Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7
1935-05-16 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1935:7, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1935 kl. 12 m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledledning
av väckt motion örn åtgärder för en rättvisare beräkning
av mindre jordbrukares premier till riksförsäkringsanstalten.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 62, har herr Johanson, Karl Emil, hemställt, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn föranstaltande av utredning i syfte
att få till stånd en rättvisare beräkning för mindre jordbrukares premier till
riksförsäkringsanstalten.
Till grund för sin hemställan anför motionären i huvudsak följande:
Genom lagen örn den obligatoriska olycksfallsförsäkringen hade riksförsäkringsanstalten
erhållit en synnerligt grannlaga uppgift i fråga örn upprättandet
av arbetsgivarförteekningar över alla mindre arbetsgivare på landsbygden
och påförandet av skäliga försäkringsavgifter. Det vore uppenbart, att häradsskrivare
ej kunde känna förhållandena och att mantalsombudens uppgifter ej
alltid kunde vara fullt tillförlitliga. Även med största noggrannhet och omsorg
kunde många felaktigheter insmyga sig angående antal anställda arbetare
och tillfälliga arbeten. Detta vore dock svårigheter som kanske ej1 kunde helt
övervinnas. Däremot torde rättelse kunna åstadkommas ifråga örn anstaltens
påförande av försäkringsavgifterna. Då för de mindre arbetsgivarne ej förekomme
deklaration beräknade anstalten själv de avlöningsbelopp, som lades till
grund för de årliga avgifterna. En jämförelse mellan jordbrukets verkliga avlöningar
och riksförsäkringsanstaltens beräkningar visade, att dessa mindre
jordbrukare påfördes försäkringsavgift på avsevärt högre lönebelopp än som ofta
i verkligheten förekomme. De större jordbrukame -— som deklarera och i allmänhet
hava de högst avlönade arbetarna — erlade ofta lägre avgifter per arbetare
och år, men örn en olycka inträffade, beräknades likväl ej sjukpenning
och eventuell livränta efter de erlagda premiernas storlek utan efter vederbörande
arbetares inkomster. De största felaktigheterna uppstode dock därigenom
att premiema för alla hos mindre arbetsgivare anställda jordb raksarbetare beräknades
lika, oavsett örn dessa arbetare vore fullgoda eller ej. Många småbrukare,
som ej hade tillräckligt arbete för en fullgod arbetare och ej heller inkomster
till dennes högre avlöning, anställde en ung ovan arbetare för en ringa
i Ordet ’ ’ej ’ ’, som i det tryckta exemplaret av motionen utelämnats, återfinnes i det till
utskottet överlämnade originalexemplaret av motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 12 sami. 2 avd. Nr 7.
1
2 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
lön oell ett mången gång enkelt vivre, men när premien för olycksfallsförsäkringen
skulle erläggas, vore den lika hög som för fullgod arbetare, vilket innebure
att en orättvis börda pålades den minst bärkraftige. Det vore uppenbart,
att förhandenvarande förhållanden vore otillfredsställande och att åtgärder
borde vidtagas för åstadkommande av en mera rättvis beräkning av jordbruksarbetames
löneförmåner och därmed följande premier för olycksfallsförsäkringen.
Därvid borde ock tågås i beaktande, huruvida hos mindre jordbrukare
anställda arbetare ej borde klassificeras efter löneförhållande.
I anledning av motionen har utskottet hemställt örn yttrande från riksförsäkringsanstalten,
som därvid i huvudsak anfört följande:
”Lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgar icke någon skyldighet
för arbetsgivare att utan anmaning göra anmälan örn försäkringspliktig
verksamhet eller avlämna sådana uppgifter, som erfordras för bestämmande
av försäkringsavgifterna. Riksförsäkringsanstalten är i stället hänvisad att
för sin försäkringsverksamhet utnyttja de uppgifter örn arbetsgivare och av
dem anställd arbetskraft, som årligen inhämtas i samband med mantalsskrivningen
och jämlikt föreskrift i § 8 mom. 1 mantalsskrivningsförordningen
bliva antecknade i mantalslängderna. Nämnda föreskrift har för övrigt tillkommit
just för ifrågavarande ändamål. Vad beträffar landsbygden, där ju
som regel skriftliga mantalsuppgifter icke förekomma, måste givetvis även
angående de här ifrågavarande förhållandena upplysningar inhämtas av de
vid mantalsskrivningsförrättningarna närvarande kommunalombuden.
