Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1935 fattade beslut.

1936-02-18 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,9 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:19, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1935 fattade beslut.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1936 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med

anhållan örn riksdagens yttrande angående vissa av

den internationella arbetsorganisationens konferens år

1935 fattade beslut.

Genom en den 13 januari 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 15,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, anhållit örn riksdagens yttrande angående de

i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella arbetsorganisationens

konferens år 1935 vid dess nittonde sammanträde fattade besluten.

De ifrågavarande besluten utgöras av förslag till fem konventioner samt en

rekommendation, nämligen konventioner angående användande av kvinnor till

arbete under jord i gruvor av alla slag, angående begränsning av arbetstiden

i kolgruvor (reviderad 1935), angående arbetstidens förkortning till fyrtio

timmar i veckan, angående upprättande av ett internationellt system för bevarande

av rättigheter, grundade på invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkring

och angående förkortning av arbetstiden i buteljglasbruk samt rekommendation

angående ungdomsarbetslösheten.

Beträffande lydelsen av nu omförmälda konventionsförslag och rekommendation

får utskottet hänvisa till de såsom bilaga (Bilaga A) vid propositionen

fogade översättningarna till svenska språket av originaltexterna till konferensens

beslut.

Den internationella arbetsorganisationens nittonde sammanträde hölls i

Genéve under tiden 4—25 juni 1935. Antalet representerade stater utgjorde

52, av vilka 32 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud

samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna. I konferensen

deltogo för första gången representanter för Amerikas Förenta Stater

och Sovjet-Unionen. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig

delegation. I fråga om verkställighet av de å sammanträdet fattade besluten

åligger det, såsom i propositionen omförmäles, varje medlem av arbetsorganisationen

att inom ett år eller vid förhinder på grund av exceptionella förhållanden

senast inom 18 månader från avslutandet av sammanträdet att underställa

därvid antagna rekommendationer och konventionsförslag den eller de

myndigheter, till vilkas kompetensområden respektive frågor höra, för deras

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 19—20. 463 se 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

omgestaltande till lag eller vidtagande av andra åtgärder. Därest en rekommendation

ej leder till någon lagstiftningsåtgärd eller annat åtgörande för

dess genomförande eller örn ett konventionsförslag icke vinner vederbörande

myndighets eller myndigheters bifall, skall respektive medlem av organisationen

icke vara underkastad någon vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

1. Förslaget till konvention (nr 45) angående användande av kvinnor till

arbete under jord i gruvor av alla slag.

I propositionen lämnas å sid. 3—4 redogörelse för den förberedande behandling,

som föregick konventionsförslaget, samt för innehållet i detsamma,

till vilken redogörelse utskottet anhåller att få hänvisa. — Konventionsförslaget

antogs vid arbetskonferensens sammanträde med samtliga avgivna

röster.

Sedan 1901 gäller i Sverige förbud att använda kvinnor till arbete under

jord i stenbrott eller gruva. Förbudet, som numera är intaget i 16 § lagen

örn arbetarskydd, är ej inskränkt av några undantag.

över det slutligen antagna konventionsförslaget har utlåtande den 3 december

1935 avgivits av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,

som därvid hänvisat till att gällande bestämmelser i svensk rätt vore

avsevärt strängare än konventionsförslagets. Med hänsyn härtill kunde det

möjligen synas obehövligt och omotiverat för vårt land att biträda konventionen.

Medlemsstaterna i internationella arbetsorganisationen ansåges emellertid

förpliktade att såvitt möjligt stödja det internationella socialpolitiska

samarbetet genom anslutning till de av internationella arbetskonferensen antagna

konventionerna. Med hänsyn härtill förordade delegationen, att konventionen

ratificerades från svensk sida.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen

anfört:

Då säborn delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet

framhållit gällande bestämmelser i svensk rätt äro strängare än konventionsförslagets

och sålunda inga hinder föreligga för anslutning från svensk sida

till konventionen tillstyrker jag dess ratifikation.

Intill 1936 års början har beslut örn ratifikation av förevarande konventionsförslag

fattats endast i Grekland. Förslag örn ratifikation har framlagts i

Frankrike.

Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,

att förevarande konventionsförslag bör ratificeras.

2. Förslaget till konvention (nr 46) angående begränsning av arbetstiden i

kolgruvor (reviderad 1935).

Örn arbetstiden vid kolgruvor gälla i svensk rätt inga särskilda föreskrifter

utöver de allmänna bestämmelserna i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 3

Å den internationella arbetsorganisationens konferens år 1931 antogs ett

förslag till konvention angående begränsning av arbetstiden i kolgruvor.

över nämnda konventionsförslag inhämtades riksdagens yttrande genom

propositionen nr 18 till 1932 års riksdag.

Riksdagen förklarade på förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 6), att

riksdagen i princip vore av den uppfattningen, att Sverige borde biträda ifrågavarande

konvention. I utskottets motivering framhölls emellertid, att med

ratifikation av konventionen syntes böra anstå, till dess åtminstone några av

de kolproducerande länder, vilkas produktion vore av större betydelse för

Sveriges kolimport, ratificerat densamma.

1931 års konvention har ratificerats endast av Spanien. Förslag örn ratifikation

föreligga i Albanien, Finland, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och

Polen. — Från flera av de stora kolproducerande staterna har förklarats, att

en tillämpning av konventionen skulle möta avsevärda svårigheter.

Med anledning av de svårigheter, som mött ratifikationen av 1931 års konvention,

har vid upprepade överläggningar mellan representanter för de stora

kolproducerande staterna frågan om revision av nämnda konvention behandlats.

För den förberedande behandlingen av frågan örn revision av 1931 års

konvention har redogörelse lämnats å sid. 7 i propositionen, vartill utskottet

får hänvisa.

Förslag till reviderad konvention förelädes slutligen arbetskonferensen år

1935. För bestämmelserna i sistnämnda förslag har redogörelse lämnats å sid.

4—6 i propositionen, vartill utskottet jämväl får hänvisa.

Vid den slutliga omröstningen å arbetskonferensens sammanträde 1935

antogs det nu föreliggande förslaget till reviderad konvention med 72 röster

mot 18. De svenska regeringsombuden röstade för förslaget.

över det reviderade konventionsförslaget har utlåtande avgivits av delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet, som i sin ordning

fått mottaga yttranden från socialstyrelsen, kommerskollegium, bergmästaren

i södra distriktet, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i

Sverige samt Höganäs-Billesholms aktiebolag. Av dessa ha socialstyrelsen och

landsorganisationen tillstyrkt, de övriga avstyrkt anslutning.

Höganäs-Billesholms aktiebolag har anfört, bland annat:

För brytningens ostörda fortgång vore det nödvändigt, att större variation

av arbetstiden tillätes. Att fastställa en gräns för det antal arbetare, som finge

innefattas under rubriken kontinuerligt arbete, vore meningslöst och i fråga

örn mindre gruvor, t. ex. Skromberga, orimligt. En internationell lagstiftning,

sådan som den ifrågasatta, skulle träffa den svenska stenkolsindustrin proportionsvis

hårdare än den motsvarande utländska och framtvinga ytterligare

rationalisering.

