Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 19 av herr Löfvander m. fl. och motionen i andra kammaren nr 56 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.

1936-03-13 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 19 av herr Löfvander m. fl. och motionen i andra kammaren nr 56 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1936 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning

om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i

första kammaren nr 19 av herr Löfvander m. fl. och motionen i andra kammaren

nr 56 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Majrt anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning

angående lagstiftning om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av länsstyrelsen i Malmöhus län. Yttrande har inkommit

och återgives nedan.

I 1 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 behandlas enligt kapitelrubriken

frågan »om rätt till vatten». Enligt 1 § i detta kapitel äger envar att med

de i vattenlagen stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar råda

över det vatten, som finnes å hans grund. Angående rätten att tillgodogöra

sig det vatten, som finnes under eller i grunden innehåller vattenlagen icke

några bestämmelser. Enligt förarbetena till lagen har anledningen till att

frågan om grundvattnets tillgodogörande icke upptagits till behandling varit

den, att tillräcklig kännedom örn grundvattenförhållandena icke ansetts föreligga.

Vid granskning i lagrådet den 21 januari 1918 av förslaget till vattenlag

yttrade en av lagrådets ledamöter, justitierådet von Seth, beträffande den omfattning,

vari rätten till vatten blivit behandlad i förslaget:

Hela den redan så viktiga och säkerligen i framtiden ännu betydelsefullare

frågan om rätten att tillgodogöra sig det vatten, som finnes under grunden,

lämnas av förslaget alldeles å sido. Skälet härför har varit, att grundvattenförhållandena

ännu äro så outredda, att en uttömmande och i övrigt

tillfredsställande lagstiftning på detta område näppeligen skulle kunna åstadkommas.

Det kan ju ej förnekas, att detta skäl i viss mån äger sin riktighet.

Tvister berörande grundvattenförhållandena uppstå emellertid, såsom

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 aini. Nr 21.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

erfarenheten visat, allt som oftast; och, även om tiden ej kan anses vara inne

för en uttömmande lagstiftning på detta område, måste ju dylika tvister lösas

på ett sätt, som tillfredsställer rättsmedvetandet. Det synes vid detta förhållande

hava varit önskligt, om åtminstone några allmänna grundsatser för

en sådan lösning kunnat angivas i den nya vattenlagen. I varje fall bör väl

emellertid i densamma plats på något sätt beredas för en blivande lagstiftning

i ämnet. Med den stora betydelse de på sina ställen synnerligen avsevärda

vattenmassor, som framflyta under jorden, redan hava, särskilt för städernas

och andra samhällens med större sammanträngd befolkning förseende med

vatten, kan det nämligen enligt mitt förmenande icke dröja synnerligen länge,

förrän en lagstiftning i ämnet kommer att tvinga sig fram.

Föredragande departementschefen, statsrådet Löfgren, yttrade den 15

februari 1918 vid lagförslagets återremiss till lagrådet:

Innan lagbestämmelser rörande detta ämne (örn grundvatten) kunna fastslås,

torde det vara oundgängligt, att en mera ingående kännedom örn grundvattenförhållandena

förvärvas än den, som ännu står till buds. Först då

frågan om grundvattnets förekomst jämte vad därmed sammanhänger blivit

mera utredd och rättsuppfattningen i avseende å dess tillgodogörande i viss

mån vunnit stadga, synes tiden vara inne att lagstifta rörande detta ämne.

Väl hade det varit till gagn, om redan nu vissa allmänna grundsatser för avgörandet

av uppkommande tvister beträffande grundvattenförhållandena

kunnat i lagen fastställas. I frågans nuvarande läge tilltror jag mig emellertid

icke att framlägga något förslag i detta avseende. När framdeles förutsättningarna

för åstadkommande av en lagstiftning å det ifrågavarande området

kunna anses föreligga, böra enligt mitt förmenande de nya bestämmelserna

lämpligen införas såsom en särskild avdelning i förevarande kap.

(1 kap.) av vattenlagen.

I motionerna framhålles, att enligt mångas uppfattning grundvattentillgångar

över huvud taget icke åtnjuta rättsskydd i svensk rått, medan andra

hålla före att en jordägare kan med tillämpning av grannelagsrättens princip,

att en fastighet icke får användas till en för grannfastigheterna menlig

verksamhet, erhålla rättsskydd för en å hans fastighet befintlig underjordisk

vattentillgång.

Utskottet vill i anledning härav i korthet beröra frågan, i vilken utsträckning

en grundvattentillgång för närvarande kan anses åtnjuta skydd enligt

svensk rätt. Enligt 9 kap. 7 § vattenlagen skall ersättning lämnas för varje

skada och förlust, som förorsakats av företag eller åtgärd enligt vattenlagen.

