Utlåtande i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m.
1935-05-07 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1935:75, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m.
Dokumentets text
JoTdbruksut8kottet8 utlåtande Nr 75.
1
Nr 75.
Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1935 kl. 3 e. in.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt till
ersättning för skada av björn m. m.
(2: a avd.)
I en inom första kammaren väekt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 61, av herr Gabrielsson har hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att även i de fall, där björn å annan mark än kronan tillhörig
förorsakar skada å tamdjur, vilka för betning må dit inkomma, sådan
skada må ersättas av statsverket, dels ock att renvårdande lapp må utan
hinder av gällande bestämmelser å sådan annan kronomark än nationalpark,
varest han enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige äger jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som anfallit människa
eller tamdjur.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för denna framställning, hänvisas
till motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat yttranden över motionen
från domänstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län samt vetenskapsakademien. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från lappfogden i länet, som införskaffat
vissa uppgifter från tre lappordningsman och två jakttillsyningsman,
samt från landsfiskalen i Hede distrikt. Vid yttrandet från
länsstyrelsen i Västerbottens län hava fogats utlåtanden från över jägmästarna
i mellersta Norrlands, Umeå och Skellefteå distrikt samt från
lappfogden i länet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har vid sitt yttrande
fogat utlåtanden från överjägmästarna i övre Norrbottens, nedre Norrbottens
och Skellefteå distrikt, lappfogdarna i länet samt länets jaktvårdsförening.
Vetenskapsakademien har åberopat ett av sina sakkunniga ledamöter
förre professorn Einar Lönnberg och överdirektören Axel Gavelin
avgivet yttrande.
Gällande bestämmelser och historik.
Gällande bestämmelser i förevarande ämne återfinnas i huvudsak
dels i lagen den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt till jakt, sådan denna
lag lyder enligt lagen den 25 november 1927 (nr 434), dels i jaktstadgan
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 10 samt. Nr 75—77.
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
den 25 november 1927 (nr 439) med däri genom kungörelsen den 2 juni
1933 (nr 267) vidtagen ändring, dels ock i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 sid.
7) angående nationalparker med däri genom lagen den 25 november 1927
(nr 435) vidtagna ändringar.
Lagen örn rätt till jakt, i dess lydelse enligt förenämnda lag den 25
november 1927 (nr 434), innehåller, såvitt här är av betydelse, följande
stadganden. Enligt 1 § tillkommer jakträtt som regel envar jordägare
på honom tillhörigt område. År jord upplåten åt någon till brukande,
äger, enligt 6 §, brukaren — med vissa undantag för jakt å älg — där ej
annorledes avtalats nyttja den jakt, som hör till jorden. Enligt 12 § skall
björn, som dödas eller fångas, alltid tillkomma kronan, örn ej av Konungen
annorledes förordnas. Även fallvilt av björn skall, enligt stadgande
i 16 §, tillkomma kronan.
Jaktstadgan föreskriver i dess 2 § 1 morn., att björn å kronans mark
icke må under någon tid av året jagas, dödas eller fångas utan Kungl.
Maj:ts tillstånd. Enligt 2 § 2 mom. får dock björn, som anfallit människa
eller tamdjur, även annorledes än i nödvärn dödas efter tillåtelse av länsstyrelsen.
Den, som dödat eller fångat björn, är, enligt 12 §, pliktig att
därom ofördröjligen underrätta vederbörande polismyndighet eller jägmästare.
Enligt 10 §, sådan denna lyder enligt kungörelsen den 2 juni 1933
(nr 267), skall, därest skada förorsakas av björn å tamdjur inom område, dit
djuren må för betning inkomma, och skadan icke är att tillskriva vårdslöshet
vid djurens bevakning, sådan skada ersättas av statsverket. Slutligen
föreskrives, såvitt här är i fråga, i jaktstadgans 25 §, att föreskrifterna
i nämnda stadga icke skola äga tillämplighet beträffande nationalpark,
i den mån särskilda bestämmelser äro stadgade för sådan park.
Enligt 1 § lagen angående nationalparker är det förbjudet att å kronan
tillhörigt område, som avsatts till nationalpark, jaga, fånga eller avsiktligt
döda djur av vad slag det vara må, då det ej sker till försvar mot angrepp
å person eller egendom. Enligt lagens 2 §, sådan denna lyder enligt
lagen den 25 november 1927 (nr 435), gäller berörda förbud i fråga
örn jakt å björn även för lapparna. Tillika föreskrives emellertid i
sistnämnda paragraf, att örn inom nationalparks område av björn förorsakas
skada å renar, vilka där må föras å bete, sådan skada skall.
