Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m.

1935-05-07 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1935:75, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

JoTdbruksut8kottet8 utlåtande Nr 75.

1

Nr 75.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1935 kl. 3 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt till

ersättning för skada av björn m. m.

(2: a avd.)

I en inom första kammaren väekt, till jordbruksutskottet hänvisad

motion, nr 61, av herr Gabrielsson har hemställts, att riksdagen måtte besluta

dels att även i de fall, där björn å annan mark än kronan tillhörig

förorsakar skada å tamdjur, vilka för betning må dit inkomma, sådan

skada må ersättas av statsverket, dels ock att renvårdande lapp må utan

hinder av gällande bestämmelser å sådan annan kronomark än nationalpark,

varest han enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige äger jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som anfallit människa

eller tamdjur.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för denna framställning, hänvisas

till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat yttranden över motionen

från domänstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län samt vetenskapsakademien. Länsstyrelsen i Jämtlands

län har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från lappfogden i länet, som införskaffat

vissa uppgifter från tre lappordningsman och två jakttillsyningsman,

samt från landsfiskalen i Hede distrikt. Vid yttrandet från

länsstyrelsen i Västerbottens län hava fogats utlåtanden från över jägmästarna

i mellersta Norrlands, Umeå och Skellefteå distrikt samt från

lappfogden i länet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har vid sitt yttrande

fogat utlåtanden från överjägmästarna i övre Norrbottens, nedre Norrbottens

och Skellefteå distrikt, lappfogdarna i länet samt länets jaktvårdsförening.

Vetenskapsakademien har åberopat ett av sina sakkunniga ledamöter

förre professorn Einar Lönnberg och överdirektören Axel Gavelin

avgivet yttrande.

Gällande bestämmelser och historik.

Gällande bestämmelser i förevarande ämne återfinnas i huvudsak

dels i lagen den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt till jakt, sådan denna

lag lyder enligt lagen den 25 november 1927 (nr 434), dels i jaktstadgan

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 10 samt. Nr 75—77.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.

den 25 november 1927 (nr 439) med däri genom kungörelsen den 2 juni

1933 (nr 267) vidtagen ändring, dels ock i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 sid.

7) angående nationalparker med däri genom lagen den 25 november 1927

(nr 435) vidtagna ändringar.

Lagen örn rätt till jakt, i dess lydelse enligt förenämnda lag den 25

november 1927 (nr 434), innehåller, såvitt här är av betydelse, följande

stadganden. Enligt 1 § tillkommer jakträtt som regel envar jordägare

på honom tillhörigt område. År jord upplåten åt någon till brukande,

äger, enligt 6 §, brukaren — med vissa undantag för jakt å älg — där ej

annorledes avtalats nyttja den jakt, som hör till jorden. Enligt 12 § skall

björn, som dödas eller fångas, alltid tillkomma kronan, örn ej av Konungen

annorledes förordnas. Även fallvilt av björn skall, enligt stadgande

i 16 §, tillkomma kronan.

Jaktstadgan föreskriver i dess 2 § 1 morn., att björn å kronans mark

icke må under någon tid av året jagas, dödas eller fångas utan Kungl.

Maj:ts tillstånd. Enligt 2 § 2 mom. får dock björn, som anfallit människa

eller tamdjur, även annorledes än i nödvärn dödas efter tillåtelse av länsstyrelsen.

Den, som dödat eller fångat björn, är, enligt 12 §, pliktig att

därom ofördröjligen underrätta vederbörande polismyndighet eller jägmästare.

Enligt 10 §, sådan denna lyder enligt kungörelsen den 2 juni 1933

(nr 267), skall, därest skada förorsakas av björn å tamdjur inom område, dit

djuren må för betning inkomma, och skadan icke är att tillskriva vårdslöshet

vid djurens bevakning, sådan skada ersättas av statsverket. Slutligen

föreskrives, såvitt här är i fråga, i jaktstadgans 25 §, att föreskrifterna

i nämnda stadga icke skola äga tillämplighet beträffande nationalpark,

i den mån särskilda bestämmelser äro stadgade för sådan park.

