Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7

1935-05-16 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1935:7, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1935 kl. 12 m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledledning

av väckt motion örn åtgärder för en rättvisare beräkning

av mindre jordbrukares premier till riksförsäkringsanstalten.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad

motion, nr 62, har herr Johanson, Karl Emil, hemställt, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn föranstaltande av utredning i syfte

att få till stånd en rättvisare beräkning för mindre jordbrukares premier till

riksförsäkringsanstalten.

Till grund för sin hemställan anför motionären i huvudsak följande:

Genom lagen örn den obligatoriska olycksfallsförsäkringen hade riksförsäkringsanstalten

erhållit en synnerligt grannlaga uppgift i fråga örn upprättandet

av arbetsgivarförteekningar över alla mindre arbetsgivare på landsbygden

och påförandet av skäliga försäkringsavgifter. Det vore uppenbart, att häradsskrivare

ej kunde känna förhållandena och att mantalsombudens uppgifter ej

alltid kunde vara fullt tillförlitliga. Även med största noggrannhet och omsorg

kunde många felaktigheter insmyga sig angående antal anställda arbetare

och tillfälliga arbeten. Detta vore dock svårigheter som kanske ej1 kunde helt

övervinnas. Däremot torde rättelse kunna åstadkommas ifråga örn anstaltens

påförande av försäkringsavgifterna. Då för de mindre arbetsgivarne ej förekomme

deklaration beräknade anstalten själv de avlöningsbelopp, som lades till

grund för de årliga avgifterna. En jämförelse mellan jordbrukets verkliga avlöningar

och riksförsäkringsanstaltens beräkningar visade, att dessa mindre

jordbrukare påfördes försäkringsavgift på avsevärt högre lönebelopp än som ofta

i verkligheten förekomme. De större jordbrukame -— som deklarera och i allmänhet

hava de högst avlönade arbetarna — erlade ofta lägre avgifter per arbetare

och år, men örn en olycka inträffade, beräknades likväl ej sjukpenning

och eventuell livränta efter de erlagda premiernas storlek utan efter vederbörande

arbetares inkomster. De största felaktigheterna uppstode dock därigenom

att premiema för alla hos mindre arbetsgivare anställda jordb raksarbetare beräknades

lika, oavsett örn dessa arbetare vore fullgoda eller ej. Många småbrukare,

som ej hade tillräckligt arbete för en fullgod arbetare och ej heller inkomster

till dennes högre avlöning, anställde en ung ovan arbetare för en ringa

i Ordet ’ ’ej ’ ’, som i det tryckta exemplaret av motionen utelämnats, återfinnes i det till

utskottet överlämnade originalexemplaret av motionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 12 sami. 2 avd. Nr 7.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

lön oell ett mången gång enkelt vivre, men när premien för olycksfallsförsäkringen

skulle erläggas, vore den lika hög som för fullgod arbetare, vilket innebure

att en orättvis börda pålades den minst bärkraftige. Det vore uppenbart,

att förhandenvarande förhållanden vore otillfredsställande och att åtgärder

borde vidtagas för åstadkommande av en mera rättvis beräkning av jordbruksarbetames

löneförmåner och därmed följande premier för olycksfallsförsäkringen.

Därvid borde ock tågås i beaktande, huruvida hos mindre jordbrukare

anställda arbetare ej borde klassificeras efter löneförhållande.

I anledning av motionen har utskottet hemställt örn yttrande från riksförsäkringsanstalten,

som därvid i huvudsak anfört följande:

”Lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgar icke någon skyldighet

för arbetsgivare att utan anmaning göra anmälan örn försäkringspliktig

verksamhet eller avlämna sådana uppgifter, som erfordras för bestämmande

av försäkringsavgifterna. Riksförsäkringsanstalten är i stället hänvisad att

för sin försäkringsverksamhet utnyttja de uppgifter örn arbetsgivare och av

dem anställd arbetskraft, som årligen inhämtas i samband med mantalsskrivningen

och jämlikt föreskrift i § 8 mom. 1 mantalsskrivningsförordningen

bliva antecknade i mantalslängderna. Nämnda föreskrift har för övrigt tillkommit

just för ifrågavarande ändamål. Vad beträffar landsbygden, där ju

som regel skriftliga mantalsuppgifter icke förekomma, måste givetvis även

angående de här ifrågavarande förhållandena upplysningar inhämtas av de

vid mantalsskrivningsförrättningarna närvarande kommunalombuden.

