Sök i Ratio Lex

Första lagutskottets utlåtande Nr 49

1936-06-09 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1936:49, Första lagutskottets utlåtande Nr 49

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1936 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående offentliga

nöjestillställningar m. m.

Första lagutskottet har förehaft följande inom riksdagen väckta motioner

angående offentliga nöjestillställningar m. m., nämligen motionerna

inom första kammaren

nr 114 av herr Nils Andersson och

nr 218 av herr Sandström m. fl., samt

inom andra kammaren

nr 117 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,

nr 151 av herr Spångberg m. fl.,

nr 283 av herr Hedlund i Östersund och

nr 470 av herr Olsson i Staxäng m. fl.

I motionen II: 151 föreslås, att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte

hemställa örn utredning och förslag till nästa års riksdag örn att den i § 13

ordningsstadgan för rikets städer föreskrivna plikt att inhämta tillstånd

upphäves för de delar av landet, där den icke tillämpades före den 1 augusti

1932, och att de organisationer, som anordna fester och danstillställningar

och som själva önska svara för ordningen genom utsedda ordningsmän,

äga rätt att göra detta och därigenom befrias från kostnader för poliskommenderingar

till festplatsen.

I motionerna 1:218 och 11:470, vilka äro likalydande, hemställes, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

vidtaga åtgärder för att gällande ordningsföreskrifter rörande anordnandet

av offentliga nöjestillställningar tillämpas i möjligaste mån enhetligt, på

ett sätt som verksamt främjar det med föreskrifterna avsedda syftet. I motiveringen

till sistnämnda båda motioner har såsom särskilt önskvärt framhållits,

att antalet nöjestillställningar över huvud taget inskränkes, att inom

samma landsfiskalsdistrikt dantillställningar örn möjligt förläggas till samina

veckodag, att dans icke må tillåtas å de stora kyrkliga helgdagarna

eller å böndagarna, att minderåriga icke må äga tillträde till danstillställningar

samt att man i allmänhet förfar mera restriktivt vid fastställandet

av den tid, intill vilken nöjestillställning längst må pågå.

I molionen II: 117 hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla örn sådan ändring av gällande ordningsföreskrifter, att de

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 1 avd. Nr 49.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

lokala myndigheterna på landsbygden beredas möjlighet att inskränka förvärvsmässigt

bedriven nöjesverksamhet, såsom dans-, tivoli- och liknande

tillställningar.

I motionerna I: 114 och II: 283 hemställes, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Majit ville anhålla örn sådan ändring i gällande bestämmelser, att

åt kommunal myndighet tillerkännes rätt att bestämma, huruvida s. k. likvidationsmöten

samt förvärvsmässigt bedriven nöjesverksamhet, såsom tivoli

eller s. k. •nöjesfält, få anordnas inom kommunen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärernas yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna.

I § 13 ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 meddelas åtskilliga

föreskrifter angående tillställningar, till vilka allmänheten har tillträde.

Sålunda föreskrives att »maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning

eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning

eller andra med dessa jämförliga tillställningar» — i det följande gemensamt

betecknade såsom icke-kulturella nöj est ill st ali ning ar — icke må

anordnas utan att polismyndighetens tillstånd därtill inhämtats. Å ansökan

örn tillstånd meddelas beslut, som sökanden har att lösa. Därest beslutet

innefattar bifall till ansökningen, angivas i resolutionen de villkor och ordningsföreskrifter,

polismyndigheten funnit skäligt uppställa. Där det visar

sig att tillställning, för vilken fordras tillstånd, åsyftar eller innebär något

som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning

äger polismyndigheten förbjuda tillställningens förnyande. I nu nämnda

fall, liksom då tillställningen äger rum utan tillstånd, har polismyndigheten

befogenhet att upplösa tillställningen i fråga.

Enligt en kungörelse den 10 juni 1932, som trätt i kraft den 1 augusti

samma år, har vad i § 13 ordningsstadgan är stadgat i fråga örn icke-,

kulturella nöjestillställningar utsträckts att gälla även för landsbygden.

Genom kungörelsen har därvid på landet landsfiskal tillagts enahanda befogenhet

som i stad tillkommer polismyndigheten därstädes.

Före ikraftträdandet av 1932 års kungörelse tillämpades ordningssladgans

bestämmelser om icke-kulturella nöjestillställningar, förutom i stad och å

annan ort där ordningsstadgan gällde, dels för område invid eller i närheten

av stad, beträffande vilket länsstyrelsen föreskrivit tillämpning av § 13

ordningsstadgan, och dels, enligt länsstyrelsens förordnande, jämväl å annat

område.

Landskommuns befogenhet att till efterrättelse antaga kommunala ordningsföreskrifter

regleras av lagen örn kommunalstyrelse på landet. Enligt

6 § i nämnda lag äger kommunen att för överträdelse av de kommunalstadgar,

som kommunen kan finna skäl att uppgöra till främjande av sedlighet

samt ordning och säkerhet inom kommunen, i samma stadgar bestämma

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

3

böter från och med 5 till och med 100 kronor. För att av kommunen fattade

beslut, som äro ämnade att tillämpas såsom kommunalstadgar i angivna

avseenden, skola bliva gällande fordras enligt 80 § uti ifrågavarande

lag länsstyrelsens godkännande.

