Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder till bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur samt örn lagstiftning rörande handeln med husdjur.
1935-04-26 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1935:67, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder till bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur samt örn lagstiftning rörande handeln med husdjur.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67.
1
Nr 67.
Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1935 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder till bekämpande
av smittsam kastning hos nötkreatur samt örn
lagstiftning rörande handeln med husdjur.
(2:a avd.)
Jordbruksutskottet Ilar till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
1) II: 85 av herr Gustafsson i Välsnäs, vari hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla örn utredning angående möjligheter till
bekämpande av smittsam kastning hos nötkreaturen samt att de förslag,
som utredningen kan föranleda, måtte föreläggas nästa års riksdag;
2) II: 106 av herr Aronson m. fl., vari hemställts, att riksdagen må i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit täcktes föranstalta
örn en allsidig utredning örn vilka åtgärder som till bekämpande av den
allmänna kastningen bland nötkreaturen lämpligen kunna vidtagas samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kan föranleda;
ävensom
3) I: 265 av herrar Bengtsson och Sandström, vari hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Majit begära, att Kungl. Majit måtte föranstalta
örn utredning angående införande av särskilda lagbestämmelser för
handel med husdjur i enlighet med vad i motionen antytts ävensom därefter
för riksdagen framlägga det förslag till dylika lagbestämmelser,
vartill utredningen kan giva anledning.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionerna, hänvisas
till dessa.
Över motionerna har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat yttranden
av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
Bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur.
Frågan örn bekämpandet av den smittsamma kastningen hos nötkreatur
har tidigare varit föremål för utredning. Sålunda hava inom medicinalstyrelsen
tillkallade sakkunniga för att verkställa utredning och revision
rörande bestämmelserna angående förekommande och hämmande
av smittsamma sjukdomar bland husdjuren den 31 juli 1929 överlämnat
dels förslag till lag angående bekämpande av smittsamma liusdjurssjuk
11
i han g till riksdagens protokoll 10,V).
10 sami. Kr 67.
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67.
domar (epizootilag) och dels förordning med närmare föreskrifter angående
bekämpande av nämnda sjukdomar (epizootiförordning) (stat.
off. utr. 1929:18). I dessa förslag hava intagits särskilda bestämmelser
jämväl beträffande bekämpandet av den smittsamma kastningen hos nötkreatur.
Sedermera har medicinalstyrelsen verkställt en överarbetning
av de sakkunnigas förslag samt den 30 augusti 1930 avgivit eget förslag
i ämnet (stat. off. utr. 1930:22).
Såsom motiv för upptagande av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreaturen
i förslagen har anförts, att antalet av sjukdomen årligen smittade
besättningar varit i ständigt stigande. Genom sjukdomen tillskyndas
djurägarna enligt vad de sakkunniga uttalat betydande förluster,
och mjölken från av sjukdomen angripet djur kan hos människor giva
upphov till sjukdomen undulantfeber. Från ett flertal myndigheter
och sammanslutningar ävensom enskilda jordbrukare hava ock, framhålla
de sakkunniga, vid skilda tillfällen gjorts framställningar örn vidtagande
av statliga åtgärder mot sjukdomen.
De sakkunniga hava i sina författningsförslag för sjukdomens bekämpande
upptagit bestämmelser örn, bland annat, att vid förekomsten
inom en och samma kreatursbesättning av mer än ett fall av sjukdomen
under ett år smittförklaring skall utfärdas. Mjölk eller produkt därav
från nötkreatur, som kastat inom de sistförflutna två månaderna eller
som visar tecken på förestående kastning, får icke användas till människoföda
med mindre mjölken förut uppvärmts till viss temperatur. Från
besättning, inom vilken smittsam kastning förekommit, får djur, som
kastat under sistförflutna tre månaderna, eller hondjur med flytningar
från könsdelarna eller dräktigt djur icke utföras annat än för omedelbar
nedslaktning med mindre genom särskilda undersökningar med en månads
mellanrum konstaterats, att det för utförsel avsedda djuret är fritt
från sjukdomen. Medicinalstyrelsen har föreslagit vissa lindringar i
dessa föreskrifter. Sålunda har styrelsen ansett, att det borde lämnas i
länsstyrelsens hand att avgöra huruvida smittförklaring skall utfärdas
eller ej. Bestämmelsen örn inskränkning i rätten att utföra djur har styrelsen
ansett böra gälla endast inom län, där Kungl. Majit därom förordnad
samt begränsas på så sätt, att utförsel finge utan undersökning
äga rum till gård, å vilken smittsam kastning redan förekommer.
