Andra lagutskottets utlåtande Nr 27
1936-03-31 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1936:27, Andra lagutskottets utlåtande Nr 27
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
1
Nr 27.
Ankom till riksdagens kansli den 2 april 1936 kl. 7 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring av 19
kap. 3 § första stycket lagen om delning av jord å
landet med mera.
1 en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 72,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson, Per, hemställt,
att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t anhålla, att förslag måtte framläggas
dels till uppmjukande av bestämmelserna uti 19 kapitlet 3 § första
stycket jorddelningslagen rörande fordringarna på självständig fastighet, dels
ock till sådan lagstiftning, att därigenom beredes möjlighet för varje ägare
av avstyckat eller avsöndrat område att under vissa förutsättningar erhålla
befrielse från ansvar för varje slag av inteckning i stamfastigheten.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av lantmäteristyrelsen. För innehållet i ett av styrelsen
avgivet yttrande redogöres nedan i detta utlåtande.
I motionen och det däröver avgivna yttrandet av lantmäteristyrelsen hava
omförmälts åtskilliga lagstadganden, för vilkas innehåll här i korthet torde
böra redogöras.
Lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet innehåller i 19 kap. 1 §
första stycket följande bestämmelser:
Från fastighet må i den ordning och under de villkor i detta kapitel omförmälas
viss till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning
för att utgöra en fastighet för sig eller sammanläggas med annan fastighet,
dock att, där ägovidd, som nu sagts, är avsedd att sammanläggas med annan
fastighet, för avstyckningen tillika erfordras, att sådan sammanläggning
efter vad därom är särskilt stadgat må äga rum.
3 § första stycket i samma kapitel lyder:
Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet
i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på varaktigt
sätt användas för det med styckningen avsedda ändamål eller ock, dälden
skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt
med denna.
Bihang tilt riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 27—28.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
Enligt lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter d landet
kunna två eller flera sådana fastigheter, som äro i en ägares hand, under
vissa i lagen angivna förutsättningar sammanläggas till en fastighet.
Genom avsöndring för alltid eller genom avstyckning bildade fastigheter
kunna sammanläggas med varandra eller med vissa andra fastigheter, allt
dock under förutsättning att fastigheterna ingå i samma primära skifteslag
(1 §).
Örn fastighet, som är avsedd att sammanläggas med annan, häftar för
frälseränta eller för lån, som av allmänna medel lämnats för beredande av
odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta
eller för ersättning, varom förmäles i lagen om säkerhet för utbekommande
av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning,
eller för avgäld från till skatte försålt halländskt kyrkohemman,
och ansvar för samma ränta, lån, förskott, ersättning eller avgäld ej vilar
jämväl å den eller de övriga fastigheterna, får sammanläggning icke äga
rum, såframt icke den, som på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken i annan av fastigheterna äger säkerhet för fordran eller annan
rättighet, medgivit sammanläggningen (8 §).
Sammanläggning får icke ske, utan så är att icke mera än en av fastigheterna
är besvärad av beviljad eller sökt inteckning eller ock, där flera av
fastigheterna äro sålunda besvärade, icke någon av dem häftar för andra inteckningar
än sådana, som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i
envar av de andra. Den omständigheten, att i en av fastigheterna tillika
finnes inteckning med sämre rätt, är ej hinder mot sammanläggningen, såframt
innehavare av sådan inteckning medgivit sammanläggningen. Vad som sagts
om inteckning skall tillämpas jämväl beträffande fordran eller annan rättighet,
som avses i 11 kap. 2 § jordabalken (14 §).
Lagen den 29 maj 1931 örn avstyckat eller avsöndrat områdes befriande
från ansvar för inteckning i stamfastighet lämnar i 1—13 §§ regler om ansvarets
begränsning och avlösning beträffande område, som avstyckats till
särskild fastighet. Det grundläggande stadgandet innehålles i 1 §, däri föreskri
ves följande:
Besväras område, som avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap. lagen
om delning av jord å landet eller 5 kap. lagen örn fastighetsbildning i stad,
av inteckning i stamfastighet för fordran eller för rätt till avkomst eller
annan förmån, må det avstyckade områdets ansvar för sådan inteckning kunna
begränsas eller avlösas i den ordning 2—11 §§ stadga under förutsättning,
1. att stamfastigheten eller, där området tillhört flera fastigheter, någon
av stamfastigheterna är gemensamt med annan fastighet besvärad av inteckning,
som nyss sagts,
2. att området överlåtits till annan, samt
3. att överlåtelsen avsett tillgodoseende av bostads- eller egnahemsändamål
eller stärkande av befintligt mindre jordbruk eller inneburit försäljning
av utarrenderad jord till arrendatorn.
