Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner.

1935-06-01 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

S2LU 1935:5, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1935 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation

av distriktsvården m. m. jämte i dessa

ämnen väckta motioner.

I den till riksdagen avlåtna, den 4 januari 1935 dagtecknade propositionen

(nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret

1935/1936 har Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 121, sid. 247 och

248, av det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över

socialärenden för samma dag) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, till statens skola för utbildning av distriktssköterskor

för budgetåret 1935/1936 beräkna ett anslag av 38,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 1 mars 1935

dagtecknad proposition, nr 213, under åberopande av bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet

över socialärenden för sistnämnda dag

dels anhållit örn riksdagens yttrande över nedan intaget förslag till kungörelse

örn ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919

(nr 566),

dels och föreslagit riksdagen att

1) godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården,

som av departementschefen förordats,

2) till statens skola för utbildning av distriktssköterskor för budgetåret

1935/1936 anvisa ett anslag av 41,000 kronor.

Propositionen nr 213 har, i vad den avser förslaget till ändring i hälsovårdsstadgan,

hänvisats till andra lagutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Med anledning av sagda proposition hava inom riksdagen väckts följande

motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 305 av herr Thelin,

nr 310 av herrar Verner Andersson och von Miihlenfels,

nr 311 av herr Anton Pettersson m. fl.; samt

inom andra kammaren

nr 515 av fru Nordgren och fru Gustafson,

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 6 sami. 2 avd. Nr 5.

125)9 35 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

nr 531 av herrar Andersson i Rasjön och Nilsson i Steneberg,

nr 532 av herr förste vice talmannen Magnusson,

nr 536 av fröken Wellin och fru Eklund,

nr 537 av herr Andersson i Falkenberg,

nr 538 av herrar Olsson i Närlinge och Westman samt

nr 539 av herr Pettersson i Dahl m. fl.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hava

omförmälda proposition och motioner hänskjutits till behandling av sammansatt

stats- och andra lagutskott.

De yrkanden, som framställts i motionerna, återgivas här nedan i samband

med utskottets yttrande i de delar, som motionerna avse. I fråga örn

de skäl, som anförts till stöd för nämnda yrkanden, får utskottet hänvisa

till motionerna.

Ändring i hälsovårdsstadgan.

Det vid propositionen fogade förslaget till kungörelse örn ändrad lydelse

av 36 § hälsovårdsstadgan är av följande lydelse:

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni

1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, att 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skall

erhålla följande ändrade lydelse:

36 §.

Hälsovårdsnämnden skall, örn ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras

av kommunalnämnden.

Särskild hälsovårdsnämnd skall tillsättas för hälsovårdsområde med mera

än 1,500 invånare, såframt ej medicinalstyrelsen på framställning av kommunalfullmäktige

medgiver undantag. För hälsovårdsområde med 1,500 invånare

eller därunder må sådan nämnd ock tillsättas, där så prövas erforderligt.

Ledamöter i särskild hälsovårdsnämnd utses av kommunalfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, kommunalstämma, till nödigt antal, dock ej

mindre än tre. Suppleanter för ledamöterna utses till minst dessas halva

antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är

närmast över hälften. Beträffande obehörighet att utöva uppdrag som ledamot

eller suppleant i särskild hälsovårdsnämnd, rätt att avsäga sig sådant

uppdrag, ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång samt val av

ordförande och vice ordförande gäller vad i lagen örn kommunalstyrelse på

landet är örn kommunalnämnd stadgat.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

Utgöres hälsovårdsnämnden av kommunalnämnden, skall en av nämndens

ledamöter med särskild insikt i och intresse för hälsovårdsfrågor av kommunalstämma

eller, där kommunalfullmäktige finnas, dessa utses att för den

tid han är vald till ledamot bereda och inför hälsovårdsnämnden föredraga

de ärenden, som ankomma på nämndens prövning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1936.

För att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande åtgärder

till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande

ämnen, tillkallade dåvarande departementschefen i enlighet med

Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1931, såsom utredningsmän ledamoten

av riksdagens andra kammare, redaktören Ivar Österström, åt vilken

tillika uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete, samt

ledamöterna av riksdagens andra kammare, lantbrukarna Abel Andersson i

Löbbo och Harald Andersson i Dunker, förste provinsialläkaren i Malmöhus

län A. J. Ekelund, tillförordnade byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström

ävensom ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Martin

Skoglund. Sedan Ekelund den 2 mars 1931 entledigats från uppdraget att

vara utredningsman, tillkallades i hans ställe förste provinsialläkaren i Östergötlands

län Nils Wranne. De tillkallade utredningsmännen antogo benämningen

»Bostadsutredningen för landsbygden».

I avgivet betänkande (statens offentliga utredningar 1933: 37) har bostadsutredningen

för landsbygden — i det följande kallad bostadsutredningen —

bland annat föreslagit dels införande av skyldighet att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd

för hälsovårdsområde med mera än 3,000 invånare, dels ock tillsättande

av beredande och föredragande ledamot för hälsoärenden i kommun,

där hälsovårdsnämnden utgöres av kommunalnämnden.

Redogörelse för bostadsutredningens förslag i dessa delar ävensom för

däröver avgivna yttranden återfinnes å sid. 13—26 i statsrådsprotokollet.

Departementschefen har i förevarande hänseende anfört i huvudsak följande:
»Bostadsutredningens

förslag åsyfta en effektivisering av hälsovårdsnämndernas

arbete. Bostadsutredningen har nämligen funnit, att hälsovårdsnämnderna

på många håll icke ägnat bostadsförhållandena eller över huvud

taget den allmänna hälsovården tillräcklig uppmärksamhet.

Det torde icke kunna förnekas, att hälsovårdsnämnderna i allmänhet icke

kommit att motsvara de förväntningar, som vid tillkomsten av 1919 års

hälsovårdsstadga ställts å dem såsom hälsovårdande organ inom kommunerna.

Anledningen härtill torde till en del vara att söka i själva hälsovårdsorganisationen

sådan densamma hittills utvecklat sig. Blott i ett jämförelsevis

ringa antal kommuner har särskild hälsovårdsnämnd tillsatts. I det stora

flertalet kommuner har således hälsovårdsärendena handhafts av nämnder,

som icke haft hälsovårdsfrågornas behandling till huvuduppgift och därför

ej heller utsetts med särskild hänsyn härtill. Men även på annat håll

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

lärer anledningen vara att finna till det ringa initiativ, som hittills förekommit

från hälsovårdsnämndernas sida, särskilt för förbättring av bostadsförhållandena

på landsbygden. I åtskilliga fall torde nämligen ekonomiska

hinder legat i vägen för åtgärders vidtagande. Hälsovårdsnämnderna,

hava säkerligen ej sällan måst se genom fingrarna 2ned svåra missförhållanden

på grund av de konsekvenser ett ingripande från deras sida skulle

komma att medföra för bostadsinnehavaren. Dessa hinder av ekonomisk

natur torde dock numera hava väsentligen minskats tack vare statsmakternas

beredvillighet att med lån och bidrag av statsmedel stödja byggnadsverksamhet

och förbättring av bostäder på landet. Emellertid lärer denna understödsverksamhet

å andra sidan ställa ökade krav på att sakkunskap i hithörande

frågor är vederbörligen företrädd i hälsovårdsnämnderna.

