Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30

1936-03-24 · 103 sidor, varav 99 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 99 av 103 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:30, Andra lagutskottets utlåtande Nr 30

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

1

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 15 april 1936 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändringar i arrendelagstiftningen,

expropriationsrätt för jordbruksändamål,

återupptagande av den sociala jordbruksfrågans

lagvägar med mera.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft sju inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i

första kammaren nr 8 av herr Lindhagen och nr 285 av herr Andersson,

Verner, samt motionerna i andra kammaren nr 13 och nr 62, båda av herr

Herou m. fl., nr 187 av herr Falk, nr 362 av herr Elmroth samt nr 486 av

herr Pettersson i Dahl m. fl.

I motionen I: 8 har hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte påkalla

ett återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar samt i

sådant syfte — i anslutning till dels de tre äldre jordkommissionernas betänkanden

i de delar som ännu ej varit föremål till bedömande, dels till de

socialdemokratiska partimotionerna vid 1924 års riksdag och dels myckenheten

enskilda motioner under årens lopp — kräva att för riksdagen måtte

framläggas förslag till lagar:

1) örn arrendatorklassens ytterligare säkerställande och slutliga frigörelse,

så vitt rör permanenta arrenden, vilka ej äro hänförliga till större s. k.

af färsarrenden;

2) om komplettering av ofullständiga jordbruk;

3) om förekommande av nya ofullständiga jordbruks uppkomst;

4) örn bildandet av nya självförsörjande jordbruk med tillitande av mark

från bolagsjord och större enskilda domäner;

5) om förbud jämväl för enskilda spekulanter att utan tillstånd förvärva

jordbruk med tillhörigheter, detta med ledning av jordkommissionens betänkande

den 15 december 1921, och norsk lagstiftning i ämnet;

6) om tryggandet av närbelägenhet och fruktbar samverkan mellan självförsörjande

jordbruk och arbetarejordbruk; samt

7) om tryggandet av arbetarejordbrukens tillgång till varaktig arbetsförtjänst.

I motiveringen till motionen har arrendatorsklassens aktuella problem

[jämför yrkandet under 1)] sammanfattats i elva punkter, nämligen:

1) en gemensam social arrendelag för hela riket;

2) frilösning av arrendejordbruk;

3) företrädesrätt (optionsrätt) till ny upplåtelse;

4) företrädesrätt till köp av jordbruket med laga tillbehör;

5) reglering av arrendcbelopp;

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 30. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

6) fastslående av jordägarens byggnadsskyldighet;

7) tvångsförlängning av korta arrendetider;

8) omedelbar ersättning till arrendatorn för verkställt botande av påsynade

brister;

9) beredande av nytta för arrendatorer och torpare av det sjunkande penningvärdet;
10)

kontroll över arrendelagens tillämpning från jordägarnas sida; samt

11) sanering av länsstyrelsernas godtycke i utövning av sin rätt att medgiva

dispens från sociala arrendelagens stadganden.

I motionerna I: 285 och II: 486, vilka äro i det väsentliga likalydande, har

hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl.

Majit ville verkställa utredning beträffande vissa i motionerna ifrågasatta

ändringar i och tillägg till den allmänna arrendelagen samt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I motionernas motivering har ifrågasatts, att i större utsträckning än vad

nu är fallet allmänna arrendelagens bestämmelser skulle givas tvingande natur,

att i uppräkningen av tvingande bestämmelser i 43 § skulle upptagas

även bestämmelserna om syn, att en minimitid för arrendeavtal av t. ex. 5

år skulle föreskrivas i sådana fall, då det vore fråga örn mera konstant arrendejord,

att optionsrätt i någon form skulle tillerkännas förutvarande arrendator

beträffande jord, som varit utarrenderad under längre tid, förslagsvis

20 år, samt att bestämmelser örn obligatorisk medling vid tvister mellan

jordägare och arrendator skulle införas.

I motionen II: 13 har föreslagits, att riksdagen måtte besluta hos regeringen

begära förslag till expropriationslagstiftning, som medförde att storgodsens

och bolagens jordbruksfastigheter kunde överlåtas för en jordreglering,

för underlättande av jord- och skogstilldelning åt sådana jordbruk, som

behövde kompletteringsareal för att deras ägare och brukare skulle bliva besuttna

och för större möjligheter till jordbruksnybildning och upplåtelse av

jordbruk åt obemedlade eller mindre bemedlade jordsökande, företrädesvis

lant- och skogsarbetare.

Motionen II: 62 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta hos

regeringen begära utredning och förslag angående bestämmelser, som böra

utfärdas för att vid de arrendeavtal, där sociala arrendelagarna skola lända

till efterrättelse, viss maximitaxa må kunna fastställas för de arrendeavgifter,

som erläggas till jordägarna, så att icke betungande arrendeavgifter avkrävas

arrendatorn.

I motionen II: 187 har yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

måtte anhålla om förslag till ändring av gällande allmänna arrendelag i huvudsaklig

överensstämmelse med synpunkter, som framförts i motionen. Enligt

vad i motionen anförts skulle i arrendelagen föreskrivas, att samhället

genom sina organ i vissa fall skulle kunna bestämma arrendebeloppen, ävensom

införas tvingande bestämmelser av i huvudsak följande innehåll:

»I) att arrendeavtal skall upprättas skriftligt och omfatta en tid av minst

fem år samt godkännas av härtill behörig myndighet,

2) att jordägaren är skyldig hålla för fastigheten nödiga byggnader,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

3

3) att i fråga om syn påsynade belopp utbetalas till arrendatorn i den mån

bristerna av honom avhjälpas,

4) att arrendebeloppet fastställes i penningar,

5) att avträdande arrendator erhåller företrädesrätt till förnyat arrende,

6) att, om arrendator enligt arrendeavtal är skyldig utföra arbete eller erlägga

arrende in natura, ersättning härför skall utgå enligt i orten gängse

pris.»

Slutligen har i motionen II: 362, med åberopande av vad i motionen anförts

samt andra i den däri berörda frågan — införande av lag om en moderniserad

expropriationslagstiftning (för vissa jordbruksändamål) — väl

kända omständigheter och förhållanden, hemställts, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och förslag i sådant

avseende vartill framställningen i motionen kunde giva anledning.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i detta

utlåtande, hänvisa till motionerna.

Utskottet kommer härefter att behandla de föreliggande spörsmålen i olika

punkter enligt följande disposition.

I. Frågorna örn komplettering av ofullständiga jordbruk, bildandet av nya

jordbruk samt expropriationslagstiftning för jordbruksändamål [motionerna

1:8 yrk. 2) och 4) samt 11:13 och 11:362].

II. Frågor rörande arrendelagstiftningen.

A. Gemensam social arrendelag för hela riket [motionen 1:8 sid. 4 punkt 1;

yrk. 1)].

B. Frilösning av arrendejordbruk [motionen 1:8 sid. 5 punkt 2; yrk. 1)].

C. Företrädesrätt för arrendator vid köp; skydd mot salubjudande av utarrenderad

egendom i vissa fall [motionen 1:8 sid. 5 punkt 4; yrk 1)].

D. Minimitid beträffande arrenden [motionerna 1:285 och 11:486 samt

II: 187 yrk. 1)].

E. Optionsrätt till nytt arrende [motionerna I: 8 sid. 5 punkt 2; yrk. 1),

1:285 och 11:486 samt 11:187 yrk. 5)].

F. Tvångsförlängning av korta arrendetider [motionen 1:8 sid. 5 punkt 7;

yrk. 1)].

G. Maximitaxor vid arrenden [motionerna 11:62 och II: 187].

H. Länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala arrendelagarna [motionen

I: 8 sid. 6 punkt 11; yrk. 1)].

7. Jordägarens allmänna byggnadsskyldighet [motionerna 1:8 sid. 5 punkt

6; yrk. 1) och 11:187 yrk. 2)].

K. Tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i allmänna arrendelagen

[motionerna 1:285 och 11:486 samt 11:187].

L. Komplettering av bestämmelserna i 2 kap. 43 § nyttjanderättslagen [motionerna

1:285 och 11:486].

M. Arrendeavtalets form [motionen 11:187 yrk. 1)].

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

N. Omedelbar ersättning till arrendator för botandet av påsynade brister

[motionerna 1:8 sid. 5 punkt 8; yrk. 1) samt 11:187 yrk. 3)].

O. Reglering av arrendebelopp och därmed sammanhängande spörsmål

[motionerna 1:8 sid. 5 punkterna 5 och 9; yrk. 1) samt 11:187 yrk. 4) och 6)].

P. Kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad [motionerna 1:8 sid. 6

punkt 10; yrk. 1) samt 11:187 yrk. 1)].

Q. Obligatorisk medling mellan jordägare och arrendator i vissa fall [motionerna

1:285 och 11:486].

III. Förhindrande av uppkomsten av ofullständiga jordbruk [motionen 1:8

yrk. 3)].

IV. Förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast egendom [motionen

1:8 yrk. 5)].

V. Samverkan mellan självförsörjande jordbruk och arbetarsmåbruk samt

arbetarsmåbruks möjligheter till arbetsförtjänst [motionen 1:8 yrk. 6) och 7)].

I. Frågorna om komplettering av ofullständiga jordbruk, bildandet

av nya jordbruk samt expropriationslagstiftning för

jordbruksändamål.

[Motionerna I: 8 yrk. 2) och 4) samt II: 13 och II: 362.]

Utskottet vill erinra därom, att fråga om frilösning av arrendejordbruk

med stöd av expropriationsrätt i detta utlåtande behandlats särskilt för sig (se

nedan under II B, sid. 18—23).

Frågorna om bildandet av nya jordbruk (rikets kolonisation) samt om

förbättring av ofullständiga jordbruk hava tidigare vid många tillfällen varit

föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen. Beträffande

tiden till och med år 1929 lämnades en redogörelse för vad i dessa

frågor förekommit uti sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande

nr 1 vid 1930 års riksdag, och får utskottet härutinnan hänvisa till

nämnda utlåtande sid. 51—-72 samt 96—112.

För samma frågors behandling vid 1930, 1931, 1932 och 1933 års riksdagar

redogjordes i andra lagutskottets utlåtande nr 40 vid 1934 års riksdag.

Utskottet anhåller att få hänvisa till nämnda utlåtande sid. 1—9.

Den 4 december 1930 uppdrog Kungl. Maj:t i anledning av skrivelse (nr

276) från 1930 års riksdag åt sociala jordutredningen att verkställa utredning

rörande, bland annat, de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade

att främja utökandet av ofullständiga jordbruk. Sociala jordutredningen

avlämnade den 27 oktober 1933 förslag till åtgärder i sådant hänseende

(statens offentliga utredningar 1933:33).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30•

5

I nämnda utlåtande upplyste sociala jordutredningen, att den genom

rundskrivelser under åren 1931 och 1932 till egnaliemsombuden, egnahemsnämnderna

och kommunalnämndsordförandena sökt inhämta kännedom

om tillgången och efterfrågan på jord för komplettering av ofullständiga

jordbruk, såväl bolagsjord som jord i enskild ägo. En redogörelse för innehållet

i inkomna svar lämnades i utlåtandet å sid. 21—29.

Sociala jordutredningen anförde (sid. 45), att det icke kunnat fastställas,

i vad mån svårighet att erhålla lämpligt belägen jord till överkomligt pris

förelegat, samt hänvisade till de slutsatser därom, som kunde dragas ur de

uttalanden, som inkommit från orterna. Utredningen föreslog emellertid,

att, örn det i något fall funnes, att behov att komplettera ofullständigt jordbruk

yppades, men lämplig jord icke kunde erhållas på skäliga villkor,

organen för egnahemsrörelsen i orterna skulle lämna meddelande därom

till egnahemsnämnden, som jämte eget yttrande skulle överlämna detsamma

till statens egnahemsstyrelse.

I proposition nr 69 till 1934 års riksdag, vilken innefattade det väsentliga

i sociala jordutredningens förslag, föreslog Kungl. Majit riksdagen att godkänna

vissa ändringar i de av riksdagen förut antagna grunderna för den

statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Beträffande frågan om expropriation av jord för utökning av små brukningsdelar

yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, i propositionen

följande:

Från åtskilliga delar av landet har ofta uttalats den meningen, att tillläggskolonisationens

ringa omfattning till väsentlig del berodde på svårigheterna

att på frivillighetens väg erhålla lämplig jord för de små brukningsdelarnas

utökning. För riktigheten av denna uppfattning gåvos åtskilliga

belägg i den proposition nr 236/1933, vari Kungl. Majit föreslog

utvidgning av rätten att påkalla expropriation av mark att jämväl avse

markanskaffning för tilläggskolonisation. Propositionen i fråga vann emellertid

ej riksdagens bifall. Ehuru enligt min mening starka skäl alltjämt

tala för behovet av rätt till dylik expropriation, synes hemställan hos Kungl.

Majit örn framläggande av berörda förslag jämväl för årets riksdag, med

hänsyn till riksdagens sålunda intagna ståndpunkt, ej böra göras. Såsom

sociala jordutredningen antyder, lärer införskaffandet av upplysningar rörande

svårigheter för anskaffande av jord för tilläggskolonisation möjligen

kunna säkrare än hittills klarlägga behovet av en expropriationslagstiftning

för ändamålet.

I en motion, lii 68, framställde herr Herou m. fl. samma yrkande som i

den nu föreliggande motionen lii 13.

På hemställan av jordbruksutskottet (utlåtande nr 49) beslöt riksdagen

bifalla propositionen. Motionen lii 68 föranledde icke någon riksdagens

åtgärd.

Den 4 maj 1934 utfärdades kungörelse (nr 124) örn ändring i vissa delar

av kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den

statsunderstödda egnahemsverksamheten. Enligt 10 § andra stycket bör,

därest behov att utveckla ofullständigt jordbruk yppas, men lämplig jord

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

icke kan erhållas på skäliga villkor, skriftligt meddelande därom av egnahemsombud,

egnahemskommitté eller nämnd, som omförmäles i 9 § 3 morn.,

insändas till egnahemsnämnden, vilken har att överlämna detsamma jämte

eget yttrande till egnahemsstyrelsen. — Kungörelsen den 4 maj 1934 trädde

i kraft den 1 juli samma år.

Enligt vad utskottet inhämtat har något meddelande av angivet slag hitintills

icke inkommit till egnahemsstyrelsen.

Vid 1934 års riksdag hemställde vidare herr Lindhagen (i motioner I: 276,

I: 277 och I: 279), att riksdagen måtte dels hos Kungl. Majit begära skyndsamma

förslag till lagar örn rikets kolonisation och om komplettering av

ofullständiga jordbruk i riket med stöd av expropriationsrätt, dels ock i avvaktan

på effektiva jordreformer provisoriskt antaga förslag till ändring av

vissa paragrafer i gällande expropriationslag.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 40) över motionerna:

Av vad här ovan anförts framgår, att statsmakterna vidtagit åtgärder av

skilda slag, innebärande stora uppoffringar från det allmännas sida, för

bildandet av nya jordbruk och förbättring av ofullständiga sådana. Förslag

till ytterligare åtgärder i denna riktning ligga under riksdagens prövning.

Riksdagen har, senast föregående år, vid tillgodoseendet av de syften, som

förevarande motioner avse att främja, intagit den ståndpunkten, att tillfredsställande

resultat kunna ernås, utan att expropriationsrätt för ifrågavarande

ändamål behöver anlitas. I år har ej heller från Kungl. Maj:ts sida

förslag om antagande av lag om expropriationsrätt på detta område framlagts.

I detta avseende har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

anfört, att enligt hans mening starka skäl talade för behovet av rätt till

dylik expropriation men att förslag härom med hänsyn till riksdagens förra

året intagna ståndpunkt dock icke borde framläggas.

Enligt utskottets mening äga de skäl, som riksdagen tidigare anfört mot

de framlagda förslagen att införa expropriationsrätt på förevarande område,

fortfarande giltighet. Utskottet finner därför ej anledning att tillstyrka

vare sig de i motionerna I: 276 och I: 277 gjorda yrkandena angående hemställan

till Kungl. Majit örn förslag till lagar om rikets kolonisation och

komplettering av ofullständiga jordbruk med stöd av expropriationsrätt eller

det i motionen I: 279 framlagda förslaget till provisorisk expropriationslagstiftning.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd. — Reservation anmäldes av tre ledamöter. — Riksdagen

biföll utskottets hemställan.

Vid 1935 års riksdag hemställdes i motion I: 257 av herr Lindhagen, att

riksdagen ville hos regeringen begära skyndsamt förslag örn skapande av

självförsörjande jordbruk genom lag om ofullständiga jordbruks fullkomnande

med odlingsmark jämte husbehovsskog samt nyskapning av självförsörjande

jordbruk på oodlad jord med tillägg av husbehovsskog.

I en motion, lii 102, av herrar Eriksson i Sandby och Elmroth framfördes

samma yrkande som i den nu föreliggande motionen 11:362.

Det må anmärkas, att i sammanhang med dessa motioner behandlades

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 7

även en motion (1:258), i vilken framställts yrkanden rörande frilösning av

arrendejordbruk.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 15, bland annat:

Utskottet har tidigare vid olika tillfällen framhållit, att statsmakterna

redan vidtagit omfattande, för det allmänna med avsevärda kostnader förenade

åtgärder av skilda slag för att främja bildandet av nya jordbruk och

för att förbättra ofullständiga sådana. Förslag till ytterligare åtgärder härutinnan

föreligga, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, till behandling

i riksdagen. Vid upprepade tillfällen har utskottet vidare förklarat,

att enligt dess mening erfarenheten visat, att tillfredsställande resultat beträffande

nu avsedda verksamhet kunnat vinnas, utan att expropriationsrätt

behövt anlitas. Skäl hava icke förebragts, som kunna föranleda utskottet att

ändra ståndpunkt rörande frågan om expropriationsrättens behövlighet. Enligt

utskottets mening har icke heller i övrigt visats någon omständighet, som

bör giva riksdagen anledning att göra framställningar till Kungl. Maj:t i enlighet

med de förslag, som innefattas i motionerna I: 257 och II: 102.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 257 och II: 102 (samt även motionen

1: 258) icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation anfördes dels av herr Norman jämte fem andra ledamöter,

vilka hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning i syfte att få klarlagt i vad

mån frilösning av arrendejordbruk och utvidgning av ofullständiga jordbruk

skulle kunna underlättas genom expropriationsförfarande samt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, dels ock av

herr Lindhagen, som yrkade, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa

om övervägande och förslag till en sammanfattande lagstiftning om komplettering

av ofullständiga jordbruk ävensom bildande av helt nya självförsörjande

jordbruk med stöd tillika av expropriationsbestämmelser för erforderligt

förvärv av odlingsmark jämte husbehovsskog från skogsbolags

samt enskilda spekulanters och större godsägares domäner.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1933 års riksdag (propositionen nr 181, riksdagens skrivelse nr 280)

beslöts inrättande av arbetarsmåbrukslånejonden, från vilken fond lån skulle

utlämnas i ändamål att giva skogsarbetare eller därmed likställd arbetare

tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst

genom jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet.

Propositionen var utarbetad på grundval av ett utav sociala jordutredningen

den 5 december 1932 avgivet betänkande med förslag till åtgärder för

beredande av ökade möjligheter för mindre bemedlade personer att erhålla

egna jordbruk (statens offentliga utredningar 1932:33). Sociala jordutredningen

redogjorde jämväl i nämnda betänkande för undersökningar angående

jordtillgången (sc sid. 39—52 samt 66—70; utredningens yttrande sid. 57

samt reservation sid. 83).

