Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande bestämmelser örn ut o mäkt ens ka pligt barns arvsrätt m. m.

1936-02-11 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1936:7, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande bestämmelser örn ut o mäkt ens ka pligt barns arvsrätt m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1936 kl. 11.30 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar

i gällande bestämmelser örn ut o mäkt ens ka pligt barns

arvsrätt m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 189,

vilken behandlats av första lagutskottet, har fru Nordgren m. fl. anhållit,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, alt Kungl. Majit

måtte föranstalta örn utredning dels angående utvidgande av den ömsesidiga

arvsrätten mellan utomäktenskapligt barn samt dess fader och fädernefrände^

dels ock angående utvidgande av sådant barns rätt att antaga faderns

släktnamn samt att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga de förslag

till lagändringar, vartill utredningen kunde föranleda.

I fråga om de skäl, som föranlett motionärernas yrkande, får utskottet, i

den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Enligt lagarna den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd och om barn utom

äktenskap har barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess

upplösning, att det kan vara avlat dessförinnan, äktenskaplig börd. Annat

barn är att anse såsom barn utom äktenskap. Ingå, efter det barn blivit fött

utom äktenskap, dess föräldrar äktenskap med varandra, blir barnet legitimerat

och är att betrakta såsom varande av äktenskaplig börd. Är barn utom

äktenskap avlat i trolovning eller lia dess föräldrar efter dess avlelse ingått

trolovning med varandra, är barnet ett s. k. trolovningsbarn och intager en

i vissa avseenden privilegierad ställning. Till trolovning skall hänföras varje

överenskommelse mellan man och kvinna örn äktenskaps ingående utan

avseende därå, huruvida överenskommelsen av en eller annan anledning

hemlighållits.

Enligt lagen om barn utom äktenskap skall den, som i viss ordning, varom

närmare förmäles i 20 §, erkänt sig vara fader till ett utom äktenskapet fött

barn, anses vara dess fader, örn erkännandet i samma ordning vitsordas av

barnets moder. Bevisning må dock .sedermera föras därom, att den, som sålunda

erkänt faderskapet, ej är barnets fader. På enahanda sätt må erkännande

ske, att föräldrarna vid barnets avlelse varit trolovade med varandra

eller att de efter avlelsen ingått trolovning med varandra. Jämväl härvidlag

är tillåtet alt förebringa bevisning, att erkännandet ej var riktigt. Äger erkännande

ej rum, måste faderskapet fastställas genom dom. Då den man,

som modern utpekat såsom fader, bestrider faderskapet, skall han genom

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 1 aud. Nr 7. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

dom förklaras såsom fader, om det utredes, att han haft samlag med modern

under tid, då barnet kan hava avlats (konceptionstiden), och det ej är uppenbart,

att barnet icke avlats vid det samlaget. Den, mot vilken talan föres,

kan icke åberopa, att jämväl annan man haft umgänge med modern under

konceptionstiden (exceptio plurium).

Den, som på grund av erkännande eller dom skall anses vara barnets

fader, är jämte modern skyldig giva barnet underhåll efter vad med avseende

å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt. Som modern till barn utom

äktenskap i regeln har vårdnaden om detta, är fadern skyldig att utgiva

underhållsbidrag.

Gällande bestämmelser örn det utomäktenskapliga barnets ställning i arvsrättsligt

hänseende återfinnas i 3 kap. av lagen den 8 juni 1928 örn arv. I

kapitlets 1 § stadgas, att barn utom äktenskap eller dess avkomlingar äga

taga arv efter barnets moder och mödernefränder och ärvas av dem, såsom

vore barnet av äktenskaplig börd. Jämlikt 2 § äger barnet, om det är trolovningsbarn

eller fadern avgivit förklaring, att det skall hava samma rätt

till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd, taga arv efter fadern

och fadern efter barnet, såsom vore barnet av äktenskaplig börd. I andra

fall ha barnet och fadern ej arvsrätt efter varandra. Mellan barnet och dess

fädernefränder äger ej arvsrätt rum. Om barn utom äktenskap, som ägt

ärva fadern, är avlidet, skola dess avkomlingar taga arv efter honom och

han efter dem. I 3 § lämnas närmare föreskrifter om sättet för avgivande av

sådan arvsförklaring, som omtalas i 2 §. Förklaringen må givas jämväl före

barnets födelse. Har barnet uppnått myndig ålder, är förklaringen ej gällande

med mindre den godkänts av barnet i samma ordning, som gäller

för fadern.

I fråga örn det utomäktenskapliga barnets släktnamn föreskriver 1917 års

lag om barn utom äktenskap, att barnet skall erhålla moderns släktnamn.

Är modern gift eller frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn, som

tillkom henne såsom ogift. Fadern, så ock, där modern är gift, hennes make

må giva barnet sitt släktnamn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke

av den, som har vårdnaden om barnet och av barnet själv, örn det

fyllt 18 år. Är barnet trolovningsbarn, äger den som har vårdnaden, eller

barnet själv örn det är myndigt, bestämma, att det skall bära faderns namn.

Har barnet fyllt 18 år, skall vårdnadshavaren därvid inhämta dess samtycke.

För varje barn utom äktenskap skall av vederbörande barnavårdsnämnd

förordnas en barnavårdsman, som har dels att sörja för att åtgärder ofördröjligen

vidtagas för fastställande av barnets börd och tillförsäkrande av

underhåll åt barnet samt dels att biträda med indrivande och tillhandahållande

av underhållsbidrag.