Under utredningen i ärendet har även från flera håll framhållits betydelsen

av att åtgärder vidtoges till förstärkande av hälsovårdsmyndigheterna

på landsbygden. Olika vägar härutinnan hava ock anvisats. Av bostadssociala

utredningens experter har förordats en lösning i den riktning, som

angavs i hälsovårdsstadgekommitténs förslag av år 1915. Enligt detta förslag

skulle varje provinsialläkardistrikt utgöra ett hälsovårdsområde med en

hälsovårdsnämnd, bestående av vederbörande provinsialläkare eller extra

provinsialläkare såsom självskriven ledamot, en av länsstyrelsen förordnad

landsstatstjänsteman samt fem av landstinget valda ledamöter. Såsom ett

provisorium under tiden till dess en sådan omorganisation kunnat genomföras

har av experterna föreslagits inrättandet av en bostadsnämnd, som

skulle tillsättas huvudsakligen på sätt hälsovårdsstadgekommittén föreslagit

örn hälsovårdsnämnd men till vilken endast skulle överlämnas bostadsärendena,

medan de övriga hälsovårdsärendena såsom hittills skulle handhavas

av hälsovårdsnämnderna. Medicinalstyrelsen, som på sin tid i huvudsak

biträdde hälsovårdsstadgekommitténs förslag, har förklarat sig alltjämt intaga

samma ståndpunkt beträffande behovet av större hälsovårdsområden än primärkommunerna.

Emellertid har styrelsen tillika framhållit, att en dylik anordning

förutsatte så pass stora omändringar av vår nuvarande hälsovårdsorganisation,

att spörsmålet borde bli föremål för särskild utredning, och att

de ändringar, som vore erforderliga för ett bättre tillgodoseende av bostadshygienen,

borde genomföras utan att avvakta resultatet av denna utredning.

Experternas förslag att i avbidan på omorganisationens genomförande inrätta

bostadsnämnder har medicinalstyrelsen funnit sig böra avstyrka främst

av hänsyn till svårigheterna att avgränsa bostadsärendena från övrig hälsovårdsverksamhet.

Från något håll har föreslagits en anordning, enligt vilken den medicinska

sakkunskapen skulle tillförsäkras företräde i hälsovårdsnämnderna, och liknande

förslag har jämväl framställts i fråga örn den byggnadstekniska sakkunskapen.

Förslag har ock framkommit örn förening av byggnadsnämnd,

där sådan finnes, med hälsovårdsnämnden, ävensom örn samarbete mellan

hälsovårdsnämnden och tillgänglig byggnadsteknisk sakkunskap.

Att nu söka genomföra en så vittgående omläggning av hälsovårdsorganisationen,

som förordats av bostadssociala utredningens experter, kan tydligen

ej komma ifråga. Provinsialläkar- och extra provinsialläkardistrikten

torde, såsom de för närvarande äro reglerade, föga lämpa sig såsom enheter

för en indelning i hälsovårdsområden. En genomgående omreglering av dessa

distrikt måste sålunda först och främst komma till stånd. Men härför är

en tidskrävande utredning av nöden. Innan en sådan utredning föreligger,

lärer det ej ens vara möjligt att taga ståndpunkt till lämpligheten av experternas

förslag.

Emellertid torde möjligheter föreligga att inom den nuvarande organisa
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 5

tionens ram uppnå en tillfredsställande förstärkning av hälsovårdsnämnderna

på landsbygden. Av de förslag, som härutinnan framkommit, synes mig i

första rummet böra beaktas bostadsutredningens förslag örn obligatorisk särskild

hälsovårdsnämnd i större kommuner. Vid tillsättande av en nämnd med

uteslutande hälsovårdande uppgifter kan nämligen sammansättningen bestämmas

främst av sanitära hänsyn. De krav, som framställts på att såväl medicinsk

som byggnadsteknisk sakkunskap skola tillförsäkras företräde i hälsovårdsnämnderna,

torde härmed kunna anses bli tillbörligt tillgodosedda. Tillgång

till personer med sådan sakkunskap lärer numera finnas i de flesta större

kommuner. Där så ej är fallet, torde svårighet ej behöva möta mot anordnande

av samarbete med sakkunnig person utom kommunen. Bostadsutredningens

förslag i förevarande hänseende har även i allmänhet vunnit tillstyrkan.

Från några håll har dock invänts, att behov av särskild hälsovårdsnämnd

utöver vad gällande bestämmelser medgåve ej funnes och att

en ytterligare splittring av den kommunala förvaltningen på särskilda

nämnder lätt kunde leda till fördyring av den kommunala omvårdnaden.

Gällande bestämmelser innebära väl icke något hinder mot tillsättande

av sådan nämnd, där behov därav verkligen föreligger, men har den av

bostadsutredningen företagna undersökningen just visat, att särskild hälsovårdsnämnd

ej blivit tillsatt i den utsträckning, som varit av behovet påkallad.

Beträffande farhågan för fördyring av den kommunala omvårdnaden

lärer en ökad sakkunskap hos hälsovårdsnämnderna icke behöva leda

i en sådan riktning.

Även enligt min mening böra således åtgärder vidtagas för att särskild hälsovårdsnämnd

tillsättes i väsentligt större utsträckning än hittills varit fallit.

Att såsom från något håll påyrkats införa en sådan organisation i samtliga

kommuner torde ej kunna komma ifråga. I mindre kommuner lärer väl blott

undantagsvis behov föreligga av särskild hälsovårdsnämnd. Däremot anser

jag, att nödig effekt ej skulle vinnas, därest — såsom flertalet av bostadsutredningens

ledamöter föreslagit •— särskild hälsovårdsnämnd göres obligatorisk

blott i kommuner med mera än 3,000 invånare. I stället synes det

mig lämpligare att gränsen i förevarande fall sättes vid det invånarantal,

som förordats av reservanten, eller 1,500 personer. Härigenom vinnes

jämväl överensstämmelse med den gräns, som är satt i fråga örn skyldighet

att välja kommunalfullmäktige. Emellertid torde vid en sådan gränsdragning

ej kunna undvikas, att här och var särskild hälsovårdsnämnd

bleve obligatorisk, utan att egentligt behov därav förefunnes. Detta skulle

kunna inträffa i sådana kommuner, där småbruk och bondgårdar förhärska.

Med hänsyn härtill och för vinnande av smidighet i systemet, anser jag

möjlighet böra finnas för dylik kommun att erhålla undantag från den allmänna

regeln örn obligatorisk särskild hälsovårdsnämnd. Bätten att medgiva

sådant undantag synes mig böra anförtros medicinalstyrelsen såsom

den högsta tillsynsmyndigheten över den allmänna hälsovården i riket.

Undantag torde ljura medgivas endast där särskild hälsovårdsnämnd uppenbarligen

ej kan anses fylla något verkligt behov; och bör det ankomma å

medicinalstyrelsen att sörja för fullständig utredning i ärendet, bland annat

genom inhämtande av yttrande av vederbörande länsstyrelse. För hälsovårdsområde

med 1,500 invånare eller därunder bör särskild hälsovårdsnämnd

kunna utses, där så prövas erforderligt.

Även bostadsutredningens förslag örn beredande och föredragande ledamot

för hälsovårdsärenden i kommun, där hälsovårdsnämnden utgöres av

kommunalnämnden, synes mig ägnat att leda till en förstärkning av den

hälsovårdande myndigheten i dessa kommuner. Visserligen kan, såsom från

något håll framhållits, i mindre kommun uppstå svårighet att för uppdraget

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

Utskottet.

erhålla person med nödiga kvalifikationer. Men ett ej ringa värde torde

ligga enbart däri, att en ledamot av kommunalnämnden har till särskild

uppgift att ägna sin uppmärksamhet åt de frågor, som röra hälsovården.

Sådan ledamot kan efter hand skaffa sig noggrann kännedom örn gällande

författningsföreskrifter på området och förvärva en ingående praktisk erfarenhet

i hithörande frågor. I flertalet fall torde för övrigt samarbete med

erforderlig sakkunskap låta sig anordnas. Jag har därför ansett mig böra

förorda även detta förslag.»

Kungl. Majis förslag till ändring i hälsovårdsstadgan åsyftar, såsom förut

framhållits, att vinna en effektivisering av hälsovårdsnämndernas arbete. Sådan

effektivisering synes nödig icke minst med hänsyn till de vidgade uppgifter, som

ifråga örn bostadshygien och andra förebyggande åtgärder inom den allmänna

hälsovården komma att åvila hälsovårdsnämnderna. Det sätt att vinna

den eftersträvade effektiviseringen, förslaget innebär, synes utskottet ändamålsenligt.

