Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående delning av mark, som förut använts till väg. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 286 i första kammaren av herr Sanne m. fl. samt nr 471 i andra kammaren av herr Olsson i Staxäng m. fl. och nr 473 i samma kammare av herrar Jeppsson och Nilsson i Steneberg.

1936-03-31 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:28, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående delning av mark, som förut använts till väg. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 286 i första kammaren av herr Sanne m. fl. samt nr 471 i andra kammaren av herr Olsson i Staxäng m. fl. och nr 473 i samma kammare av herrar Jeppsson och Nilsson i Steneberg.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Är 28.

Ankom till riksdagens kansli den 2 april 1936 kl. 5 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående delning av

mark, som förut använts till väg.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 286 i första

kammaren av herr Sanne m. fl. samt nr 471 i andra kammaren av herr Olsson

i Staxäng m. fl. och nr 473 i samma kammare av herrar Jeppsson och

Nilsson i Steneberg.

I motionerna I: 286 och II: 471, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag

rörande lagbestämmelser, varigenom mark, som vid laga skifte avsatts till

väg men som ej längre är för detta ändamål behövlig, måtte kunna läggas till

fastighet, inom vars ägogränser marken är belägen.

I motionen II: 473 bär föreslagits, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte

anhålla om utredning och förslag rörande åtgärder till underlättande av att

mark till nedlagda allmänna vägar eller vid skifte för delägarnas gemensamma

behov avsatta vägar, som ej längre användas såsom sådana, måtte kunna

förvärvas av ägarna till kringliggande fastigheter och införlivas med dessa

fastigheter.

Beträffande de skäl, som anförts för de i motionerna framställda yrkandena,

får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av lantmåteristyrelsen, som anfört:

De ifrågavarande motionerna åsyfta tillskapande av ett enkelt och billigt

rättsmedel, varigenom, då enskild eller allmän väg anlagts i annan sträckning,

än den förut haft, eller blivit överflödig genom tillkomsten av nya kommunikationsleder,

den för vägändamål ej vidare behövliga marken skulle

kunna tillföras fastighet, inom vars gränser samma mark är belägen. Vad

angår de allmänna vägarna har, såsom i den senare motionen anförts, det

ifrågavarande spörsmålet på grund av en motion varit föremål för övervägande

redan vid 1912 års riksdag, varefter frågan remitterades till vägkommissionen,

som i sitt år 1916 avgivna betänkande behandlat saken under avdelningen

om »Ägande- och dispositionsrätt till väg (''vågrätt’)» sid. 352—

374. Att i detta sammanhang närmare ingå på de äganderättsliga spörsmålen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

11

anser styrelsen icke nödigt i vidare nian än att styrelsen anser sig böra understryka,

att det ofta är synnerligen vanskligt att avgöra, vem som äger i

allmän väg ingående mark. Att genom något allmänt lagstadgande undanröja

rådande ovisshet i berörda avseende torde icke vara möjligt, utan lärer

såsom hittills i händelse av tvist saken få prövas av allmän domstol eller, om

tvisten uppkommer i samband med jorddelningsförrättning och tvistens avgörande

är av betydelse för förrättningens behöriga verkställande, av skiftesdomstol.

Normerande för rättstillämpningen äro vissa prejudikat (N. J. A.

1910 sid. 7, 1916 sid. 630, 1926 sid. 119, 1929 sid. 121 och 561 samt 1933

sid. 409). Det vanligast förekommande fallet torde vara, att vägmärken blivit

vid skifte eller annan jorddelningsförrättning undantagen för delägarnas gemensamma

behov. Det därnäst vanliga torde vara, att vägen tillhör den fastighet,

inom vars gränser den är belägen. Endast mera sällan förekommer,

att väghållningsdistriktet förvärvat eller kan styrka sig hava förvärvat vägmärken

med äganderätt.

Varken 1912 års riksdag eller vägkommissionen voro böjda för införande

av något slags ockupationsförfarande beträffande mark, som ingått i nedlagd

allmän väg. För sin del pekade kommissionen på den möjligheten att i skifteslagstiftningen

införa förändrade bestämmelser örn ägoutbyten till underlättande

av att den vid ett vägföretag erforderliga nya marken skulle kunna

tagas i byte mot mark, som ingått i den äldre vägen. Vidare framhöll vägkommissionen,

hurusom den av kommissionen förordade bestämmelsen rörande

vågrätt syntes kunna erhålla en viss betydelse jämväl för åstadkommande

framdeles av mera tillfredsställande rättsförhållanden beträffande

mark, som ingått i nedlagd väg, enär i och med nedläggandet vägrätten automatiskt

upphörde och därmed jämväl den inskränkning i ägares eller brukares

fria dispositionsrätt till marken, som föranletts genom vågrättens befintlighet.