örn den ej är beroende av vårdslöshet vid renarnas bevakning, ersättas av
statsverket. Enligt 3 § äger med avseende å varje särskild nationalpark
Konungen i särskilt reglemente föreskriva de undantag från vad i 1 § stadgas,
som må finnas nödiga bland annat för utövande av den jakt, som prövas
utan olägenhet kunna medgivas. — Genom reglementet rörande nationalparkernas
förvaltning den 22 december 1911 (nr 156) efter däri genom
kungörelsen den 27 november 1927 (nr 438) vidtagen ändring är medgiven
rätt för vetenskapsakademien att, där inom nationalpark viss djurart nått
en för naturlivets jämvikt störande utveckling, beträffande sådan djur
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
3
art upplåta rätt till jakt inom parken med den inskränkning, att jakt å
björn och lo ej må äga rum utan Kungl. Maj:ts tillstånd.
Anmärkas må, att lapparna före 1927 års författningsändringar å annan
kronomark än nationalpark obehindrat lingö jaga björn inom område, där
de ägde uppehålla sig med sina renar, samt att före 1933 års ändring av
10 § jaktstadgan ersättning av allmänna medel kunde utgå allenast för
sådan av björn å tamdjur förorsakad skada, som inträffat å kronans område.
I skrivelse till Kungl. Majit den 18 februari 1928 har Norrbottens läns
jaktvårdsförening hemställt, att sådana ändringar måtte vidtagas i gällande
författningar, att full ersättning av statsmedel erhölles för av björn
förorsakad skada å tamdjur, vare sig skadan skedde å enskild eller å kronans
mark, samt att rätt till dödande av björn utan att länsstyrelsens
tillstånd därtill behövde inhämtas medgåves i de fall, då människa eller
tamdjur bevisligen anfallits.
Vidkommande frågan örn utvidgad rätt att döda björn har framställning
örn ändrade bestämmelser gjorts — förutom av Norrbottens läns
jaktvårdsförening — jämväl av 1928 års riksdag, som i skrivelse nr 211,
under åberopande av jordbruksutskottets utlåtande nr 34, i anledning av
en inom riksdagen väckt motion, 11:301, anhållit örn utarbetande av ändrade
bestämmelser rörande rätt att döda björn, i syfte att renvårdande
lapp bleve utan särskilt tillstånd för tryggande av sin näring tillerkänd
dylik rätt, samt örn framläggande för riksdagen, i den mån så kunde befinnas
erforderligt, av förslag i ämnet.
I en till 1933 års riksdag avlåten proposition, nr 10, föreslog Kungl.
Majit riksdagen att medgiva, dels att även i fall, där björn å annan mark
än kronan tillhörig förorsakade skada å tamdjur, vilka för betning finge
dit inkomma, och skadan icke vore att tillskriva vårdslöshet vid djurens
bevakning, sådan skada skulle ersättas av statsverket, dels ock att
renvårdande lapp finge utan hinder av gällande bestämmelser å sådan
annan kronomark än nationalpark, varest han enligt lagen örn de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige ägde jaga, utan särskilt tillstånd döda
björn, som anfallit människa eller tamdjur.
Jordbruksutskottet, dit propositionen hänvisades, hemställde i däröver
avgivet utlåtande, nr 65, att riksdagen måtte bifalla propositionen. I en
vid utlåtandet fogad reservation yrkade fyra av utskottets ledamöter, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla dels att det i propositionen
framställda förslaget angående utvidgad rätt till ersättning
för skada av björn icke föranlett någon erinran från riksdagens sida, dels
ock att riksdagen funnit det i propositionen framlagda förslaget, i vad
rörde utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd döda björn, icke böra genomföras.
Vid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i det
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
att första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biträdde
utskottets hemställan. Frågan örn utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd
döda björn hade sålunda förfallit.
Utbetalda ersättningar under åren 1933 och 1934 för husdjur, som enligt
uppgift dödats av björn, framgå av följande, utav domänstyrelsen upprättade
tabell.