Arbetarsmåbruksvcrksamhetens tillämpningsområde begränsades ursprungligen

till Norrland samt norra delarna av Dalarna och Värmland med möjlighet

för Kungl. Majit att i särskilda fall utsträcka verksamheten till andra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

delar av riket. I anslutning till riksdagens beslut utfärdades kungörelse den

14 juni 1933 (nr 331) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.

Sedan genom beslut av 1934 års riksdag låneverksamheten utsträckts

att omfatta hela landet, har därav föranledd ändring i sagda kungörelse verkställts

genom kungörelse den 7 juni 1934 (nr 234).

Beträffande verksamhetens omfattning må nämnas, att under år 1933 beviljats

394 lån å tillhopa 1,783,763 kronor, under år 1934 1,007 lån å 4,762,561

kronor samt under år 1935 1,379 lån å 7,139,735 kronor.

I årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 7, punkt 11)

bär föreslagits, att riksdagen måtte medgiva, att statslån från arbetarsmåbrukslånefonden

för år 1937 skall av Kungl. Maj:t få beviljas intill ett belopp

av 12,000,000 kronor, ävensom såsom kapitalökning för fonden för budgetåret

1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 4,400,000 kronor.

Riksdagen har den 7 innevarande mars bifallit denna Kungl. Maj:ts framställning.

Vid 1934 års riksdag (propositionen nr 268, riksdagens skrivelse nr 349)

beslöts inrättande av arrendeegnahemsfonden. Fonden förvaltas av statskontoret.

I fonden skola ingå fastigheter, avsedda att upplåtas till obemedlade

eller mindre bemedlade i syfte att skapa stadigvarande arbetstillfällen

för självförsörjning. Till fonden får enligt Kungl. Maj:ts bestämmande från

statens domäners fond överföras jordbruksegendomar, lämpliga att användas

för det med arrendeegnahemsfonden avsedda ändamålet. Därjämte kan,

likaledes efter beslut av Kungl. Maj:t, jord i enskild ägo inköpas av kronan

och tilläggas fonden. De i fonden ingående fastigheterna skola uppdelas i

lägenheter av sådan storlek, att brukaren därav kan erhålla sin huvudsakliga

bärgning utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft. De skola genom

statens försorg bebyggas och iordningställas. Dessa lägenheter, vilka benämnas

arrendeegnahem, upplåtas på arrende med rätt för arrendatorn att i

sinom tid inlösa till honom upplåten lägenhet. Verksamheten handhaves av

en särskild nämnd, statens jordnämnd.

Närmare bestämmelser rörande den med fondens medel bedrivna arrendeegnahemsverksamheten

äro meddelade i kungörelsen den 15 juni 1934 (nr

279) örn arrendeegnahem samt i instruktionen den 30 juni 1934 (nr 435) för

statens jordnämnd.

Beträffande den hittills bedrivna verksamheten må nämnas, att 49 arrendeegnahem

upplåtits till brukande den 14 mars 1935. Den genomsnittliga

åkerarealen för upplåten lägenhet utgjorde 13.35 hektar. Till arrendet av

dessa 49 arrendeegnahem hade inkommit tillhopa 1,599 ansökningar. Statens

jordnämnd har beräknat, att ytterligare ungefär 80 arrendeegnahem skola

kunna utarrenderas från den 14 mars 1936. Av då färdigställda och utarrenderade

cirka 130 lägenheter komma i runt tal 85 att ligga å för ändamålet

särskilt inköpt mark och återstående cirka 45 å kronodomäner.

I årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 7, punkt 9)

har chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anfört, bland annat,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

9

att arrendeegnahemsverksamheten ännu befunne sig på försöksstadiet. Att

densamma, om något resultat av verkligt social betydelse skulle vinnas, så

småningom måste erhålla helt andra proportioner än de nuvarande syntes

uppenbart. Departementschefen vore dock för närvarande icke beredd att

föreslå åtgärder i sådan riktning.

Kungl. Majit har föreslagit, att såsom kapitalökning för fonden för budgetåret

1936/1937 måtte anvisas ett reservationsanslag av 1,800,000 kronor.

I särskild proposition, nr 89, till innevarande års riksdag har vidare föreslagits,

att riksdagen måtte bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att tillhandahålla

statskontoret ett belopp av 900,000 kronor såsom kapitalökning

för arrendeegnahemsfonden under innevarande budgetår.

I samband med igångsättandet av arrendeegnahemsverksamheten beslöts

vid 1934 års riksdag (propositionen 268, riksdagens skrivelse nr 349) inrättande

av arrendelånefonden, från vilken fond s. k. arrendelån för anskaffande

av jordbruksinventarier m. m. skulle kunna utlämnas till de personer, som

antagas till arrendatorer av arrendeegnahem. Fonden förvaltas av statskontoret.

Låneverksamheten handhaves av statens jordnämnd. Närmare föreskrifter

om arrendelån återfinnas i kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 279) örn

arrendeegnahem.

I årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 7, punkt 10)

har föreslagits, att riksdagen såsom kapitalökning för arrendelånefonden

måtte för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 175,000 kronor.

Till förbättring och ändamålsenlig utveckling av ofullständiga jordbruk

m. m. kunna lån och bidrag av allmänna medel — utöver vad redan förut

i utlåtandet omnämnts — i avsevärd utsträckning erhållas. Utskottet vill

härutinnan erinra om tilläggslån (kungörelsen den 8 juni 1928, nr 218, med

reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och

premielåneverksamheten; ändrad genom kungörelserna nr 249/1932 och

170/1933), premielån (kungörelserna den 8 juni 1928, nr 217, angående allmänna

grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten; ändrad genom

kungörelserna nr 249/1932, 169/1933 och 124/1934), lån från allmänna

nyodling sfonden (kungörelsen den 21 augusti 1925, nr 396; ändrad genom

kungörelsen nr 300/1930), lån från norrländska nyodlingsfonden (kungörelsen

den 11 juni 1926, nr 204; ändrad genom kungörelsen nr 301/1930), täckdikningslån

(kungörelsen den 22 juni 1920, nr 332; ändrad genom kungörelserna

nr 358/1921, 239/1922, 84/1930 och 306/1933), gödselvårdslån (kungörelsen

den 11 juli 1918, nr 576; ändrad genom kungörelserna nr 186/1925,

241/1927 och 132/1931) samt förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främjande

av byggnadsverksamhet på landet (kungörelsen den 30 juni 1933, nr

473, med tillägg enligt kungörelserna nr 545/1933 och 438/1935). Vidare

får utskottet omnämna statsbidrag till jordförbättring å ofullständiga jordbruk,

innefattande nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

(kungörelsen den 12 oktober 1934, nr 498), statsbidrag till täckdikning

(kungörelsen den 30 juni 1933, nr 434) och statsbidrag till gödselvårdsanlåggningar

(kungörelsen den 30 juni 1933, nr 435; ändrad genom kungörelsen nr

189/1934), statsbidrag till jorddelningsförrättningar m. m. (kungörelsen den

22 juni 1928, nr 295) ävensom bidrag av olika slag för kolonisationsverksamhet.

I skrivelse, nr 166, hemställde 1935 års riksdag, bland annat, att Kungl.

Maj:t måtte föranstalta om utredning angående vissa åtgärder till främjande

av egnahemsverksamheten. Den 28 juni 1935 uppdrogs åt statens egnahemsstyrelse

att i samråd med statens jordnämnd verkställa utredning och avgiva

förslag angående åtgärder till åstadkommande av förbättrad anskaffning av

jord för egnahemsändamål. Sedan egnahemsstyrelsen utlåtit sig den 11 december

1935, begärde chefen för jordbruksdepartementet den 30 december

1935 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla utredningsmän för att verkställa

utredning och avgiva förslag rörande egnahemsverksamheten och andra

med statens verksamhet på det sociala jordområdet sammanhängande frågor.

Till statsrådsprotokollet anförde därvid chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Sköld, bland annat, att statsmakterna i olika former träffat anstalter

i avsikt att för mindre bemedlade och obemedlade skapa möjligheter att

erhålla egna jordbruk. En redogörelse lämnades för vad därutinnan åtgjorts.

Vidare omnämndes, att från åtskilliga håll framställningar gjorts om

ändringar i nuvarande regler för statens verksamhet på förevarande område,

nämligen — förutom i riksdagens ovannämnda skrivelse nr 166/1935 — i

riksdagens skrivelse nr 188/1934 örn utredning rörande frågan om anställande

av särskilda egnahemskonsulenter åt hushållningssällskapens egnahemsnämnder,

i yttrande den 11 december 1935 av egnahemsstyrelsen över två

framställningar från Västernorrlands läns egnahemslåntagareförbund och

Västerbottens bostads- och egnahemslåntagareförbund samt i skrivelser den

12 november 1934 från Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund, den 26

augusti 1935 från Malmöhus läns småbrukareförbund, den 14 december 1935

från herr Lindhagen samt den 20 december 1935 från Riksförbundet landsbygdens

folk.

Därefter anförde chefen för jordbruksdepartementet:

På sätt framgår av det anförda, hava statsmakterna i sina strävanden att

underlätta ekonomiskt mindre lyckligt lottade personers förvärv av egna jordbrukslägeheter

gått fram på i huvudsak tre vägar. Syftet nied arrendeegnahemsverksamheten

är att skapa jordbruk av sådan storlek, att brukaren därå

kan erhålla full försörjning. Arbetarsmåbruken åter avse att bereda innehavaren

utkomst genom jordbruk drivet vid sidan av annat arbete. Vad den

egentliga egnahemsverksamheten beträffar, har utvecklingen gått i den riktningen,

att någon ovillkorlig fordran på jordbrukens beskaffenhet ej upprätthållits

i vare sig det ena eller det andra av angivna hänseenden. Angelägenheten

av att för de fall, då möjligheter till extraförtjänster saknas, areal och

ägoslag äro så avpassade, att utsikter finnas till bärgning och sysselsättning

i jordbruket för brukaren och hans familj, ligger emellertid i öppen dag. Frågan

om komplettering av s. k. ofullständiga jordbruk är därför också sedan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr do
-

ll

gammalt föremål för intresse. Särskilt är spörsmålet aktuellt under förhållanden

sådana som de nu rådande, då genom stegrade priser å fodermedel

försörjningsmöjligheterna för en del småbrukare, vilkas jordinnehav ej medgiver

dem att själva producera sitt foder, försämrats. Det är en social angelägenhet,

att dylika småbruk utvecklas antingen genom tillägg av jord från

angränsande större fastighet eller genom sammanläggning med annat mindre

jordbruk. De problem, som härvid yppa sig, äro många och svårlösta. Såsom

egnahemsstyrelsen framhållit, torde en jordanskaffnings- och jordförmedlingsverksamhet

av det slag, varom det här rör sig, ej kunna handhavas

av de nuvarande lokala egnahemsorganen. Ifrågasättas kan, huruvida ej de

organ, vilka böra anförtros förevarande uppgifter, borde, med hänsyn till

arten av de spörsmål som möta dem, givas karaktär av statsorgan. Vid en

dylik anordning torde böra tillika övervägas, huruvida ej åt sålunda nytillskapade

organ borde överlämnas även den låneförmedlande verksamhet, som

nu ankomme på egnahemsnämnderna. En fördelning å olika organ av varandra

så närliggande uppgifter, som de nu berörda, förefaller nämligen vara

mindre ändamålsenlig. Däremot kunde måhända vara lämpligt att uppdela

det nya lokalorganet å exempelvis två avdelningar, av vilka den ena finge

ombestyra företrädesvis jordanskaffnings- och jordförmedlingsärenden och

den andra svara för den låneförmedlande verksamheten. En sådan uppdelning

kunde kanske jämväl övervägas i fråga örn den centrala tillsynsmyndigheten,

statens egnahemsstyrelse. Överflyttning enligt angivna riktlinjer av

egnahemslåneförmedlingen å statliga organ torde medföra, att hushållningssällskapens

befattning med egnahemsverksamheten konnne att upphöra. Med

hänsyn till den genomgripande förändring av sagda verksamhet, som detta

skulle innebära, torde åtgärder i angivet syfte icke kunna vidtagas utan allsidig

utredning. Jag förordar, att en dylik utredning kommer till stånd.

Vad arrendeegnahemsverksamheten angår, befinner sig denna ännu på försökets

stadium. Tydligt är, att örn ifrågavarande verksamhet skall fylla en

social uppgift, fordras en högst väsentlig utvidgning av densamma. Lika

tydligt torde vara, att en sålunda utökad arrendeegnahemsverksamhet icke

kan, på sätt fallet är med den nuvarande, skötas allenast genom en central

myndighet. Rörelsen måste decentraliseras. Örn, såsom ifrågasatts i det föregående,

de lokala egnahemsorganen ombildas och förstatligas, synes den tanken

ligga nära att anförtro även handhavandet av den lokala arrendeegnahemsverksamheten

åt dessa organ. I samband nied att förutsättningarna fölen

dylik anordning utredas, torde böra övervägas att låta det nuvarande centralorganet,

statens jordnämnd, uppgå i egnahemsstyrelsen och sålunda skapa

en gemensam förvaltning för statens båda ifrågavarande rörelsegrenar. Erinras

må. att arbetarsmåbruksverksamheten redan står under egnahemsstyrelsens

tillsyn. Sistnämnda verksamhet synes utveckla sig i stort sett tillfredsställande.

Såsom denna rörelse är lagd, faller det sig naturligt, att den

ute i orterna handhaves av kommunala organ. Någon omläggning av detta

system ifrågasättes sålunda ej. Även denna rörelse torde emellertid kunna

draga nytta av sådana för egnahems- och arrendeegnahemsverksamheten nytillskapade

lokalorgan, varom förut förmälts. Ett samarbete mellan de kommunala

och de andra organen synes kunna bliva till gagn. Måhända kan å

sistnämnda organ jämväl överflyttas något av det kontrollarbete med avseende

å arbetarsmåbruken, som nu åvilar egnahemsstyrelsen. Vid den utredning,

jag förordat, torde angivna synpunkter böra tågås under omprövning.

Egnahemsverksamhetens omorganisation enligt de linjer, vilka i det föregående

skisserats, bleve såsom nämnts av genomgripande natur. Det torde

därför vara lämpligt, att i samband med utredning i berörda hänseende jämväl

överväges, huruvida behov kan förefinnas av andra ändringar i gällande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

bestämmelser än de nu ifrågasatta. Nuvarande grunder för egnahemsrörelsen

torde sålunda böra i sin helhet bliva föremål för översyn. Frågan om anställande

av särskilda egnahemskonsulenter bör härvid inpassas i sitt sammanhang.

Vid berörda översyn bör särskilt beaktas angelägenheten av att

så klara gränser som möjligt dragas mellan å ena sidan de fall, där hjälp hör

lämnas i form av egnahemslån, och å andra sidan arrendeegnahems- och arbetarsmåbruksverksamheten.

Vidare torde övervägas sådana anordningar

beträffande egnahemslån för inköp av jordbrukslägenhet, att dylik lägenhet,

där ej fråga är örn ställe av arbetarsmåbrukets typ, göres ekonomiskt bärkraftig,

då möjligheter därtill överhuvud taget föreligga. Även en i det föregående

ej nämnd sida av egnahemsrörelsen, nämligen den vilken avser främjande

av tillkomsten av bostadsegnahem, bör upptagas till granskning, och

detta jämväl ur andra synpunkter än de som kunna föranledas av ändringar

beträffande verksamheten i övrigt. Likaledes bör, vad angår arrendeegnahems-

och arbetarsmåbruksverksamheten, utredningen i den omfattning så

må visa sig påkallat få avse också andra frågor än de i det föregående uttryckligen

nämnda.

Vid den genomgång av gällande bestämmelser rörande ifrågavarande olika

former av statens sociala jordverksamhet, som sålunda torde äga ruin, bör

vad förut sagts angående vikten av att ofullständiga jordbruk må kunna utökas

till full bärighet särskilt beaktas ej blott ur de tidigare berörda synpunkterna

om jordanskaffning och jordförmedling utan även med hänsyn till angelägenheten

av att vederbörande jordbrukare må kunna erhålla den ekonomiska

hjälp, som för ändamålet kan vara behövlig. Möjlighet föreligger för

närvarande att erhålla egnahemslån för inköp av tilläggsjord. Vid utredningen

bör tagas under övervägande, huruvida vad härutinnan gäller är till fyllest

för ifrågavarande syfte eller örn ändringar i eller tillägg till nuvarande

bestämmelser på området kunna vara erforderliga. Den av riksförbundet

landsbygdens folk berörda frågan om jordanskaffning i syfte att komplettera

ofullständiga jordbruk i de gamla bruksbygderna bör härvid bland annat

uppmärksammas. Tillika bör övervägas, örn icke det allmänna å detta liksom

övriga områden för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning

med socialt syfte behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation

av erforderlig mark. Visserligen torde i allmänhet jord kunna erhållas

genom frivilliga avtal. Men erfarenheten torde visa, att understundom ett

önskvärt resultat icke står att vinna utan stöd av expropriationslag. En dylik

lagstiftning bör helt naturligt utformas under hänsynstagande även till

jordägarens berättigade intressen.

Härefter berördes vissa ekonomiska spörsmål samt frågan om kolonisationsverksamheten

i Norrland och Dalarna. Slutligen anmärktes, att, om

Kungl. Maj:t bifölle vad departementschefen förordat, beslutet torde få innebära,

att tidigare åt sociala jordutredningen lämnade, ännu ej slutförda uppdrag

angående utredning av åtgärder för förbättring av ofullständiga jordbruk

och tillskapande av bostadsegnahem ansåges återkallade.

Departementschefens framställning bifölls, och i enlighet med Kungl.

Maj:ts bemyndigande tillkallades såsom utredningsmän generaldirektören

O. H. Malmberg (ordförande), ledamoten av riksdagens andra kammare,

småbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta, verkställande tjänstemannen i

statens jordnämnd, direktören N. Collin, ledamoten av riksdagens första

kammare, lantbrukaren N. G. Gabrielsson i leg, lantbrukaren A. Mårtensson

i Rynge, jordbrukskonsulenten B. A. Nilsson i Borås samt agronomen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

13

W. Svensson i Ljungskile. Utredningsmännen hava antagit benämningen

»1936 års egnahemsutredning».

I förevarande sammanhang må omnämnas, att vid innevarande års riksdag

väckts en motion, II: 66 av herrar De Geer och Andersson i Södergård,

vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville framhålla

det önskvärda däri, att nyssnämnda utredningsmän finge sina direktiv utvidgade

med uppdrag att beträffande egnahemsväsendets organisationsformer

icke huvudsakligen endast undersöka möjligheten av ett förstatligande

utan även grundligt utreda alternativet att bibehålla hittillsvarande system

kompletterat med utökat anlitande av landskommunernas och deras organs

medverkan.

Motionen II: 66 har hänvisats till jordbruksutskottets behandling.

I proposition nr 46 till årets riksdag har Kungl. Majit föreslagit riksdagen

att till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens län

för budgetåret 1936/1937 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av 800,000 kronor.