Med stöd av kommunallagens bestämmelser hade en del av de kommuner,

där ordningsstadgans bestämmelser örn icke-kulturella nöjestillställningar

icke gällde, reglerat sådana tillställningar genom lokala föreskrifter. I

dessa föreskrifter, vilka av naturliga skäl hade ett tämligen skiftande innehåll,

förekommo understundom bestämmelser örn skyldighet att inhämta tillstånd

av kommunalnämnd för anordnande av nöjestillställning. Genom

ikraftträdandet av 1932 års kungörelse torde nämnda lokala föreskrifter, i

den mån de strida mot ordningsstadgans förevarande bestämmelser, få anses

upphävda.

Beträffande den tidigare behandlingen av förevarande spörsmål må här

lämnas följande redogörelse:

Vid 1928 års riksdag väcktes motioner med hemställan, att riksdagen ville

för sin del antaga förslag till en förordning angående skyldighet att inhämta

polismyndighets tillstånd till vissa nöjesstillställningar. Förslaget innehöll

bland annat bestämmelse, att, därest kommun genom lagakraftägande beslut

bestämt, att alla eller vissa slag av tillställningar, som med förslaget

avsåges, icke finge, yrkesmässigt eller eljest på ett mera stadigvarande sätt

anordnade, inom kommunen förekomma, tillåtelse till sådan tillställning ej

linge av polismyndigheten meddelas.

Första lagutskottet, som behandlade motionerna, förklarade i avgivet utlåtande,

nr 22, bl. a. att utskottet icke kunde biträda det förslag till kommunalt

veto mot vissa nöjestillställningar, som motionärerna framställt.

Efter hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

om utredning och förslag angående utvidgning av då gällande bestämmelser

örn nöjestillställningar (riksdagens skrivelse nr 119).

Över riksdagens skrivelse infordrades yttranden av länsstyrelserna. Yttrandena,

vari förslaget om införande av kommunalt veto allmänt avstyrktes,

bearbetades i en å socialdepartementets lagbyrå upprättad promemoria.

Härefter hördes länsstyrelserna ånyo. Vidare inhämtades yttrande av statens

inspektör för fattigvård och barnavård, varjämte styrelsen för Svenska

landskommunernas förbund avgav utlåtande. Av yttrandena i anledning

av den senare remissen framgick bl. a. följande.

En allmänt förekommande mening syntes vara, att åtgärder vore av nöden

för att i en eller annan form kontrollera ett alltmer tilltagande och med

allehanda vådor förenat nöjesliv å landsbygden. Huruvida det sålunda föreliggande

behovet av reglerande åtgärder påkallade ingripande i form av

ny lagstiftning, blev däremot från åtskilliga håll ifrågasatt. Betänkligheter

över huvud mot alltför långt gående bestämmelser uttalades även.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Bland de institutioner, som ansågo behov av vidgade författningsbestämmelser

icke föreligga, var även styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund. Efter att hava erinrat om då gällande bestämmelser i ämnet framhöll

styrelsen, att det syntes otvivelaktigt, att jämlikt dessa bestämmelser

tillräckliga kontrollföreskrifter beträffande nöjeslivet på landsbygden kunde

erhållas. Man borde icke utan tvingande skäl inskränka den kommunala

självstyrelsen på ifrågavarande område för att utvidga de statliga polisorganens

befogenheter. Kommunalnämnden måste antagas äga möjlighet att

även ur andra synpunkter än ordningssynpunkt bättre bedöma förhållandena

i orten än den måhända avlägset därifrån boende polismyndigheten,

vartill komme, att man, med kommunalnämnd såsom tillståndsgivare, kunde

förvänta ett intresse för stadgandets efterlevnad, som eljest icke skulle

förefinnas. Den självbestämningsrätt, kommun hade, att genom antagande

av kommunal ordningsstadga själv avgöra om kommunalnämnd eller polismyndighet

skulle ha prövningsrätten i fråga, funnes ingen anledning att

rubba.

Såsom en särskild anledning, varför behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder

icke kunde anses föreligga, hade man från vissa håll påpekat de

resultat, som redan med anlitande av då gällande bestämmelser kunnat

uppnås. Metoden att genom antagande av kommunala ordningsstadgor med

stöd av kommunallagen eller att med tillämpning av § 30 ordningsstadgan för

rikets städer erhålla lokalt gällande ordningsbestämmelser betecknades dock

av flertalet länsstyrelser såsom otillfredsställande. Att med hänsyn till dessa

förhållanden en ny lagstiftning angående nöjeslivet å landsbygden vore erforderlig

framhölls av åtskilliga länsstyrelser.

Frågan vem som borde anförtros rätten att meddela tillstånd till nöjestillställningar

berördes av bl. a. statens t. f. inspektör för fattigvård och

barnavård, vilken anförde:

Enligt t. f. inspektörs mening vore de av länsstyrelserna ofta fastställda

bestämmelser, enligt vilka kommunalnämnden eller annat kommunalt organ

tillagts beslutande och kontrollerande myndighet vid anordnandet av offentliga

tillställningar, olämpliga. De kommunala myndigheterna vore nämligen

knappast fullt opartiska vid avgörandet av dylika frågor, då det ju vore

kommunen, som uppbure nöjesskatt, varförutom nöjesarrangörer säkerligen

ofta direkt eller indirekt kunde öva inflytande på de kommunala organen.

T. f. inspektören biträdde därför den uppfattningen, att vederbörande landsfiskal

borde tilläggas ifrågavarande befogenhet. Landsfiskalen stöde nämligen

såsom den av staten tillsatta och avlönade, för ordningen inom orten

ansvariga polismyndigheten betydligt friare gentemot påtryckningar än vad

kommunalnämnden i socknen gjorde. Dessutom hade landsfiskalen god

kännedom om förhållandena i orten och om dess befolkning.