I sitt yttrande den 28 april 1924 över jordstyckningskommissionens förslag

till jorddelningslag framhöll lantmäteristyrelsen, att det vore av särskild betydelse

att möjliggöra utbyte av mark, som använts till äldre väg, mot mark,

som tagits i anspråk för nyanlagd sådan. Med föranledande härav tillkom

stadgandet i 20 kap. 1 § andra stycket, enligt vilket ägoutbyte såsom särskild

förrättning må äga rum för utbyte av äga, som inom skifteslag undantagits

för delägares gemensamma behov, mot annan jord inom skifteslaget, där sådant

av delägare yrkas, samt det prövas medföra övervägande nytta och kunna

ske utan någon delägares förfång. Enligt skiftesstadgan kunde sådant

ägoutbyte ske endast på grund av förening därom mellan delägarna, och sådan

kunde oftast icke åstadkommas. En annan nyhet i jorddelningslagen,

som är särskilt ägnad att möjliggöra sådan ägoreglering beträffande nedlagda

vägar, som i motionerna avses, är möjligheten att vid såväl laga skifte (1

kap. 18 §) som ägoutbyte (8 kap. 2 §) i viss omfattning ersätta jord med penningar.

Det är sålunda i allmänhet möjligt, att då en för gemensamt behov

undantagen allmän eller enskild väg helt eller delvis nedlagts, verkställa laga

skifte å vägmärken på sådant sätt, att en var av de i marken delägande fastigheterna,

över vilka vägen sträcker sig, tilldelas vägmärken inom sitt område,

och att därigenom eventuellt uppkommande överskott eller brist i ägotilldelningen

regleras genom likvid i penningar. Emellertid äro vanligen icke alla

fastigheter, över vilkas ägor vägen går, eller intill vilka vägen gränsar, delägare

i vägmärken. Så förhåller sig oftast med exempelvis lägenheter, som

tillkommit genom avstyckning eller avsöndring eller därmed jämförlig åtgärd.

Att genom laga skifte tillföra sådan lägenhet vägmärken inom dess

område är icke möjligt. Skiftet kan emellertid verksamt underlätta förvärv

av vägmärken genom att denna tilldelas exempelvis stamfastigheten, med

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

vars ägare uppgörelse om försäljning sedan lättare kan träffas än med skifteslagets

alla delägare. Vidare må framhållas att enligt den tolkning av stadgandena

i 8 kap. 2 §, som givits genom Högsta domstolens utslag den 22 december

1934 (N. J. A. 1934 sid. 626), det. då särskilda omständigheter därtill

föranleda, kan ifrågakomma, att vid ägoutbyte vederlag för äga helt utgår

i penningar, givetvis dock med iakttagande av den i åberopade lagrum stadgade

värdebegränsningen. Enligt styrelsens mening skulle fullgiltig! skäl för

ett sådant förfarande föreligga i det fall, att en fastighet genomskäres av en

nedlagd väg och vederlag i jord för vägmärken icke lämpligen kan lämnas.

Örn denna styrelsens åsikt är riktig, skulle alltså med ovan angiven begränsning

föreligga möjlighet att genom ägoutbyte överföra vägmärken till fastighet,

värmora den är belägen. Om sådant ägoutbvte kan genomföras mot

sakägares bestridande torde dock vara ovisst.

Stadgandet i 8 kap. 2 § andra stycket rörande värdebegränsningen har följande

lydelse: »Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll emellan ägor, som

finnas lämpligen böra utbytas mot varandra, till högst två procent av uppskattningsinnehållet

av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån

ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas,

må ägorna dock utbytas mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister

lämnas i penningar, där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.

» Vare sig vägen (eller vägdelen) utgör särskild fastighet — i sådant

fall förvärvad av vägstyrelsen — eller samfällighet för skifteslaget, får alltså

värdet av den vägmark, som genom ägoutbyte tillföres fastigheten, icke uppgå

till mer än 2 procent av vägfastighetens eller vägsamfällighetens uppskattningsinnehåll.