I anledning av propositionen har väckts en motion, I: 303, vari herr Lindhgen

hemställt,

1) att riksdagen ville möjliggöra propositionens avsikter att skapa en

effektiv jordanskaffning genom att — i viss anslutning till Kungl. Majits

expropriationsproposition år 1933 för hela riket — nu för Västerbottens

och Norrbottens län antaga en provisorisk expropriationslag av i motionen

angiven lydelse;

2) att riksdagen — med förklarande att propositionens uppfattning, att

jordbruksnybildning på oodlad mark i princip icke bör ske annat än i

Västerbottens och Norrbottens län, icke kan av riksdagen godtagas — ville

tillika hemställa, att direktiv i propositionens nämnda syfte ej måtte föreläggas

de enligt Kungl. Majits uppdrag den 30 december 1935 tillsatta utredningsmän

i den sociala jordfrågan; samt

3) att riksdagen måtte jämväl anhålla eller uttala, att Kungl. Majit —

för vinnande av sammanhang och besparingar i förening med en ledande

tanke och ordnande hand över den sociala jordfrågan — täcktes tillse eller

förordna, att vid fortsatta överväganden av den sociala jordfrågan foges

hänsyn jämväl till tidigare officiella förslag med utredningar i ämnet.

Propositionen nr 46 och motionen I: 303 hava behandlats av sammansatt

andra lag- och jordbruksutskott, som i utlåtande nr 1 hemställt, att det begärda

anslaget måtte beviljas av riksdagen.

Slutligen må omnämnas, att statens egnahemsstyrelse den 14 februari

1936 till jordbruksdepartementet överlämnat 46 till styrelsen under år 1935

inkomna skrivelser från vissa kommuner med uppgift om bristande tillgång

på jord för bildande av arbetarsmåbruk m. m. för den åtgärd, vartill

skrivelserna kunde anses böra föranleda.

Skrivelserna hava — enligt vad utskottet inhämtat — utgjort de svar,

som inkommit lill egnahemsstyrelsen å förfrågningar, som ställts till kom
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Utskottet.

munalnämnderna i rikets landskommuner, huruvida bristande tillgång på

jord för arbetarsmåbruk förelåge inom kommunerna.

Egnahemsstyrelsens skrivelse har överlämnats till 1936 års egnahemsutredning.

I fråga örn yrkandena i de motioner, som ha avseende å förevarande

punkt [1:8 yrk. 2) och 4) samt II: 13 och 11:362], hänvisas till den redogörelse

därför, som lämnats i ingressen till detta utlåtande (sid. 1—3).

Utskottet har tidigare vid olika tillfällen erinrat därom, att statsmakterna

vidtagit omfattande åtgärder av skilda slag, som medföra avsevärda kostnader

för det allmänna, för att främja bildandet av nya jordbruk och för att

förbättra ofullständiga sådana. Vidare har utskottet, då fråga örn expropriationsrätt

för nu ifrågavarande ändamål tidigare varit föremål för behandling,

upprepade gånger förklarat, att det enligt utskottets mening icke visats, att

lagstiftning örn sådan rätt kunde anses erforderlig. Jord till nya jordbruk

och till förbättring av ofullständiga jordbruk funnes nämligen enligt utskottets

åsikt tillgänglig till skäliga priser.

I fråga om det behov, som för närvarande kan föreligga beträffande jord

för nyssnämnda ändamål, bör uppmärksammas, att åtskilliga jordbruk, vilka

tidigare lämnat sina brukare bärgning, numera på grund av ökade priser

å bland annat fodermedel kunna anses vara för små och därför tarva ökning

av den odlade jordens areal. Olika möjligheter att anskaffa sådan jord böra

givetvis tagas under övervägande. Bland annat torde böra undersökas, om icke

i vissa fall, då en mera avsevärd ökning av arealen erfordras, den utvägen

borde tillgripas att förvärva och uppdela ett jordbruk på ett antal av de i

närheten av detsamma liggande, så att de återstående därefter skulle omfatta

jord av tillräcklig vidd.

Såsom framgår av den i utskottets utlåtande lämnade redogörelsen kommer

frågan om att anskaffa jord till nya jordbruk och till komplettering av ofullständiga

jordbruk att upptagas till övervägande av nyligen tillsatta sakkunniga

— 1936 års egnahemsutredning. I de sakkunnigas uppdrag ingår jämväl

att överväga, örn icke på olika områden för statens understödjande verksamhet

för jordanskaffning med socialt syfte det allmänna behöver hava till sitt

förfogande en rätt till expropriation av erforderlig mark.

Enär utredning angående de i motionerna berörda spörsmålen blivit igångsatt,

finner utskottet, i avvaktan på resultatet av densamma, skäl icke föreligga

för riksdagen att i anledning av motionerna göra framställning till

Kungl. Maj:t.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

15

II. Frågor rörande arrendelagstiftningen.

A. Gemensam social arrendelag för hela riket.

[Motionen 1:8 sid. 4 punkt 1; yrk. 1).]

I de förslag till social arrendelagstiftning, som på sin tid avgåvos av

jordkommissionen och jordsakkunniga, åsyftades en för hela riket enhetlig

lagstiftning. De båda förslagen skilde sig emellertid så tillvida från varandra,

att medan jordkommissionen förordade en särskild social arrendelag,

jordsakkunniga ansågo, att de bestämmelser av social natur, som för

vissa grupper av arrenden erfordrades utöver de för jordbruksarrende i allmänhet

gällande bestämmelserna, borde fogas såsom ett tillägg till den

allmänna arrendelagen (jordkommissionens betänkande del VI sid. 31 och

jordsakkunnigas betänkande sid. 38 och 41).

I proposition nr 182 framlades för 1927 års riksdag, bland annat, förslag

till sociala arrendebestämmelser, intagna i 1907 års ny teander ättslag, samt

förslag till vissa ändringar i norrländska arrendelagen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Thyrén, anförde i propositionen

(sid. 32), bland annat:

Jordsakkunnigas förslag att genomföra en enhetlig lagstiftning för hela

riket rörande arrende av enskild jord är utan tvivel beaktansvärt. Vid ett närmare

övervägande härav har jag dock icke kunnat undgå att finna ett försök

i denna riktning vara förbundet med vansklighet. Närmast gäller frågan upptagande

i den allmänna arrendelagen av bestämmelser, svarande mot den

nuvarande norrländska arrendelagen. Förhållandena i landets olika delar äro

med hänsyn till jordbrukets naturliga förutsättningar så skiftande, att en

dylik gemensam lagstiftning näppeligen skulle vara ägnad att befordra en

sund utveckling av jordbruksnäringen, i den mån denna är byggd på arrendesystem

i en eller annan form. I en sådan lag måste komma att inrymmas

ett flertal bestämmelser, vilka väl kunna motsvara en landsändas behov men

för en annan äro till föga eller intet gagn. Tydligen måste dylika bestämmelser

för att erbjuda anpassning efter de olikartade förhållandena i ej

ringa mån komma att kännetecknas av en så allmänt hållen formulering,

att de vid den praktiska tillämpningen i stället för att utjämna meningsskiljaktigheter

lätteligen kunna giva rum för olika tolkningar och därmed

skapa tvister och missämja i arrendeförhållandet. Åtskilliga av de i ärendet

senast avgivna yttrandena innefatta ock varningar för ett schematiskt

överflyttande till den allmänna arrendelagstiftningen av vissa för närvarande

blott i den norrländska arrendelagen upptagna stadganden, vilka hänföra

sig till särskilda förhållanden i fråga om trävaruindustriens arrendehemman

i Norrland och Dalarna. Jämväl har från några håll gjorts gällande

att speciallagstiftningens uppgående i den allmänna lagstiftningen, sådan

denna föreslagits av jordsakkunniga, icke kan för sistnämnda

landsdelar anses innebära en tillfredsställande lösning, då därigenom komme

att uppoffras vissa bestämmelser, som visat sig ändamålsenliga.

För min del har jag alltså funnit mig böra tillstyrka, att den norrländska

arrendelagen bibehålies i gällande kraft med allenast de ändringar, som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

bliva påkallade för att bringa denna lag till överensstämmelse med en i

vissa avseenden reviderad och utvidgad allmän arrendelagstiftning. De

lagstadganden i övrigt, vilka erfordras för att tillgodose behovet av vad

i allmänhet betecknats såsom en social arrendelagstiftning i mera speciell

bemärkelse, har jag ansett böra införas i 1907 års allmänna arrendelag.

Åtskilliga motioner väcktes.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde i utlåtande nr

1, bland annat:

Med hänsyn till de skiftande förhållandena i rikets olika delar kan utskottet

giva sin anslutning till Kungl. Maj:ts förslag, att för de nordligare

delarna av landet den norrländska arrendelagen alltjämt bör gälla med den

utsträckning av dess giltighetsområde och med de modifikationer, som

kunna vara av behovet påkallade, ävensom att de bestämmelser, som erfordras

för övriga delar av riket, inarbetas i den allmänna arrendelagen.

Reservation anfördes, dels av herr Lindhagen, som hemställde, bland annat,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Majit ville eventuellt i samband

med andra kompletteringar och ändringar i lagstiftningen överväga och för

riksdagen framlägga förslag, varigenom samtliga arrendestadganden av

social natur sammanföras till en speciallag för hela riket, dels ock av herr

Hage, som i väsentliga delar instämde i herr Lindhagens reservation.

Riksdagen biträdde utskottets ståndpunkt.

De viktigaste skiljaktigheterna mellan norrländska arrendelagen, å ena,

samt de sociala arrendebestämmelserna i 1907 års nyttjanderättslag, å

andra sidan, äro följande:

Norrländska arrendelagen har avseende å arrenden, som omfatta minst

fyra hektar inrösningsjord, under det att de sociala arrendebestämmelserna

i nyttjanderättslagen hava avseende å arrenden om minst fyra hektar odlad

jord.

Enligt norrländska arrendelagen är arrendatorn berättigad att på lämpligt

ställe å den arrenderade jorden eller, om denna utgör allenast visst område

av en jordägaren tillhörig fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten,

efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn

åliggande reparationer ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning

samt nödiga redskap. Utanför norrlandslagens tillämplighetsområde

finnes däremot icke någon dylik tvingande regel rörande virkesfånget,

utan frågan härom får ordnas genom avtal mellan jordägaren och arrendatorn.

I norrländska arrendelagen stadgas vidare, att, om det å den arrenderade

jorden ej finnes erforderligt bete för de hästar och nötkreatur, som kunna

vinterfödas därå, och om denna jord allenast utgör visst område av en jordägaren

tillhörig fastighet, arrendatorn efter ortens sed är berättigad till

nödigt bete jämväl å övrig skog eller utmark, som hör till fastigheten. Jordägaren

äger emellertid därvid undantaga mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits

anordningar, som skulle lida märkligt intrång av betesrätten. Utanför

norrlandslagens tillämplighetsområde finnas icke sådana bestämmelser,

utan om betesrätten få jordägaren och arrendatorn själva komma överens.

I motionen I: 8 har anförts (sid. 4 punkt 1), att en gemensam social arrendelag

för hela riket är ett av arrendatorsklassens aktuella problem.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30• 17

Motiveringen under denna punkt innehåller bland annat följande uttalande:
De

stora godsen höllos utanför lagen så gott som fullständigt. Endast arrenden

under fideikommiss beskuros med en till 10 år förminskad och okontrollerad

arrendetid i stället för den femtonåriga norrländska arrendetiden.

Däremot drabbades arrenden av bolagsdomäner av samma skyddsbestämmelser

som i Norrland men förflyttades av anfört skäl i alla fall lagtekniskt

under den allmänna arrendelagen. En sådan lagstiftning på kryckor bör

icke vidare få godtagas.

Med anledning av vad sålunda anförts i motionen erinras därom, att i det

uti propositionen nr 182 till 1927 års riksdag framlagda förslaget till lag örn

ändring i vissa delar av 1907 års nyttjanderättslag efter de paragrafer, som

behandlade jordbruksarrenden under fideikommiss, under rubriken »Örn

vissa andra jordbruksarrenden» intagit en 56 § av följande lydelse:

Upplåter någon i annat fall än i 45 eller 54 § sägs på arrende torp eller

annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet eller hemman, som lyder

under huvudgård, och omfattar upplåtelsen odlad jord till en vidd av minst

fyra och högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna i 46 och 53 §§ äga

motsvarande tillämpning.

Vad nu stadgats gäde ej upplåtelse av jord, som tillhör ecklesiastikt boställe.

I motioner framställdes yrkanden i olika hänseenden, bland annat därom,

att nämnda 56 § måtte utgå ur lagen.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet yttrade i utlåtande nr 1:

Beträffande den grupp av arrenden, varom i denna paragraf är fråga, finner

utskottet det vara varken behövligt eller lämpligt att införa tvingande bestämmelser

om minimitid. Utskottet har icke av den förebragta utredningen

kunnat finna, att vid dessa arrenden sådana missförhållanden i fråga om upplåtelsetidens

längd föreligga, att ett ingripande på lagstiftningens väg kan

vara befogat. Arrendeupplåtelser under enskilda jordägare i allmänhet sakna

också den varaktiga beskaffenhet, som i fråga om arrenden under bolag

och fideikommiss talar för lagstadgandet av en längre minimitid. Som regel

upphör utarrenderingen av nu ifrågavarande ställen förr eller senare i

följd av ägarens dödsfall eller fastighetens försäljning. Härtill kominer, att

många av de större enskilda egendomarna, särskilt i södra Sverige, äro för

sin drift väsentligen beroende av den arbetskraft, som erhålles från jordbrukstorpen.

En lagstadgad minimitid, särskilt så lång som femton år, skulle

utan tvivel komma att inverka störande på driften av huvudgårdarnas jordbruk.

Ej heller i andra avseenden finner utskottet särskilda tvingande bestämmelser

vid dessa arrenden vara påkallade. På grund härav hemställer

utskottet, att förevarande paragraf måtte utgå ur lagen ävensom att de

motionsvis framställda yrkandena, i den mån de avvika från denna utskottets

hemställan, måtte av riksdagen lämnas utan bifall.

Reservation anfördes dels av herr Linder jämte fyra andra ledamöter, som

ansågo, att ett stadgande av det innehåll Kungl. Maj:t föreslagit borde införas

i lagen, dels ock av herr Lindhagen, som yrkade att i ett sådant stadgande

minimiarcalen måtte bestämmas till 2 har odlad jord, ängs- och hagmark.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Bihang till riksdagens protokoll 19.16. 9 staal. 2 tind. Ar 30. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

Förslag örn minimitid vid arrenden av nu avhandlade slag framfördes vid

såväl 1928 som 1929 års riksdagar utan att vinna bifall.

Jämväl vid 1930 års riksdag framställdes i motion I: 185 av herr Lindhagen

yrkande i sådant hänseende.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet yttrade i utlåtande nr 1:

Utskottet kan inskränka sig till att, under åberopande av de skäl, som anförts

för den ståndpunkt, som riksdagen intagit dels vid lagstiftningens genomförande

1927, dels så nyligen som 1928 och 1929, förorda, att yrkandet i

motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation anfördes av herr Lindhagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

uuicottet. De skiftande förhållandena i fråga örn jordbrukets naturliga förutsättningar

i landets olika delar göra det enligt utskottets mening nödvändigt

att bibehålla den år 1927 genomförda anordningen, enligt vilken för Norrland

och nordvästra Svealand gälla särskilda sociala arrendebestämmelser, i

några hänseenden olika dem, som tillämpas i övriga delar av landet. Med

hänsyn härtill finner sig utskottet sakna anledning tillstyrka motionen I: 8,

såvitt densamma innehåller yrkande rörande gemensam social arrendelag

för hela riket.

Frågan om särskilda bestämmelser för arrenden under större gods har

tidigare varit föremål för riksdagens prövning, men det har icke varit möjligt

att uppdraga någon lämplig gräns mellan större och mindre gods. Utskottet,

som erinrar därom, att frågan om fideikommissens upphörande är

föremål för Kungl. Maj:ts prövning, finner sig ej böra tillstyrka en lagstiftning

angående särskilda bestämmelser beträffande arrenden under större

gods.

B. Frilösning av arrendejordbruk.

[Motionen I: 8 sid. 5 punkt 2; yrk. 1).]

En omfattande historik beträffande frågan örn frilösning av arrendejordbruk

återfinnes i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande

nr 1 vid 1930 års riksdag, sid. 75—96, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

På hemställan av det sammansatta utskottet beslöt 1930 års riksdag i skrivelse

(nr 276) anhålla, att Kungl. Maj:t — i anslutning till samtidigt begärd

utredning rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre

jordbruk och rörande ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Amira lagutskottets utlåtande Nr 30.

19

hemmansägare-, arrendators- oell småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade

härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk — ville verkställa

utredning rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att

ekonomiskt underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, samt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Denna utredning uppdrogs åt sociala jordutredningen, som enligt vad utskottet

inhämtat torde komma att slutföra behandlingen av detta utredningsspörsmål

under våren innevarande år.

Ur ett av sociala jordutredningen den 5 december 1931 avgivet betänkande

med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen (statens

offentliga utredningar 1932: l) må i detta sammanhang anföras följande uttalande

av utredningen (sid. 70):

Den skärpta arrendelagstiftningen, icke minst skadeståndsbestämmelserna

i 7 §, har i sin mån föranlett, att skogsbolagen, som tidigare ogärna velat avhända

sig sina arrendeställen, numera i stor utsträckning söka avveckla arrendesystemet

och försälja arrendegårdarna.

Under det att det tidigare från arrendatorshåll med styrka framträtt en

strävan att få friköpa arrendejordbruken, har med nuvarande ekonomiska

förhållanden hos arrendatorerna ett motsatt intresse gjort sig märkbart. De

flesta arrendatorer, varom här är fråga, äro för sitt uppehälle till stor del beroende

av det arbete med kolning, skogskörning, huggning o. dyl., vartill bolaget

kan bereda tillgång. I egenskap av arrendator känner skogsarbetaren sig

tryggare för den nödvändiga arbetstillgången än om han med äganderätt förvärvade

sitt ställe. Ett annat skäl, som under nuvarande ekonomiska förhållanden

ur arrendatorns synpunkt talar mot frilösning, är, att räntorna på

köpeskillingen och övriga med äganderätten förenade årliga utgifter ofta betydligt

överstiga den arrendeavgäld, som för närvarande utgår. Arrendatorerna

se därför i många fall numera med bekymmer på bolagens stora utbud

av arrendeställen.

Vid 1932, 1933 och 1931 års riksdagar behandlades motioner innefattande

yrkanden örn, bland annat, lagstiftning rörande frilösning av arrendejordbruk

(I: 213 år 1932, I: 323 och II: 520 år 1933 samt I: 278 och I: 279 år

1934). På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden 24/1932 och 32/1933

samt 40/1934 och 41/1934) beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda

till någon åtgärd.

Beträffande speciellt förevarande spörsmål anförde utskottet i utlåtandet

nr 41 vid 1934 års riksdag:

De skäl, som tidigare vid upprepade tillfällen anförts, när riksdagen avstyrkt

att införa rätt för arrendator att genom expropriation frilösa arrende,

anser utskottet alltjämt äga giltighet. Riksdagen har, såsom av det föregående

framgår, i stället uttalat sig för, att ett övervägande borde ske rörande

ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning

av mindre arrendejordbruk, samt hemställt att, sedan utredning verkställts,

de förslag, vartill densamma kunde föranleda, måtte framläggas för

riksdagen. Utredningen ifråga har av Kungl. Maj.t uppdragits åt sociala

jordutredningen, som hittills icke avslutat densamma.

I förevarande sammanhang får utskottet omnämna, vad chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Schlyter, anfört till statsrådsprotokollet den 1 feb
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

mari 1935, då frågan om lagberedningens närmaste arbetsuppgifter behandlades.

