Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud mot värnpliktigas skiljande från av dem vid inkallande till värnpliktstjänstgöring innehaft arbete med mera.

1936-01-31 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:3, Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud mot värnpliktigas skiljande från av dem vid inkallande till värnpliktstjänstgöring innehaft arbete med mera.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

5

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 31 januari 1936 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud mot värnpliktigas

skiljande från av dem vid inkallande till värnpliktstjänstgöring

innehaft arbete med mera.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 150,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Henrikson m. fl. hemställt,

»att riksdagen måtte besluta att i lag fastställa förbud i visst fall mot värnpliktigas

skiljande från det arbete eller den tjänst de vid inkallande till värnpliktstjänstgöring

inneha och att fullgod gottgörelse genom statens försorg

lämnas i de fall värnpliktig vållas förluster genom mistad eller försämrad

arbetsanställning på grund av fullgörande av värnpliktstjänstgöring».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Redan i den numera upphävda legostadgan den 23 november 1833 fanns intagen

en bestämmelse örn förbud i visst fall mot värnpliktigs skiljande från

anställning. I 51 § stadgades nämligen beträffande lågslätt tjänstehjon av

allmänna beväringsmanskapet, att örn en sådan person inkallats till tjänstgöring

eller vapenövning, som endast varat högst en månad, han skulle vara

berättigad att återgå i sin förra tjänst. I 30 § av kungörelsen den 13 november

1860 angående den allmänna beväringen stadgades sedermera, att tjänstehjon

eller lärling vore berättigad att efter vapenövning eller tjänstgöring i

högst åtta veckor återgå i tjänsten. För ett särskilt tillfälle meddelas ett

allmänt stadgande i ämnet. Med hänsyn till 1912 års försöksmobilisering

föreskrevs nämligen genom en den 10 juni 1912 utfärdad lag, att örn en värnpliktig,

som var lagstadd eller annorledes anställd i annans tjänst eller arbete,

var borta från sin anställning för fullgörande av skyldigheter, som

ålågo honom enligt den samtidigt antagna mobiliseringslagen, husbonden

eller arbetsgivaren icke finge av sådan anledning skilja den värnpliktige från

anställningen.

Vid 191U års riksdag framlades i proposition nr 81 förslag till lag örn förljud

i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

Till motivering av förslaget hade föredragande departementschefen, statsrådet

Hasselrot, vid remiss av detsamma till lagrådet anfört bland annat

följande:

»Redan i 51 § av legostadgan den 23 november 1833 har för de arbetsförhållanden

stadgan avser den grundsatsen vunnit erkännande, att örn en i

annans arbete anställd person nödgades någon tid vara borta från arbetet för

fullgörande av sin medborgerliga förpliktelse alt utbildas för rikets försvar, arbetsgivaren

icke får i anledning av den anställdes frånvaro skilja honom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

från anställningen. Arbetstagaren anses i sådan händelse hava haft laga

förfall av ett slag, som kräver särskild hänsyn. Att vapenövas är en av samhället

ålagd plikt, som han icke kunnat undandraga sig, och hans bortavaro

har påkallats av det viktigaste allmänna intresse. Vid sidan av det gagn,

han även själv har av vapenövningens fullgörande, måste mer eller mindre

väsentliga uppoffringar i personligt och ekonomiskt avseende vara förenade

därmed, men givetvis är det önskvärt, att dessa icke bliva mera betungande

än nödigt är. Avsevärda ekonomiska svårigheter kunna föranledas för den

värnpliktige, örn han icke efter vapenövningens slut äger att återvända till

en anställning, som han vid dess början innehade. Det är därför av stor betydelse

för honom, att rätt härtill inom skäliga gränser beredes, och med

hänsyn till det allmänna ändamål, för vilket hans verksamhet hos arbetsgivaren

avbrytes, synes det vara berättigat att, utöver vad som kan följa av

allmänna regler, för dylika fall något inskränka arbetsgivarens befogenhet

att entlediga arbetstagaren.»

