Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om befrielse från avgift till folkpensioneringen för vissa tjänstemän och arbetare i statens tjänst.

1936-02-18 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:14, Utlåtande i anledning av väckt motion om befrielse från avgift till folkpensioneringen för vissa tjänstemän och arbetare i statens tjänst.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1936 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om befrielse från avgift till

folkpensioneringen för vissa tjänstemän och arbetare

i statens tjänst.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

154, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Brädefors och

Hagberg i Luleå hemställt, att riksdagen måtte besluta avgiftsbefrielse till

folkpensioneringen för alla tjänstemän och arbetare i statens tjänst, som

före 1935 års lag om folkpensionering voro befriade från erläggande av avgifter

till allmänna pensionsförsäkringen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring stadgar i 5 § som

huvudregel, att pensionsavgift skall erläggas av envar från och med det år,

under vilket han fyller sexton år, till och med det år, under vilket han fyller

sextiosex år. Från avgiftsplikt äro (enligt 5 § andra stycket) undantagna

ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående

civila tjänsteinnehavares rätt till pension eller lagen den 4 juni 1920 angående

rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk äger tillämpning,

delägare i arméns eller flottans pensionskassa samt ordinarie innehavare av

prästerlig tjänst ävensom hustru till sålunda undantagen person. I övrigt

ankommer det (enligt 5 § tredje stycket) på Konungens prövning, huruvida

och under vilka villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av

anställning i statens tjänst, må undantagas från avgiftsplikt enligt lagen.

I en kungörelse den 7 juni 1935 (nr 258) har föreskrivits undantag från

avgiftsplikt i fråga om ordinarie tjänsteman, å vilken civila tjänstepensionsreglementet

den 30 juni 1934 (nr 442) äger tillämpning, samt hustru till dylik

tjänsteman ävensom i fråga örn beställningshavare, vilken avses i 1 § 1

mom. a), b) eller c) militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935

(nr 167), samt annan befattningshavare eller f. d. befattningshavare vid försvarsväsendet,

som omedelbart före militära tjänstepensionsreglementets

ikraftträdande varit delägare i arméns eller flottans pensionskassa, jämte

hustru till sålunda undantagen person.

1913 års lag om allmän pensionsförsäkring upphör att gälla den 1 januari

1937, då lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering träder i kraft. I sistnämnda

lag finnes icke föreskrivet undantag från avgiftsplikt för sådana

tjänstemän, vilka enligt 1913 års lag äro befriade från avgiftsskyldighet.

Bihang till riksdagens protokoll 19.10. 9 sand. 2 aud. Nr 14.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

I 1928 års pensions förscikringskommittés betänkande med förslag rörande

revision av den allmänna pensionsförsäkringen (statens offentliga utredningar

1934: 18) omnämndes, att bestämmelserna i 5 § andra och tredje

styckena i 1913 års lag saknade motsvarighet i kommitténs lagförslag. Då

frågan huruvida tjänsteanställning av viss beskaffenhet skulle medföra befrielse

eller icke från dylik avgiftsplikt varit synnerligen omstridd alltifrån

den allmänna pesionsförsäkringens tillkomst, hade kommittén ansett sig

böra lämna en mera ingående redogörelse för utvecklingen och det dåvarande

läget i denna fråga. Till denna redogörelse, som återfinnes å sid.

201 o. f. i kommitténs betänkande, anhåller utskottet att få hänvisa. Dock

torde böra omnämnas, att enligt en av kommittén verkställd undersökning

antalet på grund av bestämmelserna i 5 § andra och tredje styckena från

avgiftsplikt till pensionsförsäkringen undantagna tjänsteinnehavare uppginge

till mellan 75,000 och 80,000. Av dessa torde omkring 30,000 vara fritagna

jämlikt beslut av Kungl. Majit med stöd av 5 § tredje stycket. Antalet

från avgiftsplikt undantagna hustrur till sådana befattningshavare, varom

ovan nämnts, uppskattades av kommittén till 40,000 å 50,000.

Pensionsförsäkringskommittén föreslog för sin del på anförda skäl (sid.

213), att undantag från avgiftsplikt på grund av tjänsteanställning icke skulle

inrymmas i lagstiftningen.