Enligt 1 § lagen angående nationalparker är det förbjudet att å kronan

tillhörigt område, som avsatts till nationalpark, jaga, fånga eller avsiktligt

döda djur av vad slag det vara må, då det ej sker till försvar mot angrepp

å person eller egendom. Enligt lagens 2 §, sådan denna lyder enligt

lagen den 25 november 1927 (nr 435), gäller berörda förbud i fråga

örn jakt å björn även för lapparna. Tillika föreskrives emellertid i

sistnämnda paragraf, att örn inom nationalparks område av björn förorsakas

skada å renar, vilka där må föras å bete, sådan skada skall.

örn den ej är beroende av vårdslöshet vid renarnas bevakning, ersättas av

statsverket. Enligt 3 § äger med avseende å varje särskild nationalpark

Konungen i särskilt reglemente föreskriva de undantag från vad i 1 § stadgas,

som må finnas nödiga bland annat för utövande av den jakt, som prövas

utan olägenhet kunna medgivas. — Genom reglementet rörande nationalparkernas

förvaltning den 22 december 1911 (nr 156) efter däri genom

kungörelsen den 27 november 1927 (nr 438) vidtagen ändring är medgiven

rätt för vetenskapsakademien att, där inom nationalpark viss djurart nått

en för naturlivets jämvikt störande utveckling, beträffande sådan djur
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.

3

art upplåta rätt till jakt inom parken med den inskränkning, att jakt å

björn och lo ej må äga rum utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Anmärkas må, att lapparna före 1927 års författningsändringar å annan

kronomark än nationalpark obehindrat lingö jaga björn inom område, där

de ägde uppehålla sig med sina renar, samt att före 1933 års ändring av

10 § jaktstadgan ersättning av allmänna medel kunde utgå allenast för

sådan av björn å tamdjur förorsakad skada, som inträffat å kronans område.

I skrivelse till Kungl. Majit den 18 februari 1928 har Norrbottens läns

jaktvårdsförening hemställt, att sådana ändringar måtte vidtagas i gällande

författningar, att full ersättning av statsmedel erhölles för av björn

förorsakad skada å tamdjur, vare sig skadan skedde å enskild eller å kronans

mark, samt att rätt till dödande av björn utan att länsstyrelsens

tillstånd därtill behövde inhämtas medgåves i de fall, då människa eller

tamdjur bevisligen anfallits.

Vidkommande frågan örn utvidgad rätt att döda björn har framställning

örn ändrade bestämmelser gjorts — förutom av Norrbottens läns

jaktvårdsförening — jämväl av 1928 års riksdag, som i skrivelse nr 211,

under åberopande av jordbruksutskottets utlåtande nr 34, i anledning av

en inom riksdagen väckt motion, 11:301, anhållit örn utarbetande av ändrade

bestämmelser rörande rätt att döda björn, i syfte att renvårdande

lapp bleve utan särskilt tillstånd för tryggande av sin näring tillerkänd

dylik rätt, samt örn framläggande för riksdagen, i den mån så kunde befinnas

erforderligt, av förslag i ämnet.

I en till 1933 års riksdag avlåten proposition, nr 10, föreslog Kungl.

Majit riksdagen att medgiva, dels att även i fall, där björn å annan mark

än kronan tillhörig förorsakade skada å tamdjur, vilka för betning finge

dit inkomma, och skadan icke vore att tillskriva vårdslöshet vid djurens

bevakning, sådan skada skulle ersättas av statsverket, dels ock att

renvårdande lapp finge utan hinder av gällande bestämmelser å sådan

annan kronomark än nationalpark, varest han enligt lagen örn de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige ägde jaga, utan särskilt tillstånd döda

björn, som anfallit människa eller tamdjur.

Jordbruksutskottet, dit propositionen hänvisades, hemställde i däröver

avgivet utlåtande, nr 65, att riksdagen måtte bifalla propositionen. I en

vid utlåtandet fogad reservation yrkade fyra av utskottets ledamöter, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla dels att det i propositionen

framställda förslaget angående utvidgad rätt till ersättning

för skada av björn icke föranlett någon erinran från riksdagens sida, dels

ock att riksdagen funnit det i propositionen framlagda förslaget, i vad

rörde utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd döda björn, icke böra genomföras.

Vid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.

att första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biträdde

utskottets hemställan. Frågan örn utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd

döda björn hade sålunda förfallit.

Utbetalda ersättningar under åren 1933 och 1934 för husdjur, som enligt

uppgift dödats av björn, framgå av följande, utav domänstyrelsen upprättade

tabell.

