ock den

omständigheten, att för vissa fall, då sjömanshusombudsman icke tager befattning

med på- eller avmönstring, motsvarande funktioner pålagts inom

Sverige magistrat eller föreståndare för tullanstalt samt utom Sverige svensk

konsul. Förutom att vad nu angivits är ägnat att i och för sig på ett grundläggande

sätt belysa dessa ärendens karaktär, inträffar sålunda det egendomliga

i fråga örn nu åsyftade, för sjömanshusen konstitutiva ärendesgrupper,

att då dessa handläggas av andra funktionärer än sjömanshusombudsmän,

därav föranledda tjänsteskrivelser från dessa funktionärer alltid få

åtnjuta fribrevsrätt, under det att då motsvarande ärenden handläggas vid

sjömanshus, därifrån expedierade skrivelser åtnjuta tjänstebrevsrätt allenast

örn desamma hava beröring med fråga om inskrivniug och redovisning av

värnpliktiga. Kollegium kan i detta sammanhang vitsorda riktigheten av

motionärernas uppgift, att i exempelvis England den mot sjömanshusen svarande,

synnerligen utvecklade organisationen ej blott betraktas såsom statlig

utan faktiskt är helt statlig med direkt av staten avlönade tjänstemän, och

detta i trots av det bekanta förhållandet, att där fullständigt saknas motsvarighet

till den befattning med värnpliktsärenden, som hos oss åligger sjömanshusen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

Men icke blott såsom myndigheter i fråga örn mönstringsväsendet och vissa

värnpliktsärendens handhavande utan jämväl med avseende å vissa uppgifter

i övrigt hava sjömanshusen tidigare och alltjämt i särskilda sammanhang

betraktats såsom jämnställda med rent statliga myndigheter. Sålunda

äro förordningarna angående stämpelavgiften och angående expeditionslösen

i alla ifrågakommande hänseenden tillämpliga på sjömanshusen, vilka i förstnämnda

förordning äro under dess första kapitel: »Örn stämpel till statsmyndigheternas

expeditioner» beträffande dylik stämpel hänförda till första

avdelningen. I nu berörda avseenden tillåter sig kollegium hänvisa till en

härvid fogad, den 25 januari 1928 dagtecknad promemoria, varav exemplar

på sin tid tillställts sjömanshusen från Kollegium. Att sjömanshusens handlingar

— jämväl i vad rör understödsärendena — äro att betrakta såsom

offentliga handlingar lärer därjämte få anses såsom oomtvistligt.

Ku nämnda förhållanden synas Kollegium starkt motivera en fullt ut genomförd

tjänstebrevsrätt för sjömanshusen. Kollegium tillstyrker därför åtgärd

i syfte att utverka medgivande, att postavgifen för försändelser, som i

tjänsteärenden avlämnas till postbefordran från sjömanshusen, skola gäldas

av allmänna medel jämlikt förordningen den 5 mars 1920 (n:r 130) angående

utgörandet av postavgifter för tjänsteförsändelser.

Skulle det emellertid av principiella grunder, vilka undandraga sig Kollega

bedömande, trots de skäl, som synas Kollegium tala för obegränsad tjänstebrevsrätt

för sjömanshusen, befinnas icke möjligt eller lämpligt att tillerkänna

dem dylik rätt, måste emellertid för varje fall redan vad Kollegium

ovan framhållit klart utvisa, att de nuvarande bestämmelserna i förevarande

hänseende icke kunna anses på ett rationellt och rättvist sätt reglera hithörande

förhållanden för sjömanshusens vidkommande samt att därför av såväl

principiella som praktiska skäl särskilt starkt fog föreligger för en väsentlig

utvidgning av sjömanshusens nuvarande tjänstebrevsrätt.

Redan den av Statskontoret och Generalpoststyrelsen i deras förenämnda

gemensamma utlåtande uppdragna jämförelsen mellan å ena sidan sjömanshusen

och å andra sidan vissa uppbörds- och utmätningsman, barnbördshus

m. fl. — vilken jämförelse, med hänsyn till vad Kollegium här ovan anfört

rörande sjömanshusens dock i sig självt högst säregna ställning, synts Kollegium

i och för sig icke kunna anses såsom utslagsgivande i av ämbetsverken

åsyftad riktning — lämnar härvid enligt Kollegii mening betydelsefulla anvisningar.

