Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor och förordningen om statsbidrag till sådana kassor. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 156 i första kammaren av herr Wahlmark och nr 361 i andra kammaren av herr Lundstedt.

1936-03-20 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:24, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor och förordningen om statsbidrag till sådana kassor. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 156 i första kammaren av herr Wahlmark och nr 361 i andra kammaren av herr Lundstedt.

Dokumentets text

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

21

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1936 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa

ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor

och förordningen om statsbidrag till sådana

kassor.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 156 i första

kammaren av herr Wahlmark och nr 361 i andra kammaren av herr Lundstedt.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn verkställande av en utredning rörande

sådana ändringar i förordningarna örn erkända arbetslöshetskassor och örn

statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, att i motionerna berörda missförhållanden

undanröjas.

I motionerna har omnämnts, att endast ett fåtal erkända arbetslöshetskassor

hittills bildats. Vidare har anförts, bland annat:

De bestämmelser, som i diskussionerna framhållits som mest hindrande

för bildande av erkända arbetslöshetskassor och därför synas i första hand

behöva underkastas nödiga ändringar, äro följande.

Bestämmelsen rörande skyldighet för medlem, som tidigare uppburit understöd,

att vid på nytt inträdande arbetslöshet ha erlagt minst 26 veckoavgifter

till kassan under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna 12 månaderna

för att kunna erhålla arbetslöshetsunderstöd, medför, att många medlemmar

under åratal icke bli berättigade till understöd, då de icke ha möjlighet

att erhålla arbete 26 veckor under en 12-månadersperiod. De måste

dock erlägga sina avgifter, då de ha arbete, och bli därför, i den mån de

under flera år i följd icke kunna komma upp till 26 veckors arbete under 12

månader, endast understödjande medlemmar i kassan i stället för understödstagande,

ehuru deras arbetslöshet är större än flertalet övriga medlemmars.

Ett sådant förhållande är ohållbart och arbetarna, vilkas solidaritetskänsla

bjuder att den mest behövande skall ha understöd i första hand, vilja icke

mdverka till, att de mest behövande skola bli huvudsakligen avgiftsbetalande

men icke understödsberättigade medlemmar.

En sänkning av de föreskrivna 26 veckoavgifterna till av regeringen tidigare

föreslagna 20 veckoavgifter under 12 månader, för att medlem skall vara

understödsberattigad, är därför av behovet påkallad. Antalet medlemmar, som

trots erlagda avgifter under flera år icke skulle vara understödsberättigade,

skulle genom en sådan sänkning minskas avsevärt.

Men även efter en sådan ändring skulle alltjämt finnas ett mindretal som

icke uppnå ens 20 veckors arbete under 12 månader i flera år å rad och orättvisan

mot dessa kvarstode alltjämt. Dessa böra beredas möjlighet att efter

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

viss tid kunna få understöd åtminstone till så stort belopp, som motsvarar av

dem erlagda avgifter. Lämpligen skulle detta kunna ske på så sätt, att sedan

52 veckors avgifter betalats, utan att understödsrätt inträtt, understöd skulle

kunna erhållas motsvarande de avgifter, som erlagts före de 12 sistförflutna

månaderna före arbetslöshetens inträdande. Förnyad understödsrätt under

samma former bör föreligga så snart 52 veckoavgifter under enahanda förhållanden

på nytt äro betalade. Härigenom skulle kunna undanröjas det missförhållandet,

att ett antal medlemmar med stor, mångårig arbetslöshet skulle bli

endast betalande medlemmar, utan möjlighet till något som helst understöd.

För säsongfackens vidkommande ställas särskilt de, som ha en hög genomsnittsarbetslöshet

varje år, i en missgynnad ställning beträffande statsunderstödet.

Enligt förordningen om statsunderstöd till arbetslöshetskassor skall

understöd från staten utgå med procentuellt högre belopp till de kassor, som

redovisa högre genomsnittligt antal understödda dagar per medlem. Statsunderstödet

upphör dock vid 21 understödsdagar i genomsnitt per medlem

och år och överskjutande understödsbehov får i sin helhet bäras av vederbörande

arbetslöshetskassa själv.