Utgöres det avstyckade området av mark, som varit samfälld för flera än
tio fastigheter med skilda ägare, vare för begränsning eller avlösning av
inteckningsansvaret ej erforderligt, att de under 1 och 3 angivna förutsättningarna
äro för handen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
3
Beträffande område, som avstyckats för sammanläggning med annan fastighet,
skola utöver de regler, som enligt 1—12 §§ gälla beträffande område,
som avstyckats till särskild fastighet, vissa särskilda i 14 § upptagna bestämmelser
gälla.
I fråga om ansvarets upphörande i vissa fall efter kungörelse givas regler
i 15—20 §§. Ifall område, som avstyckats av mark, samfälld för flera än tio
fastigheter med skilda ägare, besväras av inteckning i stamfastigheten för
fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån, kan det avstyckade
området, där det överlåtits till annan, i viss ordning befrias från ansvar för
sådan inteckning, såframt omständigheterna utgöra grund för antagande,
att inteckningshavares säkerhet icke därigenom avsevärt minskas.
Ansökan av ägare till sådant avstyckat område örn dess befriande från
inteckningsansvar skall göras hos inskrivningsdomaren. Örn ansökningen
utfärdas kungörelse, som skall innehålla att, om någon, vilkens rätt kan vara
beroende av ansökningen, vill bestrida densamma, han har att i viss ordning
göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren.
Om ansökningen ej i vederbörlig ordning bestritts, är området ej vidare
besvärat av inteckning i stamfastighet för fordran eller för rätt till avkomst
eller annan förmån. Om ansökningen bestrides, häftar området fortfarande
för inteckning, med avseende varå ansökningen bestritts, ävensom för övriga
inteckningar i den eller de stamfastigheter, som besväras av samma inteckning.
Inteckning, för vilken området icke längre skall häfta, skall oavkortad
gälla i återstoden av intecknad fastighet.
Vad som stadgats i avseende å avstyckat område skall äga motsvarande
tillämpning å lägenhet, som genom avsöndring för alltid upplåtits av mark,
samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare (20 §).
I lagen den 3 juni 1932 om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet
stadgas, bland annat, att till upplägget för varje fastighet skola överföras å
fastigheten senast meddelad lagfart, i fastigheten gällande inteckningar för
fordran samt, där ansökan om lagfart eller om inteckning för fordran är
vilande eller beroende på prövning, inskrivningen härom. Jämväl övriga
inteckningar och andra inskrivningar skola överföras, så framt de icke
uppenbarligen sakna betydelse (5 §).
Där för verkställande av överföring till vederbörligt upplägg i fastighetsboken
erforderlig upplysning ej annorledes kan vinnas, skall undersökning
anställas vid sammanträde med sakägare och andra, som kunna antagas
äga kännedom örn förhållandena (6 §).
Lantmäteristgrelsen har i sitt till utskottet avgivna yttrande anfört:
Redan under förarbetena till jorddelningslagen och lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet uttalades farhågor för att den föreslagna proceduren
vid sammanläggning av fastigheter skulle bliva alltför besvärlig. Sålunda
gjorde vid avgivande den 4 oktober 1922 av yttrande över jordstyckningskommissionens
lagförslag, vilket i allt väsentligt överensstämmer med
sammanläggningslagens nuvarande stadgande!!, två av lagrådets ledamöter
bland annat följande uttalande: »Det säger sig självt, att ju längre man ut
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
sträcker möjligheterna till sammanläggning, desto mera måste man skärpa
garantierna för att en sammanläggning icke skall verka skadligt. Detta har
också föranlett, att den föreslagna proceduren blivit av synnerligen invecklad
beskaffenhet. Fara är, alt på grund härav sammanläggningsinstitutet icke
kommer att anlitas i många fall, där det varit önskligt, och att det följaktligen
icke blir till avsedd nytta.» Dessa farhågor hava besannats, och till
stöd för de uttalanden rörande de praktiska verkningarna av vissa stadganden
i sammanläggningslagen och 19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen,
som gjorts i den förevarande motionen, torde otvivelaktigt kunna åberopas
ej blott en utbredd folkmening utan även förhärskande åsikter hos domstolar,
myndigheter och tjänstemän, som på ett eller annat sätt hava med lagarnas
