Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion örn vidgat giltighetsområde för lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

1935-04-26 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1935:69, Utlåtande i anledning av väckt motion örn vidgat giltighetsområde för lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

7

Nr 69.

Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1935 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion örn vidgat giltighetsområde

för lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr

166, av herrar Lövgren och Ericsson i Sörsjön har hemställts, att riksdagen

måtte besluta, att kronohemman och krononyhyggen som innehavas

med stadgad åborätt inom de sex nordligaste länen måtte underkastas

den inom Norr- och Västerbottens läns lappmarker m. fl. områden för

skattehemman gällande skogsvårdslagen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för denna hemställan, hänvisas

till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat yttranden över motionen

från kammarkollegium och domänstyrelsen samt från centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund efter hörande av skogsvardsstyrelserna i

Västerbottens och Norrbottens län.

Beträffande innebörden av upplåtelse under stadgad åborätt må erinras

örn 6 § i förordningen den 21 februari 1789 örn kronohemmans försäljande

till skatte samt de förmåner och villkor, varefter skattehemman

hädanefter skola innehavas, enligt vilket lagrum Kungl. Majit försäkrat

alla åhor å kronohemman, att så länge de till hus och jord väl

och försvarligen hävda deras åboende hemman, de och deras harn skulle

därå odrivna sitta man efter man uti den ordning, som Kungl. Majit särskilt

stadgat.

Arealen av kronohemman och krononyhyggen under stadgad åborätt

inom de sex norra länen framgår av följande, utav domänstyrelsen lämnade

approximativa uppgifter:

V»

19 2 9

7i

19 3 5

Skogsmark

Totalareal

Skogsmark

Totalareal

hektar

hektar

hektar

hektar

Norrbottens och

Västerbottens läns

lappmarker............

159,723

426,526 88 X

96,674

244,807 94 %

De sex norra länen

i övrigt ................

32,941

58,578 12 %

10,127

16,873 6 X

Summa

192,664

485,104 100 X

106,801

261,680 100 X.

I landets övriga delar 1''unnos 1931 193 olika brukningsdelar, upplåtna

under stadgad åborätt. Omfattningen av dessa fastigheters skogsmark

torde vara obetydlig, och flera av dem lära numera vara slcatteköpta.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

Nu gällande bestämmelser rörande skogarna, hörande till kronohemman

och krononybyggen nied stadgad åborätt inom de sex nordligaste länen,

återfinnas i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning

å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden. Denna förordning, som är ändrad genom förordningen

den 14 juni 1929 (nr 172), har numera betydelse allenast för nyssnämnda

under stadgad åborätt upplåtna kronoegendomar. 1915 års förordning

är byggd på principerna örn uthålligt skogsbruk och utsyningstvång.

Avverkning av barrträd för annat ändamål än fastighetens eller

därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov får bedrivas endast

efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman. Detsamma

gäller lövträd ovan odlingsgränsen. Beträffande sättet för utsynings

verkställande stadgas, att utsyning skall ske enligt avverkningsplan.

Härvid skall skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom

uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga

örn borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av

skogens alstringsförmåga. Handhavandet av förordningen ankommer i

huvudsak å jägmästarna i de revir, där skogarna äro belägna, samt dem

underlydande domänverkspersonal.

Beträffande skogarna å kronohemman, som innehavas med stadgad

åborätt, i rikets övriga delar gälla föreskrifterna i förordningen den 26

januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna

i riket kap. VI. Jämväl skogar, lydande under denna förordning, stå under

uppsikt av skogsstatens tjänstemän. Åborna äga — förutom till husbehov

— företaga avverkning allenast efter en av domänstyrelsen fastställd

hushållningsplan.

Med avseende å de enskilda skogarna inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län

gäller lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, vilken

lag gäller från och med den 1 januari 1934 till och med den 31 december

1943. Rörande de enskilda skogarna i övriga delar av landet

återfinnas föreskrifter i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212). 1932

års lappmarkslag, genom vilken 1915 års förordning upphörde att gälla

beträffande de med sistnämnda lag avsedda skogarna, utgår från att utsyning

enligt avverkningsplan som regel skall erfordras för avverkning.

Vissa lättnader i utsyningsförfarandet medgivas dock särskilt i fråga örn

avverkning av lövskog samt av yngre barrskog. Principen örn uthålligt

skogsbruk är bibehållen, men bestämmelser hava upptagits, avseende att

möjliggöra större virkesuttag än dem, vilka kunnat ske enligt 1915 års förordning.

