Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket indragna tionde.

1936-02-21 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1936:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket indragna tionde.

Dokumentets text

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

15

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 21 februari 1936 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om påskyndat avskrivande

av prästerskapets till statsverket indragna tionde.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 479,

har herr K. A. Westman m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta, att tionde

och andra fastighetsavgifter, som indragits till statsverket enligt lagen den

9 december 1910 örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets

tionde samt om ersättning därför, skola avskrivas i den ordning, att

vad som därav icke den 30 april 1937 förfallit till betalning skall omedelbart

avskrivas.

Beträffande de skäl, som föranlett motionärernas hemställan, får utskottet,

i den mån redogörelse för desamma ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Enligt nämnda lag den 9 december 1910 skulle prästerskapet tillkommande

tionde och andra avgifter av fast egendom indragas till statsverket

tor att därefter avskrivas. Den sålunda beslutade indragningen, som för

varje pastorat ägt rum från och med ecklesiastikåret näst efter det, med

vars utgång den äldre löneregleringen för prästerskapet i pastoratet upphört

att gälla, har numera avslutats för hela riket. I samband med indragningen

har kammarkollegiet haft att, i enlighet med givna föreskrifter, uträkna och

fastställa värdet av vad som indragits. Statsverket har därefter varit skyldigt

att till kyrkofonden utgiva ersättning, uppgående till summan av de fastställda

beloppen. Denna ersättning, som successivt växt allteftersom antalet

nyreglerade pastorat ökat, har numera slutgiltigt fixerats till 4,627,887 kronor

om året, vilken summa också angivits i 3 § lagen den 30 augusti 1932 örn

kyrkofond, sådan nämnda paragraf lyder enligt lag den 23 november 1934.

De till statsverket indragna avgifterna skola enligt 5 § lagen den 9 december

1910 avskrivas under loppet av 20 ecklesiastikår, räknade för varje

pastorat från och med det år, då indragningen där vidtagit, i sådan ordning,

att av förenämnda av kammarkollegiet fastställda belopp erlägges,

under de första 10 åren 60 procent, under därpå följande 5 år 40 procent,

och under de sista 5 åren 20 procent. Återstoden eftergives. Vad av det för

en församling fastställda avgiftsbeloppet enligt sålunda stadgade grunder

icke den 30 april 1944 förfallit till betalning skall omedelbart avskrivas.

I den mån de till statsverket indragna avgifterna icke avskrivits, skola de,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

enligt 6 § i nämnda lag, av kronans uppbördsförvaltning debiteras, uppbäras

och redovisas i samband med kronouppbörden.

1910 års ecklesiastika lagstiftning tillkom efter förslag vid riksdagarna åren

1908, 1909 och 1910.

I proposition med förslag till prästlöneregleringsfrågans lösning, som förelädes

1908 års riksdag, upptogs ett stadgande, att de till statsverket indragna

tionde- och övriga fastighetsavgifterna skulle avskrivas under en tid

av 30 år. I åtskilliga motioner vid samma års riksdag yrkades, att de ifrågavarande

grundskatterna skulle omedelbart avskrivas i och med utgången

av tiden för den äldre löneregleringen i varje särskilt pastorat eller, örn detta

icke ansåges kunna ske, att avskrivningstiden åtminstone väsentligen förkortades.

Motionerna understöddes såtillvida av det för prästlönereglerings-,

frågan tillsatta särskilda utskottet att utskottet förordade en förkortning av

avskrivningstiden till tjugo år. Till stöd för utskottets förslag åberopades huvudsakligen,

å ena sidan, vikten av att den ifrågavarande föråldrade skatteformen

snarast möjligt avlägsnades ur skattesystemet och, å den andra, att

betydelsen för budgeten av den tillökning i utgifter, som komme att föranledas

av prästtiondens successiva efterskänkande, syntes hava blivit i någon mån

överskattad. Lagstiftningsfrågan förföll vid denna riksdag.