1 den mån vattenlagen är tillämplig på ett företag eller en åtgärd,

kan ersättning sålunda utgå för mistning av grundvatten. I övrigt torde ledning

för bedömande av detta spörsmål kunna hämtas ur rättsreglerna rörande

grannelagsförliållanden. Jordäganderätten medför icke en oinskränkt

rätt att förfoga över en fastighet. Grannskapsförhållandet medför skyldighet

för den ene fastighetsägaren att vid utövandet av sin jordäganderätt taga

hänsyn till grannfastigheterna.

Genom särskilda bestämmelser i ett flertal författningar har en jordägares

rätt att vidtaga åtgärder å sin mark blivit i olika hänseenden begränsad. Ut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

3

skottet vill i detta sammanhang endast erinra örn de stadganden rörande

vattnets skyddande mot föroreningar, som återfinnas dels i 12 § förordningen

den 30 december 1880 örn jordägares rätt över vattnet å hans grund,

i den mån detta lagrum icke upphävts genom 8 § lagen den 28 juni 1018 örn

vattenlagens införande, dels i 2 kap. 35 §, 8 kap. 17 § och 10 kap. 51 § vattenlagen,

dels ock i 9, 24, 44 och 50 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919.

Hälsovårdsstadgans i förevarande hänseende meddelade föreskrifter äro

tillkomna närmast med hänsyn till den allmänna hälsovården. Enligt denna

stadga åligger det hälsovårdsnämnd att hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten

av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas till

dryck, matlagning och andra hushållsbehov. Vidare ankommer det på hälsovårdsnämnd

alt vaka över att fabriker och näringar icke inrättas eller drivas

så, att de medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna,

vare sig genom spridning av damm, rök eller ånga i större myckenhet eller

av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga gaser eller illaluktande avloppsvatten

eller ock genom åstadkommande av buller eller dylikt. Därest

ej av hälsovårdsnämnd anbefalld åtgärd för avhjälpande av sådan olägenhet

verkställes inom föreskriven tid, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens

eller näringens drivande. Vissa uppräknade fabriker och anläggningar

få över huvud ej uppföras, med mindre hälsovårdsnämnden därtill lämnat

sitt medgivande. Beträffande städer och sådana samhällen, där hälsovårdsstadgans

bestämmelser för stad skola gälla, lia givits i vissa hänseenden än

strängare bestämmelser.

Tid efter annan lia i olika hänseenden framställningar gjorts örn lagstiftning

rörande grannelagsförhållanden.

I ett den 9 oktober 1909 avgivet förslag till jordabalk m. m. har lagberedningen

i ett kapitel »örn rättsförhållandet mellan grannar» föreslagit ett stadgande

av följande lydelse: »Ej må någon nyttja sin fastighet på sådant sätt,

att granne utöver vad i orten är vanligt kommer att besväras av rök, gnistor,

hetta, buller, skakning, stank eller annat dylikt och att därav för honom

uppkommer märkligt men vid nyttjandet av hans fastighet.» Angående sådan

anläggning för industriell verksamhet, som för granne medför men av

nu nämnd beskaffenhet, förutsatte lagberedningen, att särbestämmelser skulle

införas. Lagberedningen anför rörande detta stadgande, bland annat:

Då det gäller alt avgöra, vilken inverkan av det slag, varom bär är fråga,

en fastighetsägare är skyldig att tåla och vilken han ej är pliktig att underkasta

sig, bör naturligtvis främst tagas hänsyn till det mått av olägenhet,

som därav för honom uppkommer. Den allmänna sammanlevnaden, det

nödvändiga bruket av en fastighet för dess ändamål för med sig ett visst

sådant mått. Det obehag, den olägenhet, som icke går utöver detta mått, får

den ene fastighetsägaren tåla av den andre, även örn han därigenom skulle

uteslutas från ett särskilt sätt att använda sin fastighet. Men stegras olägenhelen

till den grad, som för en fastighets ägare utesluter eller inskränker möjligheten

att nyttja denna på det sätt, som eljest skulle vara tjänligt, kommer

saken i ett annat läge. Att fastighetsägaren lider »märkligt men» är därför

en förutsättning för hans rätt alt inskrida mot den verksamhet, som orsakar

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

olägenheten. Även om denna uppnår en sådan grad, kunna dock förhållandena

vara sådana, att den måste tålas. Vad i en viss trakt är vanligt måste

i sådant avseende bliva bestämmande. Mot obehörig inverkan av förevarande

slag kan grannfastighetens ägare påkalla rättsskydd dels under form av förbud

mot verksamhetens fortsättande eller åläggande för vederbörande att

vidtaga erforderlig åtgärd till olägenhetens förekommande, dels under form

av ersättning för den skada, som tillskyndats honom.