Bestämmelserna taga i första rummet sikte på att övermogen

och skadad skog icke skall behöva mot ägarens vilja kvarhållas annat

än där så är erforderligt ur skogsvårdens synpunkt. Föreskrifter med

skyldighet att vidtaga åtgärder för återväxtens främjande äro jämväl in
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

9

förda. Liksom 1923 års skogsvårdslag står 1932 års lappmarkslag under

överinseende av skogsvårdsstyrelserna i de olika länen.

Historik.

Såsom redan antytts, omfattade 1915 års förordning ursprungligen flera

kategorier av skogar än nu är fallet. Under lagens giltighetsområde folio

sålunda — förutom en del enskilda skogar, som lågo spridda inom Västerbottens

och Norrbottens läns kustland samt nedom Västerbottens län

— enskilda skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län. Senaste förändringen

i förordningens giltighetsområde vidtogs 1932 i samband med tillkomsten

av den då beslutade lappmarkslagen (propositionen nr 217 och riksdagens

skrivelse nr 263).

Jämlikt Kungl. Marits bemyndigande den 2 september 1927 tillkallade

chefen för jordbruksdepartementet sju sakkunniga att inom departementet

verkställa utredning samt avgiva förslag rörande ändrad lagstiftning

för de under 1915 års förordning lydande skogarna och i samband därmed

stående administrativa och ekonomiska frågor. De sakkunniga, vilka

konstituerade sig under benämningen 1927 års skogssakkunniga för lappmarken,

avgåvo den 31 mars 1931 slutligt betänkande med förslag, bland

annat, till lag örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden (Statens offentliga utredningar

1931:10).

Härvid upptogo de sakkunniga till behandling frågan, huruvida de föreslagna

nya lagbestämmelserna borde tillämpas även å kronohemmanen

och krononybyggena under stadgad åborätt. Med hänsyn till att lagens

handhavande tänkts skola överflyttas från skogsstatens tjänstemän till

särskilda skogsvårdsstyrelser vållade frågan en viss tveksamhet hos de

sakkunniga. Sakkunniga anförde härom följande:

Man kan icke komma ifrån, att kronan fortfarande är formell ägare till

sistnämnda fastigheter, och det kan kanske förefalla egendomligt, att då

staten har ett speciellt organ för vården av sina skogar, icke detta organ

får taga hand örn jämväl nu ifrågavarande skogar av krononatur. Härtill

kommer att ifrågakomna kronohemman icke liksom de skattehemman

det nu gäller ligga samlade inom de två särskilda områdena lappmarkerna

samt Särna—Idreområdet utan ligga spridda förutom i lappmarkerna

inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland, där lappmarkslagen

eljest numera icke äger giltighet. Det finnes ju flera möjligheter

till frågans lösning. Man kan låta den nuvarande lappmarkslagen

fortfarande behålla giltighet för nu ifrågavarande kronohemman eller

låta förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de

allmänna skogarna i riket bliva tillämplig därvidlag. I båda fallen skulle

ju skogsstaten fortfarande få hand örn skötseln av skogarna. Emellertid

torde vid frågans bedömande bliva avgörande, huruvida dessa kronohemman

under stadgad åborätt verkligen äro att jämställa med andra kronohemman

eller om icke de hellre böra jämställas med skattehemman. Be
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

folkningen själv torde närmast hava en känsla av äganderätt till hemmanen

i fråga. Detta är så mycket mer förklarligt, som innehavarna av

åborätten äro berättigade att när som helst utan särskild kostnad få hemmanen

skatteomförda samt därigenom förvärva äganderätt till dem. Att

åborna icke i någon större utsträckning begagna sig av denna rätt torde

nog delvis kavalin orsak däri att, så länge en åbo ännu icke förvärvat

äganderätt till sin fastighet, han är urståndsatt att utnyttja den i kredithänseende

och sålunda besitter fastigheten under åborätt med större

trygghet, än vad fallet skulle vara, därest han innehade den med äganderätt,

Men denna känsla av frivilligt kvarstannande under åboskapet medför

också, att åborna känna sig som verkliga ägare till fastigheten. Såsom

tecken på den styrka denna känsla av äganderätt erhållit i den allmänna

uppfattningen kan omnämnas, att i flera fall laga delning ägt

rum å dylika fastigheter. Sakkunniga hava vid övervägande av dessa

olika omständigheter funnit övervägande skäl tala för att likställa kronohemmanen

