Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården.

1936-02-13 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:15, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr lö.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1936 kl. 3 e. lii.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen

den 14 juni 1918 örn fattigvården.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 6,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

hemställt, att riksdagen måtte besluta att i 62 § fattigvårdslagen införa en

bestämmelse av följande lydelse:

»Av pension, som fattigvårdssamhället enligt lag äger att uppbära för å

kommunal anstalt intagen person, skall ett belopp av 10 kronor pr månad

av fattigvårdsstyrelsen utbetalas till pensionstagaren.»

I motionens syfte hava åtta av andra kammarens ledamöter instämt.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för den i motionen gjorda hemställan,

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,

hänvisa till motionen.

Enligt 62 § fattigvårdslagen äger fattigvårdsstyrelse, med vissa undantag,

att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning därför, i den mån styrelsen

icke finner skäl till eftergift. Har någon mottagits till stadigvarande

försörjning, äger fattigvårdsstyrelsen omhändertaga egendom, som vid mottagandet

tillhör understödstagaren eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller

honom, samt därav bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnas

honom.

I lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring stadgas i 9 § 4 st.

och 33 §, att fattigvårdssamhälle äger för tid, under vilken pensionstagare

är intagen å fattigvårdssamhället tillhörig anstalt eller mot avgift, som av

.samhället erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, uppbära

honom tillkommande pension eller understöd samt därav tillgodogöra sig,

i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet

utgiven dagavgift och annan vårdkostnad.

I 11 § 2 st. lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering samt i Kungl, förordningen

samma dag örn invalidunderstöd, vilka författningar träda i kraft

den 1 januari 1937, återfinnas bestämmelser med motsvarande innehåll.

I motionen anföres bland annat:

Om pensionstagare är intagen å kommunal anstalt och faltigvårdssamhället

äger uppbära hans pension, är det beroende på fattigvårdsstyrelsens

godtycke, huruvida pensionstagaren kan för egna behov få tillgodonjuta någon

del av pensionsbeloppet. Någon bestämd, lagfästad rätt till detta har

pensionären icke. För att i någon mån tillförsäkra ifrågavarande pensionärer

Bihang till riksdagens protokoll 1950. i) saini. 2 avd. Nr 15. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

möjlighet att kunna ordna något för sig själva, förskaffa sig någon förströelse

och göra tillvaron lättare, bör i fattigvårdslagen fastställas bestämmelse

om att dessa pensionärer skola äga rätt att för egen del få förfoga över

viss del av den pension, som enligt pensionslagens bestämmelser uppbäres

av fattigvårdssamhället.

Enligt vad utskottet inhämtat har Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

(före omorganisation kallat Svenska fattigvårdsförbundet) sedan åtskilliga

år tillbaka haft sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål.

I »Svenska fattigvårdsförhundets tidskrift» (från 1926 kallad »Tidskrift för

fattigvård och annan hjälpverksamhet») för år 1924 (s. 197) behandlas i en

redaktionell artikel frågan om pensionstagares ställning å fattigvårdsanstalt.

I denna artikel heter det, bland annat:

Svenska fattigvårdsförbundet har av särskild anledning inhämtat upplysningar

från ett antal av vårt lands större städer, huruvida till varaktig försörjning

å anstalt omhändertagna understödstagare, vilkas pension anstalten

sålunda äger rätt uppbära och behålla, likväl själva erhålla någon del av

densamma samt i så fall efter vilka principer tilldelningen skor. Då saken

är av ett allmänt intresse skall här lämnas ett kort meddelande örn innehållet

i de ingångna svaren.

Vad som i första hand frapperar är den fullständiga bristen på överensstämmelse

mellan de på olika håll tillämpade principerna. På somliga håll

betraktas pensionerna enbart som ett tillskott i fattigvårdsstyrelsens kassa.

Pensionstagarna erhålla icke någon del av desamma, och deras ställning

på anstalten avviker icke i något avseende från övriga understödstagares. På

andra håll åter lämnar man pensionstagarna kontant ett väsentligt belopp

per år (på ett håll 80 kr.), att användas efter eget skön utan att någon minskning

av dem på annan väg tillkommande förmåner därutav föranledes.

Mellan dessa båda ytterligheter märkas allehanda mellanformer.

