Utlåtande i anledning av väckt motion rörande ändring av gällande införsellag.
1936-02-08 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1936:6, Utlåtande i anledning av väckt motion rörande ändring av gällande införsellag.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 6-
1
Nr 6.
Ankom till riksdagens kansli den 8 februari 1936 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion rörande ändring av gällande
införsellag.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 363,
vilken behandlats, av första lagutskottet, ha herrar Elmroth och Nilsson i
Hörby hemställt, att riksdagen måtte besluta sådant tillägg till gällande införsellag,
att Konungen tillerkändes befogenhet att beträffande viss del av
landsbygden förordna, att exekutionsbiträde skulle äga handlägga ärenden
angående införsel till gäldande av utskylder eller allmänna avgifter.
Beträffande de skäl, som föranlett motionärernas hemställan, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.
Lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller livränta —
här benämnd införsellagen — avsåg ursprungligen endast införsel för vissa
underhållsbidrag men utsträcktes sedermera att gälla även beträffande
oguldna utskylder och allmänna avgifter. Enligt införsellagen gäller såsom
huvudregel att behörigheten att meddela beslut örn införsel tillkommer utmätningsman,
d. v. s. i regel stadsfogde i stad och landsfiskal å landet.
Innan beslut i ärendet meddelas, har utmätningsmannen att inhämta upplysning
angående de omständigheter, vilka kunna vara av betydelse vid
prövning av ärendet. Vid meddelande av införselbeslut skall bestämmas
det belopp som till skattens gäldande skall innehållas av den skattskyldiges
avlöning i den mån densamma förfaller, varjämte skall föreskrivas, att vid
varje avlöningstillfälle visst angivet belopp, motsvarande vad den skattskyldige
kan anses behöva till underhåll för sig själv och sin familj, skall
förbehållas honom samt att avlöning förty må innehållas endast i den mån
avlöningen överskjuter sistnämnda belopp. Utmätningsmannen kan sedermera
förordna örn jämkning i sådant beslut.
Genom lag den 20 april 1934 fogades till 21 § införsellagen, vilken paragraf
förut i sju olika stycken behandlade införsel för oguldna utskylder eller
allmänna avgifter, ett nytt stycke av följande lydelse:
8) Finnes beträffande viss stad erforderligt att ärenden angående införsel
till gäldande av utskylder eller avgifter skola kunna handläggas jämväl av
exekutionsbiträde, äge Konungen därom förordna; och skall i ty fall vad örn
utmätningsman gäller tillämpas å sådant biträde.
I motionen hemställes, att riksdagen måtte besluta att i detta stycke införa
orden »jämväl för viss del av landsbygden».
Biliana till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 1 arnt. Nr C.
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 6-
Närmare föreskrifter angående indrivning av utskylder och allmänna avgifter
äro meddelade i restindrivningsförordningen den 13 november 1931.
I 1 § stadgas, att därest indrivning skall äga rum av utskylder och vissa avgifter
m. fl. medel, det åligger vederbörande utmätningsman att med iakttagande
av förordningens föreskrifter »verkställa indrivningen och för sådant
ändamål förrätta utmätning eller, där indrivningen avser utskylder eller allmänna
avgifter, bevilja införsel ävensom avgiva redovisning». Enligt 3 §
äger utmätningsman åt exekutionsbiträde å landet eller i viss ordning utsett
exekutionsbiträde i stad uppdraga att verkställa indrivning av de medel
som i förordningen avses och att för sådant ändamål förrätta utmätning
av lös egendom eller, där fråga är om stad, beträffande vilken förordnande
jämlikt 21 § 8) införsellagen meddelats, och indrivningen avser
utskylder eller allmänna avgifter, bevilja införsel. Då exekutionsbiträde
förrättat utmätning, skall det därvid förda protokollet av honom genast insändas
till utmätningsmannen, som har att med ärendet vidare lagligen förfara,
d. v. s. bland annat försälja det utmätta godset. Av exekutionsbiträde
indrivna medel skola redovisas till utmätningsmannen.
Enligt gällande lydelse av kungörelsen den 18 december 1925 med vissa
bestämmelser angående exekutionsbiträden förstås med exekutionsbiträde å
landet fjärdingsman eller annan polisman, som har att biträda vid åtgärd i
utsökningsmål m. m.