Dock kan utskottet — i likhet med vad som kommit till uttryck

i motionerna I: 311, II: 531 och II: 538 — ej finna nödigt, att den gräns, över

vilken hälsovårdsnämnd skall vara obligatorisk, sättes så lågt som vid ett

invånarantal av 1,500. Den gränsdragning, som härutinnan förordats av flertalet

av bostadsutredningens ledamöter, eller vid 3,000 invånare, synes i stället

vara att föredraga. Behov av särskild hälsovårdsnämnd torde nämligen icke

föreligga i övervägande delen av de av landsbygdens kommuner, vilkas invånareantal

ej uppgår till mera än 3,000.

Vid den gränsdragning, som av utskottet förordats, torde möjlighet till

dispens ej vara erforderlig.

Med hänsyn till det anförda har utskottet ansett, att 36 § hälsovårdsstadgan

bör i här berörda delar givas följande i förhållande till Kungl. Maj:ts

förslag ändrade lydelse:

36 §.

Hälsovårdsnämnden skall---av kommunalnämnden.

Särskild hälsovårdsnämnd skall tillsättas för hälsovårdsområde med mera

än 3,000 invånare. För hälsovårdsområde med 3,000 invånare eller därunder

må sådan nämnd ock tillsättas, där så prövas erforderligt. Ledamöter i

— — — kommunalnämnd stadgat.

Utgöres hälsovårdsnämnden---nämndens prövning.

Omorganisation av distriktsvården.

Örn den statsunderstödda distriktsvården gälla för närvarande de bestämmelser,

som äro meddelade i kungörelsen den 30 april 1920 (nr 234) angående

statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor med däri sedermera

genom följande kungörelser vidtagna ändringar, nämligen den 26 september

1921 (nr 556), den 23 januari 1922 (nr 50), den 8 juni 1923 (nr 196), den 8

maj 1925 (nr 330), den 16 oktober 1925 (nr 418) samt den 9 maj 1930

(nr 133).

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

7

Jämväl den statsunderstödda dispensärverksamheten faller inom socialhygienens

område. Örn denna verksamhet äro bestämmelser meddelade i kungörelsen

den 8 maj 1925 (nr 329) angående statsbidrag för understödjande

av dispensärverksamhet, vilken kungörelse i viss del ändrats genom kungörelse

den 10 maj 1929 (nr 84).

Medicinalstyrelsen har den 4 maj 1933 (statens offentliga utredningar

1934: 9) framlagt åtskilliga förslag, åsyftande en omorganisation och utvidgning

av distriktsvården.

Den allmänna utgångspunkten för den av medicinalstyrelsen föreslagna

omorganisationen av distriktsvården har varit att med tillhjälp av förefintliga

organisationer söka bättre tillgodose de ökade krav på socialhygien

— särskilt i fråga örn moderskaps- och barnavård samt bostadsvård — som

efter världskrigets slut alltmera gjort sig gällande.

En närmare redogörelse för styrelsens förslag samt ett av bostadsutredningen

avgivet förslag till särskild bostadsinspektion återfinnes å sid. 32—

48 i statsrådsprotokollet. För de yttranden, som i anledning härav avgivits,

redogöres därefter å sid. 48—65.

Departementschefen har i princip tillstyrkt de framlagda förslagen. Beträffande

de erinringar, som i de avgivna yttrandena framställts, har departementschefen

anfört bland annat följande:

»Rörande distriJctsvårdsstyrelsen hava vissa erinringar framställts, som

till en del synas mig böra vinna beaktande. Yad först angår styrelsens

sammansättning torde, därest — såsom jag kommer att förorda — i dispensärverksamhet

sysselsatta sköterskor skola kunna sortera under styrelsen,

sakkunskap å tuberkulosområdet böra erhålla representation i styrelsen. Att

härvid föreskriva, att en särskild tuberkulosläkare alltid skall ingå i styrelsen,

anser jag dock ej erforderligt, utan synes det vara tillräckligt med en

föreskrift, att en läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård bör vara

ledamot av distriktsvårdsstyrelsen. Med en dylik föreskrift lärer det nämligen

ankomma å medicinalstyrelsen att — eventuellt med tillämpning av sin rätt

att utse en ledamot — bevaka, att sakkunskapen i fråga, där så kan anses

erforderligt, blir vederbörligen företrädd i distriktsvårdsstyrelsen. Givetvis

kan det med hänsyn till distriktsvårdsstyrelsens befattning med bostadsövervakningen

synas önskvärt att på motsvarande sätt garantera den byggnadstekniska

sakkunskapen tillbörligt inflytande. Det torde emellertid knappast

vara lämpligt att på förhand alltför mycket binda styrelsens sammansättning.

En utökning av det föreslagna antalet ledamöter åter skulle göra styrelsen

väl tungrodd. Man lärer för övrigt kunna utgå ifrån, att landstingen

i eget intresse skola låta den byggnadstekniska sakkunskapen på ett eller

annat sätt komma till sin rätt. Jag har därför icke ansett mig böra på denna

punkt vidtaga någon jämkning i förslaget.

Med denna ståndpunkt har jag ej heller ansett mig kunna förorda, att

en av distriktsvårdsstyrelsens ledamöter skall utses av länsstyrelsen, enär

landstingens rörelsefrihet därigenom skulle onödigtvis begränsas. Att såsom

från något håll påyrkats inskränka antalet ledamöter till tre låter sig knappast

göra, därest vid sidan av förtrogenhet med allmän kommunal förvaltning

speciell sakkunskap skall tillförsäkras utrymme.

Däremot håller jag i likhet med åtskilliga av de hörda myndigheterna före,

att landstingen böra beredas möjlighet anförtro distriktsvårdens handhavande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

åt vederbörande förvaltningsutskott eller viss avdelning därav, dock under

förutsättning att utskottet eller avdelningen är i huvudsak sammansatt efter

av mig rörande distriktsvårdsstyrelsen förordade grunder. För giltighet av

landstings beslut härutinnan bör med hänsyn härtill erfordras godkännande

av medicinalstyrelsen.

Att medicinalstyrelsen till ledning för landstingen fastställer en normalinstruktion

för distriktsvårdsstyrelsen synes lämpligt, men torde särskild

föreskrift härom icke vara behövlig.

Yad angår distrikts vårdens organisation i övrigt hava som nämnts erinringar

i första hand framställts mot distriktssköterskans befattning med bostadsövervakningen.

Kritiken i denna del går i huvudsak ut på att distriktssköterskan

icke innehar erforderliga byggnadstekniska förutsättningar för

ifrågavarande uppgift samt att en bostadsövervakande verksamhet av den

art och omfattning, som föreslagits, svårligen låter sig förena med distriktssköterskans

uppgifter i övrigt. De sålunda framförda erinringarna synas

emellertid delvis härröra av en missuppfattning av innebörden i medicinalstyrelsens

förslag. Detta torde nämligen avse, att distriktssköterskans uppgift

i fråga örn bostadsvården skall inskränka sig till en upplysande och

rådgivande verksamhet, varjämte hon i förekommande fall skall hava att

till vederbörande myndighet avgiva rapport örn sådana förhållanden, som

kunna tarva ett ingripande från myndighetens sida. För en sådan verksamhets

behöriga utövande synes distriktssköterskan ej behöva besitta byggnadstekniska

insikter i egentlig mening. Där hon avgivit rapport örn av

henne uppmärksammade bristfälligheter, bör det ankomma å hälsovårdsmyndigheterna

att med hjälp av till buds stående sakkunskap — eventuellt

särskild bostadsinspektör — bedöma vad som i varje särskilt fall är att

åtgöra. Stor vikt har i förslaget lagts vid det förhållandet, att en bostadsövervakning

genom distriktssköterskorna i motsats till en sådan genom särskilda

bostadsinspektörer kan bli kontinuerlig. Yad angår den befarade

konflikten mellan distriktssköterskans uppgift i förevarande hänseende och

hennes arbete i övrigt, lärer det väl icke kunna förnekas, att en även på

angivet sätt begränsad bostadsövervakning är en mycket grannlaga uppgift,

som, därest den icke liandhaves med takt och omdöme, kan framkalla misstro

mot sköterskan och därigenom bli till men för hennes verksamhet i allmänhet.

