Utlåtande i anledning av väckt motion om landshövdings valbarhet som riksdagsman.
1935-02-19 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1935:3, Utlåtande i anledning av väckt motion om landshövdings valbarhet som riksdagsman.
Dokumentets text
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1935 kl. 4 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
landshövdings valbarhet som riksdagsman.
I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 253, av herr Bengtsson i Kullen hemställes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning rörande lämpligheten av landshövdingars
valbarhet såsom riksdagsmän och örn sådant förslag till ändring i
grundlagen, vartill denna utredning kan föranleda».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Vid 1933 och 1934 års riksdagar framfördes motionsvis förslag, syftande
till att förtroendeämbetsmän överhuvud taget eller vissa kategorier bland dem,
främst landshövdingar och innehavare av därmed likvärdiga ämbeten eller
också landshövdinger enbart icke skulle vara valbara till riksdagen. Dessa
motioner hava samtliga avstyrkts av konstitutionsutskottet (utskottets utlåtande
nr 14 år 1933 och nr 6 år 1934) och avslagits av riksdagen. Några nya
synpunkter på frågan utöver dem, som redan framförts vid den tidigare riksdagsbehandlingen,
hava icke anförts i föreliggande motion till förmån för det
där väckta förslaget. Under hänvisning till att riksdagen sålunda så sent som
de två närmast föregående åren avslagit liknande förslag får utskottet därför,
med understrykande särskilt av den av utskottet vid tidigare tillfällen hävdade
meningen, att väljarnas frihet att utse den person till riksdagsman de helst
vilja icke utan tvingande skäl bör beskäras, hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 19 februari 1935.
På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Strömberg, Björkman, Oscar Gottfrid Karlsson,
Stendahl, Bergman, Sandegård*, David Pettersson*, Källman, Carl Lindmark*,
Persson i Trången, Lindskog, Fast, Olsson i Mora*, Ewald Lindmark, Andersson i
Malmö*, Lundqvist, Nordström*, Wiklund* och Nilsson i Göteborg.
Ej närvarande vid justeringen.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.
5
Reservationer:
1) av herrar Oscar Gottfrid Karlsson och Fast, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:
»Vid 1933 -----av riksdagen.
I förevarande motion har yrkandet begränsats till att omfatta förbud endast
för landshövdingar att innehava riksdagsmannauppdrag.
Utskottet vill icke förneka, att riksdagsmannauppdraget kan verka hinderligt
vid landshövdingeämbetets utövande. Ämbetet, i och för sig krävande,
torde inte utan olägenheter kunna förenas med andra likaledes krävande uppdrag,
för vars fullgörande vederbörande ämbetsman måste vistas å annan ort
än hemorten. För en landshövding, som inom sitt län är Konungens specielle
förtroendeman, är det av största vikt att icke få emot sig skenet av bristande
objektivitet. Dessa skäl, som tala för att landshövdingar icke böra vara valbara
till riksdagsmän, gälla emellertid även för en del andra ämbets- och tjänstemän
i chefsställning. Skulle ett förbud stadgas för landshövdingar att innehava
riksdagsmannauppdrag, borde ett sådant förbud jämväl omfatta med
landshövdingar i detta avseende jämställda ämbets- och tjänstemän. Riksdagen
har emellertid så sent som år 1933 och år 1934 avslagit liknande motioner,
och några nya synpunkter utöver dem, som framförts vid tidigare riksdagsbehandling
av denna fråga, hava icke anförts i den nu föreliggande motionen.
Med erinran härom och enär utskottet icke utan tvingande skäl vill tillstyrka
förslag, som innebära ytterligare begränsning av väljarnas frihet att till riksdagsman
utse den person de önska och finna för uppdraget mest lämplig, hemställer
utskottet,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»
2) av herrar Reuterskiöld, Stendahl, Källman, Rersson i Trången, Andersson
i Malmö, Lundqvist, Wiklund och Nilsson i Göteborg, som anfört:
»Frågan örn förtroendeämbetsmännens ställning och om förenligheten av ett
förtroendeämbetes utövande med utövningen av riksdagsmannauppdrag är icke
blott en fråga om förtroendeämbetsmännens beroende av Kungl. Majit under
deras verksamhet inom riksdagen, utan också en fråga örn denna verksamhets
möjliga återverkan på deras ställning till Kungl. Majit som Dess förtroendemän.
Den förtjänar därför synnerligen väl en undersökning och utredning,
dock med det förbehåll att statsråden, som, ehuru i grundlagens mening förtroendeämbetsmän,
genom utvecklingen främst blivit politiska ämbetsinnehavare,
för den skulle icke kunna, så länge ett parlamentariskt styrelseskick
förefinnes, betraktas såsom andra förtroendeämbetsmän, utan tvärtom med nödvändighet
måste äga möjlighet att behålla eller erhålla riksdagsmannauppdrag
vid sidan av statsrådsämbetet.
Grundlagen ger ingen definition på begreppet förtroendeämbetsman, utan
anknyter blott till detta begrepp, vilket förutsättes såsom känt, den rättsregel,
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.
sorn innebär att innehavaren av dylikt ämbete kan när som helst genom Kungl.