På grundval av de sålunda i mantalslängderna införda uppgifterna örn

arbetsgivare och av dem sysselsatt arbetskraft upprättas av anstaltens mantalsombud

(mantalsskrivningsförrättarna) de i motionen omnämnda arbetsgivarförteckningarna.

I dessa angivas för varje arbetsgivare, hos vilken i regel under

året äro anställda högst fyra tjänare eller andra arbetare-, antalet helårsarbetare

ävensom den sammanlagda beräknade arbetstiden för övriga arbetare, varvid

särskilda uppgifter lämnas för varje slag av rörelse eller verksamhet, som av

samma arbetsgivare utövas. Dessa uppgifter läggas därefter av anstalten till

grund för debitering av försäkringsavgifter för i anstalten försäkrade s. k.

mindre arbetsgivare (d. v. s. sådana, vilka sysselsätta mindre arbetarantal under

hela året än fem). Försäkringsavgifterna för dessa arbetsgivare uttagas

i samband med kronouppbörden. Antalet efter senaste mantalsskrivning i förteckningarna

upptagna mindre arbetsgivare uppgår till omkring 560,000, varav

omkring 535,000 med försäkring i riksförsäkringsanstalten.

För ifrågavarande avgifters påförande har riksförsäkringsanstalten utarbetat

en tariff, i vilken för olika förekommande yrken angives det premiebelopp,

som skall påföras för varje under helt år sysselsatt arbetare. Till grund för

bestämmandet av detta premiebelopp ligger en med hänsyn till yrket bestämd

premiesats och ett likaledes med hänsyn till yrket antaget avlöningsbelopp, vilket

— särskilt för män och särskilt för kvinnor — beräknats såsom genomsnittsvärde

för olika slag av inom yrket använda arbetare. Härvid göres även åtskillnad

på städer, köpingar och municipalsamhälle!! samt landsbygden i övrigt.

Vad särskilt jordbruket beträffar, sker beräkningen i anslutning till bestämmelserna

i gällande kollektivavtal.

Därest en arbetsgivare anser, att i arbetsgivarförteckningen avgift blivit

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 3

li0110m obehörigen eller oriktigt påförd, äger lian jämlikt § 6 förordningen den

31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd a.v avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete för erhållande

av rättelse göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten inom ett år

efter det avgiften senast bort hava erlagts. I sådana fall plägar anstalten infordra

uppgift örn de faktiska avlöningsbelopp, som arbetsgivaren utgivit till

hos honom anställda arbetare, varefter avgiften med ledning härav regleras oell

vad som kan hava blivit för mycket erlagt, återbetalas.

Med det sålunda tillämpade systemet för erforderliga uppgifters införskaffande

och försäkringsavgifternas beräknande synes det erbjuda stora svårigheter

att helt undvika en viss ojämnhet i debiteringsresultatet, beroende dels

på att de i samband med mantalsskrivningsförrättningarna inhämtade uppgifterna

ej alltid kunna vara fullt tillförlitliga, dels på att avlöningsförhållandena

av skilda anledningar kunna vara olika hos olika arbetsgivare.

Vad den förstnämnda anledningen beträffar är motionärens uttalande, att

''även örn största noggrannhet och omsorg iakttages kunna många felaktigheter

insmyga sig angående antal anställda arbetare och tillfälliga arbeten’, otvivelaktigt

riktigt. Att med en apparat av detta slag och ett material av sådana

dimensioner helt undgå felaktigheter torde vara praktiskt omöjligt. Självfallet

måste emellertid med ett dylikt system mycket bero på utformningen av detsamma

och vad som därutinnan kan åtgöras för ernående av önskvärd precision

och effektivitet. Riksförsäkringsanstalten har också oavlåtligen ägnat och

ägnar alltjämt mycken omsorg åt förbättring av metoderna för redovisningen

i arbetsgivarförteckningarna och för att erhålla rättvisast möjliga resultat vid

avgifternas påföring. Till belysande härav vill riksförsäkringsanstalten erinra

örn en nyligen genomförd, mycket betydelsefull omläggning av systemet i syfte

att erhålla ett mera tillfredsställande resultat än som dessförinnan kunnat åstadkommas.