Län

F

r

Get

ter

R e

nar

H ä s

tar

Antal

Summa

kronor

Antal

Summa

kronor

Antal

Summa

kronor

Antal

Summa

kronor

Norrbotten ..............................

31

558

1

50

40

62

—

—

1

20

—

—

4

27

—

—

1

2

35

60

—

—

Västerbotten..............................

4

60

1

30

i

650

4

55

1

25

—

—

—

_

2

40

1

25

—

—

—

—

Jämtland ................................

7

105

—

—

i

40

—

—

Summa

92

1,469

3

80

6

205

i

650

Summa s:rum 102 djur — 2,404 kronor.

Av utskottet infordrade yttranden.

Beträffande motionärens första yrkande, som lärer innebära, att ersättning

för skada av björn å tamdjur jämväl skulle

utgå örn skadan vore att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning, hava

domänstyrelsen och vetenskapsakademien avstyrkt bifall till motionen.

Domänstyrelsen anför härom följande:

»Under de två år som förflutit, sedan rätten att erhålla ersättning för

skada av björn å tamdjur även å enskild mark tillkommit, har dylik ersättning

i intet fall vägrats, sedan vederbörlig undersökning dessförinnan

företagits. Även i de fall, då endast påtagliga sannolikhetsskäl talat för

att skadan förorsakats av björn, har ersättning plägat medgivas. Någon

risk för att befolkningens rättmätiga intressen icke skola bliva tillgodosedda

med nu gällande bestämmelser synes icke föreligga. Det kan emellertid

befaras, att helt omotiverade framställningar kunna framkomma,

därest motionärens yrkande skulle bifallas.»

I sitt yttrande över motionen erinrar länsstyrelsen i Jämtlands län, att

bestämmelsen därom, att ersättning kunde utgå endast under förutsättning

att skadan ej vore att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning, torde

sakna reell betydelse. Bestämmelsen borde enligt länsstyrelsens uppfattning

kompletteras därhän, att rätt till ersättning bortfölle endast då djurägaren

gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet vid bevakningen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att, under den tid förevarande

bestämmelse tillämpats, icke i något fall, länsstyrelsen hade sig be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.

5

kant, ersättning vägrats för skadegörelse genom björn. Likväl ansåge sig

länsstyrelsen böra förorda, att inskränkningen i rätten till ersättning

måtte utgå.

Vidkommande motionärens yrkande örn rätt för renvårdande

lapp att i visst fall döda björn förklarar domänstyrelsen, att

inga sådana omständigheter framkommit, som motivera den ifrågasatta

lagändringen, varför styrelsen avstyrker motionen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar i sitt yttrande, att björn numera

förekomme å Sonfjället och därtill gränsande trakter i Härjedalen samt

inom Frostvikens socken och närgränsande del av Ströms socken i norra

Jämtland.

Landsfiskalen i Hede distrikt upplyser, att antalet björnar å Sonfjället

enligt olika uppgifter skulle variera mellan 10 och 40. Inom Frostvikens

socken skulle enligt lappfogdens uttalande finnas 25 till 30 björnar.

Länsstyrelsen yttrar i ämnet vidare bland annat följande:

»Vad rätten att döda björn angår, torde nu gällande bestämmelse i detta

avseende innebära att björn må dödas å Kronans område under det angrepp

på människor eller djur pågår men däremot icke t. ex. då björnen

håller på att förtära det av honom dödade bytet eller eljest örn han visserligen

anfallit människa eller tamdjur, men dödandet icke äger rum till försvar

mot det omedelbara angreppet. I dylika fall torde det dock vara

uppenbart att björnen blivit farlig och bör dödas. Under förutsättning att

tillståndet avser endast björn, som bevisligen anfallit människor eller tamdjur,

samt tillika bestämmelsen i lagen örn rätt till jakt att den fällda

björnen skall tillfalla Kronan bibehålies, synes ur allmän naturskyddssynpunkt

risk ej föreligga för utvidgning av rätten att döda skådetorn

på sätt motionären föreslagit.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län — som upplyser, att antalet björnar

enligt lämnade uppgifter från revirjägmästarna skulle vara cirka 15 inom

Vilhelmina revir och omkring 12 i Dorotea revir — anser sig oförbehållsamt

böra förorda bifall till motionen i denna del.