Riksdagen antog med vissa formella jämkningar det i propositionen framlagda

förslaget. Lag i ämnet utfärdades den 16 oktober 1914. Enligt denna

lag må värnpliktig, som är anställd »i annans tjänst eller arbete», ej skiljas

från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra i värnpliktslagen

stadgad övning om högst sextio dagar eller mobiliseringsövning, som

kan bliva föreskriven i särskild lag. Detta stadgande skall dock ej gälla, där

den värnpliktige vid anställandet avsiktligt bibragt husbonden eller arbetsgivaren

en oriktig uppfattning om sina värnpliktsförhållanden. I lagen är

ytterligare föreskrivet, att om värnpliktig lider skada därigenom att, i strid

mot de nu återgivna bestämmelserna, husbonde eller arbetsgivare ej fullgör

vad honom till följd av den värnpliktiges anställning i hans tjänst eller arbete

åligger, husbonden eller arbetsgivaren skall utgiva ersättning. Avtal, som

strider mot lagens bestämmelser, är ogild.

Lagen den 16 oktober 1914 var utarbetad med tanke på den nya härordning,

som infördes samma år. Enligt denna blev värnpliktstjänstgöringen

i dess helhet förlängd, och vapenövningar blevo förlagda till senare värnpliktsår

än dittills varit förhållandet. De värnpliktiga hade att fullgöra dels

en första och huvudsaklig tjänstgöring, den s. k. rekrytskolan, dels ock repetitions-,

reservtrupp- och landstormsövningar. På grund av respektive

övningars längd medförde icke den första tjänstgöringen, men däremot i regel

repetitions-, reservtrupp- och landstormsövningarna, rättighet enligt den

ifrågavarande lagen till återinträde i förut innehavd anställning.

Enligt den nu gällande värnpliktslagen den 12 juni 1925 är värnpliktstjänstgöringen

väsentligt kortare än enligt 1914 års härordning. Alltjämt

gäller dock, att den första tjänstgöringen är längre än sextio dagar och alltså

ej faller under lagen den 16 oktober 1914. Huvudmassan av de värnpliktiga,

nämligen de som tillhöra infanteriet, har i allmänhet att fullgöra en

första tjänstgöring örn nittio dagar. För värnpliktiga tillhörande specialvapnen

ävensom för studenter och likställda samt dem, som uttagits till underbefäl

eller fackmän, är den första tjänstgöringen längre. Att märka är

för övrigt, att det är vanligt, att de värnpliktiga i omedelbar följd med den i

värnpliktslagen föreskrivna första tjänstgöringen fullgöra en repetitionsöv
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

7

ning, som vid infanteriet varar tjugufem dagar oell vid vissa andra vapenslag

något längre. Som några reservtrupp- eller landstormsövningar ej äro

föreskrivna i värnpliktslagen, kan den praktiska betydelsen av 1914 års lag

numera sägas vara inskränkt till repetitionsövningarna.

Vid åtskilliga tillfällen hava därefter förslag till ändring av 1914 års lag

blivit framlagda.

I anledning av väckta motioner hemställde 1916 års riksdag, att Kungl.

Majit måtte taga under övervägande, under vilka förutsättningar sådan ändring

skulle kunna vidtagas i § 1 av 1914 års lag, att dels värnpliktiga tillkommande

rätt att efter fullgjord vapenövning återfå sin anställning utsträcktes

att gälla även för det fall, att vapenövningens längd överstege sextio

dagar, och dels i lagtexten tydligt angåves, att nied »annans tjänst» jämväl

finge förstås anställning i statens eller kommunens tjänst, ävensom för riksdagen

framlägga det förslag, som av denna utredning kunde föranledas.

Riksdagens skrivelse remitterades den 23 november 1916 till socialstyrelsen,

sorn den 30 december 1922 avgav utlåtande i ärendet. Den 12 juni 1925

beslöt Kungl. Majit, att 1916 års riksdagsskrivelse icke skulle föranleda någon

vidare Kungl. Majits åtgärd.