Detta är onekligen en mycket snäv begränsning, som högst

väsentligt inskränker användningen av berörda enligt styrelsens mening synnerligen

praktiska ägoutbytesförfarande. I det fall att vägen utgör en samfällighet

synes begränsningen till och med vara alldeles omotiverat snäv, och

är det styrelsens förhoppning att vid en blivande revision av jorddelningslagen

en ändring på denna punkt skall kunna åvägabringas. Mest överensstämmande

med grunderna för lagens övriga stadganden i berörda ämne

vore, att i fråga om samfälld mark gränsen sattes till 2 procent av de i marken

delägande fastigheternas uppskattningsinnehåll. Med en sådan ändring

i fråga om värdebegränsningen skulle knappast i något fall hinder i nu berörda

avseende möta mot att till en fastighet genom ägoutbvte överföra den

inom densammas gränser belägna delen av en samfälld väg. I fråga om väg

eller vägdel, som utgör fastighet, torde däremot ägobytesförfarandet knappast

kunna genom lagstiftningsåtgärder göras nämnvärt mera användbart än

det för närvarande är. Man kan ju exempelvis ej gärna låta vägfastigheten

helt eller till större delen försvinna genom att därtill hörande mark överföres

till andra fastigheter mot ersättning i penningar. Emellertid föreligger

i detta fall knappast något behov av ägoutbyte, emedan man torde kunna

förutsätta att vägstyrelsen i regel skall befinnas villig att till vederbörande

fastighetsägare mot skälig ersättning överlåta den förutvarande vägmärken,

vilken sedan kan avstyckas för sammanläggning med den fastighet, inom

eller intill vilken den är belägen. Beträffande vägmark, som exproprierats,

föreligger för övrigt enligt expropriationslagen lösningsrätt för stamfastighetens

ägare.

Genom jorddelningslagen hava alltså redan öppnats ganska stora möjligheter

att uti fall, som i motionerna avses, åstadkomma nödig ägoreglering.

Dessa möjligheter hava emellertid tyvärr hittills i ganska liten omfattning utnyttjats.

Anledningen härtill torde vara att söka huvudsakligen däri, att vederbörande

fastighetsägare vanligen redan disponerar den nedlagda vägen

utan särskild ersättning och därför är obenägen att väcka en fråga, som för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

13

honom skulle medföra e.j obetydliga kostnader för markens förvärvande samt

för lantmäteriförrättning och sammanläggning. Där fråga är om allmän väg,

beträffande vilken äganderätten är oviss, kommer därtill risken för långvarig

och dyrbar rättegång. Det är alltså ganska förklarligt att något initiativ

från fastighetsägares sida till frågans ordnande sällan tages. Vanligen

saknas hos denne insikt om den risk, som kan vara förenad nied att exempelvis

uppföra byggnader å sådan icke till fastigheten hörande vägmark, varom

här är fråga. Har längre tid förflutit, sedan vägen nedlades, utplånas för

övrigt vägen ofta på marken, och därmed försvinner vanligen också minnet

av eller vetskapen örn vägens existens. Ej ovanligt är också att en vid jorddelningsförrättning

för delägarnas gemensamma behov undantagen väg av

någon anledning aldrig blivit byggd eller tagits i anspråk för vägändamål,

och i sådant fall är det ännu lättare förklarligt, om ägaren till fastighet, varöver

vägen sträcker sig, saknar kännedom örn vägen och därför i god tro disponerar

den undantagna vägmärken, som örn han vore ägare till densamma.

Synnerligen vanligt är i dylikt fall, att vägmärken inräknats i skedda upplåtelser

från fastigheten av avsöndrade lägenheter, vilkas ägare sedan fått

göra den obehagliga upptäckten att de uppfört byggnader eller gjort andra

anläggningar å mark, som icke tillhör dem. Att dylika förhållanden medföra

ej obetydliga risker för fastighetskrediten ligger i öppen dag, då byggnaderna

ofta representera huvuddelen av en intecknad fastighets värde.