under åborätt med skattehemmanen samt sålunda stannat

för att låta de nya lagbestämmelserna bliva gällande jämväl för kronohemmanen

i fråga. Till detta beslut har jämväl bidragit den omständigheten,

att sakkunniga icke ansett lämpligt, att frågan örn den myndighet,

som skulle handhava skötseln av skogen, bleve beroende på åbons

gottfinnande, allt efter som denne funne för gott att söka skatteomföring

eller icke. Den möjlighet, som med avseende å de utom lappmarkerna

liggande kronohemmanen föreligger, nämligen att, i likhet med vad som

1929 skedde med de s. k. ströhemmanen, låta dessa kronohemman komma

under 1923 års skogsvårdslag, hava sakkunniga av principiella skäl icke

velat förorda.

Kammarkollegium förordade i ett över de sakkunnigas förslag infordrat

yttrande, att kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt

icke inrymdes under den föreslagna nya lagstiftningen utan hänfördes

under 1894 års förordning. Så länge kronan icke genom skatteköp

eller omföring efter fullgjorda odlingsskyldigheter till skatte avhänt sig

äganderätten till sina under åborätt upplåtna hemman eller lägenheter,

förmenade kollegium betydelsen av de därå tillämpade skogsvårdsföreskrifterna

icke vara begränsad till desammas egenskap av ren skogsvårdslag.

Det torde obestridligen ligga i sakens natur, att nämnda föreskrifter

därjämte hade en såväl principiell som reell fiskalisk innebörd. Häremot

syntes icke kunna invändas, att kronan, så länge åboförhållandet

bestode, ej själv, för egen räkning, uttoge något av dylika skogars avkastning.

Ty icke blott genom åborättens förverkande utan jämväl vid

åboledighet, som på annan grund inträffade, kunde kronan tänkas komma

att återinträda i den fulla dispositionsrätten till här ifrågavarande slag

av fastigheter.

Från kollegiets uttalande i nu berört hänseende anmälde generaldirektören

Lennart Berglöf avvikande mening. Generaldirektören Berglöf anförde

bland annat följande:

»Ur förvaltningsenhetlig synpunkt och av de skäl, sakkunniga i övrigt

anfört, synes intet vara att erinra emot, att de nya bestämmelserna, som

grunda sig å skogsförhållandena inom de i Norrbottens och Västerbottens

län belägna lappmarkerna och de med dem jämställda Särna och Idre

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

socknar i Kopparbergs län, vinna tillämpning såväl för enskilda tillhöriga

fastigheter som omförmälda kronofastigheter inom lappmarkerna

— fastigheter av sistnämnda slag torde icke förekomma inom Särna och

Idre socknar. Mindre lämpligt synes däremot vara att använda samma

bestämmelser jämväl å berörda kronofastigheter inom de utom lappmarkerna

belägna delarna av de sex norra länen, där förutsättningarna

för skogsskötsel äro helt andra. Med de grunder, som av de sakkunniga

anförts för en likställighet av nämnda fastigheter med enskildas

hemman, synes hava varit mera överensstämmande att för kronofastiglieterna

utom lappmarkerna föreslagits deras underordnande under 1923

års där gällande allmänna skogsvårdslag. Frågan örn ett jämställande

i förevarande hänseende av kronohemman och krononybyggen under åborätt

med enskilda tillhöriga hemman synes emellertid icke böra upptagas

till avgörande innan en närmare utredning skett rörande förutsättningarna

härför, därvid jämväl bör behandlas kronofastigheter av sagda natur

inom sydligare delar av landet.

De olägenheter, som för såväl staten som de enskilda äro förenade med

den nuvarande lagstiftningen rörande skogens handhavande å ifrågavarande

fastigheter, synas helt överväga det värde det för staten ina äga

att för dem upprätthålla en särskild skogsordning, en fördel som ej heller

torde utgöra tillräcklig motivering för ett statens anspråk på en annan

skötsel av skogen å dessa fastigheter än som godkänts för skogsvården

å enskilda tillhöriga hemman. Överhuvud synas starka skäl

kunna anföras för att ifrågavarande kronofastigheter ej allenast beträffande

skogsvården utan jämväl i övriga avseenden givas samma ställning

som de fastigheter, vilka innehavas med äganderätt.