Genom proposition, nr 183, lill 1932 års riksdag inhämtade därefter Kungl.

Majit riksdagens yttrande över ett förslag, enligt vilket de bestämmelser

som i § 13 ordningsstadgan meddelats för icke-kulturella nöjestillställningar

och vissa utomhusmöten skulle bliva tillämpliga å samtliga de orter, där de

icke förut varit gällande.

Föredragande departementschefen anförde därvid beträffande nöjestillställningarna

bl. a. följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49

■)

Den förebragta utredningen synes giva vid handen, att det mäste anses

såsom en påtaglig brist i gällande lagstiftning, att rätten att anordna offentliga

dans- och därmed jämförliga nöjestillställningar å den egentliga landsbygden

icke på något sätt reglerats genom allmän författning, över huvud

torde utgångspunkten för nuvarande lagstiftning i detta ämne. vilken uppenbarligen

förutsätter en okontrollerad frihet såsom regel med lokalt gällande

bestämmelser såsom undantag, numera med hänsyn till ändrade tidsförhållanden

vara i behov av revision. Kommunikationsmedlens utveckling

på landsbygden, den därav följande lättheten att med anlitande av nutida

resurser nära nog var som helst anordna dans- och andra nöjestillställningar,

den motsvarande lätthet, varmed publiken kan infinna sig å dylika

tillställningar eller förflytta sig från den ena tillställningen till den andra,

ett ofta yrkesmässigt utnyttjande av dessa förhållanden; dessa och ett flertal

(ivriga omständigheter, vilka föranleda till att nöjeslivet på landsbygden

erhållit en karaktär och en omfattning, vartill någon motsvarighet tidigare

icke förekommit, synas, jämte erfarenheten av nu rådande allvarliga missförhållanden,

utgöra fullgiltig orsak till att detta nöjesliv icke längre kan

från lagstiftningssynpunkt betraktas på samma sätt som tidigare. Tidpunkten

synes alltså vara inne att även beträffande landsbygden i detta avseende

ingripa genom allmänt reglerande bestämmelser. Det lärer icke kunna med

skäl sägas, att man därigenom skulle tillskapa ur olika synpunkter mindre

tilltalande tvångbestämmelser. Fråga är nämligen allenast örn att till riket

i dess helhet utsträcka giltigheten av vissa stadganden, som under lång tid

tillämpats inom skilda områden av detsamma och där ingått i det allmänna

medvetandet. Vad styrelsen för landskommunernas förbund till hävdande aven

motsatt mening i detta hänseende anfört torde innebära överflödiga farhågor;

styrelsen har heller icke åberopat någon ogynnsam erfarenhet från

de många landskommuner, där regler av det innehåll, som nu förordas, sedan

länge äro gällande. Då styrelsen förfäktar, att intet bör åtgöras, ina med

skärpa erinras örn alla vittnesbörd beträffande de allvarliga missförhållanden,

som nu gällande system icke kunnat förhindra att uppkomma. Dessa

missförhållanden torde för övrigt, enligt vad i annat sammanhang framgått,

icke vara styrelsen främmande, och då måste väl den största vikt fästas

därvid, att de för ordningen ansvariga lokala myndigheterna nära nog enhälligt

anse. att en förbättring icke kan åstadkommas, därest icke genom

nya bestämmelser möjlighet till ett mera effektivt ingripande beredes.

Såsom skäl för att nu icke vidtaga någon åtgärd har också hänvisats

till de resultat, som kunnat uppnås med tillämpningen av gällande bestämmelser

i ordningsstadgan för rikets städer och i kommunallagen. Utan att

underskatta dessa resultat anser jag emellertid en fortsatt utveckling av

detta system med lokala bestämmelser icke önskvärd. I varje fall måste

man nämligen räkna med att det alltid kommer att återstå ett antal landskommuner,

där av ekonomiska eller andra skäl dylika bestämmelser icke

antagas, ett förhållande, som nied hänsyn till nutida kommunikationsmedel

är tillräckligt för att äventyra effektiviteten av bestämmelserna i en vidsträckt

omkrets av grannkommuner. Men även i den mån bestämmelser

av nu ifrågavarande slag skulle bliva mera allmänt gällande, har man att

räkna med flera olägenheter. Såsom sådana äro, bortsett från den omgång

och de svårigheter, varmed antagandet av dylika bestämmelser är förenat,

alt anföra, bland annat, svårigheten att åt de lokala ordningsstadgorna giva

en formulering, sorn icke överskrider vederbörande kommuns befogenhet

och icke vid tillämpningen är onödigt betungande eller föranleder missbruk,

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5 Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

svårigheten att efter någon tids förlopp eller för personer, som icke äro hemmahörande

i vederbörande kommun — såsom t. ex. för innehavare av kringresande

nöjesföretag — konstatera, huruvida dylika bestämmelser äro för

en viss ort gällande och vilket det exakta innehållet därav är, olikformighet

i bestämmelser mellan olika orter, exempelvis angående stängningstid, vilket

kan framkalla intryck av godtycklighet och orättvisa samt ur konkurrenssynpunkt

medföra förluster för den missgynnade parten, o. s. v. Jag kan för

övrigt hänvisa till nyss återgivna uttalanden från åtskilliga länsstyrelser,

vilka med praktisk erfarenhet i ämnet avrått från att gå vidare på den här

åsyftade vägen.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag en allmänt gällande författningsbestämmelse

vara ägnad att bättre tillgodose behovet av reglerande

åtgärder än lokalt gällande stadgor, liksom en dylik bestämmelse synes

komma att vid sin tillämpning medföra mindre svårigheter än vad ett allmänt

genomfört system med sistnämnda slag av bestämmelser skulle komma

att innebära.