Vanligen aktualiseras de här exemplifierade spörsmålen först i samband

med lantmäteriförrättning, som berör fastigheten, och rikets lantmätare torde

därför hava förvärvat god erfarenhet om de olägenheter, som äro förknippade

med det nuvarande låtgåsystemet. Flera överlantmätare och distriktslantmätare

hava också vid skilda tillfällen i skrivelser till lantmäteristyrelsen uttryckt

bekymmer över det nuvarande tillståndet på berörda område samt föreslagit

utvägar till åstadkommande av en bättre ordning, vilka framställningar

styrelsen har för avsikt att, i den mån de beröra jorddelningslagen,

taga under övervägande i samband med det inom styrelsen pågående arbetet

med en framställning rörande revision av samma lag. Uti flera av lantmätarnas

framställningar har saken setts i ett större sammanhang eller såsom

en detalj av spörsmålet om de olägenheter av mångahanda slag, som ur lantmäterisynpunkt

äro förbundna med det sätt, varpå för närvarande gamla vägar

ombyggas och nya vägar anläggas. Sålunda har överlantmätaren i Uppsala

län i samband med avgivande den 23 oktober 1933 av infordrat yttrande

över en framställning från föreningen Sveriges överlantmätare rörande

frågor örn upprättande av karta över mark, som tages i anspråk på grund avlagen

om vågrätt, samt om erforderliga åtgärder till förekommande av olägenheter,

som uppstå genom befintliga gränsmärkens och stödpunkters förstöring

vid vägbyggen, anfört bland annat följande:

A detta län liksom i hela landet är vägbyggandet som bekant för närvarande

synnerligen livligt. Nya allmänna vägar anläggas och gamla rätas. Den fastighetsindelning,

som av ålder varit bestående eller tillkommit genom lantmäteriförrättningar

blir därvid, särskilt vid vägrätningar, ofta rubbad såtillvida som kilar oell

remsor genom den nya vägen avskäras från fastigheternas övriga ägor. Dessa

markbitar bliva i regel olämpliga att bruka tillsammans med de fastigheter, vartill

de höra. Ofta kunna de däremot lämpligen brukas tillsammans med angränsande

fastigheter. Så småningom komma sannolikt också sådana bitar att förenas med

de angränsande fastigheterna. De gamla vägarna komma säkerligen även, i den

män de icke fortfarande komma att tjäna vägändamål såsom utfartsvägar, att framdeles

på ett eller annat sätt förenas med angränsande fastigheter.

För att få mark- och vägbitars förening med angränsande fastighet lagligen genomförd

fordras medverkan av lantmätare flir utförande av ägoutbytes- eller av
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

styckningsförrättning. Någon gång kommer kanske lagaskiftesinstitutet att anlitas.

Härvid kommer även frågan örn äganderätten till den gamla vägen, vilken fråga

ofta är oklar, att utredas.

Dessa lantmäteriförrättningar böra emellertid helst utföras i sammanhang med

eller omedelbart efter vägbyggandet. Gränserna för de gamla vägarna äro nämligen

i regel ej utmärkta med råmärken och utplånas därför snart nog, varför vid

senare utförda förrättningar, då kartorna över vägarna ofta äro gamla och otillförlitliga

samt upprättade i liten skala eller helt saknas, osäkerhet kommer att

råda angående gränserna för de gamla vägområdena.

Kostnaderna för de framtida lantmäteriförrättningarna komma att helt drabba

jordägarna. Örn förrättningarna utföras i sammanhang med vägbyggandet och innan

uppgörelse träffats emellan väghållningsdistriktet och jordägarna angående ersättning

för avstådd mark eller vågrätt och intrång, torde kostnaderna, såsom föranledda

av vägbyggandet, skäligen böra betalas av väghållningsdistriktet. Detta

torde i regel kunna erhålla vederlag härför genom minskade utgifter för marklösen

eller vågrätt och intrång, vilket i synnerhet vid vägrätningar torde kunna ske,

örn den gamla vägen genom ägoutbyte flyttas in i den nya. I bägge parternas intresse

torde alltså ligga att icke uppskjuta ifrågavarande lantmäteriförrättningars

utförande. Såsom exempel på risken av uppskov härmed torde endast behöva

erinras örn, att sådana förlagda och till gränserna å marken utplånade allmänna

vägar, som äro bysamfälligheter, i framtiden säkerligen ofta nog komma att bebyggas

av ägare till omkringliggande mark med därav följande tvister.