En långt driven bostadsövervakning kan ock lätt motverka en lämplig arbetsfördelning

mellan sköterskans olika uppgifter. Emellertid torde medicinalstyrelsen,

som skall hava att utfärda instruktion för distriktssköterskorna,

däri kunna uppdraga linjerna för deras verksamhet på sådant sätt, att

faran för berörda olägenheter i huvudsak undanröjes. Under nu angivna

förhållanden och då en kontinuerlig bostadsövervakning icke utan avsevärt

större kostnader lärer stå att vinna på annat sätt, har jag icke ansett de

anförda erinringarna vara av den betydelse, att de böra föranleda modifiering

i medicinalstyrelsens av bostadsutredningen understödda förslag på

förevarande punkt.

Från några håll har i detta sammanhang påpekats lämpligheten av att

för bostadsövervakningen utnyttja den av vissa hushållningssällskap bedrivna

hemkonsulentverksamheten, som i så fall skulle utvidgas med stöd av

staten. Förutom att staten härigenom skulle påtaga sig bidrag för utvecklingen

av en helt ny kår, skulle den enhetlighet i fråga örn den förebyggande

verksamheten, som av medicinalstyrelsen och flertalet hörda myndigheter

tillmätts så stor betydelse, gå till spillo. Jag anser mig därför förhindrad

att medverka till en dylik anordning.

I fråga örn den i distriktsvården ingående barnavårdens avgränsning till

barnmorskornas arbetsfält ansluter jag mig helt till medicinalstyrelsens för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

9

slag. Den gräns härutinnan, medicinalstyrelsen förordat, synes mig fullt

naturlig med hänsyn till såväl olikheten i distriktssköterskans och barnmorskans

utbildning som de faktiska förhållandena i övrigt. Därest erfarenheten

skulle ådagalägga, att distriktssköterskan anförtrotts alltför omfattande

arbetsuppgifter, får man taga under övervägande olika sätt att lutta hennes

arbetsbörda. Därvid synes bland annat en förskjutning av gränsen mellan

distriktssköterskans och barnmorskans verksamhetsområden, på sätt barnmorskeförbundet

in. fl. ifrågasatt, böra komma under bedömande. Dessförinnan

anser jag emellertid av nyss anförda skäl, att någon inskränkning icke

bör göras i distriktsvårdens av medicinalstyrelsen föreslagna omfattning.

Örn medicinalstyrelsens förslag, att distriktssköterskorna i viss utsträckning

skulle övertaga det av nuvarande dispensärsköterskor bedrivna fältarbetet,

hava meningarna varit mycket delade. Särskilt från sakkunskapen inom

tuberkulosvårdens område har befarats, att en dylik anordning skulle komma

att inverka menligt på dispensärvårdens effektivitet, och önskemål har uttalats

om full frihet för landstingen att avgöra, om och i vad mån förslaget

härutinnan bör för varje område genomföras. I åtskilliga yttranden har man

ställt sig avvaktande till förslaget på denna punkt i avbidan på medicinalstyrelsens

bebådade förslag till omorganisation av dispensärvården.

Jag vill då till en början nämna, att enligt vad jag från medicinalstyrelsen

under hand inhämtat, dess kommande förslag angående dispensärvården i huvudsak

går ut på följande. Tills vidare skola tre olika slag av dispensärer Annas:

A-dispensärer, B-dispensärer och distriktsdispensärer. Inom varje landstingsområde

skall finnas minst en A-dispensär. Övriga dispensärer skola finnas

till det antal, som inom varje landstingsområde är erforderligt. A-dispensär

skall vara utrustad med röntgenanläggning, varemot sådan ej behöver finnas

vid övriga dispensärer. A-dispensär skall förestås av läkare med sanatorieläkarekompetens.

Vid de övriga dispensärerna skall tjänsteläkaren i regel

fungera som dispensärläkare. Vid B-dispensär skall särskild dispensärsköterska

vara anställd, medan dispensärsköterskans åligganden vid distriktsdispensär

skola fullgöras av distriktssköterska. Arbetsuppgifterna för en

B-dispensär och en distriktsdispensär skola i det stora hela vara desamma.

Den egentliga skillnaden skall vara, att vid B-dispensär skall finnas särskild

dispensärsköterska samt att B-dispensär alltjämt skall sortera under en särskild

dispensärstyrelse i länet. Huru länge B dispensärer, vilka motsvara

den nuvarande allmänna typen av dispensärer, skola bibehållas, skall i varje

särskilt fall göras beroende av tuberkulosens frekvens. Det skall tillkomma

medicinalstyrelsen att efter landstingets hörande föreskriva, när inom ett

sjukvårdsområde, som anslutit sig till den nya distriktsvårdsorganisationen,

B-dispensärerna skola avvecklas.

Såsom synes åsyftar medicinalstyrelsens förslag till dispensärvårdens omorganisation

en förstärkning av dispensärvården utan att rubba den grund,

varpå distriktsvårdsförslaget bygger. Vid sådant förhållande torde hinder

ej föreligga att nu upptaga sistnämnda förslag i förevarande del till prövning.

Då det gäller det förebyggande arbetet inom tuberkulosvården, synes

mig stor vikt böra tillmätas den omständigheten, att tuberkulosen är en

sjukdom, som intimt sammanhänger med individens och familjens hela

livsföring. De organ, åt vilka detta arbete skall anförtros, böra därför besitta

kunskap och erfarenhet inom hälsovårdens samtliga grenar. Med hänsyn

härtill torde det i princip vara riktigt, att jämväl det förebyggande

arbetet inom tuberkulosvården ingår såsom ett ted i den för övriga grenar

av hälsovården gemensamma distriktsvården. A andra sidan utgör dispensärvården

till följd av den höga frekvens, tuberkulosen otvivelaktigt ännu

har i vissa delar av vårt land, en av de viktigaste grenarna inom den före
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

byggande verksamheten. Det måste därför anses fullt befogat, att från principen

örn enhetlighet inom liälsovårdsarbetet större avvikelser medgivas för

dispensärvården än för övriga grenar av förebyggande vård. Med dessa utgångspunkter

kan jag ej finna annat än att medicinalstyrelsens förslag på

ifrågavarande punkt, kompletterat på sätt medicinalstyrelsen i sitt i år avgivna

tilläggsförslag förordat, i stort sett innebär en tillfredsställande anordning,

helst som erfarenheterna från Norrbottens län, där dock tuberkulosfrekvensen

är störst, utvisat, att distrikts- och dispensärvårdens uppgifter

med fördel kunnat förenas i en hand. I vissa hänseenden synas dock jämkningar

i styrelsens förslag vara erforderliga, berörande de grunder, enligt

vilka statsbidrag skall utgå till dispensärvård.

Enligt min mening torde härutinnan följande böra gälla. Inom område,

där distriktsvård ännu ej anordnats enligt de nya bestämmelserna, skola angående

statsbidrag till dispensärvård nu gällande bestämmelser fortfarande äga

tillämpning. Har däremot inom området för dispensärens verksamhet distriktsvård

anordnats enligt de nya bestämmelserna, skall i princip statsbidrag ej

längre utgå för den del av dispensärens utgifter, som utgöres av arvode till

vid dispensären anställd sjuksköterska och ersättning för dennas resor i dispensärens

tjänst. Tills vidare skall dock, när medicinalstyrelsen finner skäl

därtill föreligga, statsbidrag kunna utgå jämväl för nämnda ändamål, såframt

fråga ej är örn sådan vid dispensären anställd sjuksköterska, till vars avlöning

statsbidrag utgår enligt de nya bestämmelserna angående statsbidrag till

distriktsvård. Slutligen skola nuvarande dispensärsköterskor vara tillförsäkrade

rätt att utan vidare innehava anställning såsom distriktssköterska

i den nya organisationen. Härmed anser jag alla rimliga krav på smidighet

i dispensärvårdens intresse hava tillgodosetts.

