Utlåtande i anledning av väckt motion angående förbättring av skogsarbetarnas härbärgen under avverkningstiden.
1936-03-17 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1936:22, Utlåtande i anledning av väckt motion angående förbättring av skogsarbetarnas härbärgen under avverkningstiden.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1936 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående förbättring av
skogsarbetarnas härbärgen under avverkningstiden.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
186, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ericsson i Sörsjön
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att utredning måtte verkställas angående möjligheten att åstadkomma
en förbättring av skogsarbetarnas härbärgen under avverkningstiden,
samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen skyndsammast framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av socialstyrelsen och domänstyrelsen. Utskottet
har därjämte lämnat Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas
riksförbund, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt riksförbundet
landsbygdens folk tillfälle att avgiva yttrande över motionen. Yttranden
hava inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar samt
finnas såsom bilagor A—F fogade vid detta utlåtande. Utskottet tillåter sig
att hänvisa till yttrandenas innehåll.
Lagen den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning,
kolning och flottledsbgggnad av härbärge åt arbetarna m. m. stadgar
(i 1 §), bland annat, att, om skogsavverknings-, kolnings- eller flottledsbyggnadsarbete
bedrives på sådant avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå,
att det icke skäligen kan påfordras, att arbetarna skola begiva sig dit
för erhållande av natthärbärge, det skall åligga arbetsgivaren att sörja för att
arbetarna å eller i närheten av arbetsstället äga tillgång till sådant härbärge.
I vissa fall skall också lämpligt stallrum för arbetshästar anordnas.
Sådant härbärge, som omtalas i 1 §, skall (enligt 2 §) erbjuda tillräckligt
utrymme samt tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd. I övrigt
skall det, med tillbörlig hänsyn lagen till den tid och de förhållanden, under
vilka härbärget kan förväntas komma till användning, motsvara skäliga
fordringar på en tillfällig bostad.
Tillsyn å lagens efterlevnad utövas (enligt 3 §), på sätt Konungen närmare
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 and. Nr 22. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
föreskriver, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet
(socialstyrelsen), av befattningshavare vid yrkesinspektionen. Åtskilliga
uppräknade bestämmelser i lagen om arbetarskydd (31, 38, 45, 49—
51 och 53 §§) skola i tillämpliga delar äga giltighet.
Närmare föreskrifter angående tillsynen hava meddelats i kungörelse den
18 december 1931 om tillsyn å härbärgen för skogsavverknings-, kolnings-,
flottledsbyggnads- och flottningsarbetare.
Beträffande anordnandet av härbärgen åt sistnämnda slag av arbetare gäller
särskild lag av den 19 juni 1919.
Enligt kungörelsen utövas tillsyn å efterlevnaden av skogshärbärgeslagen,
under överinseende och ledning av socialstyrelsen, av skogs- och flottledsinspektören
jämte assistenter samt av jägmästare och länsjägmästare med biträde
av underlydande personal.
För närvarande tjänstgöra inom yrkesinspektionen såsom assistenter åt
skogs- och flcttledsinspektören en e. o. assistent och en biträdande assistent.
I motionen har framhållits, bland annat, dels att gällande lagstiftning bör
göras mera effektiv, för vilket ändamål erfordras utökning av inspektionspersonalen,
dels ock att vissa ändringar i lagen böra göras, gående ut därpå,
att de egenskaper, som bostäderna böra besitta, närmare än som nu är fallet
skola angivas, samt att skyldighet skall stadgas antingen för köpare eller
försäljare av skog att uppföra skogshärbärge innan tidpunkten för markens
tjälfrysning inträtt.
Förslag till lagstiftning i förevarande ämne framlades genom prop. nr 53
för 1919 års lagtima riksdag. Nämnda proposition vår av samma innehåll
som prop. 353 till 1918 års riksdag, vilken med hänsyn till bristande tid icke
detaljgranskats av riksdagen samt därför avslagits.
I det förslag av socialstyrelsen, som låg till grund för sistnämnda proposition,
hade beträffande härbärges beskaffenhet (2 §) anförts:
I 2 § av förslaget antydas de fordringar, härbärge av här ifrågavarande
slag skall uppfylla. Med hänsyn till de synnerligen olikartade förhållanden,
varunder lagen skulle komma till tillämpning, har det icke ansetts lämpligt
eller möjligt att här närmare precisera dessa fordringar. I likhet med det sätt,
varpå arbetarskyddslagens motsvarande bestämmelser äro avsedda att förverkligas,
skulle det ankomma på vederbörande tillsynsorgan att med anpassning
efter förhållandena i varje särskilt fall närmare utforma tillämpningen
av skyddslagstiftningens bestämmelser i förevarande avseende. Till vägledning
i denna verksamhet skulle emellertid styrelsen, efter samråd med representanter
för arbetsgivare och arbetare inom de områden lagen avser, utfärda
erforderliga anvisningar, sorn, ehuru närmast avsedda för tillsynsorganen,
naturligen i viss mån skulle bliva normgivande i allmänhet.