Därvid anförde statsrådet Schlyter, bland annat:

Jag håller för min del före, att den för närvarande mest trängande lagstiftningsuppgiften

är en reform av jordabalken. Under de tjugufem år som förflutit,

sedan lagberedningen avgav sitt slutliga förslag till ny jordabalk, har

behovet av en allmän lagrevision på detta område blivit alltmera kännbart,

ett förhållande som bland annat vid skilda tillfällen framhållits av lagrådet.

Då de vidlyftiga förberedelserna för inrättande av nya fastighetsböcker numera

blivit slutförda och själva uppläggandet av dessa böcker kommit i full

gång, synes tidpunkten vara inne att lagberedningen skrider till erforderlig

överarbetning av nyssnämnda jordabalksförslag. Härav följer dock icke med

nödvändighet att lagberedningens arbetskrafter böra från början helt ägna

sig åt berörda uppgift. Med hänsyn till den utveckling som ägt rum under

senare år och de nya erfarenheter som kunna hämtas från modem lagstiftning

i främmande länder torde vissa specialundersökningar lämpligen böra

utföras såsom ett förberedande arbete. Dessa undersökningar synas -— under

ordförandens ledning — böra utföras av en eller möjligen två av beredningens

ledamöter. Med tillgång till de rön som inhämtats vid det förberedande

arbetet lärer ett av lagberedningen i dess helhet sedermera påbörjat,

mera koncentrerat arbete på utformning av lagtext och motiv kunna väsentligen

underlättas.

Lagberedningens huvudsakliga arbete borde emellertid enligt justitieministerns

åsikt lämpligen under någon tid framåt ägnas åt frågan om en reform

av aktiebolagslagstiftningen.

Sedan justitieministern utverkat de Kungl. Maj:ts beslut, som voro erforderliga

för sistnämnda arbete, erhöll han Kungl. Maj:ts bifall även till en

hemställan, att en eller, efter chefens för justitiedepartementet bestämmande,

två av lagberedningens ledamöter skulle, så snart omständigheterna det medgåve,

hava att under ordförandens ledning utföra erforderliga förberedande

arbeten för revision av jordabalken, samt att lagberedningen, sedan revision

av aktiebolagslagstiftningen slutförts, skulle övergå till behandling av frågan

örn en reform av jordabalken.

Vid 1935 års riksdag yrkades i motionen I: 258 av herr Lindhagen, att riksdagen

måtte hos regeringen begära skyndsamt förslag rörande tillgodoseende

genom lag av arrendatorsklassens berättigade krav i vissa i motionen angivna

avseenden, bland annat i fråga om rätt för arrendator att få lösa till sig

jordbruket. I en motion, II: 343 av herr Falk, framställdes förslag om ändringar

i olika hänseenden i arrendelagstiftningen, för vilka förslag redogörelse

lämnas under andra rubriker i förevarande utlåtande.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 15 — jämte det utskottet på sätt

ovan (sid. 7) omnämnts uttalade sig mot ett införande av expropriationslagstiftning

för jordbruksändamål — beträffande motionsvis väckta frågor

örn ändringar i arrendelagstiftningen följande:

Enligt den plan, som för någon tid sedan offentliggjordes rörande lagberedningens

närmaste arbetsuppgifter, skall en allmän revision av jordabalken

inom kort igångsättas. Samtliga de spörsmål, som berörts i de förevarande

motionerna I: 258 och II: 343, torde i sammanhang därmed bliva föremål för

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

21

omprövning. Med hänsyn härtill anser utskottet, som ej finner anledning att

nu i detalj yttra sig om de olika frågor, som omförmälts i dessa motioner, att

skäl icke föreligga för riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit göra de framställningar

örn utredning, som påyrkats i motionerna. Utskottet vill emellertid

i detta sammanhang uttala den förhoppningen, att utredningsarbetet på

förevarande område så bedrives, att ett slutligt resultat därav kan vinnas inom

skälig tid.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Reservation avgavs av herr Norman jämte fem andra ledamöter, vilka hemställde,

dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl.

Majt ville låta verkställa utredning i syfte att få klarlagt, bland annat, i vad

mån frilösning av arrendejordbruk skulle kunna underlättas genom expropriationsförfarande

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning, dels ock att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning i syfte

att få klarlagt i vad mån det kunde vara möjligt att genom ändringar i gällande

arrendelagstiftning tillförsäkra arrendatorerna en säkrare ställning samt

för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Reservation anfördes vidare av herr Lindhagen, som yrkade, att riksdagen

ville hos Kungl. Majit hemställa örn övervägande och förslag dels till komplettering

av den sociala arrendelagstiftningen till ytterligare tryggande av arrendatorernas

rätt till ett hem, till besittningen av jordbruket och till möjligheter

för dess eventuella övertagande med äganderätt, det senare med stöd av expropriationsbestämmelser,

dels ock till erforderliga förbättringar även i den

allmänna arrendelagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Av vad chefen för justitiedepartementet anfört i andra huvudtiteln av årets

statsverksproposition i sammanhang med hemställan om anslag till lagberedningen

samt av lagberedningens därvid fogade redogörelse för dess verksamhet

framgår, att lagberedningens ledamöter under senare delen av år 1935

varit och alltjämt äro upptagna av arbetet med en ny lagstiftning örn aktiebolag

med undantag för en av dem, vilken erhållit i uppdrag att utföra erforderliga

förberedande arbeten för revision av jordabalken. Denne ledamot

har i samråd med lagberedningens ordförande påbörjat nämnda arbeten men

har dock icke ägnat sig helt åt denna uppgift, ity att han därjämte omhänderhaft

vissa uppgifter inom Kungl. Majits kansli samt uppdrag inom jordbruksdepartementet

såsom utredningsman beträffande åtgärder till reglering av

jordbrukets skuldsättning.

I förevarande sammanhang torde böra omnämnas spörsmålet örn avveckling

av bestående fideikommiss. En avveckling av jordbruksfideikommissen

skulle nämligen med säkerhet medföra avsevärd förändring i arrendatorernas

av fideikommissjord ställning.

Den 14 oktober 1935 har tillkallad sakkunnig avlämnat promemoria angå
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

ende avveckling av bestående fideikommiss (statens offentliga utredningar

1935: 50). Beträffande den ekonomiska organisationen å jordfideikommissen

har däri omnämnts (sid. 6), bland annat följande:

Å de större egendomarna brukade en jämförelsevis stor areal, utgörande

huvudgården, ligga under eget bruk, under det att inägojorden i övrigt vore

utarrenderad. Enligt en av jordkommissionen sammanställd statistik, avseende

åren 1919 och 1920, brukades 18,778 hektar åker av ägarna och funnos

7,060 arrendatorer, vilka brukade 112,512 hektar åkerjord. Även senare

hade lämnats uppgifter angående antalet brukare, men dessa uppgifter vore

för ofullständiga för att kunna tjäna till jämförelse med de av jordkommissionen

meddelade.

Över den sakkunniges betänkande hava yttranden inhämtats från vissa

myndigheter m. fl. Ärendet är föremål för ytterligare beredning inom justitiedepartementet.

Under år 1932 verkställdes en allmän jordbruksräkning i riket. De därvid

insamlade uppgifterna hava numera bearbetats av statistiska centralbyrån,

som i Sveriges officiella statistik (jordbruk med binäringar) lämnat en

redogörelse därför.

Beträffande utarrenderade brukningsdelars antal och åkerareal i procent

av samtliga brukningsdelar framgår av 1932 års jordbruksräkning, att hela

antalet brukningsdelar i riket utgjorde 669,751, därav 307,379 brukningsdelar

med mer än 2 hektar åker. Av sistnämnda antal voro 60,192 utarrenderade

(19.6 %), under det att 247,187 (80.4 %) brukades av ägaren själv. Till brukningsdelar

med mera än 2 hektar åker hörde en sammanlagd åkerareal av

3,575,389 hektar (all åker utgjorde 3,724,625 hektar), varav 2,620,504 hektar

(73.3 %) brukades av ägaren själv och 954,885 hektar (26.7 %) av arrendator.

Utarrenderade brukningsdelar förekomma i den relativt sett minsta utsträckningen

vid småbruken, under det att arrendesystemet nått åtskilligt

större omfattning vid de större brukningsdelarna.

Beträffande arrendesystemets utbredning i olika delar av landet må nämnas,

att detsamma förekommer i stor utsträckning inom ett sammanhängande

område, som utgöres av Uppland, Södermanland, Östergötland och norra

kustlandet i Kalmar län, samt vidare på slättbygden i Malmöhus län och i

hela Bergslagen, där bruks- och trävarubolagens jordinnehav nått den största

omfattningen. Däremot har arrendesystemet sin minsta omfattning på Gotland,

i Blekinge läns skogsbygd, i Västernorrlands läns kustland samt i Västerbottens

och Norrbottens län, inom vilka områden åkerjorden till mera

än 90 °/o brukas av självägare.

Utskottet får slutligen omnämna, att i interpellation (den 18 februari) av

herr K. G. Westman vid årets riksdag vissa frågor framställts till statsrådet

och chefen för justitiedepartementet rörande lagberedningens arbete med

revision av jordabalken.

Interpellationen har besvarats av justitieministern den 18 innevarande

mars, i samband varmed chefen för jordbruksdepartementet lämnat vissa

upplysningar angående spörsmål rörande arrendelagstiftningen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

23

Av justitieministerns svar framgick, att lagberedningens arbete icke behöver

lägga hinder i vägen för vidtagandet av de ändringar i arrendelagstiftningen,

som kunna befinnas vara önskvärda.

I motionen I: 8 har (sid. 5 punkt 2) anförts, att frilösning av arrendejordbruk

är ett av arrendatorsklassens aktuella problem.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att riksdagen tidigare vid

upprepade tillfällen avstyrkt förslag om rätt för arrendator att tvångsvis frilösa

det arrenderade jordbruket. Riksdagen har förklarat, att ett övervägande

i stället borde ske rörande andra åtgärder, som kunde anses ägnade

att ekonomiskt underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, samt hemställt

till Kungl. Majit örn utredning och förslag därutinnan. Uppdrag att

verkställa sådan utredning har av Kungl. Majit lämnats åt sociala jordutredningen,

som kan förväntas komma att inom den närmaste tiden slutföra

densamma. Med hänsyn härtill finner utskottet icke skäl föreligga för riksdagen

att beträffande förevarande spörsmål göra någon framställning till

Kungl. Majit.

C. Företrädesrätt för arrendator vid köp; skydd mot salubjudande av

utarrenderad egendom i vissa fall.

[Motionen 1:8 sid. 5 punkt 4; vrk. 1).]

Vid 1932 års riksdag väcktes en motion, lii 266, av herr Spångberg m. fl.,

vari yrkades, att i den sociala arrendelagen måtte införas förbud för bolag

att inom de delar av riket, till vilka den norrländska arrendelagen utsträcktes

år 1927 (Värmlands län och vissa delar av Örebro län), försälja jordområden,

som upplåtits på arrende, i de fall att vederbörande brukare önskade

att få kvarbo som arrendator.

Andra lagutskottet lämnade i utlåtande (nr 21) över motionen en historik

över tidigare behandling av frågan om förbud mot försäljning av arrendejordbruk,

vartill utskottet nu anhåller att få hänvisa.

Utskottet anförde i utlåtandet 21/1932, att det icke ansåg sådana skäl föreligga,

att de kunde motivera den föreslagna, ur principiell synpunkt betänkliga

åtgärden att för Värmland och vissa delar Örebro län stadga förbud

för bolag alt försälja utarrenderad jord. Motionen avstyrktes.

Särskilt yttrande avgavs av herr Lindhagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I motionen I: 8 har såsom ett av arrendatorsklassens aktuella problem anförts

företrädesrätt till köp av jordbruket med laga tillbehör samt skydd i

övrigt mot besittningens utbjudande till salu vid en för arrendatorn oläglig

tidpunkt eller eljest i oträngt mål.

Bestämmelser i lag örn företrädesrätt för arrendator att inköpa den arrenderade

fastigheten skulle givetvis vara utan praktisk betydelse, örn det

Utskottet.

Utskottst.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

stöde jordägaren fritt att själv bestämma priset å fastigheten. Å andra sidan

vore det icke med rättvisa förenligt, att arrendatorn, örn han ägde företrädesrätt

till köp, skulle få bestämma köpeskillingen. En uppskattning av

fastighetens skäliga värde genom något officialförfarande skulle därför vara

nödvändig vid tillämpning av en lagstiftning örn sådan företrädesrätt. Utskottet

anser, att skäl icke anförts, som kunna motivera införandet av en

dylik rätt för arrendatorn att, låt vara till ett såsom skäligt ansett pris, mot

jordägarens vilja få förvärva hans egendom, å vilken jordägaren måhända

från annat håll hade högre köpeanbud.

Utskottet finner ej heller skäl föreligga för en lagstiftning, enligt vilken

arrendatorn å en fastighet skulle kunna förhindra dess ägare att sälja densamma,

oaktat att tidpunkten för försäljning för den sistnämnde av en eller

annan orsak vore lämplig.

D. Minimitid beträffande arrenden.

[Motionerna 1:285 och 11:486 samt II: 187 yrk. 1).]

Bestämmelserna örn arrendetid återfinnas i allmänna arrendelagen (2 kap.

av 1907 års lag) i 2 §, där det stadgas, att upplåtelse på arrende (som huvudregel)

skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livstid. Om arrendetiden

icke är bestämd på i lagen angivet sätt, skall avtalet anses ingånget

för en tid av fem år. Örn vid arrende, som gäller för viss tid, arrendatorn

fortfarit med brukandet efter arrendetidens utgång, och jordägaren icke

inom två månader därefter anmanat honom att avflytta, skall avtalet anses

förlängt på fem år.

Någon minimitid för arrendeupplåtelser är sålunda icke stadgad i arrendelagen

för arrenden i allmänhet. Däremot finnas beträffande vissa arrenden

sådana minimitider bestämda, i fråga örn bolagsarrenden 15 år (46 §), beträffande

jordbruksarrenden under fideikommiss 10 år (55 §) och i fråga

om arrenden enligt norrländska arrendelagen 15 år (2 §). Från föreskrifterna

i sist omförmälda stadganden kan emellertid under vissa omständigheter

dispens erhållas (54 och 55 §§ allmänna arrendelagen, 31 § norrländska

arrendelagen). Avtal för viss tid, som varit gällande femton (resp. tio)

år, må emellertid förlängas för kortare tid.

I lagberedningens förslag till jordabalk, I, avgivet den 4 februari 1905, anfördes

i motiveringen till 2 § i 2 kap., bland annat (sid. 95):

De grunder, vilka överhuvud kunna åberopas för arrendetidens fixering,

föranleda jämväl att arrendetiden icke bör sättas alltför kort; och det kunde

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

25

därför ifrågasättas, huruvida icke lagen borde tillika stadga en viss minimitid

för arrende. Också har man sett det förslag framställt, att arrendetiden

aldrig borde få sättas kortare än att den fullt motsvarade den vanliga omloppstiden

vid ett ordnat skiftesbruk. Beredningen har emellertid funnit en

föreskrift i sådant syfte icke kunna upptagas i förslaget. Det får icke förbises,

att fall kunna förekomma, då det för upplåtaren är omöjligt att binda

sig för en längre tid — t. ex. när han själv skall inom en viss kortare tid

lämna ifrån sig fastigheten — eller där det för honom är angeläget att icke

göra det — t. ex. när han önskar försälja fastigheten. I betraktande av

dessa omständigheter och då det ju icke lämnas jordägaren öppet att genom

förbehåll bereda sig en dylik handlingsfrihet, låter det sig icke göra att införa

en lagstadgad minimitid.

Beträffande minimitid för arrenden i allmänhet anförde jordsakkunniga i

sitt betänkande år 1926 (sid. 86):

Vid övervägande av de lagstiftningsåtgärder, som av förefintliga missförhållanden

påkallas, synes det de sakkunniga uppenbart, att en bestämmelse

om viss minimitid icke kan givas en generell tillämpning å arrendeupplåtelser.

Dessa äro ej sällan beroende av rent tillfälliga omständigheter såsom

ägarens omyndighet, sjukdom, tillfälliga verksamhet å annan ort m. m. Då

den omständighet, som föranlett utarrenderingen, ej längre förefinnes, önskar

ägaren i regel själv övertaga brukandet av fastigheten. Att det i dylika fall

bör vara jordägaren obetaget att själv bestämma tiden för arrendeupplåtelsen

torde vara uppenbart. Skall en bestämmelse om minimitid lagfästas,

måste den därför begränsas till de upplåtelser, vilka enligt erfarenheten äro

av mera stadigvarande beskaffenhet.

I motionerna 1:285 och 11:486 har hemställts, alt riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t anhålla om utredning, örn icke en minimitid av t. ex. 5 år

lämpligen kunde föreskrivas i allmänna arrendelagen i sådana fall, då det är

fråga örn mera konstant arrendejord.

I motionen II: 187 har hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte

anhålla om förslag till tvingande bestämmelse i allmänna arrendelagen av

innehåll att arrendeavtal skall omfatta en tid av minst fem år.

Utskottet finner sig visserligen kunna vitsorda, att en icke alltför kort arrendetid

ur jordbrukets synpunkt kan anses vara fördelaktig. En längre

arrendetid föranleder nämligen i allmänhet arrendatorn att vårda sig örn jordbruket

på ett helt annat och bättre sätt, än örn arrendetiden är kort. Ett

flertal omständigheter av skilda slag — såsom jordägarens omyndighet, sjukdom,

tillfällig vistelse å annan ort, önskan att försälja fastigheten m. m. —

föranleda emellertid enligt utskottets mening, att det i fråga örn arrenden

enligt allmänna arrendelagen bör vara jordägaren obetaget att själv bestämma

arrendetidens längd. Det förekommer för övrigt även fall, då det jämväl

ur arrendatorns synpunkt skulle vara olämpligt med en lagbestämd minimitid

för arrendet. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet

icke kunna förorda framställda förslag rörande fastställandet av en generell

minimitid för arrenden enligt allmänna arrendelagen.

Utskottet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

De förslag, som framställts i motionerna I: 285 och II: 486 om att bestämmelser

om minimitid skulle utfärdas i fråga om mera konstant arrendejord,

torde i första hand hava framkallats av förhållandena på våra större jordkomplex.

De viktigaste av dessa äro de, som sammanhållas av fideikommissrätt.

Vid arrende av mindre gårdar under fideikommiss skall ju det

första avtalet ingås på tio år. Förlängning av sådant avtal kan däremot ske

utan tidsgräns nedåt. Minimitid är ej föreskriven vid utarrendering av fastighet

under fideikommiss, som har mindre eller större areal än den i de särskilda

bestämmelserna örn fideikommissarrenden angivna. Frågan om fideikommissens

avskaffande är emellertid för närvarande föremål för

Kungl. Maj:ts prövning. Ett avskaffande av jordfideikommissen skulle tydligen

föranleda ett sönderfallande av dessa godskomplex och därmed undanröja

en av de viktigaste anledningarna till de yrkanden, som framförts i motionerna

I: 285 och II: 486.

Utskottet anser däremot skäl föreligga för ett övervägande, huruvida icke

bestämmelserna om minimitid för arrenden enligt de sociala arrendelagarna

böra fullständigas. Utskottet åsyftar härmed ändring av de regler, som gälla

beträffande förlängning av sådana arrenden. Gällande rätt medgiver, att förlängning

får ske på hur kort tid som helst. Enligt utskottets mening bör

undersökas, hurvida det icke vore lämpligt, att, därest avtal örn förlängning

ingås, detta avtal skall gälla för minst fem år. Undantag från en sådan regel

skulle dock kunna medgivas genom dispens. Vidare torde arrendatorn böra

förbehållas rätt att verkställa uppsägning av avtalet efter kortare tid, t. ex.

två år.