Den utredning, som bör föregå en nyreglering, rörande, såvitt nu är

fråga, skogsvården å kronofastigheterna under åborätt, bör avse åvägabringande

av i möjligaste mån fullständiga upplysningar rörande nu förefintliga

fastigheter, därvid utgallring bör ske av i jordeboken upptagna

men i realiteten obefintliga fastigheter och överförande till skatte av de

fastigheter, vilka redan förlorat sin krono natur. Vid utredningen böra

särskilt angivas de fastigheter, som tillhöra bolag. Tillika bör upprättas

förslag till fastigheternas ställning i skogsvårdsavseende.

En dylik utredning torde kunna utföras på jämförelsevis kort tid.

Skulle den emellertid icke hinna avslutas innan förslag rörande ny skogslagstiftning

för lappmarkerna må föreläggas riksdagen och frågorna sålunda

icke kunna samtidigt prövas, synes lappmarkslagen böra tillsvidare

fortfarande vinna tillämpning beträffande alla kronohemman och krononybyggen

inom de sex nordligaste länen.»

Vid framläggande av förenämnda propositionen nr 217 till 1932 års riksdag

yttrade departementschefen i hithörande fråga följande:

»I likhet med sakkunniga finner jag kronohemman och krononybyggen

under stadgad åborätt vara i mycket att jämställa med sådana fastigheter,

som innehavas av enskilda med äganderätt. Därav skulle, synes

det mig, såvitt nu är i fråga närmast följa, att berörda kronofastigheter

i skogligt hänseende erhöllo samma behandling som den, vilken tillkommer

enskildas fastigheter under enahanda biologiska betingelser.

Kronohemmancn och krononybyggena inom lappmarkerna skulle således

läggas under den för lappmarkerna samt Särna—Idreområdet gällande

särlagstiftningen, medan kronofastigheter under stadgad åborätt i övriga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

delar av landet underordnades skogsvårdslagen. Emellertid synes, på

skäl som generaldirektören Berglöf anfört, en nyreglering rörande skogsvården

av fastigheterna under stadgad åborätt icke böra komma till

stånd, förrän en närmare utredning rörande förutsättningarna härför

verkställts. En dylik utredning, omfattande samtliga fastigheter under

stadgad åborätt i riket, bör därför ske. Intill dess utredningen slutförts

och de därvid vunna resultaten hunnit bliva föremål för omprövning,

synes någon rubbning icke böra vidtagas i nu rådande förhållanden beträffande

ifrågavarande fastigheter i förevarande hänseende. Yad angår

inom de sex norra länen belägna kronohemman och krononybygge!] under

stadgad åborätt torde sålunda lappmarkslagen tillsvidare böra där

fortfarande tillämpas.»

Jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag yttrade i utlåtande, nr 72, som

sedermera godkändes av riksdagen, att utskottet funne riktigt, att, på sätt

föreslagits, i avbidan på den av departementschefen bebådade utredningen

rörande kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt,

någon ändring i de för skogarna å dessa fastigheter gällande bestämmelserna

icke tills vidare företoges.

Av utskottet infordrade yttranden.

Kammarkollegium har i sitt yttrande över motionen avstyrkt den av

motionärerna ifrågasatta lagändringen, örn vilken kollegiet anfört, bland

annat, följande:

»Denna skulle medföra, att innehavarna av kronofastigheter inom de

sex nordligaste länen skulle med avseende å rätten till skogen å fastigheterna

komma i en väsentligt bättre ställning än kronoåborna i den

övriga delen av landet, där föreskrifterna i 1894 års skogsordning gälla.

En dylik skillnad emellan kronoåborna i olika delar av landet synes

knappast berättigad. Frågan örn åbornas ställning såväl i nu förevarande

som andra avseenden synes böra lösas i ett sammanhang för dem alla,

därvid bör eftersträvas deras jämställande med ägarna av skatte jord.

På enklaste sätt sker detta genom skatteköp av fastigheterna respektive

dessas omförande till skatte.