I yttrande över motionen framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län,

att länsstyrelsen besjälades av ett uppriktigt intresse för att det stolta

högvilt som björnen vore måtte bevaras åt vår fauna. Men länsstyrelsen

kunde icke heller bortse från att detta naturskyddsintresse icke finge gå ut

över människor, som under mödor, faror och försakelser, varom knappast

folk ner på landet kunde göra sig en rätt föreställning, vore nödsakade att

leva sitt liv i de trakter, varom det här rörde sig. Dessa människor hade

svårt att förstå det ideella värdet av detta naturskydd och ännu mindre

att objekten för detsamma skulle existera så att säga på deras bekostnad.

Länsstyrelsen ansåge sig sålunda böra föreslå sådan ändring i gällande

bestämmelser, att renvårdande lapp finge å sådan annan kronomark än

nationalpark, varest han enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige ägde jaga, utan särskilt tillstånd döda björn.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.

Professorn Lönnberg och överdirektören Gavelin anföra i denna fråga

bland annat följande:

»Det inträffar understundom, att någon björn tager sig för att döda

tamdjur, vanligen får eller renar. Detta är visserligen beklagligt, men att

betrakta som rena undantag, som blott sällan inträffa. Såsom framgår

av den av domänstyrelsen verkställda undersökningen, dödades under

åren 1933 och 1934 i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län 102

tamdjur, för vilka ett sammanlagt belopp av 2,404 kronor erlades i ersättning.

Det är att märka, att under denna tid ersättning betalades även

för renar, som dödats på enskild mark. Under sådana omständigheter

torde det vara klart, att björnens skadegörelse på tamdjur är ganska ringa.

Detta beror bland annat därpå att björnen ligger i ide en stor del av

den tid, då renarna vistas i skogslandet. Man har all anledning förmoda,

att den största delen av de renkadaver, som kunnat anträffas inom vissa

delar av lappmarkerna, härröra från renar, som omkommit till följd av

sjukdom, svält, olyckshändelse samt delvis av angrepp av andra rovdjur

än björn.

Skulle någon björn visa sig göra angrepp på tamdjur, och tillfälle ej

gives att genast vid själva anfallet döda björnen till avvärjande av skadan,

vilket enligt gällande lagbestämmelser är tillåtet, återstår likaledes

enligt samma bestämmelser möjlighet att hos länsstyrelsen anhålla örn

tillstånd till björnens dödande. Det har sagts, att detta skulle vara en

alltför omständlig och tidsödande procedur, men någon liknande bestämmelse

synes oss dock nödvändig för kontroll mot nedskjutande av varje

björn, som händelsevis befunnes i närheten.

Enligt vårt förmenande skulle emellertid en ännu effektivare och smidigare

anordning kunna skapas därigenom att uppgiften att efter prövning

meddela dylikt tillstånd att döda björn överflyttades från länsstyrelsen

till. domänstyrelsen, vilken har sakkunniga tjänstemän förlagda

På_ respektive orter och därför lättast och snabbast kan undersöka de en

skilda fallen och bedöma, vilka åtgärder, som av dessa böra föranledas.

För att kunna bedöma om och i vilken mån björnstammen i Norrbottens

och Västerbottens län behöver reduceras, synes det vara nödvändigt, att

en noggrann och sakkunnig uppskattning göres av björnarnas talrikhet

och i samband därmed utrönas den eventuella skada, som björnarna göra.

Björnstammen kan nämligen vara ganska talrik utan att någon som helst

skadegörelse av den vållas, varpå bevis kunna företes från olika delar av

vårt land under en gången tid. då björnen var mera allmänt spridd. Någon

utredning örn björnens talrikhet i nutiden har dock ej förebragts varken

av motionären eller hans sagesman lappfogden. Det talas blott i allmänna

ordalag örn att björnarna ökats. Enligt vår på egna och andras

erfarenhet grundade uppfattning äro emellertid i flertalet fall berättelserna

örn björnarnas talrikhet väsentligen överdrivna. I många fall är

det uppenbart, att det relativt stora antalet uppkommit därigenom, att en

eller ett fåtal björnar iakttagits vid olika tillfällen på olika platser samt

på var och en av dessa blivit räknad såsom en särskild björn, respektive

grupp av björnar, varefter man genom addition erhållit en ganska hög

men ingalunda tillförlitlig siffra.