En ledamot av kommittén (fru Nordgren) reserverade sig mot kommittéförslaget

i denna fråga (betänkandet sid. 325—326).

Genom proposition nr 217 framlades för 1935 års riksdag förslag till lag

om folkpensionering. Beträffande de allmänna grundsatser, å vilket nämnda

förslag vilade, må i förevarande sammanhang erinras allenast därom, att

det s. k. premiereservsystemet övergivits och ersatts med ett grundpensionssystem.

Vad angår frågan örn införande av avgiftsplikt för vissa tjänsteinnehavare

med flera följde propositionen kommitténs förslag.

Förevarande spörsmål behandlades i propositionen å sid. 154—166, vartill

utskottet anhåller att få hänvisa.

Kungl. Maj:ts förslag i denna del avstyrktes i motionerna I: 327 av herr

Forslund m. fl., II: 578 av herr Severin m. fl., II: 585 av herr Karlsson i

Grängesberg m. fl. samt II: 593 av herr Lundqvist m. fl. I motionerna

1: 329 av friherre Lagerfelt m. fl. och II: 592 av herr Magnusson i Skövde

m. fl. föreslogs, att gällande ordning tills vidare borde bibehållas.

Särskilda utskottet anförde i utlåtande nr 1 beträffande nu ifrågavarande

spörsmål:

Pensionsförsäkringslagens stadganden om undantag från avgiftsplikt för

vissa tjänsteinnehavare med flera ha, såsom framgår av redogörelse i propositionen

(sid. 154 ff.), varit föremål för mycken meningsskiljaktighet. Ä

ena sidan har den uppfattningen gjorts gällande, att undantaget borde upphävas,

då det vållade svårigheter vid folkpensioneringens administrering och

med fog kunde fordras, att tjänstepensioneringen avpassades så, att tjänste
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

3

pensionen för befattningshavarna bleve ett komplement till folkpensionen.

A andra sidan lia önskemål framställts om utsträckning av undantaget, därvid

uttryck givits åt den tanken, att undantag från avgiftsplikt borde medgivas

för alla dem, för vilka det vore så ordnat i försörjningshänseende att

folkpension vore obehövlig.

I de principfrågor, till vilka det nuvarande undantaget från avgiftsplikt

för vissa tjänsteinnehavare med flera sålunda givit upphov, synes utskottet

i allt fall så mycket vara tydligt, som att undantaget i sin nuvarande utformning

från principiell synpunkt kan betecknas såsom en halvmesyr. Den

princip, som ligger till grund för avgiftsbefrielsen för de med nu gällande

bestämmelser från avgiftsplikt undantagna persongrupperna, leder nämligen

uppenbarligen längre och ger stöd åt krav från andra persongruppers sida

att likaledes bliva undantagna från avgiftsplikt. Det vill synas utskottet,

som om ett konsekvent genomförande av principen skulle leda till att alla,

för vilka pensionsfrågan är ordnad utanför folkpensioneringen, borde uteslutas

från denna, och det kan till och med ifrågasättas, huruvida icke överhuvud

alla, för vilka invaliditets- och ålderdomsförsörjningen är på ett tillfredsställande

sätt tryggad — oavsett på vad sätt — följdriktigt borde vara

befriade från avgiftsplikt.

Att väsentligt utsträcka det nuvarande undantagets omfattning skulle

emellertid förändra pensionsförsäkringens nuvarande karaktär av en i princip

hela folket omfattande pensioneringsanordning. En sådan åtgärd skulle

ock uppenbarligen vålla betydande praktiska svårigheter. Icke minst skulle

det, om grundpensionssystemet genomföres, visa sig vanskligt att på ett

skäligt sätt tillgodose deras intressen, vilka väl erlagt vissa avgifter till folkpensioneringen

men under en del av den avgiftspliktiga åldern kommit att

tillhöra en från avgiftsplikt befriad kategori. Goda skäl tala därför enligt

utskottets mening för att i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag upphäva det

ifrågavarande undantaget och därmed likställa de nu från avgiftsplikt befriade

tjänsteinnehavarna med andra personer, vilka erlägga avgifter till

pensionering utanför folkpensioneringen.