I fråga om utomäktenskapliga barns ställning enligt främmande rätt får

utskottet hänvisa till de därom lämnade redogörelserna i lagberedningens

s. 3 Kontrollera mot PDF

börstil lagutskottets utlåtande Nr 7.

3

år 1915 avgivna förslag till revision av giftermålsbalken m> m. del lil (s.

46—56) och dess år 1925 avgivna förslag till revision av ärvdabalken del 11

(s. 209 och 210). Av nämnda redogörelser framgår bland annat, att huvudprincipen

för den av motionärerna särskilt åberopade norska lagstiftningen

är, att barnet har samma rättsställning till fadern som till modern. Det har

sålunda rätt till faderns såväl som till moderns familjenamn. Barnet ärver

bägge föräldrarna och deras släkt på samma sätt som äkta barn. Faderskapet

kan fastställas genom att den, som av modern eller barnets förmyndare

hos vederbörande myndighet angives vara dess fader, erkänner faderskapet

eller underlåter att anställa talan om att han icke skall anses såsom

fader. I tvist, som uppstår där sådan talan anställes, skall den uppgivne

fadern förklaras för fader, om han haft sådant samlag med modern, att han

efter naturens ordning kan vara det, och det ej finnes anledning antaga att

hon haft sådant samlag med annan eller i övrigt föreligga omständigheter,

som göra det tvivelaktigt huruvida han är fader. Därest den uppgivne ej kan

förklaras för fader, skall honom dock åläggas underhållsskyldighet, såvida

han haft sådant samlag med modem, som nyss sagts. — I Danmark

har, på sätt motionärerna framhållit, för kort tid sedan framlagts förslag till

ny lagstiftning om barn utom äktenskap. Enligt förslaget skall ett utomäktenskapligt

barn i likhet med vad fallet är i Norge principiellt lia samma

rättsliga ställning i förhållande till föräldrarna som ett barn av äktenskaplig

börd. Det utomäktenskapliga barnet äger sålunda enligt förslaget rätt till

moderns eller — örn faderskapet har blivit fastställt — faderns släktnamn.

Faderskapet må erkännas inför offentlig myndighet; härvid skall dock mannen

uttryckligen göras uppmärksam på de rättsverkningar som därmed inträda.

Enligt förslaget skall vidare faderskapet fastställas genom dom under

enahanda förutsättningar som gälla i norsk rätt. Kan faderskapet icke fastslås

på sådant sätt, skall envar som har haft samlag med modern under

konceptionstiden förklaras bidragsskyldig, såvitt det icke är uteslutet att

barnet avlats vid samlaget. Örn flera sålunda äro bidragspliktiga, har var

och en av dem att gälda fullt bidrag till vederbörande offentliga myndighet.

Modern tillhandahålles i sin tur genom det allmännas försorg ett normalbidrag.

— I Finland kan — enligt en år 1922 utfärdad lag — faderskap till

barn utom äktenskap fastställas allenast genom erkännande av faderskapet

i viss ordning, främst därigenom, att den som vill erkänna sig vara fader

lill sådant barn låter införa barnet i kyrkobok eller motsvarande register

såsom sitt. Erkännandet skall för att vara gällande vitsordas av modern eller.

örn hon är död, av barnets förmyndare eller av barnet själv, om det är

myndigt. Faderskap kan således ej fastställas genom rättegång. Fastställt

faderskap är emellertid ej förutsättning för underhållsskyldighet. Blir faderskapet

till barnet ej erkänt, åvilar nämligen skyldighet att underhålla barnet

—- förutom modern — den man, som baft samlag med modern och kunnat

råda henne med barnet. Kan lägersmannens underhållsskyldighet ej fas!-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

ställas genom avtal, skall talan väckas vid domstol, och skall den, mot vilken

talan fores, anses underhållsskyldig, örn han befinnes ha lägrat barnets

moder under den tid, barnet kunnat avlas, såvida det ej är uppenbart osannolikt,

att barnet blivit avlat vid samlaget. Invändning må ej göras därom, att

jämväl annan under sådan tid lägrat modern, såvida ej avses att visa, att den

mot vilken talan föres icke kunnat råda modern med barnet. Underhållsskyldighet

kan således ej åläggas mer än en lägersman. Barn utom äktenskap

ärver moder och mödernefränder samt egna avkomlingar och äga dessa

rätt till arv efter barnet. Då barnet blivit erkänt av fadern, tager det arv

jämväl efter honom och fädernefränder samt ärves av dem. Barnet erhåller

moderns eller — örn det är erkänt av fadern — hans släktnamn.

De i 1928 års lag örn arv upptagna reglerna angående utomäktenskapligt

barns arvsrättsliga ställning överensstämma i huvudsak med förut gällande

bestämmelser, vilka varit intagna i 1917 års lag örn barn utom äktenskap.

Enligt sistnämnda lag fanns emellertid icke den i 1928 års lag medgivna

möjligheten för fader till utomäktenskapligt barn att avgiva arvsrättsförklaring

till förmån för barnet.

