Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
1936-05-09 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LJoU 1936:2, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
Dokumentets text
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1936 kl. 10 f. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212) m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
I en till riksdagen den 28 februari 1936 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 131, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212); samt
2) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut.
Förslagen äro av följande lydelse:
»Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212).
Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:
4§-
1 mom. Utan hinder---förhållandena påkallas.
2 mom. Virke, som---skogsvårdsstyrelsens tillstånd^
3 mom. Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång,
och kan planlagd eller påbörjad avverkning, som icke avser tillgodoseende
av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller från fastigheten
upplåten rätt till husbehovsfång, befaras medföra, att servitutet icke
kan i avsedd utsträckning begagnas eller — där fråga är om servitut som
uppkommit före den 1 januari 1923 — att servitutets begagnande i avsedd
utsträckning nödvändiggör, att yngre skog tages i anspråk utöver vad som
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 3 avd. Nr 2.
1
2 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
erfordras för ändamålsenlig gallring eller eljest överensstämmer med en god
skogsvård, äger skogsvårdsstyrelsen, där servitutshavarens rätt finnes klar,
beträffande avverkningen meddela de föreskrifter eller göra de inskränkningar,
som av förhållandena påkallas.
5 §■
Avverkning av---återväxt äventyras.
Ej heller---lag medgivit.
Kan avverkning som i 4 § 3 mom. sägs befaras medföra, att servitut, som
innefattar rätt till skogsfång, ej kan i avsedd utsträckning begagnas eller att
servitutets begagnande i avsedd utsträckning nödvändiggör, att äldre skog
tages i anspråk i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma
att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden, skall
vad i nämnda moment är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936 men skall icke utgöra hinder för
tillgodogörande i enlighet med vad förut gällande lag medgivit av avverkningsrätt,
som upplåtits före nämnda dag.»
»Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.
Härigenom förordnas, dels att 5 och 8 §§ lagen den 14 juni 1907 om servitut1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår, dels ock
att i nämnda lag skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och
betecknad såsom 5 a §:
i , fj * • ? '' '' - >. >! 11'' •’ < ■ ,
w 5 §.
Nu är---första domstolen.
Innefattar servitutet rätt till skogsfång eller mulbete, må förflyttning jämväl
ske på yrkande av ägaren av den fastighet, till vars förmån det gäller,
såframt servitutet på grund av ändrade förhållanden ej kan i avsedd utsträckning
begagnas å det därför bestämda stället samt servitutets fulla ut
-
1 Senaste lydelse av 5 § andra stycket: se SFS 1933: 271.
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 3
nyttjande är av väsentlig betydelse för bruket av nämnda fastighet; dock att
förflyttningen ej må medgivas örn märklig olägenhet därigenom skulle tillskyndas
den av servitutet besvärade fastigheten. Domstolen äger bestämma,
att förflyttning skall ske allenast för viss tid.
Om förflyttning---särskilt stadgat.
5 a §.
Kan servitut, som innefattar rätt att taga vindfallen eller torr skog och
som ej är till tiden begränsat, icke i avsedd utsträckning begagnas på grund
av ändrade förhållanden, som medfört bristande tillgång å sådan skog, och
är servitutets fulla utnyttjande av väsentlig betydelse för bruket av den fastighet,
till vars förmån det gäller, må domstol på yrkande av denna fastighets
ägare förordna om sådan förändring av servitutet att det skall omfatta även
rätt att i erforderlig utsträckning taga annat virke; dock att förändringen ej
må medgivas om märklig olägenhet därigenom skulle tillskyndas den av
servitutet besvärade fastigheten. Domstolen äger meddela föreskrift om
sättet för virkets uttagande.
Är för servitutets begagnande visst ställe bestämt, må förändring varom
nu sagts äga rum allenast såframt erforderlig tillgång å vindfallen eller torr
skog ej kan beredas genom förflyttning enligt 5 § andra stycket.
8§.
Vad i 5, 5 a och 7 §§ stadgas angående förflyttning, förändring och upphörande
av servitut skall lända till efterrättelse, ändå att vid upplåtelsen
annat förbehåll skett.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936 och skall tillämpas jämväl å
servitut, som uppkommit före nämnda dag.»
Med anledning av förevarande proposition hava inom riksdagen väckts
följande, jämväl till jordbruksutskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 316 av herr Westman m. fl. samt II: 652 av herr Molander, vari
hemställts, att riksdagen ville antaga propositionen i nedanstående ändrade
lydelse beträffande servitutslagen:
4 §•
Ägare--— betungas.
Finnes beträffande servitut, som omfattar rättighet till skogsfång och
mulbete eller endera av dessa rättigheter, ej visst ställe bestämt för rättighetens
begagnande, och kan fördel beredas den fastighet, som av servitutet
4 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
besväras, därigenom att viss del av fastigheten undantages från servitutets utövning,
må på begäran av fastighetens ägare domstol bestämma, att sådan
del skall undantagas för den tid, servitutet kan utan förfång för den egendom,
till vars förmån det gäller, tillgodogöras på återstående del av fastigheten.
Innan beslut meddelas, skall domstolen i ärendet höra skogsvårdsstyrelse,
stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman eller annan myndighet, envar beträffande
skog, som står under myndighetens uppsikt och förvaltning.
5 §•
Nu är---första domstolen.
Innefattar servitutet rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av
dessa rättigheter, må förflyttning jämväl ske på yrkande av ägaren av den
fastighet, till vars förmån det gäller, såframt servitutet på grund av ändrade
förhållanden ej kan i avsedd utsträckning begagnas å det därför bestämda
stället; dock att förflyttningen ej må medgivas om märklig olägenhet därigenom
skulle tillskyndas den av servitutet besvärade fastigheten. Domstolen
äger bestämma, att förflyttning skall ske allenast för viss tid. Innan beslut
meddelas, skall domstolen i ärendet höra skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd,
skogsstatstjänsteman eller annan myndighet, envar beträffande skog, som
står under myndighetens uppsikt och förvaltning.
Om förflyttning---särskilt stadgat.
5 a §.
Kan servitut, som innefattar rätt att taga vindfallen eller torr skog och som
ej är till tiden begränsat, icke i avsedd utsträckning begagnas pä grund av
ändrade förhållanden, som medfört bristande tillgång å sådan skog, må
domstol på yrkande av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet
gäller, förordna om sådan förändring av servitutet att det skall omfatta även
rätt att efter utsyning i erforderlig utsträckning taga annat virke; dock att
förändringen ej må medgivas örn märklig olägenhet därigenom skulle tillskyndas
den av servitutet besvärade fastigheten. Domstolen äger meddela
föreskrift örn sättet för virkets uttagande. Innan beslut meddelas, skall domstolen
i ärendet höra skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman
eller annan myndighet, envar beträffande skog, som står under myndighetens
uppsikt och förvaltning.
Är för servitutets begagnande visst ställe bestämt, må förändring varom nu
sagts äga rum allenast såframt erforderlig tillgång å vindfallen eller torr skog
ej kan beredas genom förflyttning enligt 5 § andra stycket.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, hänvisas
till motionerna.
Enligt överenskommelse mellan jordbruksutskottet och andra lagutskottet
hava omförmälda proposition och motioner hänskjutits till behandling i sammansatt
andra lag- och jordbruksutskott.
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
5
Inledning.
Gällande bestämmelser om servitut återfinnas huvudsakligen i 1907 års
lag om servitut och 1926 års lag örn delning av jord å landet 1 kap. 21 §,
13 kap. 9 § och 20 kap. 3 §.
Vid upprepade tillfällen har spörsmålet om skyddandet av skogsfångs- och
mulbetesservitut mot sådana åtgärder från ägarens av den tjänande fastigheten
sida, att därigenom utnyttjandet av servituten förhindras eller försvåras,
varit föremål för statsmakternas övervägande.
Vid 1926 års riksdag väcktes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till jorddelningslagen två motioner (I: 233 och II: 358), vari föreslogs
sådant stadgande örn rätt till utbrytning av servitut utan sammanhang med
skifte, att den härskande fastighetens ägare skulle äga påkalla utbrytning så
snart servitutet varit av ålder gällande. I anledning av motionerna anhöll
riksdagen (R. skr. nr 331), att Kungl. Majit måtte låta föranstalta örn utredning
angående, bland annat, i vad mån rätt att erhålla utbrytning av servitut,
som i motionerna avsåges, borde tillkomma ägare av den fastighet, till vars
förmån servitutet inrättats, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
en sådan utredning kunde giva anledning.
Efter verkställd utredning framlade Kungl. Majit vid 1931 års riksdag i
proposition nr 6 förslag till sådan ändring av den då gällande 3 § i 20 kap.
jorddelningslagen, att den härskande fastighetens ägare skulle erhålla rätt
att få servitut utbrutet — icke såsom förut blott då det visades, att servitutet
äventyrades — utan även i andra fall, där det funnes medföra nytta och
kunna ske utan någons förfång. Undantag från denna regel skulle emellertid
gälla för fall, då servitutet tillkommit genom avtal. Lagändringen avsåg
sålunda servitut, som av ålder bestått, ävensom servitut, vilka utan stöd av
lag kunde hava uppkommit vid laga delning av jord.
I anledning av propositionen väcktes vid riksdagen en motion (I: 192),
däri hemställdes, att den härskande fastighetens ägare skulle likställas med
den tjänande fastighetens beträffande rätten att påkalla servitutsutbrytning
utan samband med laga skifte.
Andra lagutskottet, dit såväl propositionen som motionen hänvisades, förordade
i utlåtande nr 3 den utvidgning av utbrytningsvitsordet, som föreslagits
i propositionen. Motionen däremot avstyrktes av utskottet. Reservation
anmäldes av fyra av utskottets ledamöter, vilka förordade bifall till
motionen.
Riksdagen biföll i alla delar utskottets hemställan, och lag i ämnet utfärdades
den 24 april 1931 (nr 77).