Föredragande departementschefen, statsrådet Schotte, anförde i propositionen:
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
3
Det synes riktigt att, såsom socialstyrelsen föreslagit, icke i lagen meddela
mera detaljerade föreskrifter angående ifrågavarande bostäders beskaffenhet
utan överlämna åt vederbörande tillsynsmyndigheter att i enlighet med av
styrelsen utarbetade anvisningar tillse, att arbetarnas bostadsförhållanden
ordnas på det sätt, som i varje fall kan vara lämpligt. I paragrafen bör dock
tydligt utmärkas, att hänsyn bör tagas till förhållandena i varje särskilt fall.
Riksdagen antog på förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 16) Kungl.
Majlis förslag på denna punkt oförändrat.
Enligt skogshärbärgeslagens ursprungliga lydelse skulle tillsynen d efterlevnaden
av lagen, på sätt Konungen närmare föreskreve, utövas av länsstyrelse,
som därvid ägde åtnjuta biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen
samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal. Det
biträde, som länsstyrelserna ägde åtnjuta, skulle lämnas dels av en särskilt
förordnad specialinspektör (skogs- och flottledsinspektören), dels av skogsstatens
befattningshavare, dels ock, i den mån vederbörande skogsvårdsstyrelse
på framställning av länsstyrelserna samtyckte därtill, av de hos skogsvårdsstyrelserna
anställda befatlningshavarna.
I förslag till utvidgad lagstiftning i ämnet, som avgavs den 19 maj 1927,
föreslog socialstyrelsen överflyttning av tillsynen å lagens efterlevnad från
länsstyrelserna till socialstyrelsen i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Vid 1929 års riksdag yrkades i en motion, 11:311, av herr Johansson i
Sollefteå m. fl., utredning och förslag till stärkande av skogs- och flottledshärbärgeslagarnas
samt deri i samband därmed utövade yrkesinspektionens
effektivitet.
På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 39) hemställde riksdagen
i skrivelse (nr 184) till Kungl. Majit örn utredning på vad sätt lämpliga åtgärder
kunde vidtagas för att öka effektiviteten av den inspektion, som ägde
rum enligt skogs- och flottledshärbärgeslagarna.
Utredning i anledning av riksdagens skrivelse verkställdes av socialstyrelsen
och framlades genom skrivelse den 28 september 1929. Däri föreslogs
förutom överflyttning av tillsynens ledning från länsstyrelserna till yrkesinspektionens
chefsmyndighet — att skogs- och flottledsinspektören måtte
överflyttas på ordinarie stat, alt till hjälp åt specialinspektören måtte anställas
en e. o. assistent samt att socialstyrelsen måtte beredas möjlighet att
under den tid av året, då inspektionsbehovet vore störst, anställa en biträdande
assistent.
Av socialstyrelsen föreslagen förstärkning av yrkesinspektionens arbetskrafter
beviljades av 1930 års riksdag (dels i enlighet med förslag i statsverkspropositionen,
femte huvudtiteln, dels ock, såvitt angick den biträdande
assistenten, i anledning av motion, 11:315, av herrar Ericsson i Sörsjön och
Olsson i Rödningsberg).
Vid 1931 års riksdag erhöllo bestämmelserna i skogshärbärgeslagens 3 §
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
rörande tillsyn å lagens efterlevnad nuvarande lydelse (prop. nr 41, andra
lagutskottets utlåtande nr 25).
Särskilda anvisningar (nr 6) angående härbärgen vid avverknings-, kolnings-
och flottningsarbeten samt angående stall vid avverknings- och kolningsarbeten
hava utfärdats av socialstyrelsen den 10 juni 1920.
I sitt till utskottet avgivna yttrande över förevarande motion har socialstyrelsen
omnämnt, att styrelsen har lör avsikt att innevarande ar utfärda
reviderade anvisningar angående härbärgen vid avverkningsarbeten m. m.
I förevarande sammanhang må omnämnas, att enligt uppdrag av Kungl.
Majit (i anledning av en riksdagens skrivelse den 6 juni 1929, nr 305), socialstyrelsen
den 10 november 1933 avgivit utredning och förslag rörande förbättrande
av skogs- och flottningsarbetarnas provianterings- och matlagningsförhållanden
under vistelsen i skogarna samt att medicinalstyrelsen
den 25 november 1933 avlämnat undersökning rörande de dietiska och hygieniska
förhållandenas inverkan på skogsarbetarnas hälsotillstånd (statens
offentliga utredningar 1933: 38).
I socialstyrelsens utredning har lämnats redogörelse för skogs- och flottningsarbetarnas
antal samt för provianterings- och matlagningsförhållandena,
sådana de hittills i allmänhet gestaltat sig vid individuell mathållning.