Delegationen har, i anslutning till bolagets yttrande, anfört i huvudsak följande

synpunkter:

Det kunde synas tveksamt, om den ringa förkortning av arbetstiden — antagligen

i regel en kvarts timme örn dagen — som konventionens tillämpning

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

skulle medföra, komme att bereda arbetarna fördelar, som kunde anses motivera

de betänkliga olägenheter och risker, varför bolaget enligt vad bolaget i sitt

yttrande anfört skulle utsättas genom konventionens genomförande. Enligt

delegationens förmenande måste emellertid från arbetarskyddets synpunkt

även en mindre förkortning av gruvarbetarnas arbetstid tillmätas avsevärt

värde, varför Sveriges anslutning till konventionen förordades. Dock borde

sådan åtgärd icke vidtagas, förrän de förnämsta kolproducerande länderna biträtt

konventionen.

Mot delegationens yttrande har reservation anmälts av herrar Söderlund

och Heyman, som ansett att delegationen bort avstyrka Sveriges anslutning

till konventionen.

Departementschefen har i propositionen anfört:

Det synes mig icke föreligga någon anledning till annat ståndpunktstagande

beträffande den reviderade konventionen än till 1931 års konvention. Sålunda

bör enligt min mening Sverige icke ställa sig utanför den tillämnade

regleringen. Anslutning bör dock icke ske förrän några av de större kolproducerande

länderna ratificerat konventionen. Ehuru jag sålunda i princip är av

den uppfattningen, att Sverige bör biträda konventionen, anser jag att med

ratifikationsfrågan tillsvidare bör anstå.

För anslutning till konventionen krävas vissa ändringar i gällande arbetstidslagstiftning.

Så snart klarhet vunnits rörande de stora kolproducerande

ländernas ståndpunkt, torde såväl lagändrings- som ratifikationsfrågan böra

upptagas till förnyat övervägande.

Intill 1936 års början har förevarande konventionsförslag icke ratificerats

av någon stat.

Lika med departementschefen är utskottet i princip av den uppfattningen,

att Sverige bör biträda ifrågavarande konventionsförslag. Med ratifikation av

detsamma synes emellertid böra anstå, till dess åtminstone några av de kolproducerande

länder, vilkas produktion är av större betydelse för Sveriges

kolimport, ratificerat förslaget. Innan ratificering äger rum, blir riksdagen,

såsom departementschefen erinrat, i tillfälle att uttala sig i ämnet.

3. Förslaget till konvention (nr 47) angående arbetstidens förkortning

till fyrtio timmar i veckan.

Artikeln 1 i förevarande konventionsförslag har följande lydelse:

Marje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna

konvention, förklarar sig gilla:

a) principen örn fyrtiotimmarsveckan, tillämpad på sådant sätt, att den

icke medför sänkning av arbetarnas levnadsnivå;

b) vidtagande eller främjande av åtgärder, som kunna anses ägnade

att leda till detta mål;

och förbinder sig att, i enlighet med detaljföreskrifter, som må kunna meddelas

i särskilda konventioner, vilka ratificeras av medlemmen, tillämpa nämnda

princip på olika slag av sysselsättning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Beträffande konventionsförslagets bestämmelser må nämnas bland annat:

Förslaget innebär en principkonvention, som icke i och för sig kan omsättas

i lagstiftning. Det är avsett att utgöra en ram för en serie av specialkonventioner

för olika slag av sysselsättning, i vilka konventioner den allmänna

principen om 40 timmars arbetsvecka skall i detalj genomföras under hänsynstagande

till de särskilda förhållandena på varje arbetsområde.

I ingressen till konventionsförslaget anföres som motivering till detsamma,

att arbetslösheten tagit sådan utsträckning och erhållit sådan varaktighet, att

det för närvarande i världen finnas många miljoner av arbetare, utsatta för

elände och umbäranden, för vilket tillstånd de icke själva bära ansvaret och varifrån

de rättvisligen kunna göra anspråk att bliva befriade, att det är önskvärt,

att arbetarna såvitt möjligt beredas tillfälle få del av de förmåner, som härflyta

ur den snabba tekniska utveckling, som kännetecknar den moderna industrien,

samt att det, i enlighet med resolutioner, som antagits av internationella

arbetskonferensen vid dess adertonde och nittonde sammanträden, är

oundgängligt att göra en ansträngning för att i möjligaste mån förkorta

arbetstiden inom alla slag av sysselsättning.

I propositionen har anförts, att, enligt förklaring från auktoritativt håll

inom internationella arbetsorganisationen, ratifikation av principkonventionen

icke medför förpliktelse att ratificera de specialkonventioner beträffande

fyrtiotimmarsveckan, som kunna komma att antagas av internationella

arbetskonferensen.

Gällande bestämmelser i svensk lagstiftning (lagen den 16 maj 1930 örn

arbetstidens begränsning) bygga på principen om 8 timmars arbetsdag och

48 timmars arbetsvecka.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn det å den internationella

arbetsorganisationens konferens i Washington år 1919 antagna förslaget till

konvention angående begränsning av arbetstiden i industriella företag.

Enligt § 2 i konventionen skall som huvudregel arbetstiden för personalen

ej få överskrida 8 timmar örn dagen och 48 timmar i veckan i något slag av

industriella företag, offentliga eller privata, eller någon gren av sådant företag,

med undantag av företag, vari endast sysselsättas medlemmar av samma

familj. I § 1 göres en uppräkning av vad som med hänsyn till tillämpningen

av konventionen särskilt skall anses såsom »industriella företag».

Med hänsyn till skiljaktigheter i åtskilliga hänseenden mellan konventionen

och svensk arbetstidslagstiftning, skulle en mera fullständig tillämpning

av konventionen på våra förhållanden förutsätta en avsevärd omläggning

av vår lagstiftning.

1919 års Washingtonkonvention har icke ratificerats av Sverige. -—- Intill

1936 års början har den ratificerats av Argentina, Belgien, Bulgarien, Chile,

Colombia, Dominikanska republiken, Grekland, Indien, Kanada, Kuba,

Litauen, Luxemburg, Nicaragua, Portugal, Rumänien, Spanien, Tjeckoslovakien

och Uruguay. Villkorlig ratifikation har ägt rum i Frankrike,

Italien, Lettland och Österrike. Förslag örn ratifikation föreligger i Brasilien,

Nederländerna och Paraguay.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

I propositionen har (sid. 9—12) lämnats redogörelse för den förberedande

behandling, som 1935 års konventionsförslag undergått inom den internationella

arbetsorganisationen, varjämte särskilt avhandlats Sveriges deltagande

i den internationella behandlingen av 40-timmarsfrågan samt de yttranden,

som i nämnda fråga under hösten 1932 avgivits av svenska ämbetsverk, andra

offentliga institutioner samt arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Härutinnan

anhåller utskottet att få hänvisa till propositionen. — Konventionsförslaget

antogs vid arbetskonferensens sammanträde med 79 röster mot 30.

