Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 19 av herr Löfvander m. fl. och motionen i andra kammaren nr 56 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.
1936-03-13 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1936:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 19 av herr Löfvander m. fl. och motionen i andra kammaren nr 56 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1936 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 19 av herr Löfvander m. fl. och motionen i andra kammaren
nr 56 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majrt anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
angående lagstiftning om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av länsstyrelsen i Malmöhus län. Yttrande har inkommit
och återgives nedan.
I 1 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 behandlas enligt kapitelrubriken
frågan »om rätt till vatten». Enligt 1 § i detta kapitel äger envar att med
de i vattenlagen stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar råda
över det vatten, som finnes å hans grund. Angående rätten att tillgodogöra
sig det vatten, som finnes under eller i grunden innehåller vattenlagen icke
några bestämmelser. Enligt förarbetena till lagen har anledningen till att
frågan om grundvattnets tillgodogörande icke upptagits till behandling varit
den, att tillräcklig kännedom örn grundvattenförhållandena icke ansetts föreligga.
Vid granskning i lagrådet den 21 januari 1918 av förslaget till vattenlag
yttrade en av lagrådets ledamöter, justitierådet von Seth, beträffande den omfattning,
vari rätten till vatten blivit behandlad i förslaget:
Hela den redan så viktiga och säkerligen i framtiden ännu betydelsefullare
frågan om rätten att tillgodogöra sig det vatten, som finnes under grunden,
lämnas av förslaget alldeles å sido. Skälet härför har varit, att grundvattenförhållandena
ännu äro så outredda, att en uttömmande och i övrigt
tillfredsställande lagstiftning på detta område näppeligen skulle kunna åstadkommas.
Det kan ju ej förnekas, att detta skäl i viss mån äger sin riktighet.
Tvister berörande grundvattenförhållandena uppstå emellertid, såsom
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 aini. Nr 21.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
erfarenheten visat, allt som oftast; och, även om tiden ej kan anses vara inne
för en uttömmande lagstiftning på detta område, måste ju dylika tvister lösas
på ett sätt, som tillfredsställer rättsmedvetandet. Det synes vid detta förhållande
hava varit önskligt, om åtminstone några allmänna grundsatser för
en sådan lösning kunnat angivas i den nya vattenlagen. I varje fall bör väl
emellertid i densamma plats på något sätt beredas för en blivande lagstiftning
i ämnet. Med den stora betydelse de på sina ställen synnerligen avsevärda
vattenmassor, som framflyta under jorden, redan hava, särskilt för städernas
och andra samhällens med större sammanträngd befolkning förseende med
vatten, kan det nämligen enligt mitt förmenande icke dröja synnerligen länge,
förrän en lagstiftning i ämnet kommer att tvinga sig fram.
Föredragande departementschefen, statsrådet Löfgren, yttrade den 15
februari 1918 vid lagförslagets återremiss till lagrådet:
Innan lagbestämmelser rörande detta ämne (örn grundvatten) kunna fastslås,
torde det vara oundgängligt, att en mera ingående kännedom örn grundvattenförhållandena
förvärvas än den, som ännu står till buds. Först då
frågan om grundvattnets förekomst jämte vad därmed sammanhänger blivit
mera utredd och rättsuppfattningen i avseende å dess tillgodogörande i viss
mån vunnit stadga, synes tiden vara inne att lagstifta rörande detta ämne.
Väl hade det varit till gagn, om redan nu vissa allmänna grundsatser för avgörandet
av uppkommande tvister beträffande grundvattenförhållandena
kunnat i lagen fastställas. I frågans nuvarande läge tilltror jag mig emellertid
icke att framlägga något förslag i detta avseende. När framdeles förutsättningarna
för åstadkommande av en lagstiftning å det ifrågavarande området
kunna anses föreligga, böra enligt mitt förmenande de nya bestämmelserna
lämpligen införas såsom en särskild avdelning i förevarande kap.
(1 kap.) av vattenlagen.
I motionerna framhålles, att enligt mångas uppfattning grundvattentillgångar
över huvud taget icke åtnjuta rättsskydd i svensk rått, medan andra
hålla före att en jordägare kan med tillämpning av grannelagsrättens princip,
att en fastighet icke får användas till en för grannfastigheterna menlig
verksamhet, erhålla rättsskydd för en å hans fastighet befintlig underjordisk
vattentillgång.
Utskottet vill i anledning härav i korthet beröra frågan, i vilken utsträckning
en grundvattentillgång för närvarande kan anses åtnjuta skydd enligt
svensk rätt. Enligt 9 kap. 7 § vattenlagen skall ersättning lämnas för varje
skada och förlust, som förorsakats av företag eller åtgärd enligt vattenlagen.