Vidare har lämnats en på uppgifter från ett 100-tal gemensamma skogsarbetarhustru
grundad utförlig redogörelse för dessa hushålls anordnande
och organisation samt resultaten av desamma ur såväl dietiska och hygieniska
som ekonomiska och vissa andra synpunkter. I anslutning till utredningens
resultat ha slutligen angivits de åtgärder, som enligt styrelsens uppfattning
vöre ägnade att förbättra detta slag av hushållning och underlätta
dess allmänna införande på arbetsplatserna. Styrelsens förslag hava upptagits
under kap. V i utredningen, därvid åtgärder föreslagits såväl från
det allmännas som från arbetarnas och arbetsgivarnas sida (sid. 103 116).
I medicinalstyrelsens utlåtande har anförts, bland annat, att gemensam
(kooperativ) hushållning utgjorde en mäktig hävstång för förbättring av
såväl kosthållet, vad födans tillagning och omväxling beträffade, som ock
vidkommande hygieniska framsteg i övrigt. Av verkställda undersökningar
har medicinalstyrelsen funnit framgå, att skogsarbetarnas bostadsförhållanden
böra göras till föremål för ytterligare uppmärksamhet från statens sida.
Även om bostäderna under senare år i hög grad förbättrats, torde dock uppenbara
missförhållanden alltjämt vidlåda många av skogsarbetarnas tillfälliga
bostäder i skogen. Ett fortsatt målmedvetet arbete från den skogliga
yrkesinspektionens sida måste alltjämt anses påkallat.
I ämbetsskrivelse till socialstyrelsen den 20 september 1935 har Kungl.
Majit — efter att hava omnämnt 1929 års riksdagsskrivelse samt socialstyrelsens
och medicinalstyrelsens nyssnämnda, över skrivelsen avgivna ut
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
5
låtanden — anfört, att Kungl. Maj:t funne nämnda skrivelse icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare behandling.
Slutligen må omnämnas, att socialstyrelsen den 14 december 1935 till
Kungl. Majit avlämnat förslag till effektivisering av skogs- och flottledsinspektionen
m. m.
Däri anföres bland annat, att minst 10 000 härbärgen varje år torde tagas
i bruk vid skogsavverkningsarbete, samt att endast omkring 600 härbärgesinspektioner
för närvarande medhinnas per år.
Socialstyrelsens förslag utmynnar i en hemställan, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
dels medgiva, att skogs- och flottledsinspektören uppflyttas i lönegrad
B 28 (f. n. B 27), att den hos skogs- och flottledsinspektören anställda e. o.
assistenten i lönegrad 20 överföres till ordinarie stat i lönegrad B 21, att
det hos skogs- och flottledsinspektören anställda e. o. kontorsbiträdet i lönegrad
4 överföres å ordinarie stat i lönegrad B 4, att den e. o. befattningshavare
(biträdande assistenten) i lönegrad 16, som skogs- och flottledsinspektören
äger anlita 5 månader av året, uppflyttas i lönegrad 17 och
får tjänstgöra 6 månader varje budgetår, att hos nämnde inspektör anställes
en e. o. befattningshavare i lönegrad 15 såsom »skogsunderinspektör», att
styrelsen såsom ytterligare förstärkning av skogs- och flottledsinspektionens
arbetskrafter i samråd med domänstyrelsen under 6 månader av året anställer
tre vid domänverket anställda icke-ordinarie kronojägare såsom »biträdande
skogsunderinspektörer» samt att under 8 månader av året ytterligare
ett kvinnligt biträde anställes å skogs- och flottledsinspektörens expedition,
dels ock vidtaga de ändringar i anslagen till yrkesinspektionen, vilka påkallas
för genomförande av de föreslagna åtgärderna.
Socialstyrelsens framställning har varit remitterad till domänstyrelsen, som
avgivit yttrande den 22 februari 1936. Handlingarna i ärendet hava därefter
överlämnats till statskontoret, som anbefallts att före den 10 april 1936 avgiva
utlåtande.
Av de yttranden, som socialstyrelsen och Sveriges skogsägareförbund avgivit
till utskottet, framgår, att under senare år åtgärder av olika slag vidtagits,
varigenom skogsarbetarnas bostads- och övriga levnadsförhållanden
under arbetet i skogarna i vissa fall förbättrats. Ytterligare förbättringar
synas emellertid vara erforderliga, särskilt i fråga örn bostädernas beskaffenhet.
Den inspektion, som utövas enligt skogshärbärgeslagen och som bland
annat har till uppgift att tillse, att gällande bestämmelser på förevarande
område iakttagas, har hitintills på grund av bristande tillgång på arbetskrafter
icke varit tillräcklig. Socialstyrelsen har, såsom framgår av utredningen,
nied anledning härav i skrivelse till Kungl. Majit den 14 december 1935
framlagt förslag till åtgärder med syfte att åstadkomma större verkan av
skogs- och flottledsinspektionen. över socialstyrelsens framställning har ytt
-
Utskottet.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
rande avgivits av domänstyrelsen, varefter utlåtande infordrats från statskontoret.