över det nu föreliggande konventionsförslaget har delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet avgivit yttrande den 3 december

1935, däri delegationen anfört i huvudsak följande:

Man kan väl fråga sig, om det kan vara välbetänkt att till motverkande av

en så konjunkturbetonad företeelse som arbetslösheten fastlägga arbetstiden

för en längre framtid.

Beträffande erfarenhetens vittnesbörd i fråga örn arbetstidsförkortning

som medel mot arbetslöshet ligger det givetvis nära till hands att söka upplysning

i de utredningar, som verkställdes rörande verkningarna av 8-timmarsdagens

införande här i landet 1920. Någon mera allsidig statistisk belysning

av denna åtgärds verkningar i vad arbetarantalet angår ha dessa utredningar

emellertid på grund av förändrade förhållanden i andra avseenden icke ansetts

kunna lämna. Av utredningarna framgår likväl tydligt, att företagen i

stort sett sökt kompensera arbetstidens förkortning genom en omfattande

rationalisering. Industristatistikens siffror för arbetarantalet för t. ex. åren

1919, 1921, 1923 och 1925 eller respektive 392,911, 328,416, 358,083 och 391,692

visa ej heller någon ökning. Även det stora sociala experimentet i Amerikas

Förenta Stater under de senare åren förefaller peka i samma riktning.

Oaktat en synnerligen kraftig och omfattande förkortning av arbetstiden i

förening med lönekompensation synes arbetslösheten i alldeles övervägande

mån kvarstå, och detta fastän den allmänna konjunkturförbättringen i världen

icke lär ha lämnat det amerikanska näringslivet oberört.

Huruvida någon mera allmän anslutning till 40-timmarsveckan kan förväntas

från andra länders sida, torde vara ganska tvivelaktigt. Tyskland står

utanför internationella arbetsorganisationen. Vid omröstningen rörande förslaget

till principkonvention avhöllo sig ett betydande antal regeringsombud

från att rösta, däribland regeringsombuden från England, Kanada, Finland,

Indien, Japan, Jugoslavien, Rumänien, Ungern och Österrike.

Det nu ifrågasatta progressiva förverkligandet av arbetstidsförkortningen

kunde giva upphov åt svåra orättvisor och starka klagomål. Från många håll

har även gjorts gällande, att dylik partiell tillämpning skulle förorsaka svårartade

konflikter på arbetsmarknaden. Det ifrågavarande tillämpningssättet

skulle även giva anledning till orättvisor i förhållande till olika medlemsstater.

De olika slagen av verksamhet äro nämligen ofta av mycket skiftande

betydelse för de skilda staterna. Exempel härpå lämnar järn- och stålindustrien,

som är en av Sveriges viktigaste industrigrenar men i övriga nordiska

länder spelar en ganska underordnad roll. Mot det progressiva tillämpningssättet

kan även med hänsyn till den ofta förekommande blandningen av olika

slag av verksamhet anmärkas, att det i många fall måste möta avsevärda svårigheter

att distinkt och lämpligt avgränsa de slag av verksamhet, som skola

hålla kortare arbetstid.

örn lämpligheten av arbetstidsförkortning som medel mot arbetslöshet

under nuvarande förhållanden på den svenska arbetsmarknaden har delegationen

vidare yttrat, bland annat:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

När frågan om internationell förkortning av arbetstiden såsom medel mot

arbetslösheten först togs upp till egentlig behandling eller hösten 1932, uppgick

antalet hjälpsökande arbetslösa i vårt land enligt arbetslöshetskommissionens

månadsrapporter för oktober till 123,584, för november till 146,981

och för december till 161,155; det genomsnittliga antalet hjälpsökande för

året stannade dock vid 113,907. Fackföreningarnas arbetslöshet i procent av

medlemsantalet uppgavs för samma månader till respektive 22.i, 24.i och

31.o samt för året till 22.4. År 1933 var det genomsnittliga antalet hjälpsökande

enligt arbetslöshetskommissionens rapporter 164,054, och nådde antalet

hjälpsökande kulmen under mars med 186,561. Det genomsnittliga procenttalet

för fackföreningarnas arbetslöshet under 1933 uppgick till 23.3 och

uppgavs det högsta procenttalet eller 28.8 för januari. Under 1935 års nio

första månader har arbetslösheten minskat, enligt arbetslöshetskommissionens

rapporter från 93,419 hjälpsökande till 41,190, och enligt fackföreningarnas

uppgifter från 22.5 till 10.9 procent. Under oktober månad 1935, då den

vanliga säsongförsämringen av arbetstillgången inträdde, steg antalet hjälpsökande

enligt arbetslöshetskommissionens rapport till 47,045.

De av socialstyrelsen kvartalsvis företagna enquéterna rörande tillgången

på arbetskraft lia jämväl lämnat resultat, som tyda på stark förbättring

av arbetsmarknaden. Från att för första kvartalet 1933 av tillfrågade

arbetsgivare 0.3 procent förklarat det råda brist på arbetskraft, 27.6 procent

det finnas tillräcklig tillgång därpå och 72. i procent det vara överflöd därav,

utgjorde för tredje kvartalet 1935 motsvarande procenttal: 10.9, 62.2 och 26.9.

En annan av socialstyrelsen under de senare åren regelbundet företagen

enquéte, rörande förekomsten under viss vecka i november månad av arbetstidsförkortning

m. m., utvisar bland annat, att av hela det antal arbetare, som

voro sysselsatta, antalet arbetare inom den egentliga industrien med förkortad

arbetstid (inkl. permitterade) uppgick: 1932 till omkring 40 procent,

1933 till omkring 25 procent, 1934 till 9.6 procent och 1935 (enligt preliminär

beräkning) till cirka 7 procent. Den genomsnittliga veckoarbetstiden för

samtliga av denna undersökning berörda industriarbetare, sysselsatta under

redovisningsveckan, utgjorde år 1932 43.5 timmar, år 1933 46.o timmar, år

1934 47.0 timmar och 1935 47.5 timmar. Av undersökningen har även framgått,

att inom industrien antalet övertidstimmar i procent av samtliga utgjorda

arbetstimmar uppgick år 1934 till 1.3 och år 1935 till 2.3.

Till belysande av arbetstidsförhållandenas förändring har delegationen

även begärt och från arbetsrådet fått mottaga vissa uppgifter rörande de

medgivanden till övertidsarbete, som arbetsrådet enligt 7 § 3 mom. i lagen

om arbetstidens begränsning äger att lämna i fall av trängande behov. Enligt

dessa uppgifter beviljades dylika tillstånd under tredje kvartalet

år 1933 för sammanlagt 501 arbetare och avseende 43,542 timmar

» 1934 » » 2,113 » » » 161,135

» 1935 » » 2,836 » » » 205,808 »

Som av ovanstående uppgifter kan utläsas har under don senaste tiden på

sina håll förekommit en icke alldeles obetydlig brist på arbetskraft. Detta

förhållande bekräftas även av den offentliga arbetsförmedlingen, som i sina

rapporter omnämnt fall av sådan brist inom jordbruket, den mekaniska verkstadsindustrien

och byggnadsverksamheten. Beträffande sistnämnda verksamhet

har till och med inträffat, att import av utländsk arbetskraft måst tillgripas.