Beträffande distriktens storlek må i anledning av vissa yttranden i ämnet

till en början erinras, att det enligt förslaget aldrig avsetts att varje distrikt

skulle omfatta 3,000 invånare. Medicinalstyrelsen har tvärtom framhållit,

att det exempelvis inom industrialiserade trakter kan vara erforderligt med

mindre distrikt, medan i trakter av annan typ distrikten lämpligen böra

göras större. Vad styrelsen med sitt uttalande i förevarande del närmast

velat framhålla är endast, att det i genomsnitt torde bliva erforderligt med

en sköterska per 3,000 invånare. Med utgångspunkt härifrån hava landstingen

full frihet att vid uppgörande av plan för distriktsvårdens utbyggande

beakta geografiska och andra lokala förhållanden.

Från vissa håll har man velat göra gällande, att distrikten även med en

dylik tolkning av medicinalstyrelsens förslag skulle bli för små, samt påyrkat,

att distrikten åtminstone till en början över lag göras större. Det

är uppenbart, att behovet av distriktsvård kan växla i skilda landsändar.

Medicinalstyrelsens förslag är emellertid grundat på hittills vunnen erfarenhet

och det torde för närvarande icke föreligga tillräcklig anledning att i

princip frångå förslaget på denna punkt. Därest — såsom jag kommer

att förorda — ett successivt och partiellt genomförande av den nya organisationen

i varje landstingsområde medgives, beredes åt landstingen därjämte

möjlighet att närmare pröva sig fram i fråga örn distriktens storlek.

I några yttranden Ilar slutligen ifrågasatts, huruvida icke jämväl städer

med över 3,000 och upp till 6,000 invånare borde ingå i den föreslagna

distriktsvårdsorganisationen. Frågan örn distriktsvården i dessa städer torde

emellertid lämpligen böra lösas i samband med prövningen av det förslag,

bostadssociala utredningen för närvarande förbereder.

Jag ansluter mig alltså även beträffande distriktens storlek till medicinalstyrelsens

förslag, därvid jag dock vill framhålla, att under tiden intill dess

distriktsvård enligt den nya ordningen hinner i full utsträckning genomföras,

stor frihet bör medgivas landstingen i förevarande hänseende.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

Jag övergår så till erinringarna rörande medicinalstyrelsens ekonomiska

kalkyler. Vad främst angår distriktssköterskornas avlöningsförmåner kunna

väl dessa för vissa delar av riket anses för lågt beräknade. Men å andra

sidan lära på åtskilliga håll högre avlöningsförmåner iiu de av medicinalstyrelsen

beräknade icke utgå. Ifrågavarande förmåner äro även att anse

såsom minimiförmåner, avsedda för de minsta distrikten. Normallönen bör

alltså ligga högre. Särskilt önskvärt är, att distriktssköterskan i sådana

distrikt, där allmänhetens besök äro eller kunna förväntas bliva talrika, herodes

en bostad örn två rum och kök. På månget håll kan det även vara lämpligt

att bereda sköterskan fri telefon. Detta bör emellertid avgöras från fall

till fall och bör därför icke göras till villkor för statsbidrag. Huruvida fri

tvätt och köksutrustning skall ingå i löneförmånerna kan diskuteras. Då

emellertid bestämmelsen härom öppnar möjlighet för en reglering av lönen

i denna del efter ortens sed, anser jag mig ej böra frångå medicinalstyrelsens

förslag härutinnan. Ej heller finner jag tillräcklig anledning föreligga

att avvika från styrelsens förslag beträffande ålderstillägg. Visserligen

skulle med den föreslagna anordningen distriktssköterskorna på en del håll

kunna komma att intaga en särställning i förhållande till övriga befattningshavare

hos landstingen, men anser jag denna omständighet väga mindre

tungt än att olikhet i förevarande hänseende skall råda inom distriktsvården

såsom sådan. Att på sätt från något håll påyrkats medicinalstyrelsen skulle

fastställa, resplaner för distriktssköterskorna, kan jag ej finna lämpligt eller

erforderligt.

Erinringarna rörande styrelsens kostnadsberäkningar i övrigt torde i

huvudsak vara befogade. Härav följer emellertid enligt min mening icke utan

vidare, att staten skall åtaga sig högre statsbidrag. Principen att staten

bör svara för den del av kostnaden, som faller på hälsovården, och landstingen

för den del, som avser sjukvården, är endast att betrakta som en

önskvärd norm vid kostnadsfördelningen oell icke som en absolut fastslagen

regel. I förhållande till gällande bestämmelser skulle dock staten enligt

föreliggande förslag åtaga sig över dubbelt så stor andel av kostnaderna, vilket

torde mer än väl motsvara de ökade uppgifter inom socialhygienens område,

som skulle åligga distriktssköterskorna. Jag anser mig därför icke böra

tillstyrka högre statsbidrag till den nya distriktsorganisationen än vad medicinalstyrelsen

föreslagit. I detta sammanhang vill jag tillägga, att det ur

likformiglietssynpunkt synes mig lämpligast, att staten och ej landstingen

bekostar ålderstilläggen.

Yrkanden hava framställts örn högre statsbidrag även till de landsting,

som kvarbliva vid den gamla organisationen. I vad dessa yrkanden avse

distriktsvården, torde motiven för desamma i huvudsak lia bortfallit i och

med att landstingen på sätt jag föreslagit medgivas möjlighet att vid sidan

av distriktsvård enligt de nya bestämmelserna tillsvidare bibehålla dispensärvård

i dess nuvarande skick. Jag anser mig ej heller kunna tillstyrka,

att statsbidrag får utgå till av kommun eller sammanslutning av kommuner

bedriven distriktsvård längre än medicinalstyrelsen föreslagit eller 5 år efter

de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Man torde hava riitt förvänta, att

med de förhöjda statsbidrag, som landstingen avses skola erhålla, dessa

skola innan utgången av nämnda tid hava övertagit och sörjt för distriktsvården

uti ifrågavarande kommuner, särskilt om samverkan mellan vederbörande

landsting oell primärkommuner anordnas i enlighet med vad jag

förut berört. Spörsmålet om och i vad mån högre statsbidrag bör utgå till

sådana dispensärsköterskor, som tills vidare icke inordnas i distriktsvården,

torde få upptagas till behandling i samband med prövningen av medicinalstyrelsens

förslag angående ifrågavarande vårds omorganisation.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr o.

Utskottet.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1936. Beträffande

övergången till den nya distriktsvårdsorganisationen kan jag väsentligen

ansluta mig till de grunder, medicinalstyrelsen härför uppdragit. Dock

anser jag i likhet med ett flertal av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna,

att ett utbyggande av den nya organisationen bör kunna ske

etappvis och efter hand. För ett sådant utbyggande torde emellertid vissa närmare

föreskrifter vara erforderliga. Bland annat synes böra föreskrivas, att

utbyggandet skall ske enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Angående

de grunder, som enligt min mening böra gälla för en övergång till den nya

organisationen i vad den berör dispensärvården, har jag tidigare redogjort.»

Till komplettering av den av departementschefen lämnade redogörelsen

för de ändrade grunderna för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården

har vid statsrådsprotokollet fogats inom departementet uppgjorda förslag till

kungörelse angående statsbidrag till distriktsvård samt till kungörelse örn

ändring av §§ 2 och 5 kungörelsen den 8 maj 1925 angående statsbidrag

för understödjande av dispensärverksamhet.

Med hänsyn till önskvärdheten att påskynda utbildningen av kompetenta

distriktssköterskor har, såsom inledningsvis framhållits, i årets statsverksproposition

föreslagits, att riksdagen måtte, i avbidan på förevarande proposition,

för nästa budgetår beräkna ett belopp av 38,000 kronor, avsett för

två distriktssköterskekurser enligt den nya undervisningsplanen. Tidigare

har blott en kurs årligen anordnats. Av nämnda belopp beräknas 15,600

kronor åtgå till arvode åt föreståndarinnan och lärarekrafter, 2,400 kronor

till expenser m. m. samt 20,000 kronor till stipendier.