tillämpning att skaffa. Att även lantmäteristyrelsen ganska snart efter
de berörda lagarnas ikraftträdande funnit nödigt verka för att jorddelningslagens
krav på sammanläggning icke blev alltför rigoröst tillämpat
framgår av det i motionen intagna uttalande, som styrelsen gjort i ett den
14 november 1928 till ägodelningsdomaren i Västra Hälsinglands domsaga
avgivet yttrande i ett avstyckningsmål. Styrelsen är övertygad om att därest
icke de stränga lagbestämmelserna kommit att allmänt tillämpas i den anda,
som genomgår berörda skrivelse, olägenheterna av desamma skulle hava
framträtt betydligt starkare än nu är fallet. Man måste emellertid med motionären
ifrågasätta ändamålsenligheten av föreskrifter av civillags natur,
varifrån man, när svårigheter i praktiken uppstå, anser sig böra i görligaste
mån dispensera. Styrelsen Ilar också för avsikt att i samband med den framställning
om en allmän revision av jorddelningslagen och sammanläggningslagen,
som sedan något år är under utarbetande inom styrelsen, föreslå vissa
lagändringar dels för utvidgning av möjligheterna till sammanläggning dels
ock för underlättande och förbilligande av sådan åtgärd. Ifrågasättas kan
örn icke därvid jämväl bör övervägas, huruvida avstyckning må kunna tilllåtas
utan sammanläggning av områden, avsedda såsom tillökning till befintliga
fastigheter, i fall då det visat sig omöjligt att utan orimliga kostnader
och besvär undanröja förefintligt hinder mot sammanläggning. Till lagändringar
i förstnämnda syfte räknar styrelsen i första rummet upphävande av
det nuvarande förbudet mot sammanläggning av områden, tillhörande olika
primära skifteslag, vilket ofta visat sig synnerligen hinderligt för åstadkommande
av lämplig fastighetsbildning. Denna fråga anser styrelsen vara av
så stor betydelse, att styrelsen har för avsikt att omedelbart göra särskild underdånig
framställning i ämnet.
Liksom motionären anser lantmäteristyrelsen emellertid det ävenledes angeläget,
att åtgärder vidtagas för att i görligaste mån undanröja de hinder
mot sammanläggning, som nu ofta möta, genom att det stundom är praktiskt
taget omöjligt att befria för sammanläggning avstyckat område från gravationer
av olika slag, som belasta stamfastigheten. Det är naturligt att lagstiftaren
varit mån örn att omgärda sammanläggningsförfarandet med garantier
för tillgodoseende av inteckningshavares och andra rättsägares intressen,
men man torde därvid hava gått längre än som varit oundgängligen nödigt.
Det har också ansetts erforderligt att genom särskilda lagstiftningsåtgärder i
vissa fall underlätta relaxering såvitt angår fordran eller rätt till avkomst
eller annan förmån, för vilken stamfastighet häftar på grund av inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken. Genom lagen den 29 maj 1931 om
avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i
stamfastighet — vilken efterträtt lagen den 14 juni 1929 örn begränsning eller
avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten
— har sålunda öppnats möjlighet att i vissa fall beträffande för sammanläggning
avstyckat område tvångsvis åstadkomma ansvarets avlösning eller, där
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
5
fråga är om avstyckning från mark samfälld för flera än tio fastigheter med
skilda ägare, jämväl ansvarets upphörande efter kungörelse. Såsom förutsättning
för sådan avlösning har i fråga örn såväl avstyckning till särskild
fastighet som avstyckning för sammanläggning stadgats, att stamfastigheten
eller, där området tillhört flera fastigheter, någon av stamfastigheterna är
gemensamt med annan fastighet besvärad av inteckningen, att området överlåtits
till annan, samt att överlåtelsen avsett tillgodoseende av bostads- eller egnahemsändamål
eller stärkande av befintligt mindre jordbruk eller inneburit
försäljning av utarrenderad jord till arrendatorn; dock att, där det avstyckade
området utgöres av mark, som varit samfälld för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, de angivna förutsättningarna ej behöva vara för handen.
Berörda lag har sålunda -—- bortsett från det sistnämnda fallet — avseende
endast å sådana upplåtelser, som ske för befrämjande av en ur social synpunkt
önskvärd jorddelning, och av förarbetena framgår att skälet härtill
varit, att man ansett det böra vara uteslutet att på angivet sätt endast i spekulationssyfte
få jord befriad från intecknad gäld.