Mod hänsyn till det sålunda angivna läget på arbetsmarknaden torde det

enligt delegationens mening, oberoende av vad som principiellt kan anföras,

åtminstone för närvarande icke gärna kunna ifrågakomma att här i landet till

motverkande av arbetslösheten påbjuda någon förkortning av arbetstiden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Beträffande principkonventionens rättsliga karaktär har delegationen

yttrat, bland annat:

Konventionens artikel 1, vari konventionens väsentliga innehåll återfinnes,

sönderfaller i två till sin rättsliga karaktär olikartade delar, nämligen en

principdeklaration och en utfästelse. Deklarationen är tydligtvis främmande

för den internationella reglering av arbetsförhållandena, som avses i

Versaillesfördraget. Av flera bestämmelser i nämnda fördrag, såsom i dess

artikel 405 mom. 5 och 7 samt artiklarna 407 och 408, framgår nämligen, att

man tänkt sig, att konventionerna skola omsättas i lagstiftning eller förverkligas

på annat sätt.

Senare delen av artikel 1, vilken utgör en utfästelse, har förklarats icke vara

rättsligt bindande; detta förhållande torde väsentligen ha kommit till uttryck

i förbehållet »vilka ratificeras av medlemmen». Utfästelsens bristande rättskraft

synes dock icke tydligt framträda, och man torde med skäl kunna förvänta,

att de som äro intresserade av 40-timmarsveckans allmänna tillämpning,

skola åberopa förevarande konvention till stöd för sina krav. Med sådan

tolkning, vilken möjligen kunde komma att fastslås genom praxis, skulle utfästelsens

godtagande uppenbarligen kunna leda till konsekvenser, som nu

icke kunna överblickas.

Reservation mot delegationens avstyrkande beslut har anmälts, dels av

herr Edvard Johanson, som ansett, att delegationen bort tillstyrka ratifikation

av konventionsförslaget, dels ock av herr Sigfrid Hansson, som anfört:

Det effektivaste sättet att bekämpa arbetslösheten är att skapa arbetstillfällen.

Åtgärder i syfte att fördela arbetstillfällena erbjuda ur arbetslöshetspolitisk

synpunkt ett andrahandsintresse. Såsom förhållandena för närvarande

gestalta sig och sannolikt komma att te sig under lång tid framåt,

torde sådana åtgärder likväl vara av behovet påkallade. Bland dem är arbetstidsbegränsningen

den närmast till hands liggande. Genomförandet av en

arbetstidsbegränsning i arbetslöshetsbekämpande syfte torde visserligen

lämpligast böra ske på grundvalen av mellan arbetsgivare- och arbetareorganisationerna

i de olika länderna upprättade avtal, varvid statsmakterna böra

lämna sin medverkan, men med hänsyn till arbetstidens betydelse för konkurrensen

länderna emellan är det önskvärt, att en internationell överenskommelse

träffas i form av en principkonvention. Enligt min mening bör därför

Sverige giva sin anslutning till det föreliggande förslaget till konvention

angående arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan.

Med anledning av de uppgifter, som delegationen lämnat rörande medgivanden

till övertidsarbete (under tredje kvartalet åren 1933, 1934 och 1935),

vilka arbetsrådet meddelat enligt 7 § 3 momentet i lagen örn arbetstidens

begränsning, får utskottet beträffande gällande svensk lagstiftning omnämna,

att arbetare under 18 år ej få utan tillstånd av arbetsrådet användas till övertidsarbete.

Arbetare över 18 år få utan tillstånd av arbetsrådet användas till

övertidsarbete under 200 timmar per år, när så befinnes påkallat med hänsyn

till särskilt förhållande. (7 § 2 mom.) För utförande av vissa förberedelseeller

avslutningsarbeten må ock utan tillstånd av arbetsrådet erforderligt antal

arbetare över 18 år användas under högst 7 timmar i veckan. (7 § 1 mom.)

Enligt 7 § 3 mom. får, örn ytterligare eftergift är påkallad av trängande behov,

sådan meddelas av arbetsrådet, dock för högst 150 timmar under loppet av ett

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

9

kalenderår. Enligt 7 § 4 mom. ankommer det på arbetsrådet att pröva i vad

mån den, som fyllt sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som

avses i 7 §.

Rörande den omfattning, i vilken arbetsrådet under de senaste åren lämnat

medgivande till övertidsarbete, är utskottet i tillfälle att meddela följande

närmare uppgifter:

1929

1931

1932

1933

1934

1935

Undantag enligt

>

a

ST

P

3->

a

V P

>■*

<T>

>

B

r-t-

P-

s!

P

g->

% g-

p p

3

B

»L

P

5- >

® S-

p p

H

CD

►

EJ

p]

—

P

O" f?

CD

P SL

3

►

B

P~

SL

P

3->

O

p" SL

O

>

B

ft''

SL

E!

P

3- >

CD ö

<-►

p SL

g

7 § 3 morn. me d till- styrkande av ve- derbörande arbe- tare eller arbetar- organisation ....

396

5,617

= 306,508

arbets- timmar

230

2,635

= 147,905

arbets-

timmar

181

1,505

= 79,626

arbets-

timmar

212

2,147

= 126,258

arbets-

timmar

413

4,854

= 292,268

arbets-

timmar

531

5,003

= 333,358

arbets-

timmar

7 § 3 mom. utan

sådant tillstyr- kande ...............

254

4,166

= 94,315

arbets-

timmar

142

1,915

= 29,895

arbets-

timmar

16

380

= 13,295

arbets-

timmar

11

163

= 6,521

arbets-

timmar

62

1,408

= 79,651

arbets-

timmar

134

2,216

= 95,020

arbets-

timmar

7 § 4 mom.............

145

1,282

= 63,724

arbets-

timmar

121

950

= 46,153

arbets-

timmar

90

859

= 63,561

arbets-

timmar

102

1,063

= 65,918

arbets-

timmar

194

1,627

= 106,279

arbets-

timmar

224

2,205

= 158,730

arbets-

timmar

Det övervägande antalet övertidstimmar har under år 1935 förekommit vid

mekaniska verkstäder samt andra järn- och metallvarufabriker, skeppsvarv,

textilfabriker (spinnerier, väverier, färgerier m. m.), sågar och hyvlerier,

snickeri- och möbelfabriker, boktryckerier och bokbinderier, skrädderi- och

manufakturfirmor, kemisk-tekniska fabriker samt läderfabrikör.

Delegationen har i sitt yttrande omnämnt, att under år 1935 på sina håll

förekommit en icke alldeles obetydlig brist på arbetskraft, samt att det beträffande

byggnadsverksamheten till och med inträffat, att import av utländsk

arbetskraft måst tillgripas.

Beträffande spörsmålet i vilken utsträckning utländsk arbetskraft beretts

sysselsättning inom byggnadsfacket är utskottet i tillfälle att lämna följande

uppgifter:

Till följd av temporär brist på inhemsk arbetskraft inom byggnadsfacket

beviljades under år 1935 403 utländska medborgare arbetstillstånd för anställning

inom nämnda fack. Av nämnda 403 personer erhöllo 242 arbetstillstånd

som murare, 132 som målare och 29 som byggnadssnickare, parkettläggare

o. dyl. Huvuddelen av de beviljade tillstånden, nämligen 339, avsågo danska

medborgare. Endast inom muraryrket förekom .annan utländsk arbetskraft,

nämligen 43 norrmän och 21 finnar.