Det sålunda föreliggande behovet av jämväl för landsbygden obligatoriskt

gällande bestämmelser torde kunna fullt tillgodoses, därest de i ordningsstadgan

för rikets städer § 13 förekommande bestämmelserna örn maskerad,

bal. lekstuga m. m. erhålla tillämpning jämväl å de områden, där desamma

icke nu äro gällande. Därest så blir fallet, skulle tillställningar av omförmäkla

slag icke få anordnas utan tillstånd av vederbörande landsfiskal,

vilken jämväl skulle äga meddela erforderliga ordningsföreskrifter. I de

sistnämnda kunde inrymmas eventuellt erforderliga bestämmelser angående

tid för avslutande av tillställningarna, ordningsvakter, förbud för minderåriga

att närvara vid visst slag av nöjestillställning m. m. Då ändamålet med

dylika föreskrifter bland annat är att tillgodose det behov av bestämmelser,

som särskilda lokala förhållanden kunna föranleda, lärer det ligga i sakens

natur, att landsfiskalen före utfärdande av sådana föreskrifter bereder kommunen

tillfälle att, genom kommunalnämnden eller annorledes, i detta avseende

tillkännagiva sin uppfattning såväl angående behovet därav som beträffande

bestämmelsernas närmare innehåll. Det kommunala intresset för

dylika frågor, varom yttrandet från landskommunernas förbund bär vittne,

torde på denna väg kunna på ett verksamt sätt taga sig utlopp. Att å andra

sidan föreskrifterna, såvitt möjligt, för närliggande orter äro av enhetligt

innehåll i sådana ämnen, som icke röna inflytande av förhållanden av nyss

angiven art, är tydligen ett intresse av icke mindre vikt; och det torde kunna

förväntas, att länsstyrelserna för detta ändamål meddela direktiv, i den mån

detta befinnes erforderligt.

Av det anförda följer, att jag för min del ansett mig icke böra för närvarande

ansluta mig till det från ett flertal håll framförda förslaget örn en

särskild, i detalj gående ordningsstadga för landsbygden. I den del en dylik

stadga skulle beträffande nöjestillställningar av nu ifrågavarande slag komma

att innehålla bestämmelser, som ginge utöver vad som följer av en tilllämpning

av omförmälda bestämmelser i § 13 i ordningsstadgan, synes den

komma att ingripa på detaljer, som torde böra bero på prövning av omständigheterna

i det särskilda fallet och regleras genom polismyndighetens försorg.

Jämväl skulle den föranleda till det i och för sig oriktiga förhållandet,

att rätten att anordna nöjestillställningar bleve å landsbygden underkastad

större inskränkningar än i stad.

Ej heller är det för närvarande nied hänsyn till gjorda erfarenheter enligt

min mening erforderligt, att än längre gående, från nu gällande rätt avvi
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första* lagutskottets utlåtande Nr 49.

7

Rande bestämmelser meddelas, såsom i syfte att förbjuda anläggning av

dansbana utan särskilt tillstånd. Det vill förefalla, som om uppkomna olägenheter

ur ordnings- och moraliska synpunkter vore av den art, att de borde

kunna bemästras genom mera utförliga ordningsregler och ett effektivt övervakande

av dessas efterlevnad. Införande av ett koncessionssystem av ifrågasatt

art i syfte att så att säga ransonera tillgången till nöjestillfällen skulle

dessutom innebära anslutning till en helt ny princip på förevarande område.

Det skulle för övrigt bliva nödvändigt att förläna den blivande lagstiftningen

civillags karaktär och i övrigt åt densamma giva en omfattning, som icke

torde vara av omständigheterna påkallad. Av liknande anledning finner jag

mig ej heller kunna för närvarande förorda en måhända i sig själv önskvärd

reglering av rätten att i förvärvssyfte anordna nöjestillställningar.---

Beträffande en punkt av de nu förordade bestämmelserna, nämligen rätten

att meddela tillstånd till anordnande av nöjestillställningar av nu ifrågavarande

slag, en rätt som enligt förslaget skulle tillkomma landsfiskal, har

från åtskilliga håll ifrågasatts, huruvida icke kommunalnämnden finge anses

bättre skickad att utöva denna befogenhet. Särskilt har denna ståndpunkt

bestämt intagits av styrelsen för Svenska landskommunernas förbund. En

bestämmelse av sålunda åsyftad innebörd skulle emellertid innebära en avvikelse

från såväl ordningsstadgans bestämmelser som från den, såsom det

vill synas, fullt riktiga principen, att den myndighet, som närmast har att

svara för ordningen inom kommunen, även tillerkännes rätt att bestämma

rörande tillstånd till anordnande av sådana nöjestillställningar, som kunna

innebära fara för densamma. Då tillika landsfiskalen med hänsyn till sina

allmänna befogenheter synes vara bättre skickad att övervaka iakttagandet

av meddelade ordningsföreskrifter än vad kommunalnämnden är samt han

i regel torde stå mera fri från intressen i saken av olika slag, har för min

del funnit övervägande skäl tala för att icke göra någon avvikelse från vad

som eljest enligt ordningsstadgan gäller beträffande landsfiskals befogenhet

i nu ifrågavarande avseende. Jag erinrar emellertid om vad jag nyss anfört

därom, att ett betydande inflytande på handläggningen av ärenden av ifrågavarande

natur bör förbehållas de kommunala organen.