I vissa fack torde den årliga arbetslösheten i genomsnitt vara så stor, att

mer än 21 dagars understöd per medlem beräknas vara erforderligt så gott

som varje år. Vid lågkonjunktur på arbetslöshetsmarknaden stiger genomsnittsunderstödet

för sådana kassor till väsentligen mera än 21 dagar per

medlem. Ehuruväl högsta möjliga statsbidrag erhålles, blir i sådana fall resultatet

dock, att statens bidrag blir procentuellt betydligt lägre i förhållande

till det utbetalade årsunderstödet, än då understödsdagarna uppgå till 21

per år och medlem, och det kan även bli procentuellt lägre, än det som samtidigt

utgår till kassor med väsentligt mindre än 21 genomsnittliga understödsdagar

per år och medlem. Detta innebär ju en kraftig och orättvis extra belastning

på de erkända arbetslöshetskassor, som ofta drabbas av lågkonjunkturverkningar.

Särskilt säsongfackens arbetslöshetskassor, vilka på grund av säsongarbetets

natur nödgas fastställa särskilt höga veckoavgifter, få på grund av

statsunderstödets begränsning till högst 21 dagar per medlem en särskilt

missgynnad ställning gent emot andra fack, vars genomsnittliga understödsbehov

sällan eller aldrig uppgår till 21 dagar per medlem och år, och medlemsavgifterna

pressas i anledning härav ytterligare i höjden för dessa kassor.

Detta missförhållande torde kunna undanröjas genom borttagande av

maximigränsen för statsunderstödet. Rättvisligen bör vid större arbetslöshet

statens bidrag till arbetslöshetskassorna kunna utgå även för de understödsdagar,

som överstiga 21 dagar per medlem och år, och statens bidrag för dessa

överskjutande understödsdagar bör kunna utgå med samma procent av daghjälpen,

som utgår för 21 dagars genomsnittsunderstöd per år och medlem.

Kravet på hel avstängning från understöd under lång tid, då arbetslösheten

är störst, torde måhända ha blivit allt för kraftigt betonad av tillsynsmyndigheten

vid förslagen till stadgar för säsongfackens arbetslöshetskassor. Detta

i förbindelse med den i och för sig betydande karenstiden har säkerligen medverkat

till, att förslag om bildande av arbetslöshetskassor inom säsongfacken

avvisats. Arbetarna ha svårt att förstå nödvändigheten av, att understöd icke

skall utgå under tid, då arbetslösheten är störst och understöd mest påkallat.

Säkerligen skulle en på lämpligt sätt begränsad understödsverksamhet under

den kraftigaste arbetslöshetsperioden ha större sympati bland arbetarna än

flera månaders fullständig avstängning från understöd under den värsta arbetslöshetstiden.

En smidig tillämpning av riksdagens direktiv i detta hänseende

är önskvärd.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2d. 23

Beträffande de skäl i övrigt, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

Hitintills hava sju erkända arbetslöshetskassor bildats, nämligen beklädnadsarbetarnas;

sadelmakarnas, tapetserarnas och reseffektarbetarnas; stenindustriarbetarnas;

handelsanställda m. fl. gruppers; sko- och läderarbetarnas,

träindustriarbetarnas; samt yrkesmusikernas.

Det första stadgande, i fråga örn vilket ändring ifrågasättes i motionerna,

avser av giftsvillkoret för medlem, som någon gång erhållit understöd från

hassan, och återfinnes i 21 § 1 mom. andra stycket av förordningen den 15 juni

1934 örn erkända arbetslöshetskassor. Enligt detta stadgande får som huvudregel

understöd utgivas till medlem, vilken tidigare uppburit understöd från

kassan, endast därest han för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande

förflutna tolv månaderna till kassan erlagt avgifter, motsvarande

minst tjugusex veckoavgifter.

Enligt det förslag till ändring av 21 §, som framlagts i propositionen nr 84

och behandlats av utskottet i utlåtande nr 23, göres i nu förevarande hänseende

icke någon saklig ändring.