Vid 7934 års riksdag väcktes åter motioner (I: 141 och II: 296), däri yrkades,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 20 kap. 3 § jorddelningslagen,
att innehavare av servitut måtte erhålla samma rätt i fråga örn utbrytning
som innehavaren av den fastighet, från vilken servitutsrätten utginge.
Andra lagutskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till
6
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
någon riksdagens åtgärd. I reservation till utskottsutlåtandet yrkades, att
riksdagen med anledning av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt en
lagstiftning av i reservationen antytt slag till skydd för innehavare av servitut
måtte komma till stånd.
Första kammaren biföll utskottets hemställan under det att andra kammaren
biföll ett inom kammaren framställt yrkande om skrivelse till Kungl.
Majit med anhållan om utredning i motionernas syfte. Frågan hade alltså
för den riksdagen fallit.
I ett den 15 december 1934 avgivet betänkande (stat. off. utr. 1934: 55)
har nu sociala jordutredningen (herrar K. G. Westman, ordf., Elof B. Andersson,
Harald Malmberg, Helmer Molander, Hemming Sten och Gustaf
Tamm) upptagit frågan örn lagstiftning i det syfte, som avses i förberörda
motioner, samt framlagt förslag till sådan lagstiftning.
Över betänkandet hava yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter
och korporationer. Sedan de av sociala jordutredningen framlagda lagförslagen
därpå omarbetats inom jordbruksdepartementet samt, efter det lagrådet
däröver hörts, i fråga om skogsvårdslagen varit föremål för ytterligare
överarbetning i vissa hänseenden, hava förslagen genom propositionen
nr 131 förelagts riksdagen.
Den föreslagna lagstiftningens allmänna innebörd.
Sociala jordutredningen har till bedömande av frågan om lämpligheten
av gällande bestämmelser till skydd för skogsfångs- och mulbetesservitut
anfört i huvudsak följande.
Antalet skogsfångs- och mulbetesservitut vore allmänt mycket stort. Detta
vore förhållandet särskilt i fråga örn torplägenheter och andra jordbrukslägenheter
i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Servituten avsåge
i allmänhet rätt till vindfallen och torr skog samt till mulbete, men i
rätt stor utsträckning förekomme även, att s. k. fullständiga skogsservitut,
innehållande rätt jämväl till byggnadsvirke, blivit upplåtna. Någon exakt
siffra å antalet gällande skogsservitut vore icke möjlig att åvägabringa, synnerligast
som servitut icke behövde eller ens kunde intecknas före den 1 januari
1876. Enligt uppgift från överlantmätaren i Västernorrlands län torde
antalet skogsservitut i detta län med säkerhet uppgå till ett femsiffrigt tal,
och i fråga om Gävleborgs och Jämtlands län hade uppgivits, att antalet
skogsservitut vore mycket stort. Upplåtelse av servitut förekomme alltjämt.
Vid inrättande av arbetarsmåbruk hade, enligt vad sociala jordutredningen
inhämtat, i icke ringa utsträckning, särskilt inom Västernorrlands län, bildats
mulbetesservitut för reglerande av betesförhållandena, vilka servitut i
viss utsträckning blivit föremål för inteckning. Även till förmån för mindre
egnahemslägenheter torde servitutsupplåtelser alltjämt förekomma. Slutligen
vore att erinra därom, att vid friköp av kolonat, kronotorp, vissa odlingslägenheter
och skogstorp servitut, avseende skogsfång, skulle läggas på kronoparker
inom vissa län. I vad mån dylika servitut komme att uppstå vore för
närvarande svårt att bedöma. Endast i mycket ringa omfattning hade fri
-
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 7
köp av lägenheter hittills förekommit. Upplysningsvis kunde emellertid meddelas,
att tor närvarande funnes å kronoparker i nyssnämnda delar av landet
upplåtna i runt tal 440 kolonat, 2,300 skogstorp och odlingslägenheter
samt 40 kronotorp.
Hittills hade endast få fall förekommit, då på grund av servitutets äventyrande
den härskande fastighetens ägare berättigats att erhålla servitutet utbrutet.
Utbrytning av betesservitut ensamt hade ytterst sällan förekommit.
Att därav draga den slutsatsen, att sådant äventyrande av servitut, som lagen
förutsatte såsom villkor för utbrytning, ej varit för handen jämväl i andra
fall, torde näppeligen vara riktigt. Tillkomsten av den nya skogsvårdslagen
hade visserligen i hög grad bidragit till att förhindra skogsskövling och planlös
avverkning, men det torde ligga i sakens natur, att till och med vidtagande
av skogsvårdande avverkningar mången gång kunde åtminstone för
några tiotal år framåt äventyra utövningen av skogsfångsservitut. Genom dylika
åtgärder minskades ej sällan även värdet av rätten att taga vindfallen
och torr skog. I varje fall kunde vidtagande av sådana åtgärder tvinga den
härskande fastighetens ägare att taga sitt husbehov på långt avlägsna skiften.
Att utbrytning av servitut icke förekommit i större utsträckning torde i
viss mån bero dels därav, att ägaren av den tjänande fastigheten träffat avtal
med ägaren av den härskande fastigheten, varigenom utbrytningsanledningen
tillfälligtvis bortfallit, dels ock därav, att de omständigheter, som föranledde
rätt till utbrytning, varit svåra att fastställa. En orsak hade jämväl
uppgivits vara, att, även om det kunde ådagaläggas att servitutet i verkligheten
äventyrades, det likväl understundom kunde vara fördelaktigare för
den härskande fastighetens ägare att tåla inskränkning i servitutsrättens utövning
än att påkalla servitutets utbrytning i vederlagsmark.
Med hänsyn till det stora antal servitutsupplåtelser, som alltjämt hade giltighet,
vore det av stor betydelse att tillse, att de små lägenheter, varom
här vore fråga, på ett betryggande sätt bomme i åtnjutande av de rättigheter,
som tillagts dem för deras fullständigande, och att i samband därmed
önskvärd reda åvägabringades rörande servitutsförhållandena.
Vid övervägande av de åtgärder, som sålunda enligt sociala jordutredningens
mening borde vidtagas till tryggande av servitutsinnehavarens rätt, har
utredningen funnit sig icke kunna biträda de tidigare väckta förslagen om
medgivande av utsträckt befogenhet för den härskande fastighetens ägare
att erhålla utbrytning av servitut utan samband med skifte. Skälen
mot en dylik lagstiftning har utredningen sammanfattat på följande sätt.
Vidgat utbrytningsvitsord för ägaren av den härskande fastigheten läte sig
icke väl förena nied grundsatsen om avtals förbindande verkan. Det vore
föga tilltalande, örn den härskande fastighetens ägare hade möjlighet att
omedelbart efter ett servituts tillkomst påfordra dess utbrytande. Ett servitut
kunde hava tillskapats just i avsikt att undvika avstående av ett bestämt
område av en fastighet. Genom vitsordets begagnande skulle detta syfte
helt åsidosättas. Mot utvidgning av utbrytningsvitsordet talade även vissa
på senare tid utfärdade författningar, däri bestämmelser införts, avseende
att vid upplåtelse av mark från kronans fastigheter upprätta skogsfångs- och
mulbetesservitut till förmån för de frånsålda områdena. Därest ett stadgande
skulle införas av den innebörd, att don servitutsberättigade skulle äga att
utan samband med .skifte påkalla utbrytning även av avtalsservitut, skulle
8 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
detta innebära, att det med nämnda författningsbestämmelser avsedda systemet
motverkades. Vid utbrytning av servitut, som icke varit gällande av ålder
och icke tillkommit i sammanhang med laga delning eller genom avtal
i samband med tillkomsten av den fastighet, till vars förmån det gällde, bomme
det utbrutna området att bilda en särskild fastighet utan någon samhörighet
med den fastighet, för vilkens nytta servitutet bildats. Någon garanti för
att de båda fastigheterna, om sammanläggning ej ägde rum, i fortsättningen
komme att sambrukas funnes ej. Då det utbrutna området i regel torde
sakna förutsättningar att bestå såsom självständig fastighet, skulle härigenom
uppstå föga önskvärd fastighetsbildning, stridande mot jorddelningslagens
principer. Det måste för den tjänande fastighetens ägare synas obilligt, att
utbrytning skulle kunna framtvingas i fråga om ett servitut, som han upplåtit
ofta nog utan någon nämnvärd ersättning. Ett servitut, bestående i rättighet
att taga vindfällen och avfall samt bete för ett par kor, torde i allmänhet
ej bereda den tjänande fastigheten något större avbräck, men skulle
rättigheten förvandlats till äganderätt till vissa hektar skogs- och ängsmark,
kunde avståendet av marken komma att medföra en vida kännbarare uppoffring
än som avsetts i det ingångna avtalet. Att medgiva alla ägare av servitut,
som tillkommit genom avtal, rätt till utbrytning därför att några, helt
säkert ett ringa antal, befarades få sin servitutsrätt äventyrad, syntes vara en
obillighet. Full likställighet beträffande utbrytning av servitut mellan den
tjänande och den härskande fastighetens ägare komme säkerligen att medföra,
att servitutsinstitutet i framtiden icke bomme till användning, enär ingen
fastighetsägare skulle våga inlåta sig på några servitutsupplåtelser med
vetskap örn, att servitutsförhållandet kunde hävas när som helst av den, till
vars förmån servitutet inrättats. Skogsservitut vore vidare till sin natur sådant,
att det i allmänhet icke utan förfång kunde utbytas mot ett markområde,
som i värde motsvarade servitutet. En rättighet exempelvis att låta
de kreatur, som kunde vinterfödas på en fastighet, beta på annan fastighets
skog, kunde i regel icke utan olägenhet utbytas mot äganderätten till en begränsad
del av denna skog, enär därav skulle följa, att den härskande fastigheten
finge en del av sin betesrätt omvandlad i virkesproducerande kapitaltillgång.