Enär arbetstillstånd endast mera undantagsvis bindas till anställning inom

viss ort, har socialstyrelsen icke uppgifter tillgängliga om arbetsställenas belägenhet.

Det vill emellertid synas, som örn 242 utlänningar helt eller delvis

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

haft sitt arbete förlagt till Malmö, 16 till Lund, 42 till Hälsingborg och 22

till Stockholm.

Antalet beviljade »tillståndsmånader» utgjorde i runt tal 800, d. v. s. i

genomsnitt 2 per man. I vilken mån medgivna tillstånd icke helt utnyttjats

undandrar sig socialstyrelsens bedömande.

Tillströmningen av utländska murare började under juli, av målare, byggnadssnickare

o. dyl. under augusti månad.

Vid årsskiftet 1935—36 hade här ifrågavarande utländska arbetskraft helt

avvecklats. Flertalet murare synes redan omkring månadsskiftet septemberoktober

ha lämnat riket.

I förevarande sammanhang vill utskottet slutligen omnämna arbetslöshetsutredningen,

som tillsattes den 11 mars 1927 med uppdrag att verkställa utredning

rörande arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess

bekämpande. Dess arbete är numera avslutat. I arbetslöshetsutredningens

betänkande II, Åtgärder mot arbetslöshet, dagtecknat den 30 november 1934

(statens offentliga utredningar 1935: 6) har under andra avdelningen, som har

huvudrubriken »Lönepolitikens och den ekonomiska politikens allmänna inflytande

på sysselsättningsgraden», i kap. VIII (sid. 155—167) behandlats

frågan örn »Arbetstidsförkortning såsom medel mot arbetslöshet». Vidare har

under fjärde avdelningen med huvudrubriken »Åtgärder mot arbetslöshet»

i kap. XXIII — »Åtgärder i syfte att förändra arbetslöshetens fördelning» —

behandlats (sid. 280—282) spörsmål om arbetstidsförkortning (jämför sid.

233—235).

Beträffande 1935 års konventionsförslag har departementschefen i propositionen

anfört följande:

Frågan örn arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan har aktualiserats

på grund av den omfattande arbetslösheten under de senaste depressionsåren.

Stundom har kravet på sådan förkortning av arbetstiden inneburit

allenast ett förslag till ny fördelning av tillgängliga arbetstillfällen, innebärande

att de fullt sysselsatta arbetarna skulle avstå en del av sin arbetstid

och därmed motsvarande arbetsförtjänst till arbetare som eljest finge gå

arbetslösa. En dylik anordning kan vara motiverad under en period av svårartad

arbetslöshet. Jag erinrar örn ett till tankegången liknande förslag, som

på min föredragning underställdes 1933 års riksdag och avsåg arbetstiden vid

vissa av de arbeten som skulle igångsättas med offentliga medel till lindrande

av arbetslösheten. Förslaget blev dock i denna del icke av riksdagen antaget.

En legal reduktion av arbetstiden till fyrtio timmar åsyftande allenast att

göra befintliga eller planerade arbetstillfällen drygare med hänsyn till antalet

arbetare, vilka därigenom kunna beredas sysselsättning, men som icke är förbunden

med lönekompensation, kan under mera normala konjunkturer icke

betraktas såsom eftersträvansvärd. Vad beträffar det nuvarande arbetslöshetsläget

i Sverige, är det icke för närvarande så svårartat att därutav påkallas

åtgärder för en arbetstidsförkortning av denna innebörd.

Det föreliggande förslaget till konvention har visserligen motiverats av

den omfattande arbetslösheten, men bygger icke på den nyss refererade tankegången.

Enligt konventionens ingress, vari ändamålet med densamma antydes,

är det »önskvärt, att arbetarna såvitt möjligt beredas tillfälle få del av

de förmåner, som härflyta ur den snabba tekniska utveckling, vilken känne
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 11

tecknar den moderna industrien». Vidare förklaras i artikel 1, att anslutning

till konventionen innebär ett gillande av principen om fyrtiotimmarsveckan,

»tillämpad på sådant sätt, att den icke medför sänkning av arbetarnas levnadsnivå».

Det är alltså icke fråga örn införande av en temporär arbetstidsförkortning,

i syfte allenast att de inom industrin sysselsatta arbetarna skola avstå

från en del av arbetstillgången och motsvarande inkomstmöjligheter till förmån

för de arbetslösa.

Konventionsförslaget innebär i stället ett fortsättande på den väg som den

internationella arbetsorganisationen slagit in på genom konventionen örn

åttatimmarsdagen. Den tekniska utvecklingen under tiden efter 1920 i de

industriellt mera utvecklade länderna har ansetts innefatta sådana framsteg,

att en förkortning av arbetstiden ned till fyrtio timmar per vecka skulle kunna

ske utan att i försämrande riktning påverka den allmänna levnadsstandarden.

Å andra sidan har den internationella arbetskonferensen icke funnit det

rådligt att på en gång taga detta steg genom uppställandet av konkreta regler

örn arbetstidens förkortning inom bestämda arbetsområden. I stället har ett

konventionsförslag utformats, som i själva verket endast har karaktären av

en principdeklaration till förmån för fyrtiotimmarsveckan. Anledningen till

denna egenartade form för konvention torde lia varit uppfattningen att man

bör framgå med viss försiktighet och söka vinna allmän anslutning till själva

principen från de olika staternas sida, innan konkreta lagstiftningsåtgärder

ifrågasättas. Ratifikation av konventionen innebär ett gillande av principdeklarationen

från den ratificerande statens sida. Men beträffande principens

tillämpning på olika slag av sysselsättningar hänvisas i konventionstexten till

specialkonventioner, vilka bliva bindande först genom särskild ratifikation.

Anslutning till principkonventionen berövar icke en stat dess fria prövningsrätt

i fråga örn ratifikation av blivande specialkonventioner örn principens

praktiska förverkligande. Betydelsen av att en stat ratificerar principkonventionen

kan anses ligga däri att staten i fråga utfäster sig att understödja frågans

fortsatta behandling inom internationella arbetsorganisationen och förklarar

sig gilla vidtagande eller främjande av åtgärder avseende förkortning av

arbetsveckan till fyrtio timmar. Vid prövning av sådana åtgärder må givetvis

hänsyn tågås till förhållandena i andra länder och till vikten av att en arbetstidsförkortning

genomföres samtidigt i alla de länder, som mera allvarligt konkurrera

med varandra på världsmarknaden, så att icke följden av ifrågasatta

konkreta åtgärder blir en förskjutning i produktionskostnader till nackdel för

de länder som genomföra den reducerade arbetstiden, med åtföljande risk för

en ökning av arbetslösheten i dessa länder.