1917 års lag överensstämde i sin tur i hithörande delar med lagberedningens

år 1915 avgivna förslag, som upptagits i den till 1917 års riksdag

avlåtna propositionen (nr 33). I samband med godkännande av lagförslaget

i den form, vari det förelåg efter vidtagen sammanjämkning, anhöll emellertid

riksdagen, att vid revisionen av ärvdabalken måtte upptagas till förnyad

förutsättningslös utredning, huruvida och under vilka villkor barn

utom äktenskap skulle jämväl i andra fall än som angåves i den då antagna

lagen njuta arv efter fader, vid vilken utredning borde övervägas ett betryggande

anordnande av frågan om bevisningen örn faderskapet samt hänsyn

tagas till de ändringar, som då torde hava företagits i lagstiftningen om äkta

makars rättsförhållanden (skrivelsen 1917 nr 239).

Med hänsyn till nämnda riksdagsskrivelse upptogs frågan om de utomäktenskapliga

barnens arvsrätt efter fader av lagberedningen till ny prövning

i samband med dess år 1925 avgivna förslag till revision av ärvdabalken

del II. Efter en ingående undersökning fann beredningen sig ej kunna tillstyrka,

att barn utom äktenskap i regel erhölle arvsrätt efter fader. Emellertid

föreslog beredningen den utsträckning av arvsrätten som möjliggöres

genom faderns arvsrättsförklaring.

I anledning av 1917 års riksdagsskrivelse må i detta sammanhang anmärkas,

att den förmögenhetsordning, som enligt nya giftermålsbalken råder

mellan makar, ej i nu förevarande avseende medför annan verkan än förmögenlietsordningen

enligt äldre giftermålsbalken.

Lagberedningens år 1925 avgivna förslag upptogs i den till 1928 års riksdag

avlåtna propositionen (nr 21) med förslaget till den nya arvslagen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Forsla lagutskottets utlåtande Sr 7. 5

1 propositionen lämnades följande redogörelse för förslagets ståndpunkt i

förevarande fråga:

Vid frågans föregående behandling åberopades som skäl för de utomäktenskapliga

barnens arvsrätt efter fader, att grunden lill arvsrätt vore blodsbandet

och att då på grund av detta även avlägsna skyldeman ägde arvsrätt, det

vore orimligt alt sådan rätt ej tillkomme barn utom äktenskap. Enligt nu

förevarande förslag är arvsrättens grund ej alt söka allenast i blodsbandet

utan ock i samhörigheten mellan arvlåtaren och arvingen, och i enlighet härmed

hava kusiner och avlägsnare skyldeman uteslutits från arvsrätt. Mellan

modern och det utomäktenskapliga barnet består i regel ett verkligt familjeband,

ofta av samma styrka som mellan en moder och hennes barn i äktenskap.

Fadern äger däremot ej ens vid moderns död eller vid hennes olämplighet

en bestämd rätt till vårdnaden örn barnet. 1 regel föreligger icke

mellan det utomäktenskapliga barnet och dess fader en verklig social och

ekonomisk samhörighet liknande den, som förenar en fader med hans barn

i äktenskap.

Ett införande av arvsrätt för utomäktenskapliga barn efter fader skulle

medföra avsevärda nackdelar. Det skäl, som framförallt föranlett lagberedningen

att ej föreslå sådan arvsrätt, har varit, alt detta oundgängligen

måste draga med sig införande av exceptio plurium, d. v. s. rätt för mannen

att göra invändning örn att jämväl annan man haft umgänge med kvinnan

under konceptionstiden. Denna invändning skulle tvivelsutan komma att

framställas i mycket avsevärd omfattning. Visserligen fastställes för närvarande,

såsom förut nämnts, faderskapet genom erkännande i det stora

flertalet fall. Härav får man emellertid icke sluta, att bestridande av faderskap

ägt rum allenast i det fåtal fall, som dragits inför rätta, och att faderskapet

skulle vara ställt utom tvivel i de fall, där erkännande givits. Då

invändningens framställande för närvarande icke är tillåtet och då följaktligen

den utpekade fadern blir dömd att utge underhållsbidrag på den grund

att han lägrat modern under konceptionstiden utan avseende å att även

andra lägersmän finnas, ser han sig i många fall nödsakad att lämna ett

erkännande av faderskapet, som han icke skulle hava givit, örn möjligheten

att framställa invändningen stålt honom öppen. Rättegång behöver därför i

regel anställas blott i de fall, då den utpekade fadern bestrider, att han haft

samlag nied kvinnan under konceptionstiden. Medges nu exceptio plurium.

kommer därför sannolikt dylik invändning att framställas i ett stort antal

fall, där erkännande för närvarande lämnas. Detta i sakens natur liggande

förhållande bestyrkes av erfarenheten hos dem, som hava det praktiska

arbetet för barnavården örn hand. Det har nämligen visat sig, att en man,

som erkänner samlag, likväl ofta vägrar erkänna faderskapet under åberopande

av att kvinnan under konceptionstiden haft umgänge jämväl med

annan än honom.

Ett medgivande av exceptio plurium skulle komma alt medföra åtskilliga

olägenheter. Erfarenheten från främmande länder visar sålunda, alt invändningen

ofta framställes för alt chikanera modern. Och å andra sidan är del

ofta, dä invändningen är berättigad, svårt för mannen att mot moderns

bestridande fullgöra bevisningen. Ofta blir då den enda utvägen att låta

henne med ed fria sig från misstanken om flera män. Ett väsentligt ökat

utrymme skulle härigenom givas åt den normerade partseden. Bland annat

nu anförda olägenheter hava medfört, att man på framstående håll i Schweiz

uttalat sig för avskaffande av exceptio plurium.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

De allvarligaste olägenheterna med exceptio plurium äro emellertid de.

sorn äro förbundna med invändningens rättsverkningar. Örn invändningen

ogillas, förklaras mannen för fader; han förpliktas att utge underhållsbidrag,

och barnet får arvsrätt efter honom. Gillas åter invändningen, d. v. s.

anses det styrkt, att barnets moder under konceptionstiden haft umgänge

nied annan än den instämde mannen, måste yrkandet om hans förklarande

för fader ogillas, varmed också all fråga om arvsrätt för barnet är förfallen.