Tidigare tillämpades en sådan ordning att arbetsgivarförteckningarna för

ett visst år upprättades i anslutning till den mantalsskrivning, som ägde rum

under det närmast föregående året. De uppgifter, varå förteckningarna grundades,

inneburo alltså egentligen endast förhandsantaganden örn arbetsgivarförhållandena

under det år, förteckningarna angåvos avse. I samma mån som

de verkliga förhållandena emellertid icke kommo att motsvara dessa antaganden,

blevo naturligtvis också de försäkringsavgifter, som debiterades i förteckningarna,

felaktiga. För avhjälpande av denna brist i systemet visade det sig emellertid

nödvändigt att företaga väsentliga omgestaltningar av riksförsäkringsanstaltens

inre arbetsorganisation. Sedan verkställda undersökningar givit vid

handen att dessa organisationsfrågor kunde lösas utan att fördenskull anstaltens

förvaltningskostnader behövde ökas, genomfördes — sedan viss författningsändring

verkställts — år 1934 sådan omläggning av ovanberörda system,

att arbetsgivarförteckningarna för ett visst år upprättas i anslutning till den

under samma år förrättade mantalsskrivningen. Härigenom kommer debiteringen

av avgifterna att grundas på kända förhållanden under det år, avgifterna

avse. I samband med omläggningen blev också den till mantalsombudens tjänst

av anstalten utarbetade ''Handledningen för upprättande av arbetsgivarförteckningar’

kompletterad och omarbetad. Denna handledning jämte vissa

därmed sammanhängande cirkulär bifogas bär i syfte att ytterligare belysa reformens

innebörd och betydelse ävensom vad i övrigt från riksförsäkringsanstaltens

sida åtgjorts i förevarande angelägenhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Ehuru helt visst icke heller det sålunda reformerade systemet kan beräknas

fungera felfritt, får det dock anses utgöra ett betydelsefullt steg i förbättrande

riktning. Någon ytterligare omläggning av detsamma torde i allt fall icke böra

ifrågakomma, förrän tillräckliga erfarenheter vunnits angående dess nuvarande

bärighet.

Vad därefter beträffar frågan örn åstadkommande av en redovisning i arbetsgivarförteckningarna

av de faktiska avlöningsbeloppen för däri avsedda

arbetare eller en klassificering av desamma efter löneförhållanden vill riksförsäkringsanstalten

framhålla, att en sådan redovisning skulle kunna leda till en

rättvisare premieberäkning endast örn verkligen tillförlitliga uppgifter örn löneförhållandena

kunde väntas bliva resultatet av redovisningen.

För att erhålla en redovisning i förteckningarna av de verkliga lönebeloppen

skulle det vara nödvändigt att ålägga samtliga mindre arbetsgivare skyldighet

att avlämna skriftlig uppgift rörande hos dem anställda arbetares avlöningar,

vilka i så fall skulle beräknas i överensstämmelse med stadgandena i

olycksfallsförsäkringslagens 9 § örn beräknande av årlig arbetsförtjänst. Denna

skriftliga uppgiftsskyldighet skulle i stor utsträckning komma att åvila personer,

som enligt stadgande i mantalsskrivningsförordningen befriats från skyldighet

att avlämna skriftlig mantalsuppgift.

En klassificering efter löneförhållanden skulle möjligen kunna tänkas

bliva åstadkommen genom att vid mantalsskrivningsförrättningen inhämtades

uppgifter från de vid förättningen närvarande kommunalombuden örn de hos

olika arbetsgivare anställda arbetarnas löneförhållanden, vilka uppgifter då

skulle lämnas med ledning av den kännedom örn förhållandena, som dessa ombud

möjligen kunde förutsättas äga. Detta förfaringssätt skulle emellertid

otvivelaktigt leda till att en mängd felaktigheter komme att insmyga sig beträffande

dessa uppgifter. Örn redan de nuvarande, relativt enkla uppgifterna rörande

antalet anställda arbetare, även örn största noggrannhet och omsorg iakttages,

i många fall kunna bliva behäftade med felaktigheter, skulle detta med

säkerhet i ännu högre grad komma att bliva fallet med de mera komplicerade

uppgifterna örn de anställda arbetarnas löneförhållanden.

Härtill kommer, att inhämtandet av individuella uppgifter örn löneförhållandena

skulle medföra ett ökat arbete med premiedebiteringen för de mindre

arbetsgivarna inom riksförsäkringsanstalten med därav föranledd ökning av anstaltens

förvaltningskostnader.

