Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6
1935-05-16 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1935:6, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
1
Nr 6.
Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1935 kl. 12 m.
Första kammarens andr a tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i
anledning av väckt motion angående fribrevsrätt för rikets
sjömanshus.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 221, har herr Nordborg m, fl. hemställt, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla, att rikets sjömanshus tillerkändes fribrevsrätt för
all sin tjänstepost.
Till stöd för sitt yrkande anföra motionärerna i huvudsak följande.
Sjömanshusens tjänstebrevsrätt vore reglerad dels genom kungl, brev till Motionen.
generalpoststyrelsen den 28 januari 1887, varigenom direktionerna för rikets
sjömanshus medgivits »att för postförsändelser i sådana tjänsteärenden, vilka
det på grund av värnpliktslagen den 5 juni 1885, nådiga förordningen
den 6 december 1886 angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga
m. m. jämte andra i samma ämne meddelade nådiga föreskrifter ålåge direktionerna
att handlägga, begagna tjänstefrimärken och tjänstebrevkort», dels
ock genom kungl, brev till styrelsen den 4 april 1902, enligt vilket ombudsmännen
vid sjömanshusen medgivits dylik förmån beträffande försändelser i
tjänsteärenden rörande värnpliktigas inskrivning och redovisning m. m.
Redan vid flyktigt betraktande måste dessa bestämmelser framstå som föråldrade
och i behov av revision. I samband med en allmännare prövning av
tjänstebrevsrätten uttalade sig också 1932 års riksdag för ett övervägande
huruvida ej utsträckning av sjömanshusens tjänstebrevsrätt till all deras
tjänstepost kunde »vara av praktiska skäl påkallad». I trots av detta riksdagsuttalande
hade någon undersökning av frågans praktiska och ekonomiska sida
aldrig verkställts. Detta åsidosättande av riksdagens uttalade önskan vöre
desto mera att beklaga som den nuvarande fribrevsbegränsn ingen till värnpliktsärenden
i verkligheten vore så gott som omöjlig att upprätthålla. Oavsett
värnpliktsärendena vore hela mönstringsärendet som sådant en offentlig
statlig funktion, för vilken tjänstebrevsrätt borde vara självklar. Sådana uppgifter
som kontroll å befälets behörighet, bemanningsföreskrifternas iakttagande
ej blott beträffande besättningens kvantitativa och kvalitativa sammansättning
utan även beträffande gällande bestämmelser örn syn och hörsel,
vaccination m. m. måste betraktas som statlig verksamhet. Detsamma gällde
sjömanshusombudsmännens i sjömanslagen föreskrivna omfattande verksamhet
som en första instans vid avräkningstvister, i fråga om disciplinär bestraffning
o. s. v. Som belägg för riktigheten av denna uppfattning om inönstringsväsendets
karaktär av statlig funktion kunde också åberopas att i det
största sjöfartslandet, England, hela den motsvarande organisationen vore
slutlig med direkt av staten avlönade tjänstemän. Den nuvarande fribrevsbegränsningens
borttagande vore i själva verket mera en ordningsfråga än
llihani/ till riksdagens protokoll 1985. 12 sami. ?. avd. Nr 0. 1
2
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Yttratiden.
Utskottet.
en ekonomisk fråga. Enligt verkställd officiell uppskattning representerade
sjömanshusens nuvarande fribrevsrätt en summa av 7.000—8.000 kronor per år.
En fribrevsrättens utvidgning till all tjänstepost torde ej komma att innebära
en fördyring, som någonstädes kunde väcka berättigade betänkligheter.
I anledning av motionen har utskottet efter i vederbörlig ordning gjord hemställan
erhållit yttranden i ärendet från kommerskollegium, generalpoststyrelsen
och statskontoret, av vilka de båda förstnämnda såsom bilagor fogats
vid utskottets utlåtande. Statskontoret har för sin del endast uttalat sin
anslutning till vad generalpoststyrelsen härvidlag anfört.
Såsom i motionen erinras är tjänstebrevsrätten för sjömanshusen och dessas
ombudsmän reglerad genom kungl, brev av den 28 januari 1887 och den 4 april
1902. Frågan örn en utsträckning av den genom nämnda kungl, brev medgivna
tjänstebrevsrätten har även sedermera varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning.
I detta avseende må nämnas, att Kungl. Majit den 21 oktober 1932
fann en av kommerskollegium den 29 december 1925 gjord framställning, att
sjömanshusen måtte tillerkännas tjänstebrevsrätt i alla tjänsteärenden, icke
föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.
Dessförinnan hade samma fråga ägnats uppmärksamhet jämväl av riksdagen.
I anledning av en vid 1932 års riksdag väckt motion, II: 155, uttalade
sålunda riksdagen i skrivelse, nr 6 A, till Kungl. Majit, att i samband med
fortsatt revision av tjänstebrevsrätten borde övervägas, huruvida ej en utsträckning
av sjömanshusens tjänstebrevsrätt till alla därifrån avgående
tyansfeförsändelser kunde vara av praktiska skäl påkallad. Genom sitt beslut
av den 21 oktober 1932 torde Kungl. Majit böra anses hava ställt sig avvisande
även gentemot riksdagens nyssnämnda framställning i ämnet.
Generalpoststyrelsen har nu i sitt över motionen vid innevarande års
riksdag avgivna yttrande, till vilket även statskontoret anslutit sig, av principiella
skäl och under åberopande av vad tidigare förekommit i frågan avstyrkt
motionen. Vad generalpoststyrelsen härvid anfört finner emellertid
utskottet för sin del icke tillräckligt bärande, då fråga gäller det här föreliggande
spörsmålet. Från den av styrelsen angivna principen att tjänstebrevsrätt
bör åtnjutas endast av anstalter och institutioner, som avse allmänna
ändamål av den betydelse, att de böra helt tillgodoses genom statsverkets försorg,
hava såsom styrelsen själv framhåller avsteg gjorts i stor utsträckning,
då fråga gäller statliga uppgifter, som handhavas av organ, vilka icke helt bekostas
av staten. Exempel kunna även andragas på organ, vilkas verksamhet
icke till någon del bekostas av statsverket men som det oaktat åtnjuta tjänstebrevsrätt.
Det må erinras örn att pensionsnämndernas ordförande, vilka ju
representera rent kommunala organ, åtnjuta dylik rätt.