De synpunkter som varit ledande vid arbetskonferensens beslut angående

konventionsförslagets utformande ha under överläggningarna i Genéve i huvudsak

biträtts av svenska regeringens ombud. Med hänvisning till konventionens

karaktär av principuttalande och under erinran att framtida praktiska

statsåtgärder till förverkligande av fyrtiotimmarsveckan kräva särskild prövning

och särskilda beslut av de svenska statsmakterna, förordar jag att den

föreliggande principkonventionen av Sverige ratificeras.

Intill 1936 års början har förevarande konventionsförslag icke ratificerats

av någon stat.

Mellan 1919 ars konvention örn 8-timmars arbetsdag och 48-timmars arbetsvecka

samt 1935 års konventionsförslag föreligger en väsentlig skillnad derutinnan,

att i det senare men icke i den förra uttalas, att konventionen skall

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

tillämpas på sådant sätt, att den icke medför sänkning av arbetarnas levnadsnivå.

Departementchefen har framhållit, att ratificering av den föreliggande konventionen

allenast har karaktären av ett principuttalande till förmån för 40- timmars arbetsveckan. Beträffande principens tillämpning på olika slag av

sysselsättningar skulle reglering ske genom specialkonventioner. Anslutning

till principkonventionen skulle icke beröva en stat dess fria prövningsrätt

i fråga örn blivande specialkonventioner.

Utskottet håller för sin del före, att den stat, som ansluter sig till en

principkonvention, därigenom -— örn än icke formellt — uttalar en avsikt att

eftersträva, att konventionens principer skola komma till praktisk tillämpning

inom det egna landet.

Katificeringen av en konvention om 40-timmars arbetsvecka skulle enligt

utskottets mening knappast stå i överensstämmelse med den omständigheten,

att vårt land ännu icke ansett sig kunna ratificera konventionen örn 48-timmars

arbetsvecka. Ett godkännande av konventionen örn 40-timmars arbetsvecka

skulle även på ett annat område medföra en alltför stor motsats mellan

teori och praktik. Vid förberedelserna till förslag örn lag rörande arbetstiden

för dem, som ha sysselsättning inom jordbruk och trädgårdsskötsel,

har nämligen ifrågasatts en reglering efter helt andra linjer.

Utredning örn de följder i ekonomiskt avseende, som skulle uppkomma

för olika slag av rörelse, därest 40-timmars arbetsvecka infördes i vårt näringsliv,

föreligger icke. Ej heller har utretts i vad mån man har att räkna med,

att avsikten att bereda arbetstillfällen för ett större antal efter införande av

40-timmars arbetsvecka skulle motverkas därav, att arbetarna under sin fritid

åtoge sig arbete inom ett annat yrke än det för dem huvudsakliga.

Med hänsyn till vad ovan anförts finner sig utskottet böra föreslå riksdagen

att uttala, att riksdagen för sin del anser, att ratifikation av föreliggande

konventionsförslag icke bör äga rum.

4. Förslaget till konvention (nr 48) angående upprättande av ett internationellt

system för bevarande av rättigheter, grundade på invaliditets-,

ålderdoms- och dödsfallsförsäkring.

Konventionsförslaget åsyftar att mellan de medlemsstater inom internationella

arbetsorganisationen, som ratificera konventionen, upprätta ett system

för att åt arbetare, som flytta från ett land till ett annat, bevara rättighet! •

som äro under förvärvande eller redan blivit förvärvade, hos inrättningar för

obligatorisk invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkring.

I fråga örn den förberedande behandling, som konventionsförslaget genomgått,

innehållet i förslagets bestämmelser samt gällande lagstadganden i vårt

land på det rättsområde, förslaget berör, har redogörelse lämnats å sid.

16—18 i propositionen, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

I den slutliga omröstningen vid internationella arbetskonferensens sammanträde

i juni 1935 antogs konventionsförslaget med samtliga avgivna

röster.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 13

över konventionsförslaget har utlåtande avgivits av delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet, vilken inhämtat yttrande av pensionsstyrelsen.

Pensionsstyrelsen har av anförda skäl (sid. 18 i propositionen) förklarat,

att förutsättningarna för ratifikation av konventionsförslaget för närvarande

ej syntes vara för handen.

Delegationen har anfört, bland annat:

Den internationella arbetsorganisationen syntes med denna konvention

ha velat lägga slutstenen till det system av internationell reglering av socialförsäkringens

olika grenar, vilket organisationen under årens lopp byggt upp.

För vårt lands del syntes emellertid, åtminstone för närvarande, då såväl

Norge som Finland saknade motsvarighet till vår pensionsförsäkring och

starka restriktioner över snart sagt hela världen i hög grad förhindrade folkutbytet

länderna emellan, konventionen icke kunna tillerkännas någon större

praktisk betydelse. Beträffande vissa i förslagets artikel 17 angivna krav

syntes det delegationen, med hänsyn till konventionens relativt ringa betydelse

för Sverige och den avsevärda kostnad för statsverket ett tillgodoseende av

någotdera av nämnda krav skulle medföra, icke för närvarande kunna ifrågakomma

att vidtaga någon åtgärd för vårt lands anslutning till konventionen.

Mot delegationens beslut har reservation anmälts av herr Edvard .Tohanson,

som ansett, att delegationen bort förorda sådan lagändring, att konventionsförslaget

kunde ratificeras för Sveriges del.

Departementschefen har i propositionen anfört:

Enär vårt lands anslutning till konventionen skulle kräva en betydande

förändring av den svenska obligatoriska folkpensioneringen och då denna helt

nyligen varit föremål för revision, anser jag mig icke för närvarande kunna

förorda ratifikation av konventionen.

Förslag örn ratificering av ifrågavarande konventionsförslag har intill 1936

års början framlagts endast i Frankrike.

Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,

att konventionsförslaget icke bör ratificeras.

5. Förslaget till konvention (nr 49) angående Förkortning av arbetstiden

i buteljglasbruk.

Beträffande den förberedande behandling, som konventionsförslaget

genomgått, förslagets bestämmelser samt gällande svensk lagstiftning i fråga

om de spörsmål, förslaget behandlar, har redogörelse lämnats å sid. 21—23

i propositionen, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

över konventionsförslaget har den 3 december 1935 avgivits utlåtande av

delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som inhämtat

yttranden av socialstyrelsen, kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen i Sverige. Kommerskollegium har tillika

med sitt eget yttrande överlämnat ett yttrande av Sveriges buteljglasbruks

förbund. Samtliga yttranden utom landsorganisationens hava mer eller

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Utskottet.

mindre bestämt avstyrkt ratificering av konventionsförslaget. Delegationen

har för egen del förklarat sig icke kunna förorda Sveriges anslutning till

detsamma.

Mot delegationens beslut har reservation anmälts av herr Edvard Johanson,

som ansett, att delegationen bort tillstyrka anslutning från Sveriges sida till

förevarande konventionsförslag.

Departementschefen har anfört i propositionen (statsrådsprotokollet över

socialärenden den 9 januari 1936):

Frågan om den inverkan en tillämpning av konventionens bestämmelser

skulle komma att utöva på den svenska buteljglasindustrin torde kräva närmare

utredning. Senare i dag ämnar jag hemställa om uppdrag åt socialstyrelsen

att inkomma med sådan utredning. Frågan örn ratifikation av konventionen

torde böra anstå i avvaktan på nämnda utrednings resultat.