Lantbruksstyrelsen har i infordrat yttrande över de sakkunnigas och
medicinalstyrelsens förslag ifrågasatt lämpligheten av att epizootilagen
upptoge till behandling en sådan sjukdom som smittsam kastning hos
nötkreatur. Denna sjukdom vore nämligen så allmänt utbredd, att
lagens tillämpning på densamma enligt styrelsens mening komme att
lägga en fullständig tvångströja på stora delar av landets djurägare.
Visserligen förutsatte lagförslaget viss differentiering mellan de i detsamma
upptagna sjukdomarna, och nyssnämnda sjukdom hänfördes till
sådana, i fråga örn vilka smittförklaring endast i vissa fall skulle före
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67.
3
komma. Men lagens föreskrifter innebure likväl ett hot, som måste för
djurägaren kännas synnerligen tryckande. Med säkerhet skulle detta
förhållande leda till att sjukdomen icke, på sätt i förslaget föreskrivits,
anmäldes, med påföljd att den komme att vinna en än större utbredning
än den för närvarande hade.
I likhet med lantbruksstyrelsen hava ett tiotal hushållningssällskaps
förvaltningsutskott i avgivna yttranden ifrågasatt lämpligheten av att
sjukdomen upptoges i lagen. Det har framhållits, att det vore meningslöst
att på lagstiftningens väg söka motarbeta denna sjukdom, så länge
man ej med bestämdhet visste, örn ett djur vore smittfarligt eller ej,
och så länge spörsmålet örn smittvägarna för sjukdomen icke slutligen
iösts. De föreslagna lagstiftningsåtgärderna hava ansetts bliva alltför
betungande för jordbrukarna, vilka för undvikande av kostnader skulle
hemlighålla inträffade fall av sjukdomen. Denna bör enligt ifrågavarande
yttranden i stället bekämpas på frivillighetens väg i likhet med
vad som gäller beträffande tuberkulos hos nötkreatur. Understöd från
statens sida har ansetts böra härvid lämnas enskilda djurägare, som
önska befria sina besättningar från sjukdomen. —• Till denna ståndpunkt
hava ock anslutit sig statskonsulenten för boskapsskötsel, Sveriges privatpraktiserande
veterinärer samt ett icke obetydligt antal länsveterinärer.
I proposition till årets riksdag, nr 42, har Kungl. Majit föreslagit riksdagen
antaga ett inom jordbruksdepartementet utarbetat förslag, till
epizootilag, och har riksdagen bifallit propositionen (skrivelse nr 95).
Särskilda regler för bekämpande av den smittsamma kastningen hos nötkreatur
hava icke medtagits i propositionen. Såsom skäl härför har departementschefen
anfört:
»Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna, vare sig de av
de sakkunniga eller de av medicinalstyrelsen förordade, skulle med
sannolikhet komma att bliva synnerligen betungande för lantbrukarna.
Med den spridning sjukdomen numera vunnit torde bestämmelsen örn
förbud mot utförsel i vissa fall av nötkreatur komma att mångenstädes
lägga en stark hämsko på handeln med kreatur, och föreskriften örn uppvärmning
av mjölk från djur, som angripits av eller visar tecken på
sjukdomen, torde i stora delar av landet komma att bliva liktydig med
ett påbud örn allmän pastörisering av mjölk. De kostnader och svårigheter,
som en dylik föreskrift skulle medföra, komme att bliva högst betydande.
Det torde vara att befara, att, därest berörda bestämmelser
bleve gällande, djurägarna av fruktan för de ekonomiska konsekvenserna
av upptäckten av sjukdomen inom deras besättningar i stor utsträckning
komme att hemlighålla inträffade sjukdomsfall. Sjukdomen kommer
härigenom att vinna än större spridning. Det är ock att märka,
att kännedomen örn sjukdomen och sättet för dess spridning ännu är i
vissa avseenden ofullkomlig, och det torde icke mod visshet kunna antagas,
att ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna skulle kunna
hejda sjukdomens utbredning. Under sådana förhållanden ansluter
jag mig till den i ett flertal yttranden framkomna meningen, att det icke
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67.
torde vara lämpligt att för närvarande föreskriva vidtagande av tvångsåtgärder
från statens sida för sjukdomens bekämpande. Däremot torde
i fråga örn förevarande sjukdom kunna övervägas att bekämpa densamma
på frivillighetens väg genom understödjande av djurägarnas egna
strävanden härutinnan. Frågan torde emellertid vara i behov av ytterligare
utredning innan densamma kan vinna en tillfredsställande lösning.»