Med den utformning, folkpensioneringen enligt Kungl. Maj:ts förslag erhåller,

lägges icke därigenom å de ifrågavarande befattningshavarna en börda,

för vilken de icke få valuta. Då grundpensionen kommer att innefatta

skälig valuta även för dem, som erlagt de högsta avgifterna under hela sin

avgiftspliktiga ålder, och då de ifrågavarande befattningshavarna under den

tid de icke innehaft sin tjänst i allmänhet betalat jämförelsevis låga avgifter,

måste folkpensioneringen för dem i stol t sett anses erbjuda en fördelaktig

pensioneringsform.

Häremot kan naturligtvis med visst fog invändas, att dessa befattningshavare

genom anslutningen till folkpensioneringen i allt fall skulle få avstå alltför

mycket av sin inkomst till pensioneringsändamål, i det att de skulle ha

att erlägga avgifter både till folkpensioneringen och till sin tjänstepensionering.

Invändningen är visserligen icke riktig, örn därmed avses att, sedan alla

pensionsavgifter erlagts, befattningshavarna för sitt uppehälle hava kvar

mindre av sina inkomster än andra personer, av vilka till folkpensioneringen

krävas lika stora avgifter. Det är ju nämligen att märka, att avgifterna till

folkpensioneringen beräknas å det taxerade beloppet och att detta framkommer

efter avdrag av tjänstc- (inklusive familje-) pensionsavgifter. Däremot

.skulle det kunna inträffa, att utgifterna för pensioneringsändamål i förhållande

till andra utgifter skulle bliva oproportionerligt stora för befattningshavare,

vilka skulle erlägga avgifter både till folkpensioneringen och

till tjänstepensionering. Utskottet anser sig emellertid kunna förutsätta, att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

om skyldighet att erlägga avgift till folkpensioneringen införes för de ifrågavarande

befattningshavarna, det tages under övervägande, huruvida icke därav

bör föranledas någon modifikation i deras skyldighet att erlägga tjänstepensionsavgifter.

Då de genom anslutningen till folkpensioneringen förvärva

rätt till grundpension örn 70 kronor jämte 10 % av de erlagda avgifterna, att

utgå senast från 67 års ålder, synes det vara en naturlig åtgärd, att tjänstepensionen,

åtminstone för de kategorier befattningshavare för vilka grundpensionen

får antagas äga betydelse från försörj ningssynpunkt, vid pensionstagarens

inträde i 67-årsåldern reduceras med ett för alla inom den ifrågavarande

kategorien lika belopp, bestämt efter genomsnittlig uppskattning av

grundpensionernas storlek. Denna minskning av tjänstepensionen bör givetvis

avse den del av tjänstepensionen, som bekostas av befattningshavarnas egna

avgifter, och således komma befattningshavarna till godo i form av minskade

avgifter till tjänstepensioneringen. Någon sådan sammankoppling mellan

tjänstepensionering och folkpensioneringen som den beträffande statens pensionsanstalt

gällande bör dock icke enligt utskottets mening komma till stånd.

Erfarenheterna från den tid, under vilken denna anordning tillämpats, hava

ådagalagt, att anordningen ej är lämplig, och utskottet anser i likhet med pensionsförsäkringskommittén,

att densamma bör bringas att upphöra.

Utskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag, vilket därefter godkändes av

riksdagen.

Utskottet. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att frågan örn undantag för

vissa tjänsteinnehavare och deras hustrur från avgiftsplikt till folkpensioneringen

under senare år ingående behandlats, samt att statsmakterna förra

året beslutat, att i lagen om folkpensionering icke medgiva sådant undantag.

Utskottet anser skäl icke föreligga för riksdagen att med frånträdande av

sin förra året intagna ståndpunkt bifalla motionärernas förslag till ändring

i lagen.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, II: 154, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Sigfrid Hansson, Gustaf

Tamm, Sam Larsson, Hagman*, P. Sandström* och Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Hage, Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan*,

Sandström i Sollefteå, Gardell i Gahns, Hermansson, Thorell* och Johansson i Tväråselet.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

366424. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.