För att sätta de nuvarande distriktssköterskor, som icke genomgått

statens distriktssköterskeskola, i stånd att fylla de nya uppgifterna, har det

synts oundgängligt att tillfälle till kompletterande utbildning omedelbart herodes

dem. Medicinalstyrelsen har för detta ändamål beräknat medel för

två kompletteringskurser vid distriktssköterskeskolan, tillsammans 3,000

kronor. Detta förslag har departementschefen förordat. Det totala anslagsbehovet

för budgetåret 1935/1936 utgör alltså 41,000 kronor, vilket belopp

med 3,000 kronor överstiger det preliminärt beräknade.

Förslaget till omorganisation av distriktsvården avser att med tillhjälp

av förefintliga organisationer söka bättre tillgodose de ökade krav på socialhygien,

som under senare år allt mera gjort sig gällande.

En förbättrad förebyggande vård har ansetts kunna vinnas bland annat

genom att i största möjliga utsträckning sammanföra den förebyggande vårdens

olika grenar till en enhetlig organisation. I denna organisation, distriktsvården,

skulle inordnas såväl den förebyggande vården som den öppna sjukvården.

Dispensärvården skulle emellertid ingå i den gemensamma organisationen

endast i den mån så befinnes lämpligt med hänsyn till tuberkulosfrekvensen.

De vidgade uppgifterna för distriktsköterskorna hava ansetts

kräva en omläggning av dessas utbildning. Ökade anslag hava därför

begärts för statens skola för utbildning av distriktssköterskor. Såsom följd

av att den förebyggande vården och sjukvården jämställts, har vidare staten

ansetts böra bidraga med omkring halva kostnaden för distriktsvården.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

Utskottet har med tillfredsställelse sett, att vikten av ett målmedvetet

socialhygieniskt arbete vunnit ökad erkänsla. Det föreliggande förslaget torde

vara ägnat att väl befordra ett sådant arbete. Utskottet har därför i huvudsak

kunnat ansluta sig till de ifrågasatta ändrade grunderna för statsbidrag till

distrikts- och dispensärvården. De i motionerna 1:310 och II: 539 framställda

yrkandena örn avslag å förevarande förslag böra sålunda enligt utskottets

mening icke vinna riksdagens bifall.

I vissa avseenden bär utskottet emellertid ansett sig böra framställa

erinringar mot de av departementschefen förordade nya grunderna för statsbidrag

till distrikts- och dispensärvården.

Vad angår distriktsvårdsstyrelsen innebär förslaget, att distriktsvårdsstyrelsen

skall bestå av förste provinsialläkaren i länet såsom självskriven

ledamot, en av medicinalstyrelsen utsedd ledamot samt tre av landstinget

utsedda ledamöter. Såväl läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård

som kvinna har ansetts böra vara ledamot i styrelsen. Möjlighet har tillika

berette landstinget att, med medicinalstyrelsens godkännande, besluta, att

distriktsvårdsstyrelsen skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott eller

viss avdelning därav.

Föreskriften att medicinalstyrelsen skulle utse en ledamot av distriktsvardsstyrelsen

har närmast varit betingad av behovet av garantier för att

sakkunskap å tuberkulosvårdens område skulle bliva företrädd inom styrelsen.

Då det emellertid måste antagas, att landstinget sörjer för att, där så

kan vara erforderligt, läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård utses

till ledamot av styrelsen, har det synts utskottet ej vara befogat, att medicinalstyrelsen

skall utse en av styrelsens ledamöter. Utskottet tillstyrker

alltså bifall till det i motionen II: 531 framställda yrkandet, att någon ledamot

av distriktsvårdsstyrelsen icke skall utses av medicinalstyrelsen. Landstinget

torde i stället böra utse fyra ledamöter. Tillika vill utskottet framhålla

önskvärdheten av att landstinget i största möjliga utsträckning beaktar,

att en ledamot i styrelsen bör vara kvinna.

Att åt landstingets förvaltningsutskott eller avdelning därav anförtro de

uppgifter, som ankomma å distriktsvårdsstyrelsen, torde endast i undantagsfall

visa sig möjligt. Utskottet har emellertid icke velat motsätta sig förslaget

i denna del.

Beträffande bostadsvården har utskottet ansett sig böra understryka departementschefens

uttalande därom, att distriktssköterskans uppgift härutinnan

skall omfatta en upplysande och rådgivande verksamhet i nära samarbete

med hennes förmän och de lokala hälsovårdsnämnderna, varjämte

hon i förekommande fall skall hava att till vederbörande myndighet avgiva

rapport örn sådana förhållanden, som kunna tarva ett ingripande från myndighetens

sida. Någon fiskalisk befogenhet skall alltså icke tillkomma henne.

Enligt förslaget skall i distriktssköterskans uppgifter ingå jiimväl rådgivande

och upplysande verksamhet i avseende å barnavård. Beträffande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Sammansatt stats- och andra lagutslcotts utlåtande Nr 5.

barnavårdens avgränsning till det arbetsfält, som tillkommer barnmorska,

framgår av motiveringen, att barnmorskan skall handbava vården av modern

och hennes barn under de första veckorna efter förlossningen, varefter

distriktssköterskan skall biträda med den profylaktiska vården och övervakningen

av barnet.

Utskottet — som inhämtat, att medicinalstyrelsen den 4 april 1935 avgivit

utlåtande och förslag angående förebyggande mödra- och barnavård —

har såsom sin mening velat uttala, att utskottets tillstyrkande av det föreliggande

förslaget i denna del icke får anses innebära ett slutgiltigt ståndpunktstagande

till gränsdragningen mellan barnmorskans och distriktssköterskans

uppgifter beträffande barnavården. Frågans definitiva lösning har

synts utskottet böra anstå, intill dess medicinalstyrelsens nyss angivna förslag

upptages till prövning och avgörande. Härmed torde få anses besvarad

motionen II: 515, vari yrkats, att riksdagen måtte uttala sig för att, vid omorganisation

av distriktsvården, i distriktssköterskas åligganden icke skall

ingå förebyggande moderskaps- och spädbarnsvård, utan att med ordnandet

av dessa vårdgrenars ställning till distriktsvården måtte anstå, tills förslag

örn s. k. för- och eftervård vid barnsbörd samt spädbarnsvård framlägges till

riksdagens prövning.

Ifråga örn dispensärvården öppnar förslaget möjlighet till att låta distriktssköterskorna

inom distrikt, där tuberkulosfrekvensen väsentligen nedgått,

övertaga det av dispensärsköterskorna bedrivna fältarbetet, under det att i

övrigt dispensärvården lämnas oberörd. Någon befogad anmärkning torde

icke vara att framställa emot att en dylik anordning genomföres i de delar

av landet, där tuberkulosfrekvensen väsentligen minskat. Örn någon obligatorisk

sammanslagning av dispensärsköterskornas och distriktssköterskornas

uppgifter är det sålunda ej fråga, och förslagets genomförande kan följaktligen

icke, såsom från något håll befarats, medföra ett sönderbrytande av

den bestående organisationen av dispensärvården. Med det anförda torde

utskottet hava besvarat motionen II: 537, däri hemställts, att riksdagen

måtte uttala sig för en sådan anordning, att hinder icke uppställas för bibehållande

av de anordningar på ifrågavarande område, som visat sig ändamålsenliga

och lämpliga.

I detta sammanhang har utskottet velat åberopa departementschefens

uttalande därom, att spörsmålet örn och i vad mån högre statsbidrag bör

utgå till sådana dispensärsköterskor, som tills vidare icke inordnas i distriktsvården,

torde få upptagas till behandling i samband med prövningen

av medicinalstyrelsens förslag angående ifrågavarande vårds omorganisation.

Utskottet förväntar, att nämnda prövning så påskyndas, att förslag i ämnet

snarast möjligt kan underställas riksdagen.