Utskottet vill vidare erinra om det betänkande med förslag till lag angående

vatten- och luftförorening m. m., som dikning slag skommittén avgivit den

3 juni 1915. Förslaget innebär i huvudsak, att för industriens fortbestånd

förorening av luft och vatten i viss mån måste tålas, men att å andra sidan

borde tillses, att föroreningen ej bleve .större eller svårare är nödigt vore.

Förslaget avser ej skydd mot förorening av grundvatten. Det skulle ankomma

på en opartisk och tekniskt sakkunnig myndighet, kallad vatteninspektionen,

att avgöra, inom vilka gränser förorening finge äga rum. Örn

en industrianläggning, trots iakttagande av föreskrivna anordningar, medförde

större skada än som skäligen kunde anses förenlig med grannskapsrättens

allmänna grunder, skulle företaget vara pliktigt att gälda skadestånd.

I yttersta nödfall kunde påbjudas, att driften skulle nedläggas. Beträffande

vissa industriella anläggningar skulle det föreligga skyldighet att söka koncession.

Om koncession meddelades, skulle föreskrivas, vilka åtgärder till

förekommande av föroreningar, som borde iakttagas, och, i fall skada avanläggningen

ändock väntades uppkomma, beloppet av de ersättningar, som

i sådant fall skulle utgå. I fråga örn skada och olägenhet, som trots iakttagandet

av de av vatteninspektionen lämnade föreskrifterna förorsakades

av förorening från anläggning, varå koncession meddelats, skulle koncessionshavaren

som regel vara fri från ersättningsskyldighet utöver vad vid koncessionens

meddelande blivit i sådant avseende bestämt.

Kungl. Majit har genom beslut den 12 september 1921 funnit det av dikningslagskommittén

avgivna betänkandet icke böra föranleda någon Kungl.

Majits åtgärd.

Utskottet vill slutligen bringa i erinran, att 1935 års riksdag på förslag av

jordbruksutskottet (utlåtande nr 35) i skrivelse (nr 89) till Kungl. Majit anhållit,

att Kungl. Majit ville låta verkställa skyndsam utredning om åtgärder

för att undvika förorening av vattnet i sjöar och vattendrag till skydd för

fiske, växtlighet och andra berättigade intressen.

Frågan örn skadeståndsskyldighet i rättsförhållanden mellan grannar har

i den svenska juridiska litteraturen behandlats av endast ett fåtal författare.

Professorn A. O. Winroth yttrar örn detta spörsmål i sitt arbete »Strödda

uppsatser» III (uppl. 1905 s. 35) bland annat, att det icke kan förnekas, att

beträffande rättsförhållandet grannar emellan — de må nu bo i varandras

omedelbara närhet eller icke — särskilda skäl finnas att under vissa omständigheter

utan villkor av vårdslöshet föreskriva skadans ersättande av upp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

5

hovsmannen. En förutsättning skulle vara, att denne på ett mera osedvanligt

sätt begagnar sin egendom. Men härav skulle icke utan vidare följa ersättningsskyldighet.

Ty grannelagsförhållandet för med sig en viss förpliktelse

att till gemensam och inbördes nytta tåla intrång från varandras sida.

Men om ett mera osedvanligt bruk av en egendom föranleder ett mera osedvanligt

intrång och dess ägare således uppenbart tillskansar sig ett visst mera

osedvanligt mått av extra förmåner på de andra egendomsägamas bekostnad,

är det enligt Winroth synnerligen billigt, att han åtminstone håller dem

skadeslösa därför.

I det rättsfall, som refererats i N. J. A. 1911:574, har justitierådet W.

Sjögren i ett särskilt yttrande redogjort för sin uppfattning om förutsättningarna

för skadeståndsplikt i grannelagsförhållanden. För skadeståndsskyldighet

kräver Sjögren, förutom orsakssammanhang mellan åtgärden och

skadan, ett överskridande av de gränser, som med hänsyn till grannskapsförhållandena

måste fastställas för äganderättens utövning. Dessa gränser

kunna enligt Sjögren icke i lagstiftningen på ett uttömmande sätt angivas

utan måste från fall till fall närmare bestämmas efter grannskapsrättens

allmänna grundsatser och billighetens krav.