Motionären anför vidare, att de största felaktigheterna skulle uppstå genom

att premierna för alla hos mindre arbetsgivare anställda jordbruksarbetare

beräknades lika, oavsett örn dessa arbetare vore fullgoda eller ej. Med anledning

härav vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att det svårligen lärer kunna

låta sig göra att vid mantalsskrivningsförrättningarna inhämta tillförlitliga

uppgifter örn hithörande förhållanden. Även örn så skulle kunna ske, bör emellertid

ihågkommas, att om lönerna till unga ovana arbetare äro lägre än för de

fullgoda, så är å andra sidan olycksfallsrisken för den ovane arbetaren i regel

högre än för den fullgode. Den omständigheten, att den förre åtnjuter lägre

avlöning är därför icke tillräcklig grund för antagandet, att även försäkringsavgiftens

belopp för honom rättvisligen bör vara lägre än för den fullgode

arbetaren.

Slutligen vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att de antagna genomsnittslönerna

i själva verket icke torde äga den betydelse för premiebeloppens

storlek, som motionären synes förutsätta. Det är nämligen nödvändigt att upp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 5

rätthålla en viss överensstämmelse mellan å ena sidan sammanlagda ersättningskostnadema

för olycksfall, som träffa i anstalten försäkrade, hos mindre arbetsgivare

anställda arbetare och å andra sidan summan av de premiebelopp, som

erläggas av dessa mindre arbetsgivare. En genomgående sänkning av de genomsnittslöner,

som användas vid premieberäkningen, skulle därför nödvändiggöra

en motsvarande höjning av premiesatserna så att summan av premiebeloppen

icke lede någon minskning. En sådan böjning av premiesatserna skulle med

säkerhet komma att gälla flertalet yrkesgrupper, och efter allt att döma även

jordbruksgruppen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten för

sin del avstyrka ett bifall till motionen. ’ ’

Vid utlåtandet voro fogade däri omförmälda handledning för upprättande

av arbetsgivarförteckningar ävensom tre av riksförsäkringsanstalten utsända

cirkulär.

Utskottet finner starka skäl tala för riktigheten av vad motionären anfört Utskottet.

örn det vanskliga i att även med den största noggrannhet och omsorg belt undgå

felaktigheter vid arbetsgivarförteckningamas upprättande. Att dylika förekomma,

har ju ej heller riksförsäkringsanstalten velat bestrida. Av anstaltens

yttrande och därvid fogade handlingar framgår emellertid, att dessa missförhållanden

vunnit beaktande och även föranlett en betydande omläggning av hittills

tillämpat system. Då denna omläggning genomförts i stort sett först med sistförflutna

årsskifte, undandraga sig dess verkningar givetvis ännu ett säkert

bedömande. Att förbättringar i nu förevarande avseende äro att vänta torde

med hänsyn till de nya beräkningsgrunderna vara obestridligt.

Emellertid synes det knappast kunna antagas, att med det sålunda förbättrade

systemet allt blivit välbeställt och slutgiltigt ordnat ens på detta

begränsade område. Sålunda skola ju uppgifterna till arbetsgivarförteckningama

även för framtiden avse helt år, d. v. s. det kalenderår under vilket de

avlämnas och sålunda även tiden mellan mantalsskrivningsförfarandets början

och årets slut. Beträffande denna tid komma alltså förteckningarna alltjämt

att grundas på antagna förhållanden. I sakens natur ligger vidare, att frånvaron

av ett genomfört deklarationsväsen för i motionen ifrågakomna, ytterst

talrika arbetsgivargrupp har en menlig inverkan på förteckningarnas tillförlitlighet,

Att införa en dylik deklarationsplikt synes dock utskottet så betungande,

att en dylik åtgärds vidtagande för närvarande näppeligen kan vara tillrådligt.