1 den mån vattenlagen är tillämplig på ett företag eller en åtgärd,
kan ersättning sålunda utgå för mistning av grundvatten. I övrigt torde ledning
för bedömande av detta spörsmål kunna hämtas ur rättsreglerna rörande
grannelagsförliållanden. Jordäganderätten medför icke en oinskränkt
rätt att förfoga över en fastighet. Grannskapsförhållandet medför skyldighet
för den ene fastighetsägaren att vid utövandet av sin jordäganderätt taga
hänsyn till grannfastigheterna.
Genom särskilda bestämmelser i ett flertal författningar har en jordägares
rätt att vidtaga åtgärder å sin mark blivit i olika hänseenden begränsad. Ut
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
3
skottet vill i detta sammanhang endast erinra örn de stadganden rörande
vattnets skyddande mot föroreningar, som återfinnas dels i 12 § förordningen
den 30 december 1880 örn jordägares rätt över vattnet å hans grund,
i den mån detta lagrum icke upphävts genom 8 § lagen den 28 juni 1018 örn
vattenlagens införande, dels i 2 kap. 35 §, 8 kap. 17 § och 10 kap. 51 § vattenlagen,
dels ock i 9, 24, 44 och 50 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919.
Hälsovårdsstadgans i förevarande hänseende meddelade föreskrifter äro
tillkomna närmast med hänsyn till den allmänna hälsovården. Enligt denna
stadga åligger det hälsovårdsnämnd att hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten
av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas till
dryck, matlagning och andra hushållsbehov. Vidare ankommer det på hälsovårdsnämnd
alt vaka över att fabriker och näringar icke inrättas eller drivas
så, att de medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna,
vare sig genom spridning av damm, rök eller ånga i större myckenhet eller
av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga gaser eller illaluktande avloppsvatten
eller ock genom åstadkommande av buller eller dylikt. Därest
ej av hälsovårdsnämnd anbefalld åtgärd för avhjälpande av sådan olägenhet
verkställes inom föreskriven tid, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens
eller näringens drivande. Vissa uppräknade fabriker och anläggningar
få över huvud ej uppföras, med mindre hälsovårdsnämnden därtill lämnat
sitt medgivande. Beträffande städer och sådana samhällen, där hälsovårdsstadgans
bestämmelser för stad skola gälla, lia givits i vissa hänseenden än
strängare bestämmelser.
Tid efter annan lia i olika hänseenden framställningar gjorts örn lagstiftning
rörande grannelagsförhållanden.
I ett den 9 oktober 1909 avgivet förslag till jordabalk m. m. har lagberedningen
i ett kapitel »örn rättsförhållandet mellan grannar» föreslagit ett stadgande
av följande lydelse: »Ej må någon nyttja sin fastighet på sådant sätt,
att granne utöver vad i orten är vanligt kommer att besväras av rök, gnistor,
hetta, buller, skakning, stank eller annat dylikt och att därav för honom
uppkommer märkligt men vid nyttjandet av hans fastighet.» Angående sådan
anläggning för industriell verksamhet, som för granne medför men av
nu nämnd beskaffenhet, förutsatte lagberedningen, att särbestämmelser skulle
införas. Lagberedningen anför rörande detta stadgande, bland annat:
Då det gäller alt avgöra, vilken inverkan av det slag, varom bär är fråga,
en fastighetsägare är skyldig att tåla och vilken han ej är pliktig att underkasta
sig, bör naturligtvis främst tagas hänsyn till det mått av olägenhet,
som därav för honom uppkommer. Den allmänna sammanlevnaden, det
nödvändiga bruket av en fastighet för dess ändamål för med sig ett visst
sådant mått. Det obehag, den olägenhet, som icke går utöver detta mått, får
den ene fastighetsägaren tåla av den andre, även örn han därigenom skulle
uteslutas från ett särskilt sätt att använda sin fastighet. Men stegras olägenhelen
till den grad, som för en fastighets ägare utesluter eller inskränker möjligheten
att nyttja denna på det sätt, som eljest skulle vara tjänligt, kommer
saken i ett annat läge. Att fastighetsägaren lider »märkligt men» är därför
en förutsättning för hans rätt alt inskrida mot den verksamhet, som orsakar
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
olägenheten. Även om denna uppnår en sådan grad, kunna dock förhållandena
vara sådana, att den måste tålas. Vad i en viss trakt är vanligt måste
i sådant avseende bliva bestämmande. Mot obehörig inverkan av förevarande
slag kan grannfastighetens ägare påkalla rättsskydd dels under form av förbud
mot verksamhetens fortsättande eller åläggande för vederbörande att
vidtaga erforderlig åtgärd till olägenhetens förekommande, dels under form
av ersättning för den skada, som tillskyndats honom.