Förhållandena skifta vanligen alltefter de principer, som gälla för tilldelning

av kontanta medel i övrigt. På en del håll lämnas, så snart icke

direkt anledning till anmärkning föreligger, till alla fickpengar (ex. 2 kr. per

månad), varjämte det givetvis är regel, att de arbetande erhålla någon ersättning

för sitt arbete i form av flitpengar. På ett håll, där allmän tilldelning

av flitpengar sker, har man icke ansett sig böra lämna pensionärerna

någon del av deras pension. På ett annat håll gör man tilldelning av en

del av pensionen beroende av huru mycket vederbörande kan förtjäna i flitpengar

liksom även av örn hans hälsotillstånd är sådant, att han kan anses

lia behov av kontanta medel.

Såvitt vi hava kunnat finna, växlar pensionstagarnas ställning på landsbygdens

anstalter likaledes i hög grad. Kanske är det dock här mindre vanligt,

att de få behålla någon väsentlig del av pensionen.

Tidskriften inbjöd senare under år 1924 (sid. 226) lill diskussion av frågan,

huruvida pensionstagare å ålderdomshem borde berättigas behålla någon del

av sin pension. I anledning av denna inbjudan inkommo ett flertal uttalanden

i ämnet, vilka offentliggjordes i tidskriften år 1925 (s. 25, 75 och 119).

1 januari 1926 översände förbundet till landets samtliga fattigvårdsstyrelser

en skrivelse av följande lydelse (tidskriften år 1926 s. 16):

Få saker torde vara så ägnade att hålla uppe en människas livsmod och

därmed hennes förmåga av självverksamhet som att hon själv får bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

O

ina, huru hennes inkomster skola användas eller, där hon får sin försörjning

av andra, likväl deltaga i att i olika avseenden ordna för sig själv. Denna

omständighet är anledningen till att en person i regel icke bör intagas på

ålderdomshem, så länge han med hjälp av sin folkpension eller fattigvårdsunderstöd

kan på ett tillfredsställande sätt reda sig i sitt hem. Men till en

viss grad gäller detsamma även örn ålderdomshemmens skyddslingar. Dessa

få ju sin fulla försörjning på ålderdomshemmet, men likväl finnes all anledning

att även här beakta sagda omständighet. Erfarenheten visar, att

mycket står att vinna, örn man med gott omdöme låter skyddslingarna

själva disponera över mindre kontanta belopp.

I många kommuner har man uppmärksammat vikten av här ovan berörda

angelägenhet, och skyddslingarna erhålla där i regel månatligen en viss kontant

tilldelning, vars belopp plägar uppgå till omkring 2 kr. Verkningarna

härav hava varit av synnerligen glädjande art. Trevnaden och belåtenheten

på ålderdomshemmet har ökats och en god stämning i allmänhet främjats,

under det att kommunens kostnader för ändamålet varit relativt obetydliga.

Emellertid är det synnerligen vanligt, att man träffar på ålderdomshem,

där denna angelägenhet helt eller delvis förbisetts. Förbundet har därför

önskat främja ett enhetligt och med såväl klokhet som omtanke om de gamla

förenligt förfaringssätt på detta område. Saken gäller sålunda att — i korthet

sagt -—- de gamla på ålderdomshemmen med regelbundna, kortare mellanrum

böra erhålla mindre kontanta belopp, över vilka de själva fritt få

disponera. Förbundet får särskilt framhålla följande.

Lämpligast torde vara, att beloppet lämnas den 1 i varje månad. Dess storlek

bör bestämmas nied hänsyn till prisförhållanden och andra liknande

omständigheter, men det torde kunna förutsättas, att beloppet i allmänhet

icke kommer att ligga under 2 kr. Fattigvårdsstyrelsen bör själv besluta i

dessa avseenden, och samma bestämmelser böra gälla för alla ett hems

skyddslingar, dock givetvis med undantag för det fall, att missbruk av medlen

(t. ex. inköp av rusdrycker) kan befaras.