Kungl. Majit har den 9 januari 1936 uppdragit åt socialstyrelsen att senast

den 1 maj 1936 inkomma med den i departementschefens anförande omnämnda

utredningen.

Intill 1936 års början har förevarande konventionsförslag icke ratificerats av

någon stat.

Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,

att ratifikation av konventionsförslaget nu ej bör äga rum.

6. Rekommendationen (nr 45) angående ungdomsarbetslösheten.

Rekommendationen innebär en hemställan till medlemsstaterna att vid bekämpandet

av ungdomsarbetslösheten tillämpa vissa principer. Dessa avse i

huvudsak minimiåldern för skolpliktens upphörande, minimiåldern för användande

till arbete, anordnande av allmän undervisning och yrkesundervisning,

anordningar för utnyttjande av de unga arbetslösas ledighet och social hjälp

åt dem, upprättande av särskilda centra för sysselsättning och anordnande av

särskilda offentliga arbeten för unga arbetslösa samt åtgärder beträffande

arbetsförmedling, yrkesrådgivning och främjande i andra former av möjligheterna

för normal anställning. Slutligen rekommenderas upprättande av särskild

statistik över ungdomsarbetslösheten samt statistik rörande antalet skolpliktiga

barn, som använts till arbete utom skoltiden.

Beträffande den förberedande behandlingen av rekommendationen, innehållet

i densamma utöver vad ovan angivits samt gällande bestämmelser i

fråga om skolplikt samt åtgärder mot ungdomsarbetslösheten i Sverige har

redogörelse lämnats å sid. 19—21 i propositionen, vartill utskottet anhåller

att få hänvisa. — Rekommendationen antogs vid arbetskonferensens sammanträde

med samtliga avgivna röster.

över rekommendationen angående ungdomsarbetslösheten har utlåtande

avgivits av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som

påpekat, att ungdomsarbetslösheten, särskilt i de lägre årsklasserna och i

städerna, gått starkt tillbaka. Totala antalet hjälpsökande arbetslösa i åldern

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 15

16—25 år, som enligt arbetslöshetskommissionens statistik den 30 november

1933 uppgick till 57,400, utgjorde sålunda den 31 juli 1935 endast 10,600.

Åldersgruppen 16—21 år av samma kategori arbetslösa innefattade den 30

november 1933 29,300 personer men räknade i september 1935 blott 3,800.

Delegationen har anmärkt, att rekommendationen innehåller uppmaningar

till upprättande och insändande till arbetsbyrån av statistiska rapporter,

vilkas utarbetande med all sannolikhet skulle visa sig mycket betungande.

Departementschefen har anfört i propositionen:

Rekommendationens bestämmelser böra, i den mån desamma icke redan

vunnit tillämpning i vårt land, tagas under övervägande vid anordningar från

det allmännas sida till motverkande av ungdomsarbetslösheten. Det torde

emellertid icke vara erforderligt, särskilt med hänsyn till ungdomsarbetslöshetens

starka nedgång under senare år, att för närvarande påkalla några särskilda

åtgärder från statsmakternas sida med anledning av rekommendationen.

Frågan örn minimiåldern för skolpliktens upphörande lärer bliva föremål för

behandling i annat sammanhang.

Frågan örn höjning av minimiåldern för skolpliktens upphörande genom

inföi ande av ett sjunde skolår har ifrågasatts i ett betänkande med förslag

angående obligatorisk sjuårig folkskola, som avgivits av 1934 års folkskolesakkunniga

(statens offentliga utredningar 1935:58). över de sakkunnigas

förslag hava yttranden infordrats av myndigheter m. fl. I årets statsverksproposition,

åttonde huvudtiteln (sid. 380) omnämner chefen för ecklesiastikdepartementet,

statsrådet Engberg, att han har för avsikt att föreslå avlåtande

av proposition till årets riksdag angående obligatorisk sjuårig folkskola.

Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,

att det icke är erforderligt att för närvarande påkalla några särskilda åtgärder

från statsmakternas sida med anledning av rekommendationen.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa.

att riksdagen i anledning av förevarande proposition måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t meddela,

1) att riksdagen för sin del ansluter sig till föredragande departementschefens

i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet

uttalade uppfattning, att förslaget till konvention (nr 45)

angående användande av kvinnor till arbete under jord i gruvor

av alla slag bör ratificeras;

2) att riksdagen, under hänvisning till vad utskottet härutinnan

anfört, lika med föredragande departementschefen i princip är

av den uppfattningen, att Sverige bör biträda förslaget till konvention

(nr 46) angående begränsning av arbetstiden i kolgruvor

(reviderad 1935);

3) att riksdagen för sin del anser, att ratifikation av förslaget

till konvention (nr 47) angående arbetstidens förkortning till

fyrtio timmar i veckan icke bör äga rum;

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

4) att riksdagen för sin del ansluter sig till föredragande departementschefens

uppfattning, att förslaget till konvention (nr 48)

angående upprättande av ett internationellt system för bevarande

av rättigheter, grundade på invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkring

icke bör ratificeras;

5) att riksdagen för sin del ansluter sig till föredragande

departementschefens uppfattning, att ratifikation av förslaget till

konvention (nr 49) angående förkortning av arbetstiden i buteljglasbruk

nu ej bör äga rum; samt

6) att riksdagen för sin del ansluter sig till föredragande departementschefens

uppfattning, att det icke är erforderligt att för

närvarande påkalla några särskilda åtgärder från statsmakternas

sida med anledning av rekommendationen (nr 45) angående ungdomsarbetslösheten.

Stockholm den 18 februari 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. O. Westman, Linder*, Frändén, Sigfrid

Hansson, Gustaf Tamm, Sam Larsson, Hagman* och P. Sandström*;

från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Johanson i Hallagården,

Olovson i Västerås, Skoglund, Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan* och

Sandström i Sollefteå.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

A. Beträffande förslaget till konvention (nr 4 6) angående

begränsning av arbetstiden i kolgruvor (reviderad

19 3 5).

av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström, Skoglund och Sandström i

Sollefteå, vilka anfört:

Vi anse, att utskottets yttrande (sid. 4) beträffande förevarande konventionsförslag

bort vara av följande lydelse:

»Lika med departementschefen är utskottet av den uppfattningen, att med

frågan örn ratifikation av konventionsförslaget bör anstå, till dess åtminstone

några av de större kolproducerande länderna ratificerat detsamma. Att riksdagen

nu skulle uttala sin principiella anslutning till konventionsförslaget,

anser utskottet ej lämpligt, enär ett sådant uttalande skulle kunna anses

prejudicerande vid riksdagens slutliga avgörande av ärendet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Utskottet vill för övrigt erinra därom, att, bland andra, kommerskollegium

avstyrkt ratifikation av förslaget. Den svenska företagare, som närmast beröres

av lagstiftning på förevarande område, Höganäs-Billesholms aktiebolag,

har jämväl avstyrkt ratifikation under framhållande av att en internationell

lagstiftning, sådan som den ifrågasatta, skulle träffa den svenska stenkolsindustrien

proportionsvis hårdare än den motsvarande utländska och framtvinga

ytterligare rationalisering.»