På enahanda sätt uppstode ofta svårigheter att utan förfång utbryta
rätten till husbehovsvirke, enär en dylik rätt till 80 å 90 procent bestode i rätt
till vedbrand, under det att ett skogsskifte, rätt skött, lämnade en avkastning,
som till cirka två tredjedelar bestode av sortiment, vilkas nyttjande till bränsle
icke vore försvarligt, ökade möjligheter till utbrytning kunde föranleda
en hel del lantmäteriförrättningar endast i syfte att åt sökanden åstadkomma
en kanske tillfällig vinst genom realisation av en rättighet, som icke avsetts
att utnyttjas på sådant sätt.
•
Då sociala jordutredningen härefter undersökt andra möjligheter för vinnande
av det åsyftade målet, har utredningen utgått från, att de servitutsrättigheter,
som i främsta rummet behövde skyddas, vöre sådana som avsåge
skogsfång eller mulbete. Undersökningen har resulterat i två förslag, nämligen
dels till ändring i 1923 års skogsvårdslag dels ock till
ändringar i 1907 års servitutslag.
Ändringen i skogsvårdslagen avser att bereda innehavare av rätt till skogsfångsservitut
möjlighet att genom hänvändelse till skogsvårdsstyrelse få å
den tjänande fastigheten förbjuden sådan avverkning som äventyrar servi
-
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 9
tutsinnehavarens rätt. Ändringarna i servitutslagen åsyfta att skapa vidgade
möjligheter till förflyttning av servitut ävensom att möjliggöra dels
sådan begränsning av skogsfångs- och mulbetesservitut, för vars begagnande
särskilt ställe icke blivit bestämt, att servitutsrättens utövning inskränkes
till viss del av den tjänande fastigheten, dels ock sådan förändring av servitut,
avseende rätt att taga torr och vindfallen skog, att rättigheten, då virke
av dylik skog saknas, i stället må omfatta virke av annat slag.
Ur de över sociala jordutredningens betänkande avgivna yttrandena antecknas,
att centralrådet för skogsvårdsstgrelsernas förbund principiellt hyste
den uppfattningen, att en förminskning av antalet servitutsupplåtelser pa
ifrågavarande område borde eftersträvas. Frågan örn avlösning av redan
befintliga servitut borde tagas under övervägande. Regel vid servitutsavlösning
borde vara, att under vissa sociala betingelser den tjänande fastigheten
medgåves rätt att efter opartisk värdering inlösa servitutet med penningar.
Departementschefen har angivit sin ståndpunkt i förevarande lagstiftningsfrågor
sålunda:
»Det stora flertalet av nu existerande servitut avseende skogsfång och mulbete
torde hava till ändamål att komplettera mindre jordbrukslägenheten
vilka icke inom det egna området hava tillräcklig tillgång på skog och bete.
Ägarna av dessa lägenheter äro sålunda merendels för sin utkomst i hög
grad beroende av servituten. Det torde vara ett socialt intresse av icke
ringa vikt, att en dylik servitutshavare kan på ett tillfredsställande sätt skydda
sig mot intrång från ägarens av den tjänande fastigheten sida. De möjligheter,
som lagen i detta hänseende för närvarande lämnar, finner jag i
likhet med sociala jordutredningen otillräckliga. I ett stort antal av de avgivna
yttrandena har visserligen hävdats, att den nu föreslagna lagstiftningen
i syfte att förbättra dessa möjligheter icke skulle vara av behovet påkallad.
Såsom bevis härför har huvudsakligen åberopats den omständigheten, att
endast ett jämförelsevis ringa antal fall kommit till myndigheternas kännedom,
då servitut äventyrats genom åtgärder vidtagna av ägaren till den tjänande
fastigheten. I överensstämmelse med sociala jordutredningen anser
jag emellertid nämnda förhållande icke kunna tagas till intäkt för påståendet
örn lagstiftningsskyddets obehövlighet. Vad särskilt skogsfångsservitut
beträffar torde det vara uppenbart, att med den intensitet varmed skogsbruket
numera i allmänhet bedrives avverkningar i stor utsträckning företagas,
vilka äventyra eller i allt fall försvåra eller minska möjligheterna för
servitutens tillgodogörande. Även möjligheterna till utnyttjande av mulbetesservitut
kunna i hög grad försämras genom avverkningar. Det torde
med hänsyn härtill kunna antagas, att fall, då servitutsrätten äventyras,
förekomma i avsevärd utsträckning, ehuru de av skäl, som sociala jordutredningen
anfört, mera sällan komma till allmännare kännedom.
De av centralrådet teir skogsvårdsstyrelsernas förbund framförda synpunkterna
angående önskvärdheten av åtgärder till begränsning av antalet servitutsupplåtelser
torde vara förtjänta att uppmärksammas. Ätt servitutsinstitutet,
sådana förhållandena leir närvarande äro, fyller en viktig uppgift
synes emellertid otvivelaktigt. Oberoende av den ståndpunkt man intager
till nyssberörda önskemål torde det icke kunna vara annat än riktigt, att
man såvitt möjligt tillser, att i de fall, då servituten sålunda betingas av örn
-
10 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
ständigheterna, servitutshavarna bibehållas vid de förmåner, som avsågos
vid upplåtelsen.
Att såsom i något yttrande yrkats uppskjuta avgörandet av förevarande
lagstiftningsfråga i avbidan på att sociala jordutredningen fullgjort densamma
anförtrodd utredning rörande frågan, huruvida och i vad mån tilllämpningen
av 19 kap. 3 § jorddelningslagen jämte därmed sammanhängande
lagrum varit gynnsam för bildande av bärkraftiga jordbruk, synes
ändamålslöst. Sistnämnda utrednings resultat torde nämligen icke kunna
påverka ställningstagandet till den nu ifrågasatta lagstiftningen.
Med hänsyn till det anförda förordar jag, att lagstiftningsåtgärder nu
vidtagas i omförmält syfte. På skäl, sociala jordutredningen anfört, synes
lagstiftningen icke böra få formen av utvidgning av rätten till utbrytning av
servitut. Icke heller kan jag biträda det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund och vissa myndigheter framställda förslaget om avlösning
i penningar av servitutsrättigheter. En dylik lösning av problemet synes
icke ägnad att på ett tillfyllestgörande sätt tillgodose deras intressen varom
här är fråga. Andra vägar måste alltså beträdas och då de förslag, vid vilka
sociala jordutredningen stannat, synas i stort sett lämpade för sitt ändamål,
har jag kunnat i princip ansluta mig till dessa. Jag kommer att i det följande
närmare ingå på de erforderliga författningsbestämmelsernas utformning
och motivering. Redan nu må emellertid framhållas, att det, med hänsyn
till arten av förevarande lagstiftning, ej torde böra ifrågakomma att,
på sätt i yttrande över betänkandet föreslagits, begränsa lagstiftningens tilllämpningsområde
till allenast vissa delar av landet.»
Förslaget till ändringar i skogsvårdslagen.
Enligt 3 § skogsvårdslagen får yngre skog icke, utom i vissa i 4 § samma
lag omnämnda fall, avverkas annorledes än genom för skogens utveckling
ändamålsenlig gallring. Enligt 4 § 1 mom. 1 :o) får emellertid avverkning ske
i yngre skog, där för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång från fastigheten,
som tillkommer innehavare av avverkningsrätt, vilken uppkommit före den
1 januari 1923, icke finnes tillgång till annan skog å fastigheten eller behovet
icke lämpligen kan tillgodoses från sådan. I fråga örn dylik avverkning
äger dock skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall lämna de föreskrifter eller
göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas. Virke, som
jämlikt detta stadgande blivit avverkat för husbehov, får ej användas för
annat ändamål utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Jämlikt 4 § 1 mom.
2:o) och andra stycket i samma mom. må efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen
avverkning i yngre skog därjämte äga rum om avverkningen är avsedd
att ingå såsom led i en rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer
med en god skogsvård.
Enligt 5 § får avverkning av äldre skog ej så bedrivas eller efter avverkning
av dylik skog med marken så förfaras, att skogens återväxt äventyras.
Ej heller får utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkning för annat ändamål
än i 4 § 1 mom. l:o) sägs äga rum i sådan omfattning, att fastigheten
därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 11
ortens förhållanden. Utan hinder härav får dock avverkningsrätt, som uppkommit
före den 1 januari 1923, tillgodogöras i enlighet med vad förut
gällande lag medgivit.
I 6 § stadgas, att, därest någon med hänsyn till av honom tillämnad eller
påbörjad avverkning vill påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida
viss skog är att anse såsom yngre eller huru avverkning bör företagas utan
att stadgandena i 3, 4 eller 5 § varda överträdda, han skall äga därom göra
skriftlig ansökan hos skogsvårdsstyrelsen. Avverkning som företages i överensstämmelse
med sådant yttrande skall anses såsom laglig.
Sker avverkning i strid mot nu nämnda bestämmelser eller mot föreskrifter,
som enligt desamma meddelats, eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund
av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning
planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser eller
föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen jämlikt skogsvårdslagens 8 § 1 mom.
att, därest sådant finnes vara av nöden, meddela förbud att å den fastighet,
där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts, verkställa avverkning utan
skogsvårdsstyrelsens tillstånd, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att begränsa
förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten eller eljest på visst sätt inskränka
förbudet, såsom genom tillåtelse att avverka till den av förbudet berörda
fastighetens eller med denna sambrukad fastighets husbehov.
Sociala jordutredningens förslag innebär, att i 6 § skogsvårdslagen skulle
upptagas en föreskrift av innehåll, att därest det befunnes, att genom avverkning,
som tillärnats eller påbörjats, servitut, bestående i rättighet till skogsfång,
icke skulle kunna i full utsträckning nyttjas å därför bestämt område
utan att därvid komme till användning yngre skog i större utsträckning än
som vore erforderlig för dess ändamålsenliga gallring eller äldre skog i så
stor utsträckning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden
lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden, skogsvårdsstyrelsen
skulle äga rätt att på yrkande av ägaren av den härskande fastigheten i fråga
örn avverkningen lämna de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som
vore erforderliga för att skydda rättigheten.