Enligt utskottets förmenande torde emellertid tillräckliga resultat
icke kunna vinnas enbart genom en — i och för sig behövlig — förstärkning
av inspektionen. Ytterligare åtgärder torde vara erforderliga. I sådant hänseende
synes det bland annat böra övervägas, örn icke föreskrifter utöver
de nu förefintliga böra lämnas angående härbärgenas beskaffenhet. Utskottet
anser på grund härav utredning erforderlig angående de möjligheter,
som kunna stå till buds för att åstadkomma en förbättring av skogsarbetarnas
härbärgen under avverkningstiden.
Utskottet får därför hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att
Kungl. Majit måtte verkställa utredning angående möjligheten
att åstadkomma en förbättring av skogsarbetarnas härbärgen
under avverkningstiden samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 17 mars 1936.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigirid Hansson, Sam Larsson,
P. Sandström, Norman, Karl Bodin och Carlström,
från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården*, Pettersson i
Hällbacken*, Sandström i Sollefteå och Molander, fru Nordgren samt herrar Thorell
och Sandberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.
7
Socialstyrelsen.
Bilaga A.
Stockholm den 4 mars 1936.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 7 februari 1936 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att senast den 10 mars 1936 till andra lagutskottet avgiva yttrande
över en inom andra kammaren väckt motion, nr 186, angående förbättring
av skogsarbetarnas härbärgen under avverkningstiden. Till fullgörande
härav får styrelsen, efter skogs- och flottledsinspektörens hörande, anföra
följande.
De i motionen framförda yrkandena avse dels vissa ändringar i skogsliärbärgeslagen,
dels förstärkning av den skogliga yrkesinspektionens arbetskrafter.
Motionärerna anse tiden nu vara inne för genomförande av ändring i
nämnda lag av sådan innebörd, att däri angivas något närmare än nu är
fallet de egenskaper, som bostäderna för skogsarbetarna skola besitta och den
livsföring de skola medge. Sådan ändring anses betingad alldeles särskilt
med hänsyn till nödvändigheten att främja den kollektiva mathållningen i
skogarna. Önskemålet härvidlag preciseras närmare så, att skogshärbärgena
böra undergå en förändring i byggnadssättet på så sätt, att i regel på arbetsplatser
med 8 arbetare och däröver tvenne rum eller avdelningar inrättas,
samt att på större arbetsplatser jämväl ett särskilt rum för torkning av kläder
anordnas.
Härbärgen örn två rum, av vilka det ena utgör bostad för arbetarna och
det andra matrum, kök och bostad för hushållerska, äro givetvis mycket
ändamålsenliga vid större förläggningar eller å platser, där härbärgena
beräknas komma till användning under en följd av år. För mindre förläggningar
eller på sådana arbetsplatser, där bostäderna ej kunna utnyttjas mer
än en eller annan vinter, är det däremot vanligen icke gärna möjligt att påfordra
uppförande av dylika tvårummiga härbärgen, vilka givetvis draga betydligt
större kostnader än de enrummiga. Den i socialstyrelsens anvisningar
nr 6 angående härbärgen vid avverkningsarbeten m. m. meddelade
anvisningen (punkt 3), att vid förläggning för längre lid av större antal
avverkningsarbetare (flera än 12 å 16) härbärge till befordran av hygien,
ordning och trevnad bör vara uppdelat på två eller flera rum eller ock flera
härbärgen användas, torde alltså fortfarande böra vara normerande i
denna fråga.
För att bereda även de arbetare, som vanligen inkvarteras i enrummiga
härbärgen, möjligheter att komma i åtnjutande av de betydande förmåner,
som de gemensamma skogsarbetarhushållen visat sig medföra, har skogsoch
flottledsinspektören upprättat ritningar lill även enrummiga, för gemensam
mathållning avsedda härbärgen. Av hittills gjorda erfarenheter att döma
hava dessa härbärgen visat sig motsvara anspråken på en för angivna ändamål
avsedd tillfällig bostad.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.
Uppfattningen att i härbärgen, som inrymma ett något större antal arbetare,
ett särskilt rinn för torkning av kläder bör finnas, delas även av styrelsen,
och har styrelsen delgivit sin uppfattning åt skogs- och flottledsinspektören,
vilken emellertid redan förut under sin verksamhet sökt tillgodose
önskemålet i fråga. Genom anordnande av torkrum undvikes, att
arbetarnas våta kläder och skodon och framför allt selarna torkas i bostadsrummet
till hinder för matlagningen och till men för hygienen och trevnaden.