Då den föreliggande motionen endast berör frågan örn sjömanshusens
tjänstebrevsrätt, torde utskottet emellertid icke ha anledning att närmare
ingå på principerna över huvud taget beträffande dylik rätt. Vad sjömanshusen
— och deras ombudsmän, vilkas tjänstebrevsrätt givetvis icke är att bedömas
Första kammarens and r a tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 3
annorlunda än sjömanshusens egen i detta utlåtande berörda rätt — angår
åtnjuta de för närvarande tjänstebrevsrätt endast i ärenden som
angå inskrivning och redovisning av värnpliktiga. Såvitt utskottet kunnat
finna äro emellertid sjömanshusens uppgifter jämväl i övrigt i
stor utsträckning av sådan karaktär, att de tillgodose statliga ändamål. Uet
må blott erinras örn den befattning som sjömanshusen hava med folkbokföringsfrågor
och med ärenden rörande indrivning av utskylder m. m. Sjömanshusens
i viss mån statliga karaktär bestyrkes även av det förhållandet, att
deras verksamhet helt regleras av föreskrifter utfärdade av statsmakterna,
och av att de äro underkastade en sträng statlig tillsyn av kommerskollegium.
Sådana som förhållandena nu äro, är det vidare mången gång svårt för att ej
säga omöjligt att utan tidsödande undersökningar avgöra, huruvida i det speciella
fallet tjänstebrevsrätt föreligger eller icke. Utskottet tillåter sig härutinnan
hänvisa till kommerskollegii bifogade yttrande.
Utskottet har vid sin prövning av den föreliggande frågan funnit sig i allt
väsentligt kunna ansluta sig till vad kommerskollegium anfört, vilket även
väl överensstämmer med den ståndpunkt i frågan, som intogs av 1932 års
riksdag. Vid frågans bedömande måste emellertid hänsyn givetvis tagas till de
allmänna principerna angående tjänstebrevsrätt. Då det icke tillkommer utskottet
att taga ställning till frågan örn dessa principer, har utskottet med
hänsyn till de konsekvenser, som ett bifall helt till motionen eventuellt skulle
medföra, funnit sig böra inskränka sig till att föreslå en framställning till
Kungl. Maj :t örn revision av gällande bestämmelser angående sjömanshusens
tjänstebrevsrätt.
På grund av det anförda och under åberopande i huvudsak av kommerskollegii
yttrande i ärendet får utskottet alltså hemställa,
att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. m:t anhålla, det Kungl. Maj :t
ville vidtaga åtgärd för åstadkommande av en revidering av
gällande bestämmelser angående tjänstebrevsrätt för sjömanshusen
i riket.
Stockholm den 16 maj 1935.
På utskottets vägnar:
EDWIN BERLING.
Närvarande: herrar Berling, Hansson, Sandström, Heuman, Andersson, Verner, och
Karlsson i Gillberga.
4
Första kammarens and r a tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Till
Riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2.
I skrivelse den 31 nästlidna januari till herr Statsrådet Levinson Ilar Riksdagens
första kammares tillfälliga utskott nr 2 anhållit örn hl. a. generalpoststyrelsens
yttrande över en inom första kammaren väckt motion angående
utvidgad tjänstebrevsrätt för sjömanshusen. Sedan Kungl. Majit anbefallt
generalpoststyrelsen att till Eder inkomma med det sålunda begärda yttrandet,
får generalpoststyrelsen härigenom i ämnet anföra följande.
I sin skrivelse den 16 mars 1932, nr 6 a, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1932/1933 under riksstatens sjätte huvudtitel, gjorde riksdagen
under punkt 44 (postavgifter för tjänstebrev och dylika försändelser) vissa
uttalanden beträffande tjänstebrevsrätten. Vad särskilt angår sjömanshusens
tjänstebrevsrätt, innehåller skrivelsen följande:
»I samband med den fortsatta revisionen av tjänstebrevsrätten, vilken jämväl
avser prövningen av ett antal på senare tid inkomna framställningar örn
tjänstebrevsrätt för riksantikvarien, marinöverläkaren m. fl., torde också —
i anslutning till en i ämnet väckt motion — få övervägas, huruvida ej en utsträckning
av sjömanshusens tjänstebrevsrätt till alla därifrån avgående
t)tinsteförsäridelser kan vara av praktiska skäl påkallad.»
Med anledning av vad riksdagen i nämnda skrivelse i skilda hänseenden uttalat
angående tjänstebrevsrätten anbefallde Kungl. Maj :t, genom kommunikationsdepartementets
ämbetsskrivelse den 8 april 1932, statskontoret och
generalpoststyrelsen att till Kungl. Maj :t inkomma med yttrande och förslag
i ämnet.
I den skrivelse, som de båda ämbetsverken på grund därav avgåvo till Kungl.
Majit den 23 maj 1932, framhålles till en början, att tjänstebrevsrätt principiellt
anses böra åtnjutas av allenast rent statliga myndigheter. Beträffande
den ifrågasatta utsträckningen av sjömanshusens tjänstebrevsrätt anföres
därefter följande:
»I flera fall hava kommunala eller privata institutioner eller funktionärer
erhållit tjänstebrevsrätt för vissa dem åliggande rent statliga uppdrag. Så
har genom kungl, brev den 28 januari 1887 direktionerna för rikets sjömanshus
och genom kungl, brev den 4 april 1902 ombudsmännen vid sjömanshusen
tillerkänts tjänstebrevsrätt för försändelser i ärenden rörande värnpliktigas
inskrivning och redovisning m. m. Så är vidare fallet med bland andra uppbördsinspektören
i Göteborg för postförsändelser i ärenden, som angå indrivning
av kronoutskylder och pensionsavgifter, vissa enskilda bankinrättningar
för försändelser angående tillhandahållande av krigsavlöningsmedel, läkare
för försändelser i ärenden rörande kostnadsfri undersökning och behandling
av könssjuka, södra barnbördshuset i Stockholm och Johan Gustaf ''Westmans
barnbördshus i Linköping för från inrättningarna avgående postförsändelser
i ärenden rörande barnbördshusens i fråga personal åliggande anmälningar
enligt förordningen angående kyrkoböckers förande, utmätningsman i
ärenden, med vilka han på grund av lagen örn införsel i avlöning, pension eller
livränta den 14 juni 1917 har att taga befattning, läkare, förordnade av Konungens
Befallningshavande för besiktning av minderåriga arbetare jämlikt
lagen örn arbetarskydd den 29 januari 1912, Stockholms stads mantalskontor
för försändelser i inskrivnings- och folkbokföringsärenden, stads-, distrikts
-
Första kammarens a neli''a tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 5
och andra veterinärer för försändelser, som föranledas av någon dem på grund
av allmän författning eller särskild föreskrift åliggande skyldighet samt stämpelförsäljare
vid anlitande av postgirorörelsen i nämnda befattning. Alla
dessa institutioner och funktionärer, sålunda även sjömanshusen, hade principiellt
bort upptagas bland dem, som enligt de fastställda riktlinjerna bort
fråntagas tjänstebrevsrätt. Då emellertid ifrågavarande institutioner med
flera erhållit tjänstebrevsrätt allenast vid fullgörandet av visst eller vissa
dem åliggande rent statliga uppdrag, hava desamma ansetts böra bibehållas
vid denna rätt, särskilt som beträffande vissa av dem portofrågan icke lämpligen
torde kunna lösas på annat sätt. Den omständigheten, att en icke statlig
institution ålägges fullgöra ett statligt uppdrag, kan icke i och för sig
berättiga institutionen till tjänstebrevsrätt vid fullgörandet av sådant uppdrag,
och det förhållandet, att vissa institutioner likväl tillerkänts sådan rätt i viss
omfattning, synes icke heller kunna berättiga sådan institution att jämväl vid
fullgörande av annat statligt uppdrag äga åtnjuta tjänstebrevsrätt. Samma
skäl, som tala för att sjömanshusen tillerkännas oinskränkt tjänstebrevsrätt,
kunna helt säkert med lika berättigande anföras för att jämväl övriga ifrågavarande
institutioners nied flera tjänstebrevsrätt utvidgas. Visserligen är det
överhuvud taget icke lämpligt, att en institution eller person tillerkännes tjänstebrevsrätt
i någon viss egenskap eller för visst uppdrag. Men då nu och i jämförelsevis
stor omfattning så skett, synes icke på ett sådant medgivande kunna
grundas skäl för tjänstebrevsrätt i oinskränkt omfattning. Ämbetsverken finna
sig därför icke kunna tillstyrka bifall till vad i motionen föreslagits.»