Det nya stadgandet skulle enligt sociala jordutredningens förslag införas
såsom ett andra moment i 6 §, under det att det nuvarande stadgandet i paragrafen
skulle upptagas såsom ett första moment. Såsom övergångsbestämmelse
till det nya stadgandet har sociala jordutredningen föreslagit, att detsamma
skulle tillämpas jämväl å servitut, som uppkommit före den dag, då
stadgandet trädde i kraft.
Departementschefen har anfört:
»I likhet med sociala jordutredningen finner jag de nuvarande bestämmelserna
i skogsvårdslagen icke ägnade att i erforderlig utsträckning tillgodose
servitutshavarnas intressen. Jag vill i detta avseende erinra, att enligt skogsvårdslagens
bestämmelser skogsvårdsstyrelse saknar befogenhet att förbjuda
avverkning i yngre skog, saframt avverkningen sker genom för skogens utveckling
ändamålsenlig gallring, samt att vad angår äldre skog skogsvårds
-
12 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2-
styrelse icke äger meddela förbud eller inskränkning i° avsaluavverkning,
därest avverkningen bedrives på sådant sätt att skogens återväxt ej äventyras
samt genom avverkningen ej uttages skog, som behöves för fastighetens
husbehov. Sker avverkning i äldre skog för tillgodoseende av fastighetens
hushehov och äventyras ej därigenom skogens återväxt, förefinnes ej heller
möjlighet för skogsvårdsstyrelse att ingripa mot avverkningen. Sociala jordutredningens
förslag åsyftar nu att till skydd för innehavare av skogsfångsservitut
bereda skogsvårdsstyrelse ökad möjlighet att förhindra avverkningar,
som nyss sagts. Förslaget innebär sålunda, att skogsvårdsstyrelse
skall äga att på ansökan av innehavare av dylikt servitut göra inskränkning
i eller meddela förbud mot avverkning, som komme att medföra, att servitutshavaren
för tillgodoseende av sin rätt enligt servitutet skulle behöva avverka
yngre skog i större utsträckning än som erfordras för ändamålsenlig
gallring eller äldre skog i sådan omfattning att fastigheten för framtiden
komme att lida brist på husbehovsskog. Då ifrågavarande ökade möjlighet
för skogsvårdsstyrelse att ingripa mot för servitutshavaren ofördelaktiga avverkningar
synes betingad av ett viktigt allmänt intresse, kan jag i det väsentliga
ansluta mig till sociala jordutredningens förslag i förevarande avseende.
Vissa jämkningar torde dock böra ske.
Det synes sålunda skäligt, att skogsvårdsstyrelsens berörda befogenhet att
ingripa icke må riktas mot annan avverkning än sådan, som sker till avsalu.
Någon begränsning utöver vad för närvarande gäller beträffande avverkning
för tillgodoseende av den tjänande fastighetens eller därmed samhrukad
fastighets husbehov eller från den tjänande fastigheten upplåten rätt till husbehovsfång
bör alltså ej stadgas.
När sociala jordutredningen såsom förutsättning för det föreslagna stadgandets
tillämpning föreskriver, att det servitut, varom fråga är, till följd av
tillärnad eller påbörjad avverkning icke skulle kunna i full utsträckning
nyttjas å därför bestämt område, torde härmed ej avses, att stadgandet skall
vara begränsat att gälla allenast sådana servitut, för vilkas begagnande visst
ställe å en fastighet blivit bestämt. Jämväl servitut, som må fritt tillgodogöras
å hela den fastighet, som därav besväras, torde böra komma i åtnjutande av
det skydd, stadgandet avser att bereda. Till undvikande av tvekan i detta
hänseende torde den av sociala jordutredningen föreslagna lydelsen av stadgandet
böra något jämkas.
Då sociala jordutredningens ifrågavarande förslag avser ej blott att skydda
vederbörande servitutshavares rätt utan även att tillgodose i skogsvårdslagen
berörda allmänna intressen, lärer skogsvårdsstyrelsen böra tillerkännas
befogenhet att ingripa även utan ansökan från servitutshavarens sida. Det
må erinras, att skogsvårdsstyrelserna genom sin allmänna verksamhet och
organisation, särskilt genom hos dem anställda länsskogvaktare och andra
lokala tjänstemän samt de i 5 § skogsvårdsstyrelseförordningen omförmälda
skogsvårdskommittéerna, torde hava möjlighet att utan större svårighet få
kännedom om förefintliga skogsfångsservitut. I anslutning till förenämnda
syfte med förslaget torde därjämte nyssherörda befogenhet böra bestämmas
att avse meddelande av de föreskrifter eller vidtagande av de inskränkningar
i fråga om avverkningen, som av omständigheterna påkallas.
En jämkning i sociala jordutredningens förslag torde vidare påkallas därav
att innehavare av annat skogsfångsservitut än sådant, som uppkommit
före den 1 januari 1923, enligt skogsvårdslagen ej äger att på grund av servitutet
företaga avverkning i yngre skog, med mindre avverkningen sker genom
ändamålsenlig gallring eller eljest överensstämmer med en god skogsvård.
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 13
Jämväl i övrigt synas vissa jämkningar i förslaget av övervägande redaktionell
natur böra vidtagas.
Vad angår den i vissa yttranden framkomna invändningen, att enligt sociala
jordutredningens förslag innehavare av servitutsrätt avseende skogar
under skogsvårdslagen skulle erhålla en särställning i förhållande till innehavare
av liknande rättigheter å andra skogar, må erinras, att beträffande
dessa senare icke gälla skogsvårdslagens fria avverkningsbestämmelser. Avverkningen
å sistnämnda skogar regleras merendels enligt särskilda av skogig
myndighet godkända liushållningsplaner och måste i allmänhet försiggå
efter utsyning genom dylik myndighets försorg. Härigenom torde redan nu
vara beredd möjlighet att, på sätt som åsyftas med sociala jordutredningens
förslag, taga vederbörlig hänsyn till fastigheterna åvilande skogsfångsservitut.
I 1932 års lag om häradsallmänningar hava också dessa synpunkter
kommit till uttryck genom stadgandet i 26 § 2 morn., att då förslag till ny
hushållningsplan insändes till skogsvårdsstyrelsen vid förslaget skola fogas
bland annat uppgifter angående skogen åvilande avverknings- och annan
nyttjande- eller servitutsrätt.
De nya bestämmelserna torde lämpligen böra upptagas i vad de avse avverkning
av yngre skog i ett nytt 3 mom. av 4 § och i vad de avse avverkning
av äldre skog i ett nytt tredje stycke av 5 §.
Erinras må, att föreskrifterna i lagens 7, 8, 25 och 30 §§ om skogsvårdsstyrelses
rätt att företaga markundersökning, örn avverkningsförbud, ansvarspåföljd
och besvärsrätt m. m. bliva tillämpliga jämväl å fall, varom här
är fråga, utan att ändring i sagda föreskrifter behöver ske.
Av skogsvårdslagens 19 § följer, att de föreslagna bestämmelserna komma
att gälla jämväl beträffande svårföryngrade skogar.
Bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1936. Jag delar sociala
jordutredningens uppfattning att de böra gälla till förmån även för redan
befintliga servitut. Detta torde dock följa utan särskilt stadgande. Å andra
sidan torde böra tillses att bestämmelserna icke inkräkta på sådana avverkningsrätter,
som må vara upplåtna å den tjänande fastigheten vid tiden för
ikraftträdandet. Dylika avverkningsrätter böra få tillgodogöras i samma utsträckning
och under enahanda betingelser som hittills. En föreskrift av
denna innebörd torde upptagas såsom övergångsstadgande till bestämmelserna
i fråga.
Det i ett flertal yttranden framställda önskemålet om sådan lagändring, att
den tjänande fastighetens ägare finge möjlighet att påkalla utsyning genom
skogsvårdsstyrelses försorg vid avverkning på grund av servitut, har jag icke
ansett vara av beskaffenhet att kunna i detta sammanhang tillgodoses.»
Lagrådet har beträffande det till lagrådet remitterade förslaget till ändringar
i skogsvårdslagen framställt vissa erinringar, vilka beaktats vid förslagets
framläggande för riksdagen.
Förslaget till ändringar i servitutslagen.
I 4 § lagen om servitut stadgas, att ägare av fastighet eller gruva, till vars
förmån servitut gäller, vid servilutets begagnande skall så förfara, alt icke
därigenom den fastighet, som av servitutet besväras, mer än nödigt är betungas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
14: Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
Enligt 5 § första stycket samma lag gäller i fråga om servitut, för vars
begagnande visst ställe är bestämt, att örn till följd av ändrade förhållanden
servitutet kommer att medföra märkligt men vid den tjänande fastighetens
bruk, och därutinnan genom servitutels förflyttning till annat ställe å fastigheten
fördel kan beredas utan förfång för den härskande fastigheten, domstol
må på yrkande av den tjänande fastighetens ägare förordna om servitutets
förflyttning. Den tjänande fastighetens ägare skall för sådant fall
vidkännas kostnaden för förflyttningen ävensom gälda motpartens utgifter
vid första domstolen.
Andra stycket av 5 § upptager en erinran om att beträffande förflyttning
av servitut i sammanhang med skifte samt angående jämkning vid betesreglering
av område för servituts utövande särskilda bestämmelser äro meddelade.
Därest servitut till följd av ändrade förhållanden bliver onyttigt, må, jämlikt
7 § servitutslagen, domstol på yrkande av den tjänande fastighetens
ägare förklara servitutet förfallet. Är ej servitutet onyttigt men är nyttan
ringa i förhållande till den tunga, som uppkommer därav vid fastighetens
bruk, må enligt samma paragraf domstol på yrkande av fastighetens ägare
förordna, att servitutet skall avlösas med belopp, som om ej överenskommelse
kan träffas bestämmes av skiljemän.
Förenämnda stadganden i 5 och 7 §§ angående förflyttning och upphörande
av servitut skola jämlikt föreskrift i 8 § lända till efterrättelse, ändå
att vid upplåtelsen annat förbehåll skett.