I enlighet härmed anse vi, att utskottets hemställan (sid. 15) under 2) bort

vara av följande lydelse:

»2) att riksdagen, under hänvisning till vad utskottet härutinnan

anfört, för sin del icke har något att erinra mot departementschefens

förslag örn uppskov med frågan örn ratifikation av

förslaget till konvention (nr 46) angårende begränsning av

arbetstiden i kolgruvor (reviderad 1935).»

B. Beträffande förslaget till konvention (nr 4 7) angående

arbetstidens förkortnin g till fyrtio timmar i

veckan.

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Hagman, Hage, Olovson i Västerås,

Pettersson i Hällbacken och Hansson i Trollhättan, vilka anfört:

Arbetstidens begränsning i arbetslöshetsförebyggande och inkomstfördelande

syfte har praktiserats såväl i vårt land som i utlandet. I Förenta Staterna

funno sig statsmakterna för ett par år sedan nödsakade att förmå arbetsgivare

och arbetare att minska arbetstiden ända till 36 timmar per vecka, och

i Tyskland hade man några år tidigare utfärdat en förordning, enligt vilken

arbetsgivare och arbetare skulle kunna åläggas att genomföra fyrtiotimmarsvecka

för att möjliggöra sysselsättning åt arbetslösa eller förebygga avskedanden.

Men i regel har det både i utlandet och i vårt land varit förbehållet

företagarna att efter eget skön bestämma, huruvida och i vad mån en begränsning

av arbetstiden i ovannämnda syfte bort företagas. Under de år, då

depressionen tvingade företagarna i vårt land att inskränka produktionen,

förekom det ofta, att man valde en i vissa fall mycket kraftig minskning av

arbetstiden per dag eller per vecka i stället för att vidtaga avskedanden.

Arbetstagarna torde i allmänhet icke önska någonting hellre än att få räkna

med s. k. normal arbetsvecka. Det är icke bara ur inkomstsynpunkt som man

helst ser att arbetstiden icke inskränkes alltför mycket. För sunda och ambitiösa

människor har arbetet i och för sig ett stort värde, örn det får utföras

under något så när hyggliga förhållanden och under en med hänsyn till ansträngningarna

skälig arbetstid. En rundligt tilltagen fritid uppskattas självklart

av alla, men om den kommer att stå i orimlig proportion till arbetstiden,

blir den lätt en källa till olust och vantrivsel.

Det förhåller sig helt visst också så, att arbetarna i vårt land icke önska

att under vilka förhållanden som helst få arbetstiden förkortad till 36 timmar

Bihang till riksdagens protokoll 1986. 9 sami. 2 avd. Nr 19- 20.

408 36 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr^.lD.

elier 40 timmar per vecka. Man torde ha funnit sig väl tillrätta med den i lag

reglerade 48-timmarsveckan och är närmast intresserad av att denna arbetstid

skall genomföras även för de stora arbetaregrupper, för vilka arbetstidslagen

hittills icke tillämpats. Men å andra sidan har den stora och ihållande arbetslösheten

faktiskt tvingat arbetstidsproblemet in under en helt annan synvinkel

än den, från vilken detta problem förut betraktats. Ifrån att ha socialt

sett väsentligt varit ett arbetareskyddsproblem, d. v. s. ett spörsmål örn tillgodoseendet

av arbetstagarnas behov av skälig tid för fysisk vila och andlig

vederkvickelse, har det blivit en fråga, huruvida det icke med en radikal begränsning

av arbetstiden skall vara möjligt att förebygga avskedanden och

bereda arbetslösa arbete. Denna frågeställning har aktualiserats av den tekniska

rationaliseringens verkningar med avseende på den mänskliga arbetskraften.

Kroppsarbetarna ha framförallt fått vidkännas rationaliseringens ur

här antydda synpunkt icke önskvärda konsekvenser. Eftersom det stått klart

för dem, att rationaliseringsprocessen är ett led i en utveckling, som icke

kan och icke heller bör förhindras, är det naturligt, att de sökt en utväg ur

svårigheterna i en arbetstidsförkortning, och de ha ingalunda varit ensamma

örn den uppfattningen, att den utvägen måste prövas. Framstående ekonomer

och tekniker ha ställt sig på samma ståndpunkt.

Då den internationella arbetskonferensen i fjol antog ett konventionsförslag

angående arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan, skedde det

under trycket av en stark opinion ute i världen. När den svenska regeringen

nu förordat ratificering av detta konventionsförslag, lär den icke bara ha tagit

hänsyn till de moraliska förpliktelser, som vårt land har i sin egenskap av

medlem av Internationella arbetsorganisationen, utan den har tydligen även

ansett, att starka sociala skäl tala för kravet på en ny internationell aktion i

frågan örn arbetstidens reglering. Enligt vår mening bör riksdagen därför

icke motsätta sig, att konventionsförslaget ratificeias. Den har så mycket

mindre anledning att göra det, eftersom konventionsförslaget begränsats till

att gälla ett accepterande av principen örn fyrtiotimmarsvecka med full rätt

för de länder, som ratificera detsamma, att sedan från fall till fall pröva och

fritt avgöra på vad sätt arbetstidsförkortningen skall genomföras.

Någon ovillkorlig skyldighet att ratificera de specialkonventioner för olika

näringsgrenar, som den internationella arbetskonferensen kan komma att antaga,

föreligger icke. Sverige kommer att ha fria händer att vidtaga de åtgärder

ifråga örn arbetstidsförkortningen, som kunna befinnas lämpliga med

hänsyn till svenska förhållanden. Med det högt utvecklade organisationsväsende,

som arbetsgivare och arbetare förfoga över i vårt land, synes man

böra gå ut ifrån, att det i första hand undersökes, huruvida icke dylika åtgärder

kunna vidtagas av dessa organisationer gemensamt. Det finns enligt vår

mening så mycket större anledning att rekommendera den utvägen, som det

icke gärna kan bli tal örn att generellt genomföra fyrtiotimmarsveckan. Den

internationella arbetskonferensen har ju förresten själv förutsatt att så icke

skulle ske. Örn det i vårt land visar sig vara möjligt att åstadkomma överenskommelser

mellan arbetsgivarna och arbetarna respektive deras organisationer

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagu,tsl<ottets utlåtande Nr 19. 19

inom de företag och de näringsgrenar, där en förkortning av arbetstiden låter

sig göra, är det självklart icke nödvändigt, att lagstiftningsåtgärder vidtagas

i anslutning till eventuella, av arbetstidskonferensen antagna specialkonventioner.

Då en principiell deklaration från Sveriges sida måste tillmätas stor betydelse

med tanke på det internationella samarbetet på detta område, hemställa

vi,

att riksdagen beträffande förslaget till konvention angående

arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t göra det uttalandet,

»att riksdagen för sin del ansluter sig till föredragande departementschefens

i statsrådsprotokollet uttalade uppfattning,

att förslaget till konvention (nr 47) angående arbetstidens förkortning

till fyrtio timmar i veckan bör ratificeras».

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:64 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om socialregister. a1 i texten