Medicinalstyrelsen har i yttrande över motionerna II: 35 och II: 106
erinrat örn förenämnda förslag till epizootilag och epizootiförordning
samt vidare anfört bland annat följande:
»Enligt statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet förmenande
torde sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur böra bekämpas
mera på frivillighetens väg och han hänvisar härutinnan till de bestämmelser
som från den 1 juli 1934 äro gällande för kampen mot nötkreaturstuberkulosen.
I samma riktning synas förslagen i förstnämnda motioner,
särskilt 11:35, gå. I båda yrkas en allsidig utredning örn vad som till
ifrågavarande sjukdoms bekämpande kan och bör göras, varjämte i motionen
II: 106 framhålles ofrånkomligheten av en lämpligt avvägd lagstiftning,
som hindrar en allt för fri handel med nötkreatur.
Genom en sådan lagstiftning skulle, som medicinalstyrelsen ovan berört,
mycket vinnas till undvikande av sjukdomens ytterligare spridning
och genom dess begränsning möjligheterna avsevärt ökas för densammas
utrotande.
Statliga kampåtgärder mot den smittsamma kastningen kunna nog icke
genomföras utan mer eller mindre besvärande inskränkningar uti djurägarnas
fria förfoganderätt över de smittade djuren samt därav betingade
kostnader. Vilken utsträckning skall givas åt dessa och efter vilka
linjer kampen i övrigt skall föras, tarvar självfallet den sakkunniga och
allsidiga utredning, som motionerna avse, och till vilken medicinalstyrelsen
vill yrka bifall med framhållande av önskvärdheten och vikten
av att de reglerande bestämmelserna måtte snarast möjligt utfärdas.»
I yttrande över motionerna II: 35 och II: 106 har lantbruksstyrelsen anfört
bland annat följande:
»Lantbruksstyrelsen anser sig till en början böra vitsorda de stora
svårigheter smittsam kastning vållar den svenska boskapsskötseln. Det
torde, såsom från motionärernas sida framhålles, äga sin riktighet, att
denna, sjukdom, med den allmänna spridning den fått, närmast efter tuberkulosen
och mill- och klövsjukan vållar nötboskapsaveln största skadan.
En utredning angående vad som från det allmännas sida kan göras för
att stödja jordbrukarna i deras kamp mot denna sjukdom finner lantbruksstyrelsen
därför i hög grad befogad.
En sådan utredning bör givetvis taga sikte dels på att vinna sådan kännedom
om sjukdomen och botemedlen däremot, att sjukdomen örn möjligt
kan utrotas, dels ock på att hindra sjukdomens spridning till andra
besättningar.
I sistnämnda avseende torde, även örn, såsom från motionärernas sida
framhålles, sjukdomens smittovägar ännu icke kunna anses fullt utforskade,
utredningen i första hand böra taga sikte på att hindra spridningen
genom handeln med levande djur, en väg för spridningen som är fullt
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67. 5
känd. På denna punkt sammanfalla de intressen, som företrädas i de
båda ovannämnda motionerna, med dem, som föranlett motion nr 265 i
första kammaren angående lagstiftning rörande handeln med livdjur.»
Lantbruksstyrelsen bär i princip tillstyrkt de föreslagna utredningarna
men ifrågasatt, huruvida icke frågorna örn handeln med livdjur samt
örn åtgärder i allmänhet till förhindrande av spridning utav smittsamma
husdjurssjukdomar och således jämväl av smittsam kastning borde upptagas
såsom särskilda utredningsspörsmål, skilda från spörsmålet örn den
sistnämnda sjukdomens natur och botemedlen mot densamma. Enligt styrelsens
uppfattning vöre detta så mycket mera önskvärt, som det icke
torde vara uteslutet, att därigenom åtgärder ifråga örn denna, den kanske
mest betydelsefulla delen av den ifrågasatta utredningen, snabbare skulle
kunna vidtagas.
Lagstiftning rörande handeln med husdjur för hindrandet av smittsamma
sjukdomars spridande.
Gällande bestämmelser örn köp och byte av lös egendom återfinnas i
lagen den 20 juni 1905.