Vad särskilt angår det i yttrandet gjorda principuttalandet angående tjänstebrevsrättens
begränsning till endast rent statliga myndigheter, vill generalpoststyrelsen
framhålla, att denna princip måste anses vara redan tidigare
hävdad. I ett den 24 april 1923 avgivet yttrande rörande revision av bestämmelserna
örn tjänstebrevsrätt har statskontoret salunda anfört, att sadan rätt tolde
böra åtnjutas av - förutom ämbetsverk och myndigheter, som äro organ för
statsförvaltningen — endast anstalter och institutioner, som avse allmänna
ändamål av den betydelse, att de böra helt tillgodoses genom statsverkets försorg.
Anstalter och institutioner, som avse allmänna ändamål, vilka befunnits
böra ombesörjas av kommuner eller av stiftelser eller enskilda sammanslutningar
och föreningar, syntes däremot — även örn statsbidrag för ändamålet i
större eller mindre omfattning utgår — i allmänhet icke böra åtnjuta tjänstebrevsrätt.
Genom beslut den 12 oktober 1923 anbefallde Kungl. Majit därefter
statskontoret och generalpoststyrelsen att gemensamt verkställa utredning
bl. a. i fråga örn begränsning i huvudsaklig överensstämmelse med av statskontoret
i dess ovannämnda yttrande angivna riktlinjer av antalet tjänstebrevsberättigade.
De sålunda fastslagna riktlinjerna hava sedermera städse iakttagits i de
utredningar och yttranden rörande frågor örn tjänstebrevsrätt, som av generalpoststyrelsen
vid olika tillfällen ingivits till Kungl. Majit. Styrelsen tillåter
si,r i detta sammanhang erinra örn att även 1932 års riksdag vid behandlingen
av''frågan örn tjänstebrevsrätten i stort sett uttalat sig för de angivna principerna
i fråga örn beviljande av tjänstebrevsrätt.
Styrelsen anser sig vidare böra nämna, att kommerskollegium den 29 december
1925 luis Kungl. Majit hemställde, att sjömanshusen måtte tillerkännas
tjänstebrevsrätt i alla tjänsteärenden. I sitt den 19 januari 1926 avgivna
utlåtande i ärendet avstyrkte generalpoststyrelsen på här ovan berörda principiella
grunder bifall till framställningen, under framhållande av att sjö
-
6 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
manshusen icke uteslutande fullgöra statliga uppgifter. Den 21 oktober 1932
—- sålunda efter såväl de av 1932 års riksdag gjorda uttalandena rörande
tjänstebrevsrätten som statskontorets och generalpoststyrelsens gemensamma
yttrande till Kungl. Maj :t med anledning av dessa uttalanden — fann Kungl.
Maj:t slutligen framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Efter statskontorets och generalpoststyrelsens gemensamma yttrande den
23 maj 1932 hava, såvitt styrelsen har sig bekant, inga nya omständigheter
tillkommit, som kunde föranleda en ändring av den ståndpunkt, ämbetsverken
intagit i frågan örn sjömanshusens tjänstebrevsrätt. Icke heller synas
i den nu föreliggande motionen angivas några förhållanden, som kunna motivera
en sådan ändrad uppfattning för styrelsens vidkommande.
Styrelsen får sålunda i fråga om det i motionen framställda yrkandet örn
utvidgad tjänstebrevsrätt för sjömanshusen hänvisa till vad i här återgivna
delar av ämbetsverkens ovanberörda yttrande redan anförts.
Stockholm den 15 februari 1935.
KUNGL. GENERALPOSTSTYRELSEN.
GUNNAR LAGER.
A. Landström..
Till
Riksdagens Första Kammares tillfälliga utskott nr 2.
Genom remiss den 8 februari 1935 har Kommerskollegium av Kungl. Maj:t
anbefallts att avgiva och direkt till utskottet inkomma med yttrande över en
av herr O. A. Nordborg m. fl. väckt motion, nr 221, örn fribrevsrätt för sjömanshusen.
Rörande frågan örn utvidgad tjänstebrevsrätt för sjömanshusen avlät Kollegium
den 29 december 1925 en skrivelse till Kungl. Maj :t, därvid Kollegium
— under åberopande av 1917 års sjömanshuskommitterades utredning angående
omfattningen av de statliga bestyren vid sjömanshusen — framhållit,
hurusom då sjömanshusen på senare tid övergått till att kunna betraktas såsom
institutioner med i allt väsentligt statliga funktioner, Kollegium funne
det fullt påkallat, att desamma tillerkändes rätt att begagna sig av tjänstepost
för alla försändelser i tjänsteärenden, i anslutning vartill Kollegium
hemställde örn medgivande, att postavgiften för försändelser, som i tjänsteärenden
avlämnades till postbefordran från sjömanshusen, skulle gäldas av
allmänna medel jämlikt Kungl, förordningen den 5 mars 1920 angående utgörandet
av postavgifter för tjänsteförsändelser. Avskrift av Kollega ifrågavarande
skrivelse överlämnas.