Majits på skäl grundade beslut skiljas från ämbetet. Det ligger i sakens natur,
att i främmande länder, där begreppet förtroendeämbetsman är okänt, och
där i regel förvaltningens alla ämbets- och tjänstemän äro avsättliga, regeln
om oförenlighet av ämbete med riksdagsmannauppdrag oftast avser alla slag
av ämbeten och tjänster. Hos oss däremot saknas överhuvud alla skäl att
ifrågasätta en sådan oförenlighet, när fråga är örn ämbeten eller tjänster, vilkas
innehavare äro principiellt oavsättliga. Däremot finnas hos oss kanske
starkare skäl än i utlandet att till utredning upptaga spörsmålet, örn innehavare
av svenskt förtroendeämbete — som i utlandet saknar motsvarighet —
kan eller bör få vara riksdagsman. Denna fråga har i gällande rätt med avseende
å justitie- och regeringsråd, vilka visserligen icke äro förtroendeämbetsmän,
men i likhet med dessa representera Kungl. Majit, lösts på det sätt att
hinder ej möter för deras väljande till riksdagsmän men väl för deras insättande
inom riksdagen i utskott. Det synes med fog kunna ifrågasättas örn ej
samma regel borde gälla för åtminstone vissa förtroendeämbetmän, som på alldeles
särskilt sätt representera Kungl. Majit, varvid i första hand Konungens
befallningshavande i länen och i Stockholm -— landshövdingarna och överståthållaren
-— torde komma i betraktande. Huruvida och vilka andra förtroendeämbetsmän
borde såsom intagande en likartad ställning eller såsom i särskild
grad representanter för statsintresset eller statsmakten, med landshövdingar i
detta avseende likställas, är ett spörsmål, som icke kan tillfredsställande besvaras
utan en revision av regeringsformens nu gällande uppräkning av förtroendeämbetsmän
och en utredning av grunderna för ämbetens införande i
denna kategori.
Även om man vill medgiva att valmännen böra äga formellt obegränsad frihet
att välja sina riksdagsrepresentanter var de vilja och förty även bland förtroendeämbetsmän,
följer ingalunda därav att alla de sålunda valda måste vara
inbördes likställda inom riksdagen. Härvid bör erinras, att vad riksdagen speciellt
behöver och bör representera, det är icke någon speciell sakkunskap på
det ena eller det andra förvaltningsområdet, utan det är fastmera det ''sens
commun’ och den genomsnittliga allmäninsikt, som bär upp den svenska självstyrelsen
och självförvaltningen, vars främsta organ just är riksdagen. Den
speciella auktoritet och sakkunskap, som vissa förtroendeämbetsmän representera
eller borde representera, även örn de ingalunda alltid så göra, den kan och
får enligt vår rätt göra sig gällande oberoende av riksdagen och arbetet inom
denna, därigenom att grundlagen -—- i motsats till vad i utlandet gäller — kräver
yttranden från vederbörande myndigheter före ärendenas avgörande hos
och genom Kungl. Majit. Såsom motionärerna riktigt framhållit ligger det
en fara däri, att framskjutna och till objektiv förvaltningsverksamhet avsedda
förtroendeämbetsmän genom aktiv partipolitisk verksamhet —- och sådan medföljer
varje riksdagsmannaverksamhet i någon grad — lätt förlora tilliten såsom
politiskt opartiska, vari dock ingalunda ligger, att dessa ämbetsmän skulle
förmenas rätten att hysa en personlig politisk uppfattning.
Nu föreliggande motion avser emellertid allenast ''landshövdingars valbar
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr S.
7
het såsom riksdagsmän’; och då utskottet icke velat bifalla ett under överläggningen
inom utskottet framfört yrkande att i anledning av motionen besluta att
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn verkställande av utredning och framläggande
av förslag, vartill denna utredning må föranleda, av frågan örn sådan
ändring av grundlagens bestämmelser örn förtroendeämbetsmän, att innehavet
av vissa sådana eller därmed likställda ämbeten icke må vara i större
eller mindre utsträckning förenligt med riksdagsmannauppdrag, saknas formell
möjlighet att härom vid denna riksdag fatta beslut. Emellertid är frågan
av den betydelse och har även i allt vidare kretsar erkänts såsom så betydelsefull,
att det, med hänsyn till önskvärdheten att före nästa allmänna val till
andra kammaren få förslag örn möjligen nödiga grundlagsändringar vilande,
torde det vara riktigast att årets riksdag icke visar frågan ifrån sig. Detta
kan så mycket lättare ske, som Kungl. Maj :t är oförhindrad att, även om riksdagens
framställning blir begränsad, verkställa den mer omfattande utredning,
som må visa sig erforderlig.
Med hänvisning till vad sålunda anförts yrkas,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om
utredning rörande lämpligheten av landshövdingars valbarhet
såsom riksdagsmän och om sådant förslag till ändring i grundlagen,
vartill denna utredning kan föranleda.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.