Beträffande härbärgenas beskaffenhet i övrigt må slutligen meddelas, att
styrelsen har för avsikt att innevarande år utfärda reviderade anvisningar
angående härbärgen vid avverkningsarbeten m. m. I dessa anvisningar
komma att intagas mera detaljerade bestämmelser än de nuvarande rörande
härbärgenas anordnande i olika fall.
Motionärerna anse det vidare vara angeläget, att sådan ändring av lagstiftningen
vidtages, att »skyldighet till skogshärbärgens uppförande föreligger
för antingen köpare eller säljare innan tidpunkten för markens tjälfrysning
inträder».
Tidpunkten för bostädernas uppförande är utan gensägelse av stor betydelse
för bostädernas beskaffenhet. Under sommaren och hösten uppförda
bostäder Idiva sålunda i regel bättre än sådana som byggas, sedan marken
tjälat. På grund därav framhålles även i styrelsens ovanberörda anvisningar,
att härbärgen och stall örn möjligt böra uppföras på sommaren eller hösten,
innan marken är tjälad. Så sker även numera i de flesta fall, ett förhållande
som även motionärerna uppmärksammat. Detta gäller särskilt i sådana fall,
då avverkning skall bedrivas på arbetsgivaren tillhörig skog men även
mycket ofta vid utdrivning av å rot inköpta virkesposter. Sålunda tillhandahållas
numera vanligen härbärgen och skogsstall, som erfordras för utdrivning
av å rot försålda virkesposter på kronoparker, allmänningar och besparingsskogar,
av vederbörande skogsägare. En av skogs- och flottledsinspektören
verkställd undersökning av huru bostadsförhållandena vörö avsedda
att ordnas vid de virkesposter, som salubjödos å kronoskogsauktionerna
hösten 1934, gav sålunda till resultat, att endast vid cirka 8 procent av
samtliga salubjudna poster beräknades härbärgen behöva uppföras av köparna.
Ar 1922 var motsvarande siffra 30 procent. En dylik anordning är
även vanligen fördelaktigast för större skogsägare, enär dessa därigenom
kunna placera bostäderna så, att desamma kunna utnyttjas under flera vintrar,
vilket däremot sällan är fallet med av köparna anordnade bostäder.
Att genom föreskrift i lagen ålägga samtliga skogsägare att uppföra härbärgen
och skogsstall torde däremot ej vara alt tillråda. Därigenom skulle
fara för försämring av bostädernas beskaffenhet säkerligen komma att uppstå,
enär många skogsägare sannolikt skulle försöka att komma ifrån skyldigheten
så lindrigt som möjligt. En dylik föreskrift skulle helt säkert även
giva upphov till många tvister mellan köpare och säljare, då tillämpandet
av tvångsförfarande för genomförande i visst fall av erforderliga bostadsförbättringar
mer eller mindre skulle komma att gå ut över den förstnämnde.
Vidare skulle tillsynen avsevärt försvåras, om tillsynsorganen skulle hava
att vända sig till skogsägaren och ej som nu till arbetsgivaren-virkesägaren.
En ytterligare omständighet, som talar för att ansvaret för bostädernas beskaffenhet
fortfarande bör åvila arbetsgivaren, är att — då mark- och virkesägaren
icke liro samma person — den senare ofta representerar den ekonomiskt
starkare parten.
Den av motionärerna till synes förordade föreskriften örn »ovillkorlig skyldighet»
för arbetsgivare att uppföra härbärge före markens tjälfrvsning
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.
9
skulle mången gång bliva omöjlig att efterleva, enär det ofta inträffar, att
virkesposter försäljas efter denna tidpunkt, och det intill dess förblir oavgjort,
huruvida avverkning kommer att äga rum under den stundande vintern
eller ej. Bostädernas uppförande efter tjälfrysningen behöver emellertid icke,
såsom motionärerna synas anse, innebära, att bostäderna i dessa fall nödvändigtvis
skola bliva otillfredsställande. Ofta användas nämligen i sådana fall
s. k. flyttbara bostäder, av vilka numera flera typer av tillfredsställande
beskaffenhet finnas i marknaden. Med den förbättrade standard, som numera
tillämpas vid bostadsbyggandet (härbärgenas förseende med trägolv
m. m.), äro även vid fasta bostäder olägenheterna av uppförandet å frusen
mark mindre än tidigare. Sannolikt är även, av hittillsvarande erfarenhet
att döma, att den förbättring av bostadsbeståndet, som hittills ägt rum, skall
ytterligare fortgå och därmed ifrågavarande olägenheter bliva allt mindre
framträdande.
I motionen hävdas vidare, att den skogliga yrkesinspektionens arbetskrafter
alltjämt äro otillräckliga för utövande av en effektiv fortlöpande inspektion
av skogshärbärgena och att därför en utökning av nämnda arbetskrafter
är erforderlig. En sådan utökning anses vara så mycket mera nödvändig,
som den skogliga yrkesinspektionen jämväl har sig ålagt att inom ifrågavarande
arbetsområden utöva tillsyn över lagen örn arbetarskydd och med
stöd av densamma meddelade föreskrifter.