Med stöd av det, som vi sålunda haft äran framföra, tillåta vi oss uttala,

att inga som helst bärande skäl blivit framställda för att, såsom i motionen

yrkas, utsträckt rätt skulle medgivas ren vårdande lapp att utan sär
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 75.

7

skilt tillstånd fälla björn, men att det däremot är uppenbart, att ifall sådan

rätt beviljades, stor fara är nära för banden att björnen inom kort skulle

komma att helt och hållet utrotas. Då det av statsmakterna förut vidtagits

åtgärder för att bibehålla denna intressanta djurart även för framtiden

såsom en värdefull medlem av vår fauna, skulle det vara upprörande örn

densamma nu åter prisgavs för utrotning, utan att något trängande behov

därför föreligger och vi tillåta oss därför, att på det allvarligaste avstyrka

även motionens senare del.»

För bifall av motionärens andra yrkande hava vidare samtliga lappfogdar

uttalat sig. Lappfogden i Norrbottens södra distrikt upplyser, att

är 1929 kunde björnstammen i Arjeplog med säkerhet uppskattas till

minst 18 djur och i Jokkmokk med lika stor säkerhet till minst 40 å 50

djur. Under de fem år, som därefter förflutit, hade stammen av allt

att döma haft en så kraftig ökning att beståndet åtminstone för Jokkmokks

vidkommande nu torde kunna sägas räkna det dubbla antalet djur.

Lappfogden föreslår en oinskränkt rätt för renskötande lapp att döda

björn, som anträffades å sådan annan kronomark än nationalpark, varest

lappen enligt lag då ägde rätt att uppehålla sig med sina renar. Lappfogden

i Norrbottens norra distrikt upplyser, att enligt uppgifter av lapptillsyningsmannen

i Gällivare socken samt ordningsmännen i Gällivare

fjällappbyar sammanlagda antalet björnar mellan Kalix älv och sockengränsen

mot Jokkmokk uppginge till minst 30.

De hörda över jägmästarna avstyrka i allmänhet bifall till motionen.

Överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt förmenar, att fragan borde

utredas av pågående jaktvårdsutredning.

Norrbottens läns jaktvårdsförening framhåller, att en utvidgad rätt

för renvårdande lapp att döda björn lätt skulle kunna komma att missbrukas.

Skulle en gallring av björnstammen visa sig behövlig, syntes

detta endast böra ske efter medgivande av Kungl. Maj:t i varje särskilt

fall och under erforderlig kontroll.

Föregående sammanfattning av de infordrade yttrandena torde giva

vid handen, att frågan örn utvidgad rätt för renvårdande lapp att döda

björn är av invecklad beskaffenhet. De lämnade uppgifterna örn de skador

och obehag, björnstammen förorsakar de renvårdande lapparna,

divergera avsevärt. Enligt utskottets förmenande är björnens skyddande

mot utrotning ett naturskyddsintresse, som bör ägnas erforderligt

beaktande. Å andra sidan måste därvid givetvis tillses, att björnstammen

icke å något håll tillväxer på sådant sätt, att de renvårdande lapparnas

och den övriga lappmarksbefolkningens berättigade anspråk på

skydd för person och egendom äventyras. Innan statsmakterna företaga

åtgärder i riktning att medgiva vidgad rätt att döda björn, torde emellertid

vara erforderligt att förutsättningslöst utreda omfattningen

och arten av den skada och det obehag, förekomsten av björnar utgör

för befolkningen, samt vilka åtgärder från det allmännas sida som kunna

Utskottet. 3

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.

påkallas därav. Utskottet vill härvid erinra, att chefen för jordbruksdepartementet

jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 1 februari 1935

tillkallat en utredningsman och fyra sakkunniga för utredning av jaktlagstiftningsfrågor,

vilken utredning borde vara avslutad i sådan tid,

att förslag i ämnet kunde underställas 1936 års riksdag. I samband med

denna utredning, som jämväl lärer omfatta frågan örn fridlysning av

vissa djurslag, torde de spörsmål, som utskottet nu antytt, lämpligen tagas

under omprövning.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av motionen I: 61 må i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att åt pågående

jaktlagstiftningsutredning uppdrages att upptaga till

behandling de spörsmål, som beröras i motionen.

Stockholm den 7 maj 1935.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 73.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:246 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m. a1 i texten