På grundval av de sålunda i mantalslängderna införda uppgifterna örn
arbetsgivare och av dem sysselsatt arbetskraft upprättas av anstaltens mantalsombud
(mantalsskrivningsförrättarna) de i motionen omnämnda arbetsgivarförteckningarna.
I dessa angivas för varje arbetsgivare, hos vilken i regel under
året äro anställda högst fyra tjänare eller andra arbetare-, antalet helårsarbetare
ävensom den sammanlagda beräknade arbetstiden för övriga arbetare, varvid
särskilda uppgifter lämnas för varje slag av rörelse eller verksamhet, som av
samma arbetsgivare utövas. Dessa uppgifter läggas därefter av anstalten till
grund för debitering av försäkringsavgifter för i anstalten försäkrade s. k.
mindre arbetsgivare (d. v. s. sådana, vilka sysselsätta mindre arbetarantal under
hela året än fem). Försäkringsavgifterna för dessa arbetsgivare uttagas
i samband med kronouppbörden. Antalet efter senaste mantalsskrivning i förteckningarna
upptagna mindre arbetsgivare uppgår till omkring 560,000, varav
omkring 535,000 med försäkring i riksförsäkringsanstalten.
För ifrågavarande avgifters påförande har riksförsäkringsanstalten utarbetat
en tariff, i vilken för olika förekommande yrken angives det premiebelopp,
som skall påföras för varje under helt år sysselsatt arbetare. Till grund för
bestämmandet av detta premiebelopp ligger en med hänsyn till yrket bestämd
premiesats och ett likaledes med hänsyn till yrket antaget avlöningsbelopp, vilket
— särskilt för män och särskilt för kvinnor — beräknats såsom genomsnittsvärde
för olika slag av inom yrket använda arbetare. Härvid göres även åtskillnad
på städer, köpingar och municipalsamhälle!! samt landsbygden i övrigt.
Vad särskilt jordbruket beträffar, sker beräkningen i anslutning till bestämmelserna
i gällande kollektivavtal.
Därest en arbetsgivare anser, att i arbetsgivarförteckningen avgift blivit
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 3
li0110m obehörigen eller oriktigt påförd, äger lian jämlikt § 6 förordningen den
31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd a.v avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete för erhållande
av rättelse göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten inom ett år
efter det avgiften senast bort hava erlagts. I sådana fall plägar anstalten infordra
uppgift örn de faktiska avlöningsbelopp, som arbetsgivaren utgivit till
hos honom anställda arbetare, varefter avgiften med ledning härav regleras oell
vad som kan hava blivit för mycket erlagt, återbetalas.
Med det sålunda tillämpade systemet för erforderliga uppgifters införskaffande
och försäkringsavgifternas beräknande synes det erbjuda stora svårigheter
att helt undvika en viss ojämnhet i debiteringsresultatet, beroende dels
på att de i samband med mantalsskrivningsförrättningarna inhämtade uppgifterna
ej alltid kunna vara fullt tillförlitliga, dels på att avlöningsförhållandena
av skilda anledningar kunna vara olika hos olika arbetsgivare.
Vad den förstnämnda anledningen beträffar är motionärens uttalande, att
''även örn största noggrannhet och omsorg iakttages kunna många felaktigheter
insmyga sig angående antal anställda arbetare och tillfälliga arbeten’, otvivelaktigt
riktigt. Att med en apparat av detta slag och ett material av sådana
dimensioner helt undgå felaktigheter torde vara praktiskt omöjligt. Självfallet
måste emellertid med ett dylikt system mycket bero på utformningen av detsamma
och vad som därutinnan kan åtgöras för ernående av önskvärd precision
och effektivitet. Riksförsäkringsanstalten har också oavlåtligen ägnat och
ägnar alltjämt mycken omsorg åt förbättring av metoderna för redovisningen
i arbetsgivarförteckningarna och för att erhålla rättvisast möjliga resultat vid
avgifternas påföring. Till belysande härav vill riksförsäkringsanstalten erinra
örn en nyligen genomförd, mycket betydelsefull omläggning av systemet i syfte
att erhålla ett mera tillfredsställande resultat än som dessförinnan kunnat åstadkommas.