Vid 1909 års riksdag avlämnad proposition anslöt sig till utskottets

nämnda förslag, varvid föredragande departementschefen särskilt framhöll,

det anledning ej syntes föreligga till tvivel om statens förmåga att i en

jämförelsevis avlägsen framtid bära de utgifter, som stöde i samband med

prästtiondens successiva eftergivande, även örn denna reform skulle något

påskyndas. I en motion vid sistnämnda års riksdag fullföljdes yrkandet å

en omedelbar avskrivning av tiondeavgifterna, så snart då gällande löneregleringar

för de särskilda pastoraten förfallit. Det särskilda utskottet

erkände, att genom ett bifall till motionen den eftersträvade likställigheten

i avseende å jordbeskattningen uppenbarligen skulle i hög grad främjas och

att dessutom besväret med uppbörd och redovisning av de efter indragningen

till avskrivning successivt förfallande tiondeavgifterna skulle kunna undvikas.

Med hänsyn till statens finanser ansåg sig utskottet dock nödsakat

vägra samma motion sitt understöd men tillfogade, att utskottet ansåge den

möjligheten ingalunda vara utesluten, det förhållandena i en måhända nära

liggande framtid kunde hava så utvecklat sig, att ett förkortande av avskrivningsperioden

då icke skulle möta större svårigheter ur finansiell synpunkt.

Lagstiftningsfrågan förföll jämväl vid denna riksdag.

Även vid 1910 års riksdag, då proposition om indragning av tionden bifölls

av riksdagen, framfördes i en motion yrkande om omedelbar avskrivning

av tiondeavgifterna. Jämväl det särskilda utskottet vid denna riksdag

avstyrkte motionen men yttrade i anslutning till utskottets anförande vid den

föregående riksdagen, att örn förhållandena framdeles skulle sa utveckla sig,

att ett förkortande av avskrivningstiden kunde ske utan större svårighet ur

finansiell synpunkt, riksdagen då syntes vara oförhindrad att därom besluta.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 17

1927 års pråstlöneregleringssakkunniga anförde i sitt den 31 december 1929

avgivna betänkande bland annat:

På sätt framgår av frågans behandling vid riksdagarna 1908, 1909 och

1910, har planen för prästtiondens avskrivning varit ett spörsmål av övervägande

statsfinansiell natur. Den större eller mindre hastighet, varmed

avskrivningen genomfördes, kunde i själva verket icke bliva annat än en

lämplighetsfråga. Fördelen för innehavarna av de tiondeskyldiga fastigheterna

av en nedsättning och slutligen ett fullständigt utplånande av de förevarande

gamla skatterna kunde nämligen icke vinnas med mindre än att

samhällets övriga medlemmar påtoge sig en ökad skattebörda. Och för intresseavvägningen

härutinnan funnes givetvis inga objektiva normer.

De skäl, som vid frågans behandling vid riksdagarna åren 1908, 1909 och

1910 anfördes för en tidigare avveckling av den ifrågavarande föråldrade

skatteformen än som med den nu gällande lagstiftningen blev fallet, torde

icke hava förlorat sin giltighet. Det lärer i själva verket kunna sägas, att

dessa skäl komme att vinna i styrka, örn man nu, i enlighet med vad de sakkunniga

föreslå, skrider till en förnyad omläggning av beskattningen för

prästlönernas finansiering. Det kan med visst fog sägas vara ett irrationellt

förhållande, om berörda avskrivning skulle komma att pågå även sedan en

förnyad lagstiftning på ifrågavarande område trätt i tillämpning.

De sakkunniga framlade ett förslag till anordning, varigenom en förkortning

av avskrivningstiden skulle kunna åvägabringas, utan att denna åtgärd

skulle behöva medföra någon uppoffring från statsverkets sida. Förslaget

innebar, att statsverket skulle av kyrkofondens kapitalbehållning erhålla full

ersättning för den inkomstminskning, som åtgärden skulle komma att medföra

för statsverkets del.

Flertalet av de myndigheter, som hördes över detta förslag, avstyrkte detsamma

såvitt fråga var om avskrivningens finansierande genom kyrkofondens

medel.

1931 års pråstlöneregleringssakkunniga ha i sitt den 15 oktober 1931 avgivna

betänkande anfört:

Ehuru de sakkunniga anse det synnerligen önskvärt, att tiondeavgifterna

snarast möjligt bringas att upphöra, anse de dock, att kyrkofondens medel

både på grund av sin rättsliga natur och, enär de erfordras för att kyrkofonden

skall kunna fylla sina uppgifter enligt de sakunnigas förslag, icke

böra anlitas för ifrågavarande ändamål.