Omständligheten skulle ytterligare ökas genom den från och med år 1934 genomförda

utvidgningen av uppgiftsplikten till nya kategorier (se närmare lagen den

14 juni 1933, Svensk författningssamling 1933: 349, kungl, kungörelsen den 1

december 1933, Svensk författningssamling 1933: 643, samt kungl, kungörelsen

den 22 juni 1934, Svensk författningssamling 1934: 368). Slutligen vill utskottet

erinra därom, att det givetvis är en var arbetsgivare obetaget att självmant

lämna uppgifter till ledning för arbetsgivarförteckningamas upprättare,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

liksom även riksförsäkringsanstaltens mantalsombud äga rätt att i fall så

erfordras genom, tjänsteskrivelse infordra uppgifter från arbetsgivare angående

omfattningen av deras arbetskraft m. m. Flör underlättande av dylika uppgifters

införskaffande tillhandahållas till och med frågebrevkort enligt fastställt

formulär. Givetvis kan dock ett sålunda inskränkt uppgiftsväsen endast hava

en begränsad verkan, då premiepåföringen för varje enskild arbetsgivare ju

grundas på enhetliga tariffer och gruppindelningar.

Med vad sålunda anförts måste vidare alltjämt fasthålla®, att med arbetsgivarförteckningamas

kompletterande och upprättande i relation till tidsperioder,

under vilka arbetsförhållandena i stort sett varit kända, likväl endast ett av

de problem berörts, vilkas lösning är erforderlig för en fullt rättvis beräkning av

mindre jordbrukares premier till riksförsäkringsanstalten. Även efter den

senast genomförda omläggningen av systemet kvarstå alltjämt felkällor. Ytterligare

ett pär sådana finnas ovan angivna, och ännu andra finnas, vilka icke

bliva mindre därför att de icke beröras i motionen eller riksförsäkringsanstaltens

yttrande. Av största vikt är därför, att oavlåtlig uppmärksamhet även

för framtiden ägnas dessa mångskiftande spörsmål, som blott ofullständigt och

på ett begränsat område förts mot en lösning.

Utskottet vill härmed, som ovan anförts, ingalunda bestrida, att avsevärda

förbättringar äro att hoppas av den i riksförsäkringsanstaltens yttrande omförmälda

omläggningen. Fråga är blott huru långt densamma kan komma att

förslå. I detta avseende torde dock redan efter något år tämligen tillförlitliga

grunder kunna beräknas föreligga för bedömande av en dylik förbättrings inträde

och omfattning. Det kan därför böra ifrågasättas, huruvida tidpunkten

just nu vore väl vald för igångsättande av utredning på grundval av en från

riksdagens sida gjord framställning.

Slutligen vill utskottet framhålla följande. Då i motionen talas örn en

rättvisare beräkning av mindre jordbrukares premier till riksförsäkringsanstalten,

synes därmed huvudsakligen avses en nedsättning av denna stora arbetsgivargrupps

utlägg i förhållande till andra kategorier av arbetsgivare. Huruvida

denna proportion under förhandenvarande förhållanden på det hela verkligen

bör betecknas såsom orättvis undandrager sig utskottets bedömande. Annorlunda

blir emellertid förhållandet, örn i enskilda fall en verklig orättvisa

kunnat konstateras. Härvidlag vill likväl utskottet fästa uppmärksamheten på

att lagstadganden redan finnas, som just avsetts att öppna väg till rättelse i

dylika fall (se förordningen den 31 mars 1922, ‘Svensk författningssamling

nr 130). Icke heller i detta avseende är dock föreliggande motion utan betydelse,

då törhända redan den omständigheten att uppmärksamheten kommit

att väckas för denna hittills kanske icke tillfullo beaktade utväg kan väntas

medföra en ökad säkerhet. Likvisst förutsätter denna utväg ju vederbörandes

egen medverkan för att rättelse skall kunna vinnas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

7

Av vad ovan anförts torde framgå, att utskottet ingalunda vill göra gällande

att med hittills vidtagna åtgärder på förevarande viktiga område alla

frågor skulle hava nått en slutgiltig eller fullt tillfredsställande lösning.

Vad som nyligen åtgjorts för en förbättring av systemet förtjänar dock att

prövas. Nya frågor påkalla ständig uppmärksamhet och få givetvis icke eftersättas

i avvaktan på att tillräckliga erfarenheter vunnits angående de senaste

omläggningarna. Utskottet utgår emellertid från att riksförsäkringsanstalten

sin plikt likmätigt ägnar fortsatt ingående och oavlåtlig uppmärksamhet åt

hithörande spörsmål.

Efter övervägande av vad sålunda framhållits och vid frågans behandling

inför utskottet blivit utrett får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 maj 1935.

På utskottets vägnar:

EDWIN BERLING.

Närvarande: Herrar Berling, Hansson, Jacob, Sandström, Heuman, Andersson,

Verner, och Karlsson i Gillberga.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.