Verkligheten inrymmer emellertid mångskiftande fall av avstyckning för
sammanläggning, som icke kunna hänföras till någon av nyssnämnda kategorier,
men i fråga om vilka det ändock måste anses påkallat att i görligaste
mån underlätta sammanläggningsförfarandet, och åsyftar lantmäteristyrelsen
härvid i främsta rummet de talrika fall, då under andra omständigheter
än i nyssberörda lagbestämmelser avses fastighet är i trängande behov av en
obetydlig utvidgning av mark från en grannfastighet och denna markförlust
icke skulle i märkbar grad nedsätta fastighetens pantvärde. Med det omständiga
relaxeringsförfarande, som nu tillämpas, uppgå kostnaderna för avstyckningen
och sammanläggningen stundom till belopp, som mångdubbelt
överstiga den avstyckade markens värde. Enligt styrelsens mening skulle i
dylikt fall utan någon risk för inteckningssäkerheten kunna tillämpas ett sådant
preklusionsförfarande, som lagen nu medgiver i fråga örn avstyckning
från mark, samfäld för flera än tio fastigheter med olika ägare. Därest så
ansåges erforderligt, skulle utan nämnvärd kostnad värderingen av den avstyckade
marken kunna verkställas av förrättningsmannen i samband med
avstyckningen.
Vidare torde böra tagas under övervägande, huruvida icke för sammanläggning
avstyckat område bör kunna i enahanda ordning befrias från ansvaret
för i stamfastigheten intecknade servituts- och nvttjanderätter, vilka,
såsom motionären påvisat, synnerligen ofta utgöra besvärliga hinder mot
sammanläggningar. Dylika rättigheter representera merendels obetydliga
värden, och det kan därför endast i undantagsfall förutsättas, att innehavaren
av sådan rättighet skulle finna med sin fördel förenligt att vid en exekutiv
försäljning av den intecknade fastigheten inropa denna för skyddande
av rättigheten i fråga. Ofta inträffar, att dylika rättigheter enligt upplåtelseavtalet
äro lokaliserade till sådant område av den intecknade fastigheten, som
icke beröres av avstyckningen, och särskilt i detta fall förefaller det skäligen
meningslöst, att förekomsten av dylik inteckning i stamfastigheten skall kunna
förhindra sammanläggningen. Lantmäteristyrelsen ifrågasätter örn icke
i sistberörda fall, då, praktiskt taget, inteckningshavares rätt ej beröres av
sammanläggningen, man skulle kunna tänka sig ett så enkelt förfarande, att
förrättningsmannen vid avstvckningen ex officio konstaterade, att rättigheten
vore lokaliserad till annan mark än den, som inginge i avstyckningen,
och att inteckningen på grund härav dödades i det avstyckade området. Fråga
härom sammanhänger emellertid med ett större spörsmål, som styrelsen
har för avsikt alt upptaga lill behandling i samband med frågan örn en allmän
revision av jorddelningslagen, nämligen möjligheten att vid avstyckning
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
träffa bestämmelser rörande fördelning mellan stamfastighet och avstyckat
område av ansvaret för vissa stamfastigheten åvilande gravationer, och torde
därför icke lämpligen nu böra göras till föremål för särskilt övervägande.
I motionen hava icke berörts sådana fastighet åvilande gravationer, varom
förmäles i 8 § sammanläggningslagen, nämligen för frälseränta, lån, som
av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, förskott av dylika
medel för avlösning av frälseränta, ersättning varom förmäles i lagen
örn säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga
skifte eller annan jorddelningsförrättning, samt avgäld från till skatte försålt
halländskt kyrkohemman. Är en i sammanläggning ingående fastighet
besvärad av sådan gravation, och vilar ej ansvaret jämväl å den eller de
övriga fastigheterna, må enligt nämnda lagrum sammanläggning icke äga
rum, såframt icke den, som på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken i annan av fastigheterna äger säkerhet för fordran eller annan
rättighet, medgivit sammanläggningen. Det synes enligt styrelsens mening
kunna starkt ifrågasättas, om det kan vara nödvändigt att här kräva
medgivande av inteckningshavarna, och torde till belysande härav förtjäna
erinras örn de närmare omständigheterna vid ifrågavarande stadgandes tillkomst.