Tidigare tillämpades en sådan ordning att arbetsgivarförteckningarna för
ett visst år upprättades i anslutning till den mantalsskrivning, som ägde rum
under det närmast föregående året. De uppgifter, varå förteckningarna grundades,
inneburo alltså egentligen endast förhandsantaganden örn arbetsgivarförhållandena
under det år, förteckningarna angåvos avse. I samma mån som
de verkliga förhållandena emellertid icke kommo att motsvara dessa antaganden,
blevo naturligtvis också de försäkringsavgifter, som debiterades i förteckningarna,
felaktiga. För avhjälpande av denna brist i systemet visade det sig emellertid
nödvändigt att företaga väsentliga omgestaltningar av riksförsäkringsanstaltens
inre arbetsorganisation. Sedan verkställda undersökningar givit vid
handen att dessa organisationsfrågor kunde lösas utan att fördenskull anstaltens
förvaltningskostnader behövde ökas, genomfördes — sedan viss författningsändring
verkställts — år 1934 sådan omläggning av ovanberörda system,
att arbetsgivarförteckningarna för ett visst år upprättas i anslutning till den
under samma år förrättade mantalsskrivningen. Härigenom kommer debiteringen
av avgifterna att grundas på kända förhållanden under det år, avgifterna
avse. I samband med omläggningen blev också den till mantalsombudens tjänst
av anstalten utarbetade ''Handledningen för upprättande av arbetsgivarförteckningar’
kompletterad och omarbetad. Denna handledning jämte vissa
därmed sammanhängande cirkulär bifogas bär i syfte att ytterligare belysa reformens
innebörd och betydelse ävensom vad i övrigt från riksförsäkringsanstaltens
sida åtgjorts i förevarande angelägenhet.
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
Ehuru helt visst icke heller det sålunda reformerade systemet kan beräknas
fungera felfritt, får det dock anses utgöra ett betydelsefullt steg i förbättrande
riktning. Någon ytterligare omläggning av detsamma torde i allt fall icke böra
ifrågakomma, förrän tillräckliga erfarenheter vunnits angående dess nuvarande
bärighet.
Vad därefter beträffar frågan örn åstadkommande av en redovisning i arbetsgivarförteckningarna
av de faktiska avlöningsbeloppen för däri avsedda
arbetare eller en klassificering av desamma efter löneförhållanden vill riksförsäkringsanstalten
framhålla, att en sådan redovisning skulle kunna leda till en
rättvisare premieberäkning endast örn verkligen tillförlitliga uppgifter örn löneförhållandena
kunde väntas bliva resultatet av redovisningen.
För att erhålla en redovisning i förteckningarna av de verkliga lönebeloppen
skulle det vara nödvändigt att ålägga samtliga mindre arbetsgivare skyldighet
att avlämna skriftlig uppgift rörande hos dem anställda arbetares avlöningar,
vilka i så fall skulle beräknas i överensstämmelse med stadgandena i
olycksfallsförsäkringslagens 9 § örn beräknande av årlig arbetsförtjänst. Denna
skriftliga uppgiftsskyldighet skulle i stor utsträckning komma att åvila personer,
som enligt stadgande i mantalsskrivningsförordningen befriats från skyldighet
att avlämna skriftlig mantalsuppgift.
En klassificering efter löneförhållanden skulle möjligen kunna tänkas
bliva åstadkommen genom att vid mantalsskrivningsförrättningen inhämtades
uppgifter från de vid förättningen närvarande kommunalombuden örn de hos
olika arbetsgivare anställda arbetarnas löneförhållanden, vilka uppgifter då
skulle lämnas med ledning av den kännedom örn förhållandena, som dessa ombud
möjligen kunde förutsättas äga. Detta förfaringssätt skulle emellertid
otvivelaktigt leda till att en mängd felaktigheter komme att insmyga sig beträffande
dessa uppgifter. Örn redan de nuvarande, relativt enkla uppgifterna rörande
antalet anställda arbetare, även örn största noggrannhet och omsorg iakttages,
i många fall kunna bliva behäftade med felaktigheter, skulle detta med
säkerhet i ännu högre grad komma att bliva fallet med de mera komplicerade
uppgifterna örn de anställda arbetarnas löneförhållanden.
Härtill kommer, att inhämtandet av individuella uppgifter örn löneförhållandena
skulle medföra ett ökat arbete med premiedebiteringen för de mindre
arbetsgivarna inom riksförsäkringsanstalten med därav föranledd ökning av anstaltens
förvaltningskostnader.