Första lagutskottet, som behandlade propositionen, förklarade i avgivet utlåtande,

nr 40, att utskottet vid sin granskning av förslagen icke funnit anledning

till anmärkning mot desamma, samt hemställde, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen icke haft något att erinra

mot de framlagda förslagen.

I en vid utlåtandet fogad, av sex ledamöter i utskottet avgiven reservation

hemställdes att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen

vid granskning av förslagen funnit, att lagstiftningen icke borde äga

rum. Till utveckling av sin åsikt i fråga örn nöjestillställningarna anförde

reservanterna:

Propositionen säger sig därjämte vilja skapa bättre ordning i fråga örn

vissa nöjestillställningar å landsbygden. På denna detalj skola vi icke närmare

ingå än att vi, utan att underskatta betydelsen av ett sunt nöjesliv,

hålla före att hithörande förhållanden lämpligast, såsom även Svenska

landskommunernas förbund i avgivet yttrande föreslagit, ordnas genom kommunala

ordningsstadgar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Riksdagen biföll utskottets hemställan i vad angick nöjestillställningarna,

varefter Kungl. Majit utfärdade ovannämnda kungörelse den 10 juni 1932.

En vid 1934 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 41, åsyftade

att stävja de s. k. nattklubbarnas verksamhet genom skärpning av vissa

straffbestämmelser i ordningsstadgan.

Första lagutskottet, som behandlade motionen, yttrade i avgivet utlåtande,

nr 21, bland annat följande:

Med hänsyn till de skadliga verkningar, som kunna följa av nu ifrågavarande

form av nöjeslivet, och angelägenheten av att gällande lag respekteras

synes det synnerligen påkallat att ytterligare åtgärder vidtagas, ägnade att

möjliggöra ett mera effektivt ingripande på detta område. Härvid ligger det

uppenbarligen nära till hands att i enlighet med motionärernas förslag skärpa

straffbestämmelserna i § 13 ordningsstadgan. Enligt motionärernas yrkande

skulle denna straffskärpning inskränkas till sådana tillställningar som avses

i förordningen angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i samma

paragraf, d. v. s. sådana tillställningar som försiggå under föreningslivets förklädnad.

En dylik begränsning torde emellertid vara mindre lämplig. Då den

nuvarande uppställningen av denna paragraf utmärker sig för stor brist på

reda, kan det måhända för ändamålet bliva erforderligt att paragrafen underkastas

en allmän omredigering för indelning av därmed åsyftade tillställningar

i lämpliga grupper. I så fall torde det icke heller behöva möta några

avsevärda svårigheter att genomföra en straffskärpning, däri tilläventyrs kan

ingå särskilt återfallsstraff, beträffande sådana tillställningar, som anordnas

av nattklubbarna.

På grund av det anförda vill utskottet förorda, att frågan blir föremål för

närmare utredning av Kungl. Majit. Vid denna bör måhända jämväl upptagas

till prövning i vad mån även andra åtgärder än skärpning av straffbestämmelserna

i § 13 ordningsstadgan böra vidtagas. Utskottet, som icke härutinnan

kan uttala någon bestämd mening, är förvissat att Kungl. Majit, med beaktande

av önskemålet att ifrågavarande form av nöjeslivet örn möjligt bringas

att upphöra, prövar de möjligheter som för sådant ändamål i övrigt

kunna stå till buds.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville verkställa utredning

angående skärpta åtgärder mot de så kallade nattklubbarnas verksamhet

samt, i den mån så erfordrades, för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kunde föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter

avläts skrivelse till Kungl. Majit i enlighet därmed (skrivelse nr 70).

Vid samma års riksdag väcktes vidare två likalydande motioner, nr 200 i

första kammaren och nr 234 i andra kammaren, vari hemställdes att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag dels

till sådan ändring av eller tillägg till § 13 i ordningsstadgan för rikets städer,

att offentliga danstillställningar ej tillåtas efter klockan 12 midnatt, dels ock

lill sådan ändring av eller sådant tillägg till 55 § andra stycket i 1917 års

förordning angående försäljning av rusdrycker, att dispens från i denna

paragraf meddelade bestämmelser ej må tillåtas i den utsträckning som

nu sker.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

9

Första lagutskottet, Som jämväl behandlade dessa motioner, anförde i utlåtande,

nr 22, följande:

Erfarenheten Ilar visat, att det offentliga nöjeslivet på senare tid i en viss

utsträckning antagit former, som äro mindre önskvärda. Med anledning härav

lia meddelats åtskilliga bestämmelser som avse att verka reglerande på

området. I betraktande av de synnerligen växlande förhållandena inom olika

delar av landet är det emellertid tydligt, att tillämpningen av dessa bestämmelser

understundom måste vara förenad med betydande svårigheter. Härtill

kommer att frågan om nöjeslivets reglering i och för sig är av mycket

ömtålig beskaffenhet.

