Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8

1935-05-18 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1935:8, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

1

5r 8.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1935 kl. 11 f. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande

nr 8, i anledning av väckt motion om beredande av

möjlighet att i byggnadsordning för stad införa bestämmelser

örn obligatorisk gemensam brandmur i

tomtgräns med mera.

Uti en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga

utskott hänvisad motion, nr 27, har herr Sjödahl m. fl. hemställt, att

kammaren måtte i underdånig skrivelse till Konungen anhålla, att Kungl.

Majit ville vidtaga sådan ändring i gällande byggnadsstadga och, örn erforderligt,

andra författningar, att i byggnadsordning för stad kunde införas

bestämmelser örn obligatorisk gemensam brandmur i tomtgräns och örn

kostnaderna för sådan mur av i motionen närmare angivet innehåll, allt

under förutsättning att Kungl. Majit icke funne sig böra, utan att ändring

i byggnadsstadgan eller annan författning vidtoges, i nåder meddela tillstånd

att bestämmelserna i fråga finge intagas i byggnadsordning för stad.

Föreliggande motion, i vars syfte herr Nylander m. fl. instämt, är likalydande

med en i riksdagens andra kammare av herr Lithander m. fl. väckt

motion, nr 65.

Till stöd för sin hemställan åberopa motionärerna i huvudsak följande.

I de för Göteborgs stad gällande byggnadsordningarna hade sedan långt

tillbaka funnits föreskrift örn att i tomtgräns sammanbyggda hus skulle äga

gemensam brandmur, förlagd med sin mittlinje i gränsen. Byggnadsstadgan

för rikets städer den 8 maj 1874, vilken numera ersatts av ny stadga den

20 november 1931, hade ej rest hinder för dylik föreskrift, och i närvarande

tid vore även så gott som samtliga i tomtgräns sammanbyggda hus i staden

uppförda med gemensam brandmur.

Under förarbetena till 1931 års byggnadsstadga framhölls från stadens

sida detta förhållande och önskvärdheten av att möjlighet till dess bibehållande

lämnades i stadgan. Detta skedde ock så till vida, att i § 53 i stadgan

medgavs, att gemensam brandmur finge uppföras, där grannarne därom

enades och byggnadsnämnden lämnade sitt tillstånd. Härmed hade emellertid

frågan för Göteborgs vidkommande icke fått någon tillfredsställande lösning.

Efter vad motionärerna kunnat finna och jämväl fått bekräftat genom

en av juris professorn vid Lunds universitet Albert Ernberg på uppdrag av

Göteborgs byggnadsnämnd verkställd utredning, som bifogats motionen, medgåve

ej § 53 byggnadsstadgan, att i byggnadsordning intoges föreskrift, att

gemensamma brandmurar skola uppföras, och en sådan föreskrift vore såsom

huvudregel nödvändig såväl av tekniska och ekonomiska skäl som för undvikande

av hart när olösliga konflikter mellan det i staden tillämpade bygg
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 12 sami. 2 avd. Nr 8.

1241 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första kammarens andra tilt fälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Yttranden.

nadssättet oell den nja byggnadsstadgans anordningar i hithörande avseende

nied därav följande fara för rättstvister och kränkning av välförvärvade rättigheter

enligt äldre författningar. Det kunde visserligen invändas, att de

tekniska och ekonomiska skälen för gemensamma brandmurar icke kunde

tillmätas någon avgörande betydelse bland annat därför, att dessa skäl icke

enbart gällde för Göteborg. Härvid ville motionärerna först erinra örn att

Göteborg hade sämre grundförhållanden i större utsträckning än flertalet

andra städer, särskilt å sådana områden, som upptagas av s. k. landshövdingehus.

Denna byggnadstyp, som kommit att huvudsakligen innehålla de

enklare och billigare lägenheterna, vore i mycket hög grad beroende av de

konstruktiva och ekonomiska lättnader, som gemensamma brandmurar medförde.

Det syntes därför vara ett steg i felaktig riktning att åstadkomma

ett byggnadssätt, som fördyrade dessa byggnader respektive bostäder samtidigt

som från både myndigheters och enskildas sida ansträngningar gjordes

att förbilliga byggnadskostnaderna. Att önskemålet att i en ny byggnadsordning

för Göteborg måtte kunna intagas bestämmelser för tryggande av

ett fortsatt användande i staden av anordningen med gemensamma brandmurar

stödde sig på en stark opinion, framginge av samstämmiga uttalanden

av såväl myndigheter som korporationer, i vilket avseende motionärerna

slutligen anförde, att stadskollegiet i Göteborg hemställt hos stadsfullmäktige

därstädes att ingå till Konungen med underdånig anhållan, att Kungl.

Majit måtte i nåder lämna sådan dispens från byggnadsstadgan, att i byggnadsordningen

för Göteborg kunde intagas de bestämmelser angående brandmurar

i tomtgräns, som i motionen utförligen intagits. Med hänsyn till

frågans stora betydelse och då det syntes tveksamt, huruvida det åsyftade

målet på denna väg kunde nås, hade likväl frågan såsom motion underställts

riksdagens prövning med härovan inledningsvis angivna yrkande.

I avseende å i motionen ifrågakomma författningsbestämmelser samt deras

belysning ur historisk, juridisk, teknisk och ekonomisk synpunkt får utskottet

hänvisa till motionen och därvid fogade vidlyftiga utredningar av professoren

Ernberg samt kaptenen i väg- och vattenbyggnadskåren N. A. Svensson.

I anledning av motionerna hava yttranden avgivits av byggnadsstyrelsen,

Överståthållarämbetet, Stockholms stads byggnads- och gatunämnder, länsstyrelserna

i Stockholms samt i Göteborgs och Bohus län, stadsarkitekten i Stockholm

(två yttranden) och byggnadsnämndens förste ingenjör därstädes, länsarkitekten

i Stockholms län, brandchefen i Stockholm, Svenska brandskyddsföreningen och

Svenska stadsförbundet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har åberopat en i annat sammanhang

gjord hemställan till Kungl. Majit örn vidtagande av sådan ändring i

53 § byggnadsstadgan, att möjlighet bereddes att, där förhållandena det påkallade,

framtvinga gemensam brandmur.

Svenska stadsförbundet tillstyrker bifall till motionen.

Svenska brandskyddsföreningen anser, under förutsättning att vissa föreskrifter

örn gemensam brandmurs tjocklek m. m. införas i vederbörande

byggnadsordning, att inga hinder ur brandsäkerhetssynpunkt föreligga för

genomförandet av motionärernas förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillika med länsarkitekten i Stockholm avstyrker

motionen.

Överståthållarämbetet finner, då spörsmålet örn gemensam brandmur synes

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 3

äga ett betydande intresse, särskilt i fråga om nedbringandet av byggnadskostnaderna,

angeläget, att utredning vidtages för utrönande av möjligheten

av en mera allmän användning av här ifrågavarande slag av anordning vid

husbyggande.

Stockholms stads byggnadsnämnd har under åberopande av nämndens förste

ingenjör och stadsarkitekten icke ansett sig kunna tillstyrka intagande av bestämmelser

i byggnadsordning örn rätt för stad att i sådan ordning föreskriva

obligatorisk gemensam brandmur.

Samma ståndpunkt har intagits av Stockholms stads gatunämnd under åberopande

av brandchefen i Stockholm.

För innehållet i byggnadsstyrelsens utlåtande över motion I: 27, vilket liksom

stadsarkitektens i Stockholm andra till styrelsen avlåtna yttrande i

sin helhet återfinnes som bilaga härvid, skall utskottet här nedan lämna en

kortfattad redogörelse.

Byggnadsstyrelsen framhåller på angivna grunder i sitt utlåtande, att anordningen

med gemensam brandmur torde vara lämplig endast vid lägre bebyggelse

och där grundförhållandena samtidigt äro ogynnsamma. En generell

bestämmelse örn obligatorisk gemenskap vore redan av denna anledning

alltför vittgående. Med den omfattning anordningen med gemensam brandmur

erhållit i Göteborg måste det givetvis, såsom i motionen framhållits,

komma att medföra betydande praktiska olägenheter, örn t. ex. den ena

murdelägaren river sin byggnad och i stället vill uppföra en ny byggnad

med egen brandmur. Något måste därför åtgöras till förhindrande av att

den ene murdelägaren icke ensidigt skall kunna framtvinga murgemenskapens

hävande.

Med hänsyn till i Göteborg rådande uppfattning örn fördelarna med

gemensam brandmur och därav uppkomna byggnadspraxis torde skäl tala

för att icke den ene grannen skall kunna ensidigt häva en befintlig murgemenskap,

särskilt då denna tillkommit genom obligatorisk bestämmelse i

byggnadsordning. Praktiska skäl syntes emellertid även tala för att detsamma

skulle gälla jämväl vid sådana fall, då den gemensamma brandmuren tillkommit

genom frivillig överenskommelse. Kunde bestämmelser i sådant hänseende

bliva gällande, syntes icke heller något behov längre förefinnas att hädanefter

anordna gemensamma brandmurar annat än efter överenskommelse

grannarna emellan. I sistnämnda fall syntes emellertid bestämmelserna

endast böra givas tillämpning på sådan gemensam brandmur, som därefter

anordnas.

Därest grannarna äro överens örn att häva murgemenskapen, borde de i

varje fall alltid äga rätt härtill.

Byggnadsstyrelsen vore emellertid icke beredd att avgiva något förslag

till dylika bestämmelser, vilkas utformande närmast torde vara en fråga av

lagteknisk natur. I motionen hade emellertid ifrågasatts, att Kungl. Majit

kunde, utan att byggnadsstadgan eller annan författning ändrades, meddela

tillstånd till den i motionen åsyftade anordningen. Byggnadsstyrelsen kunde

emellertid icke finna, att sådant tillstånd skulle kunna meddelas uteslutande

i dispensväg.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Under alla förhållanden — och sålunda även för det fall att av byggnadsstyrelsen

ovan åsyftade bestämmelser skulle bliva gällande — torde en ändring

av 53 § byggnadsstadgan vara erforderlig.

Det hade även i motionen ifrågasatts, huruvida icke dessa rättsförhållanden

skulle kunna ordnas medelst stadsplanebestämmelser. Utan ändring av

53 § byggnadsstadgan samt därjämte 16 § i samma stadga torde det emellertid

icke kunna antagas, att ifrågavarande bestämmelser skola kunna fastställas

såsom stadsplanebestämmelser. Då sådana stadsplanebestämmelser

näppeligen skulle kunna fastställas mot endera grannens bestridande, skulle

man i denna ordning knappast vinna mer än vad som redan nu kan uppnås

genom frivillig överenskommelse mellan grannarna. Möjligen skulle

dock murgemenskapens framtida bestånd på detta sätt bliva rättsligen

tryggat.

På vilket sätt de sålunda erforderliga lag- eller författningsbestämmelserna

än utformades, syntes det dock lämpligast, att möjlighet bereddes att i byggnadsordning

intaga de föreskrifter, som närmast skulle avse att reglera det

ekonomiska mellanhavandet mellan grannarna.

Under hänvisning till vad styrelsen anfört förordade styrelsen i anledning

av motionen en utredning i syfte att sådana bestämmelser måtte

utfärdas, att, där på grund av obligatorisk föreskrift i äldre byggnadsordning

gemensam brandmur redan anordnats eller där på grund av föreskrift

i byggnadsordning sådan brandmur hädanefter anordnas efter frivillig

överenskommelse mellan tomtgrannar, dylik brandmursgemenskap icke må

kunna av en tomtgranne ensidigt hävas.

§ 53 byggnadsstadgan styckena 1 och 2, varom i detta sammanhang närmast

är fråga, är av följande lydelse:

»Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall, såvida ej framförvarande

område till minst 12 meters bredd är undantaget från bebyggande,

avskiljas från denna fastighet medelst brandmur av sådan beskaffenhet, som

i byggnadsordningen angives.

Där särskilda skäl det påkalla, må i byggnadsordningen meddelas bestämmelser

örn rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda

å varandra angränsande fastigheter, samt örn rätt för byggnadsnämnden att

i fall, som angives i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande

av brandmur.»

Ifrågavarande stadgandens inverkan på frågan örn möjligheten av bestämmelser

örn obligatorisk gemensam brandmur belyses av stadgandenas förhistoria.

Betänkande med förslag till stadsbyggnadslag m. m., avgivet av tillkallade

sakkunniga den 27 februari 1928, upptager i förslagets kap. 17 § 20 st. 2

en regel örn gemensam brandmur: »I byggnadsordning må bestämmelser

intagas örn rätt att där särskilda förhållanden det påkalla hava gemensam

brandmur för byggnader, uppförda å till varandra gränsande fastigheter.»

Sedan yttranden över nämnda betänkande avgivits av ett antal myndigheter

och sammanslutningar, utarbetades inom justitiedepartementet förslag till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 5

byggnadsstadga, vilket framlades för riksdagen år 1931 genom kungl. prop.

nr 192.

På grund av vad som av vissa myndigheter i Göteborg anmärkts gentemot

det tidigare förslagets passus angående gemensam brandmur underkastades

den omredigering i det förslag till byggnadsstadga, som framlades genom

förutnämnda kungl. prop. Byggnadsstadgan den 20 november 1931 § 53 st. 2

överensstämmer ordagrant med § 53 st. 2 i förslaget oell lyder som nämnts:

»Där särskilda skäl det påkalla må i byggnadsordningen meddelas bestämmelser

örn rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å

vardera angränsande fastigheter, samt örn rätt för byggnadsnämnden att i

fall, som angivas i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande

av brandmur.» Formuleringen av § 53 st. 2 gör det möjligt att — under

förutsättning av särskilda skäl — i en byggnadsordning intaga en generell

regel, enligt vilken rätten att hava gemensam brandmur icke behöver vila

på en speciell motivering i det särskilda fallet.

Det bör emellertid framhållas, att avfattningen av § 53 st. 2 icke torde

medgiva en byggnadsordning att gå längre än till sanktionerande av rätt

att hava gemensam brandmur. Lagrummet meddelar icke någon tillåtelse

att i en byggnadsordning intaga en obligatorisk regel att för byggnader invid

skiljelinjen, å vardera av två angränsande fastigheter, brandmur skall,

oberoende av grannarnas vilja, vara gemensam. En dylik tillåtelse lär icke

kunna anses innefattad i den omredigering utkastets regel undergått. En

innebörd hos § 53 st. 2, motsatt den nu angivna, skulle icke heller överensstämma

med ett uttalande av justitieministern rörande ifrågavarande lagrum

i propositionen: »Anordningen med gemensam brandmur kan vara lämplig

för mindre byggnader, men icke i andra fall» (kungl. prop. s. 79).

En utväg att nu bereda en obligatorisk anordning med gemensam brandmur

rum i en byggnadsordning är att hos Kungl. Majit söka dispens. Kungl.

Majit äger att meddela dispens från lag, som tillhör området för lagstiftning,

som är förbehållen Konungen ensam (regeringsformen § 89), men däremot

icke från lag som faller under Konungens och riksdagens gemensamma

lagstiftningsmakt. Byggnadsstadgan är given av Konungen »efter riksdagens

hörande». Detta förhållande bör dock icke utgöra hinder för ifrågavarande

dispens. Av kungl. prop. nr 192 till 1931 års riksdag med förslag till byggnadsstadga

samt riksdagens behandling av detta ärende torde framgå att

det icke har varit meningen att Kungl. Majit skulle förlora rätten att giva

dispens från stadgan. Börande § 55 i förslaget — som motsvarar § 55 i

stadgan — anföres nämligen i prop. s. 79: »Mot sakkunnigförslaget har anmärkts

att detsamma, såsom intaget i lagen, icke inrymde någon dispensmöjlighet,

vilket dock ansågs kunna erfordras. Genom bestämmelsens intagande

i den nya byggnadsstadgan vinnes tydligen möjlighet att i detta

hänseende tillmötesgå skäliga önskemål.» Skulle man som ett skäl emot

dispens vilja anföra att den skulle avse en privaträttslig reglering av grannelagsförhållande,

kan häremot erinras att redan stadganden örn rätt att hava

gemensam brandmur innefatta en dylik reglering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Under förutsättning av Kungl. Maj:ts bifall till den ovan inledningsvis

omförmälda framställning om dispens, som gjorts av Göteborgs stad, vore

sålunda föreliggande fråga för stadens del löst. Förbises får dock icke, att

motionärernas yrkande givits en vidare ram än motionens innehåll i övrigt

föranleder och sålunda icke avser förhållandena blott i Göteborg.

En annan utväg till lösning av ifrågavarande spörsmål ligger i den i

motionen ifrågasatta ändringen i byggnadsstadgan. Härvidlag torde emellertid

böra beaktas, att utredningen i ärendet givit vid handen att anordningen

med gemensamma brandmurar i allmänhet ansetts förbunden med så allvarsamma

olägenheter, att den ej bör komma till användning i andra fall än

där lokala förhållanden av i första hand byggnadsteknisk natur tala för densamma.

Att detta skulle vara fallet någon annanstädes i riket än i Göteborg

har icke med stöd av någon tillfredsställande utredning påståtts. Vad

Överståthållarämbetet i detta avseende anfört synes huvudsakligen grundat

på socialpolitiska skäl och angives dessutom endast med allmänna ordalag,

vilket i än högre grad är fallet med Svenska stadsförbundets kategoriska

tillstyrkande av motionen. Hedan detta torde giva vid handen, att en ändring

i en författning, som reglerar stadsbebyggelsen för hela landet med

hänsyn till ett enstaka lokalt behov, måste vara en nödfallsutväg, som blott

i sista hand bör beträdas.

Att i annan allmän författning än byggnadsstadgan — i över motionen

avgivna yttranden har närmast såsom en tredje utväg ifrågasatts stadsplanelagstiftningen

— införa föreskrifter, som i avseende å brandmur bleve stridande

mot bestämmelserna i byggnadsstadgan, innebure givetvis en oegentlighet

av sådant slag att denna utväg knappast kan vinna beaktande, vartill

kommer att stadsplanelagstiftningens principiella uppläggning mindre synes

vara att genom meddelande av positiva föreskrifter framtvinga visst bebyggelsesätt

än snarare att restriktivt ingripa mot såsom olämpliga ansedda

anordningar och förhållanden.

Örn sålunda den utredning av frågan, som blivit för utskottet verkställd,

icke giver vid handen att något behov föreligger att ändra hithörande bestämmelser

vare sig för riket i dess helhet eller ens för något annat samhälle

än Göteborgs stad, synes det däremot utskottet otvivelaktigt, att anordningen

med gemensamma brandmurar för denna stad visat sig så lämplig,

att den icke bör avlösas av tvingande bestämmelser i motsatt riktning och

väl kan motivera att bibehållas såsom obligatorisk örn än utskottet svårligen

kan helt instämma i de synpunkter, som av motionärerna härutinnan anförts.

Särskilt vill det härvidlag synas föga sannolikt, att vid bebyggelsen ens inom

Göteborgs stad å sådana områden, där markförhållandena ej göra gemensam

brandmur önskvärd, all fara vore utesluten för olägenheter av de slag, som

enligt sakkunniga myndigheters och fackmäns yttranden ofta äro förbundna

med gemensam brandmur.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes ett bibehållande av bestämmelserna

örn obligatorisk gemensam brandmur för visst samhälles räkning

icke böra möta svårare betänkligheter. Till möjligheten av ett dylikt bibe
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 7

hållande och undanröjande av konflikt nied för riket i allmänhet gällande

bestämmelser syftar den fjärde utväg till lösning av ifrågavarande spörsmål,

som angives i byggnadsstyrelsens yttrande, ehuru styrelsen förklarat sig för

närvarande icke beredd att avgiva något förslag till dess lagtekniska utformning.

Utskottet förbiser emellertid icke, att med en lösning i sist antydd riktning

i första hand allenast fortvaron av den anordning med gemensam

brandmur, som hittills på obligatorisk väg stadgats men för framtiden skulle

bliva beroende av frivillig överenskommelse, bleve säkrad och faran för

rättsliga konflikter i det hela undanröjdes. Motionen har emellertid en

vidare syftning, varjämte heller icke får förbises, att den genom byggnadsstadgans

nya lydelse anvisade vägen till gemensamma brandmurar väl kan

förväntas komma att giva denna anordning spridning även för andra samhällens

del. Att härvidlag, som i motionen törhända oavsiktligt gjorts, uppdraga

en skillnad mellan stad och andra samhällen, där byggnadsföreskrifterna

för stad i större eller mindre utsträckning äga tillämpning, synes så

mycket mindre motiverat som det i mindre samhällen ofta lättare byggnadssättet

oftare torde kunna giva anledning till brandmursgemenskap än i stad.

Under förutsättning, att den av byggnadsstyrelsen ifrågasatta utredningen

kunde leda till avsett resultat vill det emellertid synas, som örn motionärernas

farhågor för den framtida utvecklingen av stadsbebyggelsen i Göteborg

— givetvis såvida att frågan icke löses genom Kungl. Maj:ts administrativa

lagstiftningsbefogenhet eller dispensrätt, en utväg som ju alltjämt

står öppen — vore åtskilligt överdrivna. Anledning torde sålunda saknas

till antagande, att brandmursgemenskap icke även för framtiden skulle bliva

regeln i de fall, där tekniska och ekonomiska förhållanden göra sådan önskvärd.

Genom bestämmelser sådana som av byggnadsstyrelsen antytts bleve en

dylik på frivillighetens väg konstituerad anordning för framtiden i väsentliga

delar likställd med den hittills i kraft av tvingande bestämmelser förefintliga.

Härtill kommer, att gränsen mellan obligatorisk och frivillig brandmursgemenskap

i verkligheten nog är mindre skarp än motionen låter synas. Sålunda

kan det väl tänkas, att vid nybebyggelse å stads eller likställt samhälles

mark markägaren för själva överlåtelsen, respektive upplåtelsen genom tomträtt,

arrende eller hyra, betingar sig en överenskommelse örn brandmursgemenskap

såsom villkor. En dylik anordning torde merendels underlättas

därigenom, att dylika områden för nybebyggelse ofta äro i vederbörande

samhälles egen ägo. Vidare har ju samhället självt i viss mån möjligheten

att genom sin bestämmanderätt över anläggningar och anordningar till gemensamt

gagn och begagnande utöva inflytande på byggnadsverksamhetens

gestaltning.

Under denna förutsättning skulle i det stora hela de fördelar kunna bibehållas,

som för det närvarande visat sig förenade med brandmursgemenskapen

med undvikande därjämte av åtskilliga i yttrandena anmärkta olägenheter.

Vad utskottet sålunda anfört äger givetvis endast medelbart samband med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

motionärernas yrkanden, men utgör å andra sidan ett konstaterande därav,

att hithörande spörsmål även under nuvarande förhållanden kunna erhålla

en tillfredsställande lösning inom ramen för gällande lagstiftning.

En förutsättning härför är emellertid tillskapandet inom denna ram av

exempelvis sådana bestämmelser, som avses i byggnadsstyrelsens yttrande

över motionen. För egen del ansluter sig utskottet i stort sett till de synpunkter,

som därvidlag gjorts gällande, och får sålunda under åberopande

av de skäl som härovan och av byggnadsstyrelsen anförts, hemställa,

att första kammaren för sin del måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla örn utredning i syfte att sådana bestämmelser

måtte utfärdas, att — där på grund av obligatorisk föreskrift

i äldre byggnadsordning gemensam brandmur redan anordnats

eller där på grund av föreskrift i byggnadsordning sådan brandmur

hädanefter anordnas — dylik brandmursgemenskap icke

må kunna av en tomtgranne ensidigt hävas.

Stockholm den 18 maj 1935.

A utskottets vägnar:

O. A. NORDBORG.

Närvarande: Herrar Nordborg, Berling, Björck, John, Hansson, Jacob, Sandström,

Holstenson, Heuman och von Muhlenfels.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga idskotts utlåtande Nr 8.

9

Bilagor.

Till Riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2.

Genom beslut den 8 februari 1935 Ilar Kungl. Maj:t anbefallt Kungl, byggnadsstyrelsen

att, därest så funnes erforderligt efter vederbörandes hörande, till

riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2 avgiva av utskottet begärt

yttrande över en inom kammaren väckt motion, nr 27, örn beredande av möjlighet

att i byggnadsordning för stad införa bestämmelser örn obligatorisk

gemensam brandmur i tomtgräns m. m.

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

Enda stadgandet i vår stadsbyggnadslagstiftning angående brandmur förekommer

i 53 § byggnadsstadgan den 20 november 1931. I första stycket av

nämnda paragraf uttalas den allmänna regeln, att byggnad, som uppföres i

gräns mot grannfastighet, skall avskiljas från denna fastighet medelst brandmur.

Huvudregeln är sålunda, att alla byggnader, som uppföras i gräns mot

grannfastighet, skola hava var sin brandmur i fastighetsgränsen.

I andra stycket av 53 § meddelas emellertid ett undantag från denna regel.

Där särskilda skäl det påkalla, må nämligen i byggnadsordning meddelas bestämmelser

örn rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å

varandra angränsande fastigheter.

Gemensam brandmur kan vara av två olika slag. Antingen kan brandmuren

vara gemensam för de båda angränsande byggnaderna på så sätt, att den är

placerad mitt i fastighetsgränsen med halva sin bredd på vardera fastighetens

område, eller ock kan brandmuren vara gemensam så tillvida, att den ena byggnaden

är försedd med brandmur och den andra byggnaden uppföres utan sådan

mur. I sistnämnda fall tjänar sålunda den förstnämnda byggnadens brandmur

även såsom brandmur för den sistnämnda byggnaden.

I byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 funnos föreskrifter örn

brandmur i § 34. Här nämndes emellertid intet angående gemensam brandmur.

Den nuvarande byggnadslagstiftningen utgår från den uppfattningen, att

anordningen med gemensam brandmur i allmänhet icke är lämplig. För att

emellertid icke helt omöjliggöra en sådan anordning, vilken dock vid lägre bebyggelse

i vissa fall kan vara motiverad, har man i byggnadsstadgan medgivit,

att i byggnadsordning må intagas bestämmelser örn rätt att hava gemensam

brandmur. Längre sträcker sig emellertid icke detta medgivande. I byggnadsordning

torde alltså icke kunna intagas bestämmelse örn skyldighet att hava

brandmur gemensam.

Bland övergångsbestämmelserna i byggnadsstadgan finnes i 127 § andra

stycket följande bestämmelse: »Intill dess ny byggnadsordning fastställts, skall

den inom staden eller samhället hittills gällande byggnadsordningen fortfarande

lända till efterrättelse, i den mån den icke strider mot stadsplanelagen eller

denna stadga.» Sedan den 1 januari 1932, då byggnadsstadgan trädde i kraft,

synas de här ifrågavarande bestämmelserna i Göteborgs byggnadsordning angående

gemensam brandmur sålunda vara utan verkan.

Om anledningen till införandet i 53 § byggnadsstadgan av regler angående

rätt för tomtgrannar att i vissa fall och efter överenskommelse anordna gemensam

brandmur giva förarbetena till nämnda författningsrum en viss, örn än

ofullständig förklaring.

Den av Kungl. Majit den 5 juli 1907 tillsatta kommittén för verkställande av

revision av byggnadsstadgan för rikets städer upptog i sitt förslag till bygg
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Kr 8.

nadsstadga för riket under § 54 en föreskrift om att i byggnadsordning finge

intagas bestämmelse om rätt att kava gemensam brandmur för byggnader, uppförda

å skilda tomter. Huvudregeln var emellertid, att varje byggnad skulle

förses med egen brandmur. De sakkunniga anförde i motiven härtill, att denna

föreskrift tillkommit för att legalisera ett sedan lång tid tillbaka vedertaget

bruk inom vissa samhällen. Ibland vore — ansågs det — en gemensam brandmur

i följd av grundens beskaffenhet en ren nödvändighet.

I det av dåvarande överintendentsämbetet den 17 mars 1914 avgivna förslaget

till byggnadsstadga för riket hade enahanda föreskrift örn rätt att anordna

gemensam brandmur upptagits i § 55.

I bostadskommissionens år 1919 avgivna förslag till byggnadsstadga funnos

regler örn brandmur upptagna i § 74. Regeln var även där, att varje byggnad

skulle förses med egen brandmur. Emellertid skulle man i byggnadsordning

få intaga bestämmelse örn rätt att hava gemensam brandmur.

Byggnadslagstiftningssakkunniga hava i sitt år 1928 avgivna förslag till

stadsbyggnadslag i 17 kap. 20 § samma bestämmelser. I motiven härtill har

bland annat anförts: »Rätt att i byggnadsordning medgiva användande av

gemensam brandmur, som visserligen icke i regel bör ifrågakomma, torde dock

böra inrymmas med hänsyn särskilt till den ekonomiska fördelen härav under

vissa lokala förhållanden.»

I ett inom Kungl, justitiedepartementet sedermera utarbetat utkast till byggnadsstadga

hade stadgande örn gemensam brandmur intagits i § 53. I motiven

till detta utkast anfördes bland annat, att man särskilt ansett det lämpligt att

införa av de sakkunniga föreslagna bestämmelser örn rätt att mellan tomter

hava gemensam brandmur. Även här gällde det en fråga, som hittills reglerats

endast i byggnadsordningarna men som med hänsyn till sin natur icke syntes

lämpa sig att ordnas utan stöd i byggnadsstadgan.

I yttranden över utkastet i denna del anmärktes från vissa håll, att risk

förelåge, att det å vissa orter hävdvunna bruket av gemensamma brandmurar

måste i avsevärd grad inskränkas. Särskilt framhölls från Göteborgs stad, att

man kunde befara, att, därest utkastet, i vad det berörde dessa förhållanden, i

oförändrat skick skulle komma att vinna laga kraft, det icke längre skulle vara

möjligt att i Göteborgs byggnadsordning bibehålla sådana bestämmelser, att

tomtägare allt fortfarande ålades icke endast skyldighet att tåla det intrång,

som förorsakades av att brandmuren förlädes med hälften av sin bredd å hans

tomt, utan även att, i den mån han kunde draga nytta av brandmuren, gälda

viss del av kostnaden för densamma.

De av Göteborgs stad gjorda anmärkningarna föranledde emellertid ingen

ändring i sak av de sålunda föreslagna bestämmelserna. Departementschefen

framhöll i propositionen angående byggnadsstadgan i detta sammanhang, att

av bestämmelsernas avfattning med tydlighet torde framgå, att därmed icke avsåges

hindra fortvaron av sådan lokal praxis, som innebure rätt att hava gemensam

brandmur. Anordningen med gemensam brandmur kunde vara lämplig för

mindre byggnader men knappast i andra fall.

I anslutning härtill är det inom byggnadsstyrelsen uppgjorda förslaget till

normalbyggnadsordningar utarbetat (statens offentliga utredningar 1932: 6.

Kommunikationsdepartementet, Del I).

I de till normalförslaget hörande anvisningarna har byggnadsstyrelsen framhållit,

att i enlighet med den av departementschefen sålunda uttalade uppfattningen

i normalförslaget ansetts böra medgivas, att vid nybyggnad anordnades

gemensam brandmur endast i hus med lägre våningsantal. Om någon stad

skulle finna önskvärt, att denna rätt utvidgades till större hus, torde detta böra

ske med synnerlig försiktighet med hänsyn till de olägenheter, som lätteligen

uppstå, då det gäller att upplösa en redan träffad gemenskap i avseende å brand
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 11

mur. Särskilt gäller detta sådan gemensam mur, som är uppförd med hälften

å vardera tomten. Mindre olägenheter vållas av det fall, då ägare av brandmur

tillåter granne att mot hans brandmur uppföra hus utan egen brandmur. Även

detta är dock en undantagsanordning, som endast bör tillåtas i särskilda fall.

I intet fall synes det vara lämpligt att rent av betrakta det såsom en skyldighet

att, örn granne det äskar, underkasta sig gemensamma anordningar i fråga örn

brandmur.

Med anledning av vad i förevarande motion anförts angående gemensamma

brandmurars lämplighet ur ekonomisk och konstruktiv synpunkt, har byggnadsstyrelsen

låtit verkställa en undersökning i dessa hänseenden.

Rörande den i motionen åberopade, av kaptenen N. A. Svenson gjorda utredningen,

kan följande anföras. Dimensioneringen av grundplattor och pålar för

enskild brandmur har verkställts med utgång från att belastningen på de konsolformigt

utkragade grundplattorna förorsakar ojämn tryckfördelning mot

dessa, respektive olika stora krafter i pålarna. En dylik ojämn fördelning förutsätter

emellertid jämförelsevis stora vridningsrörelser hos grundplattor och

grundmurar, vilka rörelser icke kunna komma till stånd på grund av sammanhanget

med de långsgåeude yttermurarna och hjärtmurarna.

Bättre överensstämmelse med konstruktionens verkningssätt erhålles, örn

grundplattorna förses med konsolarmering, uppdragen i grundmurens yttersida,

som därjämte armeras i närheten av övre kanten med långsgående järn, förankrade

i lång- och hjärtmurar. Härvid kan räknas med praktiskt taget jämn

tryckfördelning mot grundplattorna och sinsemellan lika stora påltryck, varför

man vid landshövdingehus, vars övriga murar grundläggas på utbredda plattor,

icke behöver räkna med pålförstärkning under brandgavelmuren och ej heller

vid stenhus på friktionspålar förutsätta större belastning och längd för de närmast

grundmuren placerade pålarna än för de övriga.

Vidare kan man vid stenhus med enskild brandmur utföra denna med 1-stens

i stället för lV»-stens tjocklek jämväl i de två undre våningarna, åtminstone då

den icke är bjälklagsbärande, vilket synes vara en förutsättning, som lagts till

grund vid kostnadsberäkningarnas utförande.

Slutligen torde knappast föreligga skäl att vid kostnadsjämförelsen ^medräkna

korkisolering av brandmuren, då ju isolering erfordras endast vid sådana

fall, där brandmuren icke kan påräknas bliva motbyggd inom en närmare tidrymd.

Utföres brandmuren av högporöst tegel, vilket betingar samma kostnad

som vanligt murtegel, erfordras för övrigt ingen korkisolering, varjämte vinnes

fördelen av bättre konstruktion och billigare grundläggning.

De av kaptenen Svenson för enskild brandmur angivna kostnaderna uppgå

till kronor 586: 50 per meter mur och husbredd för 5 vånings stenhus och 358

kronor per meter för landshövdingehus. Med hänsyn tagen till vad ovan anförts,

kunna respektive kostnader reduceras, även för det mera ogynnsamma

fall att korkisolering medräknas, till respektive 535 kronor och 313 kronor.

Då kostnaden för den gemensamma brandmuren uppgivits till 710 kronor

per meter för stenhus och 358 kronor för landshövdingehus, bliver alltså dubbel

enskild mur 50 respektive 75 % dyrare än gemensam brandmur mot uppgivna

65 respektive 100 %.

Medräknas icke korkisolering, bliva de justerade kostnaderna för enskild

brandmur 482 kronor per meter för stenhus och 283 kronor per meter för landshövdingehus,

alltså för enskild mur endast 36 respektive 58 % större kostnad

än för gemensam brandmur.

Det torde slutligen böra framhållas, att för den händelse i samma kvarter

belägna byggnader icke uppföras samtidigt, kostnaden för gemensam brandmur

vid jämförelsen bör ökas med räntan under mellantiden på kostnadsskillnaden

mellan gemensam och enskild brandmur.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Även nr rent konstruktiv synpunkt kunna hysas betänkligheter mot den

gemensamma brandmuren. Om exempelvis inom ett kvarter byggnaderna icke

uppföras samtidigt och vid senare bebyggelse genom terrängförhållanden eller

av annan anledning behov uppkommer att anordna källare till större djup än i

angränsande byggnader, erbjuder grunden för den tidigare uppförda gemensamma

brandmuren vissa svårigheter härför.

__Yid bebyggelse, som ej sker samtidigt, har man dessutom att räkna med vissa

olägenheter och kostnader därigenom att förtagningar i brandmurarna måste

anordnas eller andra åtgärder vidtagas för anslutning av grannbyggnadens

murar. Härtill kommer att i de fall, då grundmurarna ej äro nedförda till berg

eller fast botten, den sist uppförda byggnaden undergår större sättningar än den

intilliggande redan färdigbyggda, vilket förhållande kan medföra uppkomsten

av sprickbildningar i murarna. I detta avseende föreligger särskilt stor risk vid

den vanliga i Göteborg tillämpade grundläggningsmetoden med friktionspålning.

Såsom exempel på huru stora rörelser det här gäller, kan nämnas, att det på

friktionspålar grundlagda posthuset vid Drottningtorget i Göteborg vid uppförandet

undergick sättningar av upp till 3 centimeter, vilka under därpå följande

treårsperiod ökade med ytterligare omkring 5 centimeter. För att reducera

nämnda olägenhet vid gemensam brandmur kan visserligen tillgripas den

åtgärden att minska pålbelastnmgarna, men detta medför samtidigt kostnadsökning.

Örn murarna uppföras av tegel i kalkbruk, har man härjämte att räkna med

sjunkningen hos dessa på grund av brukets sammanpressning, vilket i viss män

förorsakar olägenhet, som ovan omnämnts beträffande sättningar i grunden.

Detta gäller även i de fall, då olika material med skilda egenskaper, t. ex. tegel

och.betong, komma till användning i angränsande byggnader.

Äro hustyperna, såväl i vad beträffar den allmänna anordningen som stommarnas

konstruktiva utbildning, icke från början fastställda, måste vid gemensamma

brandmurar dessa antingen utbildas för det ogsmnsammaste belastningsfali,

som kan tänkas ifrågakomma, eller besvärlig förstärkning företagas, sedan

den ena av byggnaderna uppförts. Liknande olägenheter har man att räkna med.

örn den ena av två intill varandra gränsande byggnader skall påbyggas.

Slutligen må framhållas de stora olägenheter, som måste uppkomma, örn en

byggnad skall rivas och ersättas med annan av olika typ i vad beträffar allmän

anordning, stommens konstruktiva utbildning, våningshöjd och antal våningar

etc. Förutom tidigare omnämnda nackdelar måste sålunda härvid räknas med

vissa svårigheter att anordna tillfredsställande förband mellan de olika byggnadernas

murar.

Enligt byggnadsstyrelsens mening torde alltså de från Göteborg framhållna

fördelarna av gemensam brandmur vara betydligt överskattade rrr såväl ekonomisk

som rent konstruktiv synpunkt.

De ekonomiska fördelarna av gemensam brandmur äro i stort sett och vid

normala förhållanden utan nämnvärd betydelse för andra fall än vid lägre bebyggelse

t. ex. vid de i Göteborg vanligen förekommande s. k. landshövdingehusen

och där grunden är av dålig beskaffenhet. Vid utformandet av bestämmelserna

i 53 § byggnadsstadgan torde man också närmast hava tänkt på dessa

förhållanden.

De för Göteborg åberopade ogynnsamma grundförhållandena omfatta emellertid

icke stadens hela område. Inom stora delar äro grundförhållandena utmärkta.

Flerstädes utgöres grunden av berg. I sådana fall är frågan om gemensam

eller enskild brandmur av ringa betydelse i här berörda hänseende.

I likhet med motionärerna är byggnadsstyrelsen av den meningen, att allt

bör göras för att förbilliga byggnadskostnaderna, och i den mån detta kan ske

genom anordnandet av gemensam brandmur, bör givetvis rätt härtill även finnas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr S.

13

Rätten att anordna gemensam brandmur har emellertid aldrig ifrågasatts. Byggnadsstadgan

tillåter sålunda gemensamma brandmurar, örn grannarna frivilligt

överenskomma härom och örn detta medgives i byggnadsordningen. Det är

frågan örn att tvångsvis genomföra sådan murgemenskap, som måste ingiva allvarliga

betänkligheter.

Örn fördelarna av gemensam brandmur verkligen vore så stora, som man

anser i Göteborg, borde väl en överenskommelse mellan vederbörande tomtgrannar

vara lätt att uppnå. Det torde emellertid ligga nära till hands att

antaga, att de tvister, som ofta uppkomma mellan tomtgrannar i ett dylikt fall,

härvidlag i någon mån måste verka avskräckande för att etablera en dylik murgemenskap.

Det finnes väl knappast någon anledning antaga, att dessa tvister

skulle bliva färre, örn murgemenskapen gjordes obligatorisk.

Anordningen med gemensam brandmur torde, såsom ovan framhållits, vara

lämplig endast vid lägre bebyggelse och där grundförhållandena samtidigt äro

ogynnsamma. En generell bestämmelse örn obligatorisk murgemenskap är redan

av denna anledning allt för vittgående.

Med den omfattning anordningen med gemensam brandmur erhållit i Göteborg

måste det givetvis, såsom i motionen framhållits, komma att medföra betydande

praktiska olägenheter, örn t. ex. den ene murdelägaren river sin

byggnad och i stället vill uppföra en ny byggnad med egen brandmur. Något

måste därför åtgöras till förhindrande av att den ene murdelägaren icke ensidigt

skall kunna framtvinga murgemenskapens hävande.

I Stockholm, där gemensam brandmur även tidigare kunde få uppföras efter

överenskommelse grannarna emellan, har man i den nya, av Överståthållarämbetet

den 14 november 1934 fastställda byggnadsordningen meddelat vissa

bestämmelser rörande sättet för murgemenskapens hävande. Vill ägaren till

endera byggnaden å sin tomt uppföra egen brandmur i stället för den gemensamma,

är han sålunda berättigad därtill. Utan grannens medgivande får han

dock ej påbörja den gemensamma murens nedtagande förrän sex månader efter

det han underrättat denne örn den tillämnade åtgärden. Det åligger honom att

själv bekosta arbetet och att till hälften deltaga i kostnaden för den nya brandmur

jämte erforderlig grund, som grannen har att å sin tomt uppföra. Vill den,

som till sin byggnad har egen, inom tomtgränsen stående brandmur, i samband

med husets rivning borttaga densamma, och finnes invid gränsen byggnad å

granntomt uppförd utan egen brandmur, skall han tre månader före rivningsarbetets

början därom underrätta grannen, som det åligger att förse sin byggnad

med egen brandmur.

Dylika bestämmelser kunna väl antagas vara tillräckliga för Stockholm, där

murgemenskap ytterst sällan förekommer och där bestämmelserna närmast torde

avse en avveckling av murgemenskapen beträffande äldre byggnader med mer

än tre våningars höjd.

För Göteborg torde dessa bestämmelser däremot knappast vara tillfyllest.

Med hänsyn till där rådande uppfattning om fördelarna med gemensam. brandmur

och därav uppkomna byggnadspraxis torde såsom ovan framhållits skäl

uppenbarligen tala för att icke den ene grannen skall kunna ensidigt häva en

befintlig murgemenskap, särskilt då denna tillkommit genom obligatorisk bestämmelse

i byggnadsordning. Praktiska skäl synas emellertid även tala för

att detsamma skulle gälla jämväl vid sådana fall, då den gemensamma brandmuren

tillkommit genom frivillig överenskommelse. Kunna bestämmelser i

sådant hänseende bliva gällande, synes icke heller något behov längre förefinnas

att hädanefter anordna gemensamma brandmurar annat än efter överenskommelse

grannarna emellan. I sistnämnda fall synas emellertid bestämmelserna

endast böra givas tillämpning på sådan gemensam brandmur, som därefter

anordnas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Därest grannarna äro överens om att häva murgemenskapen, böra de i varje

fall alltid äga rätt härtill.

Byggnadsstyrelsen är emellertid icke beredd att avgiva något förslag till

dylika bestämmelser, vilkas utformande närmast torde vara en fråga av lagteknisk

natur. I motionen har emellertid ifrågasatts, att Kungl. Maj:t kunde,

utan att byggnadsstadgan eller annan författning ändrades, meddela tillstånd

till den i motionen åsyftade anordningen. Byggnadsstyrelsen kan emellertid icke

finna, att sådant tillstånd skulle kunna meddelas uteslutande i dispensväg.

Under alla förhållanden — och sålunda även för det fall att av byggnadsstyrelsen

ovan åsyftade bestämmelser skulle bliva gällande — torde en ändring

av 53 § byggnadsstadgan vara erforderlig.

Det har även ifrågasatts, huruvida icke dessa rättsförhållanden skulle kunna

ordnas medelst stadsplanebestämmelser. Utan ändring av 53 § byggnadsstadgan

samt därjämte 16 § i samma stadga torde det emellertid icke kunna antagas, att

ifrågavarande bestämmelser skola kunna fastställas såsom stadsplanebestämmelser.

Då sådana stadsplanebestämmelser näppeligen skulle kunna fastställas

mot endera grannens bestridande, skulle man i denna ordning knappast vinna

mer än vad som redan nu kan uppnås genom frivillig överenskommelse mellan

grannarna. Möjligen skulle dock murgemenskapens framtida bestånd på detta

sätt bliva rättsligen tryggat.

På vilket sätt de sålunda erforderliga lag- eller författningsbestämmelserna

än utformas, synes det dock lämpligast, att möjlighet bereddes att i byggnadsordning

intaga de föreskrifter, som närmast skulle avse att reglera det ekonomiska

mellanhavandet mellan grannarna.

Under hänvisning till vad byggnadsstyrelsen ovan anfört och med bifogande

av ett utav stadsarkitekten i Stockholm till styrelsen avgivet yttrande i ämnet,

får styrelsen i anledning av förevarande motion förorda en utredning i syfte att

sådana bestämmelser måtte utfärdas, att, där på grund av obligatorisk föreskrift

i äldre byggnadsordning gemensam brandmur redan anordnats eller där

på grund av föreskrift i byggnadsordning sådan brandmur hädanefter anordnas

efter frivillig överenskommelse mellan tomtgrannar, dylik brandmursgemenskap

icke må kunna av en tomtgranne ensidigt hävas.

Stockholm den 12 mars 1935.

Gustaf Linden.

Ivar Tengbom.

Sten Zethelius.

Bilaga.

Vördsamt utlåtande till Kungl. Byggnadsstyrelsen.

Anmodad avgiva yttrande över en inom riksdagen väckt motion om beredande

av möjlighet att i byggnadsordning för stad införa bestämmelser örn

obligatorisk gemensam brandmur m. m. får jag vördsamt anföra följande.

Av motionen framgår att den föranletts av vissa för Göteborg säregna förhållanden

nämligen dels markens beskaffenhet, som ofta vållar svårighet vid

grundläggning för husbyggnader, dels ett sedan gammalt tillämpat förfarande,

som hittills funnit stöd i stadens byggnadsordning och icke ansetts stå i strid

med gällande lag eller gamla byggnadsstadgans föreskrifter, men som funnits

oförenligt med 1931 års byggnadsstadga och därför icke längre kan upprätthållas

genom stadgandet i en ny byggnadsordning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga idskotts utlåtande Nr S. 15

I vilken utsträckning anordningen nied gemensam brandmur förekommer i

städerna har jag mig ej bekant. Kätt till gemensam brandmur under vissa förbehåll

inrymmes dock ofta i byggnadsordningarna. Däremot torde en obligatorisk

föreskrift örn sådan anordning vara ytterst sällsynt örn den ens förekommit

i någon annan byggnadsordning än Göteborgs.

Redan med hänsyn härtill förefaller det oegentligt att i byggnadsstadgan

införes ett stadgande örn rätt att i byggnadsordning lämna föreskrift, som gör

den gemensamma brandmuren obligatorisk. Införandet av en sådan rätt för

städerna motiveras icke av något allmänt behov utan skulle endast tjäna ett

snävt begränsat lokalt intresse. Att avgöra huruvida detta intresse svarar mot

ett verkligt behov eller endast grundar sig på en gammal sedvana kräver en

ingående kännedom örn de lokala förhållandena, varöver jag icke förfogar.

Skulle ett beaktansvärt lokalt behov här befinnas föreligga, synes detta dock

böra tillfredsställas på annat sätt än genom en generell anvisning i bj^ggnadsstadgan.

En sådan skulle otvivelaktigt verka synnerligen främmande och skulle

väl knappast leda till någon påföljd utanför den stad som påkallat densamma.

Det vore enligt min mening ej heller önskligt att så bleve fallet. De rättsliga

skäl, varpå yrkandet bland annat grundas, synas icke med nödvändighet kräva

ett obligatoriskt förfarande. Däremot är det otvivelaktigt att murgemenskapen

lätt ger anledning till rättsliga tvister av svårartad beskaffenhet. Ur rättslig

synpunkt torde därför ett förbud mot gemensam brandmur vara det mest önskvärda,

men praktiska skäl tala dock för bibehållande av en viss begränsad rätt

till sådan anordning. De regler, som i sådant avseende intagits i nya byggnadsstadgan,

synas väl avvägda och ägnade att bereda städerna all önskvärd frihet

att genom byggnadsordningarna i detalj reglera denna angelägenhet.

Det är förklarligt att en outvecklad byggnadsteknik i äldre tider vid svåra

markförhållanden kunnat ge upphov åt ett stadgande sådant som det i Göteborgs

byggnadsordning, men med de ökade resurser och nya hjälpmedel, som

numera stå till buds, borde det obligatoriska kravet icke behöva vidhållas. Förhåller

det sig så, som den till motionen fogade tekniska utredningen avser att

visa, att gemensamhetsförfarandet på grund av lokala förhållanden bereder

stora och påtagliga tekniska och ekonomiska fördelar, då föreligga också de

särskilda skäl, som enligt byggnadsstadgans 53 § påkalla bestämmelser i byggnadsordningen

örn rätt att hava gemensam brandmur och då bör det ju ej möta.

svårigheter att få detta förfarande tillämpat även utan obligatorisk föreskrift.

I Stockholm har anordningen med gemensam brandmur aldrig — utom möjligen

i mycket avlägsna tider — vunnit någon utbredning. I gamla byggnadsordningen

begränsades rätten till hus med högst 3 våningar och detta endast

inom ytterområdena, men icke ens denna rätt har, utom i undantagsfall och då

husen uppförts samtidigt, tagits i anspråk. De byggande lia ansett att den ekonomiska

fördel som därigenom ernås icke uppväger de rättsliga och även tekniska

olägenheter, som äro oskiljaktiga från detta förfarande. I den nya byggnadsordningen

har den gamla rätten bibehållits dock med den skillnad att den

i likhet med andra sådana särbestämmelser gjorts tillämplig inom hela stadsområde!.

Att införa någon obligatorisk bestämmelse har ej varit på tal och

skulle ej heller hava skett, även örn byggnadsstadgan anvisat möjlighet därtill.

För Stockholms vidkommande skulle ett komplement till byggnadsstadgan i

motionens syfte alltså sakna värde och ett sådant vore, enligt vad jag ovan

sökt visa, ej heller eljest lämpligt.

Stockholm den 18 februari 1935.

Sigurd Westholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:311 Skrivelse till Konungen angående fribrevsrätt för rikets sjömanshus. a1 i texten