Vid 1924, 1925, 1929 och 1930 års riksdagar väcktes motioner med yrkanden

om ändring i 1914 års lag. På hemställan av vederbörande utskott (särskilda

utskottet vid 1924 års riksdag, utlåtande nr 2; första särskilda utskottet

vid 1925 års riksdag, utlåtande nr 1; första lagutskottet vid 1929 och 1930

års riksdagar, utlåtanden nr 26 resp. 7) blevo motionerna av riksdagen avslagna.

Vid 1933 års riksdag hemställdes i motionen 11:104 av herrar Hagberg i

Luleå och Brädefors, att riksdagen måtte besluta införande av en lagbestämmelse,

som förpliktade alla företag och enskilda personer, som hade arbetare

i sin tjänst, att vid militärtjänstgöringens slut återtaga dessa sina anställda

i arbete, samt ålade företag eller enskild person, som ej efterföljde denna

bestämmelse, att utbetala full månadslön under tre månader åt personal, som

efter slutad militärtjänstgöring icke återfinge sitt tidigare innehavda arbete.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 20) över motionen:

Utskottet hyser den uppfattningen, att de olägenheter, som fullgörandet av

värnpliktstjänstgöring kan medföra för de enskilda, böra såvitt möjligt är

minskas. En lagstiftning av det innehåll, som föreslås i motionen, skulle emellertid

knappast verka i sådan riktning. Örn en arbetsgivare icke vore villig

att .ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som lagen i förevarande hänseende

skulle giva, vore hans möjligheter att kringgå lagen synnerligen stora,

såsom också socialstyrelsen och första lagutskottet tidigare framhållit. Det

skulle även antagligen visa sig, att arbetsgivarnas benägenhet att vid anställning

av platssökande giva företräde åt dem, som fullgjort värnpliktstjänstgöring

eller äro frikallade därifrån, skulle ökas. En sådan utvidgning, som

i motionen föreslås, av tidsbestämmelsen i 1914 års lag skulle sålunda bereda

de arbetssökande ynglingar, vilka ännu icke fullgjort dem åliggande värnpliktstjänstgöring,

större svårigheter alt erhålla arbete, än som redan nu före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

Utskottet.

finnas. Ett antagande av motionärernas förslag om oinskränkt rätt att återinträda

i arbete efter värnpliktstjänstgöring skulle alltså kunna medföra en

verkan, som alls icke av deni är avsedd.

Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda sakna anledning att förorda

motionärernas hemställan om ändring i de bestämmelser, som stadgats i 1914

års lag. Härav följer, att utskottet ej heller kan tillstyrka det i anslutning

till denna hemställan i motionen framställda förslaget angående ersättning

åt arbetare, som icke skulle återfå sin anställning efter värnpliktstjänstgöring.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Enligt vad utskottet inhämtat saknas i allmänhet bestämmelser i gällande

kollektivavtal örn skyldighet för arbetsgivare att återtaga arbetare i av dem

förut innehavd tjänst efter fullgjord värnpliktstjänstgöring. Beträffande uppsägningstid

gäller, att sådan i flertalet fall ej finnes stipulerad i kollektivavtalen.

Är uppsägningstiden bestämd i avtalen, utgör den i allmänhet en relativt

kort tid örn högst ett par veckor.

Utskottet finner ej heller nu skäl anförda, som visa, att en ändring av 1914

års lag om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete

på det sätt, som motionärerna föreslå, skulle medföra det gagn, som av

deni avses. Utskottet anser sig med hänsyn härtill icke kunna förorda motionärernas

hemställan härutinnan. Utskottet kan ej heller tillstyrka det i

motionen i anslutning till förutnämnda hemställan framställda förslaget angående

gottgörelse genom statens försorg åt värnpliktig, som vållas förluster

genom mistad eller försämrad arbetsanställning på grund av fullgörande av

värnpliktstjänstgöring.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, II: 150, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 januari 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Sigfrid Hansson, Gustaf

Tamm*, Sam Larsson*, P. Sandström, Norman och Karl Bodin;

från andra kammaren: herrar Österström, Johanson i Hallagården, Olovson i Västerås,

Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan, Sandström i Sollefteå, Molander oc

Hassler*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

360587

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.