I sistnämnda fall uppkommer fråga, hur det skall gå med underhållsskyldigheten.

I vissa främmande länder låter man i detta fall barnet gå miste

örn underhållet. En sådan lösning kan emellertid uppenbarligen ej ifrågakomma.

På annat håll har frågan lösts så, att betalningsskyldighet ålägges

alla lägersmännen. En dylik regel kan synas rättvis ur lägersmännens synpunkt,

men den skulle stå i strid med vår rättsuppfattning sådan den genom

praxis fastslagits redan långt före 1917 års lag. Regeln skulle också medföra

avsevärda sociala olägenheter. De utomäktenskapliga barn, i fråga örn vilka

moderns talan ej helt ogillades, bomme att uppdelas i två grupper, den ena

omfattande de barn, till vilka faderskapet kunnat fastställas, och den andra

de barn, som på grund av exceptio plurium blott tillagts underhållsbidrag,

ett bidrag som karakteriseras av att det utgives av flera män, vilka alla

under konceptionstiden haft umgänge med modern. Den senare gruppens

barn skulle stämplas som födda av kvinnor, vilkas lösaktighet fastslagits.

Att detta skulle återverka på barnens sociala ställning och anseende samt

sålunda medföra lidande för barnen själva torde vara ställt utom allt tvivel.

Att ålägga samtliga lägersmän underhållsskyldighet möter alltså allvarliga

betänkligheter. För den händelse exceptio plurium tillätes, skulle då.

därest det visades att barnets moder haft umgänge med flera män, återstå

den utvägen, att den man, mot vilken talan fördes, ensam förpliktades att

utge underhållsbidrag. Mot denna utväg tala i viss mån samma skäl, som

nyss anförts mot underhållsskyldighet för flera lägersmän. Visserligen kommer

ej i detta fall bidraget att utges av flera män, men genom att bevisning

örn moderns umgänge med flera i allt fall får förebringas, kommer hon att

stämplas som en lösaktig kvinna, och detta sätter en fläck även på barnet.

Mot utvägen alt, efter godkänd exceptio plurium, låta underhållsskyldigheten

åvila blott en man talar vidare ett skäl, vars folkpsykologiska betydelse

ej bör underskattas. Den påstådda fadern, som i de ojämförligt flesta

fallen ej har någon förmögenhet utan blott sin arbetsförtjänst, tillätes framställa

exceptio plurium. Han lyckas med bevisningen. På grund härav kan

han ej förklaras för barnets fader; barnet får ej arvsrätt efter honom. Men

då intet finnes att ärva efter honom, är detta honom likgiltigt. Däremot blir

han ålagd att ensam utgiva underhållsbidrag. Alt han — måhända efter

en långvarig och stötande rättegång — lyckats visa, att flera lägersmän

finnas, medför sålunda icke något resultat, som för honom är av praktisk

betydelse. En sådan ordning skulle säkerligen visa sig svårtillgänglig inom

de bredare befolkningslagren. Det torde för lekmannen vara lättare att förstå,

att åtskilliga hänsyn medföra, att invändningen ej får framställas, än

att den väl får framställas med alla därav följande olägenheter för modern

och barnet men utan verkan för fadern i fråga örn huvudsaken, underhållsskyldigheten.

Införande av arvsrätt efter fader för barn utom äktenskap med därav

följande nödvändighet att medgiva exceptio plurium skulle alltså — vare sig

verkan av en godtagen invändning bleve, att alla lägersmännen eller att blott

en finge utgiva underhållsbidrag — medföra betänkliga sociala olägenheter

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 1.

7

för en stor grupp av barnen och deras mödrar, varjämte svårigheter av processuell

art skulle uppstå. Häremot skulle stå den fördelen för barnen, att

en del av dem erhölle arvsrätt efter fadern. Denna rätt skulle emellertid

vara av ringa praktisk betydelse. I det alldeles övervägande antalet fall,

varom här är fråga, utgöras nämligen tillgångarna i faderns bo huvudsakligen

blott av bohag och husgeråd till mycket ringa värde. Den ideella vinsten

av ett fastställt faderskap får naturligen ej underskattas, men det faktum

att utomäktenskaplig börd föreligger och de oberättigade lidanden, som

därav ännu kunna åsamkas barnen, undergå ej ändring genom fastställt

faderskap och arvsrätt efter fadern. På grund av den väsentligen förbättrade

ställning, som de utomäktenskapliga barnen numera intaga, är denna

synpunkt emellertid av långt mindre betydelse nu än vid frågans senaste

behandling. Vid angivna förhållanden synes det näppeligen böra ifrågakomma

att nu rubba de grunder, varpå 1917 års lag är byggd. Detta kan

befaras verka störande på det praktiska arbete, som för närvarande till de

utomäktenskapliga barnens bästa med goda resultat sker på grundval av

denna lag.

Vid 1928 års riksdag väcktes även en motion i ämnet (11:395). däri fru

Nordgren m. fl. hemställde, att riksdagen måtte besluta att alla utomäktenskapliga

barn tillerkändes arvsrätt jämväl efter fader och fädernefrände!''.