Enligt det av 1932 års sakkunniga (tillkallade jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 15 oktober 1932 för att inom socialdepartementet biträda med

fortsatt behandling av frågan örn arbetslöshetsförsäkring) framlagda förslaget

(»P M rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m.», vilken fogats såsom

bilaga till propositionen nr 209 till 1933 års riksdag) krävdes för att medlem,

som tidigare uppburit understöd från kassan, skulle bliva understödsberättigad,

att han under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna

tolv månaderna till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst tjugusex veckoavgifter.

I propositionen nr 209 till 1933 års riksdag föreslogs sådan ändring i nu

nämnda villkor, att det skulle krävas tjugusex avgifter under aderton månader.

I motiveringen för ändringen framhöll föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna (såval

för medlemmar, som tidigare uppburit understöd från kassan, som for dem,

vilka icke gjort detta) på ett synnerligen restriktivt sätt komme att avskara

stora grupper av de försäkrade från att komma i åtnjutande av försäkringens

förmåner. Departementschefen ansåg det vara lyckligt, örn bestämmelserna

något uppmjukades. I fråga örn det sätt, varpå ökningen i försäkringens

effektivitet borde ernås, övervägde departementschefen lämpligheten av att i

stället för att utsträcka avgiftstiden, bibehålla densamma vid ett år och i stallet

sänka antalet avgifter till tjugu. På anförda skäl förordade departementschefen

emellertid en utökning av avgiftstiden.

Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag hemställde (i utlåtande nr 18), att

riksdagen med ändring av Kungl. Maj:ts förslag måtte godkänna de bestämmelser,

sorn i ämnet föreslagits av 1932 års sakkunniga. Utskottet uttalade

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

därvid, bland annat, att, om en uppmjukning av de utav 1932 års sakkunniga

föreslagna avgiftsbestämmelserna över huvud ansåges böra ske, vilket utskottet

avstyrkte, en sådan uppmjukning borde verkställas genom att antalet avgifter,

som skulle vara erlagda under ett års tid, minskades.

Reservation anfördes av herr Sigfrid Hansson jämte tio andra ledamöter,

vilka tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag.

Till följd av skiljaktiga beslut i kamrarna förföll det av Kungl. Maj:t framlagda

förslaget örn införande av arbetslöshetsförsäkring.

I proposition nr 38 till 1934 års riksdag anförde departementschefen i fråga

örn bestämmelserna rörande avgiftsbetalningen, bland annat:

Yad angår övervägandet av vilket alternativ beträffande avgiftsbetalningen,

som man bör bestämma sig för, bör ihågkommas, att gränsdragningen för försäkringens

verksamhetsområde i viss mån måste utgöra en bedömningsfråga.

Man kan icke sänka kravet på visst antal under en begränsad tidsperiod erlagda

avgifter för långt, ty då kan man riskera, att försäkringen förlorar sin

karaktär av socialförsäkring och kommer att nalkas ett understödssystem. Å

andra sidan bör man icke ställa kravet på avgiftsbetalning för högt; det är då

fara värt, att anslutningen till försäkringen blir så ringa, att försäkringen ej

längre försvarar sin plats i det allmännas hjälpsystem för bekämpande av

arbetslösheten. Jag vill därjämte betona, att de genom en effektivitetsökning

förhöjda kostnaderna ingalunda komma att helt läggas på statsverket. De

försäkrade måste även bära sin andel därav. Då antalet understödda dagar

per medlem och år överstiger 21, måste de försäkrade helt bära den kostnadsökning,

som därav föranledes. Ar arbetslösheten mindre, kommer kostnadsökningen

bland olika grupper av försäkrade att fördela sig så, att de bättre

ställda grupperna själva få bekosta större delen av kostnadsökningen, medan

de i inkomsthänseende sämre ställda grupperna få en större andel av kostnaderna

ersatt genom statsbidraget. Dessa dåligt ställda arbetargrupper skulle

ändock ha kommit att tungt belasta det allmännas arbetslöshetshjälp. Det

torde komma att visa sig, att försäkringen för det allmänna är en jämförelsevis

billig form av arbetslöshetshjälp.