Åtskilliga avgöranden av Högsta domstolen belysa frågan om skadeståndsskyldighet

för det fall, att någon genom åtgärd å sin fastighet förorsakat

förorening, minskning eller mistning av grundvatten å annans mark. I ett

fall, refererat i N. J. A. 1929: 178, hade en församling framdragit en kloakledning

över viss mark. Ägaren av en till denna mark gränsande fastighet

fordrade skadestånd av församlingen på den grund, att en brunn å fastighetsägarens

mark blivit oanvändbar genom kloakledningens framdragande.

Fastighetsägaren gjorde, bland annat, gällande, att vattenståndet i brunnen

sjunkit till följd av kloakledningen. Högsta domstolen ogillade enhälligt

fastighetsägarens talan, enär åtgärden »icke innefattat ett sådant med hänsyn

till förhållandena osedvanligt och för angränsande fastigheter menligt

förfarande som i och för sig kan medföra skyldighet att utgiva ersättning

för dessa fastigheter genom åtgärden tillskyndad skada, samt i målet icke

visats, att församlingen vid anläggningens utförande brustit i vad skäligen

kan anses hava ålegat den till föi-ekommande av skada å angränsande

mark».

Utskottet tillåter sig även hänvisa till de rättsfall, för vilka redogörelser

lämnats i N. J. A. 1929 not A 195, 1927:72, 1919 not A 101 och 102 samt

1909:248.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i sitt ovan omförmälda yttrande över

motionerna:

Det i motionerna omnämnda fall av uppkommen fråga örn för jordägare

menliga verkningar av åtgärder, som i avseende å en orts underjordiska

vattentillgång vidtagits för tillgodoseende av ett samhälles vattenbehov, har

givetvis kommit lill länsstyrelsens kännedom. 1 övrigt har länsstyrelsen

icke för detta läns vidkommande någon erfarenhet om förhållandena å detta

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

område. Det synes emellertid länsstyrelsen som örn bärande skäl anförts

för verkställande av utredning i fråga om en lagstiftning till reglerande av

ifrågavarande rättsliga angelägenheter, och länsstyrelsen anser sig därför

böra för sin del tillstyrka förslaget örn sådan utredning.

Av de av Svenska kommunaltekniska föreningen utgivna statistiska uppgifterna

för år 1934 över, bland annat, vattenledningsverk i svenska städer

och samhällen har utskottet inhämtat, att av de 132 städer och samhällen,

som redovisats i statistiken, 72 för sin vattenförsörjning nämnda år använt

enbart grundvatten, därav i 4 fall delvis konstgjort grundvatten, 24 såväl

grundvatten som ytvatten samt återstående 36 uteslutande ytvatten. Av de

städer, som använt enbart grundvatten, äro de största Malmö, Gävle, Örebro,

Uppsala och Västerås med en vattenförbrukning 1934 av resp. cirka 6.9, 3,

2.1, 1.6 och 1.9 miljoner kubikmeter. De största av de städer, som använt

enbart ytvatten, äro Norrköping, Linköping, Karlskrona och Karlstad.

I motionerna upplyses, att i åtskilliga länders författningar bestämmelser

finnas med syfte att bereda skydd mot störande ingrepp i bestående grundvattenförhållanden.

Utskottet vill i korthet redogöra för huvudinnehållet av den danska lagstiftningen

på förevarande område.

Enligt Lov den 31 mars 1926 örn Vandforsyningsanlseg är varje markägare

berättigad att utnyttja det grundvatten, som kan utvinnas på hans

egen grund, för hushållet, lantbruket, hantverk och småindustri (mindre

»Näringsdrift») eller för annat vanligt ändamål. Om han vid sådant utnyttjande

av grundvattnet vållar skada å andra fastigheter, vare sig genom

sänkning av grundvattenståndet eller genom uppdämning av naturliga källor,

kan den skadelidande draga saken inför vederbörande Landvaesenskommission,

vilken har att besluta, huruvida en reglering av rätten att utnyttja

grundvattnet skall äga rum. För längre gående rådighet över grundvattnet

än nu sagts samt för rätt att förvärva fastighet eller servitut i syfte att utnyttja

grundvatten kräves särskilt tillsånd av Landvaesenskommissionen.