Därest detta icke kunde bifallas, hemställdes i varje fall, att arvsrätt efter

fader och fädernefränder tillerkändes sådana utomäktenskapliga barn, beträffande

vilka invändning om faderskap bland flera ej vunne stöd av en i

saken förebragt utredning.

Första lagutskottet, som behandlade ärendet, yttrade i avgivet utlåtande,

nr 21, följande:

Nu förevarande spörsmål har ingående dryftats såväl i lagberedningens

motiv (s. 206—232) som i propositionen (s. 62—66). Av den sålunda lämnade

framställningen framgår otvetydigt, att de utomäktenskapliga barnens

rättsställning efter tillkomsten av 1917 års lag förbättrats i avsevärd grad;

faderskap och därå grundad underhållsskyldighet har sålunda fastställts i

ej mindre än omkring 93 % av samtliga fall, och underhållet utgår ej blott

efter nödtorften utan med hänsyn till båda föräldrarnas ekonomiska villkor.

I berörda framställning utvecklas vidare, hurusom införande av arvsrätt för

utomäktenskapligt barn efter fader med nödvändighet skulle medföra upptagande

i vår lagstiftning av exceptio plurium med alla därav följande olägenheter,

och att det måste anses betänkligt att nu rubba de grunder, varpå

1917 års lag är byggd; detta kunde befaras verka störande på det praktiska

arbete, som för närvarande till de utomäktenskapliga barnens bästa med

goda resultat sker på grundval av denna lag. Utskottet delar denna uppfattning.

Även enligt utskottets mening äro verkningarna av exceptio plurium sådana,

att de, såvitt möjligt, böra undvikas. Då det varit möjligt att hos oss

åstadkomma en ordning, som, enligt vad av erfarenheten från ej minst barnavårdens

målsmän vitsordas, tillgodoser de utomäktenskapliga barnens rätt

på ett synnerligen verksamt sätt — sannolikt vida bättre än i de liesta land

där exceptio plurium upptagits — vore det enligt utskottets mening ej försvarligt

att vidtaga en ändring, som kunde befaras menligt inverka på det

goda resultat, sorn uppnåtts. Framhållas må ock, alt för det stora flertalet

utomäktenskapliga barn arvsrätten efter fader är av blott ringa praktisk

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

betydelse, i det att faderns bo i de flesta fall huvudsakligen består av allenast

bohag och husgeråd till ringa värde. Då fördelarna av arvsrätten således är

ringa, men de olägenheter, varom nyss nämnts, vägande tala mot införande

av en dylik arvsrätt, måste det betecknas som ogrundat att medgiva utomäktenskapliga

barn i allmänhet arvsrätt efter fader.

Det förslag till viss utsträckning av dessa barns arvsrätt efter fader, som

framlagts i propositionen, vill utskottet emellertid förorda. Under den diskussion,

som föregick 1917 års lagstiftning, var en sådan anordning, som den

nu föreslagna, under övervägande. Man ansåg emellertid då, att den skulle

komma att lia föga praktisk betydelse, och hänvisade på faderns möjlighet att

adoptera barnet eller göra testamente till dess förmån. Den sedermera vunna

erfarenheten visar emellertid, att utvecklingen gick en annan väg: arvsrätt

beredes barnen genom deras antecknande såsom trolovningsbarn. Adoptionen

har däremot i regel ej använts för beredande av arvsrätt åt barnen, detta

troligen bland annat på det skäl, att den därmed följande överflyttningen av

vårdnaden från modern till fadern ej ansetts önskvärd. I allmänhet Ilar ej

heller testamente upprättats. Örn detta någon gång sker i samband med barnets

födelse, då faderns känsla av sina förpliktelser mot barnet varit mera

levande, föreligger alltid möjligheten att testamentet återkallas senare, då

faderns pliktkänsla gör sig mindre gällande. Det nu föreslagna stadgandet

medför, att åt barnet kan beredas arvsrätt utan att det antecknas såsom

trolovningsbarn. Då det visat sig, särskilt i huvudstaden, att dylik anteckning

ofta sker i strid mot verkliga förhållandet, måste det betecknas som en

fördel, att det avsedda resultatet — arvsrätt för barnet — kan vinnas utan

användandet av en falsk form. Ej minst i de fall, då föräldrarna sammanleva

i konkubinat, torde den föreslagna arvsrättsförklaringen fylla ett behov.

En fördel med denna förklaring är också, att den ej, såsom ett testamente,

kan återkallas. Genom förklaringen får barnet samma rätt till arv som ett

äkta barn; barnet kan ej berövas sin laglott.

I den av fru Nordgren m. fl. väckta motionen uttalas, att arvsrätt efter

fader hade bort kunna medgivas åtminstone sådana barn, vars föräldrar varaktigt

sammanleva utan lagligt äktenskap. På sätt lagberedningen (s. 226—

227) framhållit, skulle en dylik ordning innebära, att konkubinaten i förevarande

avseende likställas med äktenskap, varigenom äktenskapet såsom

samhällsinstitution skulle försvagas. Det skulle ock medföra vanskligheter

att i lag angiva de fordringar på sammanlevnaden, som måste uppställas för

att ett konkubinat med arvsrättsliga verkningar skulle föreligga. Då härtill

kommer, att — såsom utskottet redan framhållit — den föreslagna arvsrättsförklaringen

är av stor betydelse just för dem, som sammanleva i konkubinat,

föreligger enligt utskottets mening ej anledning till att vidtaga någon

åtgärd uti den i motionen sålunda antydda riktningen.