Det torde vara ovedersägligt, att den skogliga yrkesinspektionen icke äger
tillgång på arbetskrafter i sådan omfattning, att dess uppgifter kunna fullgöras
med önskvärd grad av effektivitet. Med hänsyn härtill har också
styrelsen i en den 14 december 1935 avgiven framställning till Kungl. Majit
framlagt förslag till effektivisering av skogs- och flottledsinspektionen. Styrelsen
tillåter sig i förevarande avseende hänvisa till denna framställning.
Styrelsen har däri bland annat hemställt, att hos skogs- och flottledsinspektören
anställes en e. o. befattningshavare såsom »skogsunderinspektör» samt
att styrelsen medgives såsom ytterligare förstärkning av skogs- och flottlcdsinspektionens
arbetskrafter i samråd med domänstyrelsen under 6 månader
av året anställa tre vid domänverket anställda icke-ordinarie kronojägare
såsom »biträdande skogsunderinspektörer».
GUNNAR HUSS.
W. Stenholm.
Bilaga B.
Domänstyrelsen.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom socialdepartementets ämbetsskrivelse den 7 innevarande februari
har domänstyrelsen anbefallts att senast den 10 mars 1936 avgiva yttrande
över en inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 186, vari herrar
Eriksson i Sörsjön m. fl. på anförda grunder hemställt,
att riksdagen måtte besluta alt i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn ut
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.
redning angående möjligheten att åstadkomma en förbättring av skogsarbetarnas
härbärgen under avverkningstiden samt
att Kungl. Majit måtte till riksdagen skyndsamt framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.
I anledning härav får domänstyrelsen anföra följande.
Motionärerna hava såsom motiv för sin hemställan åberopat en av Svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet under år 1935 verkställd utredning
angående cirka 15 000 skogsarbetares bostadsförhållanden inom vissa delar
av landet, avseende cirka 200 lokalavdelningars verksamhetsområden. Därav
franninge, att ungefär 8 000 av dessa skogsarbetare under arbetssäsongen
kunnat bo i sina hem, medan 7 000 bott i härbärgen av mera tillfällig beskaffenhet.
Av dessa 7 000 hade drygt 1 000 varit härbärgerade i s. k. fäbodstugor
och nära 6 000 i skogskojor. Cirka 2 000 hade varit inhysta i härbärgen, vilka
ansetts vara relativt tillfredsställande, medan 1 500 varit nödsakade att bo i
överbelagda härbärgen. 2 500 hade måst finna sig i att bliva inlogerade i
kalla och dragiga sådana och 1 000 i härbärgen, som varit behäftade med
brister av olika slag.
Då motionen allenast syftar till en utredning, av vilken man bör kunna
förmoda skall framgå, vilka som närmast kunna göras ansvariga för i motionen
påtalade missförhållanden, har styrelsen helt naturligt intet att däremot
erinra.
Stockholm den 17 februari 1936.
W. KUYLENSTJERNA.
/ Martin Rasch.
Bilaga C.
Sveriges skogsägarcförUund.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 2 februari har riksdagens andra lagutskott berett Sveriges
Skogsägareförbund tillfälle att avgiva yttrande över den av herr Ericsson
i Sörsjön m. fl. i andra kammaren avgivna motionen nr 186 angående
förbättring av skogsarbetarnas härbärgen under avverkningstiden. I anledning
därav får förbundet vördsamt anföra:
Vid tillkomsten av lagen den 25 april 1919 angående beredande i vissa
fall vid skogsavverkning, kolning och flottledsbyggnad av härbärge åt arbetarna
befarades inom skogsägarekretsar, att denna lagstiftning stundom
skulle kunna få betungande verkningar för skogsbruket. I sådana fall nämligen,
då en avverkning omfattade ett tämligen ringa virkesparti, vilket
kanske dessutom vore av lågvärdiga sortiment, kunde uppförandet av ett
skogshärbärge, fyllande högre kvalitékrav, komma att medföra kostnader,
som icke stöde i rimligt förhållande till det avverkade virkets värde. Berörda
byggnadskostnad kunde komma att, fördelad på den avverkade virkeskvantiteten,
höja avverkningskostnaden per kubikfot så mycket, att rotvärdet å
virket bleve noll eller därunder, d. v. s. hela avverkningen ekonomiskt out
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr ii; bilagor.