I ärendet avgåvos yttranden av Generalpoststyrelsen, Statskontoret och
Statens organisationsnämnd. Generalpoststyrelsen förmälde sig, då av Kollega
framställning framginge, att sjömanshusen icke uteslutande fullgjorde statliga
uppgifter, icke kunna tillstyrka bifall till framställningen. Statskontoret
fann i sig likhet med Generalpoststyrelsen och på av Styrelsen anförda skäl
böra avstyrka framställningen. Tillika ville Statskontoret framhålla, att enligt
vad Kommerskollegium i ärendet upplyst, sjömanshusen dåmera erhölle
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 7
ersättning av statsmedel för så stor del av sina årliga omkostnader, som kunde
anses motsvara de statliga bestyr, sjömanshusen hade att utföra. Ytterligare
ersättning för detta arbete i form av tjänstebrevsrätt kunde Statskontoret
icke finna erforderlig.
Frågan om sjömanshusens tjänstebrevsrätt har tillika varit föremål för behandling
av riksdagen år 1932. I motion nr 155 inom andra kammaren, i anslutning
till proposition av Kungl. Majit örn höjning med visst belopp av det
ordinarie förslagsanslaget till postavgifter för tjänstebrev och dylika försändelser,
hade hemställts, att riksdagen måtte uttala sig för, att sjömanshusen
tillerkändes allmän tjänstebrevsrätt samt att alltså nuvarande begränsning
av deras tjänstebrevsrätt till allenast värnpliktsärenden skulle bortfalla. I
sin skrivelse nr 6 A uttalade riksdagen, hurusom i samband med en av riksdagen
förutsatt fortsatt revision av tjänstebrevsrätten, vilken jämväl avsåge
prövning av ett antal på senare tid inkomna framställningar om tjänstebrevsrätt
för vissa vederbörande, också borde — i anslutning till den nyssnämnda
motionen -— få övervägas, huruvida ej en utsträckning avsjömanshusens tjänstebrevsrätt
till alla därifrån avgående f/änsfeförsändelser kunde vara av praktiska
skäl påkallad.
Kungl. Majit anmodade genom beslut den 8 april 1932 Statskontoret och
Generalpoststyrelsen att med anledning av vad riksdagen i sin skrivelse uttalat
beträffande tjänstebrevsrätten avgiva utlåtande. I ett i anledning härav
avgivet gemensamt utlåtande den 23 maj 1932 framhöllo ämbetsverken till en
början, att tjänstebrevsrätt principiellt ansåges böra åtnjutas av allenast rent
statliga myndigheter. Beträffande den ifrågasatta utsträckningen av sjömanshusens
tjänstebrevsrätt anfördes därefter följande.
1 flera fall hade kommunala eller privata institutioner eller funktionärer
erhållit tjänstebrevsrätt för vissa dem åliggande rent statliga uppdrag. Så
hade genom Kungl, brev den 28 januari 1887 direktionerna för rikets sjömanshus
och genom Kungl, brev den 4 april 1902 ombudsmännen vid sjömanshusen
tillerkänts tjänstebrevsrätt för försändelser i ärenden rörande värnpliktigas
inskrivning och redovisning m. m. I direkt anslutning härtill fortsatte ämbetsverken
: . , ...
»Så är vidare fallet med bland andra uppbördsinspektoren x Goteborg tor
postförsändelser i ärenden, som angå indrivning av kronoutskylder och pensionsavgifter,
vissa enskilda bankinrättningar för försändelser angående tillhandahållande
av krigsavlöningsmedel, läkare för försändelser i ärenden rörande
kostnadsfri undersökning och behandling av könssjuka, södra barnbördshuset
i Stockholm och Johan Gustaf Westmans barnbördshus i Linköpin"-
för från inrättningarna avgående postförsändelser i ärenden rörande
barnbördshusens i fråga "personal åliggande anmälningar enligt förordningen
angående kyrkoböckers förande, utmätningsman i ärenden, med vilka lian på
grund av lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta den 14 juni 1917
har att taga befattning, läkare, förordnade av Konungens Befallningshavande
för besiktning av minderåriga arbetare jämlikt lagen örn arbetarskydd den 29
januari 1912, Stockholms stads mantalskontor för försändelser i inskrivningsoch
folkbokföringsärenden, stads-, distrikts- och andra veterinärer för försändelser,
som föranledas av någon dem på grund av allmän författning eller särskild
föreskrift åliggande skyldighet samt stämpelförsäljare vid anlitande av
postgirorörelsen i nämnda befattning».
Ämbetsverken lämnade därefter följande sammanfattning. Alla dessa institutioner
och funktionärer, sålunda även sjömanshusen, hade principiellt
8 Första kammarens a n d r a tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
bort upptagas bland dem, som enligt de fastställda riktlinjerna bort fråntagas
tjänstebrevsrätt. I)å emellertid ifrågavarande institutioner med flera erhållit
tjänstebrevsrätt allenast vid fullgörandet av visst eller vissa dem åliggande
rent statliga uppdrag, hade desamma ansetts böra bibehållas vid denna rätt,
särskilt som beträffande vissa av dem portofrågan icke lämpligen syntes kunna
lösas på annat sätt. Den omständigheten, att en icke statlig institution ålades
fullgöra ett statligt uppdrag, kunde icke i och för sig berättiga institutionen
till tjänstebrevsrätt vid fullgörandet av sådant uppdrag, och det förhållandet,
att vissa institutioner likväl tillerkänts sådan rätt i viss omfattning,
syntes icke heller kunna berättiga sådan institution att jämväl vid fullgörande
av annat statligt uppdrag äga åtnjuta tjänstebrevsrätt. Samma skäl, som
talade för att sjömanshusen tillerkändes oinskränkt tjänstebrevsrätt, kunde
helt säkert med lika berättigande anföras för att jämväl övriga ifrågavarande
institutioners med flera tjänstebrevsrätt utvidgades. Visserligen vore det överhuvud
taget icke lämpligt, att en institution eller person tillerkändes tjänstebrevsrätt
i någon viss egenskap eller för visst uppdrag. Men då för det dåvarande
och i jämförelsevis stor omfattning så skett, syntes icke på ett sådant
medgivande kunna grundas skäl för tjänstebrevsrätt i oinskränkt omfattning.
Ämbetsverken funne sig därför icke kunna tillstyrka bifall till vad i motionen
föreslagits.