Motionären anför vidare, att de största felaktigheterna skulle uppstå genom
att premierna för alla hos mindre arbetsgivare anställda jordbruksarbetare
beräknades lika, oavsett örn dessa arbetare vore fullgoda eller ej. Med anledning
härav vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att det svårligen lärer kunna
låta sig göra att vid mantalsskrivningsförrättningarna inhämta tillförlitliga
uppgifter örn hithörande förhållanden. Även örn så skulle kunna ske, bör emellertid
ihågkommas, att om lönerna till unga ovana arbetare äro lägre än för de
fullgoda, så är å andra sidan olycksfallsrisken för den ovane arbetaren i regel
högre än för den fullgode. Den omständigheten, att den förre åtnjuter lägre
avlöning är därför icke tillräcklig grund för antagandet, att även försäkringsavgiftens
belopp för honom rättvisligen bör vara lägre än för den fullgode
arbetaren.
Slutligen vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att de antagna genomsnittslönerna
i själva verket icke torde äga den betydelse för premiebeloppens
storlek, som motionären synes förutsätta. Det är nämligen nödvändigt att upp
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 5
rätthålla en viss överensstämmelse mellan å ena sidan sammanlagda ersättningskostnadema
för olycksfall, som träffa i anstalten försäkrade, hos mindre arbetsgivare
anställda arbetare och å andra sidan summan av de premiebelopp, som
erläggas av dessa mindre arbetsgivare. En genomgående sänkning av de genomsnittslöner,
som användas vid premieberäkningen, skulle därför nödvändiggöra
en motsvarande höjning av premiesatserna så att summan av premiebeloppen
icke lede någon minskning. En sådan böjning av premiesatserna skulle med
säkerhet komma att gälla flertalet yrkesgrupper, och efter allt att döma även
jordbruksgruppen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten för
sin del avstyrka ett bifall till motionen. ’ ’
Vid utlåtandet voro fogade däri omförmälda handledning för upprättande
av arbetsgivarförteckningar ävensom tre av riksförsäkringsanstalten utsända
cirkulär.
Utskottet finner starka skäl tala för riktigheten av vad motionären anfört Utskottet.
örn det vanskliga i att även med den största noggrannhet och omsorg belt undgå
felaktigheter vid arbetsgivarförteckningamas upprättande. Att dylika förekomma,
har ju ej heller riksförsäkringsanstalten velat bestrida. Av anstaltens
yttrande och därvid fogade handlingar framgår emellertid, att dessa missförhållanden
vunnit beaktande och även föranlett en betydande omläggning av hittills
tillämpat system. Då denna omläggning genomförts i stort sett först med sistförflutna
årsskifte, undandraga sig dess verkningar givetvis ännu ett säkert
bedömande. Att förbättringar i nu förevarande avseende äro att vänta torde
med hänsyn till de nya beräkningsgrunderna vara obestridligt.
Emellertid synes det knappast kunna antagas, att med det sålunda förbättrade
systemet allt blivit välbeställt och slutgiltigt ordnat ens på detta
begränsade område. Sålunda skola ju uppgifterna till arbetsgivarförteckningama
även för framtiden avse helt år, d. v. s. det kalenderår under vilket de
avlämnas och sålunda även tiden mellan mantalsskrivningsförfarandets början
och årets slut. Beträffande denna tid komma alltså förteckningarna alltjämt
att grundas på antagna förhållanden. I sakens natur ligger vidare, att frånvaron
av ett genomfört deklarationsväsen för i motionen ifrågakomna, ytterst
talrika arbetsgivargrupp har en menlig inverkan på förteckningarnas tillförlitlighet,
Att införa en dylik deklarationsplikt synes dock utskottet så betungande,
att en dylik åtgärds vidtagande för närvarande näppeligen kan vara tillrådligt.