Enligt sociala jordutredningens förslag skulle till 4 § servitutslagen fogas
dels såsom ett andra stycke en bestämmelse av innehåll, att den härskande
fastighetens ägare skulle under vissa förutsättningar kunna medgivas förflyttning
av servitut till annan del av den tjänande fastighetens område
än som vid upplåtelsen avsetts dels ock såsom ett tredje stycke ett stadgande
om rätt för den tjänande fastighetens ägare att få servitut begränsat
till viss del av fastigheten.
Vidare skulle enligt förslaget i 5 § intagas en föreskrift, som möjliggjorde
för den härskande fastighetens ägare att under särskilda närmare angivna
omständigheter få till stånd en förändring av servitutsrättens föremål.
De föreslagna tilläggen till 4 § servitutslagen om förflyttning och
begränsning av servitut lyda i sin helhet sålunda.
Är för begagnande av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete
eller endera av dessa rättigheter, visst ställe bestämt och visas det på
grund av förhållanden, som icke kunna anses vara av allenast tillfällig natur,
att servitutet icke kan i full utsträckning nyttjas å därför bestämt område,
men å fastigheten finnes annat område, varå rättigheten kan utövas
utan märkligt ökad olägenhet för fastigheten, må domstol på begäran av
ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, sedan skogsvårdsstyrelsen
blivit hörd, bestämma, att servitutet må nyttjas å sådant område
under den tid det icke kan begagnas å område, som är för detsamma avsett.
Finnes beträffande servitut, som omfattar rättighet till skogsfång och
mulbete eller endera av dessa rättigheter, ej visst ställe bestämt för rättig
-
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2■ 15
hetens begagnande, och kan fördel beredas den fastighet, som av servitutet
besväras, därigenom att viss del av fastigheten undantages från servitutets
utövning, må på begäran av fastighetens ägare och sedan skogsvårdsstyrelsen
blivit hörd domstol bestämma, att sådan del skall undantagas för den
tid, servitutet kan utan förfång för den egendom, till vars förmån det gäller,
tillgodogöras på återstående del av fastigheten.
Den föreslagna bestämmelsen i 5 § servitutslagen angående förändring
av servitutsrätt i vissa fall är av följande lydelse.
Består servitut, vars giltighet icke är till tiden begränsad, i rättighet att
taga vindfallen och torr skog, och förekommer på grund av ändrade förhållanden
sådan skog icke längre i tillräcklig omfattning å den fastighet, som
besväras av servitutet, eller, där servitutet allenast må tillgodogöras å en del
av fastigheten, å denna del, må på yrkande av ägaren av den fastighet, till
vars förmån servitutet gäller, och sedan skogsvårdsstyrelsen blivit hörd,
domstol bestämma, att servitutet i stället skall bestå i rättighet att erhålla
den fördel, servitutet avser att bereda fastigheten, i den mån vindfallen och
torr skog ej finnes, efter anvisning i annat för avsett ändamål tjänligt virke,
där så kan ske utan att därvid kommer till användning yngre skog i större
omfattning än som är erforderligt för dess ändamålsenliga gallring eller
äldre skog i så stor utsträckning, att den fastighet, som av servitutet besväras,
därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog
efter ortens förhållanden.
Sociala jordutredningen har i samband med förslaget örn begränsning
av servitut erinrat, att skog slag stiftning skommittén i dess den
9 december 1918 avgivna betänkande föreslagit upptagande i servitutslagen
av stadgande örn befogenhet för ägare till fastighet, som besväras av skogsfångs-
eller mulbetesservitut för vars begagnande visst ställe icke blivit bestämt,
att under vissa förutsättningar påkalla hos domstol, att rättens begagnande
inskränkes till viss del av fastigheten.
över skogslagstiftningskommitténs berörda förslag avgav lagrådet, till
vilket förslaget remitterades, utlåtande. Lagrådet framhöll däri till en början,
att redan bestämmelsen i 4 § servitutslagen kunde föranleda till att en
rätt till skogsfång och mulbete, som icke vid sin uppkomst vöre bestämd att
tillgodogöras å visst ställe, kunde av domstol begränsas tills vidare till viss
del av den tjänande fastigheten. Emellertid erinrade lagrådet, att servitutsrätten
även efter en sådan begränsning vilade å fastigheten i dess helhet; det
vore endast dess utövning, som temporärt reglerades. Lagrådet avstyrkte, att
förslaget gjordes till föremål för proposition till riksdagen. Frågan förföll därefter.
Sociala jordutredningen har med anledning härav anfört:
Utan att närmare inga pa lagradets nämnda tolkning av innebörden av
4 § servitutslagen vill sociala jordutredningen emellertid framhålla, att denna
tolkning icke synes hava kommit till tillämpning i praktiken. Då behovet
alitsa Qvarstår av bestämmelser, som möjliggöra för ägaren av den tjänande
fastigheten att skydda sig mot att servitutsrätt vårdslöst utövas t. ex. genom
onödigt huggande å försöksodlingar, värdefulla skogsbestånd o. d., har
sociala jordutredningen ansett lämpligt, att de anmärkta principerna klart
komma till uttryck i lagen. Finnes beträffande servitut, som omfattar rättig
-
16 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
het till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter, ej visst ställe
bestämt för rättighetens begagnande och kan fördel beredas den tjänande
fastigheten därigenom att viss del av fastigheten undantages från servitutets
utövande, bör alltså domstol kunna på begäran av fastighetens ägare bestämma,
att sådan del skall undantagas för den tid, servitutet kan utan förfång
för den härskande fastigheten tillgodogöras på återstående delen av den tjänande
fastigheten. Sådant beslut bör meddelas först sedan skogsvårdsstyrelsen
avgivit yttrande i ärendet.
I yttrandena över sociala jordutredningens betänkande har förslaget om
begränsning av servitut till viss del av fastigheten i stor utsträckning vunnit
bifall eller i allt fall lämnats utan erinran. I ett flertal yttranden har emellertid
i överensstämmelse med vad lagrådet anfört framhållits, att förslaget icke
innebure någon nyhet i lagstiftningen utan endast ett förtydligande.
Departementschefen har anfört:
»Vidkommande först sociala jordutredningens förslag angående upptagande
i servitutslagen av stadgande om befogenhet för ägare till fastighet, som besväras
av servitut för vars begagnande visst ställe icke blivit bestämt, att under
angivna förutsättningar begränsa servitutsrättens utövning till viss del av
fastigheten, synes någon invändning i sak mot detta förslag icke vara att
göra. På sätt framgår av redogörelsen för lagrådets yttrande över skogslagstiftningskommitténs
på sin tid framlagda förslag i enahanda syfte, torde en
dylik befogenhet emellertid redan enligt gällande lag föreligga. Att upptaga
det föreslagna tillägget i lagen endast i syfte att förtydliga densamma synes
knappast nödvändigt. Sociala jordutredningens förslag i denna del anser jag
mig därför icke böra biträda.
Vad angår de i den härskande fastighetens intresse tillkomna förslagen örn
förflyttning av servitut och förändring av servitutsrätt, avseende vindfallen
och torr skog, kan jag i princip godkänna dessa. Vissa jämkningar ur såväl
saklig som redaktionell synpunkt hava dock synts böra vidtagas. Den
överarbetning av sociala jordutredningens förslag, som på grund härav ägt
rum inom jordbruksdepartementet, har resulterat i föreliggande förslag till
lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut. Jag
torde i det följande få redogöra för innehållet i förslaget.
I 5 § andra stycket av departementsförslaget hava intagits bestämmelser,
motsvarande det av sociala jordutredningen föreslagna stadgandet angående
rätt för den härskande fastighetens ägare att erhålla förflyttning av servitut.
Att en dylik förflyttning möjliggöres torde, såsom sociala jordutredningen
framhållit, vara för sistnämnda fastighet av utomordentligt stor betydelse.
För den tjänande fastigheten å andra sidan torde förflyttningen ofta
icke behöva medföra annat än obetydlig örn ens någon ökning i det besvär,
som redan tidigare åvilade densamma. De från visst håll gjorda uttalandena
angående svårigheten att bedöma den olägenhet, som genom dylik förflyttning
kunde tillskyndas den tjänande fastigheten, torde ej böra tillmätas avgörande
betydelse. Om den befogenhet för servitutshavaren, varom här är
fråga, kringgärdas med lämpliga föreskrifter till skydd för den tjänande fastighetens
intressen, synes någon allvarlig invändning mot en lagstiftning
sådan som den nu ifrågavarande icke kunna göras.
Vad angår lagstadgandets utformning har i departementsförslaget till en
början förutsatts, att de omständigheter, vilka åberopas såsom skäl för förflyttning
av servitutet, tillkommit först efter servitutsupplåtelsen eller med
andra ord att då rådande förhållanden ändrats. Stadgandet överensstäm
-
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 17
mer härutinnan med vad i 5 § första stycket är föreskrivet för där avsett fall
och torde i sak icke innebära någon ändring i sociala jordutredningens förslag.
Den av sociala jordutredningen upptagna föreskriften, att nyssnämnda
förhållanden icke få vara av allenast tillfällig natur, har med den avfattning
departementsförslaget sålunda erhållit ansetts obehövlig.
Departementsförslaget har i nära överensstämmelse med sociala jordutredningen
utgått från, att förflyttning må medgivas allenast om den tjänande
fastigheten icke genom förflyttningen tillskyndas märklig olägenhet. Såsom
olägenhet för fastigheten torde böra anses exempelvis, att servitutsförflyttningen
medför intrång i en från fastigheten upplåten avverkningsrätt
eller annan nyttjanderätt eller att det ställe å fastigheten, där servitutet
efter förflyttningen skulle begagnas, tillhör annan ägare än det, där servitutsrätten
förut utövats. En dylik omständighet kan sålunda utgöra hinder
mot förflyttningen. Huruvida en genom förflyttningen orsakad olägenhet
är för en fastighet att anse såsom märklig bör uppenbarligen bedömas
med hänsyn icke blott till intrångets storlek i och för sig utan även till den
betydelse det kan hava för just den fastighet, som drabbas av detsamma.