Beträffande distriktens storlek har departementschefen åberopat ett uttalande

av medicinalstyrelsen, att det i genomsnitt för riket torde bliva

erforderligt med en sköterska per 3,000 invånare, samt framhållit, att lands
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 15

tingen med utgångspunkt härifrån hava full frihet att vid uppgörande av

plan för distriktsvårdens utbyggande beakta geografiska och andra lokala

förhållanden. Utskottet, som hyser den uppfattningen, att konstlad likformighet

vid bestämmandet av distriktens storlek måste undvikas, har velat

kraftigt understryka detta departementschefens uttalande, vars innebörd

uppenbarligen är den, att geografiska och praktiska förhållanden skola vara

bestämmande för distriktsindelningen. Den uppfattning, varåt utskottet sålunda

givit uttryck, synes överensstämma med den, som framkommit i

motionen II: 531. Med det anförda torde jämväl de likalydande motionerna

I: 305 och II: 532, däri bland annat yrkats, att distriktens storlek må kunna

omfatta cirka 5,000 invånare, få i denna del anses besvarade.

Enligt förslaget skall distriktssköterska åtnjuta dels kontant lön av minst

1,800 kronor för år jämte två ålderstillägg, vartdera å 100 kronor, efter fem

och tio års väl vitsordad tjänstgöring, dels ock kostnadsfritt möblerad bostad

jämte erforderlig köksutrustning, värme och lyse samt tvätt eller ock ersättning

för dessa naturaförmåner efter ortens pris. Bostaden skall omfatta

minst ett rum och kök jämte nödiga uthus.

I de likalydande motionerna I: 305 och II: 532 har hemställts, att riksdagen

måtte besluta, att den kontanta lönen till distriktssköterska skall utgå

med minst 1,600 kronor, varemot i motionen II: 536 yrkats, att riksdagen

måtte besluta, att bland förutsättningarna för erhållande av statsbidrag till

avlöning av distriktssköterskor uppställes villkor om en kontant begynnelselön

av 2,000 kronor, varå tre ålderstillägg å 100 kronor skola utgå efter

3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring.

Beträffande den kontanta begynnelselönen har utskottet funnit sig böra

tillstyrka det i propositionen framlagda förslaget. Härav följer att utskottet

icke kunnat biträda de i nyssnämnda motioner i förevarande hänseende framställda

yrkandena.

I fråga örn naturaförmånerna har departementschefen framhållit, att det

kunde diskuteras, huruvida fri tvätt och köksutrustning skulle ingå i dessa

förmåner. Utskottet för sin del har ej kunnat undgå att finna förslaget i

denna del opraktiskt, varför utskottet icke ansett lämpligt tillstyrka, att i

distriktssköterskornas löneförmåner inrymmas fri tvätt och köksutrustning.

Den nedsättning av de föreslagna löneförmånerna, som utskottets i nyss

angivna hänseende intagna ståndpunkt innebär, har utskottet emellertid ansett

böra på ett eller annat sätt kompenseras. Det har härvid förefallit utskottet

lämpligt att — i överensstämmelse med vad som yrkats i motionen

II: 536 — vidtaga den förändringeD beträffande de föreslagna ålderstilläggen,

att ytterligare ett ålderstillägg å 100 kronor föreskrives, varjämte tiden för

ålderstilläggens utgående fastställes till 3, 6 och 9 år.

Enligt det av departementschefen förordade förslaget skall statsbidrag

utgå med 1,000 kronor örn året för varje distriktssköterskebefattning.

Vidare skola ålderstilläggen bestridas av statsmedel. I avseende härå har

utskottet icke haft något att erinra, dock bör det av utskottet föreslagna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatt stats- och andra lagutsTcotts utlåtande Nr 5.

tredje ålderstillägget liksom övriga ålderstillägg helt bestridas av statsmedel.

Utskottet har sålunda ansett sig icke kunna tillstyrka den i motionerna

1:305 och 11:532 föreslagna höjningen av statsbidraget från 1,000 till 1,200

kronor.

Departementschefen har uttalat, att de föreslagna löneförmånerna äro att

anse såsom minimiförmåner. Särskilt önskvärt vore, framhåller departementschefen,

att distriktssköterskan i sådana distrikt, där allmänhetens besök

vore eller kunde förväntas bliva talrika, bereddes en bostad örn två rum och

kök. På månget håll kunde vidare enligt departementschefen vara lämpligt

att bereda sköterskan fri telefon.

Utskottet har velat understryka vad departementschefen sålunda framhållit.

Särskilt har utskottet ansett sig böra betona att, där så belinnes

vara av behovet påkallat, sköterskan erhåller särskilt mottagningsrum, utöver

förslagets ett rum och kök. Tillika vill utskottet uttala angelägenheten av

att sköterskan, såvitt möjligt, beredes fri telefon. I likhet med departementschefen

har dock utskottet ansett, att dessa frågor icke böra göras till

villkor för statsbidrag.

Mot förslaget örn anordnande av två distriktssköterskekurser enligt den

nya undervisningsplanen har utskottet icke haft något att erinra, liksom ej

heller emot de två föreslagna kompletteringskurserna. För sagda ändamål

har för nästa budgetår äskats ett anslag av 41,000 kronor. Utskottet tillstyrker

för sin del anvisandet av nämnda belopp.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I:o) att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anmäla,

att vid granskning av det vid propositionen nr 213 fogade förslaget

till kungörelse om ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 (nr 566) riksdagen ej funnit skäl att

mot detsamma göra andra erinringar än utskottet i detta utlåtande

upptagit;

II:o) att riksdagen må

a) med de erinringar, som utskottet därutinnan anfört, godkänna

de i statsrådsprotokollet över socialärenden den 1 mars

1935 omförmälda ändrade grunderna för statsbidrag till distriktsoch

dispensärvården, samt

b) till statens skola för utbildning av distriktssköterskor

för budgetåret 1935/1936 under femte huvudtiteln anvisa ett

anslag av 41,000 kronor;

lilio) att följande motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 305 av herr Thelin,

nr 310 av herrar Verner Andersson och von Muhlenfels,

nr 311 av herr Anton Pettersson m. fl.; samt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

17

inom andra kammaren:

nr 515 av fru Nordgren och fru Gustafson,

nr 531 av herrar Andersson i Rasjön och Nilsson i Steneberg,

nr 532 av herr förste vice talmannen Magnusson,

nr 536 av fröken Wellin och fru Ehlund,

nr 537 av herr Andersson i Falkenberg,

nr 538 av herrar Olsson i Närlinge och Westman samt

nr 539 av herr Pettersson i Dahl m. fl.

må, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad

utskottet anfört, icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 juni 1935.

På sammansatta stats- och andra lagutskottets vägnar:

IVAR ÖSTERSTRÖM.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från statsutskottet:

första kammaren: herrar Svensson i Kompersmåla, Carlsson i Gävle och Petrén;

andra kammaren: herrar Strindlund, Norsell* och Isacson;

från andra lagutskottet:

första kammaren: herrar Olof Carlsson och Karl Bodin;

andra kammaren: herrar Österström, Johanson i Hallagården och Holmström

samt fru Nordgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Petrén, Norsell, Isacson och Olof Carlsson samt fru Nordgren,

vilka ansett

dels att utskottets utlåtande beträffande ändringen i hälsovårdsstadgan

(sid. 6) bort hava följande lydelse:

»Kungl. Majit förslag till ändring i hälsovårdsstadgan, vilket åsyftar en

effektivisering av hälsovårdsnämndernas arbete, synes utskottet ändamålsenligt.