Genom beslut den 21 oktober 1982 faun Kungl. Maj :t ovannämnda, av Kollegium
gjorda framställning icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd, och
ilar frågan om sjömanshusens tjänstebrevsrätt därefter, så vitt Kollegium har
sig bekant, icke ytterligare varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
I sitt nu till utskottet avgivna yttrande anför Generalpoststyrelsen efter
en redogörelse för sitt tidigare avgivna yttrande i ämnet, bland annat, följande:
»Vad
särskilt angår det i yttrandet gjorda principuttalandet angående tjänstebrevsrättens
begränsning till endast rent statliga myndigheter, vill generalpoststyrelsen
framhålla, att denna princip måste anses vara redan tidigare
hävdad. I ett den 24 april 1928 avgivet yttrande rörande revision av bestämmelserna
örn tjänstebrevsrätt har statskontoret sålunda anfört, att sådan rätt
torde böra åtnjutas av — förutom ämbetsverk och myndigheter, som äro organ
för statsförvaltningen — endast anstalter och institutioner, som avse allmänna
ändamål av den betydelse, att de böra helt tillgodoses genom statsverkets
försorg. Anstalter och institutioner, som avse allmänna ändamål, vilka befunnits
böra ombesörjas av kommuner eller av stiftelser eller enskilda sammanslutningar
och föreningar, syntes däremot — även om statsbidrag för
ändamålet i större eller mindre omfattning utgår — i allmänhet icke böra åtnjuta
tjänstebrevsrätt. Genom beslut den 12 oktober 1923 anbefallde Kungl.
Majit därefter statskontoret och generalpoststyrelsen att gemensamt verkställa
utredning bl. a. i fråga om begränsning i huvudsaklig överensstämmelse
med av statskontoret i dess ovannämnda yttrande angivna riktlinjer av antalet
tjänstebrevsberättigade.
De sålunda fastslagna riktlinjerna hava sedermera städse iakttagits i de
utredningar och yttranden rörande frågor örn tjänstebrevsrätt, som av generalpoststyrelsen
vid olika tillfällen ingivits till Kungl. Majit. Styrelsen tilllåter
sig i detta sammanhang erinra om att även 1932 års riksdag vid behandlingen
av frågan örn tjänstebrevsrätten i stort sett uttalat sig för de angivna
principerna i fråga örn beviljande av tjänstebrevsrätt».
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 9
Det synes Kollegium som örn de i förevarande fråga tidigare hörda ämbetsverken
— Statskontoret och Generalpoststyrelsen — utgått från förutsättningar,
vilka böra ytterligare belysas.
Till en början må framhållas, hurusom Statskontorets i det föregående återgivna
uttalanden angående innebörden av Kollegii skrivelse i ämnet till Kungl.
Maj :t den 29 december 1925 grundar sig på en missuppfattning. Även örn det
årliga statsbidraget till sjömanshusen vid tiden för Kollegii skrivelse utgick
med ett belopp av 162.000 kronor —- under senare år har bidragit, av enbart
statsfinansiella skäl, sänkts till 146.000 kronor — kan detta belopp enligt
Kollegii i åtskilliga tidigare sammanhang hävdade uppfattning icke anses på
långt när utgöra full ersättning till sjömanshusen för av dem handhavda bestyr
av statlig karaktär. Redan på grund härav synes det Kollegium nödvändigt
att i detta sammanhang alldeles hålla isär frågorna om å ena sidan statsunderstödet
och å andra sidan tjänstebrevsrätten. Därtill kommer, att det
nuvarande statsanslaget till sjömanshusen ännu alltjämt blivit, i avbidan på
utredning rörande deras omorganisation, allenast provisoriskt bestämt.
Vidkommande de gjorda uttalandena örn tjänstebrevsrättens begränsning
till endast rent statliga myndigheter är det visserligen riktigt, att 1932 års
riksdag förmält sig i stort sett kunna ansluta sig till av föredragande departementschefen
då framlagt förslag örn en indragning1 av vissa institutioners
tjänstebrevsrätt. I anslutning till detta uttalande anförde emellerid
riksdagen tillika, bland annat, att då departementschefen som norm uppställt,
att tjänstebrevsrätt hädanefter skulle få åtnjutas allenast av institutioner,
»vilkas verksamhet avser allmänna ändamål av den betydelse, att
desamma anses böra helt tillgodoses av statsmedel», kunde dock ifrågasättas,
huruvida denna norm kunde i verkligheten strängt upprätthållas. I detta
avseende finge erinras om de redan av Statskontoret och Generalpoststyrelsen
framhållna svårigheterna att uppdraga någon skarpt markerad gräns
mellan myndigheter och institutioner, som fullgjorde rent statliga uppgifter
oell som sålunda fortfarande borde åtnjuta tjänstebrevsrätt, och sådana, vilkas
uppgifter endast till en del vore statliga; i tvivelaktiga fall syntes enligt
de båda ämbetsverkens mening fördelaktigast att ej föreslå indragning av
tjänstebrevsrätten. I viss mån med frångående av den av honom uppställda
grundsatsen hade också departementschefen — mot de båda ämbetsverkens
uttalade uppfattning men i enlighet med organisationsnämndens förslag —
ansett fribrevsrätt böra tillerkännas bland annat skogsvårdsstyrelserna och
ingenjörsvetenskapsakademien. Även beträffande vissa andra allmänna inrättningar
kunde emellertid — på sätt i väckta motioner närmare påvisats
— tvivel hysas örn det berättigade i den förutsatta indragningen av deras
hittillsvarande fribrevsrätt. Detta syntes riksdagen gälla hushållningssällskap,
lasarett samt vissa andra av landsting eller kommun drivna sjukhus ävensom
andra sjukvårdsinrättningar, som i större omfattning åtnjöte bidrag från stat
eller kommun.1
Enligt Kollegii åsikt bör frågan om sjömanshusens tjänstebrevsrätt i första
rummet bedömas med utgångspunkt från det förhållandet, att desamma
i själva verket numera måste anses såsom institutioner med i allt väsentligt
statliga funktioner.
Detta förhållande ilar Kollegium nyligen varit i tillfälle att i ett särskilt
sammanhang närmare belysa. 1 skrivelse den 22 april 1933, nr 10, angående
1 Kursiverat av kollegium.
10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande A''r 6.
anslagen under tionde huvudtiteln uttalade riksdagen, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om anvisande av anslag
åt sjömanshusen, bland annat önskvärdheten av att ny utredning snarast
verkställdes angående storleken av den andel i sjömanshusens förvaltningskostnader,
som skäligen borde påvila staten. Genom brev den 30 juni
1933 anbefallde Kungl. Majit i anslutning härtill Kollegium, bland annat,
att verkställa ifrågavarande utredning samt att till Kungl. Maj :t, såvitt möjligt
i samband med avgivandet av förslag till anslag åt sjömanshusen för
budgetåret 1934/1935, inkomma med resultatet av utredningen ävensom med
det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.