Nära till hands ligger att betrakta beloppet som en del av en skyddslings

pension, en del som denne alltså får behålla. Detta är säkerligen mycket

lämpligt, men i så fall är det nödvändigt att tillse, att de som icke åtnjuta

pension likväl erhålla ett kontant belopp. För övrigt synes det vara ur alla

synpunkter riktigast och bäst, att kommunen gottgör sig de på ålderdomshemmen

intagnas folkpension.

Av vad redan sagts torde framgå, att det här gäller något som vederbörande

alltid skall kunna påräkna, örn han icke missköter sig. Härav följer

också, att beloppet bör oförändrat utbetalas, även om personen genom ut

fört arbete förvärvat s. k. flitpengar.

Det ligger i sakens natur, att indragning eller minskning av den kontanta

tilldelningen för en viss period är en lämplig och effektiv bestraffningsform

vid begångna förseelser.

Förbundet vill härigenom rikta en varm vädjan till samtliga fattigvårdsstyrelscr

att beakta de här ovan framlagda synpunkterna. Säkerligen skulle

mycket vara vunnet lör trevnaden på våra ålderdomshem, örn denna vädjan

icke förklingade ohörd.

Utskottet har från Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet inhämtat

bland annat: I de allra flesta kommuner bruka för närvarande de personer,

som intagits å kommunernas fattigvårdsanstalten månatligen erhålla en

kontant tilldelning av kommunernas medel, oberoende av örn de åtnjuta

pension. Undantag göres endast för sådana sjuka, vilka icke kunna tänkas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Utskottet.

hava någon glädje av tilldelningen. Beloppet utgör som regel 2 å 3: —/mån.,

mera sällan så mycket som 5: —/mån. eller däröver. De utdelade beloppen

torde i allmänhet betraktas som fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen (frivillig

fattigvård). Under de kurser för utbildning av föreståndarinnor för

fattigvårdsanstalter, som förbundet anordnar, brukar för kursdeltagarna

framhållas, att det är lämpligt, att understödstagarna å anstalterna av kommunerna

tilldelas mindre kontanta belopp varje månad, samt att föreståndarinnor

å anstalter, där sådan utbetalning ej förekommer, böra hos fattigvårdsstyrelserna

göra framställning i frågan. Sådana framställningar av föreståndarinnor

ha i åtskilliga fall skett, och som regel bruka fattigvårdsstyrelserna

ställa sig förstående till desamma.

Enligt vad utskottet inhämtat utbetalar Stockholms stad till understödstagarna

å stadens ålderdoms-, försörjnings- och vårdhem 80 kronor per

år, då understödstagarna hålla sig med kläder, och 40 kronor per år, då

de åtnjuta fri beklädnad. Beloppen utbetalas med regelbundna mellanrum

i mindre poster och betraktas som fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen.

Utskottet ansluter sig i princip till de synpunkter, åt vilka Svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet givit uttryck i sin ovan återgivna skrivelse

i januari 1926 till landets fattigvårdsstyrelser. I likhet med förbundet anser

utskottet det sålunda vara önskvärt, att de personer, som intagits å kommunernas

fattigvårdsanstalter, med regelbundna mellanrum erhålla mindre kontanta

belopp, över vilka de själva fritt få förfoga. Såsom av utskottets redogörelse

ovan framgår erhålla för närvarande i de allra flesta kommuner våldtagare

å fattigvårdsanstalter regelbundet sådan kontant tilldelning. Svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet arbetar alltjämt för att denna ordning

måtte införas i alla kommuner, och enligt vad för utskottet upplysts hyser

jämväl statens inspektör för fattigvård och barnavård intresse för förevarande

spörsmål. Det torde sålunda finnas anledning antaga, att strävandena

på detta område skola fortsätta och på frivillighetens väg i allt vidare

utsträckning medföra verkan. Utskottet anser sig därför icke för närvarande

böra tillstyrka vare sig att riksdagen skrider till lagstiftning rörande förevarande

spörsmål eller att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om ytterligare

utredning i ämnet.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 februari 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

5

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder*, Frändén, Gustaf Tamm, Sam

Larsson, Norman*, Karl Bodin och Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Wallerius, Olauson i Västerås, Hansson

i Trollhättan, Molander*, Gardell i Gahns och Thorell.

* hj närvarande vid utlåtandets justering.

■i

Bihang till riksdagens protokoll 19.16. 9 sami. 2 avd. Nr 15■

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.