Enligt verkställda kostnadsberäkningar skulle kostnaderna för daghjälpen

vid alternativet 26 avgifter under 12 månader uppgå till 29.8 miljoner kronor.

Av dessa kostnader skulle på statsverket falla 14.3 miljoner kronor och på de

försäkrade stanna 15.5 miljoner kronor. Vid alternativet 20 avgifter under 12

månader, vilket i effektivitetshänseende är nära jämställt med alternativet 26

avgifter under 18 månader, skulle kostnaderna för daghjälpen uppgå till 37.0

miljoner kronor, varav på statsverket skulle falla 15.7 miljoner kronor och på

de försäkrade stanna 21. r> miljoner kronor. Jag erinrar örn att beräkningarna

avse en fullt utbyggd försäkring med omkring 700,000 kassemedlemmar.

För min del anser jag mig efter ett förnyat övervägande av frågan böra förorda,

att bestämmelserna örn avgiftsbetalning utformas så, att den högre effektiviteten

ernås. Detta är — som redan antytts — fallet med både alternativet

26 avgifter under 18 månader och alternativet 20 avgifter under 12 månader.

Med hänsyn till vad särskilda utskottet vid 1933 års riksdag anfört ansåg

sig departementschefen i fråga örn valet mellan dessa båda alternativ icke böra

vidhålla sin vid 1933 års riksdag intagna ståndpunkt utan förordade i stället

alternativet 20 avgifter under 12 månader.

I motion I: 299 av herr Sam Larsson förordades alternativet 26 avgifter

under 12 månader.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Avdra lagutskottets utlåtande Nr 24.

25

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 37:

Utskottet kan i förevarande fråga ansluta sig till vad särskilda utskottet

vid 1933 års riksdag anfört till stöd för sin tillstyrkan av de avgiftsbestämmelser,

som föreslagits av 1932 års sakkunniga. Utskottet anser det sålunda

för försäkringens bestånd vara synnerligen viktigt, att försäkringen från början

erhåller tillräcklig stadga. De uppmjukade avgiftsbestämmelserna kunna

medföra allt för stora medlemsavgifter för de försäkrade samt ekonomiska påfrestningar

på kassorna. Att den genom uppmjukningen uppkommande kostnadsökningen

till större delen torde falla på de försäkrade kan därför icke

sägas utgöra tillräckligt skäl för ett godtagande av de av departementschefen

föreslagna avgiftsbestämmelserna.

Utskottet tillstyrker förty, att riksdagen med ändring av Kungl. Maj:ts förslag

måtte godkänna de bestämmelser örn avgiftsbetalning såsom villkor för

understödsrätt, som föreslagits av 1932 års sakkunniga och tillstyrkts av särskilda

utskottet vid 1933 års riksdag.

Utskottets förslag bifölls av riksdagen.

Det andra avseende, i fråga örn vilket ändring i gällande bestämmelser ifrågasattes,

gäller stadgandena örn statsunderstöd till arbetslöshetskassorna.

Enligt förordningen den 15 juni 1934 örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

utgår statsbidrag dels såsom daghjälpsbidrag, dels såsom förvaltningsbidrag

(1 §). Daghjälpsbidrag utgår för kalenderår med viss procentuell

andel av kassans sammanlagda kostnader för understöd vid arbetslöshet

under tid av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit

gällande. Procenttalet bestämmes i förhållande till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet

samt antalet understödda dagar per medlem i överensstämmelse

med en vid förordningen som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda

bestämmelser (2 §). Genomsnittliga daghjälpsbeloppet under visst år

motsvarar sammanlagda beloppet av för året utbetalad daghjälp, dividera!

med hela antalet understödda dagar under samma år (6 §).

Högsta antalet understödda dagar per medlem utgör enligt bilagan 21.