Såsom framgår av vad tidigare anförts, torde den rätt till skogsfång och
mulbete, som genom servitutsupplåtelse tillförsäkrats den härskande fastigheten
å annans mark, ofta vara en förutsättning för ett ändamålsenligt bruk
av fastigheten. Det allmännas intresse av att bereda skydd för servitutsrättigheter,
varom här är fråga, gör sig uppenbarligen icke med samma
styrka gällande, därest den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, har
tillgång till erforderligt skogsfång och mulbete även utan servitutet eller om
servitutsrätten eljest icke kan sägas vara av väsentlig betydelse för fastigheten.
Några avgörande betänkligheter hava därför icke synts böra möta
att, i nära anslutning till vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
yrkat, begränsa rätten att erhålla servitutsförflyttning enligt förevarande
lagstiftning till sådana fall, där servitutets begagnande i avsedd omfattning
är för den härskande fastighetens bruk av väsentlig betydelse. En bestämmelse
härom har alltså upptagits i departementsförslaget. Vad angår
centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund hemställan, att från lagstiftningens
tillämpning borde undantagas sådana fall, då den härskande fastighetens
ägare genom någon sin åtgärd själv vållat, att servitutsrätten icke kan
utnyttjas, torde det ligga i sakens natur, att förflyttning i dylika fall ej må
äga rum. Särskild föreskrift härutinnan synes därför ej behövlig. Huruvida
hindret orsakats av nuvarande eller tidigare ägare till fastigheten torde härvidlag
vara utan betydelse.
Med frångående av vad sociala jordutredningen därutinnan föreslagit har
i departementsförslaget icke intagits någon föreskrift om skyldighet
för domstolen att vid behandling av mål av förevarande slag införskaffa
yttrande av skogsvårdsstyrelse. Härmed avses givetvis icke att domstolarna
ej under några förhållanden böra använda sig av denna väg
för vinnande av upplysningar i dessa frågor. Då bestämmelserna i servitulslagen
ej äro begränsade att gälla skogar, som stå under skogsvårdsstyrelsernas
tillsyn, synes det emellertid såsom domänstyrelsen påpekat
olämpligt alt i nämnda lag införa någon allmängiltig föreskrift sådan som
den av sociala jordutredningen föreslagna.
Förflyttning, varom bär är fråga, kan vara av övergående eller varaktig
natur, beroende i främsta rummet på arlen av det hinder, som möter för
servitutets begagnande å det ställe, som ursprungligen bestämts för detta
ändamål. Domstolen synes dock bina äga frihet att även i det fall, då hindret
är övergående, förordna örn varaktig förflyttning av servitut, därest
detta finnes vara i båda fastigheternas intresse eller eljest innefattar den
Bihang till riksdagens protokoll 1030. 9 sami. 3 avd. hlr 2. 2
18 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2-
lösning, som finnes mest ändamålsenlig. Självfallet är att domstolen härvid
icke äger gå utöver den talan, som i målet förts av den härskande fastighetens
ägare. Är förflyttningen ej avsedd att bliva varaktig, torde till undvikande
av tvist mellan parterna angående tiden för det sålunda ändrade
servitutets bestånd denna tid böra av domstolen angivas i förflyttningsbeslutet.
Ett dylikt angivande är av desto större betydelse, som den tjänande
fastighetens ägare i detta fall nödgas hålla det förutvarande stället för servitutets
begagnande i beredskap för den härskande fastigheten vid förflyttningstidens
utgång.
Vid förflyttning, som enligt 5 § första stycket kan på yrkande av den tjänande
fastighetens ägare medgivas till förmån för denna fastighet, skall,
jämlikt uttryckligt stadgande i samma paragraf, den som begärt förflyttningen
städse vidkännas därav föranledda kostnader ävensom gälda vederpartens
utgifter vid första domstolen. Att generellt ålägga servitutshavaren
en motsvarande skyldighet vid förflyttning som enligt nu föreslaget stadgande
sker till den härskande fastighetens fördel torde däremot icke vara lämpligt.
Det torde böra bero på domstolen att efter omständigheterna pröva,
vem ansvaret för ifrågavarande kostnader bör åvila. Någon föreskrift härom
i lagen har icke synts erforderlig.
Stadgandet i 5 a § av departementsförslaget motsvarar den av sociala
jordutredningen föreslagna bestämmelsen i 5 § örn förändring i vissa fall
av servitut, bestående i rätt till vindfallen och torr skog.. De ändringar,
departementsförslaget innehåller i förhållande till sociala jordutredningens
förslag, hava huvudsakligen tillkommit i syfte att skapa ytterligare garantier
mot att den förmån, som här öppnas för den härskande fastigheten, begagnas
till förfång för den tjänande fastigheten. Vad nyss anförts vid 5 §
andra stycket angående det synnerligen betydande värde möjligheten till en
förflyttning har för den härskande fastigheten samt den ringa olägenhet,
som därigenom kan orsakas den tjänande fastigheten, äger i huvudsak tilllämpning
även beträffande sådan förändring i servitutsrätten, varom i nu
förevarande fall är fråga. Med den avfattning departementsförslaget erhållit
torde de farhågor beträffande ifrågavarande lagstiftning, vilka kommit
till uttryck på vissa håll, icke vara av beskaffenhet att böra hindra lagstiftningens
genomförande. Det intrång, som enligt förslaget avses kunna ske
i den tjänande fastighetens rätt, torde i överensstämmelse med vad sociala
jordutredningen erinrat icke vara svårare än att man skäligen kan fordra,
att det intresse, som är förbundet med att bevara sagda rätt obeskuren, får
vika för det avsevärt mycket störrre intresse av jämväl samhällelig art, som
förslaget vill tillgodose.
Även för här förevarande fall torde, såsom sociala jordutredningen förutsatt,
böra fordras, att orsaken till att servitutet ej kan begagnas i den utsträckning,
som var avsedd vid dess tillkomst, är att tillskriva ändring i de
förhållanden som då rådde. För att rätt till förändring av servitutet skall
medgivas måste alltså krävas dels att skog av det slag, som avsetts i servitutsupplåtelsen,
icke längre finnes i erforderlig omfattning, dels ock att denna
brist beror på ändrade förhållanden å fastigheten, exempelvis orsakade
genom brand eller genom avverkning från den tjänande fastighetens sida av
annan art eller omfattning än vid tiden för servitutsnpplåtelsen förutsatts.
Sociala jordutredningen har i sitt förslag jämställt det fall, att servitutsrätt
till vindfallen och torr skog är begränsad att avse visst område av den
tjänande fastigheten, och det fall, att dylik begränsning ej skett. En sådan
ståndpunkt synes dock icke hållbar. Det förefaller ej riktigt, att, såsom
sociala jordutredningen förutsatt, den omständigheten att hinder föreligger
mot begagnande av ett till visst område av en fastighet begränsat servitut av
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 19
förevarande art utan vidare skall medföra, att den härskande fastigheten
skall kunna påfordra rätt att få tillgodose sitt virkesbehov i annat virke av
bättre beskaffenhet, oavsett sålunda huruvida virkestillgång av det slag servitutet
avser skulle kunna beredas å annan del av fastigheten. Finnes möjlighet
att genom servitutets förflyttning till annat ställe å fastigheten enligt
det föreslagna stadgandet i andra stycket av 5 § avhjälpa de svårigheter,
vari den härskande fastigheten råkat, torde denna möjlighet först böra utnyttjas.
I departementsförslaget har därför upptagits en bestämmelse härom.
I departementsförslaget har vidare, med avvikelse från vad sociala jordutredningen
föreslagit men i överensstämmelse med den ståndpunkt som i
departementsförslaget, på sätt tidigare nämnts, intagits till frågan om förflyttning
av servitut, stadgats såsom villkor för att förändring av servitutsrätt
till vindfallen och torr skog skall kunna medgivas, att servitutets begagnande
i avsedd omfattning av domstolen befinnes vara av väsentlig betydelse
för bruket av den fastighet, till vars förmån det gäller. Vad angår tillämpningen
av detta stadgande är att märka, att ett servitut av förevarande slag
torde få anses vara av väsentlig betydelse för en fastighet så snart denna, örn
servitutet ej funnes, skulle vara hänvisad att tillgodose sitt behov av husbehovsvirke
genom köp.
Om, på sätt nu ifrågasatts, genom servitutsförändring möjliggöres för servitutshavaren
att å den tjänande fastigheten tillgodogöra sig virke av annat
slag än som avsågs vid servitutets uppkomst, synes i nära anslutning
till vad sociala jordutredningen föreslagit, till förhindrande av missbruk av
denna möjlighet, virkets uttagande i regel böra få ske först efter anvisning
av den tjänande fastighetens ägare. I särskilda fall torde dock tillämpande
av annan ordning kunna finnas lämpligt. Det synes böra ankomma å domstolen
att i samband med meddelande av här avsett förordnande eller eljest,
då anledning därtill föreligger, lämna erforderliga föreskrifter i förevarande
hänseende.
Av enahanda skäl som framhållits vid andra stycket av förevarande paragraf
har i departementsförslaget beträffande nu ifrågavarande stadgande i
5 a § icke upptagits den av sociala jordutredningen föreslagna bestämmelsen
om hörande av skogsvårdsstvrelse. Ej heller torde vad sociala jordutredningen
föreslagit till förekommande att genom servitutsförändringen yngre
skog bleve föremål för olämplig avverkning eller äldre skog uttoges i sådan
omfattning, att den icke vidare komme att lämna tillgång till husbehovsvirke
för den tjänande fastigheten, höra här stadgas. I vad nämnda
förslag åsyftar att till skydd för det allmänna skogsvårdsintresset inskränka
servitutshavarens avverkning utöver vad i gällande skogsvårdslagstiftning
är föreskrivet synes det ej tillräckligt grundat. Å andra sidan lärer
förslaget till den del det vill skydda den tjänande fastighetens intresse mot
alltför stort intrång från servitutshavarens sida icke vara till fyllest. Dylikt
intrång kan nämligen ske även annorledes än genom avverkning av yngre
skog eller genom sådan avverkning av den äldre skogen, att tillgången till
husbehovs virke äventyras. Med hänsyn härtill har i anslutning till det föreslagna
stadgandet angående förflyttning av servitut sociala jordutredningens
förslag i förevarande avseende i departementsförslaget ersatts med en bestämmelse
av innehåll, att servitutsförändringen icke får medföra märklig
olägenhet för den fastighet, som besväras av servitutet. De synpunkter rörande
begreppet märklig olägenhet, vilka kommit lill uttryck i motiveringen
till motsvarande stadgande beträffande förflyttning, torde gälla även
här.