För påskyndande härav påbörjade kammarkollegiet på sin tid utredning

i ämnet. Denna måste emellertid, innan densamma hunnit längre

fullföljas, avbrytas på grund av den inskränkning i ämbetsverkets personal,

som föranleddes av statsmakternas beslut år 1933 rörande viss omläggning

i ämbetsverket. För de begränsade trakter, som blevo föremål

för kollegiets ingripande, medförde utredningen att ett icke obetydligt

antal fastigheter skatteköpts eller skatteomförts. Av större betydelse är

emellertid den kraftiga stegring i antalet skatteköp och skatteomföringar

som, oavsett sagda utredning, ägt rum inom de norrländska länen. — ---

Ett fortgående på denna väg lärer medföra, att föreliggande fråga örn

ordningen för skogens tillgodogörande kommer att snart lösas av sig

själv.

För medverkan härtill och för att samtidigt bidraga till ett slutförande

av frågan örn borttagande av den särställning, åbofastigheterna såväl

i de norra provinserna som i riket i övrigt intaga ej blott vad angår

rätten för innehavarna att förfoga över skogen utan även i andra avse
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

13

enden, synes den avbrutna utredningen inom kammarkollegiet böra snarast

fortsättas. Kollegiet har för avsikt att hos Kungl. Majit göra framställning

örn åtgärd i sådant syfte, vare sig utredningen anses böra bedrivas

såsom en kollegiets uppgift eller i annan ordning.»

Domänstyrelsen anför i sitt utlåtande över motionen huvudsakligen

följande:

»Vid övervägande av lämpliga lagbestämmelser i fråga örn skogen å

kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt inom de sex

norra länen hava särskilt tvenne synpunkter gjort sig gällande. Den ena

hävdar, med utgångspunkt från att fastigheterna ifråga tills vidare äro

att betrakta som statens egendom, ehuru merendels upplåtna åt enskilda

till brukande, kravet på en jämn skogsavkastning och garantier mot ett

mera avsevärt nedsättande av skogskapitalet. Den andra synpunkten

tar i första rummet sikte på skogens ändamålsenliga vård med hänsyn till

rådande skogsbiologiska förhållanden. Därest den förra synpunkten givits

företräde har därmed följt en anslutning till den mera restriktiva

skogslagstiftning, som tagit sig uttryck i först 1894 års skogsordning och

sedermera i 1915 års lappmarkslag. Örn däremot skogs vårdssynpunkten

fått träda i förgrunden har såsom lämpligt rättesnöre för dessa skogars

skötsel mera framstått bestämmelserna i 1932 års provisoriska lappmarkslag

och i viss omfattning jämväl 1923 års allmänna skogsvårdslag.---

Vid ett skärskådande i vad mån 1932 års lappmarkslag kan anses giva

berättigande åt de båda huvudsynpunkter, som, enligt vad här förut anförts,

i större eller mindre grad ansetts böra läggas på denna lagstiftningsfråga

lärer i vad avser skogsvårdsintresset, någon erinring mot lagens

tillämpning på nu ifrågavarande kategori skogar icke gärna kunna

resas, då lagen helt nyligen antagits att gälla beträffande de i slcogsbiologiskt

hänseende likställda enskilda skogarna inom lappmarken, där

den ojämförligt största delen av kronokemmanen och krononybyggena

äro belägna. Såsom skogsvårdslag betraktad och ej minst genom sina bestämmelser

ifråga örn reproduktionsskyldighet efter företagen avverkning,

måste 1932 års lappmarkslag utan tvekan givas företräde framför 1915

års lag.---

Vad sedan gäller den andra synpunkten eller den fordran på uthållighet

i skötseln och på jämn avkastning, som ur statens synpunkt kan böra

ställas i fråga örn skogshushållningen å dessa fastigheter, tillgodoser

1932 års lappmarkslag icke detta intresse i samma mån som 1915 års lag,

enär den, i olikhet med sistnämnda lag, medgiver en viss omedelbar realisation

av skadad och övermogen skog samt av äldre skog, som i högre

grad hindrar den yngre skogens utveckling. Men den vidhåller dock beträffande

hushållningen med skogen i övrigt ett krav på en så vitt möjligt

jämn virkesavkastning beräknad enligt avverkningsplaner med en tilllämpningstid

av 20 år.