I 1932 års utredning anfördes i fråga örn daghjälpsbidragets avvägande

med hänsyn till antalet understödda dagar per medlem, bland annat, att i

första hand inställde sig spörsmålet, huruvida dylikt bidrag från staten till

finansiering av arbetslöshetshjälpen borde utgå under alla förhållanden, sålunda

även för det fall, att arbetslösheten vore obetydlig och till följd därav

antalet understödsdagar per medlem ringa. Då det under dylika omständigheter

icke kunde anses innebära några svårigheter för de försäkrade att själva

finansiera hela arbetslöshetshjälpen, hade de sakkunniga utgått ifrån, att

daghjälpsbidrag icke skulle behöva ifrågakomma, så länge antalet understödda

dagar per medlem understege en viss gräns.

Sedan uttalanden därefter gjorts om var denna gräns lämpligen borde

dragas anfördes:

överstiger antalet understödda dagar per medlem den fixerade gränsen,

skall daghjälpsbidrag börja utgå, till en början med en relativt liten del av

hela kostnaden för arbetslöshetshjälpen men därefter med en allt större del

av kostnaden, intill ett visst antal understödda dagar per medlem. Detta an
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 23—24. 682 86 .‘i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

tal har ansetts kunna bestämmas till 21. Skulle även denna gräns överskridas,

skall bidraget visserligen alltjämt utgå, men begränsat till det belopp i kronor,

som skulle hava utgått vid 21 understödda dagar eller 3V2 veckor per medlem.

Beträffande nu ifrågavarande gräns må nämnas, att den motsvarar en ganska

betydande arbetslöshet. Såsom senare skall visas kommer, beträffande det

nu föreliggande förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring, ett visst antal

understödda dagar per medlem att motsvara lika många arbetslöshetsprocent.

Den fastställda gränsen kommer alltså att motsvara en arbetslöshet av 21

procent. Skulle arbetslösheten bliva ännu större, torde den alltmera få karaktären

av krisarbetslöshet, som mindre lämpar sig att omhändertagas genom

en försäkring. Under sådana förhållanden har det ansetts, att statsbidraget

icke ytterligare bör ökas, sedan förevarande arbetslöshetsnivå uppnåtts. Då

de sammanlagda kostnaderna för försäkringen alltjämt komma att växa, även

sedan arbetslösheten och därmed också antalet understödda dagar per medlem

överskridit nämnda gräns, kommer statsbidraget, som icke undergår

någon motsvarande ökning, att i detta fall utgöra en allt mindre procentuell

andel av hela kostnaden, såvida icke kassan begagnar sig av sin rätt att då

sänka daghjälpen eller förkorta understödstiden.

Ändring i lagstiftningen ifrågasattes slutligen beträffande bestämmelserna

i fråga om säsongarbetslöshet örn hel avstängning från understöd under

viss tid.

I 22 § fjärde stycket av förordningen örn erkända arbetslöshetskassor

stadgas, att, om understödsförening, som antages eller antagits till erkänd

arbetslöshetskassa, innesluter medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet

årligen regelbundet förekommer, eller örn eljest särskilda omständigheter

föreligga, så äger tillsynsmyndigheten (socialstyrelsen) föreskriva,

bland annat, att för viss bestämd tid av året daghjälp över huvud icke får utgå.

I en av socialstyrelsen utgiven »Handbok för erkända arbetslöshetskassor»

har beträffande säsongarbetslösheten anförts, bland annat:

Yid genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring har man att taga ställning

till frågan, huruvida den arbetslöshet, som är en följd av vissa yrkens karaktär

av säsongyrken och som alltså med säkerhet kan väntas drabba de i yrket

anställda, är en risk, som skall täckas av försäkringen, samt i så fall huruvida

icke särskilda bestämmelser äro erforderliga med avseende å denna särskilda

art av arbetslöshet.