Åled skrivelse till Kungl. Majit den 7 oktober 1933 avlämnade Kollegium
den sålunda begärda utredningen. Kollegium tillåter sig till belysande av
karaktären av sjömanshusens olika arbetsuppgifter överlämna avskrifter av
nämnda skrivelse jämte vissa av däri åberopade bilagor — skulle utskottet
önska erhålla del av jämväl övriga bilagor, är Kollegium givetvis berett att
tillhandahålla även dessa. Såsom av Kollega nu ifrågavarande utredning och
skrivelse framgår, har Kollegium för sin del kommit till det resultat beträffande
den Kollegium förelagda uppgiften att bedöma storleken av statens
andel i sjömanshusens arbetsuppgifter, att anledning icke föreligger att frångå
den uppskattning härutinnan, som tidigare kommit till stånd och vars
riktighet jämväl Kollegium hävdat, nämligen att statens andel bör anses
utgöra omkring 75 procent.
På sjömanshusens handläggning ankomma, förutom värnpliktsangelägenheter,
väsentligen ytterligare två huvudgrupper av ärenden, nämligen dels
de, som sammanhänga med mönstringsväsendet, dels ock understödsärendena.
Beträffande karaktären av mönstringsväsendet tillhörande ärenden vill kollegium,
under hänvisning i övrigt till den detaljgranskning därav, som lämnats
i förenämnda specialutredning, här särskilt understryka dels det förhållandet,
att sjömansrulla^ d. v. s. den handling, som i sista hand konfirmerar
påmönstringens verkställande, jämte nationalitets- och registreringscertifikatet
betraktas såsom vederbörande fartygs pass- och nationalitetshandlingar
(förordningen den 4 december 1903 angående pass- och nationalitetshandlingar
för svenska, till orter utom Sverige gående fartyg, § 1) dels ock den
omständigheten, att för vissa fall, då sjömanshusombudsman icke tager befattning
med på- eller avmönstring, motsvarande funktioner pålagts inom
Sverige magistrat eller föreståndare för tullanstalt samt utom Sverige svensk
konsul. Förutom att vad nu angivits är ägnat att i och för sig på ett grundläggande
sätt belysa dessa ärendens karaktär, inträffar sålunda det egendomliga
i fråga örn nu åsyftade, för sjömanshusen konstitutiva ärendesgrupper,
att då dessa handläggas av andra funktionärer än sjömanshusombudsmän,
därav föranledda tjänsteskrivelser från dessa funktionärer alltid få
åtnjuta fribrevsrätt, under det att då motsvarande ärenden handläggas vid
sjömanshus, därifrån expedierade skrivelser åtnjuta tjänstebrevsrätt allenast
örn desamma hava beröring med fråga om inskrivniug och redovisning av
värnpliktiga. Kollegium kan i detta sammanhang vitsorda riktigheten av
motionärernas uppgift, att i exempelvis England den mot sjömanshusen svarande,
synnerligen utvecklade organisationen ej blott betraktas såsom statlig
utan faktiskt är helt statlig med direkt av staten avlönade tjänstemän, och
detta i trots av det bekanta förhållandet, att där fullständigt saknas motsvarighet
till den befattning med värnpliktsärenden, som hos oss åligger sjömanshusen.
11
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Men icke blott såsom myndigheter i fråga örn mönstringsväsendet och vissa
värnpliktsärendens handhavande utan jämväl med avseende å vissa uppgifter
i övrigt hava sjömanshusen tidigare och alltjämt i särskilda sammanhang
betraktats såsom jämnställda med rent statliga myndigheter. Sålunda
äro förordningarna angående stämpelavgiften och angående expeditionslösen
i alla ifrågakommande hänseenden tillämpliga på sjömanshusen, vilka i förstnämnda
förordning äro under dess första kapitel: »Örn stämpel till statsmyndigheternas
expeditioner» beträffande dylik stämpel hänförda till första
avdelningen. I nu berörda avseenden tillåter sig kollegium hänvisa till en
härvid fogad, den 25 januari 1928 dagtecknad promemoria, varav exemplar
på sin tid tillställts sjömanshusen från Kollegium. Att sjömanshusens handlingar
— jämväl i vad rör understödsärendena — äro att betrakta såsom
offentliga handlingar lärer därjämte få anses såsom oomtvistligt.
Ku nämnda förhållanden synas Kollegium starkt motivera en fullt ut genomförd
tjänstebrevsrätt för sjömanshusen. Kollegium tillstyrker därför åtgärd
i syfte att utverka medgivande, att postavgifen för försändelser, som i
tjänsteärenden avlämnas till postbefordran från sjömanshusen, skola gäldas
av allmänna medel jämlikt förordningen den 5 mars 1920 (n:r 130) angående
utgörandet av postavgifter för tjänsteförsändelser.
Skulle det emellertid av principiella grunder, vilka undandraga sig Kollega
bedömande, trots de skäl, som synas Kollegium tala för obegränsad tjänstebrevsrätt
för sjömanshusen, befinnas icke möjligt eller lämpligt att tillerkänna
dem dylik rätt, måste emellertid för varje fall redan vad Kollegium
ovan framhållit klart utvisa, att de nuvarande bestämmelserna i förevarande
hänseende icke kunna anses på ett rationellt och rättvist sätt reglera hithörande
förhållanden för sjömanshusens vidkommande samt att därför av såväl
principiella som praktiska skäl särskilt starkt fog föreligger för en väsentlig
utvidgning av sjömanshusens nuvarande tjänstebrevsrätt.
Redan den av Statskontoret och Generalpoststyrelsen i deras förenämnda
gemensamma utlåtande uppdragna jämförelsen mellan å ena sidan sjömanshusen
och å andra sidan vissa uppbörds- och utmätningsman, barnbördshus
m. fl. — vilken jämförelse, med hänsyn till vad Kollegium här ovan anfört
rörande sjömanshusens dock i sig självt högst säregna ställning, synts Kollegium
i och för sig icke kunna anses såsom utslagsgivande i av ämbetsverken
åsyftad riktning — lämnar härvid enligt Kollegii mening betydelsefulla anvisningar.