E. Optionsrätt till nytt arrende.

[Motionerna I: 8 sid. 5 punkt 2; ylle. 1), I: 285 och II: 486 samt II: 187

yrk. 5).]

Enligt gällande allmänna arrendelagstiftning föreligger icke någon rätt för

arrendator att, då hans arrendetid utlöper, mot jordägarens vilja få arrendetiden

förlängd (optionsrätt).

Frågan om optionsrätt vid arrenden har tidigare vid åtskilliga tillfällen

behandlats. För vad därutinnan förekommit till och med år 1924 har redogörelse

lämnats i jordsakkunnigas den 20 juni 1926 avgivna betänkande med

förslag till lag örn ändrad lydelse av 1907 års nyttjanderättslag [statens offentliga

utredningar 1926: 8]. Beträffande innehållet i nämnda redogörelse

samt i fråga om vad jordsakkunniga anfört i ämnet hänvisas till betänkandet

sid. 62—88.

I den proposition, nr 182, varigenom vid 1927 års riksdag förslag fram
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

27

lades till ändringar i 1907 års nyttjanderättslag m. m., funnos icke bestämmelser

om optionsrätt medtagna.

Förslag om införande av optionsrätt såvitt angick den sociala arrendelagstiftningen

framfördes emellertid motionsvis (I: 304, II: 425, II: 429 och II:

434) vid samma riksdag utan att då vinna bifall.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet uttalade i sitt utlåtande

(nr 1) rörande förevarande spörsmål, att utskottet, när det för vissa arrenden

förordade så lång minimitid som femton år, ej fann anledning föreligga att

stadga optionsrätt. Såsom skäl härför hänvisade utskottet till vad de jordsakkunniga

anfört i frågan i nyssnämnda betänkande. Av de sakkunnigas

betänkande framgår (sid. 87), att deras ståndpunkt härutinnan vore, att sedan

arrendatorn innehaft fastigheten i femton år, optionsrätt näppeligen

kunde tillerkännas honom, utan att jordägarens rätt att förfoga över sin jord

alltför mycket beskures. Dessutom kunde man förutse, att arrendeförhållandet

under den föregående långa arrendetiden vunnit sådan stadga, att,

därest fastigheten fortfarande skulle vara utarrenderad, någon risk knappast

förefunnes för en skötsam arrendator att icke erhålla förnyat arrende. —

Reservation anmäldes av sex ledamöter. ■—■ Riksdagen beslöt i enlighet med

vad utskottet föreslagit.

Yrkanden om införande av optionsrätt framställdes i motioner vid 1928,

1929 och 1930 års riksdagar (I: 200 och II: 359 år 1928, I: 185 och II: 275

år 1929 samt I: 208 och II: 69 år 1930). På hemställan av andra lagutskottet

i utlåtanden 10/1928 och 17/1929 samt sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet

i utlåtande 1/1930 beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle

föranleda till någon åtgärd.

Vid 1935 års riksdag yrkades i motionen I: 258 av herr Lindhagen, att

riksdagen måtte hos regeringen begära skyndsamt förslag, bland annat i fråga

om rätt för arrendator att erhålla optionsrätt till nytt arrende. I motionen

II: 343 av herr Falk yrkades, bland annat, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte anhålla örn förslag rörande införande i arrendelagen av

tvingande bestämmelser angående företrädesrätt för avträdande arrendator

till att erhålla förnyat arrende.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet (utlåtande nr 15).

Beträffande utskottets utlåtande och riksdagens beslut rörande nu ifrågavarande

spörsmål hänvisas till den redogörelse för arrendefrågornas behandling

vid 1935 års riksdag, som lämnats ovan under II B (sid. 20—21).

Yrkanden rörande optionsrätt till nytt arrende hava, som ovan nämnts, nu

framställts i motionerna I: 8 och II: 187.

I motionerna I: 285 och II: 486 har anförts, bland annat, att, örn jord

varit utarrenderad under längre tid —■ förslagsvis 20 år — undersökning borde

ske, örn icke optionsrätt i någon form kunde tillerkännas den förutvarande

arrendatorn. Vid införandet av bestämmelser av detta slag i avsikt att

skydda arrendatorerna måste dock tillses, att icke jordägarens berättigade intressen

träddes för nära. Fall, som i regel hade karaktären av rent affärsmässiga

uppgörelser mellan jämställda parter, borde därför undantagas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Utikottel.

Det må anmärkas, att i bestämmelser, som gälla beträffande arrende av

kronojord och prästerskapets löneboställen, vissa regler rörande optionsrätt

finnas.

I förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom stadgas, bland annat, att, sedan arrendevillkoren

blivit i viss ordning fastställda av domänstyrelsen, arrendet skall, innan

detsamma utbjudes åt annan, på de fastställda arrendevillkoren hembjudas

förre arrendatorn eller, örn han avlidit, hans änka och barn. Ett

sådant hembjudande skall ske under förutsättning, dels att arrendatorn enligt

äldre kontrakt är berättigad till optionsrätt eller innehaft arrendet så

lång tid, att denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår

till fem år, dels ock att arrendatorn väl brukat egendomen.

Bestämmelser av liknande innehåll återfinnas även i ecklesiastika arrendeförordningen

den 21 november 1925 (nr 452) och kungörelsen den 16

september 1932 (nr 436) örn förfarande i vissa fall vid utarrendering av

ecklesiastikt löneboställe.

För att en optionsrätt till nytt arrende av enskild jord skulle hava något

reelt värde för arrendatorn, vore det nödvändigt, att det icke stöde jordägaren

fritt att bestämma arrendesummans storlek under den förlängda arrendetiden.

Ett fastställande av arrendets storlek genom offentlig myndighets

medverkan skulle därför vara erforderligt. En sådan anordning skulle

emellertid enligt utskottets mening särskilt under kristider med hastigt växlande

värden ålägga samhället en synnerligen vansklig uppgift och alltför

mycket inskränka på jordägarens rätt.

Vad särskilt de sociala arrendena angår synes det utskottet, att optionsrätt

näppeligen kan tillerkännas en arrendator, som innehaft fastigheten i femton

(tio) år, utan att jordägarens rätt att förfoga över sin jord alltför mycket

beskures.

Om en jordägare vid utarrendering av jordbruk, som faller under de sociala

arrendelagarna, har att välja mellan förutvarande eller ny arrendator, är att

märka, att det för en jordägare, som vill binda sig för så kort tid som möjligt,

är fördelaktigast att förlänga kontraktet med den förutvarande arrendatorn.

Enligt gällande lag kan förlängning ske på hur kort tid som helst

och enligt sådana bestämmelser, som utskottet i detta utlåtande ifrågasatt, på

fem år. Nytt avtal måste däremot slutas på femton (tio) år. Utskottet vill

vidare framhålla, att arrendeförhållandet under så lång arrendetid, som i de

sociala arrendebestämmelserna föreskrives, kan förutsättas hava vunnit sådan

stadga, att, därest fastigheten fortfarande skall vara utarrenderad, stor

utsikt förefinnes för en skötsam arrendator att erhålla förnyat arrende. Vad

sist anförts torde äga tillämpning även i fråga om sådan sedan lång tid tillbaka

utarrenderad jord, som omnämnts i motionerna I: 285 och II: 486.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

29

F. Tvångsförlängning av korta arrendetider.

[Motionen 1:8 sid. 5 punkt 7; yrk. 1).]

I allmänna arrendelagen finnes ej föreskrift om minimitid för arrendeavtal

och i överensstämmelse härmed ej heller om tvångsförlängning av arrendeavtal.

I de sociala arrendelagarna däremot finnes som huvudregel minimitid

föreskriven, nämligen femton år i norrländska arrendelagen och i de

särskilda stadgandena om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda

jordägare samt tio år i bestämmelserna rörande jordbruksarrenden

under fideikommiss. Emellertid kunna även beträffande arrenden, å vilka

de sociala arrendelagarnas bestämmelser äga tillämpning, kortare arrendetider

förekomma, i det att Konungens befallningshavande kan meddela dispens

från lagarnas regler.

Spörsmålet om antagande av lag rörande förlängning av vissa arrendeavtal

var under samtliga åren 1920—1924 föremål för riksdagens prövning i anledning

av propositioner och motioner. Frågan föll emellertid varje år och

någon lagstiftning i ämnet kom icke till stånd. För vad i denna fråga förekommit

lämnas redogörelse i andra lagutskottets utlåtande nr 38 till 1924 års

riksdag, till vilket utskottet anhåller att få hänvisa.

I betänkande den 5 december 1931 med förslag till vissa ändringar i den

sociala arrendelagstiftningen (statens offentliga utredningar 1932: 1) anförde

sociala jordutredningen, bland annat, att jordägarna (bolag) i många fall

sökte ernå kortare arrendetid, antingen genom införande i kontrakten av

villkor, som föranledde arrendatorerna att uppsäga avtalen efter kortare tid,

eller också genom dispens. Ofta slötos avtal med arrendetid av endast ett

år, varvid samtidigt överenskoms, att dispens skulle sökas. I regel biföllos

dylika dispensansökningar av länsstyrelserna.

I de lagförslag, som utarbetats av sociala jordutredningen (vilkas antagande

påyrkats i motionen I: 109 av herrar Tamm, Gustaf, och Andersson,

Elof, vid årets riksdag, jämför nedan sid. 33), finnas intagna ändrade dispensbestämmelser,

därvid sociala jordutredningen med ledning av gjorda erfarenheter

sökt utforma de dispensgrunder, som skäligen böra bibehållas, och utesluta

deni, som visat sig mindre motsvara berättigade intressen.

Vid 1934 års riksdag yrkades i en motion, I: 278 av herr Lindhagen, att

riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t påkalla en verksam reform av arrendesystemet

genom lagar — tillgängliga vid behov — örn, bland annat, (under

punkt 4) tvångsförlängning av för korta arrendetider.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 41:

För den i punkten 4 av motionen I: 278 gjorda hemställan angående framställning

till Kungl. Majit, att en lag rörande tvångsförlängning av korta

arrendetider måtte utarbetas, hava icke anförts skäl, som kunna föranleda

utskottet att därtill giva sitt tillstyrkande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

VttkoUet.

Motionen I: 278 avstyrktes.

Reservation anfördes av herrar Lindhagen och Pettersson i Hällbacken.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I motionen I: 8 till årets riksdag har tvångsförlängning av korta arrendetider

i avvaktan på lagar örn en tryggare besittning och slutlig frilösning

omnämnts såsom ett av arrendatorsklassens aktuella problem.

Utskottet finner skäl icke föreligga för riksdagen att ändra den ståndpunkt,

som riksdagen enligt vad ovan anförts tidigare intagit till spörsmålet

angående lagstiftning om tvångsförlängning av korta arrendetider. Utskottet

får därför avstyrka motionen I: 8 såvitt däri framställts yrkande rörande sådan

lagstiftning.

G. Maximitaxor vid arrenden.

[Motionerna II: 62 och 11:187.]

I motionen II: 62 har, som ovan (sid. 2) nämnts, yrkats utredning örn

bestämmelser rörande maximitaxa vid arrendeavtal, där de sociala arrendelagarna

lända till efterrättelse. I motionen II: 187 har ifrågasatts en betydligt

mera omfattande lagbestämmelse, innefattande möjlighet för samhället

att i vissa fall genom sina organ bestämma arrendebeloppen.

Vid 1930 års riksdag framställdes i en motion, II: 70, av herr Herou samma

yrkande som i den nu föreliggande motionen II: 62.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde i utlåtande nr 1:

Mot ett förfarande sådant som det i motionen ifrågasatta måste enligt utskottets

mening resas starka betänkligheter ur principiell synpunkt. Utskottet

bär sig icke heller bekant, att sådana missförhållanden i fråga om arrendeavgifternas

höjd förekomma, att den mycket vanskliga åtgärden med maximiprissättning

genom offentlig myndighet skulle vara av behovet påkallad.

Utskottet kan följaktligen icke tillstyrka ifrågavarande motion.

Reservation anfördes av herr Lindhagen.

Riksdagen avslog motionen.

Enahanda yrkande framställdes av herr Herou m. fl. jämväl i en motion,

II: 143, vid 1932 års riksdag.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 22, bland annat:

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott uttalade sig redan år 1930

mot ett fastställande av maximitaxor för arrendeavgifter. Att en dylik åtgärd

är ägnad att ingiva starka betänkligheter torde ock vara tydligt. Såsom

framgår av sociala jordutredningens betänkande den 5 december 1931 med

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

31

förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen har den gällande

skärpta arrendelagstiftningen i sin mån föranlett, att skogsbolag numera

i stor utsträckning söka avveckla arrendesystemet och försälja arrendegårdarna.

En dylik utveckling är — såsom motionärerna ock uppmärksammat

— under nu rådande ekonomiska förhållanden förenad med olägenheter.

Den ytterligare skärpning i arrendelagstiftningen, varom hemställes

i förevarande motion, kunde emellertid befaras ytterligare pådriva den nämnda

utvecklingen. Med hänsyn till jordbrukets nuvarande osäkra och vanskliga

ekonomiska förhållanden samt de ovissa framtidsutsikterna för denna

näring möter det också stora svårigheter att finna skäliga grunder för fastställande

av maximitaxor för arrendeavgifter.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Särskilt yttrande avgavs av herr Lindhagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I motionen II: 343 vid 1935 års riksdag anfördes, bland annat, att i arrendelagen

skulle föreskrivas, att samhället genom sina organ i vissa fall skulle

fastställa arrendebelopp.

Motionen behandlades av andra lagutskottet (utlåtande nr 15).

Beträffande utskottets utlåtande och riksdagens beslut rörande nu ifrågavarande

spörsmål hänvisas till den redogörelse för arrendefrågornas behandling

vid 1935 års riksdag, som lämnats ovan under II B (sid. 20—21).

Såväl år 1930 som år 1932 har riksdagen på framställning av sammansatt

andra lag- och jordbruksutskott uttalat starka betänkligheter mot förslag

rörande bestämmelser om maximitaxor för arrendeavgifter. Skäl hava enligt

andra lagutskottets mening icke anförts, som böra föranleda riksdagen att

nu ifrågasätta utredning angående spörsmålet örn att i lagstiftningen införa

regler i sådant hänseende. Utskottet får därför avstyrka de förslag, som

härutinnan framställts i motionerna II: 62 och II: 187.

H. Länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala arrendelagarna.

[Motionen I: 8 sid. 6 punkt 11; yrk. 1).]

Särskilda bestämmelser finnas i allmänna arrendelagen §§ 45—54 örn jordbruksarrenden

under bolag och med dem likställda jordägare. Av dessa bestämmelser

må omnämnas dels det allmänna stadgandet i 46 §, att upplåtelse

som regel skall ske för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatorns

livstid, dels ock dispensbestämmelserna i 54 §. Örn särskilda

omständigheter visas böra föranleda därtill, att arrendeavtal, som skriftligen

upprättats, undantages från tillämpning av något av stadgandena i 46—50 §§

eller 52 eller 53 §, och örn avtalet innehåller förbehåll, att medgivande därtill

må sökas, så ankommer det på K. B. i det län, där fastigheten är belägen, att

Utskottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

medgiva sådant undantag. Såsom sådan omständighet skall särskilt anses,

att arrendatorn på grund av det arrenderade områdets beskaffenhet och omfattning

icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, eller att

med hänsyn till eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig

vikt att över området äga friare bestämmanderätt än som följer av

ovan nämnda stadganden.

I allmänna arrendelagen finnas även särskilda bestämmelser (55 och

56 §§) örn jordbruksarrenden under fideikommiss. Upplåtelse skall (enligt

55 §) ske för viss tid, ej understigande tio år, eller för arrendatorns livstid

eller fideikommissinnehavarens besittningstid. Å sådan upplåtelse, som omförmäles

i 55 §, skall stadgandet i 54 § äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelse om femtonårig arrendetid såsom regel återfinnes i norrländska

arrendelagen i 2 §. Jämväl enligt denna lag kunna särskilda omständigheter

föranleda dispens från lagens tillämpning (31 §). Såsom sådan

omständighet skall särskilt anses, att det arrenderade området till beskaffenhet

och omfattning icke är sådant, att självständigt jordbruk kan idkas

därå, eller att med hänsyn till eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren

är av synnerlig vikt att över området äga friare bestämmanderätt än

som följer av lagens bestämmelser.

1930 års riksdag anhöll (på hemställan av sammansatt andra lag- och jordbruksutskott

i utlåtande nr 1) i skrivelse (nr 276) till Kungl. Majit, att

Kungl. Majit måtte verkställa utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen

av gällande arrendelag i vad avsåge arrenden, som folie under den

sociala arrendelagstiftningen, med särskild hänsyn till de delar av riket, till

vilka den norrländska arrendelagen utsträcktes genom lag den 27 juni 1927

(d. v. s. Värmland och vissa socknar i Örebro län), ävensom för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utredning verkställdes av sociala jordutredningen, som den 5 december

1931 avlämnade betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala

arrendelagstiftningen (statens offentliga utredningar 1932:1).

I betänkandet omnämndes, att sociala jordutredningen genom att utsända

frågeformulär till landssekreterare i riket införskaffat utredning rörande

den omfattning, i vilken dispens sedan den 1 augusti 1927 meddelats jämlikt

2 kap. 54 § nyttjanderättslagen och 31 § norrländska arrendelagen (redogörelse

för inkomna svar lämnades å sid. 45—51 i betänkandet).

Sociala jordutredningen, som i betänkandet i första hand verkställt utredning

beträffande frågan om kombinering av arrendeavtal med arbetsavtal,

anförde, att på många håll betänkligheter uppstått mot sådan kombinering

med anledning därav att lagen vid bolagsarrenden och därmed jämställda

medger, att endast arrendeavtal om 15-årig arrendetid förenas med ett i arrendeavtalet

ingående arbetsavtal. Från bolagens sida hade framträtt en

tendens att möjliggöra en förening av dylika avtal genom att antingen trots

lagens tvingande bestämmelser om 15-årig arrendetid få till stånd kortare

arrendetid eller nå detta mål genom dispens.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

33

I fråga om sistnämnda utväg, som i ett stort antal fall använts av vissa

bolag, hade bolaget och arrendatorn slutit avtal på kortare tid än 15 år —

oftast på allenast 1 år — varvid överenskommits, att parterna skulle begära

dispens. Dylika ansökningar hade i regel bifallits av vederbörande länsstyrelse.

Jämte det sociala jordutredningen föreslog viss ändring av 7 § allmänna

arrendelagen, ansåg den lämpligt att upptaga frågan örn omformulering av

gällande dispensbestämmelser och därvid med ledning av erfarenheten utforma

de dispensgrunder, som skäligen borde bibehållas, och utesluta de,

som visat sig mindre motsvara berättigade hänsyn.

Utredningen redogjorde under 19 punkter för de huvudgrupper, i vilka de

motiv, som åberopats för ansökningar om dispens, fördelade sig (sid. 73—

74).

Sociala jordutredningen framlade därefter förslag till ändringar av dispensbestämmelserna

i 54 § allmänna arrendelagen och 31 § norrländska

arrendelagen.

över betänkandet avgåvos under år 1932 yttranden till Kungl. Maj:t av

åtskilliga myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer.

I en motion, I: 140, av herrar Gustaf Tamm och Elof Andersson vid 1934

års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte antaga de lagförslag, som framlagts

i sociala jordutredningens ifrågavarande betänkande.