Utskottet vill vidare erinra om det betänkande med förslag till lag angående
vatten- och luftförorening m. m., som dikning slag skommittén avgivit den
3 juni 1915. Förslaget innebär i huvudsak, att för industriens fortbestånd
förorening av luft och vatten i viss mån måste tålas, men att å andra sidan
borde tillses, att föroreningen ej bleve .större eller svårare är nödigt vore.
Förslaget avser ej skydd mot förorening av grundvatten. Det skulle ankomma
på en opartisk och tekniskt sakkunnig myndighet, kallad vatteninspektionen,
att avgöra, inom vilka gränser förorening finge äga rum. Örn
en industrianläggning, trots iakttagande av föreskrivna anordningar, medförde
större skada än som skäligen kunde anses förenlig med grannskapsrättens
allmänna grunder, skulle företaget vara pliktigt att gälda skadestånd.
I yttersta nödfall kunde påbjudas, att driften skulle nedläggas. Beträffande
vissa industriella anläggningar skulle det föreligga skyldighet att söka koncession.
Om koncession meddelades, skulle föreskrivas, vilka åtgärder till
förekommande av föroreningar, som borde iakttagas, och, i fall skada avanläggningen
ändock väntades uppkomma, beloppet av de ersättningar, som
i sådant fall skulle utgå. I fråga örn skada och olägenhet, som trots iakttagandet
av de av vatteninspektionen lämnade föreskrifterna förorsakades
av förorening från anläggning, varå koncession meddelats, skulle koncessionshavaren
som regel vara fri från ersättningsskyldighet utöver vad vid koncessionens
meddelande blivit i sådant avseende bestämt.
Kungl. Majit har genom beslut den 12 september 1921 funnit det av dikningslagskommittén
avgivna betänkandet icke böra föranleda någon Kungl.
Majits åtgärd.
Utskottet vill slutligen bringa i erinran, att 1935 års riksdag på förslag av
jordbruksutskottet (utlåtande nr 35) i skrivelse (nr 89) till Kungl. Majit anhållit,
att Kungl. Majit ville låta verkställa skyndsam utredning om åtgärder
för att undvika förorening av vattnet i sjöar och vattendrag till skydd för
fiske, växtlighet och andra berättigade intressen.
Frågan örn skadeståndsskyldighet i rättsförhållanden mellan grannar har
i den svenska juridiska litteraturen behandlats av endast ett fåtal författare.
Professorn A. O. Winroth yttrar örn detta spörsmål i sitt arbete »Strödda
uppsatser» III (uppl. 1905 s. 35) bland annat, att det icke kan förnekas, att
beträffande rättsförhållandet grannar emellan — de må nu bo i varandras
omedelbara närhet eller icke — särskilda skäl finnas att under vissa omständigheter
utan villkor av vårdslöshet föreskriva skadans ersättande av upp
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
5
hovsmannen. En förutsättning skulle vara, att denne på ett mera osedvanligt
sätt begagnar sin egendom. Men härav skulle icke utan vidare följa ersättningsskyldighet.
Ty grannelagsförhållandet för med sig en viss förpliktelse
att till gemensam och inbördes nytta tåla intrång från varandras sida.
Men om ett mera osedvanligt bruk av en egendom föranleder ett mera osedvanligt
intrång och dess ägare således uppenbart tillskansar sig ett visst mera
osedvanligt mått av extra förmåner på de andra egendomsägamas bekostnad,
är det enligt Winroth synnerligen billigt, att han åtminstone håller dem
skadeslösa därför.
I det rättsfall, som refererats i N. J. A. 1911:574, har justitierådet W.
Sjögren i ett särskilt yttrande redogjort för sin uppfattning om förutsättningarna
för skadeståndsplikt i grannelagsförhållanden. För skadeståndsskyldighet
kräver Sjögren, förutom orsakssammanhang mellan åtgärden och
skadan, ett överskridande av de gränser, som med hänsyn till grannskapsförhållandena
måste fastställas för äganderättens utövning. Dessa gränser
kunna enligt Sjögren icke i lagstiftningen på ett uttömmande sätt angivas
utan måste från fall till fall närmare bestämmas efter grannskapsrättens
allmänna grundsatser och billighetens krav.