Med hänsyn till det sagda är det icke ägnat att förvåna, att syftet med

bestämmelserna icke alltid vunnits i sådan grad som varit önskvärd. Motionärerna

synas vilja tillskriva detta förhållande en felaktig tillämpning av

författningarna från vederbörande myndigheters sida. Härav framgår emellertid,

att motionärerna ansett att de medel som de nuvarande bestämmelserna

uti förevarande avseende lägga i myndigheternas händer i och för sig

äro tillräckliga. Utskottet, som i sitt utlåtande nr 21 vid innevarande riksdag

förordat skärpta åtgärder mot de s. k. nattklubbarna, har icke heller

kunnat finna, att någon avsevärd brist kan anses vidlåda bestämmelserna i

de hänseenden, som i nu förevarande motioner beröras. Av denna orsak finner

utskottet icke anledning att påkalla några ytterligare lagstiftningsåtgärder

i den riktning, som motionärerna förordat. Vad angår tillämpningen av

författningarna är det uppenbarligen angeläget att myndigheterna följa hithörande

frågor med uppmärksamhet samt vidtaga alla de åtgärder som med

hänsyn till olika förhållanden i orterna bäst kunna leda till målet. I vad mån

en strängare tillämpning av gällande bestämmelser kan anses behövlig, vågar

utskottet icke uttala sig om. I allt fall torde den s. k. 1928 års revision av

rusdryckslagstiftningen komma att uppmärksamma förevarande spörsmål.

På grund av det anförda hemställde utskottet, att motionerna icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda, och denna hemställan bifölls av riksdagen.

Före ikraftträdandet av 1932 års kungörelse örn tillämpning av ordningsstadgans

föreskrifter jämväl för landsbygden blevo länsstyrelserna i samtliga

län genom en departementschefsskrivelse anmodade att vidtaga åtgärder

för att befrämja en sådan tillämpning av den åt landsfiskalerna uppdragna

befogenheten, som överensstämde med grunderna för den nya författningen.

Till ledning för åtgärder i detta syfte tillställdes länsstyrelserna

en inom socialdepartementet upprättad promemoria. Ur denna torde vissa

delar få återgivas i särskild bilaga (Bil. A).

Kungl. Majit anbefallde den 31 maj 1934 samtliga länsstyrelser att avgiva

utlåtande över riksdagens ovannämnda skrivelse nr 70/1934. Därvid skulle

tillika lämnas redogörelse för de erfarenheter som ifråga örn reglering och

kontroll från det allmännas sida av offentliga nöjestillställningar vunnits

efter ikraftträdandet av 1932 års kungörelse. Vid denna redogörelse skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 1 avd. Nr 49. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottet.

särskilt meddelas i vilken utsträckning tillämpningen av kungörelsen skett i

enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i ovannämnda inom socialdepartementet

utarbetade promemoria. Sedan utlåtanden numera inkommit, är ärendet

beroende på Kungl. Majits prövning.

Utskottet, som tagit del av de i anledning av Kungl. Maj :ts remiss år 1934

inkomna utlåtandena, har av desamma erfarit att myndigheterna å åtskilliga

orter vitsordat att bättre förhållanden inträtt genom tillkomsten av 1932

års kungörelse. Tillämpningen av kungörelsen synes i allt väsentligt ha skett

i enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i ovannämnda inom socialdepartementet

utarbetade promemoria.

Örn sålunda 1932 års lagstiftning i stort sett torde medfört gynnsamma

verkningar, ha likväl klagomål fortfarande förekommit, särskilt från vissa

delar av landet. Utskottet vill därför föreslå att riksdagen anhåller att Kungl.

Majit måtte rikta vederbörande myndigheters uppmärksamhet på angelägenheten

av att tillbörligt avseende fästes vid de kommunala myndigheternas

önskemål örn inskränkningar i nöjeslivet i den mån icke särskilda skäl,

framförallt ur ordningssynpunkt, tala i annan riktning. I sistnämnda avseende

bör särskilt uppmärksammas att alltför stränga restriktioner på en

plats kunna menligt inverka på nöjeslivets utövning på en annan plats.

Genom nyssnämnda utredning synes framgå, att i viss mån olika uppfattning

gjort sig gällande angående tolkningen av § 13 ordningsstadgan i vad

den rör tivoli, ambulerande nöjesfält, kringresande cirkus och dylika tillställningar,

vilka på sina håll givit anledning till befogade klagomål. Utskottet

anser önskvärt att genom Kungl. Maj :ts försorg undersökning verkställes,

huruvida ordningsstadgans föreskrifter i detta avseende behöva förtydligas

eller kompletteras.

De i övrigt i förevarande motioner framförda yrkandena torde icke böra

föranleda någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder i de av utskottet

ovan angivna hänseendena samt, i den mån så erfordras, för

riksdagen hänskjuta förslag angående avhjälpande av de

utav utskottet omnämnda missförhållandena;

B) att förevarande motioner, i den mån de icke kunna anses

besvarade genom utskottets hemställan under A), icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 juni 1936.

På första lagutskottets vägnar:

S. LINNÉR.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

11

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Anderson i Hägelåkra, Klefbeck, Velander*,

Svenson i Eskhult, Löfgren*, Norling, Wohlin och Otto Wangson;

från andra kammaren: herrar Linnér, Nilsson i Antnäs, Hedlund i Östersund,

Sjögren, Olsson i Rimforsa, Olsson i Mellerud, Johansson i Bro och Berg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bilaga A.