Enligt 10 § av det förslag till lag örn sammanläggning av fastigheter,
som framlades av skiftesstadgekommittén, fick i dylikt fall sammanläggning
av fastigheterna icke ske, därest den kunde medföra förfång för den, som
på grund av inteckning eller eljest i någon av fastigheterna ägde säkerhet
för fordran eller rättighet. Samma ståndpunkt intog det till lagrådet remitterade
förslag till lag med vissa bestämmelser angående avstyckning och
sammanläggning av jordområden i stad (27 §), som sedermera efter vissa
ändringar förelädes 1916 års riksdag (proposition nr 6). I sitt yttrande över
det remitterade förslaget erinrade lagrådet mot 27 § bland annat, att det beträffande
två områden, som sammanlades, måste antagas, att den omständigheten
att det förut intecknade området efter sammanläggningen komme
att besväras av belastningar av ifrågavarande slag i det andra området till
fullo uppvägdes därav, att den intecknade fordringen eller rättigheten i stället
erhölle säkerhet jämväl i detta andra område, att sådan säkerhet vunnes
även för fordran eller annan rättighet, som vore skyddad genom stadgandet
i 11 kap. 2 § jordabalken, samt att vad nu sagts också ägde tillämpning i
det fall att tre eller flera fastigheter sammanlades. I följd av denna lagrådets
erinran upptogs i det samma riksdag förelagda förslaget till lag örn sammanläggning
i vissa fall av fastigheter å landet (proposition nr 39) icke någon
motsvarighet till den i 10 § av skiftesstadgekommitténs förslag stadgade
förfångsprövningen. Lagutskottet (utlåtande nr 31) ansåg emellertid, att fall
kunde förekomma, då förefintligheten av sådan belastning, varom nu är fråga,
i någon av de fastigheter, örn vilkas sammanläggning gjorts ansökan, kunde
vid bifall till ansökningen med hänsyn till sammanläggningens rättsverkan
bliva till förfång för den, som på grund av inteckning eller eljest i annan
i sammanläggningen ingående fastighet ägde säkerhet för fordran eller
rättighet. Utskottet fann det därför angeläget vara, att i förslaget upptoges
ett mot skiftesstadgekommitténs berörda förslag svarande stadgande. Enligt
kommittéförslaget hade det överlämnats åt rätten att pröva, örn förefintligheten
av en belastning kunde vara till förfång för annan rättsägare. En
sådan prövning måste emellertid enligt utskottets förmenande understundom
vara förenad med svårighet, då erforderligt faktiskt underlag för prövningen
ej sällan saknades. Utskottet ansåge det vara en mera tillfredsställande och
betryggande lösning, att sammanläggningens beviljande gjordes beroende av
medgivande av rättsägare, som genom sammanläggningen kunde lida för
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
7
fång. I enlighet med denna lagutskottets mening hava sedermera såväl 8 §
lagen om sammanläggning av fastigheter på landet som det motsvarande tidigare
tillkomna stadgandet i 4 kap. 3 § fastighetsbildningslagen, avseende
sammanläggning av stadsägor, blivit utformade.
Det må i detta sammanhang erinras om det ganska märkliga förhållandet,
att 3 kap. fastighetsbildningslagen, som handlar om sammanläggning av områden,
som enligt fastställd tomtindelning utgöra tomt, icke innehåller några
motsvarande bestämmelser. Med den livliga och omfattande inkorporeringsverksamhet
och samhällsbildning, som kännetecknat särskilt de senare
årtiondena, måste man dock räkna med att sådana gravationer kunna belasta
fastigheter inom städer och samhällen på landet.
Om man icke skulle vilja gå så långt som 1916 års lagråd och alldeles slopa
bestämmelserna i 8 § sammanläggningslagen, skulle enligt styrelsens mening
mycket vara vunnet med en återgång till skiftesstadgekommitténs förslag
så till vida, att i fall — och dessa torde bliva talrika — då ägodelningsdomaren
funne det uppenbart, att sammanläggningen icke kunde bliva till
förfång för någon, som på grund av inteckning eller eljest ägde säkerhet för
fordran eller rättighet, beslut om sammanläggning skulle kunna meddelas
utan hinder därav att medgivande därtill icke lämnats av rättsägare, som
nyss sagts.
I motionen hemställes, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit
anhålla om framläggande av förslag dels till uppmjukande av bestämmelserna
uti 19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen rörande fordringarna
på självständig fastighet, dels till sådan lagstiftning, att därigenom beredes
möjlighet för varje ägare av avstyckat eller avsöndrat område att under vissa
förutsättningar erhålla befrielse från ansvar för varje slag av inteckning i
stamfastigheten.