Län
F
r
Get
ter
R e
nar
H ä s
tar
Antal
Summa
kronor
Antal
Summa
kronor
Antal
Summa
kronor
Antal
Summa
kronor
Norrbotten ..............................
31
558
1
50
40
62
—
—
1
20
—
—
4
27
—
—
1
2
35
60
—
—
Västerbotten..............................
4
60
1
30
i
650
4
55
1
25
—
—
—
_
2
40
1
25
—
—
—
—
Jämtland ................................
7
105
—
—
i
40
—
—
Summa
92
1,469
3
80
6
205
i
650
Summa s:rum 102 djur — 2,404 kronor.
Av utskottet infordrade yttranden.
Beträffande motionärens första yrkande, som lärer innebära, att ersättning
för skada av björn å tamdjur jämväl skulle
utgå örn skadan vore att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning, hava
domänstyrelsen och vetenskapsakademien avstyrkt bifall till motionen.
Domänstyrelsen anför härom följande:
»Under de två år som förflutit, sedan rätten att erhålla ersättning för
skada av björn å tamdjur även å enskild mark tillkommit, har dylik ersättning
i intet fall vägrats, sedan vederbörlig undersökning dessförinnan
företagits. Även i de fall, då endast påtagliga sannolikhetsskäl talat för
att skadan förorsakats av björn, har ersättning plägat medgivas. Någon
risk för att befolkningens rättmätiga intressen icke skola bliva tillgodosedda
med nu gällande bestämmelser synes icke föreligga. Det kan emellertid
befaras, att helt omotiverade framställningar kunna framkomma,
därest motionärens yrkande skulle bifallas.»
I sitt yttrande över motionen erinrar länsstyrelsen i Jämtlands län, att
bestämmelsen därom, att ersättning kunde utgå endast under förutsättning
att skadan ej vore att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning, torde
sakna reell betydelse. Bestämmelsen borde enligt länsstyrelsens uppfattning
kompletteras därhän, att rätt till ersättning bortfölle endast då djurägaren
gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet vid bevakningen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att, under den tid förevarande
bestämmelse tillämpats, icke i något fall, länsstyrelsen hade sig be
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
5
kant, ersättning vägrats för skadegörelse genom björn. Likväl ansåge sig
länsstyrelsen böra förorda, att inskränkningen i rätten till ersättning
måtte utgå.
Vidkommande motionärens yrkande örn rätt för renvårdande
lapp att i visst fall döda björn förklarar domänstyrelsen, att
inga sådana omständigheter framkommit, som motivera den ifrågasatta
lagändringen, varför styrelsen avstyrker motionen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar i sitt yttrande, att björn numera
förekomme å Sonfjället och därtill gränsande trakter i Härjedalen samt
inom Frostvikens socken och närgränsande del av Ströms socken i norra
Jämtland.
Landsfiskalen i Hede distrikt upplyser, att antalet björnar å Sonfjället
enligt olika uppgifter skulle variera mellan 10 och 40. Inom Frostvikens
socken skulle enligt lappfogdens uttalande finnas 25 till 30 björnar.
Länsstyrelsen yttrar i ämnet vidare bland annat följande:
»Vad rätten att döda björn angår, torde nu gällande bestämmelse i detta
avseende innebära att björn må dödas å Kronans område under det angrepp
på människor eller djur pågår men däremot icke t. ex. då björnen
håller på att förtära det av honom dödade bytet eller eljest örn han visserligen
anfallit människa eller tamdjur, men dödandet icke äger rum till försvar
mot det omedelbara angreppet. I dylika fall torde det dock vara
uppenbart att björnen blivit farlig och bör dödas. Under förutsättning att
tillståndet avser endast björn, som bevisligen anfallit människor eller tamdjur,
samt tillika bestämmelsen i lagen örn rätt till jakt att den fällda
björnen skall tillfalla Kronan bibehålies, synes ur allmän naturskyddssynpunkt
risk ej föreligga för utvidgning av rätten att döda skådetorn
på sätt motionären föreslagit.»
Länsstyrelsen i Västerbottens län — som upplyser, att antalet björnar
enligt lämnade uppgifter från revirjägmästarna skulle vara cirka 15 inom
Vilhelmina revir och omkring 12 i Dorotea revir — anser sig oförbehållsamt
böra förorda bifall till motionen i denna del.