På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 41) anhöll riksdagen i

skrivelse (nr 311) till Kungl. Majit, att Kungl. Majit måtte slutföra utredningen

om det förslag till ändringar i vissa delar av nyttjanderättslagen och norrländska

arrendelagen, som framlagts av sociala jordutredningen, samt förelägga

riksdagen det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

Vid årets riksdag hava herrar Gustaf Tamm-och Elof Andersson i motionen

Ii 109 hemställt, att riksdagen måtte antaga förutnämnda, av sociala jordutredningen

utarbetade lagförslag. Denna motion kommer utskottet senare

att behandla i särskilt utlåtande.

I motionen I: 8 har (sid. 6, punkt 11) såsom ett av arrendatorsklassens aktuella

problem angivits sanering av länsstyrelsernas godtycke i utövning av sin

rätt att medgiva dispens från sociala arrendelagens stadganden helt eller delvis.

Utskottet finner skäl icke anförda, som böra föranleda riksdagen att göra

framställning till Kungl. Majit rörande den i motionen angivna åtgärden med

avseende å länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala arrendelagarna.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 saini. 2 avd. Nr 30.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

I. Jordägarens allmänna byggnadsskyldighet.

[Motionerna I: 8 sid. 5 punkt 6; yrk. 1) och II: 187 yrk. 2).]

Enligt den allmänna arrendelagen medför utarrendering icke i och för sig

skyldighet för jordägaren att vid tillträdet överlämna fastigheten försedd

med åbyggnad av sådan beskaffenhet, som för jordbrukets behöriga bedrivande

är erforderlig. Sådan fastigheten är bebyggd vid tiden för arrendeavtalet,

är arrendatorn skyldig att mottaga densamma (10 §). Endast därest jordägaren

särskilt utfäst sig att verkställa nybyggnad eller reparation, eller nybyggnad

eller ombyggnad erfordras i följd av en efter arrendeavtalets avslutande

inträffad olyckshändelse, åligger honom någon laglig skyldighet att

besörja därom (14 och 15 §§). Uppstår under arrendetiden behov av nybyggnad

eller ombyggnad, är jordägaren icke enligt lagen skyldig att verkställa

den i annat fall än då genom vådeld eller annorledes utan arrendatorns

vållande byggnad, som icke utan olägenhet kan undvaras, blivit förstörd

eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras. Å andra sidan

ålägger lagen ej heller arrendatorn någon skyldighet att utföra nybyggnad,

utan så är att han själv genom vårdslöshet eller försummelse av sin underhållsplikt

varit vållande därtill. Den ståndpunkt, allmänna arrendelagen sålunda

iakttager till frågan örn nybyggnadsskyldigheten, torde företrädesvis vara

motiverad därav att, om jordägaren ålades sådan skyldighet, arrendatorns

intresse av att åbyggnaden omsorgsfullt underhölles skulle komma att i väsentlig

mån förringas och han skulle eftersätta vad i sådant hänseende åligger

honom rent av i syfte att framtvinga en nybyggnad, som ej kostar honom

något. — Beträffande de sociala arrendena gäller däremot, att det åligger

jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbruket

nödiga byggnader. Jordägaren skall dessutom bekosta erforderliga större

reparationer.

Jordsakkunniga framhöllo i sitt betänkande år 1926 (sid. 131), att det finge

anses till fullo ådagalagt, att åbyggnaderna på arrendeställen här och var i

landet vore i ett mycket bristfälligt skick. Ville man förbättra arrendatorsklassens

ställning och såmedelst befordra jordbrukets utveckling, vore det

ofrånkomligt, att jordägarna måste i första hand svara för iståndsättande av

byggnaderna på sina arrendegårdar. Enligt de sakkunnigas förslag skulle

det sålunda åligga jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn

för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt

skick. Saknades sådan byggnad eller erfordrades å dylikt hus större reparation,

skulle jordägaren vara skyldig att besörja därom.

I det genom proposition nr 182 till 1927 års riksdag framlagda förslaget

till ändring av nyttjanderättslagen hade Kungl. Maj:t icke ansett sig böra

följa jordsakkunnigas nyssnämnda förslag. Emellertid hemställdes i en motion,

II: 429, av herr Nilsson i Tånga om bifall till detsamma.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

35

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde härom, bland annat,

i utlåtande nr 1:

En allmän bestämmelse om skyldighet för jordägarna att iståndsätta åbyggnaderna

å arrendegårdarna synes utskottet ej vara tillrådlig. Utskottet är

ej heller övertygat om att en sådan bestämmelse skulle komma att i mera

avsevärd mån medföra ett förbättrande av byggnaderna å arrendeställena.

Då bestämmelserna icke skulle kunna göras tvingande, komme tydligen jordägaren

i flertalet fall att genom förbehåll i kontraktet fritaga sig från den

honom åliggande skyldigheten. Bestämmelserna skulle således huvudsakligen

komma att vinna tillämpning gentemot sådana jordägare, vilka icke varit

tillräckligt förutseende att skydda sig genom förbehåll i avtalet För dessa

jordägare torde de ej sällan komma att verka i hög grad betungande, ja kanske

mången gång ruinerande. Av skäl, som sålunda anförts, hemställer utskottet,

att motionärens yrkande icke måtte vinna riksdagens bifall.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1935 års riksdag yrkades i motionen II: 343 av herr Falk, att förslag

måtte begäras örn att i allmänna arrendelagen införa tvingande bestämmelse

att jordägaren skulle vara skyldig att hålla för fastigheten nödvändiga

byggnader.

Motionen behandlades av andra lagutskottet (utlåtande nr 15).

Beträffande utskottets utlåtande och riksdagens beslut rörande nu ifrågavarande

spörsmål hänvisas till den redogörelse för arrendefrågans behandling

vid 1935 års riksdag, som lämnats ovan under II B (sid. 20—21).

I den nu föreliggande motionen I: 8 har framhållits såsom ett av arrén - datorsklassens aktuella problem att »jordägarens byggnadsskyldighet fastslås».

I motionen II: 187 har under 2) framställts samma yrkande som det ovan

under denna rubrik återgivna yrkandet i motionen II: 343 vid 1935 års

riksdag. Motionen synes åsyfta ett införande i den allmänna arrendelagen

av bestämmelserna i de sociala arrendelagarna örn skyldighet för jordägaren

att hålla byggnader å fastigheten.

Bestämmelser, som innefatta skyldighet för jordägare i allmänhet att hålla

byggnader å arrendegård i visst skick, skulle enligt utskottets mening icke

kunna göras tvingande. För mången jordägare i trånga ekonomiska villkor

skulle utkrävandet av en dylik skyldighet medföra oöverkomliga svårigheter.

Att åter föreskriva en dylik byggnadsskyldighet i stadganden, som icke gjordes

tvingande, skulle medföra föga verkan. Det torde nämligen kunna antagas,

att jordägarna i stor utsträckning genom förbehåll i kontrakten skulle

fritaga sig från densamma. Utskottet finner fördenskull icke skäl tillstyrka

de förslag, som rörande detta spörsmål framställts i motionerna I: 8 och

II: 187.

Utskottet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

K. Tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i allmänna

arrendelagen.

[Motionerna 1:285 och 11:486 samt 11:187.]

I sitt den 4 februari 1905 avgivna betänkande med förslag till lag om nyttjanderätt

till fast egendom m. m. anförde lagberedningen under rubriken

»Lagstiftningens uppgift: Tvingande lagbud eller fritt avtal?» följande (sid.

85—87):

Vid ett legislativ^ ordnande av arrendeinstitutionen måste naturligtvis alltid

tagas till yttersta ögonmärke att åt denna institution i dess båda huvudformer

beredas de efter dess natur bäst avpassade utvecklingsmöjligheter. Men

om sättet att uppnå detta syfte kunna meningarna vara delade. Ofta nog

framhålles, att den bästa normering av detta rättsförhållande är den, som

kontrahenterna själva giva det. Det fria avtalet bör, menar man, på detta

område oinskränkt härska. De faktiska förhållandena äro så växlande, att

de icke kunna utan olägenhet inordnas under samma former, kontrahenterna

äro själva bäst i tillfälle att avgöra, huru deras inbördes förhållande bör

ordnas för att motsvara vad som för båda är bäst och tjänligast. I själva

verket sammanfalla jordägarens och arrendatorns intressen; det är endast

skenbart de äro mot varandra stridande. Lagstiftarens uppgift skulle alltså

väsentligen vara inskränkt till att lämna föreskrifter, som komme till användning

endast i händelse kontrahenterna själva icke träffat bestämmelse i

ett eller annat hänseende.

Även med ett strängt fasthållande av denna utgångspunkt komme en ny

lagstiftning i ämnet icke att sakna betydelse. Åt avtal mellan enskilde kan

aldrig givas den fullständighet och skärpa i avfattning, att icke i många fall

lämnas utrymme för en tvekan, som endast med ledning av bestämmelser i

lag kan hävas; och särskilt i dessa förhållanden, där man ofta nog måste

räkna med synnerligt enkla förutsättningar, kommer detta ej sällan att inträffa.

Men att nu gällande lagbud icke äro ägnade att i sådant hänseende

göra den tjänst, som påkallas, lärer av ingen bestridas; de förhållanden, efter

vilka de äro avpassade, finnas icke längre, tillämpningen av lagbuden är därför

alltid vansklig och osäker. Införande av klara och otvetydiga bestämmelser

i de föråldrades ställe är därför i och för sig en uppgift av vikt. Förbises

bör icke heller att, även om lagens bud i varje fall kunna sättas ur tilllämpning

genom kontrahenternas avtal, dessa likväl icke gärna avvika därifrån,

om bestämmelserna äro lämpade efter bestående förhållanden och i

övrigt grundade på rättvisa och billighet. Den ordning, lagen gör till sin,

varder sålunda, oaktat den icke är tvingande, i flertalet fall iakttagen och

gällande; lagbestämmelserna få därigenom en större betydelse än att endast

så att säga nödfallsvis komma till användning.

Obetingat synes emellertid icke heller på detta område grundsatsen örn avtalets

frihet böra vinna tillämpning. Vikten av de intressen, vilka här äro i

fråga, jämväl för det allmänna, är så betydande, att staten icke synes böra

uteslutande lita till de enskildes goda vilja. Väl ligger en viss grad av sanning

i påståendet att jordägarens och arrendatorns intressen i grunden sammanfalla

och att därför något statens förmynderskap vid deras uppgörelser

icke i och för sig borde vara påkallat. Men denna intressenas harmoni gör

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

37

sig icke gällande utan den djupare och omfattande syn på tingen, som för

visso icke är den alldagliga; för den kortsynta eller trånga uppfattningen

framstår varje fördel, man kan avvinna sin medkontrahent, såsom eftersträvansvärd,

även om den för denne medför en tunga, som icke står i rimligt

förhållande till fördelen för den andre. Med en sådan uppfattning måste

lagstiftaren städse räkna. Icke alltid befinna sig kontrahenterna i det läge i

förhållande till varandra att, även örn de förmå rätt uppfatta och bedöma

vad deras intresse verkligen kräver, de kunna fullt begagna den avtalsfrihet,

lagen giver dem. Det är därför berättigat och påkallat att staten träder emellan

och för avtalsfriheten sätter en viss gräns. Ett sådant ingripande måste

emellertid alltid på privaträttens område bliva undantag, avtalsfriheten regel;

endast där ett allmänt intresse fordrar en viss ordning, får en tvingande lagstiftning

användas, och det får ske endast i den mån det för tillvaratagande

av ett sådant intresse är nödvändigt. I fråga om de bestämmelser av privaträttslig

natur, vilka avsetts att vara tvingande, är sådant i förslaget uttryckligen

angivet. Beträffande alla övriga privaträttsliga bestämmelser gäller, att

de kunna genom avtal sättas ur tillämpning.

I 2 kap. 43 § nyttjanderättslagen återfinnas bestämmelser om, i vilka fall

lagens regler äro av tvingande natur. Där stadgas, att, om det i fråga om

jordägarens eller arrendatorns rättigheter eller skyldigheter avtalats annorlunda

än som tidigare sagts i samma kapitel, så skall det avtalet gälla med

undantag för de fall, som avses i 1 §, 2 § första stycket, 3 och 7 §§. I 1 §

givas bestämmelser om arrendeavtalets form, 2 § första stycket innehåller

vissa stadganden om arrendetid, 3 § reglerar rätten att frånträda arrendeavtal

före arrendetidens slut, med vilket stadgande bör jämföras innehållet i 9, 27,

28, 33—37 och 39 §§, och 7 § slutligen innehåller regler rörande arbetsskyldighet,

som föreskrivits i arrendeavtal.

Ehuru icke omnämnd i 43 § är den processuella bestämmelsen i 40 § (angående

rätt för domstol att förordna örn omedelbar exekution) undandragen

kontrahenternas disposition. Vidare märkes, att i fråga örn syn å den arrenderade

fastigheten kontrahenterna icke kunna ersätta lagens bestämmelser

(10—13 §§) med andra.

De i fråga örn de s. k. sociala arrendena gällande bestämmelserna äro till

största delen tvingande [53 § i 2 kap. av 1907 års lag samt 29 § i norrländska

arrendelagen].

I motionerna 1:285 och 11:486 har hemställts, att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t begära utredning huruvida icke allmänna arrendelagens bestämmelser

skulle kunna givas tvingande natur i större utsträckning än vad nu

är fallet. I motionerna har särskilt erinrats örn bestämmelserna i 2 kap.

14—18 §§ — rörande jordägarens skyldighet att uppföra byggnader, arrendatorns

rätt att verkställa nyodling m. m. — i fråga örn vilka den rådande

avtalsfriheten enligt motionärernas mening kan leda till mycket otillfredsställande

resultat för arrendatorn.

I motionen II: 187 har hemställts, att riksdagen hos Kungl. Maji måtte anhålla

örn förslag till ändring av allmänna arrendelagen bland annat i sådant

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

hänseende, att tvingande bestämmelser införas i åtskilliga avseenden, förtecknade

— såsom ovan (sid. 2—3) nämnts — i 6 punkter.

De i motionerna I: 285 och II: 486 särskilt omnämnda 14—48 §§ i 2 kap.

hava följande lydelse:

14 §. Har i arrendeavtalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra

byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han

det, åge arrendatorn, sedan vid syn beräknats kostnaden för bristens avhjälpande,

verkställa arbetet i jordägarens ställe och i mån av arbetets utförande

undfå gottgörelse med det vid synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre

uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa

betydelse. För den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet är

i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften;

åge ock rätt till skadestånd.

Har frågan örn kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen, må

hållas särskild syn. Beträffande sådan särskild syn gälle i tillämpliga delar

vad i 11—13 §§ stadgas om syn vid tillträde eller avträde; dock att kostnaden

för synen skall gäldas enligt de för kostnad i rättegång stadgade grunder.

15 §. Varder genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns vållande,

byggnad förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras,

åligge jordägaren, där icke byggnaden utan olägenhet kan undvaras, att utan

oskäligt dröjsmål verkställa byggnaden; underlåter han det, vare lag som i

14 § sägs. Var skadan ringare än nyss sagts, ligge å arrendatorn att ombesörja

dess botande; njute dock vid brandskada skälig gottgörelse av jordägaren

för kostnaden.

16 §. Vill arrendatorn i annat fall än 15 § avser i stället för byggnad, som

han mottagit, uppföra ny byggnad, ligge kostnaden därför å honom, där ej

överenskommelse med jordägaren kan träffas; åge dock, där byggnaden uppföres

efter plan, som av jordägaren godkänts, eller den eljest prövas vara för

sitt ändamål lämplig, vid avträdet räkna sig till godo husrötebelopp, som vid

tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden

finnes behäftad med brist, av kostnaden för bristens avhjälpande.

17 §. Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa

nyodling eller åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk, dock ej

utan jordägarens medgivande å mark, varå finnes ståndskog eller växtligt

ungskogsbestånd eller varå jordägaren vidtagit eller är skyldig vidtaga åtgärder

för återväxtens betryggande. Ej heller må utan sådant medgivande nyodling

ske å mark, därå särskilda åtgärder vidtagits för varaktigt betesbruk.

Finnes när fastigheten avträdes, att dess värde av arrendatorn genom nyodling

eller särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk blivit på ett varaktigt

sätt förökat, njute arrendatorn av jordägaren ersättning motsvarande

det ökade värde, fastigheten i följd av förbättringen då kan anses äga, dock

ej med högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnad, han nedlagt å

förbättringen. Har ej jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättring, som

nu sagts, må ej utgå högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper

å två hektar, ändå att den mark, som förbättrats, är av större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd

eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap

anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med

användande av tegelrör, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva

ersättning dels, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av

kostnaden, som motsvarar värdet av rören, dels ock, när fastigheten avträdes,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

39

för vad arrendatorn i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt.

Vid avträdet skall dock från det belopp, som sålunda beräknats utöver

kostnaden för rören, avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje helt

år, varunder arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen,

än även, därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §. Har arrendatorn å fastigheten uppfört annan byggnad än i 14, 15

eller 16 § avses, eller har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering

av fruktträd, bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt

kostnad, hembjude det jordägaren till inlösen när han frånträder arrendet.

Nu hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning

eller drivkraft; har den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd,

eller prövas anläggningen, där den avser annat ändamål än alstrande,

omformande eller ackumulering av elektrisk kraft, lämplig med hänsyn till

fastighetens storlek och belägenhet samt förhållandena i övrigt, vare jordägaren

skyldig lösa anläggningen med undantag av vad som icke är fast förlagt

eller är att anse såsom tillbehör till sådan i första stycket avsedd byggnad,

som icke är nödig för anläggningen. Lösen skall utgå efter det ökade

värde, fastigheten i följd av anläggningen kan anses äga när den avträdes,

men må ej överstiga den nödiga kostnad, arrendatorn nedlagt å anläggningen.

Äro till anläggningen ämnen hämtade från fastigheten, skall skäligt avdrag

därför göras.

Sker hembud i annat fall än då lösningsskyldighet enligt andra stycket

föreligger, men vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter

det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad

han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog

den. Är ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom

tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav

slutligen ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller

annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen

ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit

jordägaren gottgjort.

Förmenar jordägaren att lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,

eller kan överenskommelse ej träffas om vad han enligt denna paragraf

bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan avgöras i den ordning,

8 § bestämmer.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att bestämmelser av tvingande

natur endast i ringa utsträckning förekomma i den allmänna arrendelagen,

medan däremot förhållandet är det motsatta i den sociala arrendelagstiftningen.

Vid utformandet av de stadganden i allmänna arrendelagen, som

icke äro tvingande, har emellertid lagstiftaren utgått från den uppfattningen,

att rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator i allmänhet bör vara

reglerat på det sätt, sorn dessa stadganden föreskriva. Med åtskilliga av dem

Ilar lagstiftaren avsett att bereda skydd åt arrendatorn, som vid avslutandet

av arrendeavtal i allmänhet torde hava den svagare ställningen av de två

parterna.

Erfarenheten har emellertid visat, att allmänna arrendelagens till arrendatorns

förmån givna regler i betydande utsträckning sättas ur verkan genom

förbehåll i arrendekontrakten. Med hänsyn till de missbruk av den vid
-

Utakottel.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

sträckta avtalsfriheten på förevarande område, som otvivelaktigt i stor utsträckning

förekomma, anser utskottet anledning förefinnas att verkställa

undersökning, huruvida icke skäl kunna anses föreligga att inom detta område

göra undantag från avtalsfrihetens regel och i något ökad omfattning

meddela tvingande bestämmelser. Att tillskapa tvingande regler i sådan utsträckning,

som föreslås i motionen II: 187, kan utskottet dock icke tillstyrka.