Vid 1932 års riksdag yrkades i två inom andra kammaren väckta, likalydande
motioner, nr 267 och 369, att riksdagen skulle avlåta skrivelse till
Kungl. Majit med begäran om sådan lagändring, att exekutionsbiträde och
fjärdingsman bleve befogade meddela beslut örn införsel för skatt. Första
lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande, nr 13, att motionerna icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda. Såsom skäl härför anförde utskottet,
efter en redogörelse för vad i ärendet tidigare förekommit, bland annat följande:
Då
meddelande av beslut om införsel förbehållits utmätningsmännen själva,
jämväl när fråga vore om utskylder, under det att exekutionsbiträdena
tillerkänts befogenhet att beträffande sådana restantieposter, som utmätningsmannen
givit dem uppdrag att indriva, även verkställa utmätning,
måste detta förhållande antagas ha haft sin grund däri, att handhavandet
av det förra förfarandet i motsats till det senare ansetts icke lämpligen
böra anförtros exekutionsbiträdena. En sådan uppfattning torde också ha
skäl för sig. Att utmätning skedde för indrivning av utskylder torde jämförelsevis
sällan inträffa och exekutionsbiträdenas befogenhet härutinnan inskränkte
sig till att taga lös egendom i mät; den vidare handläggningen av
ärendet ankomme å utmätningsmannen. Införselinstitutet hade däremot
synnerligen vidsträckt användning i indrivningsverksamheten, och förordnande
om införsel innebure ofta ett vittgående och långvarigt ingrepp i vederbörandes
ekonomiska förhållanden. Fastställandet av det belopp, som
vid varje avlöningstillfälle skulle innehållas, samt det minimibelopp, som
skulle förbehållas löntagaren, kunde tydligen innefatta en mycket grannlaga
prövning av stor vikt för den enskilde. Av största vikt syntes dessutom vara,
Första lagutskottets utlåtande Nr 6-
3
att enhetliga grunder för dessa beslut i görligaste mån tillämpades. Detta
skulle svårligen kunna ske, om i ett och samma samhälle, kanske hos en och
samme arbetsgivare, olika exekutionsbiträden hade att självständigt förordna
om införsel för skatt. Måhända kunde också antagas, att ett ordentligt fullgörande
av skyldigheterna från arbetsgivarnas sida snarare kunde förväntas,
därest införselförfarandet handhades av tjänstemän med större auktoritet
än exekutionsbiträdena.
Det dittills tillämpade förfaringssättet i fråga om meddelande av beslut
örn införsel för skatt syntes sålunda utskottet böra bibehållas.
Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan.
I propositionen nr 125 vid riksdagen år 1934 framlades för riksdagen det
förslag angående tillägg till 21 § införsellagen, som sedermera den 20 april
1934 på sätt ovan angivits upphöjdes till lag. Föredragande departementschefen
anförde i propositionen bland annat följande:
Av vad i ärendet förekommit framgår, att, oaktat enligt gällande bestämmelser
meddelande av beslut örn införsel skall ankomma å utmätningsmännen,
såväl i Stockholm som i vissa andra större städer exekutionsbiträdena
alltsedan införselinstitutet erhållit tillämpning jämväl i avseende å skatt
självständigt meddelat beslut örn införsel till gäldande av utskylder och
allmänna avgifter. På grund av det stora antalet sådana införselärenden
har det nämligen icke varit möjligt för utmätningsmännen att själva hinna
handlägga desamma. Då det sålunda tillämpade förfaringssättet icke lärer
hava varit förenat med några olägenheter, torde knappast böra ifrågakomma
att söka åvägabringa ändring i praxis därhän alt den kommer i överensstämmelse
med lagens föreskrifter. I stället synes man nu böra träffa sådana
bestämmelser att hinder författningsenligt ej möter att i de städer, där
så prövas erforderligt, tillämpa förfaringssättet.
Då behov att kunna anlita exekutionsbiträden för handläggning av ifrågavarande
ärenden föreligger endast beträffande de större städerna, saknas
anledning att nu helt allmänt tillägga nämnda befattningshavare behörighet
att handlägga dessa ärenden. Härutinnan må jämväl erinras att förslag i
sådan riktning så sent som år 1932 varit föremål för riksdagens prövning
utan att vinna någondera kammarens bifall. Å andra sidan torde man ej
heller böra i lagen uppdraga någon bestämd gräns i förevarande hänseende
mellan de olika städerna allt efter deras storlek. Däremot synes frågan
lämpligen kunna lösas på det sätt att Kungl. Majit i lagen bemyndigas att
tillägga exekutionsbiträde i stad behörighet att handlägga ärenden angående
införsel för skatt. Med en sådan anordning skulle följa möjlighet att i
varje särskilt fall pröva såväl behovet av utsträckt behörighet för exekutionsbiträde
som ock huruvida därav kunde föranledas olägenhet.
Vid samma riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 546, av
herr Elmroth, däri hemställdes om ett tillägg till Kungl. Maj:ts förslag av
samma innebörd som det i den nu föreliggande motionen yrkade tillägget.
Till stöd för 1934 års motion anfördes bland annat:
Det torde väl vara en tidsfråga, när exekutionsbiträden även på landsbygden
(fjärdingsmännen) måste övertaga handläggningen av ifrågakomma
införselärenden.