Såsom av förarbeten till författningen framgår, har syftet med densamma

varit att genom lagstiftningen giva ett stöd åt strävandena att bekämpa de

osunda och störande former av nöjeslivet på landsbygden, vilkas tillvaro

tinder senare år föranlett allmänna klagomål, och att, såvitt det genom lagstiftningen

låter sig göra, befrämja ett sunt nöjesliv därstädes. För att den

befogenhet, som i förevarande avseende tillagts landsfiskalerna, skall bliva

till avsett gagn kräves, att densamma under ständig inriktning mot ovan

angivna syfte utövas under samverkan med överordnade och samordnade

myndigheter och under hänsyn, i den mån det är möjligt, till vederbörande

kommuners intressen, behov och önskemål. Att landsfiskalerna för detta

ändamål böra träda i samverkan med kommunalnämnd eller andra vederbörande

kommunala organ, har under förarbetena till författningen förutsatts

och starkt betonats. Därjämte torde en samverkan böra äga rum mellan

landsfiskaler med angränsade distrikt. I huvudsak torde en samverkan av

sist avsedda beskaffenhet lämpligen böra organiseras genom länsstyrelsernas

försorg.

Det slutliga svaret på frågan, huruvida och under vilka villkor tillstånd

till anordnande av en viss nöjestillställning bör beviljas, bör tydligen framgå

såsom resultat av en prövning av de särskilda spörsmål, som för detta ändamål

komma under övervägande. Bland dylika spörsmål torde följande vara

att märka:

1. Sökandens kvalifikationer.

Frågan, huruvida den, som söker tillstånd till anordnande av nöjestillställning

av nu ifrågavarande slag, över huvud taget äger erforderliga förutsättningar

såsom anordnare av tillställningen i fråga, påkallar i första hand

prövning. Är sökanden enskild person, torde en sådan prövning få anses så

mycket mera erforderlig, som det icke sällan torde förekomma, att uppenbart

olämpliga personer vilja försöka sig såsom anordnare av nöjestillställningar

av nu ifrågavarande slag.

2. Tillställningens art.

Ordningsstadgan för rikets städer innehåller åtskilliga föreskrifter örn

hinder, som på grund av tillställnings art kunna föreligga för dess upprepande.

I sådant avseende föreskrives bland annat, att, där det visar sig, att

tillställning åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän

lag, eller föranleder till svårare oordning, polismyndigheten äger att dess

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

förnyande förbjuda. Samma befogenhet äger polismyndigheten, örn det visar

sig, att lindansning, akrobatiskt konststycke, konstridning, djurförevisning

eller annan med någon av dessa jämförlig tillställning medför uppenbar fara

för de uppträdandes eller åskådarnas liv. Att de omständigheter, som sålunda

angivits såsom hinder för tillställnings förnyande, jämväl måste anses utgöra

hinder för beviljande av tillstånd därtill torde vara otvivelaktigt.

3. Plats för tillställningen.

Frågan, huruvida den plats, som är avsedd att användas för tillställningen,

lämpar sig för detta ändamål, synes i varje ärende av nu ifrågavarande slag

böra bliva föremål för prövning. Denna prövning torde i fråga örn tillställningar,

som äro avsedda att äga rum utomhus, böra bliva mera omfattande

än i fråga örn tillställningar inomhus. De frågor, som med avseende å sistnämnda

slag av tillställningar kunna förekomma, torde nämligen huvudsakligen

vara, huruvida lokalen dels erbjuder tillräcklig säkerhet mot brand

fara och dels skulle kunna anses hälsovådlig, och båda dessa spörsmål

komma enligt särskild därom gällande lagstiftning i annan ordning under

bedömande. Vad åter angår utomhustillställningar komma väl synpunkter

av nyss angivna slag icke i betraktande, men däremot kräver frågan, huruvida

den tilltänkta platsen ur ordnings- och säkerhetssynpunkt lämpar sig

för det tilltänkta ändamålet, ett ingående övervägande. I regel torde det icke

vara lämpligt att allmänna vägar få tagas i anspråk för nämnda ändamål,

liksom ej heller allmänna platser, i den mån trafiken, närboendes hemfrid

eller andra berättigade intressen därigenom störas. Ej heller lärer det vara

lämpligt, att tillställning utomhus får förläggas så nära inpå allmän väg

eller allmän plats, att kränkning av nyss angivna intressen på grund därav

kan befaras.

A andra sidan kan ur ordningssynpunkt ingalunda anses önskvärt, ali

den tilltänkta platsen för tillställningen är belägen långt från allmän väg

eller bebyggd plats.

4. Tid för tillställningen.

Fastställande av en bestämd tidpunkt, vid vilken nöjestillställningar av

nu förevarande slag böra avslutas, har visat sig ur ordningssynpunkt vara

av den största betydelse, och då under tillämpningen av förut gällande författningar

ordningsstadgor för nöjeslivet antagits i landskommuner, synes

detta i många fall hava skett i syfte huvudsakligen att möjliggöra fastställande

av en bestämd tidpunkt för avslutande av offentliga dans- och jämförliga

nöjestillställningar. Åtminstone beträffande tillställningar av nyss angivna

slag torde tidpunkt för avslutande av tillställningen städse böra angivas

i tillståndsbeviset.

För att emellertid syftet med en dylik bestämmelse, nämligen att förhindra,

att tiden för nöjeslivet inom en viss socken ulsträckes efter visst klockslag,

icke skall kunna åsidosättas genom att nöjesdeltagarna förflytta sig till någon

nöjestillställning i en angränsande kommun med längre utsträckt tid för

nöjestillställningar, torde enhetlighet i fråga örn tiden för tillställningarnas

avslutande inom olika kommuner böra i möjligaste mån iakttagas i enlighet

med av länsstyrelsen meddelade direktiv. Erfarenheten har nämligen ådagalagt,

att vid olika stängningstider i närbelägna kommuner publiken söker sig

till den nöjesplats, som längst hålles öppen. I den mån tid för avslutning

icke fastställes i nyss angivna ordning, lärer det vara lämpligt, att denna tid

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

13

av landsfiskalen fastställes efter samråd med vederbörande kommunala organ,

som torde böra anmodas att meddela sina synpunkter beträffande

nämnda fråga. I regel torde det icke vara lämpligt att fastställa en senare

tidpunkt för avslutandet än den, för vilken kommunen uttalat sig.