På grund härav, samt i anslutning jämväl tili den allmänna uppfattning,

som under senare år gjort sig alltmer gällande på skogslagstiftningens

område nämligen den, att i skogshushållningen i första hand

skogsvårdens krav skola tillbörligen tillgodoses, finner styrelsen sig för

sin del icke böra motsätta sig att kronohemmanen och krononybyggena

med stadgad åborätt i de sex norra länen må bliva föremål för den modernare

skogshushållning, som deras inrymmande under bestämmelserna

i 1932 års lappmarkslag skulle innebära.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

Styrelsen, förmenar vidare, att om 1932 års lappmarkslag på föreslaget

sätt skulle utsträckas till sitt giltighetsområde, den borde göras permanent

ifråga örn kronoegendomarna, samt anför vidare:

»Beträffande den utredning inom kammarkollegiet ifråga örn kronofastiglieter

under stadgad åborätt, som departementschefen i proposition nr

217 till 1932 års riksdag ansett böra föregå en nyreglering beträffande

skogsvården å samma fastigheter har domänstyrelsen inhämtat, att en

dylik ännu icke lärer vara påbörjad. Då fullföljandet av en sådan utredning,

vilken avsetts omfatta icke blott de kronohemman och krononybyggen

under stadgad åborätt inom de sex norra länen, som lyda under

1915 års lappmarkslag, utan jämväl kronofastiglieter under åborätt

i övrigt inom landet kan tänkas draga avsevärt ut på tiden och resultaten

av densamma, vid det förslag till skogslagstiftningsfrågans lösande

för nu ifrågavarande fastigheter, som nu framlagts, icke torde vara av

större betydelse för förslagets prövning, synes det styrelsen som örn ett

avvaktande av en dylik utredning icke skulle erfordras.»

Slutligen anmärker styrelsen, att ett bifall till motionen skulle innebära,

att vissa skogsstatens tjänstemän bleve utan arbetsuppgifter. Den

ifrågasatta lagändringen torde sålunda böra förenas med beslut örn avskedsersättning

åt den personal, som skulle indragas. Därjämte syntes

ett genomförande av den förändrade lagstiftningen erfordra vissa ändringar

jämväl i 1923 års skogsvårdslag och i förordningen den 11 oktober

1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift samt ett upphävande ej allenast av 1915

års förordning utan även av kungörelsen den 19 november 1915 (nr 451)

angående gottgörelse till statsverket för utsyning av virke i vissa fall

inom de sex norra länen m. m.

Såväl skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län som den i Norrbottens

län tillstyrka bifall till motionärernas framställning.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anför i sitt yttrande

huvudsakligen följande:

»Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål synes framförallt böra

tagas hänsyn därtill, att åborättsinnehavarna rättvisligen böra tillerkännas

samma dispositionsrätt till skogen som skattehemmanens ägare

samt att sådan skogslagstiftning bör eftersträvas, som skapar möjligheter

till förbättrad skogsskötsel. Vidare måste det anses som ett önskemål,

att skogslagstiftningen, där så är möjligt, förenhetligas och förenklas.

Då centralrådet i överensstämmelse med sin tidigare i ärendet intagna

ståndpunkt fortfarande anser, att ifrågavarande fastigheters kamerala

natur icke utgör hinder för tillämpning å dessa av samma skogslagstiftning,

som gäller för enskildas skattehemman, vill centralrådet i dylikt

syfte tillstyrka lagändring för ifrågavarande kronofastigheter. Centralrådet

kan även förorda, att denna fråga löses oberoende av spörsmålet

rörande förändrad skogslagstiftning för kronofastigheterna i södra Sverige.

Dessa omfatta endast obetydliga skogsarealer och för innehavarna

torde skogslagstiftningsfrågan vara av underordnad betydelse.

Beträffande kronofastigheterna i de sex norra länen är däremot, som

framhållits, frågan av större vikt. För åborna såväl som för skogens

skötsel får det sålunda anses önskvärt, att 1915 års lappmarkslag ersättes

med annan skogslagstiftning. Centralrådet kan emellertid härvid icke

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 6l>.

15

ansluta sig till motionärernas förslag, att för samtliga dessa kronofastigheter

1932 års lappmarkslag skulle bringas i tillämpning. I likhet med

vad centralrådet tidigare hävdat anser centralrådet sålunda, att denna

lag endast bör gälla för de kronofastigheter, som äro belägna inom lappmarken

eller inom sagda lags giltighetsområde, under det att de övriga

böra inordnas under 1923 års skogsvårdslag. Någon anledning att för ifrågavarande

kronofastigheter utom lappmarken tillämpa annan skogslag,

än den, som gäller för övriga där belägna enskilda skogar, kan centralrådet

icke finna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får centralrådet hemställa,

att ifrågavarande motion måtte bifallas på det sätt, centralrådet ovan

tillåtit sig föreslå.»