Omständligheten skulle ytterligare ökas genom den från och med år 1934 genomförda
utvidgningen av uppgiftsplikten till nya kategorier (se närmare lagen den
14 juni 1933, Svensk författningssamling 1933: 349, kungl, kungörelsen den 1
december 1933, Svensk författningssamling 1933: 643, samt kungl, kungörelsen
den 22 juni 1934, Svensk författningssamling 1934: 368). Slutligen vill utskottet
erinra därom, att det givetvis är en var arbetsgivare obetaget att självmant
lämna uppgifter till ledning för arbetsgivarförteckningamas upprättare,
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
liksom även riksförsäkringsanstaltens mantalsombud äga rätt att i fall så
erfordras genom, tjänsteskrivelse infordra uppgifter från arbetsgivare angående
omfattningen av deras arbetskraft m. m. Flör underlättande av dylika uppgifters
införskaffande tillhandahållas till och med frågebrevkort enligt fastställt
formulär. Givetvis kan dock ett sålunda inskränkt uppgiftsväsen endast hava
en begränsad verkan, då premiepåföringen för varje enskild arbetsgivare ju
grundas på enhetliga tariffer och gruppindelningar.
Med vad sålunda anförts måste vidare alltjämt fasthålla®, att med arbetsgivarförteckningamas
kompletterande och upprättande i relation till tidsperioder,
under vilka arbetsförhållandena i stort sett varit kända, likväl endast ett av
de problem berörts, vilkas lösning är erforderlig för en fullt rättvis beräkning av
mindre jordbrukares premier till riksförsäkringsanstalten. Även efter den
senast genomförda omläggningen av systemet kvarstå alltjämt felkällor. Ytterligare
ett pär sådana finnas ovan angivna, och ännu andra finnas, vilka icke
bliva mindre därför att de icke beröras i motionen eller riksförsäkringsanstaltens
yttrande. Av största vikt är därför, att oavlåtlig uppmärksamhet även
för framtiden ägnas dessa mångskiftande spörsmål, som blott ofullständigt och
på ett begränsat område förts mot en lösning.
Utskottet vill härmed, som ovan anförts, ingalunda bestrida, att avsevärda
förbättringar äro att hoppas av den i riksförsäkringsanstaltens yttrande omförmälda
omläggningen. Fråga är blott huru långt densamma kan komma att
förslå. I detta avseende torde dock redan efter något år tämligen tillförlitliga
grunder kunna beräknas föreligga för bedömande av en dylik förbättrings inträde
och omfattning. Det kan därför böra ifrågasättas, huruvida tidpunkten
just nu vore väl vald för igångsättande av utredning på grundval av en från
riksdagens sida gjord framställning.
Slutligen vill utskottet framhålla följande. Då i motionen talas örn en
rättvisare beräkning av mindre jordbrukares premier till riksförsäkringsanstalten,
synes därmed huvudsakligen avses en nedsättning av denna stora arbetsgivargrupps
utlägg i förhållande till andra kategorier av arbetsgivare. Huruvida
denna proportion under förhandenvarande förhållanden på det hela verkligen
bör betecknas såsom orättvis undandrager sig utskottets bedömande. Annorlunda
blir emellertid förhållandet, örn i enskilda fall en verklig orättvisa
kunnat konstateras. Härvidlag vill likväl utskottet fästa uppmärksamheten på
att lagstadganden redan finnas, som just avsetts att öppna väg till rättelse i
dylika fall (se förordningen den 31 mars 1922, ‘Svensk författningssamling
nr 130). Icke heller i detta avseende är dock föreliggande motion utan betydelse,
då törhända redan den omständigheten att uppmärksamheten kommit
att väckas för denna hittills kanske icke tillfullo beaktade utväg kan väntas
medföra en ökad säkerhet. Likvisst förutsätter denna utväg ju vederbörandes
egen medverkan för att rättelse skall kunna vinnas.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
7
Av vad ovan anförts torde framgå, att utskottet ingalunda vill göra gällande
att med hittills vidtagna åtgärder på förevarande viktiga område alla
frågor skulle hava nått en slutgiltig eller fullt tillfredsställande lösning.
Vad som nyligen åtgjorts för en förbättring av systemet förtjänar dock att
prövas. Nya frågor påkalla ständig uppmärksamhet och få givetvis icke eftersättas
i avvaktan på att tillräckliga erfarenheter vunnits angående de senaste
omläggningarna. Utskottet utgår emellertid från att riksförsäkringsanstalten
sin plikt likmätigt ägnar fortsatt ingående och oavlåtlig uppmärksamhet åt
hithörande spörsmål.
Efter övervägande av vad sålunda framhållits och vid frågans behandling
inför utskottet blivit utrett får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 maj 1935.
På utskottets vägnar:
EDWIN BERLING.
Närvarande: Herrar Berling, Hansson, Jacob, Sandström, Heuman, Andersson,
Verner, och Karlsson i Gillberga.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.