Såsom nyssnämnda ämbetsverk påvisat har sålunda till en början exempelvis
uppbördsinspektören i Göteborg tjänstebrevsrätt för postförsändelser i
ärenden, som angå indrivning av kronoutskylder och pensionsavgifter enligt
13 §, första stycket, av lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring.
På sätt framgår av bil. 4 a) vid Kollegii förenämnda skrivelse den 7 oktober
1933, vilken bilaga innehåller statistiska uppgifter rörande sjömanshusens
befattning med vissa särskilda uppgifter för statsverkets räkning, undantagandes
bestyr med värnpliktigas inskrivning och redovisning, tagas sjömanshusens
tjänster i betydande utsträckning i anspråk i skatteindrivningsärenden
samt därjämte i bötesindrivningsärenden. Sjömanshusens icke obetydliga
skriftväxling i nu angivna ärenden måste jämlikt nu gällande bestämmelser
ske genom frankerade brev. Det framstår åtminstone för Kollegium alldeles
klart, att någon rimlig anledning icke föreligger att i exakt samma slag av
ärenden förvägra den ena offentliga myndigheten en fribrevsrätt, som den
andra myndigheten tillerkänts.
12 Första kumminens undra tilija!liga utskotts utlåtande Nr ti.
Enligt ovan omförmälda uppgifter åtnjuter utmätningsman tjänstebrevsrätt
för postförsändelser i ärenden, med vilka lian på grund av lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta den 14 juni 1917 har att taga befattning.
Denna lag avser, som bekant, vissa verkställighetsåtgärder för att effektuera
lagstadgad underhållsskyldighet till barn m. fl. Såsom framgår av
nyssnämnda bilaga anlitas jämväl sjömanshusen i viss omfattning i barnavårdsärenden
av förevarande beskaffenhet. Det kan med fog frågas, varför
sjömanshusen i hithörande ärenden skola sakna tjänstebrevsrätt, som andra
myndigheter i motsvarande ärenden åtnjuta.
Av de av ämbetsverken lämnade uppgifterna framgår vidare, att södra
barnbördshuset i Stockholm och Johan Gustaf Westmans barnbördshus i Linköping
åtnjuta tjänstebrevsrätt för från inrättningarna avgående postförsändelser
i ärenden rörande barnbördshusens i fråga personal åliggande anmälningar
enligt förordningen angående kyrkoböckers förande samt att Stockholms
stads mantalskontor åtnjuter enahanda rätt för försändelser i inskrivningsoch
folkbokföringsärenden. Enligt gällande sjömanshusförordning åligger sjömanshusen
anmälningsskyldighet till pastorsämbete, då sjöman inskrives i
eller avföres från det vid sjömanshus förda registret å sjöfolk. Försåvitt sjömannen
är värnpliktig eller ännu ej inträtt i värnpliktsåldern, åtnjutes för
sjömanshusets vidkommande, med hänsyn till att anmälningsskyldigheten då
grundar sig jämväl på bestämmelse i gällande förordning angående inskrivuing
och redovisning av värnpliktiga (inskrivningsförordningens § 91) tjänstebrevsrätt,
men har sjömannen lämnat värnpliktsåldern, i vilket fall anmälningsskyldigheten
till pastorsämbete i regel avser avförande från sjömanshusregistret,
åtnjutes icke tjänstebrevsrätt. Befogade skäl att i det senare
fallet, då anmälningsskyldigheten enbart kan avse rena folkbokföringsintressen,
förvägra tjänstebrevsrätt, föreligga enligt Kollega mening icke.
Kollegium har nu närmast berört en del fall, som äro direkt jämförliga
med de av Statskontoret och Generalpoststyrelsen ovan omnämnda fallen av
begränsad tjänstebrevsrätt. Det säger sig emellertid självt, att naturen av
sjömanshusens uppgifter, sådan den framgår av Kollega förut angivna principiella
inställning därtill, måste medföra, att även en rad andra exempel
kunna anföras, beträffande vilka en tjänstebrevsrätt ter sig såsom skäligen
befogad. Det skulle givetvis föra för långt att här lämna en uttömmande
redogörelse härför. Kollegium vill emellertid i det följande anföra några
mera typiska exempel i ämnet.
Såsom framgår av den med Kollega meromnämnda skrivelse den 7 oktober
1933 lämnade utredningen har ett intimt samarbete organiserats mellan
Utrikesdepartementet oell sjömanshusen i och för upplysningar rörande sjöfolket
i ersättnings- och andra ärenden. Genom detta samarbete har Utrikesdepartementet
berett sig tillfälle att på ett högst betydligt mera effektivt
sätt än tidigare varit möjligt indriva statsverkets fordringar hos sjömän
för förskjutna kostnader för sjukvård, hemsändning m. m. Härigenom minskas
statsverkets konstnader för hithörande ändamål avsevärt. En icke obetydlig
skriftväxling från sjömanshusens sida förekommer i dessa ärenden, ett förhållande,
som för visst år belyses i förenämnda bilaga till skrivelse den 7
oktober 1933. Förfrågningarna från Utrikesdepartementet befordras givetvis
med tjänstepost, men sjömanshusen äga icke begagna sig av tjänstebrev vid
sin skriftväxling i ämnet. Detta synes Kollegium utgöra ett klart missförhållande.
Enligt gällande reglemente för handelsflottans pensionsanstalt den 29 ja
-
Första kammarens andru tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 13
imali 1864 åligger det sjömanshusen ej blott förmedlingen till anstalten av
sjöfolkets pensionsansökningar utan även utlämnandet till sjömännen av de
av anstalten utfärdade pensionsbreven oell utbetalningen av de från anstalten
utgående pensionerna. Pensionsanstalten åtnjuter för sin skriftväxling i
tjänsteärenden obegränsad tjänstebrevsrätt, men sjömanshusens skriftväxling
i hithörande ärenden kan icke enligt nu gällande ordning ske genom tjänstepost
ens i de fall, då försändelserna äro ställda till anstalten. Ändring i detta
förhållande synes Kollegium påtagligen skäligt.
Den allmänna uppsikten över sjömanshusen utövas av Kollegium, och förekommer
på grund härav och med hänsyn till olika detaljbestämmelser i sjömanshusförordningen
samt andra författningar en omfattande skriftväxling
i stor utsträckning avser sjömanshusen åvilande skyldigheter i frågor, som
mellan sjömanshusen och Kollegium, vilken skriftväxling beröra obestridligen
direkt eller indirekt statliga uppgifter. Kollegium anser det icke erforderligt
att härutinnan anföra mer än ett belysande exempel. Sedan sjöman
i samband med disciplinärt förfarande jämlikt 62 § och följande paragrafer
i sjömanslagen fråndömts hyra i anledning av begången förseelse,
skall enligt 69 § samma lag vid sjömannens avmönstring redovisning
av den fråndömda hyran ske till mönstringsförrättaren, och skall i samband
därmed tillika överlämnas avskrift av beslutet angående bestraffningen, så
ock vad vid förhöret jämlikt 64 § sjömanslagen antecknats i skeppsdagboken.