I yttrande över motionen framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län,
att länsstyrelsen besjälades av ett uppriktigt intresse för att det stolta
högvilt som björnen vore måtte bevaras åt vår fauna. Men länsstyrelsen
kunde icke heller bortse från att detta naturskyddsintresse icke finge gå ut
över människor, som under mödor, faror och försakelser, varom knappast
folk ner på landet kunde göra sig en rätt föreställning, vore nödsakade att
leva sitt liv i de trakter, varom det här rörde sig. Dessa människor hade
svårt att förstå det ideella värdet av detta naturskydd och ännu mindre
att objekten för detsamma skulle existera så att säga på deras bekostnad.
Länsstyrelsen ansåge sig sålunda böra föreslå sådan ändring i gällande
bestämmelser, att renvårdande lapp finge å sådan annan kronomark än
nationalpark, varest han enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige ägde jaga, utan särskilt tillstånd döda björn.
6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
Professorn Lönnberg och överdirektören Gavelin anföra i denna fråga
bland annat följande:
»Det inträffar understundom, att någon björn tager sig för att döda
tamdjur, vanligen får eller renar. Detta är visserligen beklagligt, men att
betrakta som rena undantag, som blott sällan inträffa. Såsom framgår
av den av domänstyrelsen verkställda undersökningen, dödades under
åren 1933 och 1934 i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län 102
tamdjur, för vilka ett sammanlagt belopp av 2,404 kronor erlades i ersättning.
Det är att märka, att under denna tid ersättning betalades även
för renar, som dödats på enskild mark. Under sådana omständigheter
torde det vara klart, att björnens skadegörelse på tamdjur är ganska ringa.
Detta beror bland annat därpå att björnen ligger i ide en stor del av
den tid, då renarna vistas i skogslandet. Man har all anledning förmoda,
att den största delen av de renkadaver, som kunnat anträffas inom vissa
delar av lappmarkerna, härröra från renar, som omkommit till följd av
sjukdom, svält, olyckshändelse samt delvis av angrepp av andra rovdjur
än björn.
Skulle någon björn visa sig göra angrepp på tamdjur, och tillfälle ej
gives att genast vid själva anfallet döda björnen till avvärjande av skadan,
vilket enligt gällande lagbestämmelser är tillåtet, återstår likaledes
enligt samma bestämmelser möjlighet att hos länsstyrelsen anhålla örn
tillstånd till björnens dödande. Det har sagts, att detta skulle vara en
alltför omständlig och tidsödande procedur, men någon liknande bestämmelse
synes oss dock nödvändig för kontroll mot nedskjutande av varje
björn, som händelsevis befunnes i närheten.
Enligt vårt förmenande skulle emellertid en ännu effektivare och smidigare
anordning kunna skapas därigenom att uppgiften att efter prövning
meddela dylikt tillstånd att döda björn överflyttades från länsstyrelsen
till. domänstyrelsen, vilken har sakkunniga tjänstemän förlagda
På_ respektive orter och därför lättast och snabbast kan undersöka de en
skilda fallen och bedöma, vilka åtgärder, som av dessa böra föranledas.
För att kunna bedöma om och i vilken mån björnstammen i Norrbottens
och Västerbottens län behöver reduceras, synes det vara nödvändigt, att
en noggrann och sakkunnig uppskattning göres av björnarnas talrikhet
och i samband därmed utrönas den eventuella skada, som björnarna göra.
Björnstammen kan nämligen vara ganska talrik utan att någon som helst
skadegörelse av den vållas, varpå bevis kunna företes från olika delar av
vårt land under en gången tid. då björnen var mera allmänt spridd. Någon
utredning örn björnens talrikhet i nutiden har dock ej förebragts varken
av motionären eller hans sagesman lappfogden. Det talas blott i allmänna
ordalag örn att björnarna ökats. Enligt vår på egna och andras
erfarenhet grundade uppfattning äro emellertid i flertalet fall berättelserna
örn björnarnas talrikhet väsentligen överdrivna. I många fall är
det uppenbart, att det relativt stora antalet uppkommit därigenom, att en
eller ett fåtal björnar iakttagits vid olika tillfällen på olika platser samt
på var och en av dessa blivit räknad såsom en särskild björn, respektive
grupp av björnar, varefter man genom addition erhållit en ganska hög
men ingalunda tillförlitlig siffra.