Såsom nyssnämnda ämbetsverk påvisat har sålunda till en början exempelvis

uppbördsinspektören i Göteborg tjänstebrevsrätt för postförsändelser i

ärenden, som angå indrivning av kronoutskylder och pensionsavgifter enligt

13 §, första stycket, av lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring.

På sätt framgår av bil. 4 a) vid Kollegii förenämnda skrivelse den 7 oktober

1933, vilken bilaga innehåller statistiska uppgifter rörande sjömanshusens

befattning med vissa särskilda uppgifter för statsverkets räkning, undantagandes

bestyr med värnpliktigas inskrivning och redovisning, tagas sjömanshusens

tjänster i betydande utsträckning i anspråk i skatteindrivningsärenden

samt därjämte i bötesindrivningsärenden. Sjömanshusens icke obetydliga

skriftväxling i nu angivna ärenden måste jämlikt nu gällande bestämmelser

ske genom frankerade brev. Det framstår åtminstone för Kollegium alldeles

klart, att någon rimlig anledning icke föreligger att i exakt samma slag av

ärenden förvägra den ena offentliga myndigheten en fribrevsrätt, som den

andra myndigheten tillerkänts.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första kumminens undra tilija!liga utskotts utlåtande Nr ti.

Enligt ovan omförmälda uppgifter åtnjuter utmätningsman tjänstebrevsrätt

för postförsändelser i ärenden, med vilka lian på grund av lagen om införsel

i avlöning, pension eller livränta den 14 juni 1917 har att taga befattning.

Denna lag avser, som bekant, vissa verkställighetsåtgärder för att effektuera

lagstadgad underhållsskyldighet till barn m. fl. Såsom framgår av

nyssnämnda bilaga anlitas jämväl sjömanshusen i viss omfattning i barnavårdsärenden

av förevarande beskaffenhet. Det kan med fog frågas, varför

sjömanshusen i hithörande ärenden skola sakna tjänstebrevsrätt, som andra

myndigheter i motsvarande ärenden åtnjuta.

Av de av ämbetsverken lämnade uppgifterna framgår vidare, att södra

barnbördshuset i Stockholm och Johan Gustaf Westmans barnbördshus i Linköping

åtnjuta tjänstebrevsrätt för från inrättningarna avgående postförsändelser

i ärenden rörande barnbördshusens i fråga personal åliggande anmälningar

enligt förordningen angående kyrkoböckers förande samt att Stockholms

stads mantalskontor åtnjuter enahanda rätt för försändelser i inskrivningsoch

folkbokföringsärenden. Enligt gällande sjömanshusförordning åligger sjömanshusen

anmälningsskyldighet till pastorsämbete, då sjöman inskrives i

eller avföres från det vid sjömanshus förda registret å sjöfolk. Försåvitt sjömannen

är värnpliktig eller ännu ej inträtt i värnpliktsåldern, åtnjutes för

sjömanshusets vidkommande, med hänsyn till att anmälningsskyldigheten då

grundar sig jämväl på bestämmelse i gällande förordning angående inskrivuing

och redovisning av värnpliktiga (inskrivningsförordningens § 91) tjänstebrevsrätt,

men har sjömannen lämnat värnpliktsåldern, i vilket fall anmälningsskyldigheten

till pastorsämbete i regel avser avförande från sjömanshusregistret,

åtnjutes icke tjänstebrevsrätt. Befogade skäl att i det senare

fallet, då anmälningsskyldigheten enbart kan avse rena folkbokföringsintressen,

förvägra tjänstebrevsrätt, föreligga enligt Kollega mening icke.

Kollegium har nu närmast berört en del fall, som äro direkt jämförliga

med de av Statskontoret och Generalpoststyrelsen ovan omnämnda fallen av

begränsad tjänstebrevsrätt. Det säger sig emellertid självt, att naturen av

sjömanshusens uppgifter, sådan den framgår av Kollega förut angivna principiella

inställning därtill, måste medföra, att även en rad andra exempel

kunna anföras, beträffande vilka en tjänstebrevsrätt ter sig såsom skäligen

befogad. Det skulle givetvis föra för långt att här lämna en uttömmande

redogörelse härför. Kollegium vill emellertid i det följande anföra några

mera typiska exempel i ämnet.