11
förbar. Dessa farhågor hava sedermera dessbättre visat sig vara i huvudsak
ogrundade, vilket torde få tillskrivas dels den omständigheten, att lagens 2 §
erhållit en formulering, som medger en skälig anpassning av kraven på
skogskojorna efter förhållandena i det särskilda fallet, samt dels att den
övervakande myndigheten, skogshärbärgesinspektionen, anpassat kraven på
skogskojornas kvalitet och dyrbarhet ej blott efter önskemålet att framdriva
bästa möjliga bostäder utan jämväl efter vad som är ekonomiskt rimligt och
utförbart under förhandenvarande omständigheter.
Överhuvudtaget hava dessa möjligheter att ansluta lagtillämpningen till de
ständigt skiftande förhållandena i det praktiska livet visat sig medföra goda
verkningar. Inspektionsmyndigheten har utan att i någon som helst mån
giva efter på skäliga krav på skogshärbärgenas beskaffenhet lyckats hos
skogsägarna inplanta en allmän förståelse för den nya lagstiftningen just
genom att berörda myndighet aktgivit pä att kostnaderna icke skulle bliva
oskäliga i förhållande till avverkningarnas omfattning och värde. På detta
sätt har ett förtroendefullt samarbete kunnat upprätthållas mellan inspektionsmyndigheten
och skogsägarna, och det har i det stora flertalet fall varit
möjligt att på övertygelsens och frivillighetens väg nå fram till den förbättring
av skogshärbärgena, som lagstiftningen avsett att åvägabringa.
När under de sista åren önskemål om anordnande av kooperativa matlag
samt anställande av kvinnliga hushållerskor i avverkningskojorna efter hand
vuxit fram i åtskilliga orter, har inspektionsmyndigheten sökt främja dessa
strävanden och har jämväl i största omfattning ernått frivilliga överenskommelser
med skogsägarna om kojornas uppförande eller omändrande på sådant
sätt, att dylik kooperativ mathållning möjliggöres.
I enlighet med vad ovan anförts hyser Sveriges Skogsägareförbund den
meningen, att de sociala syften, skogshärbärgeslagen avser att befrämja, bäst
betjänas av att i själva lagen, såsom nu är förhållandet, inrymmas principiella
stadganden och allmänna riktlinjer, men att det överlåtes åt de tillämpande
myndigheterna att på grundval av dessa allmänna stadganden söka
utvinna så praktiskt värdefulla resultat som möjligt. Man kan då förvänta
en smidig lagtillämpning, som städse ernår de bästa resultat, som under förhandenvarande
praktiska förutsättningar äro möjliga. Att i själva lagtexten
eller därtill knutna författningar fastlåsa vissa byggnadstekniska minimikrav
för skogskojor av olika typ, exempelvis beträffande kubikutrymme, rumsantal,
möbelinredning m. m., skulle få till följd, att avverkningar under ekonomiskt
ogynnsamma betingelser finge nedläggas eller inställas till skada
såväl för arbetstillgången i orten som för skogsvården.
Förbundet får av denna anledning avstyrka de i motionen gjorda yrkandena.
Stockholm den 27 februari 1936.
SVERIGES SKOGSÄGAREFÖRBUND
Axel von Sneidern.
I Nils Schager.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.
Bilaga D.
Skogsägareföreningarnas riksförbund.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Skogsägareföreningarnas Riksförbund får vördsamt meddela, att förbundet
icke har något att erinra mot bifall till motionen II: 186 av Rickard
Ericsson i Sörsjön m. fl. örn utredning rörande lagen om skogshärbärgen.
Slockholm den 10 februari 1936.
SKOGSÄGAREFÖRENINGARNAS RIKSFÖRBUND
Gunnar Hedlund.
Bilaga E.
Svenska skogs- och fiottningsarbetareförbundet.
Till Andra lagutskottet.
Med anledning av att utskottet berett undertecknat förbund tillfälle att
avgiva yttrande över Ericssons i Sörsjön m. fl. motion örn förbättring av
skogsarbetarnas härbärgen under avverkningstiden, få vi härmed anföra
följande:
Som synes bygger motionen på en undersökning av berörda förhållanden,
som förbundet verkställde förliden vinter och på den härav föranledda
framställning, som gjordes till bl. a. socialstyrelsen. Vi ha oss även bekant
att socialstyrelsen med anledning av förbundets framställning, samt en skogsoch
flottledsinspektörens skrivelse, låtit utarbeta ett förslag, som den 14
december tillställdes Kungl. Maj:t. (Se bilagan, nr 3, 1936 av Skogsindustriarbetaren.
) Vad beträffar inspektionens effektivisering går detta förslag i
ungefär samma riktning som förbundets och motionen.
Därest icke utskottet Ilar sig bekant att förslag i ärendet är att förvänta
från Kungl. Maj:ts sida, är förbundet givetvis intresserat för att riksdagen
understryker angelägenheten härav.