Sådant tillstånd kan som regel blott lämnas stat eller kommun. Örn ett planerat

byggnadsföretag kan förväntas medföra ändring i grundvattenförhållandena,

kan jämväl denna fråga dragas inför Landvsesenskommissionens

prövning. Ansökan örn tillstånd skall vara åtföljd av dels uppgift örn,

bland annat, det område, inom vilket den ifrågasatta anläggningen kan

antagas påverka grundvattenförhållandena, dels ock förslag hur eventuellt

uppkommande skada antages kunna avhjälpas, varvid särskilt skall angivas,

örn till skadans avhjälpande leverans av vatten till de skadelidande

planeras. Landvaesenskommissionen bestämmer sedermera, örn anläggningen

får komma till stånd samt, därest tillstånd lämnas, vilka vattenmängder

som årligen få uttagas, vilka jordavträdelser och servitutsupplåtelser som

skola äga rum samt gottgörelsen härför ävensom vilka ersättningar som

skola utgå för den skada, som vållas genom förändring av grundvattenståndet

under anläggningens utförande eller vid dess drift, för såvitt billigheten

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

7

kräver att sådan ersättning lämnas. Ersättning för förlust av vatten bör,

såvitt det av ekonomiska skäl låter sig göra, lämnas genom leverans av

vatten till de skadelidande. De vid lagens ikraftträdande existerande

vattenledningsverken anses under vissa förutsättningar lia förvärvat den

ovannämnda utsträckta rådigheten över grundvattnet. Efter visst ansöknings-

och fastställelsefbefarande hava sådana anläggningar rätt alt med

vissa inskränkningar utvinna grundvatten i den omfattning, anläggningarna

tidigare ha utnyttjats. Om flera ansöka om den mera omfattande rätten

att utvinna grundvatten inom visst område eller om ansökan göres örn dylik

rätt att taga grundvatten inom ett område, där sådan rätt redan innehaves

av annan, bestämmer kommissionen örn företrädet, därest samtliga

ansökningar icke kunna bifallas. Vid denna prövning skall hänsyn först

tagas till de lokala anläggningarna och till de anläggningar, som tillgodose

de närmast liggande kommunernas behov av vatten. Dock få lokala intressen

icke stå hindrande i vägen för en anläggning, som är av större betydelse

för det allmänna och som därför eventuellt bör lia företräde mot full ersättningsplikt.

Utan tillstånd av vederbörande Landvsescnskommission får

ingen på något sätt, varigenom fara för förorening av grundvattnet kan

uppstå, avleda ytvatten, dikesvatten, spillvatten eller andra förorenade vätskor

till grundvattnet inom ett område, där grundvattnet utnyttjas av ett

vattenledningsverk.

Av utskottets ovan lämnade redogörelse framgår, att grundvatten tages i

anspråk i betydande omfattning för att förse städer och andra större samhällen

med vatten. Därest grundvattnet i alltför hög grad utnyttjas inom ett

område, synas svåra olägenheter för den närliggande trakten kunna uppstå.

Saknaden av uttryckliga bestämmelser rörande skydd för underjordiska

vattentillgångar måste anses vara en brist i den svenska lagstiftningen.

Redan vid vattenlagens tillkomst år 1918 var uppmärksamheten riktad på

frågan örn lagstiftning i ämnet. En ledamot av lagrådet uttalade vid sin

granskning av förslaget till vattenlag, att det varit önskligt, örn åtminstone

några allmänna grundsatser för lösning av tvister rörande grundvatten^''- hållanden kunnat angivas i den nya vattenlagen. Såsom framgår ai motionerna

och utskottets redogörelse ovan hava i åtskilliga länder bestämmelser

meddelats rörande rätten att utnyttja grundvatten.

Enligt utskottets mening bör frågan örn lämpligheten av lagstiftning örn

rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar i vårt land nu bliva föremål

för utredning. Vid en sådan utredning komma givetvis synnerligen svåra

problem av teknisk och juridisk art att uppställa sig. De underjordiska

vattenströmmarna förekomma under mycket skiftande törhållanden, och

det kan vara förenat med stora svårigheter att rätt bedöma verkningarna av

ingrepp i en grundvattentillgång. Beträffande riktlinjerna tor en lagstiftning

örn grundvatten vill utskottet endast framhålla, att stålka skäl synas

tala för den i motionerna framförda uppfattningen, att den genomgående

principen för en sådan lagstiftning måste bliva, alt vid avvägning av olika

Utslcottel.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

intressen det mindre intresset får vika för det större mot rätt till ersättning

för skada.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående

lagstiftning om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 13 mars 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder*, P. Sandström, Norman, Karl

Bodin, Knut Petersson*, Olof Carlsson* och Carlström;

från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården och Pettersson i Hällbacken,

fru Nordgren* samt herrar Hassler*, Hermansson, Thorell och Sandberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets .justering.

366707. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:104 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar. a1 i texten