Åtskilliga avgöranden av Högsta domstolen belysa frågan om skadeståndsskyldighet
för det fall, att någon genom åtgärd å sin fastighet förorsakat
förorening, minskning eller mistning av grundvatten å annans mark. I ett
fall, refererat i N. J. A. 1929: 178, hade en församling framdragit en kloakledning
över viss mark. Ägaren av en till denna mark gränsande fastighet
fordrade skadestånd av församlingen på den grund, att en brunn å fastighetsägarens
mark blivit oanvändbar genom kloakledningens framdragande.
Fastighetsägaren gjorde, bland annat, gällande, att vattenståndet i brunnen
sjunkit till följd av kloakledningen. Högsta domstolen ogillade enhälligt
fastighetsägarens talan, enär åtgärden »icke innefattat ett sådant med hänsyn
till förhållandena osedvanligt och för angränsande fastigheter menligt
förfarande som i och för sig kan medföra skyldighet att utgiva ersättning
för dessa fastigheter genom åtgärden tillskyndad skada, samt i målet icke
visats, att församlingen vid anläggningens utförande brustit i vad skäligen
kan anses hava ålegat den till föi-ekommande av skada å angränsande
mark».
Utskottet tillåter sig även hänvisa till de rättsfall, för vilka redogörelser
lämnats i N. J. A. 1929 not A 195, 1927:72, 1919 not A 101 och 102 samt
1909:248.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i sitt ovan omförmälda yttrande över
motionerna:
Det i motionerna omnämnda fall av uppkommen fråga örn för jordägare
menliga verkningar av åtgärder, som i avseende å en orts underjordiska
vattentillgång vidtagits för tillgodoseende av ett samhälles vattenbehov, har
givetvis kommit lill länsstyrelsens kännedom. 1 övrigt har länsstyrelsen
icke för detta läns vidkommande någon erfarenhet om förhållandena å detta
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
område. Det synes emellertid länsstyrelsen som örn bärande skäl anförts
för verkställande av utredning i fråga om en lagstiftning till reglerande av
ifrågavarande rättsliga angelägenheter, och länsstyrelsen anser sig därför
böra för sin del tillstyrka förslaget örn sådan utredning.
Av de av Svenska kommunaltekniska föreningen utgivna statistiska uppgifterna
för år 1934 över, bland annat, vattenledningsverk i svenska städer
och samhällen har utskottet inhämtat, att av de 132 städer och samhällen,
som redovisats i statistiken, 72 för sin vattenförsörjning nämnda år använt
enbart grundvatten, därav i 4 fall delvis konstgjort grundvatten, 24 såväl
grundvatten som ytvatten samt återstående 36 uteslutande ytvatten. Av de
städer, som använt enbart grundvatten, äro de största Malmö, Gävle, Örebro,
Uppsala och Västerås med en vattenförbrukning 1934 av resp. cirka 6.9, 3,
2.1, 1.6 och 1.9 miljoner kubikmeter. De största av de städer, som använt
enbart ytvatten, äro Norrköping, Linköping, Karlskrona och Karlstad.
I motionerna upplyses, att i åtskilliga länders författningar bestämmelser
finnas med syfte att bereda skydd mot störande ingrepp i bestående grundvattenförhållanden.
Utskottet vill i korthet redogöra för huvudinnehållet av den danska lagstiftningen
på förevarande område.
Enligt Lov den 31 mars 1926 örn Vandforsyningsanlseg är varje markägare
berättigad att utnyttja det grundvatten, som kan utvinnas på hans
egen grund, för hushållet, lantbruket, hantverk och småindustri (mindre
»Näringsdrift») eller för annat vanligt ändamål. Om han vid sådant utnyttjande
av grundvattnet vållar skada å andra fastigheter, vare sig genom
sänkning av grundvattenståndet eller genom uppdämning av naturliga källor,
kan den skadelidande draga saken inför vederbörande Landvaesenskommission,
vilken har att besluta, huruvida en reglering av rätten att utnyttja
grundvattnet skall äga rum. För längre gående rådighet över grundvattnet
än nu sagts samt för rätt att förvärva fastighet eller servitut i syfte att utnyttja
grundvatten kräves särskilt tillsånd av Landvaesenskommissionen.