Såsom framgår av den med Kollega meromnämnda skrivelse den 7 oktober

1933 lämnade utredningen har ett intimt samarbete organiserats mellan

Utrikesdepartementet oell sjömanshusen i och för upplysningar rörande sjöfolket

i ersättnings- och andra ärenden. Genom detta samarbete har Utrikesdepartementet

berett sig tillfälle att på ett högst betydligt mera effektivt

sätt än tidigare varit möjligt indriva statsverkets fordringar hos sjömän

för förskjutna kostnader för sjukvård, hemsändning m. m. Härigenom minskas

statsverkets konstnader för hithörande ändamål avsevärt. En icke obetydlig

skriftväxling från sjömanshusens sida förekommer i dessa ärenden, ett förhållande,

som för visst år belyses i förenämnda bilaga till skrivelse den 7

oktober 1933. Förfrågningarna från Utrikesdepartementet befordras givetvis

med tjänstepost, men sjömanshusen äga icke begagna sig av tjänstebrev vid

sin skriftväxling i ämnet. Detta synes Kollegium utgöra ett klart missförhållande.

Enligt gällande reglemente för handelsflottans pensionsanstalt den 29 ja
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andru tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 13

imali 1864 åligger det sjömanshusen ej blott förmedlingen till anstalten av

sjöfolkets pensionsansökningar utan även utlämnandet till sjömännen av de

av anstalten utfärdade pensionsbreven oell utbetalningen av de från anstalten

utgående pensionerna. Pensionsanstalten åtnjuter för sin skriftväxling i

tjänsteärenden obegränsad tjänstebrevsrätt, men sjömanshusens skriftväxling

i hithörande ärenden kan icke enligt nu gällande ordning ske genom tjänstepost

ens i de fall, då försändelserna äro ställda till anstalten. Ändring i detta

förhållande synes Kollegium påtagligen skäligt.

Den allmänna uppsikten över sjömanshusen utövas av Kollegium, och förekommer

på grund härav och med hänsyn till olika detaljbestämmelser i sjömanshusförordningen

samt andra författningar en omfattande skriftväxling

i stor utsträckning avser sjömanshusen åvilande skyldigheter i frågor, som

mellan sjömanshusen och Kollegium, vilken skriftväxling beröra obestridligen

direkt eller indirekt statliga uppgifter. Kollegium anser det icke erforderligt

att härutinnan anföra mer än ett belysande exempel. Sedan sjöman

i samband med disciplinärt förfarande jämlikt 62 § och följande paragrafer

i sjömanslagen fråndömts hyra i anledning av begången förseelse,

skall enligt 69 § samma lag vid sjömannens avmönstring redovisning

av den fråndömda hyran ske till mönstringsförrättaren, och skall i samband

därmed tillika överlämnas avskrift av beslutet angående bestraffningen, så

ock vad vid förhöret jämlikt 64 § sjömanslagen antecknats i skeppsdagboken.

Medlen jämte avskriften skola insändas till Kollegium. Av motiven till föreskriften

örn insändandet till Kollegium av avskrift av straffbeslutet framgår,

att därmed avses att främja ett noggrant efterlevande av givna stadganden

örn förhöret. Genom avskriftens insändande till Kollegium skulle Kollegium

erhålla tillfälle att i den mån sådant finnes önskvärt granska gjorda

anteckningar och öva en fortlöpande kontroll av de å fartyg ålagda disciplinära

bestraffningarna. Insändandet avser sålunda utövandet av en i allmänt

intresse i lag fastställd kontroll. Det synes Kollegium icke kunna anföras

bärande skäl, varför icke sjömanshusen i sin skriftväxling med Kollegium

och andra myndigheter i tjänsteärenden rimligen borde få åtnjuta

tjänstebrevsrätt.

Då sjöman tillhörande visst sjömanshus på- eller avmönstras vid annat

sjömanshus, åligger det det senare sjömanshuset att inom viss kortare tid

avsända rapport härom enligt fastställt formulär till det förra sjömanshuset.

Motsvarande rapporteringsskyldighet från ett till ett annat sjömanshus föreligger

jämväl i vissa andra fall. Då denna rapportering beträffande sjömän

i värnpliktsåldern utgör förutsättning för sjömanshusens fullgörande av deras

skyldigheter beträffande de värnpliktigas redovisning, är det utan vidare

klart, att så snart rapporteringen avser en värnpliktig sjöman, vederbörande

sjömanshus är berättigat att vid avsändandet av rapport begagna sig av

tjänstebrevsrätten. Ibland rapporteras ett stort flertal sjömän på en gång

till ett och samma sjömanshus, ibland endast ett färre antal sjömän eller

endast en enstaka sjöman. Vid avsändandet av rapport rörande ett flertal

sjömän förutsätter avgörandet av frågan örn tjänstebrevsrätt åtnjuten eller

icke för rapportförsändelsen en undersökning, örn åtminstone någon av de å

rapporten upptagna är värnpliktig. I sådant fall åtnjutos tjänstebrevsrätt,

eljest icke. Är vid fall av rapport örn en enstaka sjöman denne värnpliktig,

kan tjänstebrev anlitas, eljest skall försändelsen frankeras. Mea i själva verket