I likhet med departementschefen har utskottet ansett, att särskild

hälsovårdsnämnd skall tillsättas för hälsovårdsområde med mera än 1,500

invånare. Då det emellertid vid sådan gränsdragning ej kan undvikas, att

särskild hälsovårdsnämnd i vissa fall göres obligatorisk, utan att egentligt

Bihang till riksdagens protokoll 11)35. 6 sami. 2 avd. Nr 5. 1299 as 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

behov därav förefinnes, bör i enlighet med det föreliggande förslaget möjlighet

till undantag hållas öppen. Rätten att medgiva dylikt undantag synes

— såsom jämväl föreslagits — böra anförtros medicinalstyrelsen. Då den

ifrågasatta anordningen med föredragande ledamot för hälsovårdsärenden

i kommun, där hälsovårdsnämnden utgöres av kommunalnämnden, torde

vara ägnad att leda till en förstärkning av den hälsovårdande myndigheten

i dessa kommuner, har utskottet ej heller i denna del haft något att erinra

mot det föreliggande förslaget.

Av det anförda följer, att utskottet ej kunnat tillstyrka de förslag, som

i motionerna I: 311, II: 531 och II: 538 framförts rörande gränsdragning i nyss

angivna hänseende vid 3,000 invånare.»

dels och att utskottet bort hemställa

I:o) att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,

att vid granskning av det vid propositionen nr 213 fogade

förslaget till kungörelse örn ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 (nr 566) riksdagen ej funnit skäl

till erinringar mot detsamma;

II:o) att riksdagen må

a) med de —--dispensärvården, samt

b) till statens —-- 41,000 kronor;

III:o) att följande---riksdagens åtgärd.

2) av herrar Strindlund och Johanson i Hallagården, vilka ansett, att utskottet

bort avgiva följande utlåtande:

»Av propositionen framgår, att inom medicinalstyrelsen pågår utarbetande

av förslag till omorganisation av dispensärvården. Vidare har styrelsen

den 4 april 1935 avgivit förslag angående förebyggande mödra- och

barnavård.

Det i propositionen framlagda förslaget till omorganisation av distriktsvården

är visserligen av den art, att det icke formellt sett lägger hinder i

vägen för en fristående behandling av nyssnämnda förslag, men det har dock

synts utskottet mest ändamålsenligt, att det organisatoriska uppbyggandet

av samtliga dessa vårdgrenar sker i ett sammanhang.

Enligt propositionen skall dispensärvården ingå i den nya organisationen

endast i den mån så befinnes lämpligt med hänsyn till tuberkulosfrekvensen.

A platser, där tuberkulossjukligheten alltjämt är av betydande omfattning,

torde sålunda den nuvarande ordningen i fråga örn dispensärvården fortfarande

komma att bestå. Förslaget medför alltså den konsekvensen, att de

ifrågasatta förmånligare statsbidragsbestämmelserna icke kunna tillämpas å

dispensärsköterskor, som icke inordnas i distriktsvården; och detta av den

anledningen, att tuberkulosfrekvensen icke medgiver övergång till den nya

organisationen. En sådan anordning synes utskottet icke tillfredsställande.

Propositionens förslag innebär vidare icke någon bestämd gränsdragning

mellan barnmorskans och distriktssköterskans arbetsområden. Då frågan

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 19

härom icke kan lösas förrän i samband med medicinalstyrelsens förslag angående

förebyggande mödra- och barnavård, har utskottet jämväl av denna anledning

ansett, att omorganisationen av distriktsvården bör anstå för att,

såsom nyss antytts, lösas i samband med frågorna örn dispensärvårdens

samt den förebyggande mödra- och barnavårdens ordnande. Att under

dessa förhållanden nu vidtaga någon ändring av 36 § hälsovårdsstadgan

synes utskottet icke påkallat.

Utskottet har därför icke kunnat tillstyrka propositionen, i vad den avser

ändring av hälsovårdsstadgan och ändrade grunder för statsbidrag till

distrikts- och dispensärvården. Med hänsyn härtill erfordras icke för nästa

budgetår ökat anslag för påskyndande av utbildning av distriktssköterskor

liksom ej heller medel för anordnande av kompletteringskurser. Till statens

skola för utbildning av distriktssköterskor synes därför för budgetåret 1935/

1936 böra anvisas samma anslag som det för närvarande utgående, eller

18,000 kronor.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

I:o) att] riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anmäla,

att riksdagen icke kunnat ansluta sig till det vid propositionen

nr 213 fogade] förslaget till kungörelse örn ändrad lydelse av

36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566);

Illo) att riksdagen må i anledning av motionerna I: 310 och

II: 539

a) i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen icke

kunnat godkänna de i statsrådsprotokollet över socialärenden

den 1 mars 1935 omförmälda ändrade grunderna för statsbidrag

till distrikts- och dispensärvården, samt

b) till statens skola för utbildning av distriktssköterskor för

budgetåret 1935/1936 under femte huvudtiteln anvisa ett anslag

av 18,000 kronor»;

lilio) att motionerna 1:305 och 1:311 samt 11:515, 11:531,

II: 532, II: 536, II: 537 och II: 538 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

3) av herr Holmström och fru Nordgren, vilka ansett, att utskottets yttrande

beträffande distriktsvårdsstyrelsen (sid. 13) bort erhålla följande

lydelse:

»Vad angår distriktsvårdsstyrelsen---avdelning därav.

Föreskriften att---vara kvinna.

Då intet landstings förvaltningsutskott torde hava såväl förste provinsialläkaren

som kvinna såsom ledamöter, lärer bestämmelsen därom, att landstingets

förvaltningsutskott eller viss avdelning därav må utgöra distriktsvårdsstyrelse,

aldrig komma att tillämpas. Med hänsyn härtill synes bestämmelse

i förevarande hänseende icke böra ingå i blivande kungörelse

angående statsbidrag till distriktsvård.»

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 ,,Sammansatt stats- och andra lagutslcotts utlåtande Nr 5.

4) av desamma, vilka ansett, att utskottets yttrande beträffande distrikts
sköterskan

tillkommande förmån av fri bostad och fri telefon (sid. 16 »Departementschefen

har---fri telefon. Utskottet har ----för stats
bidrag».

) bort erhålla följande lydelse:

»Det vid statsrådsprotokollet fogade förslaget till kungörelse angående

statsbidrag till distriktsvård innehåller beträffande distriktssköterskas förmån

av fri bostad den bestämmelsen, att bostaden skall omfatta minst ett

rum och kök jämte nödiga uthus. Någon föreskrift ifråga örn fri telefon har

icke intagits i kungörelseförslaget.

Departementschefen har i förevarande hänseende yttrat, att särskilt önskvärt

vore, att distriktssköterskan i sådana distrikt, där allmänhetens besök

vore eller kunde förväntas bliva talrika, bereddes en bostad örn två rum och

kök. På månget håll kunde vidare, framhåller departementschefen, vara

lämpligt att bereda sköterskan fri telefon.

Enligt utskottets förmenande torde någon tvekan icke kunna råda därom,

att det såväl för sköterskan som för dem, som skola anlita henne, måste

vara i högsta grad olämpligt, att mottagning och behandling sker i bostadsrummet.

Det torde icke finnas någon ort, där anordnandet av två rum och

kök för sköterskan skulle stöta på större svårigheter.

För att underlätta sköterskans tillkallande vid sjukdoms- och olycksfall

samt för att möjliggöra, att sköterskan snabbt skall kunna komma i förbindelse

med läkaren, är det vidare nödvändigt, att sköterskan, där så kan ske,

beredes fri telefon.

De synpunkter, utskottet sålunda givit uttryck åt, äro av den vikt, att

enbart ett uttalande till förmån för desamma icke torde vara tillfyllest. Det

synes utskottet i stället böra skapas garantier för att sköterskan tillförsäkras

såväl mottagningsrum som, där så kan ske, fri telefon. För den skull bör i

blivande statsbidragskungörelse intagas föreskrift av det innehåll, utskottet

ovan angivit.»

5) av herr Svensson i Kompersmåla, som ansett, att utskottet i fråga örn

statsbidrag till distriktssköterskas avlönande (sid. 15) bort med bifall i denna

del till de likalydande motionerna I: 305 och II: 532 uttala, att statsbidrag

skall utgå med 1,200 kronor i stället för föreslagna 1,000 kronor.

Stockholm 1935. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:380 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvarden m. m. jämte s. 3 i texten