Jämte inskränkningar i fråga om den tid på dygnet, under vilken nöjestillställningar

må anordnas, hava ur ordningssynpunkt jämväl stundom bestämmelser

ansetts påkallade för att inskränka tiden för anordnande av

dylika tillställningar till vissa bestämda dagar eller till visst antal dagar för

en viss tidsperiod. Såtillvida hava dylika inskränkningar stöd av allmän författning,

som det genom kungörelse den 4 oktober 1895 förordnats, att å juldagen,

långfredagen, påskdagen och pingstdagen icke må offentligen givas

offentlig föreställning i lindansning, konstridning eller annat dylikt eller

hållas offentlig maskerad, bal, lekstuga, så kallad varietétillställning eller

andra sådana nöjen.

Utöver vad som följer av nämnda bestämmelser, torde erforderlig inskränkning

av det antal dagar, under vilka nöjestillställningar må anordnas,

i regel åstadkommas av ekonomiska och andra faktorer. I varje fall torde

del få anses ligga utom polismyndighetens uppgift och befogenhet att nr

andra synpunkter än den allmänna ordningens och sedlighetens uppehållande

vidtaga en dylik inskränkning. I särskilda fall, såsom då nöjesföretag

av nu ifrågavarande slag till alltför stort antal drivas inom en och samma

kommun eller inom närbelägna kommuner, torde det emellertid icke få anses

uteslutet att i den allmänna ordningens intresse vidtaga åtgärder jämväl i

nyss omförmälda syfte. I sådant fall torde det emellertid med hänsyn till

nutida kommunikationsmedel vara nödvändigt att sörja för att en dylik

åtgärd sker i ett större sammanhang, då nämligen eljest verkan av bestämmelser,

som äro avsedda att gälla för en enstaka ort, kan omintetgöras genom

att nöjesplatser, som äro belägna utanför denna, uppsökas. Det torde

kunna förväntas, att länsstyrelserna, i den mån behov ur ovan antydda synpunkter

föreligger för åtgärder av ifrågavarande slag, ingripa för åstadkommande

av erforderlig enhetlighet inom sammanhängande områden, huvudsakligen

på samma sätt som anförts beträffande reglerande av tid för tillställnings

avslutande.

5. Ordningsvakter.

Redan vid reglerandet av nöjestillställningar genom kommunala ordningsstadgor

hava ofta nog förekommit föreskrifter örn skyldighet för anordnare

av nöjestillställning att på egen bekostnad anordna bevakning vid tillställning

genom polis- eller ordningsmän, vilka eventuellt skulle hava godkänts

av länsstyrelsen. Upprätthållandet av en sådan bestämmelse är efter ikraftträdandet

av polislagen så mycket lättare, som enligt § 18 av nämnda lag

det förutsatts, att polisbevakning ina kunna på enskild bekostnad anordnas

vid visst företag, vid viss tillställning eller eljest i särskilt fall, varom närmare

bestämmelser meddelats genom polisreglementet 21 §. Särskilt i fråga

örn sådana tillställningar av nu ifrågavarande slag, sorn äro inriktade på

ekonomisk vinst för företagaren, torde denne böra åläggas bära de särskilda

kostnader, som eljest skulle stanna på det allmänna lör övervakande av ordningen

vid tillställningen. 1 regel torde det därför i fråga om tillställningar

av nyss angivet slag böra föreskrivas, att anordnaren bär att för uppehållande

av ordning vid tillställning på egen bekostnad anställa en eller flera av

länsstyrelsen förordnade ordningsvakter. Då behovet av vaktpersonal kan,

3

Bihang litt riksdagens protokoll 1936. 9 sand. I avd. Nr 49.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

exempelvis å olika veckodagar eller eljest vid olika tillfällen, vara mycket

växlande, torde föreskrifter i ämnet böra möjliggöra anpassning av vaktpersonalens

antal efter dylika förhållanden. Såsom ordningsvakter torde

böra godtagas allenast av länsstyrelsen förordnade personer eller tjänstfria

polis- eller fjärdingsman, som med vederbörligt tillstånd åtaga sig dylikt

uppdrag. Oavsett huru med avseende å vaktpersonalen förordnas, torde

frågan, huruvida det kräves, att särskild personal ur polisstyrkan är tillstädes

för ordningens upprätthållande, alltid kräva övervägande och, i den

mån så finnes erforderligt, föranleda kommendering av personal. Vid särskilda

tillfällen torde för detta ändamål jämväl böra vidtagas åtgärder för

tillkallande av statspolis, sedan dennas organisation blivit genomförd.

6. Särskilda bestämmelser örn tillträde till tillställning.

Frågan, huruvida barn under en viss ålder böra äga tillträde till vederbörande

tillställning, torde för varje fall böra tagas under övervägande och,

därest så anses erforderligt, föranleda bestämmelse i ämnet. I den mån

någon begränsning i detta avseende kan anses påkallad, torde den i regel

ej böra sträckas längre än till att avse förbud för barn under en viss ålder

att utan föräldrars eller målsmäns sällskap besöka tillställning eller viss

del därav.

Iduiis tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1936

617004

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:353 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående offentliga nöjestillställningar m. m. a1 i texten