Vad vid andra stycket av 5 § anförts angående skyldighet att vidkännas
20 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
förflyttnings- och rättegångskostnader torde äga motsvarande tillämpning
vid sådan förändring av servitut, varom här är fråga.
Liksom enligt gällande stadgande i 8 § servitutslagen de i den tjänande
fastighetens intresse i lagen intagna bestämmelserna örn förflyttning och
upphörande av servitut skola lända till efterrättelse, oaktat vid upplåtelsen
annat förbehåll skett, torde jämväl de nu i den härskande fastighetens
intresse föreslagna bestämmelserna om förflyttning och förändring böra gälla,
även om annat förbehållits. I departementsförslaget har nämnda paragraf
jämkats med hänsyn härtill. Den i servitutsavtal beträffande rätt till
vindfallen eller torr skog understundom förekommande bestämmelsen, att
dylik skog må uttagas allenast ’så länge tillgång därtill finnes’, kommer
alltså i och för sig icke att hindra tillämpning av stadgandena i den nya
5 a §. Emellertid är att märka att, såsom framhållits vid motiveringen till
nämnda paragraf, det däri förutsättes, att den bristande virkestillgången orsakats
av förändring i de förhållanden, som gällde vid upplåtelsen. Har, såsom
i det av länsstyrelsen med flera myndigheter i Västmanlands län anförda
fallet, vid servitutsrättighetens tillkomst varit uppenbart, att tillgången
å sådan skog som rättigheten avser skulle inom viss tid på grund av särskilda
omständigheter minskas eller upphöra, blir sålunda lagen ej tilllämplig.
Ändringarna i servitutslagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1936 och,
på sätt föreslagits av sociala jordutredningen, äga tillämpning även på servitut
som uppkommit före ikraftträdandet.»
I lagrådet har förslaget om ändring i servitutslagen helt avstyrkts av en
ledamot. Beträffande de i 5 och 5 a §§ upptagna bestämmelserna har en
lagrådsledamot ifrågasatt sådan ändring, att förflyttning eller förändring av
servitut borde medgivas, allenast örn ringa olägenhet därigenom tillskyndades
den tjänande fastigheten. Två ledamöter hava ansett, att därest dessa
bestämmelser skola gälla även äldre servitut, de borde inskränkas att avse
de fall, då hinder för servitutets begagnande uppstått i följd av ägarens
av den tjänande fastigheten egna åtgärder eller åtgöranden från skogsvårdsstyrelsens
sida. Av olika skäl hava två av lagrådets ledamöter ifrågasatt ett
förtydligande av uttrycket »avsedd utsträckning» i 5 och 5 a §§. Den i 8 §
föreslagna ändringen har lagrådet icke kunnat tillstyrka. Med avseende på
övergångsbestämmelserna hava de två ledamöter i lagrådet, vilka förordat
en begränsning av förflyttnings- och förändringsrätten på förut angivet sätt,
hemställt, att, därest 5 § andra stycket och 5 a § bibehölles oförändrade i den
föreslagna lydelsen, de nya bestämmelserna icke skulle givas tillämpning på
äldre servitut, varjämte samma ledamöter ansett, att i intet fall stadgandet
i 8 § borde gälla med avseende på sådana servitut.
Motionärerna hava i anslutning till sociala jordutredningens betänkande
hemställt om följande ändringar i Kungl. Maj:ts förslag beträffande servitutslagen.
Inskränkningen av rätten till förflyttning eller förändring av servitut
enligt 5 och 5 a §§ till sådana fall, där servitutets fulla utnyttjande är
för den härskande fastighetens bruk av väsentlig betydelse, anses icke vara
av behovet påkallad. I samma §§ torde intagas föreskrift om skyldighet
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
21
för domstolen att vid behandlingen av mål av förevarande slag införskaffa
yttrande av vederbörande skogsvårdsmyndigliet. Vid förändring av servitut
bör enligt föreskrift i 5 a § virkets uttagande ske efter anvisning av den tjänande
fastighetens ägare. Bestämningen i 5 § av de servitut, varom fråga
är, föreslås omredigerad i överensstämmelse med andra lagar till servitut,
bestående i rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter.
Slutligen förordas upptagande i 4 § servitutslagen av stadgande örn
befogenhet för den tjänande fastighetens ägare att under vissa förutsättningar
påkalla begränsning av servitutsrättens utövning till viss del av fastigheten.
I likhet med såväl sociala jordutredningen som departementschefen och
motionärerna finner utskottet det vara angeläget att möjliggöra en av tidsutvecklingen
betingad reglering av de rättsförhållanden, vilka hänföra sig
till skogsfångs- och mulbetesservituten, varigenom servitutshavarna i fortsättningen
kunna på ett betryggande sätt bibehållas vid åtnjutandet av de
rättigheter av förevarande slag, som tidigare tillagts deras fastigheter. På
grund av numera ändrade förhållanden för utnyttjandet och tillvaratagandet
av skogarna äro, enligt vad utredningen i ärendet giver vid handen, möjligheterna
för servitutens utnyttjande ofta äventyrade eller åtminstone försvårade,
minskade eller förändrade. Åsyftade reglering kan därför även
ofta nog utgöra ett led i åtgärderna för att säkerställa bärkraften hos sådana
mindre jordbrukslägenheter, vilka icke inom det egna området hava tillräcklig
tillgång på skog och bete, ett önskemål som länge stått på dagordningen
och som statsmakterna vid skilda tillfällen tagit under övervägande
i samband med frågan om förstärkning av ofullständiga jordbruk. Dessutom
torde önskvärd reda beträffande dessa servitutsförhållanden påkalla
lagstiftningsåtgärder, anpassade efter tidsläget.
Från angivna principiella ställning till frågan om behovet av nu ifrågasatta
lagstiftning vill det synas utskottet som de framlagda förslagen i stort
sett äro ändamålsenliga. Lagstiftningens syfte och innebörd torde betinga,
att densamma länder till efterrättelse, oaktat vid servitutsupplåtelsen skett
annat förbehåll, och vinner tillämpning även på äldre servitut. I fråga örn
äldre servitut torde behovet av lagstiftningen vara särskilt framträdande på
grund av ändrade förhållanden för deras tillgodogörande. Utskottet vill
samtidigt understryka, att redan existerande servitut icke skola givas annat
innehåll än det vid upplåtelsen avsedda, utan har lagstiftningen, såsom ovan
framhållits, det praktiska syftet att bereda servitutshavarna och servitutsupplåtarna
möjlighet alt, där så finnes erforderligt och med servitutsavtalens
innehåll förenligt, lämpa servitutens utövning i bättre överensstämmelse med
nuvarande läget och utvecklingen på skogshushållningens område. Någon
rubbning av ingångna avtals ursprungliga innebörd till förmån eller nackdel
för vare sig den ena eller den andra parten är sålunda icke avsedd. De
betänkligheter mot lagstiftningen i fråga örn servitutslagen, vilka framförts
Utskottet.
22 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
från lagrådets sida, torde med hänsyn till det anförda icke böra hindra densammas
genomförande.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra därom att jordpolitiska skäl föranlett
statsmakterna att vid skilda tillfällen under de senaste årtiondena genomföra
lagstiftning, som i olika hänseenden påverkat såväl äganderättens
innehåll som avtalsfriheten. Så har varit fallet beträffande lagarna örn jorddelning,
arrende, bulvanförhållande, återköpsrätt, expropriation m. fl.
Beträffande den närmare utformningen av Kungl. Maj :ts lagförslag har utskottet
i likhet med motionärerna funnit anledning till vissa erinringar i fråga
om servitutslagen.
Motionärerna hava liksom sociala jordutredningen och på sin tid skogslagstiftningskommittén
föreslagit införande i 4 § servitutslagen av ett tilllägg
örn befogenhet för den tjänande fastighetens ägare att, om fördel därigenom
kan beredas fastigheten utan förfång för den härskande fastigheten,
påkalla begränsning av servitutsrättens utövning till särskilt ställe.
Förslaget ifråga har i stor utsträckning vunnit gillande eller i allt fall lämnats
utan erinran av de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna.
Lagrådets tidigare givna tolkning, att redan nuvarande stadgandet i paragrafen
— att servitut icke må så utövas att den tjänande fastigheten därav
onödigt betungas — kan föranleda till begränsning av servitut, lämnar visserligen
ett visst stöd för departementschefens ståndpunkt att, ehuru någon
invändning i sak icke varit att göra, finna ifrågasatta förtydligande tillägg
i lagen överflödigt. Utskottet finner det dock vara praktiskt välbetänkt att
genom lagtexten tydligt klargöra för ägarna av sinsemellan berättigade och
förpliktade fastigheter deras ömsesidiga rättsställning i förevarande avseende.
Motionärernas lagförslag härutinnan kan utskottet i sak godtaga. —
Ett par därmed sammanhängande spörsmål torde här beröras.
Enligt departementschefens uttalande i propositionen rörande förslaget
om förflyttning och förändring av servitut på yrkande av den härskande
fastighetens ägare beror det av domstolen att efter omständigheterna i förekommande
fall pröva, vem som bör vidkännas därav föranledda rättegångsoch
andra kostnader. Någon föreskrift härom i lagen har icke synts erforderlig.
Likaledes torde överlämnas åt domstolen att med tillämpning av
samma grundsats avgöra frågan om bestridandet av dylika kostnader vid
servitutsbegränsning på yrkande av den tjänande fastighetens ägare.