Utskottet vill till en början erinra, att motionärerna såsom skäl för sin

hemställan andragit två omständigheter. Den ena är, att i sådana byar

inom lappmarken, som ännu icke varit föremål för laga skifte och där

hemman äro av såväl krono som skatte natur, varken skogsvårdsstyrelsen

eller domänverkets personal kunde taga befattning med de samfällda

skogarna. Den andra omständigheten är, att i andra fall, där inom

en by hemman av båda slagen finnas, onödiga kostnader uppkomma därigenom,

att såväl domänverkets som skogsvårdsstyrelsens tjänstemän måste

företaga resor till byns skogsområde för att verkställa utsyningar. Beträffande

den första av dessa omständigheter må erinras örn att Kungl.

Majit i brev den 1 mars 1935 till skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län

fastslagit, att då skog å kronohemman eller krononybygge under stadgad

åborätt inom de sex norra länen ligger i samfällighet med skog under

1932 års lappmarkslag, denna lag bör jämlikt grunderna för lagens

2 § 2 mom. tillämpas å det samfällda skogsområdet i dess helhet. Tillgodoseendet

av motionärernas första önskemål påkallar sålunda icke någon

lagändring. Vidkommande den andra omständigheten torde genom

ett bifall till motionen de påtalade olägenheterna i form av onödiga kostnader,

som uppkomma av den nuvarande anordningen med olika skogsförfattningar

för olika kategorier av skogar inom samma områden, bortfalla.

Såsom domänstyrelsen och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund

anfört i sina yttranden över motionen synas jämväl andra vägande

skäl tala för att i skogslagstiftningshänseende jämställa kronoegendomar

under stadgad åborätt med enskilda fastigheter. Därigenom torde skapas

såväl större rättvisa för de enskilda som ökad enhetlighet och planmässighet

i skogslagstiftningen. Den olika kamerala natur, ifrågavarande

fastigheter äga i förhållande till enskilda tillhöriga hemman, utgör enligt

utskottets förmenande icke något bärande skäl att för åbofastigheterna

bibehålla en särlagstiftning med huvudsakligt innehåll att skydda statens

fiskaliska intressen. Dessa fastigheter torde nämligen i huvudsak vara att

jämställa med sådana, som inneliavas av enskilda med äganderätt.

Ett bifall till motionen skulle emellertid bland annat innebära, att kro
-

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

nohemman och krononybygge!! under stadgad åborätt i de sex norra länen

utom lappmarken i skogsvårdshänseende skulle lyda under annan

lag än de enskilda skogarna i samma områden. En sådan anordning

vore enligt utskottets uppfattning mindre lämplig. Beaktansvärd torde

även vara den av kammarkollegium i dess yttrande över motionen anmärkta,

av ett bifall till motionen följande konsekvensen, att kronoåborna i

de sex norra länen med avseende å rätten till skogen komme i en bättre ställning

än kronoåborna i rikets övriga delar. En åsyftad förändrad lagstiftning

skulle, såsom domänstyrelsen i ärendet understrukit, måhända jämväl

föranleda indragning av viss domänverkets personal. Den ifrågasatta utvidgningen

av 1932 års lappmarkslags giltighetsområde och upphävandet

av 1915 års förordning lära slutligen förutsätta andra därmed sammanhängande

lagstiftningsåtgärder. Båda nu sist omförmälda spörsmål torde,

innan slutlig ståndpunkt tages till hela frågan, erfordra viss ytterligare

utredning.

Av nu angivna skäl anser sig utskottet — som i huvudsak ansluter sig

till de synpunkter, motionärerna givit uttryck för — icke böra på annat

sätt biträda motionen än att utskottet förordar, att frågan örn förändrad

skogslagstiftning för kronohemman och krononybyggen under stadgad

åborätt göres till föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av motionen II: 166 må i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit

måtte verkställa skyndsam utredning angående ny

skogslagstiftning för kronohemman och krononybyggen

under stadgad åborätt samt för 1936 års riksdag

framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 26 april 1935.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, August Nilsson, Carl Eriksson, Gabrielsson,

Tjällgren, von Stockenström, Granath och Bengtsson; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Uddenberg,

Gustafson i Vimmerby, Olsson i Rödingsberg, Gustafson i Kasenberg, Carlström och Ericsson

i Sörsjön.

3J1386. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:201 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion örn vidgat giltighetsområde för lagen örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappm a1 i texten