utgör icke ens det förhållandet, att sjömannen är i värnpliktsåldern,

med säkerhet ett kriterium på att tjänstebrevsrätt åtnjutos, enär det kan in
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

träffa, att sjömannen är från värnplikten frikalla»!, i vilket fall givetvis

strängt taget rapporten rörande denne icke berör värnpliktens redovisning,

med påföljd av tjänstebrevsrätt icke föreligger. Då sjömännen, som beröras av

rapport, varom här är fråga, ju emellertid alltid tillhöra annat sjömanshus

än det, varifrån rapporten avgår, har det rapportsändande sjömanshuset icke

möjlighet att, utan att komma i förbindelse med det sjömanshus, dit rapporten

skall sändas, med säkerhet avgöra, huru det förhåller sig med den grundläggande

förutsättningen för tjänstebrevsrättens begagnande. Av näraliggande

skäl torde i praktiken flertalet förevarande rapporter mellan sjömanshusen

avse i verkligheten värnpliktiga sjömän. Det vore på grund härav naturligt,

att tjänstebrevsrätten finge utan vidare omfatta all rapportföring

av nu avsett slag, men tydligt är, att härför kräves en uttrycklig utsträckning

av denna rätt, sådan den nu föreligger. Uppenbart synes det åtminstone

Kollegium vara, att starka praktiska skäl tala för en dylik utsträckning av

tjänstebrevsrätten.

Även i fråga örn skriftväxling rörande den vid sjömanshusen jämlikt § 18

i gällande sjömanshusförordning bedrivna understödsverksamheten synas Kollegium

särskilda skäl tala för att tjänstebrevsrätt tillerkännes sjömanshusen.

Understödsverksamheten grundar sig på bestämmelser med nu snart tvåhundraårig

hävd och utgör en för sjöfolket av staten genom särskild författningsreglering

föranstaltad välfärdsanordning, vilken ehuru inrättad för en

speciell yrkesgren är närbesläktad med den allmänna folkpensioneringen. Att

detta är fallet framstår, synes det Kollegium, så mycket klarare vid det förhållandet,

att det tidigare satts i fråga att med hänsyn till de speciella anordningar

i hithörande hänseenden, som funnes beträffande sjöfolket, ställa

detta utanför folkpensioneringen.

De organ, som handhava frågor rörande tillämpningen av bestämmelserna

rörande den allmänna pensionsförsäkringen, åtnjuta tjänstebrevsrätt. Att så

är fallet med Pensionsstyrelsen är ju utan vidare naturligt, men Kollegium

syftar i detta sammanhang därjämte särskilt på ordförandena i de ute i landet

verkande pensionsnämndema, vilka jämväl äga obegränsad fribrevsrätt i

tjänsteärenden. Det synes Kollegium med hänsyn härtill såväl billigt som

eljest rimligt, att sjömanshusen få åtnjuta tjänstebrevsrätt i de med pensionsärenden

ur det allmännas synpunkt väl jämförbara understödsärenden, varom

här är fråga.

Vad Kollegium här ovan framhållit synes Kollegium på ett tydligt sätt

påvisa behovet av att under alla förhållanden nu gällande bestämmelser rörande

sjömanshusens tjänstebrevsrätt underkastas en grundlig revision. Därest

sjömanshusen icke skulle anses böra, såsom Kollegium i första hand förordat,

tillerkännas obegränsad fribrevsrätt i tjänsteärenden, tillstyrker Kollegium

alltså åtgärd i syfte att en revidering av bestämmelserna i ämnet

såvitt angår sjömanshusen och därvid en väsentlig utsträckning av den dem

nu tillkommande tjänstebrevsrätten åvägabringas.

K. A. FRYXELL.

C. E. LANDBERG.

/ Fritz van Schwerin.

STOCKHOLMS BOKINDUSTRI AKTIEBOLAG. STOCKHOLM 1935.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:310 Skrivelse till Konungen angående fribrevsrätt för rikets sjömanshus. a1 i texten