Naturligtvis kan det inte förnekas, att handhavandet av befogenhet att
meddela införsel är ett ytterst grannlaga uppdrag, men det må ock framhål
-
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 6.
las, att fjärdingsmännen i de allra flesta fall äro, genom sin intima kontakt
med människorna inom respektive tjänstgöringsområden, så väl förtrogna
med folkets levnadsvillkor och i det enskilda fallet i regel så bra underkunniga
om gäldenär levnads- och familjeförhållanden, bostadsförhållanden,
underhållsskyldighet, inkomstmöjligheter m. m., att en dylik kännedom beträffande
de omständigheter, som äro av betydelse för och vid bestämmande
av införselbeloppen, uppväger vad som eventuellt brister i juridiskt vetande.
Därest fjärdingsmännen få befogenhet att efter utmätningsmans uppdrag
meddela införsel för uttagande av utskylder och allmänna avgifter, bör av
praktiska skäl utmätningsmannen likväl äga befogenhet att, om så skulle anses
påfordra!, vidtaga jämkning i fjärdingsmannens införselbeslut. Man
torde även kunna tänka sig, att av fjärdingsmannen meddelat införselbeslut
skulle underställas utmätningsmannens prövning, men givetvis skulle fjärdingsmannens
beslut gå i verkställighet, så länge detsamma icke upphävts
av utmätningsmannen.
Det torde väl knappast behöva tilläggas, att, därest fjärdingsmännen finge
befogenhet att meddela införselbeslut, detta skulle innebära större skyndsamhet
i handläggningen av dylika ärenden (då onödig omgång skulle försvinna)
jämte ett avsevärt minskat besvär för utmätningsmännen. Och sist
men inte minst: Otvivelaktigt skulle såväl det allmänna — stat och kommun
— som jämväl enskilda hava nytta och gagn av, att en föråldrad och
otidsenlig lag på grund av åberopade omständigheter äntligen bleve ersatt
med bestämmelser, som bättre motsvara kravet på ett modernt och framför
allt praktiskt indrivningsförfarande.
Första lagutskottet, som behandlade nämnda proposition och motion, anförde
i avgivet utlåtande, nr 37, bland annat:
I förevarande proposition har ådagalagts, att förhållandena i de största
städerna icke medge att utmätningsmännen själva handlägga alla införselärenden.
Fördenskull föreslås, att Kungl. Maj:t skall tillerkännas befogenhet
att beträffande viss stad förordna att ärenden angående införsel till
gäldande av utskglder eller avgifter skola kunna handläggas jämväl av exekutionsbiträden.
Med hänsyn till förslagets begränsade innebörd och då exekutionsbiträdena
i de största städerna kunna antagas vara kompetenta att
handlägga ifrågavarande införselärenden, anser sig utskottet härutinnan
kunna frånträda de betänkligheter utskottet uttalade år 1932.
I den med anledning av propositionen väckta motionen hemställes, att
Kungl. Maj:t skulle tilläggas befogenhet att jämväl för viss del av landsbygden
förordna att exekutionsbiträde skulle äga att handlägga ärenden angående
införsel till gäldande av utskylder eller avgifter. I denna del vidhåller
utskottet emellertid sin år 1932 uttalade uppfattning.
Utskottet kan sålunda icke förorda en längre gående utvidgning av exekutionsbiträdenas
befogenhet än den som innefattas i Kungl. Maj:ts förslag.
När utskottet tillstyrker detta förslag förutsätter utskottet även att,
i den mån Kungl. Maj:t ej meddelat förordnande som där avses, utmätningsmännen
skola utan undantag själva handlägga förekommande införselärenden.
Utskottet hemställde, att propositionen måtte av riksdagen bifallas samt
att motionen måtte anses besvarad genom utskottets hemställan i fråga örn
propositionen.
I en vid utlåtandet fogad reservation anförde herr Lindqvist, att enligt hans
Första lagutskottets utlåtande Nr 6-
5
mening den befogenhet, som enligt propositionen skulle tillkomma Kungl.
Majit i fråga örn stad, borde utsträckas att omfatta även stadsliknande samhällen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Här må slutligen nämnas, att förordnande jämlikt 21 § 8) införsellagen
av Kungl. Maj :t meddelats allenast beträffande ett fåtal av de större städerna.
Förevarande motion är i huvudsak likalydande med ovan omförmälda,
vid riksdagen år 1934 väckta motion.
Enligt vad utskottet inhämtat är frågan örn en omorganisation av landsfiskalsbefattningarna
för närvarande föremål för utredning inom justitiedepartementet.
Det kan förutsättas, att frågan om arbetsuppgifterna för
exekutionsbiträdena å landet i samband därmed ägnas uppmärksamhet.
Med hänsyn härtill torde riksdagen, vilken så sent som år 1934 tagit ställning
till den i motionen väckta frågan, icke böra nu ånyo ingå i prövning
därav. Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 februari 1936.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Velander*, Branting*,
Henriksson, Karlsson i Gillberga, Englund och Verner Andersson;
från andra kammaren: herrar Lindqvist och Nilsson i Antnäs*, fru Östlund, herr
Olsson i Rimforsa*, fröken Wellin samt herrar Lindberg i Umeå och Johansson i Bro*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 1 avd. Nr 6.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.