Enligt lantmäteristyrelsens mening skulle det icke vara lämpligt att företaga
en separat ändring av stadgandena i 19 kap. 3 § första stycket, emedan
dessa beröra en av huvudgrunderna för jorddelningslagen, som särskilt kommit
till uttryck jämväl i lagens 1 kap. 8 §. Den jämkning av berörda bestämmelser,
som enligt vad ovan sagts även styrelsen anser böra tagas under
övervägande, torde därför böra ske först i samband med en allmän revision
av lagen. Behovet av sådan uppmjukning skulle också högst väsentligt minskas,
därest omedelbara åtgärder vidtoges dels för möjliggörande av sammanläggning
av områden, tillhörande olika primära skifteslag, varom styrelsen
enligt vad ovan sagts ämnar göra framställning hos Kungl. Majit, dels ock,
såsom i motionen åsyftas, för underlättande av relaxering. Motionärens senare
yrkande finner lantmäteristyrelsen emellertid syfta längre än som är
erforderligt. Enligt styrelsens mening böra, åtminstone för närvarande, lättnader
i relaxeringsförfarandet avse endast det fall, att område avstyckas för
sammanläggning med annan fastighet.
I förevarande sammanhang må omnämnas, att förslag till ändring av
19 kaj). 3 § jorddelningslagen i olika riktningar varit föremål för riksdagens
prövning. Emellertid må anmärkas, att därvid icke tagits sikte på så små
avstyckningar som de, örn vilka i förevarande motion närmast är fråga.
Utskottet får hänvisa, beträffande förslag vid 1931 urs riksdag, till motionen
I: 52 och utskottets utlåtande nr 19 samt i fråga örn förslag vid 1933 års
riksdag till motionerna I: 197 och lii 355, utskottets utlåtande nr 18 samt
riksdagens skrivelse nr 106.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
Utskottet.
I sitt yttrande till utskottet har lantmäteristyrelsen anfört, att en framställning
till Kungl. Majit om en allmän revision av jorddelningslagen och sammanläggningslagen
sedan något år är under utarbetande inom styrelsen. Denna
framställning torde komma att innefatta, bland annat, förslag till lagändringar
för utvidgning av möjligheterna till sammanläggning samt för underlättande
och förbilligande av sådan åtgärd. Till lagändringar i förstnämnda
syfte har styrelsen förklarat sig i första rummet räkna upphävande
av det nuvarande förbudet mot sammanläggning av områden, tillhörande
olika primära skifteslag. Denna fråga har styrelsen ansett vara av så stor
betydelse, att framställning därutinnan omedelbart kommer att göras till
Kungl. Majit. Av åtgärder för att underlätta och förbilliga sammanläggning,
vilka torde komma att upptagas till övervägande, har styrelsen omnämnt
förslag till lagändringar i syfte att befria avstyckat område från gravationer
av olika slag, som belasta stamfastigheten. Beträffande sistnämnda
spörsmål har styrelsen dock förklarat sig anse, att lättnader i relaxeringsförfarandet
böra avse endast de fall, då område avstyckas för sammanläggning
med annan fastighet, och icke, såsom i motionen föreslagits, jämväl
andra fall.
Lantmäteristyrelsen har vidare förklarat sig ifrågasätta, om icke ett övervägande
bör göras, huruvida avstyckning må kunna tillåtas utan sammanläggning
av områden, avsedda såsom tillökning till befintliga fastigheter, i
fall då det visat sig omöjligt att utan orimliga kostnader och besvär undanröja
förefintligt hinder mot sammanläggning. Härutinnan torde erfordras
ändring av bestämmelserna i 19 kapitlet 3 § första stycket jorddelningslagen.
Endast i samband med spörsmålet om en allmän revision av nämnda lag torde
dock enligt lantmäteristyrelsens mening frågan om ändring av sist omförmälda
lagstadgande böra behandlas.
Av vad sålunda anförts framgår, att de i motionen berörda spörsmålen —
vilka enligt utskottets mening äro värda beaktande — till huvudsakliga delar
torde komma att prövas av lantmäteristyrelsen vid förarbetena för de framställningar
till Kungl. Majit örn revision av jorddelningslagen och sammanläggningslagen,
som lantmäteristyrelsen har under utarbetande. Med hänsyn
härtill finner utskottet skäl icke föreligga för riksdagen att i anledning av
motionen göra någon framställning till Kungl. Majit.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion, I: 72, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 31 mars 1936.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
9
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Sigfrid Hansson*, Gustaf
Tamm*, Sam Larsson, Hagman*, P. Sandström och Norman;
från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Johanson i Hallagården, Olovson
i Västerås*, Pettersson i Hällbacken*, Sandström i Sollefteå, Molander och Hassler.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.