Fel eller brist i godset regleras i 42—54 §§ i lagen. Enligt dessa lagrum
gäller i allmänhet, att örn bestämt gods är sålt och däri finnes fel,
köparen äger häva köpet eller fordra sadant avdrag a köpeskillingen,
som mot felet svarar. Är felet att anse såsom ringa, må ej köpet hävas,
utan så är att säljaren svikligen förfarit. Saknade godset vid köpet
egenskap, som kan anses tillförsäkrad, eller har felet efter köpet uppkommit
i följd av säljarens vanvård eller försummelse, eller ligger svikligt
förfarande säljaren till last, vare han pliktig att ersätta köparen dennes
förlust. Är gods åter sålt å auktion, åge köparen ej tala å fel i godset,
med mindre säljaren svikligen förfarit eller godset ej motsvarar den beteckning,
varunder det utbjudits.
Frågan örn lagstiftning rörande handeln med husdjur för hindrandet
av smittsamma sjukdomars spridande har tidigare varit föremål för utredning
beträffande en sjukdom, nämligen tuberkulosen hos nötkreatur.
I gemensam skrivelse den 26 oktober 1922 hava medicinalstyrelsen och
lantbruksstyrelsen föreslagit vissa bestämmelser till förebyggande av försäljning
å auktion av smittfarligt tuberkulösa livdjur. Enligt detta förslag
skulle för avyttring av nötkreatur, tillhörande besättning örn mer än
10 djur, fordras, att djuren kliniskt undersökts av veterinär före auktionen.
Sedan vissa infordrade yttranden avgivits över skrivelsen, har
Kungl. Majit genom beslut den 5 februari 1926 lämnat förslaget utan
vidare åtgärd.
Sedermera har chefen för jordbruksdepartementet i anledning av riksdagens
skrivelse den 24 maj 1929, nr 9 A punkt 28, och med stöd av Kungl.
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67.
Maj:ts bemyndigande den 5 juli 1929 tillkallat tre utredningsmän att
verkställa en av riksdagen begärd utredning rörande ytterligare åtgärder
för bekämpande av nötkreaturstuberkulosen (nötkreaturstuberkulossakkunniga).
De nötkreaturstuberkulossakkunniga hava i skrivelse den
25 augusti 1931 avgivit förslag innefattande åtgärder till hindrande av
smittospridning genom handel med tuberkulösa livdjur. Förslaget innebär,
att förbud skulle utfärdas mot att nötkreatur, som vore behäftat med
tuberkulos i smittfarlig form, vare sig å auktion eller eljest försåldes annat
än till slakt. Örn nötkreatur försålts under förklaring från säljarens
sida, att det skulle nedslaktas, skulle köparen vara ansvarig för att djuret
nedslaktades inom 30 dagar, räknat från tiden för övertagandet. Statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet har i samband med avgivande
av proposition till 1934 års riksdag, nr 121, angående anslag till
förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen
anfört, att de nötkreaturstuberkulossakkunnigas förenämnda förslag
ej vore ägnat att bringas till genomförande. Bestämmelser av det innehåll,
sakkunniga föreslagit, torde, då de förutsätta, att varje till försäljning
såsom livdjur avsett nötkreatur före försäljningen underkastas veterinärbesiktning
och, i förekommande fall, jämväl bakteriologisk undersökning,
med fog kunna befaras komma att verka i hög grad betungande
för djurägarna och hindrande för handeln med nötkreatur över huvud.
Här må jämväl erinras örn kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 436) örn
införsel av nötkreatur till de sex nordligaste länen och Gotlands län.
Enligt denna kungörelse må icke till Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
eller Norrbottens län införas nötkreatur från övriga delar av riket,
med mindre länsstyrelsen i det län, dit införseln skall ske, därtill
lämnat tillstånd. Ej heller må utan sådant tillstånd införsel av nötkreatur
äga rum till Kopparbergs eller Gävleborgs län från andra län
än de ovan nämnda eller till Gotlands län.
I ett särskilt yttrande över motionen I: 265 har medicinalstyrelsen —
under hänvisning till vad styrelsen anfört i yttrande örn åtgärder mot
den smittsamma kastningen —- livligt tillstyrkt, att den i motionen föreslagna
utredningen måtte verkställas.