Förbundet hyser den meningen, att inspektionens effektivisering är det
första och främsta önskemål man måste ställa på detta område, för att trygga
åtminstone redan lagfäst bostadsstandard åt alla skogsarbetare, och uttalar
den förhoppningen att beslut härom icke skall behöva föregås av någon utredning
utöver den som redan föreligger i förbundets och socialstyrelsens
skrivelser. Men nästa steg bör givetvis bli att undersöka huruvida icke tiden
är inne att närmare angiva de egenskaper bostäderna under olika förhållanden
böra besitta, att de skola möjliggöra gemensam mathållning, i den omfattning
sådan kan och bör komma till stånd o. s. v. Liksom också närmare
preciserade bestämmelser angående arbetarskydd, förbandsartiklar etc. Anses
utredning erforderlig även i förstnämnda avseende, bör frågan i hela
dess vidd upptagas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.
13
Slutligen önskar förbundet understryka dels att inspektionens effektivisering
bör vinnas efter den av socialstyrelsen föreslagna vägen, nämligen
förstärkning av den befintliga inspektionens arbetskrafter, dels att de blygsamma
kostnader, varmed detta är förenat, icke bör hindra att skogsarbetarna
bli något så när jämställda med andra arbetargrupper, när det gäller
samhällets åtgärder för att trygga en rimlig minimistandard i fråga örn
bostäder och arbetarskydd.
Under hänvisning till referat av socialstyrelsens skrivelse kunna vi inskränka
oss härtill.
Gävle den 26 februari 1936.
SV. SKOGS- och FLOTTNINGSARBETAREFÖRBUNDET.
II. Sten.
Bilaga F.
Riksförbundet landsbygdens folk.
Till Riksdagens Andra lagutskott.
Då riksdagens andra lagutskott berett oss tillfälle att avgiva yttrande
över en i riksdagens andra kammare väckt motion, nr 186 av hr Ericsson i
Sörsjön m. fl., angående förbättring av skogsarbetarnas härbärgen under
avverkningstiden, få vi härmed anföra följande.
Otvivelaktigt är det alltjämt på många håll mycket dåligt sörjt för skogsarbetarnas
bostadsfråga ute i skogarna. Den kritik, motionärerna framföra,
torde i stort sett vara berättigad, och det finnes enligt vår mening mycket
goda skäl för den undersökning, som motionärerna föreslå. Skogsarbetarna
lia ett hårt och krävande arbete, som ställer stora krav på deras fysik.
Utom att arbetet i regel är dåligt betalt, bjudas skogsarbetarna ofta bostäder,
vilka icke kunna anses fylla de allra enklasle krav på hygien och trevnad.
Ur skogshanteringens egen synpunkt borde det emellertid vara ett intresse
av första ordningen att standarden för skogsarbetarekåren höjes, och ur
samhällets synpunkt är det av vikt att skogsarbetet kan utföras under
sådana former, att icke arbetarna i förtid få sin fysik undergrävd och sin
hälsa förstörd. Under nuvarande förhållanden äro lungtuberkulosen och de
reumatiska sjukdomarna mycket vanliga bland skogsarbetarna, och då nian
känner de förhållanden under vilka arbetarna mången gång måste leva i
skogarna, förvånar man sig icke häröver.
Därest den ifrågasatta utredningen skulle komma till stånd, vilja vi emellertid
anföra ett par önskemål utöver dem som motionärerna framfört. Det
borde enligt vår mening undersökas, huruvida icke frågan om skogsarbetarehärbärgena
kunde lösas efter ungefär samma linjer som riksdagen lämnat
sin medverkan till förbättrande av lantarbelarebostäderna. Vidare borde
spörsmålet örn härbärgenas typ och beskaffenhet ägnas den allra .största
uppmärksamhet. Man bör försöka få fram en härbärgestyp, som tillgodogör
sig skogsbygdernas erfarenheter och som passar dessa bygder. Skogarna
böra befrias från barackhistorier av den tråkiga och ledsamma typ, som
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.
nu »kastas upp» här och där. Dels bliva dessa baracker i högsta grad otrivsamma
i både yttre och inre hänseende, och dels stå de mycket illa emot
både köld och väta. Ett skogshärbärge bör inte blott bjuda nödiga utrymmen,
matlagningsmöjligheter och sängplatser, viktigare än allt annat är
att det bjuder trevnad och värme. Vill man tillgodogöra sig det bästa i den
bostadstyp, som sedan gammalt finnes vid fäbodvallarna på bondskogarna
i mellersta Norrland, bör det inte vara omöjligt att skapa ett härbärge, som
både väl fyller sin uppgift och som ser snyggt och trevligt ut.
Med anförande av dessa synpunkter vilja vi förorda bifall till det av
motionärerna framförda utredningsyrkandet.
Stockholm den 28 februari 1936.
RIKSFÖRBUNDET LANDSBYGDENS FOLK
(R. L. F.)
C. G. Johansson.
I G. Lundgren.
Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1936
601577
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1936:116 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 s. 6 i texten