Servitutslagens förutvarande, i den tjänande fastighetens intresse meddelade
bestämmelser om förflyttning och upphörande av servitut skola lända
till efterrättelse, oaktat vid upplåtelsen skett annat förbehåll. Tvingande äro
också de av Kungl. Maj:t i den härskande fastighetens intresse nu föreslagna
bestämmelserna om förflyttning och förändring. Jämväl det nyss föreslagna
tillägget om servitutsbegränsning torde böra gälla, även örn annat förbehållits
vid upplåtelsen. Utskottet föreslår jämkning i 8 § med hänsyn
härtill.
I överensstämmelse med vad ovan anförts torde tillägget om begränsning
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 23
av servitut liksom nu föreslagna lagstiftning i övrigt äga tillämpning även på
äldre servitut.
Liksom motionärerna hyser utskottet den uppfattningen, att i lagen bör
stadgas skyldighet för domstolen att vid behandling av mål örn begränsning,
förflyttning eller förändring av servitut införskaffa yttrande av vederbörande
skogsvårdsmyndighet. Därigenom torde bland annat vinnas ökad
trygghet för att vid förordnande av förevarande slag skogsvårdssynpunkterna
tillbörligt beaktas. Likaså torde, utan angivande i lagtexten, vid dylikt
förordnande iakttagas, att icke servitutet förlägges till så avlägset ställe, att
detsammas begagnande väsentligen försvåras för servitutshavaren.
Motionärerna finna icke påkallat, att lägenhetsägaren — den härskande
fastighetens ägare — skall hava möjligheten till förflyttning eller förändring
av servitutet enligt 5 § andra stycket eller 5 a § inskränkt till de fall, där
servitutets fulla utnyttjande är av väsentlig betydelse för bruket av lägenheten.
Enligt utskottets mening bör lägenhetsägaren utan denna inskränkning
bibehållas vid rätten att tillgodogöra sig servitutsupplåtelsen i hela
dess avsedda omfattning. Något bärande skäl torde nämligen icke förefinnas,
varför den tjänande fastighetens ägare genom att motsätta sig servitutets
förflyttning eller förändring skall beredas förmånen i fortsättningen
att exempelvis vid bristande tillgång på torr eller vindfallen skog befrias
från att tillhandahålla avtalad virkesmängd i annat virke, därest icke lägenhetsägaren
kan visa, att virkets fulla uttagande är av angivna betydelse för
honom.
Däremot torde ägaren av den tjänande fastigheten — till förhindrande av
att medgivande att taga annat virke i stället för vindfallen eller torr skog
icke missbrukas — med fog kunna påfordra, att virket uttages efter anvisning
av honom eller tredje man. Dylik anvisning må gälla även viss trakt.
Då utskottet delar motionärernas åsikt, att detta förfarande bör angivas i
5 a §, vill emellertid utskottet å andra sidan framhålla, att fråga örn missbruk
av anvisningsrätten givetvis kan liksom annan tvistefråga underställas
domstols prövning i vanlig ordning. På domstolen bör det ankomma att i
samband med förordnandet om förändring eller eljest, då anledning därtill
föreligger — såsom vid prövning av tvistefråga som nyss sagts — meddela
närmare föreskrift om sättet för virkets uttagande.
Med hänsyn till önskvärdheten av att såvitt möjligt enahanda uttryck
användes för samma sak i olika lagar torde slutligen motionärernas anmärkning
mot bestämningen i 5 § andra stycket av därmed avsedda servitut
böra föranleda omredigering av lagtexten.
Vad så angår det föreliggande lagförslaget till ändringar i skogsvård slagen
har utskottet ingen erinran emot detsammas utformning.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i anledning av förevarande proposition
samt motionerna I: 316 och II: 652
24 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
1) godkänna Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändrad lydelse
av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr
212); samt
2) med förklarande, att propositionen i övrigt ej kunnat
av riksdagen i oförändrat skick godkännas, för sin del antaga
följande
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
'' lis . .. ; i i ;f '' - f •
Li
angående ändring i lagen den 14
Härigenom förordnas, dels att 5
och 8 §§ lagen den 14 juni 1907 om
servitut skola erhålla ändrad lydelse
på sätt av det följande framgår, dels
ock att i nämnda lag skall införas en
ny paragraf av nedan angivet innehåll
och betecknad såsom 5 a §:
g
juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.
Härigenom förordnas, dels att A,
5 och 8 §§ lagen den 14 juni 1907 om
servitut skola erhålla ändrad lydelse
på sätt av det följande framgår, dels
ock att i nämnda lag skall införas en
ny paragraf av nedan angivet innehåll
och betecknad såsom 5 a §:
4 §•
Ägare av — — — är betungas.
Finnes beträffande servitut, som innefattar
rättighet till skogsfång och
mulbete eller endera av dessa rättigheter
och för vars begagnande visst
ställe ej blivit bestämt, att genom begränsning
för viss tid eller tillsvidare
av servitutets utövning till en del av
fastigheten fördel kan beredas utan
förfång för den fastighet, till vars
förmån servitutet gäller, må på yrkande
av ägaren till den fastighet, som
besväras av servitutet, domstol förordna
örn sådan begränsning. Innan
dylikt förordnande meddelas, har
domstolen att höra skogsvårdsstyrelse,
stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman
eller annan myndighet, envar beträffande
skog, som står under myndighetens
uppsikt eller förvaltning.
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
25
(Kungl. Maj:ts förslag.)
5§-
Nu är---första domstolen.
Innefattar servitntet rätt till skogsfång
eller mulbete, må förflyttning
jämväl ske på yrkande av ägaren av
den fastighet, till vars förmån det gäller,
såframt servitutet på grund av
ändrade förhållanden ej kan i avsedd
utsträckning begagnas å det därför
bestämda stället samt servitutets fulla
utnyttjande är av väsentlig betydelse
för bruket av nämnda fastighet; dock
att förflyttningen ej må medgivas örn
märklig olägenhet därigenom skulle
tillskyndas den av servitutet besvärade
fastigheten. Domstolen äger bestämma,
att förflyttning skall ske allenast
för viss tid.
Örn förflyttning — — — särskilt
stadgat.
(Utskottets förslag.)
5§-
Nu är--— första domstolen.
Innefattar servitutet rättighet till
skogsfång och mulbete eller endera av
dessa rättigheter, må förflyttning jämväl
ske på yrkande av ägaren av den
fastighet, till vars förmån det gäller,
såframt servitutet på grund av ändrade
förhållanden ej kan i avsedd utsträckning
begagnas å det därför bestämda
stället; dock att förflyttningen
ej må medgivas örn märklig olägenhet
därigenom skulle tillskyndas den av
servitutet besvärade fastigheten. Domstolen
äger bestämma, att förflyttning
skall ske allenast för viss tid. Innan
dylikt förordnande meddelas, har
domstolen att höra skogsvårdsstyrelse,
stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman
eller annan myndighet, envar beträffande
skog, som står under myndighetens
uppsikt eller förvaltning.
Om förflyttning---- särskilt
stadgat.
5 a §.
Kan servitut, som innefattar rätt att
taga vindfallen eller torr skog och som
ej är till tiden begränsat, icke i avsedd
utsträckning begagnas på grund
av ändrade förhållanden, som medfört
bristande tillgång å sådan skog, och
är servitutets fulla utnyttjande av väsentlig
betydelse för bruket av den
fastighet, till vars förmån det gäller,
må domstol på yrkande av denna fastighets
ägare förordna örn sådan förändring
av servitutet att det skall omfatta
även rätt att i erforderlig utsträckning
taga annat virke; dock att
förändringen ej må medgivas om
märklig olägenhet därigenom skulle
tillskyndas den av servitutet besvära
-
5 a §.
Kan servitut, som innefattar rätt att
taga vindfällen eller torr skog och
som ej är till tiden begränsat, icke i
avsedd utsträckning begagnas på
grund av ändrade förhållanden, som
medfört bristande tillgång å sådan
skog, må domstol på yrkande av ägaren
till den fastighet, till vars förmån
servitutet gäller, förordna örn sådan
förändring av servitutet att det
skall omfatta även rätt att efter anvisning
i erforderlig utsträckning taga
annat virke; dock att förändringen ej
må medgivas örn märklig olägenhet
därigenom skulle tillskyndas den av
servitutet besvärade fastigheten. Domstolen
äger meddela närmare före
-
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 3 avd. Nr 2.
3
26
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
(Utskottets förslag.)
skrift om sättet för virkets uttagande.
Innan dylikt förordande meddelas,
har domstolen att höra skogsvårdsstyrelse,
stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman
eller annan myndighet,
envar beträffande skog, som står under
myndighetens uppsikt eller förvaltning.
Är för servitutets begagnande visst ställe bestämt, må förändring varom nu
sagts äga rum allenast såframt erforderlig tillgång å vindfallen eller torr skog
ej kan beredas genom förflyttning enligt 5 § andra stycket.
8 §•
Vad i 5, 5 a och 7 §§ stadgas an- Vad i 4, 5, 5 a och 7 §§ stadgas
gående förflyttning, förändring och angående begränsning, förflyttning,
upphörande av servitut skall lända till förändring och upphörande av serviefterrättelse,
ändå att vid upplåtelsen tut skall lända till efterrättelse, ändå
annat förbehåll skett. att vid upplåtelsen annat förbehåll
skett.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
de fastigheten. Domstolen äger meddela
föreskrift om sättet för virkets uttagande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936 och skall tillämpas jämväl å
servitut, som uppkommit före nämnda dag.
Stockholm den 9 maj 1936.
På sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets vägnar:
G. SEDERHOLM.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från andra lagutskottet: herrar Westman, Linder, Frändén*, Norman, Hage,
Molander* och Thorell*; samt
från jordbruksutskottet: herrar Sederholm, Carl Eriksson, Gabrielsson*, Elof
Andersson, Uddenberg, Gustafson i Kasenberg, Pettersson i Rosta och Ericsson i Sörsjön.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
366974. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1936:269 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande överståthållarämbetets avdelning fö s. 1 i texten