I yttrande över samma motion har lantbruksstyrelsen vitsordat, att den
spridning av sjukdomar utav olika slag, som skedde genom handeln med
livdjur, innebure stor fara för landets husdjursavel. Särskilt syntes detta
vara fallet i fråga örn nötkreatursaveln, inom vilken smittsamma sjukdomar
av för aveln och produktionen ofta ödeläggande art vunnit insteg.
Styrelsen erinrade vidare örn att i ett rörande kontrollföreningsverksamhetens
organisation av 1933 års mjölk- och mejermtredning avgivet betänkande
föreslagits, bland annat, att kontrollnämndens kontroll vid kontrollgårdarna
jämväl skulle omfatta hälsotillståndet hos besättningarna.
Enligt styrelsens förmenande krävde frågan en noggrann utredning så
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67. 7
väl med hänsyn till de olika former, under vilken handeln med livdjur
utövades, som på grund av olika sjukdomars olika karaktär och svårigheten
att vid försäljningstillfället kunna konstatera eventuellt föreliggande
smittfara. Frågan torde närmast vara att hänföra till det veterinära
området och borde utredas av medicinalstyrelsen eller i varje fall
under medverkan av den veterinära sakkunskapen.
Utskottet finner de av motionärerna framförda önskemålen beaktansvärda.
Jämväl medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava i sina infordrade
yttranden över motionerna tillstyrkt utredning såväl av frågan
örn bekämpandet av den smittsamma kastningen hos nötkreatur som av
spörsmålet örn lagbestämmelser rörande handeln med husdjur för att
hindra spridandet av smittsamma husdjurssjukdomar.
Såsom av den föregående framställningen framgår, har antalet av sjukdomen
smittsam kastning årligen angripna besättningar varit i ständigt
stigande. Det har tillika framhållits, att för närvarande ej med bestämdhet
kan avgöras, örn ett djur är smittfarligt eller ej. Spörsmålet örn sjukdomens
smittvägar torde ej heller slutgiltigt vara löst. Med hänsyn till
den betydande spridning, sjukdomen erhållit, skulle sannolikt en tvångslagstiftning
på detta område bliva synnerligen betungande för jordbrukarna.
På grund därav skulle kunna befaras, att djurägarna av fruktan
för de ekonomiska konsekvenserna av upptäckten utav sjukdomen inom
deras besättningar komme att hemlighålla inträffade sjukdomsfall. En
sådan lagstiftning skulle ofta nog få en effekt motsatt den avsedda.
Starka skäl synas sålunda tala mot att åtminstone för närvarande införa
tvångsföreskrifter för sjukdomens bekämpande. I överensstämmelse med
vad departementschefen i sitt ovan återgivna yttrande vid framläggande
av proposition med förslag till epizootilag uttalat, synes det i stället böra
övervägas att bekämpa sjukdomen på frivillighetens väg genom understödjande
av djurägarnas egna strävanden.
Vad motionen I: 265 angår, skulle otvivelaktigt genom viss hälsovårdskontroll
över handeln med livdjur mycket kunna åstadkommas för att
hindra överförandet av smitta. En sådan lagstiftning angående handeln
med husdjur synes emellertid erbjuda svårigheter. Därvid gäller bland
annat att avväga bestämmelserna så, att dessa, på samma gång som de
göras effektiva, ej komma att alltför starkt betunga de enskilda djurägarna
eller verka förlamande på handeln med kreatur.
I fråga örn såväl bekämpandet av den smittsamma kastningen hos nötkreatur
som handeln med husdjur äro enligt utskottets förmenande särskilda
åtgärder erforderliga. Innan sådana åtgärder kunna vidtagas, torde
emellertid frågorna böra underkastas en allsidig utredning. Vid denna
bör i främsta rummet jordbruksekonomisk men jämväl veterinär och
beträffande handeln med husdjur juridisk sakkunskap vara representerad.
Utskottet.
8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 265, II: 35
och 11:106 må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtto verkställa skyndsam utredning
angående frågorna örn bekämpandet av den
smittsamma kastningen hos nötkreatur och örn lagstiftning
rörande handeln med husdjur för hindrandet
av smittsamma sjukdomars spridande samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 26 april 1935.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, August Nilsson, Carl Eriksson, Gabrielsson.,
Tjällgren, von Stockenström, Granath och Bengtsson; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Uddenberg,
Olsson i Rödningsberg, Gustafson i Kasenberg, Carlström, Pettersson i Rosta och Ericsson i
Sörsjön.
351355. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1935:199 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m. s. 5 i texten