Medlen jämte avskriften skola insändas till Kollegium. Av motiven till föreskriften
örn insändandet till Kollegium av avskrift av straffbeslutet framgår,
att därmed avses att främja ett noggrant efterlevande av givna stadganden
örn förhöret. Genom avskriftens insändande till Kollegium skulle Kollegium
erhålla tillfälle att i den mån sådant finnes önskvärt granska gjorda
anteckningar och öva en fortlöpande kontroll av de å fartyg ålagda disciplinära
bestraffningarna. Insändandet avser sålunda utövandet av en i allmänt
intresse i lag fastställd kontroll. Det synes Kollegium icke kunna anföras
bärande skäl, varför icke sjömanshusen i sin skriftväxling med Kollegium
och andra myndigheter i tjänsteärenden rimligen borde få åtnjuta
tjänstebrevsrätt.
Då sjöman tillhörande visst sjömanshus på- eller avmönstras vid annat
sjömanshus, åligger det det senare sjömanshuset att inom viss kortare tid
avsända rapport härom enligt fastställt formulär till det förra sjömanshuset.
Motsvarande rapporteringsskyldighet från ett till ett annat sjömanshus föreligger
jämväl i vissa andra fall. Då denna rapportering beträffande sjömän
i värnpliktsåldern utgör förutsättning för sjömanshusens fullgörande av deras
skyldigheter beträffande de värnpliktigas redovisning, är det utan vidare
klart, att så snart rapporteringen avser en värnpliktig sjöman, vederbörande
sjömanshus är berättigat att vid avsändandet av rapport begagna sig av
tjänstebrevsrätten. Ibland rapporteras ett stort flertal sjömän på en gång
till ett och samma sjömanshus, ibland endast ett färre antal sjömän eller
endast en enstaka sjöman. Vid avsändandet av rapport rörande ett flertal
sjömän förutsätter avgörandet av frågan örn tjänstebrevsrätt åtnjuten eller
icke för rapportförsändelsen en undersökning, örn åtminstone någon av de å
rapporten upptagna är värnpliktig. I sådant fall åtnjutos tjänstebrevsrätt,
eljest icke. Är vid fall av rapport örn en enstaka sjöman denne värnpliktig,
kan tjänstebrev anlitas, eljest skall försändelsen frankeras. Mea i själva verket
utgör icke ens det förhållandet, att sjömannen är i värnpliktsåldern,
med säkerhet ett kriterium på att tjänstebrevsrätt åtnjutos, enär det kan in
-
14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
träffa, att sjömannen är från värnplikten frikalla»!, i vilket fall givetvis
strängt taget rapporten rörande denne icke berör värnpliktens redovisning,
med påföljd av tjänstebrevsrätt icke föreligger. Då sjömännen, som beröras av
rapport, varom här är fråga, ju emellertid alltid tillhöra annat sjömanshus
än det, varifrån rapporten avgår, har det rapportsändande sjömanshuset icke
möjlighet att, utan att komma i förbindelse med det sjömanshus, dit rapporten
skall sändas, med säkerhet avgöra, huru det förhåller sig med den grundläggande
förutsättningen för tjänstebrevsrättens begagnande. Av näraliggande
skäl torde i praktiken flertalet förevarande rapporter mellan sjömanshusen
avse i verkligheten värnpliktiga sjömän. Det vore på grund härav naturligt,
att tjänstebrevsrätten finge utan vidare omfatta all rapportföring
av nu avsett slag, men tydligt är, att härför kräves en uttrycklig utsträckning
av denna rätt, sådan den nu föreligger. Uppenbart synes det åtminstone
Kollegium vara, att starka praktiska skäl tala för en dylik utsträckning av
tjänstebrevsrätten.
Även i fråga örn skriftväxling rörande den vid sjömanshusen jämlikt § 18
i gällande sjömanshusförordning bedrivna understödsverksamheten synas Kollegium
särskilda skäl tala för att tjänstebrevsrätt tillerkännes sjömanshusen.
Understödsverksamheten grundar sig på bestämmelser med nu snart tvåhundraårig
hävd och utgör en för sjöfolket av staten genom särskild författningsreglering
föranstaltad välfärdsanordning, vilken ehuru inrättad för en
speciell yrkesgren är närbesläktad med den allmänna folkpensioneringen. Att
detta är fallet framstår, synes det Kollegium, så mycket klarare vid det förhållandet,
att det tidigare satts i fråga att med hänsyn till de speciella anordningar
i hithörande hänseenden, som funnes beträffande sjöfolket, ställa
detta utanför folkpensioneringen.
De organ, som handhava frågor rörande tillämpningen av bestämmelserna
rörande den allmänna pensionsförsäkringen, åtnjuta tjänstebrevsrätt. Att så
är fallet med Pensionsstyrelsen är ju utan vidare naturligt, men Kollegium
syftar i detta sammanhang därjämte särskilt på ordförandena i de ute i landet
verkande pensionsnämndema, vilka jämväl äga obegränsad fribrevsrätt i
tjänsteärenden. Det synes Kollegium med hänsyn härtill såväl billigt som
eljest rimligt, att sjömanshusen få åtnjuta tjänstebrevsrätt i de med pensionsärenden
ur det allmännas synpunkt väl jämförbara understödsärenden, varom
här är fråga.
Vad Kollegium här ovan framhållit synes Kollegium på ett tydligt sätt
påvisa behovet av att under alla förhållanden nu gällande bestämmelser rörande
sjömanshusens tjänstebrevsrätt underkastas en grundlig revision. Därest
sjömanshusen icke skulle anses böra, såsom Kollegium i första hand förordat,
tillerkännas obegränsad fribrevsrätt i tjänsteärenden, tillstyrker Kollegium
alltså åtgärd i syfte att en revidering av bestämmelserna i ämnet
såvitt angår sjömanshusen och därvid en väsentlig utsträckning av den dem
nu tillkommande tjänstebrevsrätten åvägabringas.
K. A. FRYXELL.
C. E. LANDBERG.
/ Fritz van Schwerin.
STOCKHOLMS BOKINDUSTRI AKTIEBOLAG. STOCKHOLM 1935.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1935:310 Skrivelse till Konungen angående fribrevsrätt för rikets sjömanshus. a1 i texten