Utskottet vill för sin del förorda, att utredning verkställes rörande lämpligheten

av att förläna tvingande karaktär, helt eller delvis, åt de bestämmelser,

som meddelats i 14 § om arrendators rätt att utföra arbete, som jordägaren trots

utfästelse ej fullgjort, i 15 § om arrendators rätt att verkställa byggnad i fall,

då genom vådeld eller annorledes, utan arrendators vållande, byggnad blivit

förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, i 16 § örn

rätt för arrendator att vid uppförande av ny byggnad i stället för byggnad, som

han mottagit, i vissa fall få tillgodoräkna sig husrötebelopp, som vid tillträdet

åsatts den mottagna byggnaden, i 17 § om arrendators rätt att verkställa

förbättringar och erhålla ersättning för dem ävensom i 18 § första, tredje och

fjärde styckena om arrendators skyldighet att hembjuda byggnader och anläggningar

samt örn jordägares lösningsskyldighet. Utskottet utgår emellertid

därifrån, att vid den föreslagna utredningen beaktas, att det för jordägare

i svag ekonomisk ställning kan medföra vida större ekonomiska bördor, därest

bestämmelserna i 17 och 18 §§ i full utsträckning göras tvingande, än vad

som skulle följa av en motsvarande åtgärd beträffande 14—16 §§.

L. Komplettering av bestämmelserna i 2 kap. 43 § nyttjanderättslagen.

[Motionerna I: 285 och II: 486.]

Under punkten K här ovan har anmärkts (sid. 37), att jordägaren och arrendatorn

i fråga örn syn å den arrenderade fastigheten icke kunna ersätta

lagens bestämmelser (2 kap. 10—13 §§ nyttjanderättslagen) med andra.

Att märka är, att, om bevisning erfordras för att konstatera en fastighets

skick vid tillträdet eller avträdet, ingen annan bevisning gäller än syn i den

ordning lagen bestämmer. Bevisning får sålunda icke föras genom vittnen,

även örn parterna skulle hava träffat överenskommelse därom. Ej heller

äga parterna att genom avtal bereda laga verkan åt syn i annan än den

lagstadgade ordningen. Däremot kunna parterna på ett bindande sätt överenskomma

örn, att fastighetens skick skall anses utan bevisning konstaterat.

Dylik överenskommelse kan hava nämnda skick till omedelbart föremål,

t. ex. innefatta att fastigheten vid tillträdet skall anses befinna sig i fullständigt

gott skick eller hava brister till visst angivet belopp eller befinna sig

i det skick, vari den befanns vid en förut mellan andra personer hållen syn;

men överenskommelsen kan också gå ut på att parterna överlämna åt skil
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

41

jemän att på ett för parterna bindande sätt bestämma fastighetens skick

(jämför N. J. A. 1925: 29).

I motionerna I: 285 och II: 486 har anförts, att — enär bestämmelserna

om syn icke i 43 § angivits vara av tvingande natur — mången gång andra

regler än lagens synebestämmelser föreskrivits i upprättade avtal. Arrendatorn

hade därvid på grund av okunnighet örn lagens rätta innebörd funnit

sig i vad sålunda upptagits i kontraktet. Undersökning torde därför

verkställas, huruvida icke till parternas upplysning bestämmelserna örn

syn borde upptagas i uppräkningen i 43 §.

•

I 2 kap. 43 § nyttjanderättslagen stadgas, att vissa där uppräknade paragrafer

äro av tvingande karaktär. Bland de sålunda angivna lagrummen

återfinnas icke de, som innehålla bestämmelser rörande syn. Lagstiftningen

anses emellertid hava sådant innehåll, att det icke står de parter, som sluta

arrendeavtal, fritt att ersätta sistnämnda bestämmelser med andra. Såsom

framhållits i motionerna I: 285 och II: 486 torde det förhållandet, att syneparagraferna

icke återfinnas uti den i 43 § gjorda uppräkningen, i vissa

fall hava medverkat därtill, att andra bestämmelser än de i lagen föreskrivna

synebestämmelserna kommit att intagas i upprättade avtal. Åtgärder

för att undanröja sådana missförhållanden böra enligt utskottets mening

vidtagas. Utskottet förordar i anledning härav, att en omprövning verkställes

rörande lämpligheten att i allmänna arrendelagen uttryckligen angles,

att däri intagna synebestämmelser äro av tvingande natur.

M. Arrendeavtalets form.

[Motionen II: 187 yrk. 1).]

I 1 § allmänna arrendelagen stadgas, att avtal, varigenom jord upplåtes

till brukande mot lega, skall upprättas skriftligen. I avhandlingen skola

upptagas samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej avfattas

skriftligen, skall vara utan verkan. Om fastighet på grund av avtal,

som ej upprättats skriftligen, övertagits till brukande, är avtalet dock gällande.

För sådant fall skall, även om annat avtalats, skriftlig avhandling

upprättas, örn jordägaren eller arrendatorn fordrar detta. —- Bestämmelserna

i 1 § äro av tvingande natur (43 §).

Lagregler, som motsvara de nu angivna, återfinnas i 1 § norrländska

arrendelagen.

Nu gällande bestämmelser i allmänna arrendelagen infördes 1927. Dess
-

Utskoltet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

42 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

förinnan var skriftlig form icke obligatorisk men förutsattes vara det normala.

I motionen II: 187 har yrkats, att i den allmänna arrendelagen måtte införas

tvingande bestämmelse »att arrendeavtal skall upprättas skriftligt».

I 2 kap. 1 § av gällande nyttjanderättslag finnes tvingande bestämmelse,

som föreskriver, att arrendeavtal skall upprättas skriftligen. Om fastighet

övertagits till brukande på grund av avtal, som icke är skriftligt, skall emellertid

det oaktat avtalet vara gällande. I sistnämnda fall står det såväl jordägaren

som arrendatorn fritt att påfordra, att skriftligt avtal skall upprättas.

En frånsägelse från endera partens sida av denna rätt att få avtalet

klätt i skriftlig form är icke bindande.

Ett bifall till det i motionen II: 187 framställda förslaget skulle medföra,

att avtal, som icke vore skriftligt, under alla förhållanden vore ogiltigt.

Detta skulle icke vara till förmån för arrendatorn. Enligt utskottets

mening förefinnes icke skäl att tillstyrka en lagändring i föreslagen riktning.

N. Omedelbar ersättning till arrendator för botandet av påsynade

brister.

[Motionerna 1:8 sid. 5 punkt 8; yrk. 1) samt II: 187 yrk. 3).]

Enligt 10 § allmänna arrendelagen åligger det arrendatorn att väl hävda

jorden samt vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter,

så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter han

vad sålunda åligger honom, är han pliktig att utgiva ersättning till jordägaren,

när fastigheten avträdes. Örn arrendatorn då befinnes hava avhjälpt

brist, som befanns vid tillträdet, skall han få gottgörelse därför av jordägaren.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall hållas till- och

avträdessyner.

Har jordägaren i arrendeavtalet utfäst att uppföra byggnad å fastigheten

eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter sin skyldighet

härutinnan, så äger arrendatorn, sedan vid syn kostnaden för bristens

avhjälpande blivit beräknad, verkställa arbetet i jordägarens ställe och i

mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda

beloppet. Har frågan om kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen,

får särskild syn hållas (14 §). Samma regler gälla enligt 15 § för

det fall att jordägaren underlåter att utan oskäligt dröjsmål ny- eller örn
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

43

bygga, sedan byggnad genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns

vållande, blivit förstörd eller skadad.

Lagberedningen anförde i förslag till jordabalk, I, bland annat (s. 115—

116, 122 och 124):

Enligt den i 10 § första stycket uttalade grundsats åligger det arrendatorn

att vid arrendetidens slut lämna fastigheten från sig i lika gott skick

som det, vari den befanns när han mottog den; har den försämrats, åligger

honom ersättningsskyldighet, under det han å sin sida, om fastigheten finnes

i bättre skick, äger en viss rätt till ersättning. Huruvida och till vad

mått ersättning skall från ena eller andra sidan gäldas, skall alltså framgå

ur en jämförelse mellan fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet.

Det konstaterande av fastighetens skick, som sker genom syn, måste avse

fastighetens skick i det hela. Möjligheten av en tillförlitlig jämförelse mellan

förhållandena vid tillträdet och vid avträdet vore eljest utesluten.

Verkställer arrendator arbete enligt 14 § vöre det obilligt att hänvisa

honom till att med tillämpning av den allmänna grundsatsen i 10 § för utfående

av gottgörelse för vad han fått påkosta avvakta tidpunkten för arrendets

upphörande och den allmänna uppgörelse, som då skall äga rum. Han

måste i detta fall vara berättigad att omedelbart efter det arbetet utförts

bliva därför ersatt.

Fullgör icke jordägaren sin skyldighet enligt 15 §, äger arrendatorn själv

gå i författning om det nödiga byggnadsarbetets utförande på jordägarens

bekostnad. Då han även i detta fall fullgör något, som jordägaren obehörigen

underlåtit, fordrar billigheten, att jordägaren, så snart arbetet utförts,

skall gottgöra arrendatorn kostnaden härför.

Vid 1935 års riksdag yrkades i motionen II: 343 av herr Falk, att förslag

måtte begäras om att i allmänna arrendelagen införa tvingande bestämmelse

att belopp, som påsynats vid syn, skulle utbetalas till arrendatorn i den

mån påsynade brister av honom avhjälptes.

Motionen behandlades av andra lagutskottet (utlåtande nr 15).

Beträffande utskottets utlåtande och riksdagens beslut rörande nu ifrågavarande

spörsmål hänvisas till den redogörelse för arrendefrågans behandling

vid 1935 års riksdag, som lämnats ovan under II B (sid. 20—21).

Beträffande frågan örn omedelbar ersättning till arrendatorn för verkställt

botande av påsynade brister hava nu yrkanden framställts dels i motionen

I: 8, där denna fråga i punkt 8 å sid. 5 angivits såsom ett av arrendatorsklassens

aktuella problem, och dels i motionen II: 187, vari hemställts

att förslag måtte begäras örn att i allmänna arrendelagen införa tvingande

bestämmelse i sådant hänseende.

Enligt gällande lag är huvudregeln den, att vid en arrendators avträdande av

fastigheten genom syn konstateras, i vilket skick fastigheten befinner sig.

Summan av uppskattade brister i avträdessynen jämföres därefter med motsvarande

summa i tillträdessynen, varvid ett saldo uppstår arrendatorn till

godo eller till skuld. Endast beträffande några undantagsfall har i 14 och

Utskottet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

15 §§ stadgats, att arrendatorn äger rätt att utfå ersättning av jordägaren

omedelbart efter det att visst arbete utförts.

De förslag, som framlagts i motionerna i nu förevarande hänseende, innebära,

att arrendatorn skulle äga rätt att omedelbart erhålla ersättning av

jordägaren, så snart arrendatorn botat någon brist, som påsynats fastigheten

vid tillträdet. En rätt för jordägaren att omedelbart erhålla ersättning om

och i den mån fastigheten i något avseende försämrats under arrendetiden

har däremot icke ifrågasatts. Det skulle sålunda kunna förekomma fall, då

jordägaren skulle bliva skyldig att under arrendetiden utbetala ersättning

för förbättring å fastigheten i ett eller annat avseende, under det att fastigheten

i andra avseenden måhända i högre grad försämrats. Ett fastställande

av försämringens storlek kan emellertid icke ske förrän vid avträdessynen.

Med hänsyn till de betänkliga följder ur ekonomisk synpunkt, som ett bifall

till motionärernas förslag skulle medföra, finner utskottet icke skäl förorda

ändring av gällande huvudregel, att till grund för uppgörelsen mellan

jordägare och arrendator skall ligga en uppskattning av den arrenderade

fastighetens skick i det hela.

O. Reglering av arrendebelopp och därmed sammanhängande spörsmål.

[Motionerna I: 8 sid. 5 punkterna 5 och 9; yrk. 1) samt II: 187 yrk. 4)

och 6).]

Rörande frågan om arrendevederlagets fixering må erinras örn följande

stadganden i gällande arrendelagstiftning. För jordbruksarrenden under

bolag och med dem likställda jordägare gäller, enligt 47 § allmänna arrendelagen,

att lega, som utsättes i penningar eller naturaalster, skall vara till

beloppet bestämd ävensom att arrendatorn vid allmän svårare missväxt i

orten äger åtnjuta skälig nedsättning i legan, där den utsatts i penningar

eller naturaalster. I norrländska arrendelagen 5 § finnas intagna bestämmelser

av i allt väsentligt samma innebörd. Vidare må erinras örn bestämmelserna

i 7 § allmänna arrendelagen, som närmare reglerar arbetsskyldighetens

uttagande och dylikt för fall, då legan utsatts att utgå i dagsverken

eller annat arbete. Då något stadgande icke givits örn, att tvistefråga angående

legonedsättning på grund av missväxt skall avgöras i särskild ordning,

lärer dylik tvists avgörande ankomma på domstol.

Fråga om reglering av arrendebelopp behandlades bland annat av jordkommissionen

i det uti del VI av dess betänkanden (statens offentliga utredningar

1923: 40) framlagda förslaget till social arrendelag. Jordkommissio
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

45

nen förklarade, att den i sitt förslag till sådan lag icke ansåg sig böra förorda

någon jämkning av den mellan kontrahenterna avtalade legan för annat fall

än vid allmän svårare missväxt i orten.

I reservation till jordkommissionens betänkande anförde herr Lindhagen,

att det syntes honom som örn tillfälle borde beredas till en prövning av

arrendevillkoren under pågående arrendetid även vid andra katastrofer än

missväxt såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar.

I sitt betänkande år 1926 med förslag till lag örn ändrad lydelse av

vissa delar av nyttjanderättslagen yttrade jordsakkunniga i samband med

att de förklarade sig icke kunna förorda tvingande bestämmelser örn nedsättning

i legan vid svårare missväxt i orten beträffande arrenden under

andra jordägare än bolag och därmed jämställda, bland annat, att de ännu

mindre kunde biträda herr Lindhagens ovan omförmälda i jordkommissionen

reservationsvis framförda hemställan.

I förevarande sammanhang må erinras örn de från tiden omkring världskrigets

slut gällande lagarna med särskilda bestämmelser om arrendeavgifters

storlek.

Lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring

avsåg det fall, att, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 oktober

1917, vöre pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande

av mjölk, smör, fisk eller annat naturaalster, å dylikt vederlag efter

sistnämnda dag inträtt sådan prisstegring, som vid avtalets ingående icke lät

sig beräkna, och den utfästa legan i följd därav funnes uppenbart oskälig.

I sådant fall skulle arrendatorn äga rätt att, såvitt anginge vederlag förfallet

under tiden fr. o. m. den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1919, påfordra, att

skälig andel i prisstegringen komme honom till godo. Där ej annorlunda

åsämjades, finge denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen. Om

jordägaren och arrendatorn icke kunde enas om storleken av den andel i

prisstegringen, som skulle tillkomma arrendatorn, eller örn sättet för dess

tillgodonjutande, skulle saken avgöras av en nämnd, bestående av tre personer,

av vilka parterna skulle utse var sin och Kungl. Maj:ts befallningshavande

den tredje. Denna lag trädde i kraft den 6 juli 1918 och gällde till

den 1 juni 1919. Regleringen förlängdes sedermera genom flera varandra

avlösande lagar intill den 1 mars 1923.

Den 2 juni 1921 utfärdades jämväl en lag örn jämkning i vissa fall av

arrendator åliggande dagsverksskyldighet på grund av oberäknelig prisstegring

efter avtalets ingående. Denna lag trädde i kraft den 24 juni 1921 och

reglerna örn jämkning gällde till följd av förlängning genom senare lag till

den 1 mars 1923.

I proposition nr 182 till 1927 års riksdag med förslag till lag om ändring

i vissa delar av 1907 års nyttjanderättslag föreslogs, att 7 § i andra kapitlet

skulle inledas med en bestämmelse av följande innehåll:

Åligger arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra dagsverken eller

annat bestämt arbete, och är ej ersättningen härför i avtalet så bestämd att

den uppgår till det pris, som vid arbetets utförande är under jämförliga

förhållanden i orten gängse, vare jordägaren, där detta tiris efter avtalets in
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

gående ökats, pliktig att till arrendatorn utgiva, utöver vad för arbetet må

hava betingats, särskild ersättning motsvarande ökningen.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde beträffande denna

fråga bland annat (utlåtande nr 1):

Föreliggande förslag [jordsakkunnigas och propositionens] tillgodose enbart

arrendatorns intresse. Skall man överhuvud taget medgiva en jämkning

av vad parterna avtalet, synes den icke böra begränsas till de fall, då arbetslönerna

äro stadda i uppgång, utan jämväl tillämpas när konjunkturerna å

arbetsmarknaden äro sjunkande. En dylik lagbestämmelse synes utskottet

dock mindre tillrådlig. Tydligt är att man måste ställa sig betänksam mot

att i detta fall genom att medgiva rubbning av en ersättning, varom parterna

vid avtalets avslutande enats, avvika från den grundsats, som gäller

på andra delar av arbetsmarknaden. Dessutom vill utskottet framhålla, att

en sådan lagstiftning skulle leda till konsekvenser, vilka ej minst ur arrendatorns

synpunkt äro föga tilltalande. Den hittills tillämpade ordningen

har för arrendatorn medfört den fördelen, att han vid avslutandet av ett

arrendeavtal med arbetsskyldighet merendels kunnat med visshet bedöma

innebörden och omfånget av de förpliktelser, han genom avtalet ikläder sig.

Är legan utsatt i arbete, har han sålunda vetat, att han, när det avtalade

arbetet fullgjorts, icke vidare häftar i någon skuld till jordägaren för arrendet.

Och om legan bestämmes till visst penningbelopp men arrendatorn

därjämte tillförbindes att utgöra vissa dagsverken mot en i avtalet bestämd

ersättning, har han som regel kunnat räkna med att betala arrendet med

den arbetsförtjänst, som i avtalet tillförsäkrades honom. Denna förmån,

vilken i synnerhet vid små arrenden, där jordbruket ej giver något nämnvärt

till avsalu, varit särskilt skattad av arrendatorn, skulle genom en lagbestämmelse

av ovan antydd innebörd betagas honom. Ingendera av kontrahenterna

skulle vid avslutandet av ett arrendeavtal kunna överblicka de ekonomiska

förpliktelser, han därmed ikläder sig. — Då de förslag, som framkommit,

sålunda enligt utskottets mening icke innebära en tillfredsställande

lösning av förevarande spörsmål, får utskottet hemställa, att nu ifrågavarande

punkt måtte utgå ur paragrafen. Ett ytterligare skäl för denna hemställan

ser utskottet däri, att enligt utskottets förmenande under normala tider

knappast något större behov av reglerande lagbestämmelser uti ifrågavarande

hänseende torde föreligga.

Reservation anfördes dels av herr Linder jämte tre andra ledamöter, vilka

tillstyrkte propositionens förslag, dels ock av herr Lindhagen jämte två

andra ledamöter, vilka bland annat anförde, att tillfälle till ändring av arrendevillkoren

under pågående arrendetid borde beredas även vid andra

katastrofer än missväxt såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar. Då

emellertid väckande av motion i denna fråga försummats, måste reservanterna

inskränka sig till denna erinran.