Under förarbetena till lagstiftningen har det i sådant hänseende uttalats,

att det icke lärer kunna komma i fråga att principiellt vägra arbetare inom

yrken med säsongkaraktär att ingå såsom medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa

Yäl må erkännas, att arbetslöshet, som regelbundet återkommer viel

samma tid på året, ej särskilt väl lämpar sig för försäkring, då det i stor utsträckning

kan förutses både att och när den omständighet inträffar, som

grundlägger ersättningsanspråket. Frånses bör ej heller, att åtskilliga grupper

av säsongarbetare erhålla en lön, som åtminstone i viss omfattning kan sägas

innefatta ersättning även för den döda säsongen. Understöd från försäkringen

bör då icke få ifrågakomma såsom ett normalt återkommande tillskott till

lönen. Det är emellertid icke inom alla yrken med utpräglad säsongkaraktär,

som lönerna äro så avpassade, att de skäligen kunna förslå till livsuppehället

under den döda säsongen. Exempel därå erbjuda sockerfabrikernas kampanjarbetare.

Beträffande dessa arbetare förutsättes, att de, sedan kampanjen är

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. 27

avslutad, finna sysselsättning inom andra verksamhetsområden; därest de

misslyckas däri, böra de vara berättigade till daghjälp. Inom byggnadsindustrien

åter är lönenivån, i varje fall i de större städerna, så hög, att den

uppenbarligen varit avsedd att bereda uppehälle under en säsongarbetslöshet

av normal längd. Det kan då icke vara rimligt, att försäkringsmässigt understöd

med statsbidrag utgår till dessa arbetare under den tid, då de normalt

äro arbetslösa. Säsongarbetslösheten kan sålunda icke skäras över en kam

utan måste för varje särskilt yrkesområde bliva föremål för ingående undersökningar

och överväganden.

Man har därför icke ansett sig kunna i själva författningen i detalj föreskriva

särskilda regler rörande säsongarbetarnas rätt till understöd. Man har

i stället valt den vägen, att åt tillsynsmyndigheten lämnats vidsträckt befogenhet

att för varje särskilt yrke meddela inskränkande bestämmelser angående

understödsrätten. Detta har ansetts komma att medföra rättvisast

möjliga resultat.

Tillsynsmyndigheten äger som inskränkande föreskrift bestämma, bland

annat, att daghjälp överhuvud icke får utgivas för viss bestämd tid av året.

Denna tid skall naturligtvis avse just den tid, då arbetslöshet regelbundet

förekommer.

Utskottet får slutligen omnämna, att svenska målareförbundet i skrivelse

till Kungl. Majit (inkom till socialdepartementet den 2 januari 1936) på

anförda skäl hemställt, att sådana bestämmelser måtte införas i förordningen

örn erkända arbetslöshetskassor att säsongarbetarna icke skola kunna avstängas

under viss tid av året, att nuvarande bestämmelser örn 26 erlagda

veckoavgifter måtte ändras till 20 veckoavgifter samt att begränsningen till

21 dagars statsbidrag per medlem och år måtte borttagas ur förordningen örn

statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Socialstyrelsen har av Kungl. Majit anbefallts att senast den 1 juli 1936

avgiva utlåtande över skrivelsen.

I den av svenska målareförbundet till Kungl. Majit ingivna, ovan omnämnda

skrivelsen har yrkats, att gällande lagstiftning om erkända arbetslöshetskassor

och örn statsbidrag till sådana kassor skulle ändras huvudsakligen

i samma hänseenden, beträffande vilka utredning begärts av motionärerna.

Målareförbundets skrivelse har av Kungl. Majit remitterats för yttrande

till socialstyrelsen. Enär de i motionerna berörda spörsmålen sålunda

redan äro föremål för Kungl. Majits prövning, finner utskottet skäl icke föreligga

för riksdagen att i anledning av motionerna göra någon framställning

i ämnet till Kungl. Majit.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, I: 156 och lii 361, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 mars 1936.

Utskottet.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2é.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. O. Westman, Sigfrid Hansson, Sam Larsson,

Hagman, P. Sandström, Norman, Karl Bodin och Carlström*;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson i Västerås, Pettersson

i Hällbacken, Sandström i Sollefteå, Molander, Gardell i Gahns och Thorell.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.