För åstadkommande av ordning och reda i berörda förhållanden synes det mig

nödvändigt, att bestämmelser utfärdades gående ut därpå, att lantmätarna i sammanhang

med vägmätningarna borde vara skyldiga att på väghållningsdistriktets

bekostnad ex officio verkställa ifrågavarande ägoutbyten och avstyckningar i den

omfattning, som prövas nödig. Kontroll härå borde utövas av överlantmätaren

innan vägarbetena finge avsynas såsom slutförda.

Det finnes nog jordägare, och det är de större, som redan insett olägenheterna

och riskerna för framtida kostnader av vägrättsinstitutet och de av väganläggningar

föranledda rubbningar i fastighetsindelningen å marken. Sålunda är det mig bekant,

hurusom ett av länets största jordägande aktiebolag i sina avtal med vägstyrelserna

angående ersättningar i samband med nya väganläggningar alltid inrymmer

den bestämmelsen, att vägstyrelsen skall vara skyldig att bekosta erforderliga

lantmäteriförrättningar. Men de små jordägarna, som icke hava ett stort

bolags tillgång till erfarenhet och insikter i juridiskt och ekonomiskt avseende, lära

däremot sällan vara så förtänksamma.»

Tvivelsutan skulle det vara mycket förmånligt med en sådan omedelbar

reglering på en gång av den oreda i arronderingen, som uppkommit genom

vägbyggnaden, och särskilt må framhållas, att förrättningskostnaderna därigenom

skulle bli ofantligt mycket lägre samt möjligheterna till en lämplig

ägoanordning i många fall betydligt större än om regleringen sker successivt

vid ett stort antal förrättningar. Den förnämsta vinsten vore dock, att

en genomgående ägoreglering verkligen komme till stånd, vilket otvivelaktigt

icke kan förväntas, om saken, såsom för närvarande är fallet, göres beroende

av enskilt initiativ. En dylik förrättning skulle också åtminstone i viss omfattning

möjliggöra förverkligandet av det från lantmäterisynpunkt mycket

viktiga önskemålet om åtgärder för säkerställande av gränsmärken och andra

markeringar, som till följd av vägbyggnad måste borlflyttas. Styrelsen anser

därför det av överlantmätaren framställda förslaget vara väl förtjänt av att

tagas under allvarligt övervägande. Framhållas må emellertid att en liknande

procedur vore i än högre grad erforderlig vid framdragande av ny järnväg.

Av den oreda i jordförhållandena, som flerstädes åstadkommits genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

15

i samband med järnvägsexpropriationer verkställda privata markbyten samt

icke i laga ordning skedda marköverlåtelser, har lantmäteristyrelsen en ganska

nedslående erfarenhet. Även vid byggandet av enskild väg kunna förhållandena

stundom vara sådana, att det skulle vara förmånligt att kunna på en

gång verkställa sådana ägoregleringar, som föranledas av att vägen skurit sönder

fastigheterna, så att svårigheter vid brukningen uppstått.

Genom införande av ett obligatoriskt regleringsförfarande av antytt slag

skulle man väl kunna för framtiden förebygga uppkomsten av missförhållanden,

som här avses, men de redan existerande missförhållandena, vilka i

de till styrelsen remitterade motionerna närmast avses, kunna icke på denna

väg avhjälpas.

Slutligen anser sig lantmäteristyrelsen icke böra underlåta att framhålla,

att väganläggningar säkerligen icke skulle åstadkomma så stor skada i de

avseenden, som ovan berörts, om vid vägbyggnaders planläggning toges mera

hänsyn till den bestående fastighetsindelningen än nu understundom sker.

Angående denna sak har styrelsen i sitt den 31 oktober 1934 avgivna underdåniga

utlåtande över 1931 års väg- och brosakkunnigas betänkande anfört:

»I avseende på vägars förläggande i plan är det uppenbart, att trafiktekniska,

byggnadstekniska och ekonomiska synpunkter i första hand måste bliva avgörande,

men i den mån dessa synpunkter tillåta, borde hänsyn även tagas till att den

planerade vägen icke mera än nödvändigt kommer att försvåra brukningen eller

nyttiggörandet av intill vägen liggande områden. Förutsättningen härför är emellertid

kännedom örn den berörda markens indelning i fastigheter och brukningsdelar

samt jämväl om planerad jorddelning. Det saknas icke fall, där det förefaller

som om vägar framdragits utan tillbörlig hänsyn till berörda förhållanden,

vilket gjort en naturligt framvuxen fastighetsindelning mer eller mindre olämplig

och därigenom medfört att markägarna fått lida ekonomisk skada eller att vägföretaget

fått utgiva utöver marklösen även ersättning för skada och intrång. Det

torde ingalunda vara uteslutet, att dessa olägenheter i ej få fall kunnat åtminstone

i någon mån undvikas genom större hänsyn till bestående fastighetsförhållanden

vid planläggning av vägföretag. I fall, där fastighetsförhållandena kunna tänkas

påverka vägens planläggning, torde, vad angår rikets landsbygd, en medverkan

från lantmäteriväsendets sida vara påkallad och kunna vinnas genom anlitande av

vederbörande distriktslantmätare, utredning å länets lantmäterikontor eller inhämtande

av överlantmätarens yttrande.»

Av den ovan lämnade översikten över sakläget på förevarande område

torde omedelbart framgå, att de ifrågavarande motionerna beröra ett mycket

aktuellt problem, som kräver en mera radikal lösning än som är möjlig genom

anlitande av laga skiftes- eller ägoutbytesinstituten, även om genom

ändring av stadgandet i 8 kap. 2 § andra stycket jorddelningslagen möjligheterna

att vid ägoutbyte ersätta jord med penningar vidgas på sätt ovan

antytts. I motionen nr 473 i andra kammaren har såsom en utväg antytts

tillskapande av en lösningsrätt, som finge utövas i enkla former exempelvis

liknande dem, som komma till användning enligt ensittarlagen, och onekligen

talar mycket härför. Härigenom skulle utom annat vinnas, att den inlösta

vägmärken alltid bleve gravationsfri, och att alltså i detta hänseende

hinder mot sammanläggning av vägmärken med vederbörande fastighet icke

förefunnes. Sammanläggningsförfarandet kunde då göras obligatoriskt. Förrättningsproceduren

borde vidare i görligaste mån förenklas och därigenom

förbilligas. Detta kunde mycket effektivt ske bland annat genom ett stadgande

att biträde av gode män icke vore erforderligt i annat fall än då sådant

av sakägare påyrkades. Erfarenheten visar nämligen att vid dylika

småförrättningar kostnaderna för gode männens biträde och resor stundom

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Andia lagutskottets utlåtande Nr 28.

Utskottet.

uppgå till mer än hälften av den totala förrättningskostnaden. Då enligt 6

kap. 6 § fastighetsbildningslagen laga skifte å stadsjord kan ske utan biträde

av gode män, torde knappast några betänkligheter kunna resas mot att de

vanligen synnerligen enkla värderingar, om vilka det vid inlösen av förutvarande

vägmark kan bliva fråga, såsom regel verkställas av lantmätaren

ensam.

Av vad som anförts i motionerna samt i det av lantmäteristyrelsen över

desamma avgivna yttrandet finner utskottet framgå, att starka skäl tala

för, att åtgärder vidtagas för att underlätta att mark, som använts till vägar,

vilka blivit nedlagda, emedan de ej längre varit behövliga som allmänna

vägar eller som enskilda utfartsvägar, på ett enkelt och billigt sätt skulle

kunna förvärvas av ägarna till de fastigheter, som gränsa intill vägmärken.

Enligt utskottets mening bör frågan om de åtgärder, som i sådant hänseende

kunna tillgripas, göras till föremål för en förutsättningslös utredning.

Utskottet får på grund härav hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 286, II: 471 och

II: 473, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit ville låta verkställa en förutsättningslös utredning rörande

frågan om åtgärder för att möjliggöra att mark, som

använts till vägar, vilka blivit nedlagda, emedan de ej längre

varit behövliga som allmänna vägar eller som enskilda utfartsvägar,

må kunna på enklare och billigare sätt än för

närvarande förvärvas av ägarna till de fastigheter, som

gränsa intill vägmärken, samt för riksdagen framlägga det

förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 31 mars 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Frändén, Sigfrid Hansson*,

Sam Larsson, P. Sandström, Norman och Carlström;

från andra kammaren: herrar Hage, Sandström i Sollefteå, Molander* och Gardell

i Gahns, fru Nordgren samt herrar Hassler, Hermansson och Johanson i Huskvarna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

361220

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:172 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående delning av mark, som förut använts till väg. a1 i texten