I propositionen nr 187 till 1932 års riksdag med förslag till ecklesiastik

boställsordning lii. m. anförde föredragande departementschefen rörande förevarande

spörsmål, bland annat:

.lag saknar all anledning att motsätta mig förslaget om påskyndat avskrivande

av den indragna prästtionden. önskemålet härom är naturligt och

förtjänt av allt tillmötesgående, som kan komma det till del. — ------

Det enda riktiga är, enligt min mening, att den förlust, som den påskyndade

avskrivningen medför, håres av statsverket. Endast genom ett dylikt

förfaiande handlar man i överensstämmelse med vad som uttalades i sammanhang

med tillkomsten av den nuvarande lagstiftningen.

Det torde emellertid icke ankomma på mig att framlägga förslag i ämnet,

utan det torde närmast tillhöra chefen för finansdepartementet att bedöma,

när det statsfinansiella läget tillåter avskrivningen, och att då framlägga för
Bihang

lill riksdagens protokoll 1930 0 sunil. 1 aud. Nr 9—13. $3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

slag därom. Med den syn jag har på denna fråga äger densamma nämligen

intet som helst sammanhang med prästlönelagstiftningen utan är en rent statlig

skattefråga.

Propositionen innehöll sålunda intet förslag örn påskyndad tiondeavskrivning.

Det sammansatta andra lag- och jordbruksutskott, som behandlade nämnda

proposition, yttrade i sitt utlåtande nr 8 i förevarande fråga:

Samtidigt som indragningen av prästtionden äger rum i ett pastorat inträder

därstädes skyldighet att erlägga församlingsavgifter till prästerskapets

avlöning enligt 1910 års prästlöneregleringslag. Under de tjugu år avskrivningen

fortgår äro fastighetsägarna i pastoratet alltså skyldiga att betala

såväl tionde som församlingsavgifter. Denna dubbla börda är betungande

för fastighetsägarna, och önskvärt vore, att den kunde lättas. Även örn utskottet

icke förbiser, att en avskrivning före den ursprungligen avsedda

tiden skulle medföra en icke obetydlig inkomstminskning för statsverket,

anser utskottet dock, att frågan bör upptagas till behandling, så fort omständigheterna

medgiva det. Utskottet föreslår därför, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag i ämnet.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl.

Majit den 11 juni 1932, nr 361, bland annat, att Kungl. Majit måtte, så snart

förhållandena det medgiva, för riksdagen framlägga förslag om påskyndat

avskrivande av prästerskapets till statsverket indragna tionde.

Efter remiss avgå vo kammarkollegiet och statskontoret den 21 mars 1934

underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens berörda hemställan. I utlåtandet,

vid vilket fogats infordrade yttranden från Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna, erinrade ämbetsverken till en början om att prästerskapets

till statsverket indragna tionde i riksstaten redovisades under egentliga statsinkomster

bland skatter å särskild inkomsttitel. Vidare uppgåvo ämbetsverken

att med nu gällande bestämmelser örn indragning till statsverket och

avskrivning av ifrågavarande avgifter kunde ungefärligen följande belopp

beräknas inflyta å denna inkomsttitel, nämligen:

under budgetåret 1936/1937 ........... 1,048,300 kronor

» » 1937/1938 844,300 »

» » 1938/1939 654,700 »

» » 1939/1940 499,800 »

» » 1940/1941 353,500 »

» » 1941/1942 225,800 »

» » 1942/1943 139,600 »

» » 1943/1944 82,400 »

För egen del anförde ämbetsverken följande:

I likhet med 1927 års prästlöneregleringssakkunniga hålla ämbetsverken

före att ett blivande beslut örn avskrivning av tiondeavgifterna bör omfatta

samtliga vid en viss tidpunkt utestående, ej till betalning förfallna avgifter.

Tillräckliga skäl att verkställa avskrivningen i olika omgångar på sådant

sätt, att i varje omgång efterskänkes allenast viss större eller mindre del av

kvarstående avgifter, synas icke föreligga. Ämbetsverken anse för den skull,

att avskrivningen icke bör vidtagas, förrän det statsfinansiella läget är sådant,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 19

att budgeten finnes kunna bära förlusten av ifrågavarande inkomst i dess

helhet.

Vid 1935 års riksdag väckte herr Olsson i Ramsta m. fl. en motion (II:

332), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta att tionde, som icke den

30 april 1936 förfallit till betalning, skulle omedelbart avskrivas.