Inom utskottet har, vid behandlingen av fru Nordgrens motion, framhållits

möjligheten att arvsrätt kunde tillerkännas utomäktenskapligt barn efter fader

i sådana fall, då faderskapet blivit frivilligt erkänt. Anmärkas må, att

enligt en finsk lag av år 1922 faderskap till barn utom äktenskap fastställes

genom frivilligt erkännande. (Se lagberedningens motiv s. 209—210.) Denna

lag kan emellertid ej åberopas såsom förebild; den medger nämligen överhuvud

icke faderskapets fastställande genom dom utan endast genom frivilligt

erkännande i viss form. En man, som haft könsförbindelse med barnets

mor men som ej vill erkänna faderskap därför att enligt hans mening även

annan man haft dylik förbindelse med henne, är visserligen utesluten från

rätt att framställa exceptio plurium och blir därför dömd att ensam betala

s. 9 Kontrollera mot PDF

Färsta lagutskottets utlåtande Nr 7.

9

underhållsbidrag, men han betecknas icke såsom fader. Med denna konsekvent

genomförda begreppsskillnad erbjuder det frivilliga erkännandet av

faderskap en utväg att därtill anknyta arvsrätt för barnet, i det att möjligheten

av att även annan man skulle kunna vara fader då väsentligen saknar

betydelse. I svensk rätt ligger saken helt annorlunda. Den som på grund av

könsförbindelse med modern kan vara fader, skall enligt svensk rätt anses

såsom fader och blir i denna egenskap dömd att utgiva underhållsbidrag.

Med hänsyn till denna den svenska rättens ståndpunkt kan man aldrig veta.

örn ett erkännande av faderskap verkligen innebär, att den erkännande frivilligt

påtager sig att vara fader eller örn det allenast betyder, att han haft

samlag med modern under konceptionstiden och vid sådant förhållande anser

sig icke kunna vinna något på en rättegång, ehuru lian är fullt övertygad

alt en annan är den verklige fadern. Vid sådant förhållande kan tydligen

icke heller åt erkännandet, oavsett örn detta tillkommit i form. som

föreskrives i 20 § av lagen örn barn utom äktenskap, tillmätas den betydelse,

att allenast på grund av erkännandet arvsrätt kan tilläggas barnet. Utskottet

kan följaktligen ej tillstyrka, att arvsrätt tillerkännes utomäktenskapliga barn

i de fall, då faderskapet blivit frivilligt erkänt. Av vad utskottet förut anfört

angående propositionen i nu förevarande del framgår, att utskottet ej heller

i övrigt anser sig kunna tillstyrka någon åtgärd i anledning av motionen.

Mot utskottets utlåtande i förevarande del hade anmälts två reservationer.

I den ena reservationen, avgiven av herrar Klefbeck och Schlyter, anfördes:
Vad

angår den i samband med 3 kap. av förslaget till lag om arv behandlade

frågan om arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader, är det enligt

vår mening otvivelaktigt principiellt riktigt, att sådan arvsrätt tillerkännes

dessa barn. Att en samhörighet mellan det utomäktenskapliga barnet och dess

fader ofta ej förefinnes synes ej, på sätt i propositionen göres gällande,

kunna åberopas mot dessa barns arvsrätt; den bristande samhörigheten beror

nämligen i allmänhet på faderns underlåtenhet att fullgöra sina förpliktelser

mot barnet och dess moder. Denna hans pliktförgätenhet bör emellertid ej

medföra, att barnet utestänges från arvsrätt efter fadern. Ett lagfästande av

denna arvsrätt skulle säkerligen medföra, att känslan för faderskapets förpliktelser

efter hand höjdes hos de fäder, varom nu är fråga.

Enligt vår mening kunna alltså starka skäl anföras för att tillerkänna barn

utom äktenskap arvsrätt efter fader, nämligen för så vitt faderskapet är ostridigt.

Bestrides åter faderskapet, torde däremot arvsrätt för barnet icke lämpligen

kunna grundas på en sannolikhetsbevisning rörande faderskapet. Arvsrätt

för barn utom äktenskap synes oss därför böra stadgas dels för sådana

fall, då föräldrarna sammanlevt såsom makar ehuru de ej bekräftat sin förbindelse

med vigsel (konkubinat), dels ock för sådana fall, då fadern otvetydigt

erkänt faderskapet. Att genomförandet av en dylik princip, vartill i fråga

örn erkända barn förebild finnes i den finska lagstiftningen, skulle medföra

vissa jämkningar i 1917 års lag örn barn utom äktenskap, synes ej innebära

något avgörande hinder. Den finska lagstiftningen har också ådagalagt,

att arvsrätt efter fader kan genomföras utan att i mål örn barnuppfostringsbidrag

exccptio plurium behöver tillåtas. Kan sålunda arvsrätt för harn idom

äktenskap efter fader införas i svensk rätt, torde däremot giltig anledning

saknas att utsträcka arvsrätten lill att avse även fädernefrände!'', vilka ofta

sakna varje kännedom örn barnets existens.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

På grund av vad sålunda anförts ha vi ansett, alt i 3 kap. 2 § borde stadgas

arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader, därest barnet är trolovningsbarn,

eller barnets föräldrar sammanbott under viss i lagen närmare

angiven tid (t. ex. å tid då barnet kan vara avlat och därefter oavbrutet

under minst ett år), eller fadern på närmare angivet sätt medgivit faderskapet.