Med stöd av det, som vi sålunda haft äran framföra, tillåta vi oss uttala,
att inga som helst bärande skäl blivit framställda för att, såsom i motionen
yrkas, utsträckt rätt skulle medgivas ren vårdande lapp att utan sär
-
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
7
skilt tillstånd fälla björn, men att det däremot är uppenbart, att ifall sådan
rätt beviljades, stor fara är nära för banden att björnen inom kort skulle
komma att helt och hållet utrotas. Då det av statsmakterna förut vidtagits
åtgärder för att bibehålla denna intressanta djurart även för framtiden
såsom en värdefull medlem av vår fauna, skulle det vara upprörande örn
densamma nu åter prisgavs för utrotning, utan att något trängande behov
därför föreligger och vi tillåta oss därför, att på det allvarligaste avstyrka
även motionens senare del.»
För bifall av motionärens andra yrkande hava vidare samtliga lappfogdar
uttalat sig. Lappfogden i Norrbottens södra distrikt upplyser, att
är 1929 kunde björnstammen i Arjeplog med säkerhet uppskattas till
minst 18 djur och i Jokkmokk med lika stor säkerhet till minst 40 å 50
djur. Under de fem år, som därefter förflutit, hade stammen av allt
att döma haft en så kraftig ökning att beståndet åtminstone för Jokkmokks
vidkommande nu torde kunna sägas räkna det dubbla antalet djur.
Lappfogden föreslår en oinskränkt rätt för renskötande lapp att döda
björn, som anträffades å sådan annan kronomark än nationalpark, varest
lappen enligt lag då ägde rätt att uppehålla sig med sina renar. Lappfogden
i Norrbottens norra distrikt upplyser, att enligt uppgifter av lapptillsyningsmannen
i Gällivare socken samt ordningsmännen i Gällivare
fjällappbyar sammanlagda antalet björnar mellan Kalix älv och sockengränsen
mot Jokkmokk uppginge till minst 30.
De hörda över jägmästarna avstyrka i allmänhet bifall till motionen.
Överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt förmenar, att fragan borde
utredas av pågående jaktvårdsutredning.
Norrbottens läns jaktvårdsförening framhåller, att en utvidgad rätt
för renvårdande lapp att döda björn lätt skulle kunna komma att missbrukas.
Skulle en gallring av björnstammen visa sig behövlig, syntes
detta endast böra ske efter medgivande av Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall och under erforderlig kontroll.
Föregående sammanfattning av de infordrade yttrandena torde giva
vid handen, att frågan örn utvidgad rätt för renvårdande lapp att döda
björn är av invecklad beskaffenhet. De lämnade uppgifterna örn de skador
och obehag, björnstammen förorsakar de renvårdande lapparna,
divergera avsevärt. Enligt utskottets förmenande är björnens skyddande
mot utrotning ett naturskyddsintresse, som bör ägnas erforderligt
beaktande. Å andra sidan måste därvid givetvis tillses, att björnstammen
icke å något håll tillväxer på sådant sätt, att de renvårdande lapparnas
och den övriga lappmarksbefolkningens berättigade anspråk på
skydd för person och egendom äventyras. Innan statsmakterna företaga
åtgärder i riktning att medgiva vidgad rätt att döda björn, torde emellertid
vara erforderligt att förutsättningslöst utreda omfattningen
och arten av den skada och det obehag, förekomsten av björnar utgör
för befolkningen, samt vilka åtgärder från det allmännas sida som kunna
Utskottet. 3
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
påkallas därav. Utskottet vill härvid erinra, att chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 1 februari 1935
tillkallat en utredningsman och fyra sakkunniga för utredning av jaktlagstiftningsfrågor,
vilken utredning borde vara avslutad i sådan tid,
att förslag i ämnet kunde underställas 1936 års riksdag. I samband med
denna utredning, som jämväl lärer omfatta frågan örn fridlysning av
vissa djurslag, torde de spörsmål, som utskottet nu antytt, lämpligen tagas
under omprövning.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av motionen I: 61 må i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att åt pågående
jaktlagstiftningsutredning uppdrages att upptaga till
behandling de spörsmål, som beröras i motionen.
Stockholm den 7 maj 1935.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Närvarande: se utlåtande nr 73.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1935:246 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m. a1 i texten