Sådant tillstånd kan som regel blott lämnas stat eller kommun. Örn ett planerat
byggnadsföretag kan förväntas medföra ändring i grundvattenförhållandena,
kan jämväl denna fråga dragas inför Landvsesenskommissionens
prövning. Ansökan örn tillstånd skall vara åtföljd av dels uppgift örn,
bland annat, det område, inom vilket den ifrågasatta anläggningen kan
antagas påverka grundvattenförhållandena, dels ock förslag hur eventuellt
uppkommande skada antages kunna avhjälpas, varvid särskilt skall angivas,
örn till skadans avhjälpande leverans av vatten till de skadelidande
planeras. Landvaesenskommissionen bestämmer sedermera, örn anläggningen
får komma till stånd samt, därest tillstånd lämnas, vilka vattenmängder
som årligen få uttagas, vilka jordavträdelser och servitutsupplåtelser som
skola äga rum samt gottgörelsen härför ävensom vilka ersättningar som
skola utgå för den skada, som vållas genom förändring av grundvattenståndet
under anläggningens utförande eller vid dess drift, för såvitt billigheten
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
7
kräver att sådan ersättning lämnas. Ersättning för förlust av vatten bör,
såvitt det av ekonomiska skäl låter sig göra, lämnas genom leverans av
vatten till de skadelidande. De vid lagens ikraftträdande existerande
vattenledningsverken anses under vissa förutsättningar lia förvärvat den
ovannämnda utsträckta rådigheten över grundvattnet. Efter visst ansöknings-
och fastställelsefbefarande hava sådana anläggningar rätt alt med
vissa inskränkningar utvinna grundvatten i den omfattning, anläggningarna
tidigare ha utnyttjats. Om flera ansöka om den mera omfattande rätten
att utvinna grundvatten inom visst område eller om ansökan göres örn dylik
rätt att taga grundvatten inom ett område, där sådan rätt redan innehaves
av annan, bestämmer kommissionen örn företrädet, därest samtliga
ansökningar icke kunna bifallas. Vid denna prövning skall hänsyn först
tagas till de lokala anläggningarna och till de anläggningar, som tillgodose
de närmast liggande kommunernas behov av vatten. Dock få lokala intressen
icke stå hindrande i vägen för en anläggning, som är av större betydelse
för det allmänna och som därför eventuellt bör lia företräde mot full ersättningsplikt.
Utan tillstånd av vederbörande Landvsescnskommission får
ingen på något sätt, varigenom fara för förorening av grundvattnet kan
uppstå, avleda ytvatten, dikesvatten, spillvatten eller andra förorenade vätskor
till grundvattnet inom ett område, där grundvattnet utnyttjas av ett
vattenledningsverk.
Av utskottets ovan lämnade redogörelse framgår, att grundvatten tages i
anspråk i betydande omfattning för att förse städer och andra större samhällen
med vatten. Därest grundvattnet i alltför hög grad utnyttjas inom ett
område, synas svåra olägenheter för den närliggande trakten kunna uppstå.
Saknaden av uttryckliga bestämmelser rörande skydd för underjordiska
vattentillgångar måste anses vara en brist i den svenska lagstiftningen.
Redan vid vattenlagens tillkomst år 1918 var uppmärksamheten riktad på
frågan örn lagstiftning i ämnet. En ledamot av lagrådet uttalade vid sin
granskning av förslaget till vattenlag, att det varit önskligt, örn åtminstone
några allmänna grundsatser för lösning av tvister rörande grundvatten^''- hållanden kunnat angivas i den nya vattenlagen. Såsom framgår ai motionerna
och utskottets redogörelse ovan hava i åtskilliga länder bestämmelser
meddelats rörande rätten att utnyttja grundvatten.
Enligt utskottets mening bör frågan örn lämpligheten av lagstiftning örn
rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar i vårt land nu bliva föremål
för utredning. Vid en sådan utredning komma givetvis synnerligen svåra
problem av teknisk och juridisk art att uppställa sig. De underjordiska
vattenströmmarna förekomma under mycket skiftande törhållanden, och
det kan vara förenat med stora svårigheter att rätt bedöma verkningarna av
ingrepp i en grundvattentillgång. Beträffande riktlinjerna tor en lagstiftning
örn grundvatten vill utskottet endast framhålla, att stålka skäl synas
tala för den i motionerna framförda uppfattningen, att den genomgående
principen för en sådan lagstiftning måste bliva, alt vid avvägning av olika
Utslcottel.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
intressen det mindre intresset får vika för det större mot rätt till ersättning
för skada.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående
lagstiftning om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 13 mars 1936.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder*, P. Sandström, Norman, Karl
Bodin, Knut Petersson*, Olof Carlsson* och Carlström;
från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården och Pettersson i Hällbacken,
fru Nordgren* samt herrar Hassler*, Hermansson, Thorell och Sandberg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets .justering.
366707. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1936:104 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar. a1 i texten