Stadganden angående det sätt, varpå medgivande av faderskapet kan

lämnas, skulle ersätta bestämmelserna om arvsrättsförklaring enligt 3 § men

borde hava sin plats i lagen örn barn utom äktenskap. Att med en dylik lagstiftning

en skillnad måste uppstå mellan fall, då barnet blott har rätt till

underhåll, och fall, då det därjämte är arvsberättigat, är en olägenhet som

icke lärer kunna undgås.

Under hänvisning till att det icke varit möjligt att inom utskottet utarbeta

erforderliga lagändringar för genomförande av de sålunda angivna principerna

hemställde dessa reservanter, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville i samband med det fortsatta arbetet

på revision av ärvdabalken låta utreda, i vad mån arvsrätten för barn

utom äktenskap efter fader ytterligare må kunna utsträckas.

Den andra reservationen hade avgivits av herrar Åkerman, Lindqvist i

Halmstad, Leo, Karlsson i Vätö och Sjögren, vilka instämde i den av herrar

Klefbeck och Schlyter gjorda hemställan.

Kamrarna, som godkände lagförslaget i hithörande delar, stannade beträffande

den av herrar Klefbeck och Schlyter avgivna reservationen i olika

beslut, i det första kammaren med 69 röster mot 57 avslog skrivelseförslaget

men andra kammaren medelst uppresning biföll detsamma. I anledning

av att kamrarna jämväl i vad rörde lagförslaget, i delar varom nu ej är

fråga, stannat i skiljaktiga beslut företogs sammanjämkning; denna föranledde

dock icke till godkännande av skrivelseförslaget.

Vad särskilt angår namnrätten anförde lagberedningen i motiven till

sitt år 1915 avgivna förslag bland annat följande:

Huvudregeln synes böra bliva, att barnet erhåller moderns namn. Under

nuvarande förhållanden står barnet faktiskt och rättsligt vida närmare

modern än fadern. Härutinnan kommer någon väsentlig förändring

ej att inträda enligt beredningens förslag. Av betydelse är särskilt, att enligt

förslaget modern i regeln skall hava vårdnaden om barnet och vara

dess förmyndare. Om barnet står under moderns vårdnad och särskilt örn

barnet vistas hos henne, måste det i allmänhet vara naturligast och fördelaktigast

för såväl barnet som modern att de hava samma namn. Olikhet

med avseende å släktnamn skulle — i synnerhet om barnet efter fadern bure

ett mera egenartat och känt namn — ständigt draga uppmärksamheten å

barnets börd och kunna bereda barnet och modern synnerliga obehag. Befaras

kan även att, örn barnet mot faderns vilja erhåller dennes släktnamn,

detta förhållande skall hos fadern väcka ovilja mot barnet och därigenom

mera skada än gagna detsamma. En ovillkorlig bestämmelse därom att

barnet skall bära faderns släktnamn skulle slutligen i många fall innebära

en orättvisa mot modern, som måhända älskar och väl vårdar barnet men

på grund av bitterhet mot fadern ingalunda vill att barnet skall bära hans

namn.---—

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

11

Det kunde ifrågasättas att giva barnet — örn det är omyndigt, dess förmyndare

— rätt att välja mellan faderns och moderns namn. En dylik valrätt

måste dock medföra en viss obestämdhet och osäkerhet i namnförhållandena.

Denna rätt, vilken oftast komme att utövas av modern såsom barnets

förmyndare, skulle ock lätt kunna av henne missbrukas i egennyttigt

syfte. Då härtill kominer, att obestridligt gagn för barnet av gemenskap

med fadern i fråga örn släktnamn i allmänhet kan väntas endast i det fall

att fadern har barnet hos sig, men fadern i sådant fall nästan undantagslöst

torde önska att giva barnet sitt namn, har beredningen icke funnit lämpligt

att införa någon bestämmelse örn rätt för barnet eller dess förmyndare

att oberoende av faderns medgivande antaga dennes släktnamn. Men

örn fadern själv önskar att giva barnet sitt släktnamn, synes lagstiftningen

icke böra lägga något hinder i vägen därför av hänsyn till faderns släktingar

eller andra bärare av namnet. Beredningen hav därför, jämte huvudregeln

att barnet erhåller moderns släktnamn, infört ett stadgande därom

att fadern må giva barnet sitt släktnamn.

I sitt vid 1917 års riksdag i ämnet avgivna utlåtande, nr 29, förklarade

lagutskottet, att utskottet lika med lagberedningen ansåge, att för det stora

flertalet fall, där barnet stöde under moderns vårdnad och kanske även

vistades hos henne, det vore såväl för barnet som modern lyckligast och

lämpligast, att barnet bure samma namn som modern.

Följande statistiska uppgifter må här meddelas:

Antalet i riket utom äktenskapet födda barn utgjorde av hela antalet le
-

vande födda barn

1901—1910 12,7 %

1911—1915 15,5 %

1916—1920 14,6 %

1921—1925 14,9 %

1926—1930 16,0 %

1931 ................................ 16,3 %

1932 ................................ 16,0 %

Antalet utom äktenskapet levande födda barn utgjorde

1917

1925

1930

1931

1932

18 060

16 104

15 405

14 857

14 326

därav av trolovade ..............

1 966

3 925

4 746

4 802

4 620

2 051

1 534

1 359

1 290

1 345

därav av trolovade ..............