Riksdagen biföll (efter sammanjämkning av skiljaktiga beslut i kamrarna)

utskottets hemställan.

Vid 1934 års riksdag hemställde herr Lindhagen i motionen I: 278, bland

annat, att riksdagen ville hos Kungl. Majit påkalla en verksam reform av

arrendesystemet genom lag — tillgänglig vid behov —— om reglering av arrendebelopp.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

47

Andra lagutskottet framhöll i utlåtande nr 41, att utskottet ansåge vad

som i motionen anförts rörande behovet och lämpligheten av en lag med

bestämmelser angående reglering av arrendebelopp icke böra giva anledning

till en framställning till Kungl. Maj:t i syfte att få en sådan lagstiftning till

stånd, samt hemställde att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Reservation anfördes dels av herr Lindhagen, dels ock av herr Pettersson

i Hällbacken.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1935 års riksdag yrkade herr Lindhagen i motionen I: 258, bland annat,

lagstiftning om rätt för arrendator att kunna framtvinga reglering av

arrende. I motionen II: 343 av herr Falk begärdes förslag till ändring av

allmänna arrendelagen bland annat därutinnan, att föreskrift skulle givas,

att samhället genom sina organ i vissa fall skulle fastställa arrendebelopp,

ävensom att tvingande bestämmelser skulle införas att arrendebeloppet skulle

fastställas i penningar, att, i den mån arrendebeloppet utgjordes genom arbete

eller utginge in natura, ersättning därför skulle utgå efter i orten gängse

pris, samt att, om arrendator enligt arrendeavtal vore skyldig att utöver

arrendet utföra arbete, ersättning därför skulle utgå lika med den i orten

för liknande arbete utgående lönen.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet (utlåtande nr 15).

Beträffande utskottets utlåtande och riksdagens beslut rörande nu ifrågavarande

spörsmål hänvisas till den redogörelse för arrendefrågans behandling

vid 1935 års riksdag, som lämnats ovan under II B (sid. 20—21).

I fråga om arrenden av kronan tillhöriga jordbruksegendomar samt av

ecklesiastika boställen finnas i åtskilliga författningar bestämmelser, som

medgiva viss reglering av arrendebelopp. (Svensk förf. sami. nr 186, 187,

376, 465 och 466 år 1932, 79 och 100 år 1933 samt 280 år 1934.)

I motionen I: 8 har såsom aktuella problem för arrendatorsklassen angivits,

dels under punkt 5 reglering av arrendebelopp, dels ock under punkt 9

följande:

Det sjunkande penningvärdet har varit till nytta för dem, som äga jord.

För arrendatorerna och torparklassen ställer det sig annorlunda. Statens

prisreglering i spannmål har ytterligare missgynnat klassen. I denna punkt

hänvisas till interpellationen den 7 maj 1935 i första kammaren.

I den interpellation, vartill hänvisats, vilken var riktad till jordbruksministern,

åberopades följande uttalande av Upplands arrendatorsförbund:

Det sjunkande penningevärdet har varit till nytta för alla, som äga sin

jord. Räntan på lånat kapital, som placerats i jorden, har minskats med 30—

40 %. En var förstår, vilken båtnad detta betyder för det belånade jordvärdet.

Men för arrendators- och torpareklassen ställer det sig annorlunda.

En stor del arrendatorer lia fasta arrendeavgifter för 15—20 år, som i många

fall gå till 25—30 kronor per tunnland eller 50—60 kronor per hektar. En

del arrendatorer erlägga sina arrenden efter ett visst antal hektoliter säd,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Utskottet.

hälften råg och hälften korn, efter tioårig medelmarkegång. Då nu riksdagen

åsatt rågen ett ganska högt inlösningspris, blir följden för dessa arrendatorer

ett högre arrende. Sådana arrenden hava Uppsala universitets arrendatorer.

För torparna, som fullgöra sina arrendeavgifter i form av dagsverken,

blir orättvisan ännu mer skriande. Detta visar, att jordägaren på grund

av den låga räntan vinner ut oskäligt av arrendetarorerna samt torparna.

Nu börjar ock köpas in stora gårdar, som sedan utarrenderas av ägaren med

mycket god vinst för denne på placerat kapital.

I motionen II: 187 har hemställts om förslag till tvingande bestämmelser

i allmänna arrendelagen bland annat därom, att arrendebeloppet skall fastställas

i penningar samt att, om arrendator enligt arrendeavtal är skyldig

att utföra arbete eller erlägga arrende in natura, ersättning därför skall utgå

enligt i orten gängse pris.

De förslag, som framförts i de föreliggande motionerna rörande bestämmelser

utöver nu förefintliga angående reglering av arrendebelopp till arrendatorns

förmån och därmed sammanhörande spörsmål, finner utskottet

icke vara av beskaffenhet att böra föranleda riksdagen att därutinnan göra

någon framställning till Kungl. Maj:t.

P. Kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad.

[Motionerna I: 8 sid. 6 punkt 10; yrk. 1) samt II: 187 yrk. 1).]

Frågan om kontroll å den sociala arrendelagstiftningens tillämpning har

tidigare varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.

För vad därutinnan tidigare förekommit lämnas redogörelse i sammansatta

andra lag- och jordbruksutskottets förut omförmälda utlåtande nr

1 till 1930 års riksdag, och får utskottet beträffande tiden till och med år

1929 hänvisa till nämnda utlåtande sid. 38—41.

Vid 1930 års riksdag yrkade herr Lindhagen i motionen I: 208, att riksdagen

måtte besluta sådana ändringar och tillägg till gällande sociala arrendebestämmelser,

att, bland annat, kontroll vunnes på lagens tillämpning. Eventuellt

yrkades framställning till Kungl. Maj:t i nämnda syfte.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde i anledning av

motionen i sitt utlåtande nr 1, att länsstyrelserna efter remiss under slutet

av 1929 avgivit utlåtanden till Kungl. Majt över en av 1929 års riksdag i skrivelse

nr 80 gjord anhållan örn förslag till åtgärder från det allmännas sida

för att åt sådana arrendatorer under bolag och med dem likställda, för vilka

särskilda sociala lagbestämmelser gällde, bereda möjlighet att kostnadsfritt

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

49

erhålla rättshjälp med avseende å frågor rörande arrendeförhållanden. Utskottet

uttalade för sin del önskvärdheten av att förslag i det på Kungl. Maj:ts

prövning beroende ärendet så snart som möjligt utarbetades och framlades.

Utskottet erinrade vidare, om att utskottet i anledning av andra väckta motioner

förordade anhållan hos Kungl. Majit om utredning rörande erfarenheterna

vid tillämpningen av gällande arrendelagar i vad avsåge arrenden,

som folie under den sociala arrendelagstiftningen, med särskild hänsyn till

de delar av riket, till vilka den s. k. norrländska arrendelagen utsträcktes genom

lag den 27 juni 1927, samt örn framläggande för riksdagen av de förslag,

vartill utredningen kunde föranleda. Utskottet fann icke skäl föreligga

att med anledning av yrkandet i motionen då ifrågasätta någon ytterligare

åtgärds vidtagande. Reservation anfördes av herr Lindhagen.

Utskottets hemställan om sådan undersökning rörande den sociala arrendelagstiftningens

tillämpning och verkningar, som nyss nämnts, samt örn avslag

å det i motionen framställda yrkandet godkändes av riksdagen.

Nämnda utredning verkställdes av sociala jordutredningen och framlades

i dess betänkande den 5 december 1931 med förslag till vissa ändringar i den

sociala arrendelagstiftningen (statens offentliga utredningar 1932: 1). I betänkandet

anfördes, bland annat (sid. 75), att arrendatorerna ofta tillhörde

de mindre bemedlade samhällsklasserna. De vore därför säkerligen ofta i

behov att kostnadsfritt erhålla råd och upplysningar eller annat biträde i

ärenden angående arrendeavtalet och därmed sammanhängande frågor. Genom

en sådan anordning skulle även kunna vinnas en viss garanti för att den

sociala arrendelagstiftningens bestämmelser komme att noga följas. Utredningsmännen

ville därför bringa i erinran riksdagens skrivelse nr 80 år 1929.

Vid 1932 års riksdag yrkade herr Lindhagen i motionen I: 213, att riksdagen

måtte antaga, bland annat, lag om effektivitet i den sociala arrendelagstiftningen.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 24 om avslag å motionen.

Reservation anfördes av herrar Linder och Lindhagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Sedan riksdagens ovannämnda skrivelse nr 80/1929 tidigare handlagts

inom justitiedepartementet, därvid länsstyrelserna efter remiss avgivit yttranden

över densamma, anmäldes skrivelsen inför Kungl. Maj :t den 28 augusti

1933 å jordbruksdepartementets föredragning. Då uppdrogs åt sociala jordutredningen

att verkställa i ärendet erforderlig ytterligare utredning. Sådan

avgavs i betänkande den 13 oktober 1933, vilket innehöll förslag till kungörelse

i ämnet.

I överensstämmelse med sociala jordutredningens förslag hemställde Kungl.

Majit till 1934 års riksdag, att ett anslag å 10,000 kronor måtte beviljas för

budgetåret 1934/1935 lill bestridande av kostnaderna för arrenderådgivning

åt arrendatorer under bolag eller med dem likställda jordägare, för vilka särskilda

sociala lagbestämmelser gälla. Riksdagen biföll nämnda hemställan.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 30.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Bestämmelser rörande användande av anslag för ifrågavarande ändamål

äro meddelade i kungörelse den 18 maj 1934 (nr 150).

Enligt 1 § i kungörelsen skall på de villkor och i den omfattning, som stadgas

i kungörelsen, av allmänna medel bestridas kostnader för biträde i frågor

rörande arrendeförhållanden åt den, som innehar eller ämnar tillträda

jordbruksarrende, beträffande vilket gälla bestämmelserna i norrländska arrendelagen

eller de i lagen om nyttjanderätt till fast egendom meddelade särskilda

bestämmelserna om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda

ägare. Vad sålunda sagts skall jämväl äga tillämpning i fråga örn

kostnader för biträde åt arrendator eller den, vilken avser att tillträda arrende,

för utredning av, huruvida nämnda bestämmelser äro tillämpliga å arrendet.

Biträde skall innefatta meddelande av råd och upplysningar, uppsättande

av skrifter och kontrakt med mera dylikt, men ej utförande av rättegång eller

förhandling inför skiljemän.

För varje län skall av länsstyrelsen förordnas lämpligt antal socialt intresserade,

i arrendeförhållanden insatta personer, vilka skola hava till åliggande

att lämna sökande, som kan vara i behov därav, sådant biträde, som omförmäles

i 1 § (2 §).

Rätt att få kostnad för biträde enligt kungörelsen bestridd av allmänna medel

må tillerkännas sökande, som prövas vara i behov därav.

Anslag å 10,000 kronor beviljades för innevarande budgetår och har, efter

framställning från Kungl. Majit i årets statsverksproposition nionde huvudtiteln,

punkt 136, beviljats av riksdagen (jordbruksutskottets utlåtande nr 1)

även för budgetåret 1936—1937.

Vid 1934 års riksdag yrkade herr Lindhagen i motionen I: 281, att riksdagen

måtte besluta eller hos Kungl. Majit begära kontroll medelst lag på

den sociala arrendelagstiftningen genom de i uppsiktslagen nämnda jordbrukskommissionerna

eller annorledes.

I detta sammanhang må erinras därom, att i 1 § lagen den 27 juni 1927

angående uppsikt å vissa jordbruk stadgas, att om brukningsdel är av den

beskaffenhet och omfattning samt tillhör sådan ägare, att med avseende å

arrende därav gäller norrländska arrendelagen eller vad i lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom är särskilt stadgat om jordbruksarrenden under bolag

och med dem likställda jordägare, så skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen

ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att

dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga byggnader bortföras

eller lämnas utan underhåll. För uppsiktens utövande skall enligt 4 §

för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde finnas en jordbrukskommission,

bestående av tre ledamöter, nämligen en ordförande, utsedd av

Konungen, och två andra ledamöter, valda den ena av landstinget och den

andra av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Reglemente för jordbrukskommissionerna har utfärdats av Kungl. Majit

den 13 december 1929 (nr 390).

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 41 beträffande motionen I: 281

följande:

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

51

Av vad ovan anförts framgår, att riksdagen innevarande år beviljat anslag

för arrenderådgivning åt arrendatorer under bolag eller med dem likställda

jordägare, för vilka särskilda sociala lagbestämmelser gälla. Härigenom torde

även ernås en viss kontroll över att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser

efterföljas. Skäl för att tillskapa lagstiftning rörande ytterligare

sådan kontroll hava enligt utskottets mening icke anförts. Utskottet finner

sig med anledning härav icke kunna tillstyrka den i motionen I: 281 gjorda

hemställan.

Reservationer anfördes av herrar Linder och Lindhagen. — Riksdagen biföll

utskottets hemställan om avslag å motionen.

I skrivelse till Kungl. Majit den 2 december 1932 hade jordbrukskommissionen

för Västmanlands läns hushållningssällskaps verksamhetsområde anmält,

att kommissionen iakttagit, att uppsiktslagen kringginges sålunda, att

vid utarrendering av lägenheter, som tillhört eller bort tillhöra lagens tillämpningsområde,

viss åkerareal fråntoges eller tillädes lägenheten.

I ärendet avgåvos åtskilliga yttranden, bland annat av sociala jordutredningen,

som erhållit särskilt uppdrag att upptaga frågan till prövning.

Den 21 december 1934 utfärdade Kungl. Majit cirkulär, i vilket jordbrukskommissionema

anbefalldes att, envar för sitt verksamhetsområde, så snart

ske kunde göra anmälan till Kungl. Majit, därest till deras kännedom komme,

att jordägare med avseende å fastighet, varå uppsiktslagen ägde tillämpning,

vidtagit eller hade för avsikt vidtaga åtgärder, ägnade att genom minskning

eller utökning av fastighetens areal undandraga fastigheten tillämpning

av lagen.

Enligt vad utskottet erfarit har hitintills någon anmälan av angivet innehåll

icke inkommit till Kungl. Majit.

I den nu föreliggande motionen I: 8 har såsom ett aktuellt problem för arrendatorsklassen

omförmälts kontroll över arrendelagens tillämpning från

jordägarnas sida åtminstone genom stickprov.

1 motionen lii 187 har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

måtte anhålla om förslag till, bland annat, sådan bestämmelse, att arrendeavtal

för att äga juridisk giltighet skall hava blivit godkänt av därtill behörig

myndighet, antingen landsfiskal eller häradsrätt.

En viss kontroll över att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser

efterföljas torde enligt gällande lagstiftning vinnas genom den arrenderådgivning

för vissa arrendatorer, som införts genom kungörelse av den 18 maj

1934. Enligt denna kungörelse står emellertid kostnadsfri rådfrågning —

under förutsättning av behov därav — endast den till buds, som innebar eller

ämnar tillträda arrende, beträffande vilket gälla bestämmelserna i norrländska

arrendelagen eller de i nyttjanderättslagen meddelade särskilda bestämmelserna

örn jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda

jordägare. Enligt utskottets mening kan ifrågasättas, örn det icke kunde anses

lämpligt att nu utvidga kungörelsens tillämplighetsområde till att omfatta

Utskottet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

även sådana arrendatorer, vilka arrendera jord av den omfattning, som för

närvarande avses i kungörelsen, tillhörig andra jordägare än sådana, för vilkas

fastigheter de sociala arrendebestämmelserna gälla. Utskottet finner sig

icke kunna i vidare mån än sålunda angivits tillstyrka de förslag rörande

kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad, som framställts i motionerna.

Därest motionen I: 8 skulle innebära, att sådan kontroll skulle utövas genom

jordbrukskommissionerna, vill utskottet framhålla, att dessa kommissioners

uppgift är att bedöma praktiska jordbruksfrågor samt att deras sammansättning

ej gör dem lämpade att uppträda såsom bedömare av rent juridiska

spörsmål.

För tillskapandet av förbättrade arrendeförhållanden överhuvud skulle det

enligt utskottets mening vara av värde, därest ökad kännedom om den gällande

arrendelagstiftningens innehåll spredes bland dem, som äro berörda

av densamma. Med hänsyn härtill finner utskottet det önskvärt, att genom

det allmännas försorg en kort skrift utarbetas, innehållande en redogörelse

för författningar av betydelse för arrendatorsklassens rättsställning och avsedd

att tillhandahållas rikets arrendatorer.

I motionerna och detta utlåtande har flerstädes omnämnts, att arrendekontrakt

mången gång givas sådan avfattning, att arrendatorns rätt blir

åsidosatt. Ett förhindrande härav skulle enligt utskottets åsikt främjas, örn

tillgång funnes till normalkontrakt, vilka i allmänhet skulle kunna ligga

till grund för arrendeuppgörelser. Utskottet vill därför ifrågasätta, huruvida

icke lämpliga, opartiskt hållna formulär till arrendekontrakt kunde utarbetas

genom det allmännas försorg.

Q. Obligatorisk medling mellan jordägare och arrendator i vissa fall.

[Motionerna I: 285 och II: 486.]

I motionerna I: 285 och II: 486 har påyrkats utredning av spörsmålet örn

införande av bestämmelser angående obligatorisk medling vid tvister mellan

jordägare och arrendator.

Bestämmelser om medling finnas i svensk lagstiftning införda (förutom i

giftermålsbalken) beträffande tvister mellan arbetsgivare och arbetare i lagen

den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister. Denna lag förutsätter emellertid

frivillig medverkan från parternas sida.

I motioner till 1934 års riksdag örn åtgärder till arbetsfredens främjande

föreslogs, bland annat, undersökning, huruvida icke obligatorisk medling

skulle kunna föreskrivas, åtminstone i fråga om vissa slags arbetstvister (tvis
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

53

ter vid verksamhet, som bedreves av staten eller kommun, m. m.). Riksdagen

anhöll (på förslag av andra lagutskottet, utlåtande nr 51), att Kungl.

Majit måtte föranstalta örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande

de åtgärder på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas

i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen

och att främja arbetsfreden.

De utredningsmän, som den 31 december 1934 av Kungl. Majit tillsattes

för att verkställa en förberedande utredning angående ingripanden från samhällets

sida på vissa områden av det ekonomiska livet, hava i betänkande den

9 december 1935 om folkförsörjning och arbetsfred (statens offentliga utredningar

1935: 65, del I, sid. 127) anfört, bland annat, att tvingande regler om

medling i arbetstvister, vilka näppeligen skulle stå i överensstämmelse med

medlingsförfarandets karaktär av förlikning, i kritiska situationer skulle bliva

överträdda, något som skulle kunna menligt återverka på hela förlikningsväsendets

anseende.

Slutligen må omnämnas, att kommittén angående privatanställda i betänkande

med förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt (statens offentliga

utredningar 1935: 59) föreslagit vissa regler örn förhandling inför en av

socialstyrelsen utsedd opartisk ordförande (eventuellt en kommission).

I det föregående har utskottet ställt sig avvisande mot föreslagna lagbestämmelser

örn optionsrätt för arrendator till nytt arrende. Såsom en ersättning

i viss mån för en optionsrätt vill utskottet emellertid ifrågasätta införandet

av vissa bestämmelser om medling mellan jordägare och arrendator.

Örn meningsskiljaktighet uppstår mellan jordägare och arrendator, som

önska ingå förnyat arrendekontrakt, rörande skäliga villkor för nytt arrendeavtal,

kan det ifrågasättas, huruvida det ej skulle vara till gagn, att ett medlingsinstitut

stöde till förfogande för part, som ville påkalla ingripande från

detsamma. