Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9
1935-05-24 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1935:9, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1935 kl. 4 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion örn åtgärder för åstadkommande
av ökad utskeppning av lapplandsmalm över svensk
hamn.
I en uti riksdagens första kammare väckt, till utskottet hänvisad motion,
nr 242, hava herr Hansén m. fl. hemställt, att riksdagen ville hos Kungl.
Majit anhålla örn skyndsam utredning rörande de åtgärder, som må erfordras
för att tekniska och ekonomiska förutsättningar skola skapas för ökad
utskeppning av lapplandsmalm över svensk hamn.
Som grund för sin hemställan anföra motionärerna i huvudsak följande:
Med hänsyn till det betydande arbetareantal, som funne sysselsättning vid Motionen.
malmutlastningen, vore det ur flera synpunkter av vikt, att fördelningen av
malmexporten från malmfälten i Lappland på de båda utskeppningshamnarna,
Luleå och Narvik, skedde på det ur landets synpunkt mest gynnsamma
sättet. Den nuvarande tidpunkten, då statsmakterna på många olika
vägar sökte bekämpa den rådande arbetslösheten, syntes vara särskilt lämplig
för överväganden i detta hänseende, och staten, såsom delägare till hälften
i det företag, som närmast hade avgörandet av denna fördelning i sin
hand, borde hava stora möjligheter att inverka på frågans lösning i önskvärd
riktning. Skeppningen över Luleå vore visserligen stängd under en del
av vintern på grund av isförhållandena, men denna omständighet hade icke
på långt när samma betydelse nu som vid sekelskiftet. Fartygsmaterielen
hade utvecklats i sådan riktning, att risken för fartygen vid gång i is blivit
betydligt begränsad, och statsisbrytareverksamheten för uppehållande av
sjöfarten på Norrlands hamnar under en större del av året än tidigare varit
möjligt måste betecknas såsom mycket framgångsrik. Erfarenheten under
senare år hade även givit vid handen, att malmskeppning över Luleå vid
behov kunde utsträckas ett gott stycke in på vintern. Åren 1929 och 1930
uppgick malmbolagets utlastning i Luleå till över 2 miljoner ton — mot omkring
5 1]2 miljoner ton över Narvik — och en betydande stegring utöver
förstnämnda kvantitet torde kunna åstadkommas genom relativt ringa ökning
av den tekniska utrustningen. En del malmkunder önskade få sin
malm i krossat skick, och 1934 års riksdag hade (i skrivelse nr 301) även,
med beaktande av önskvärdheten av att den svenska utfraktshamnen för
lapplandsmalmen skulle vara rustad för tillgodoseende av köparnas krav,
anhållit örn utredning rörande åstadkommande under gemensam medverkan
av därav intresserade olika parter av en krossverksanläggning å Svartön. När
denna fråga vunnit sin lösning, hade åtminstone ett hinder för ökad skeppning
över Luleå bragts ur världen. Bland de fördelar, som en till förmån för
Luleå ändrad fördelning av lapplandsmalmens utskeppning skulle medföra,
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 12 sami. 2 avd. Nr 9. 1
2
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
Utskottet.
borde i främsta rummet nämnas de ökade arbetstillfällena, i första hand i
Luleå stad men även vid järnvägen i hela dess utsträckning mellan malmfälten
och Luleå och vidare indirekt i hela den kringliggande bygden, som
skulle få ökad avsättning för sina lantmannaprodukter. Huru stor denna
ökning kunde bli rent siffermässigt sett, kunde icke angivas utan en närmare
undersökning. För Luleå hamn, vars affärer genom den starkt minskade
malmutlastningen kommit i ett ganska oroväckande tillstånd, skulle
en betydande ökning av trafiken vara den allra bästa hjälpen. Statens järnvägar
skulle genom den längre fraktvägen på dess linjer tillföras ökade inkomster.
Även för statens vattenfalls verk skulle en dylik omläggning betyda
ökad avsättning av kraft, såväl för banans drift som vid anläggningarna på
Svartön, och medföra ökade inkomster. Slutligen omnämndes den ökning i
statens inkomst av sjöfartsavgifter, som vore att påräkna genom ökad trafik
på svensk hamn. Allt detta gjorde, att frågan icke vore av enbart lokal betydelse,
utan att en lycklig lösning av densamma skulle sträcka sina verkningar
till hela landet. Motionärernas avsikt vore icke, att de åtgärder, å
vilka en blivande utredning kunde giva anvisning, skulle inkräkta på bolagets
rätt eller bliva betungande för dess ekonomi, utan att det skulle lyckas
att finna någon anordning i den angivna riktningen, som med berättigad
hänsyn tagen till bolagets intressen vore ur nationalekonomisk och social
synpunkt bättre än den nuvarande.
Då motionen, som ovan anförts, liksom över densamma avgivna yttranden,
uteslutande tager sikte på den järnmalm, som från Norrbottensgruvorna
— i första hand Gellivare och Kiruna — utskeppas över Luleå och Narvik,
saknar utskottet anledning uttala sig om utskeppningen av lapplandsmalmer
av annan art eller över andra svenska hamnar än Luleå (Svartön).
Då motionärernas hemställan allenast syftar till utredning av hithörande
spörsmål, vill utskottet strängt begränsa sitt utlåtande till frågan örn en dylik
utrednings lämplighet. Det synes då huvudsakligen böra övervägas, dels
huruvida icke tillräckligt material redan föreligger för bedömande av denna
fråga, dels huruvida under senaste tid nya omständigheter tillkommit, som
icke kunnat tagas i betraktande vid tidigare utredningar, dels ock huruvida
en utredning, örn sådan kommer till stånd, överhuvud kan tänkas komma alt
anvisa åtgärder av den beskaffenhet att statsmakterna hava möjlighet att
därmed ingripa gestaltande på området.
I förstnämnda hänseende får utskottet erinra örn, att järnmalmsexporten
på grund av sin vikt för den svenska folkhushållningen sedan lång tid ägnats
ingående uppmärksamhet från det allmännas sida och från tid till annan
gjorts till föremål för utredning. Senast hemställde 1934 års riksdag i skrivelse
nr 301 om utredning rörande en fråga, som äger det närmaste samband
med nu föreliggande spörsmål. Den därvid ifrågasatta malmkrossningsanläggningen
å Svartön torde väl i själva verket böra föregås av en sådan
prövning, varom hemställes i motionen. Obestridligt är för det andra även
att på senaste åren omständigheter tillkommit, som icke i full utsträckning
kunnat komma under bedömande vid ingående av malmavtalen. Utskottet
får i sådant avseende hänvisa till det minskade beroendet av isförhållandena
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 3
i Bottenhavet, vilket tilläventyrs kan sammanhänga med klimatologiska förändringar
och i varje fall med tillkomsten av våra statsisbrytare, ävensom
den omständigheten, att malmlastningshamnen vid Luleå gjorts tillgänglig
för allt större fartyg. Härjämte måste beaktas de moderna strävandena till
rationalisering av arbetsprocesser med minskat behov av mänsklig arbetskraft
som följd. Härtill komma de ständigt fluktuerande, ofta språngvisa
förändringarna i det allmänna ekonomiska världsläget, vilka starkt göra
sig gällande på de områden, som beröras av malmexporten. Vidare får utskottet
erinra därom, att statsmakterna otvivelaktigt äga möjligheter att inverka
på de förhållanden, som bestämma malmexportens riktning. Staten
äger sålunda icke blott stor del i företagen för malmens utvinnande, utan
behärskar även uttransporten av densamma såsom ägare till järnvägen och
dess elektriska drivkälla samt upplags-, lossnings- och lastningsanordningarna
i den svenska exporthamnen, vilket allt giver staten icke blott möjligheter
att inverka på förevarande förhållanden, utan även ett direkt intresse
av deras ändamålsenliga ordnande. Härtill kommer, att statens verksamhet
för det allmänna statsändamålet i avseende å ett företag av denna utsträckning
måste ske under särskilt omsorgsfullt beaktande av företagets stora betydelse
för en ansenlig befolkning och hela vårt näringsliv.
Nu anförda synpunkter torde böra läggas även på bedömandet av de yttranden
över föreliggande motion, som på grund av utskottets hemställan inkommit
från kommerskollegium, järnvägsstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens
län. Från Luleå stad har även inkommit yttrande i ärendet. Yttrandena
hava såsom bilagor fogats vid detta utlåtande. Detsamma är fallet med
ett uttalande av styrelsen för Sveriges allmänna exportförening, begärt av
andra kammarens tillfälliga utskott nr 5, till vilket utskott hänvisats en i
andra kammaren väckt likalydande motion. I avseende å den utredning, vars
lämplighet utgör enda föremålet för första kammarens utskotts utlåtande,
anföres
av kommerskollegium — vilket dock utgår från en strängt frihandelsbetonad
inställning — att en närmare undersökning av hela problemet är nödvändig
för utrönande örn de uppoffringar, som från statens sida torde komma
att erfordras, ur det helas synpunkt kunna uppvägas av de av motionärerna
anförda gynnsamma biverkningarna,
av järnvägsstyrelsen — vilken begränsar sig till ett bedömande ur statens
järnvägars intressesynpunkter — att en omläggning är genomförbar utan
minskning av nettobehållningen å malmbanan, varvid dock något försök
icke gjorts att siffermässigt bestämma de indirekta kostnadsökningarna, samt
att styrelsen icke hade något yrkande beträffande frågan, huruvida den begärda
utredningen borde komma lill stånd,
av länsstyrelsen i Norrbottens län, att en utredning vore av flera skäl indicerad
på grund av under senare tid inträffade förändringar i skeppningsför
-
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
hållandena, varjämte en dylik utredning även borde taga sikte på av länsstyrelsen
utförligt angivna synpunkter örn Gellivaremalinfältens tillgodoseende,
samt i det av stadsfullmäktige i Luleå beslutade yttrandet, att ett varmt
bifall skänktes motionen med åberopande av ett flertal närmare angivna skäl,
varemot exportföreningens styrelse —- som enbart bedömer förslaget ur
affärsmässig synpunkt — ifrågasätter behovet av utredning, då övervägande
nackdelar skulle följa av en ökad skeppning över Luleå.
Vidare har utskottet berett trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
tillfälle yttra sig i frågan, och har med anledning därav bolagets verkställande
direktör inför utskottet närmare belyst bolagets ställning därtill.
Utskottet har under ärendets fortsatta beredning särskilt övervägt de olika
möjligheter, som äro tänkbara för beredande av en ökad avsättning inom
landet av lapplandsmalmen och dess biprodukter samt de svårigheter, vilka
särskilt för Luleå stads del icke blott redan nu gjort sig kännbara, utan även
och framför allt äro att befara i samband med utlöpandet år 1937 av de
bestämmelser, som till förmån för staden meddelats om malmutskeppningen
över dess hamn.
Inga av de av föreliggande spörsmål berörda myndigheter, vilka mera
ingående yttrat sig över motionen, lia avstyrkt densamma. Styrelsen för
exportföreningen, som uttalat sig i avstyrkande riktning, har endast i allmänna
ordalag motiverat sin ståndpunkt och därvid enbart givit uttryck åt
strängt affärsmässiga synpunkter samt sålunda avsiktligt icke ingått på bedömande
av andra sidor av frågan.
Slutligen bör framhållas att, även örn hittills anmärkta och för utskottet i
övrigt kända förhållanden måhända icke äro ägnade att giva näring åt mera
vittgående förhoppningar på en vändning till det bättre i det bekymmersamma
läge, som följt av nedgången av skeppningen över malmbanans
svenska exporthamn, likväl å andra sidan ytterligare försämring för i motionen
avsedda intressen icke kan anses utesluten. Utskottet får i sådant avseende
hänvisa till den av gruvbolaget ifrågasatta ytterligare inskränkningen
av brytningen i Gellivare (Malmberget) och alltså av malm, som helt utskeppas
över Luleå, vidare till det redan nämnda förestående utlöpandet av de
garantier, som syfta till befrämjande av denna utskeppning, ävensom till faran
för ett omslag i det nuvarande, för malmutförseln i det hela likväl relativt
gynnsamma konjunkturläget.
Efter övervägande härav har utskottet icke kunnat undgå finna, att skäl
föreligga för en utredning i av motionärerna avsedd riktning. För utredningsyrkandet
tala ej blott behovet av en avvägning av olika intressen inom landet
och de senaste årens ändrade förhållanden utan även förhandenvarande
möjligheter för statsmakterna att inverka på ifrågavarande område, allt ämnen,
som utskottet icke vill föregripa. Vidare förtjänar beaktas, att den
ifrågasatta utredningen komme att få ett organiskt samband med av riksdagen
tidigare begärd sådan. Flera av de på frågans lösning inverkande
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
5
faktorerna torde för övrigt redan vara i avsevärd mån kända och i huvudsak
blott behöva sammanställas till ett gemensamt bedömande.
Emellertid torde vidare böra beaktas, att de tekniska förutsättningarna för
en utskeppning av lapplandsmalm över svensk hamn i åtskilligt större utsträckning
än för närvarande är fallet redan förefinnas, och att en utökning
av den rent tekniska utrustningen utöver redan förutsedda behov därför huvudsakligen
torde vara en ekonomisk fråga. Däremot är icke uteslutet, att jämväl
andra förutsättningar än de tekniska och ekonomiska böra komma under
omprövning vid en utredning, vilken utskottet dock icke anser sig böra
föregripa heller i detta avseende.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att första kammaren måtte för sin del besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn undersökning för att
utröna, huruvida utsikter förefinnas att genom åtgärder av
statsmakterna främja malmutskeppningen över Luleå.
Stockholm den 24 maj 1935.
Å utskottets vägnar:
O. A. NORDBORG.
Närvarande: herrar Nordborg, Berling, John Björck, Jacob Hansson, Sandström,
Holstenson och Heuman.
6
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
KUNGL. MAJ:TS OCH RIKETS
KOMMERSKOLLEGIUM
Bergsbyrån
Stockholm den 5 mars 1935.
Till Riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 8 februari 1935 har Kungl. Kommerskollegium
att avgiva yttrande över det i motionen nr 242 i första kammaren
avhandlade ärendet om åtgärder för åstadkommande av ökad utskeppning
av lapplandsmalm över svensk hamn, och får Kollegium härmed anföra
följande.
För ett bedömande av förutsättningarna för en ökad utskeppning av lapplandsmalm
över svensk hamn torde det vara lämpligt att undersöka huru
de i motionen angivna utskeppade kvantiteterna fördela sig på de särskilda
gruvfälten. Med ledning av uppgifter i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags
styrelseberättelser ha följande tabeller upprättats över bolagets skeppningar.
Malmutskeppning från Luleå (i 1 000-tal ton).
Kiruna-
Gellivare-
Luossavaara-
Tuolluvaara-
Freja-malm
1924 ____
---- 162
985
3
15
1925 ____
---- 116
1 872
—
49
_
1926 ____
____ 112
1 248
6
56
_
1927 ____
.... 59
2 371
2
32
_
1928 ____
____ 11
1 301
5
16
__
1929 ____
---- 105
2 084
2
16
50
1930 ____
____ 121
1 841
—
19
46
1931 ____
____ 53
836
2
10
37
1932 ____
____ 15
312
—
12
7
1933 ____
____ 147
384
—
—
16
1934 ____
____ 772
810
34
18
23
Malmutskeppning från Narvik (i 1 000-tal ton).
Kiruna-
Gellivare-
Luossavaara-
Tuolluvaara-malm
1924 ____
.... 3135
71
176
25
1925 ____
.... 4 288
259
114
79
1926 ____
____ 3 778
4
160
122
1927 ____
---- 5 580
10
440
117
1928 ____
____ 2 148
—
225
129
1929 ____
----5 156
—
295
81
1930 ____
____ 5 095
—
216
89
1931 ....
---- 2 604
—
77
62
1932 ____
____ 1 189
—
85
24
1933 ....
____ 1 465
—
129
12
1934 ____
____ 1957
—
369
12
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr !). 7
Den Freja-malm, som direkt utlastats av Bergverksaktiebolaget Freja,
redovisas icke i L. K. A. B:s berättelser, men torde även denna hava i sin
helhet gått över Luleå. Gellivaremalmen har jämväl, som synes av tabellerna,
på senare tid uteslutande utlastats över Luleå. Det är alltså endast beträffande
de från järnvägsstationen Kiruna avsända malmerna från Kiirunavaara,
Luossavaara och Tuolluvaara, i det följande gemensamt kallade Kiruna-malm,
som någon förändring till förmån för Luleå är möjlig.
Kollegium utgår ifrån att bolagets ledning noga avväger fördelningen av
Kiruna-malmens utlastning i Luleå och Narvik så, att för varje sändning
summan av järnvägsvakt, ombordbringningskostnad och sjöfrakt blir den
minsta möjliga. Enligt vad från bolagets sida under hand uppgivits har
denna ekonomiska synpunkt haft till följd, att Kiruna-malm, som är destinerad
till hamnar vid Östersjön, utlastas i Luleå, med undantag endast av
brådskande skeppningar, då denna hamn är stängd av is, under det att i regel
malm med annan destinationsort går över Narvik. Den höga siffran för
år 1934 är föranledd av arbetskonflikt i Narvik.
Förutsättningen för att skeppningen över Luleå skall relativt taget kunna
ökas utan särskild tunga för bolaget, synes därför vara antingen stegrad
försäljning av Gellivare-malm eller ökad avsättning av Kiruna-malm till
Östersjöhamnar eller nedbringande av kostnaderna för malmens transport
över Luleå i sådan utsträckning att denna väg för utfrakten kan konkurrera
med den andra. Utsikterna för att statsmakterna skulle kunna bidraga
till ökad avsättning inom nu ifrågavarande område eller till stegrad försäljning
av Gellivare-malm synas vara skäligen små. Visserligen kan man
tänka sig att denna fråga kan beaktas vid traktatförhandlingar med berörda
makter, men någon omedelbar förbättring är dock icke att förvänta. Icke
heller för sjöfrakterna torde offentliga åtgärder kunna bliva av nämnvärd
betydelse.
Det återstår då egentligen blott järnvägsfrakterna inom landet saint kostnaderna
i utlastningshamnen, som kunde tänkas förändrade i sådan riktning,
att det av motionärerna uppställda önskemålet kunde tillgodoses. Staten
såsom ägare av såväl järnvägen som upplags-, lossnings- och lastningsanordningar
å Svartön har otvivelaktigt möjlighet att inverka på dessa kostnader.
Huruvida de uppoffringar från statens sida, som därvid torde komma att
erfordras, kunna ur det helas synpunkt anses bliva uppvägda av de utav
motionärerna anförda gynnsamma biverkningarna, finner Kollegium mycket
ovisst. För bedömandet härav är en närmare undersökning av hela problemet
erforderlig och en lycklig lösning av frågan skulle vara av stor betvdelse
för den närmaste orten.
Beträffande de tekniska förutsättningarna för ökad skeppling över Lulea
ha motionärerna omnämnt, att malmbolagets skeppning under vartdera av
åren 1929 och 1930 uppgått till över 2 miljoner ton. De tekniska förutsättningarna
för en utskeppning av något över 2 miljoner ton förefinnas sålunda
redan nu. Endast örn ekonomiska förutsättningar för en större skeppningskvantitet
kunna skapas, kan det därför vara erforderligt att ägna denna
del av frågan någon särskild uppmärksamhet, kvantitativt sett. Den av 1934
års riksdag begärda utredningen örn åstadkommande av en krossverksan1
liggning å Svartön, som motionärerna erinrat örn, torde få anses vara av
betydelse endast för Kiruna-malm, då den från Gellivare kommande malmen
redan vid sin gång genom sovringsverken vid gruvorna blivit krossad i erforderlig
grad. Det synes sannolikt, att, örn någon mera betydande ökning
av skeppningen över Luleå skulle kunna åstadkommas, denna komme att
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
lill stor del utgöras av Kiruna-malm, varför en krossverksanläggning i
samband därmed bleve av större betydelse än som för närvarande kan tillmätas
densamma.
K. A. Fryxell.
Karl Sidenvall.
/C. G. Hindbäck.
KUNGL.
JÄRNVÄGSSTYRELSEN
Ekonomibyrån
Till Riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2.
Genom remiss den 8 februari 1935 har Kungl. Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen
att till utskottet avgiva yttrande över en av herr Hansén m. fl. i
första kammaren väckt motion nr 242, och får styrelsen i anledning härav
anföra följande.
Ifrågavarande motion, vilken i främsta rummet syftar till att bereda ökade
arbetstillfällen i första hand inom Luleå men även vid statens järnvägar
och indirekt inom den bygd, som i fråga örn avsättning av sina produkter är
beroende av Luleå och övriga stationssamhällen på sträckan upp till Malmfälten,
utmynnar i en hemställan, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla
örn skyndsam utredning rörande de åtgärder, som må erfordras för
att tekniska och ekonomiska förutsättningar skola skapas för ökad utskeppning
av lapplandsmahn över svensk hamn.
Det torde närmast ankomma på övriga myndigheter — kommerskollegium
och länsstyrelsen i Norrbottens län — vilkas yttranden utskottet samtidigt
infordrat, att bedöma uppslagets betydelse med hänsyn till dess sålunda
angivna syfte. Järnvägsstyrelsen anser sig alltså här kunna begränsa sig
till att belysa förutsättningarna för och verkningarna av förslagets genomförande,
om frågan bedömes ur statens järnvägars intressesynpunkter.
Styrelsen får då till en början vitsorda riktigheten av motionärernas uttalande,
att en omläggning av malmtransporterna, på sätt av dem ifrågasättes,
skulle tillföra statens järnvägar ökade bruttoinkomster på grund av
att fraktavgiften Kiruna—Svartön utgör kronor 3: 48 per ton, medan motsvarande
fraktavgift Kiruna—Riksgränsen belöper sig till endast kronor
2: 64. Vid en överflyttning av exempelvis 1 milj. ton Kiruna-malm från Narvik
till Luleå (Svartön) skulle malmbanans bruttoinkomster till följd härav
komma att öka med 840 000 kronor.
En sådan transportomläggning komme icke att vålla statens järnvägar
några trafiktekniska svårigheter. De till Luleå för Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolags räkning utfraktade malmkvantiteterna hava nämligen de senaste
åren rört sig örn endast omkring 600 000 ton, medan de år 1930, då de nådde
sitt maximum hittills, utgjorde c:a 2 300 000 ton. Framhållas må vidare,
att Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag jämlikt bestämmelserna i 1927 års
malmavtal äger påfordra transport till Svartön av upp till 3 500 000 ton
malm årligen. Tydligt är sålunda att en högst betydande transportkapacitet
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 9
f. n. är outnyttjad. Att den av motionärerna ifrågasatta ökade utskeppningen
låter sig genomföra utan tekniska svårigheter för statens järnvägars del,
är desto mera tydligt, som förslagsställarna väl närmast åsyfta en utjämning,
d. v. s. en ökning av hittillsvarande minimifrakter, men däremot icke
några ökade transporter på Luleå vid tidpunkter, då trafiken dit är som
störst.
Däremot är det uppenbart, att omläggningen måste föranleda en ej oväsentlig
ökning av kostnaderna för drift och underhåll av berörda bandelar.
En i anledning av motionen verkställd utredning angående den driftkostnadsökning,
som skulle uppkomma, örn exempelvis 1 milj. ton transporterades
Kiruna—Luleå (Svartön) i stället för Kiruna—Riksgränsen, ger vid handén,
att statens järnvägars direkta merkostnader genom en sådan transportomläggning
kunna beräknas till minst 600 000 kronor per år.
Med hänsyn till förenämnda antagande, att förskjutningen skulle avse
blott undre gränsen för transportmängderna och följaktligen bli av betydelse
enbart i tider av undernormal trafik, har omläggningen beräknats icke förorsaka
någon ökning av anläggningsvärdena och alltså icke heller av kostnaderna
för förräntning och förnyelse. Emellertid är det klart, att en så
betydande ökning av tåg- och vagnrörelsen, som den här ifrågasatta, måste
påskynda nedslitningen av såväl rullande materiel som Täler, och att i praktiken
kostnaderna för förnyelse komma att ej oväsentligt stiga. Även en
del andra kostnader, vilka i kalkylen antagits vara fasta, torde komma att
uppvisa någon ökning.
Styrelsen har icke gjort något försök att siffermässigt bestämma dessa
indirekta kostnadsökningar. Enär emellertid anförda direkta kostnadsökning
tål en höjning med 40 procent, utan att man kommer över ökningen i
fraktinkomst, anser sig styrelsen med tämlig visshet kunna uttala, att omläggningen
är genomförbar utan minskning av nettobehållningen å malmbanan.
Å andra sidan synes den förbättring av resultatet, vilken kan uppkomma,
icke bli av sådan storlek, att hänsyn därtill kan behöva tagas vid
förevarande ärendes avgörande.
Beträffande frågan, huruvida den av motionärerna begärda utredningen
bör komma till stånd, är från järnvägsstyrelsens sida intet yrkande att
göra. Stockholm den 9 mars 1935.
KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN
Axel Granholm.
Erik Malmkvist.
Tjf.
10
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
KUNGL. MALTS BEFALLNINGSMANVANDE
I NORRBOTTENS LÄN
Till Riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2.
Med anledning av remiss på motion av herrar D. Hansén m. fl. om skyndsam
utredning rörande de åtgärder, som må erfordras för att tekniska och
ekonomiska förutsättningar skola skapas för ökad utskeppning av lapplandsmalm
över svensk hamn får länsstyrelsen överlämna yttrande i saken från
stadsfullmäktige i Luleå och för egen del anföra följande.
Betydelsen för Luleå stad och för hela länets försörjning för övrigt av
att en stadig export av våra norrbottensmalmer i möjligaste mån säkerställes
har flera gånger för statsmakterna framhållits. Tili följd av särskilda
förhållanden, som hotade att nedskära den garanterade skeppningen av lapplandsmalm
över Luleå hamn, har länsstyrelsen senast i underdånig skrivelse
den 24 november 1934 (varav avskrift bifogas) framdragit en del omständigheter
ägnade att belysa denna fråga, därom jämväl övriga handlingar i
detta ärende torde lämna ytterligare upplysning. Den sålunda utvecklade
betydelsen för stadens och länets försörjning av denna malmskeppning förstärkes
än ytterligare ju mer exporten kan bringas att öka. I Norrbotten är,
som bekant, jordbruket i det hela icke självförsörjande utan på olika vis
förbundet med och beroende av trävarunäringen och dess skilda hanteringar:
skogsskötsel, avverkning, flottning och förädling. Länet är därför i särskild
grad känsligt för de störningar i denna, den ena av landsändans tre bärande
näringsgrenar, som tid efter annan inträffa. En utvidgad skeppning över
Luleå hamn av Norrbottensmalmerna skulle därför åtskilligt bidraga till
möjligheterna för länet att, utan alltför mycket anlitande av statsmakterna,
med egna resurser möta dessa störningar och andra kriser.
På grund härav vill länsstyrelsen på det livligaste understödja motionen
örn utredning rörande åtgärder för stimulerande av denna utskeppning. En
dylik utredning synes nu så mycket mera indicerad som, på sätt också
motionärerna antytt, möjligheterna för sjöfartssäsongens utsträckande genom
moderna statsisbrytare och fraktfartygsmaterielens kraftigare utrustande
numera te sig helt annorlunda än för blott kort tid sedan.
I detta sammanhang vill länsstyrelsen som ett önskemål framhålla, att
utredningen måtte taga sikte på de synpunkter örn Gellivaremalmfältens
tillgodoseende, som av länsstyrelsen i åberopade underdåniga skrivelsen
framhållits. Luleå i landskansliet den 9 mars 1935.
R. Sundberg.
A. B. Gärde.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
11
LULEÅ STAD
Utdrag av protokoll, hållet hos stadsfullmäktige
i Luleå den 28 februari 1935.
§ 24.
Sedan magistraten begärt stadsfullmäktiges yttrande över en av herr
D. Hansén m. fl. i riksdagen väckt motion örn åtgärder för åstadkommande
av ökad skeppning av lapplandsmalm över svensk hamn, hade detta ärende
remitterats till drätselkammaren, som vid sammanträde den 15 februari 1935
uppdragit åt en kommitté, bestående av stiftssekreteraren Torsten Caap,
rådmannen O. Widlund och distriktschefen E. P. Lantz, att å kammarens
vägnar avgiva yttrande direkt till stadsfullmäktige.
Då ärendet tidigare innevarande dag företagits till behandling inom beredningsnämnden
hade från kommittén inkommit följande yttrande:
»Till Stadsfullmäktige.
Å sammanträde den 15 februari 1935 har drätselkammaren, sedan stadsfullmäktiges
ordförande anmodat kammaren att inkomma med yttrande
rörande av herr Hansén m. fl. i riksdagen väckt motion om åtgärder för
åstadkommande av ökad utskeppning av lapplandsmalm över svensk hamn,
beslutat uppdraga åt undertecknade att å kammarens vägnar avgiva det
begärda yttrandet.
I anledning härav få vi anföra följande:
Stadsfullmäktige hade i slutet av förra året anledning att i skrivelse till
Kungl. Maj:t framhålla den synnerliga vikten för ej blott Luleå stad och den
omkringliggande bygden utan även hela länet av att den nuvarande malmskeppningen
över Luleå ej minskade eller upphörde. Denna fråga, som under
de senaste åren för staden varit en av de mest brännande, aktualiserades
då av en av L. Iv. A. B. gjord underdånig framställning om befrielse från
skyldigheten att under innevarande bokföringsår den 1 oktober 1934—
den 30 september 1935 inom Gällivare malmfält bryta minst en fjärdedel
av den kvantitet malm, som under samma år skulle brytas vid Kiirunavaara
malmfält. Det utomordentliga intresse, som inom stora delar av länet såväl
bland kommunala myndigheter som länets tidningspress visades denna fråga,
gav otvetydigt vid handen, vilken storartad betydelse, som av länets innevånare
fästes vid densammas avgörande. Fullmäktige torde därför hava all
anledning att med största glädje hälsa den nu väckta motionen, vilken örn
densamma kommer att leda till av motionärerna förutsatt mål synes kunna
medföra fördelar av största räckvidd för såväl staden som länet.
Den nedgång av malmskeppningen, som, på sätt framgår av de av motionärerna
åberopade exportsiffrorna, förekom under åren 1931, 1932 och 1933,
medförde för hamnens ekonomi de mest ödesdigra påföljder, vilka ställde
stadens myndigheter inför mycket bekymmersamma ekonomiska problem.
Det torde också under dessa år hava visat sig, att hamnens ställning vid
en lägre skeppning än den i 1927 års malmavtal förutsatta, nämligen
l 200 000 ton per år, måste anses i högsta grad prekär. Endast under de
förstnämnda två åren försämrades nämligen hamnens ekonomi på sådant
sätt, att staden för hamnens räkning nödgades upptaga ett fast lån å 250 000
kronor. Vi hava velat framhålla detta för att fastslå den helt avgörande
12 Förslå kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
betydelse, som malmexporten har för Luleå hamn. I detta hänseende anse vi
oss vidare böra andraga följande. För malmexportens bekvämlighet har
staden under olika tidsperioder nödgats utbetala avsevärda belopp för fördjupning
av Tjuvholmssundet. Dessa arbeten hava nödvändiggjorts av det
allt större tonnage, som för frakternas förbilligande kommit till användning
vid malmskeppningen. Inom några år torde hamnen med stor säkerhet
stå inför nödvändigheten att företaga ytterligare fördjupning av sundet.
Ett sådant arbete kan dock staden ej med egna eller av sjöfarten influtna
medel utföra med mindre än att malmtrafiken pa Luleå ökas i avsevärd
grad. Detta torde enklast belysas av följande siffror. Under åren 1926—
1930, som ur inkomstsynpunkt voro mycket goda år för hamnen, utgjorde
inkomsterna lör tjuvholmssundet (s. k. muddringsavgifter) sammanlagt
kronor 1 007 300: 51. Utgifterna hava under samma period uppgått till
kronor 1 378 300: 87. börlusten på Tjuvholmssundet har alltså under denna
period utgjort kronor 371 000: 36. Denna förlust förklaras därav, att under
perioden ett större muddringsarbete utförts. Är 1934, vilket under nuvarande
förhållande måste anses såsom relativt gott, uppvisade emellertid Tjuvholmssundet
en förlust av kronor 1 076: 39, oaktat att intet egentligt muddringsarbete
under året utfördes. Genom de nu angivna siffrorna tro vi oss hava
påvisat att stadens hamn endast under ett mera rationellt utnyttjande kan
hållas i det skick, som sjöfarten äger påfordra, och vi anse det icke blott
ur stadens utan även ur nationell synpunkt vara av största intresse, att
stadens hamn och dess tillfartsleder ''hålles fullt i nivå med de krav, som
vid olika tider kunna ställas på densamma.
\i hava härovan framhållit hurusom hamnens ekonomiska ställning vid
en skeppning, som understiger 1 200 000 ton per år, blir synnerligen prekär.
Det har emellertid visat sig, att en skeppning, uppgående till en kvantitet
av 1 200 000 ton eller något därutöver, med den rationalisering, som genomförts
vid lastningen, endast på ett mycket otillfredsställande sätt förmår
giva arbete åt den arbetarstam, som sedan länge haft sin enda utkomst
av detta arbete. Enligt av oss införskaffade uppgifter hava under åren 1933
och 1934 169 arbetare varit helt eller delvis sysselsatta med skeppningen.
Av dessa torde under år 1933 icke 30 % och under år 1934 icke 50 % haft
sådana inkomster av sitt arbete, att desamma kunna anses hava givit full
försörjning. Dessa arbetare hava därför under stor del av året varit nödsakade
att vid kommunala och statliga nödö jälpsarbeten söka utfyllnad i
sina inkomster. Med den härovan angivna skeppningen skulle staden sålunda
lia att i framtiden räkna med ett konstant arbetslöshetsproblem, liggande
helt vid sidan av stadens övriga dylika problem. Utöver det nyss
angivna antalet arbetare finnes emellertid cirka ett 50-tal sådana, vilka måste
hänföras till kategorien »malmarbetare», ehuru de under nämnda år icke
kunnat beredas någon som helst sysselsättning med malmskeppningen. För
såväl staden som staten föreligger här ett arbetslöshetsproblem, som kail förväntas
medföra högst avsevärda utgifter för kanske icke produktivt arbete.
Då den av motionärerna ifrågasatta ökade skeppningen givetvis kommer
att medföra ökat arbete skulle jämväl detta problem få en lycklig lösning.
Framhållas bör att de arbetare, varom här är fråga, till största delen äro
bosatta i det med Luleå stad inkorporerade församhället Svartöstaden, där
de flesta av dem sedan lång tid tillbaka bebo egna mindre fastigheter. Dessa
arbetare äro därför på ett sådant sätt bundna vid detta samhälle, att en
utflyttning, örn nu en sådan skulle behöva ifrågasättas, måste beräknas taga
en mycket avsevärd tid i anspråk. Härtill kommer vidare, att stadens eko
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
13
nomiska ställning redan för närvarande är så ansträngd, att staden näppeligen
torde kunna i längden på ett mera avsevärt sätt bidraga till avhjälpande
av en konstant arbetslöshet av med hänsyn till stadens bärkraft så
betydande mått, som den, vilken uppstår under den nuvarande skeppningen.
Statsmakternas hjälp måste därför i allt större utsträckning påkallas.
Att en ökad malmskeppning skulle medföra ett ekonomiskt uppsving för
staden, ej endast genom minskade utgifter för staden, utan framför allt
genom den ökade köpkraften hos stadens innevånare, ligger således i öppen
dag liksom också, att detta uppsving skulle bereda det omkringliggande
jordbruksområdet stora fördelar. Då emellertid stadens ekonomiska ställning
för hela länets ekonomi måste anses hava den allra största betydelse, kommer
varje förbättring eller försämring i stadens ställning att återspeglas i
länets ekonomiska förhållanden. För att i någon mån påvisa detta vilja vi
som exempel framhålla, att vid 1934 års landsting av hela skatteunderlaget,
672 468:88 skattekronor, nära en sjättedel eller 109 681:99 skattekronor,
belöpte å Luleå stad.
Motionärerna hava bland de fördelar, som en till förmån för Luleå ändrad
fördelning av malmskeppningen skulle medföra, omnämnt den ökning i
statens inkomst av sjöfartsavgifter, som vore att påräkna. För åskådliggörande
av detta vilja vi lämna följande av oss införskaffade uppgifter
rörande vissa sådana avgifter, därvid vi för uppgifterna utvalt år, som med
hänsyn till den större eller mindre skeppningen måste anses särskilt be
-
Lysande.
Å r
Malmskeppnin- gen s storlek över
Luleå enl. motio- närerna
Vid tullkamma- ren i Luleå de- biterade fyr- och
båkavgifter
I Luleå upp- burna tonavgif- ter
Vid Luleå lots- plats uppburna
lotsavgifter
1925.......... 2,04 236 693:— 39 631:50 139 952:75
1927.......... 2,4 6 242 637:— 45 428:10 157 935:25
1932.......... 0,b5 43 201:— 7 123:20 27 434:25
1934.......... 1,62 90 008:— 24 609:85 70 805:25
Av dessa siffror framgår, att en ökning av malmskeppningen, som även
i de avseenden, varom här är fråga, är av absolut avgörande betydelse, medför
icke obetydliga merinkomster för statsverket.
De ytterligare exempel, som av motionärerna anförts som bevis på de
merinkomster, vilka genom en ökad skeppning över Luleå skulle tillföras
statsverket, synas oss icke kunna vederläggas. Att härförutom en ökning
av det allmänna välståndet i Norrbottens län måste antagas medföra icke
obetydligt ökade skatteintäkter för staten, synes jämväl vara värt beaktande,
framför allt med hänsyn lill de avsevärda belopp, som staten under nu rådande
förhållanden tvingas utgiva för avhjälpande av rådande arbetslöshet.
Enligt vårt förmenande skulle den av motionärerna ifrågasatta utredningen
otvivelaktigt giva vid handen, att ur såväl Luleå stads och Norrbottens
läns som statens synpunkt mycket betydande fördelar skulle stå
att vinna genom en ökad skeppning av lapplandsmalm över Luleå, och vi
kunna icke tro att dessa fördelar på något sätt skola kunna eluderas av
eventuella nackdelar, om nu sådana kunna förefinnas, vilket vi betvivla.
Under åberopande av vad vi sålunda anfört, få vi föreslå stadsfullmäktige
att varmt förorda bifall till motionen.
Luleå den 26 februari 1935.
Oscar Widland.
Torsten Gaup.
E. />. Lantz.
14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
Under den inom beredningsnämnden i ärendet förekommande diskussionen
hade yrkats dels av herr S. A. Svensson, att beredningsnämnden
skulle föreslå stadsfullmäktige, att såsom yttrande åberopa vad kommittén
anfört, dock med den avvikelsen, att början av näst sista stycket av yttrandet
skulle erhålla följande formulering: »Under förutsättning, att denna ifrågasatta
ökade transport av lapplandsmalm över Luleå icke sker på bekostnad
av brytningskvantiteten i Malmbergets gruvor, vilket vi bestämt uttala oss
emot, skulle enligt vårt förmenande den etc.», dels ock av herr Flemström
med instämmande av herrar Strandh och Werner att beredningsnämnden
skulle föreslå fullmäktige att åberopa kommitténs yttrande oförändrat.
Efter votering hade herr Flemströms yrkande bifallits med 6 röster mot
2, som tillfallit herr Svenssons förslag.
Mot detta beslut hade herr Svensson reserverat sig.
Då ärendet nu företogs till behandling inom fullmäktige yrkade dels herr
S. A. Svensson bifall till sitt inom beredningsnämnden väckta förslag, dels
ock herr Lantz med instämmande av herr Werner bifall till beredningsnämndens
förslag.
Herr ordföranden framställde proposition å de gjorda yrkandena och
fann det av herr Lantz gjorda yrkandet vara av fullmäktige bifallet.
Votering begärdes emellertid.
Följande förslag till voteringsproposition blev av fullmäktige godkänt.
Den, som vill bifalla det av herr Lantz gjorda yrkandet, röstar ja.
Den, det ej vill, röstar nej.
Vinner nej, hava fullmäktige beslutat i enlighet med herr Svenssons yrkande.
Vid härefter företagen votering avgå vos 21 ja-röster och 9 nej-röster.
Stadsfullmäktige hade alltså bifallit det av herr Lantz framställda yrkandet.
Som ovan.
På stadsfullmäktiges vägnar:
Axel Stark.
Avskrift.
Nr 6056.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
15
Till KONUNGEN.
Jämlikt anbefallning i nådig remiss på framställning av LuossavaaraKiirunavaara
Aktiebolag om befrielse från skyldighet att under viss tid
bryta utfäst kvantitet malm inom Gellivare malmfält får Länsstyrelsen överlämna
inkomna yttranden i ärendet från stadsfullmäktige och magistraten
i Luleå samt kommunalfullmäktige i Gellivare och landsfiskalen i orten
samt för egen del i underdånighet anföra följande.
I 1927 års malmavtal med staten stadgas, bland annat, att bolagets brytning
inom Gellivare malmfält (Malmberget) varje år skall utgöra minst 1U
av den samma år vid Kiirunavaara malmfält brutna malmen, dock icke
mera än . 1000 000 ton. Enligt arbetsplanen för räkenskapsåret 1 oktober
1934—30 september 1935 kommer att brytas omkring 3 420 000 ton malm
vid Kiruna och omkring 665 000 ton i Malmberget, och bolagets framställning
går ut på dispens under nämnda tid från berörda bestämmelse i malmavtalet,
så att bolaget icke skulle behöva öka sin planerade brytning i Malmberget.
I framställningen antydes jämväl, att det av anförda grunder —
bland annat med hänsyn till avsättningsförhållandena — kunde bliva önskvärt
att än ytterligare förskjuta proportionen mellan den vid Kiruna och
i Malmberget brutna malmen till förmån för den förstnämnda.
Anledningen till och innebörden i åberopade bestämmelsen i malmavtalet
kan icke hava varit någon annan än avsikten att skapa en statsmakternas
kaution för att icke, genom förläggande av bolagets huvudsakliga brytning
till Kiruna med dess lätt-tillgängligare och värdefullare malm, utsätta de
av malmbrytningen i Malmberget berörda kommunerna för stora ekonomiska
svårigheter; härpå tyder, örn ej annat, att bolaget vid förhandlingar örn
nya malmavtal alltid hävdat önskemålet örn minsta möjliga brytning i
Malmberget. Staten har med andra ord sagt ifrån, att bolaget vid bedrivande
av sin verksamhet har att taga hänsyn till även andra förhållanden
än dem som hava att göra med den rena affärsvinsten. De skäl som föranledde
ifrågavarande bestämmelse hava sedan dess vuxit i Styrka, i det
att den av den ekonomiska krisen orsakade minskningen av brytningen i
Malmberget under de år som gått efter avtalets ingående vållat oerhörda
ekonomiska svårigheter för Gellivare kommun och Luleå stad, verkningar
som varit synnerligen kännbara även för länet i övrigt. Erinras bör att
bolaget icke självt genom sina åtgöranden eller eljest i tid varskott örn någon
inskränkning. Från år 1927, då arbetsstyrkan vid gruvorna i Malmberget
enligt uppgift utgjorde omkring 900 man, ökades denna successivt,
och samtidigt subventionerades av bolaget byggnadsverksamheten inom
Malmbergets municipalsamhälle, varigenom ett par hundra arbetareegnahem
uppkommo. Ännu så sent som i juli 1930 nyanställdes folk vid gruvorna
i Malmberget, så att personalen då utgjorde 1 737 anställda med full
arbetstid, men redan på hösten samma år började inskränkningar, som
sedan i etapper fortsatt, så att personalen år 1933 utgjorde 999, de flesta
med 10 dagars arbete per månad, och 1934 i oktober 702 man med på
olika sätt inskränkt arbetsvecka. Härigenom bar i Gellivare kommun skatte
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
H> Förslå kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Sr t).
underlaget sänkts från 208 000 skattekronor år 1930 till 66 700 år 1934,
skattesatsen höjts från 8 kronor år 1930 till 19 kronor år 1933 och det totala
skattetrycket stigit från kronor 12: 30 år 1930 till kronor 25: 10 år
1933 (i Malmbergets municipalsamhälle kronor 26:60). Enligt en vid ärendets
behandling i Gellivare kommunalnämnd lämnad uppgift av en bolagets
tjänsteman i Malmberget skulle den ökade brytning i Malmbergsgruvorna,
som erfordrades för uppnående av den åtagna 1U av Kirunabrytningen, medföra
att kommunens skatteintäkt ökades med minst 200 000 kronor.
Beträffande den andra av Gellivaremalmen mera direkt berörda kommunen,
Luleå stad, te sig förhållandena icke mindre bekymmersamma. Stadens
hamn har med väldiga kostnader iordningställts till största delen för
malmskeppningens skull, och de senast under åren 1927—1929 för en summa
av 800 000 kronor utförda fördjupningarna av Tjuvholmssundet hava
skett uteslutande för malmexportens bekvämlighet och efter uttalade önskemål
från bolaget. Att hamnens och farledernas uppehållande för malmtrafiken
vore i hög grad ett statens intresse och att stadens hamn sålunda borde
kompenseras för uppkommande förluster i anledning av nedgång i malmskeppningen
har av statsmakterna tydligen erkänts i den bestämmelse i
1927 års malmavtal, varigenom bolaget förpliktats att till hamndirektionen
utgiva en på visst sätt bestämd ersättning för den myckenhet malm, som
understeg 1 200 000 ton. För åren 1932 och 1933 skulle denna gottgörelse
hava uppgått till sammanlagt över 152 000 kronor, men på ansökan av bolaget
har Eders Kungl. Majit befriat bolaget därifrån. Åberopade bestämmelse
innebär tydligen icke för staden den väntade garantien för hamnens
ekonomi, och staden har för dess räkning nödgats upptaga ett lån på 250 000
kronor. Med de sålunda antydda utsikterna ter sig en minskad brytning
av Gellivaremalm än mera betänklig. Konsekvenserna för staden i dess helhet
av en sådan situation bliva givetvis än mer kännbara. Från och med år
1933 hava med Luleå stad inkorporerats de två samhällena Svartöstaden och
Skurholmsstaden, vilkas omkring 2 500 invånare till allra största delen
hava sin utkomst av malmskeppningen över Luleå hamn. Samhällena ifråga
ägde icke förutsättningar för köpingsbildning, och det behövliga ordnandet
av dem genom inkorporering blev därför en ytterst av malmexporten betingad
åtgärd. Bestämmelserna rörande inkorporeringen, som innehålla
stadganden örn utgivande av skadeersättning från Luleå stad till Nederluleå
socken, berättiga visserligen staden till viss nedsättning i denna ersättning,
för den händelse skattekronorna inom inkorporeringsområdena
skulle något år under angiven period nedgå under ett visst antal, men staden
har uppenbarligen härav endast en tämligen tvivelaktig kompensation
för förlorade skatteintäkter. Än tydligare framstår stadens behov att icke
dessa skatteinkomster minskas av de sanitära och andra välfärdsanordningar,
som för dessa områdens del äro under utförande för stora kostnader.
Klart är utan vidare att en nedgång i malmbrytningen inom Gellivare
malmfält och därav följande minskning i malmexporten över Luleå komme
att medföra verkningar, som sträcka sig vida utöver de nämnda kommunernas
gränser. Järnvägsfolket och andra efter malmbanan, hela Gellivare
socken och jordbruksbygden omkring Luleå stad påverkas genom indragna
tjänster, minskade arbetstillfällen och andra förtjänstmöjligheter samt
nedskuren avsättning av produkter. Det innebär ingen överdrift att påstå
att fluktuationerna i förevarande rörelse kännbart förnimmas i hela länets
ekonomiska liv.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
17
EU försök som det förevarande att undslippa en åtagen förpliktelse, vilken
i en viss situation är besvärlig, skulle, därest det gällde ett helt enskilt
företag, avvisas med en enkel hänvisning till att ingångna avtal måste
hållas. Det åberopade skälet synes icke böra förlora i tyngd i ett fall som
detta, där staten själv är så stor intresserad part i företaget och på så
många sätt förbunden å dess vägnar. Vid de här ovan antydda och i de lokala
myndigheternas yttranden ytterligare utvecklade förhållandena måste
länsstyrelsen bestämt hävda att ett bifall utan vidare till bolagets framställning
icke kan vara förenligt med rättvisa och billighet. Skall den begärda
lättnaden beredas bolaget och skall härmed inledas den fortsatta aktion
i samma riktning som bolaget låter framskymta, så bör detta icke få ske
annat än mot den kompensation åt de av Gellivaremalmen beroende intressena,
som efter utredning kan finnas skälig.
Remisshandlingen återgår.
Luleå i landskansliet den 24 november 1934.
Underdånigst
A. B. GÄRDE.
R. Sundberg.
SVERIGES ALLMÄNNA
EXPORTFÖRENING
Andra kammarens femte tillfälliga utskott, Riksdagen,
Stockholm.
Åberopande utskottets remiss av den 1 februari 1935 beträffande en motion
nr 478 av herr Nilsson i Antnäs m. fl. med förslag om utredning angående
förutsättningarna för ökad utskeppning av lapplandsmalm över svensk hamn
får styrelsen för Sveriges allmänna exportförening äran meddela följande.
Enligt de upplysningar, som erhållits, skeppas som regel kirunamalmen
över Narvik med undantag för den malm, som är avsedd för hamnar i östra
delen av Östersjön, under det att malmen från Gällivare exporteras över
Luleå. Motionärerna föreslå nu, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla
om skyndsam utredning rörande de åtgärder, som må erfordras för att tekniska
och ekonomiska förutsättningar skola skapas för ökad utskeppning
av lapplandsmalm över Luleå.
Styrelsen för Sveriges allmänna exportförening, som anser sig enbart böra
bedöma det föreliggande förslaget ur rent affärsmässig synpunkt, tillåter sig
framhålla som sin åsikt, att knappast några mera betydande fördelar skulle
kunna vinnas genom det föreslagna arrangemanget.
Vad först angår den av motionärerna förmodade ökningen i trafikinkomsterna
för statens järnvägar tillåter sig styrelsen erinra om den betydligt
lägre grundfrakten per bankilometer till Svartön än lill Riksgränsen,
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 12 sami. 2 avd. Nr 9. 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
IS Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
vilket i stället torde få till följd, att en minskning i järnvägarnas nettoinkomst
kan befaras uppstå, om kirunamalmen i hela den utsträckning,
som gällande avtal medgiver, omdirigeras över Luleå. Även för denna stad
torde verkningarna av en sådan åtgärd bli av begränsad betydelse ur synpunkten
av ökade arbetstillfällen. Den omständigheten att noalmutskeppning
ej torde kunna beräknas äga rum under 5 å 6 vintermånader trots isbrytarhjälp
skulle nämligen bidraga till att öka säsongarbetslösbeten i Luleå.
Viktigast ur exportföreningens synpunkt är emellertid, att den föreslagna
omläggningen dels skulle förhindra köparna att hämta malmen, där det erbjuder
de största fördelarna för dem såväl ur kostnads- som andra synpunkter,
dels skulle medföra ej obetydliga nackdelar för Luossavaarar—
Kiirunavaara aktiebolag. Skeppning av malm från Kiruna över Luleå till
hamnar utanför Östersjön måste nämligen föranleda ökade kostnader för
bolaget bl. a. på grund av de dyrare sjöfrakterna från denna hamn i jämförelse
med Narvik och erforderliga nya tekniska anordningar i Luleå. Härtill
kommer att under de tider då med hjälp av isbrytare malmutskeppning
från Luleå kan äga “rum endast särskilt för isgång lämpat tonnage kan
komma till användning, som dessutom är utsatt för större materialskador
och risker än i öppet vatten och därför drager högre försäkringsavgifter
oavsett faran för infrysning.
På ovannämnda grunder tillåter sig därför styrelsen för Sveriges allmänna
exportförening ifrågasätta, örn en utredning kan anses behövlig, då det synes
ådagalagt, att inga större fördelar men väl ej obetydliga nackdelar skulle
bli följden av en ökad utskeppning av lapplandsmalm över Luleå. Styrelsen
uttalar för övrigt sin övertygelse, att Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag
självt kommer att vidtaga åtgärder i denna riktning, örn och när detta visar
sig fördelaktigt.
Stockholm den 4 mars 1935.
Å styrelsens för Sveriges allmänna exportförening vägnar:
Hemming Johansson. Erik Nylander.
Iduns tryckeri aktiebolag
Esselte ab. Stockholm 1935
517456
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1935:309 Skrivelse till Konungen angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. s. 1 i texten