Motionen behandlades av första lagutskottet, som i utlåtande nr 43 — efter

att lia lämnat en redogörelse för frågans tidigare behandling — anförde följande:
Såsom

utskottets redogörelse visar, har riksdagen år 1932 hemställt, att

Kungl. Maj :t måtte, så snart förhållandena det medgiva, för riksdagen framlägga

förslag örn påskyndat avskrivande av tionden. Anledningen till att så

ännu ej skett är uppenbarligen att det statsfinansiella läget icke ansetts medgiva

att staten avstår från förevarande inkomst. Utskottet finner sig icke

kunna tillstyrka att, på sätt i motionen föreslås, återstående tiondeavgifter

avskrivas den 30 april 1936.

På grund härav hemställde utskottet, att motionen icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda, och utskottets hemställan bifölls av bada kamrarna.

Kungl. Maj:t har i den till innevarande års riksdag avlåtna propositionen

nr 1 angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1936/1937 —

efter förslag av riksräkenskapsverket, som utgått från att det statsfinansiella

läget för närvarande icke medger avskrivning av tionden — i inkomsttabellen

uppfört förevarande inkomsttitel med ett avjämnat belopp av 1,050,000 kronor.

I förevarande motion anföres:

Under de senare åren har, så snart denna fråga behandlats, regeln varit, att

alla ansett ifrågavarande föråldrade skatteform böra avskrivas. Statsfinansiella

skäl lia emellertid städse åberopats som hinder. Det förefaller som

örn dylika skäl icke rimligen vidare kunde anföras mot åtgärden. Ursprunget

till denna skatt kan tämligen direkt härledas från tidig medeltid, varför den

väl nu borde vara färdig för avlösning. I en hel del pastorat har den redan

helt upphört, och det förefaller därför desto mera orättvist, att den fortfarande

skall utgå i de övriga. Man måste beakta att dessa pastorat samtidigt

lia att utgöra församlingsavgifter till prästerskapets avlöning i vanlig ordning.

Fortfarande råder nödtid för jordbruket, som måste stödjas av staten genom

olika åtgärder. Det synes då vara dubbelt irrationellt att bibehålla en skatt,

som väsentligen belastar jordbrukets fastigheter.

Örn nian tänker sig en avskrivning fr. o. m. budgetåret 1937/1938, så skulle

detta betyda en inkomstminskning för statsverket på sammanlagt omkring

2,800,000 kronor, fördelat på sju år. Detta motsvarar blott 400,000 kronor

om året och det s. k. nuvärdet av inkomsten är givetvis ännu lägre, örn man

kapitaliserar inkomstbeloppen efter vanlig räntefot.

önskemålet att bringa ifrågavarande ålderdomliga skatteform ur världen

snabbare än nied den gällande ordningen kan ske, bör icke lämpligen realiseras

på annat sätt än att samtliga vid en viss tidpunkt utestående, ej till betalning

förfallna tiondeavgifter avskrivas. Så har ock i förevarande motion

förutsatts skola bliva fallet. Emellertid skulle en dylik total avskrivning från

Ulskotlet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande Nr lu
-

cien tidpunkt, som av motionärerna angivits, medföra en så betydlig minskning

av statsverkets inkomster att utskottet, även om det statsfinansiella läget

för tillfället ter sig något ljusare, icke anser sig kunna tillstyrka bifall till

motionen. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 21 februari 1936.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Velander, Branting, Otto fängson, Ekströmer*

och Verner Andersson;

från andra kammaren: herrar Linnér, Lindqvist och Hedlund i Östersund*, fru Östlund,

herrar Olsson i Rimforsa och Olsson i Mellerud, fröken Wellin* samt herr Johansson

i Bro.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Johansson i Bro och Verner Andersson, vilka anfört:

»Da starka rätts- och billighetsskäl tala för en omedelbar avskrivning av

dessa från den tidigaste medeltiden härstammande pålagor, vilka i närvarande

tid obestridligen utgöra en dubbelbeskattning av de tiondepliktiga fastigheterna,

och då numera det statsfinansiella läget ej utgör något hinder

härför, ha vi ansett att utskottet borde hemställa,

, att riksdagen måtte bifalla motionen.»

866452 Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.