74

123

664

650

636

I statistiska centralbyråns berättelse angående befolkningsrörelsen år 1932

framhålles, att antalet trolovade mödrar befunnit sig i nästan ständigt stigande.

Deras relativa talrikhet växlade emellertid ganska mycket i olika

län och i olika städer. Detta förhållande syntes tyda på olika seder å olika

orter inom landet, möjligen ock på något skiljaktig praxis vid födelsernas

inregistrering.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

Utskottet.

Här må slutligen erinras om att riksdagen i skrivelse den 30 april 1935

(nr 181) anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa undersökning av

vårt lands befolkningsfråga och för riksdagen framlägga de förslag, vartill

denna utredning kunde föranleda. På grund av Kungl. Maj:ts den 17 maj

1935 givna bemyndigande har därefter utsetts en kommission — den s. k.

befolkningskommissionen — för att verkställa en sådan undersökning.

I förevarande motion anföres, bland annat:

Motionärerna funne den svenska lagens regler rörande faderskapets fastställande

tillfredsställande och avsåge följaktligen icke att erhålla någon

ändring i dem. Med hänsyn till nämnda regler torde en generell bestämmelse

angående utomäktenskapligt barns rätt till arv efter fadern och till

faderns släktnamn icke kunna uppställas i Sverige. Men i alla de fall då

faderskapet vore otvivelaktigt och framför allt då föräldrarna sammanbodde

borde, även örn trolovning i lagens mening icke förelåge, arvsrätt

förefinnas mellan fadern och barnet, liksom barnet borde äga rätt att antaga

faderns släktnamn. Huruvida utomäktenskapligt barns arvsrätt borde

utsträckas även till fädernefrände!'' vore ett spörsmål, som torde böra göras

till föremål för utredning i sammanhang med frågan om barnets arvsrätt

efter fadern.

Av utskottets redogörelse framgår, att det utomäktenskapliga barnet äger

rätt till arv efter fadern allenast örn det är trolovningsbarn eller fadern avgivit

arvsrättsförklaring. Efter fädernefränder har barnet icke i något fall

arvsrätt. Utan medgivande av fadern äger barnet rätt till hans släktnamn

endast örn det är trolovningsbarn. Att utjämna de olikheter i fråga örn

arvs- och namnrätt, som sålunda förefinnas mellan utomäktenskapliga barn

och barn av äktenskaplig börd, har särskilt varit föremålet för de strävanden,

som under gångna tider pågått och alltjämt med oförminskad styrka

göra sig gällande i syfte att förbättra och trygga de utomäktenskapliga barnens

ställning. Till förmån för en sådan likställighet har särskilt framhållits

det orättvisa i att åsätta en stor grupp av landets barn en vanärande stämpel

genom att beröva dem rättigheter, som eljest tillkomma alla medborgare. Härigenom

tillfogades det utom äktenskap födda barnet utan eget förvållande

lidanden, det straffades oförskyllt för föräldrarnas handlingssätt. Skäl lia

emellertid även anförts emot en generell rätt för det utomäktenskapliga barnet

till arv efter fadern. Sålunda har invänts, att en sådan arvsrätt skulle verka

försvagande och upplösande på äktenskapsinstitutionen. Vidare har påpekats,

att arvsrätten skulle kunna bereda mannens legitima familj svårigheter

och obehag. Slutligen har framhållits det vanskliga i att medgiva en

sådan rätt med de regler, som hos oss gälla för fastställande av faderskapet.

Med hänsyn till dessa regler, enligt vilka faderskapet grundas allenast på

möjligheten av att lägersmannen är fader, lia också motionärerna ansett sig

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

13

böra inskränka sina yrkanden om arvs- och namnrält för ulomäktenskapliga

barn till de fall, då faderskapet är otvivelaktigt och, framför allt, då

föräldrarna sammanbo.

Förevarande frågor lia varit föremål för upprepade överväganden av lagberedningen

och behandlats av riksdagen senast år 1928 i samband med

tillkomsten av den nya arvslagen. Det skulle vid sådant förhållande möjligen

kunna tyckas, att saken knappast redan nu borde upptagas till förnyad omprövning.

Frågan örn de utomäktenskapliga barnens ställning är emellertid

— icke minst med hänsyn till deras stora antal — enligt utskottets förmenande

av så vital betydelse, att utskottet anser siphora biträda kravet på ytterligare

utredning. Denna utredning måste dock göras helt förutsättningslös

och bör därför icke heller erhålla den begränsade omfattning, som angivits

i motionen. I samband härmed vill utskottet erinra om att den s. k. befolkningskommissionen

för närvarande verkställer en allsidig undersökning av

vårt lands befolkningsfråga. Måhända skulle spörsmålet örn de utomäktenskapliga

barnens ställning kunna upptagas i ett sådant större sammanhang.

Utskottet får på grund av det sålunda anförda hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig, förutsättningslös

utredning angående de utomäktenskapliga barnens rättsliga

ställning samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kan föranleda.

Stockholm den 11 februari 1936.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck, Velander*,

Norling*, Wohlin, Henriksson* och Karlsson i Gillberga*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Nilsson i Antnäs* och Hedlund i Östersund,

fru Östlund, herr Olsson i Rimforsa, fröken Wellin samt herrar Lindberg i

Umeå och Johansson i Bro*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:29 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående inskränkning i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans gudstjänster. s. 1 i texten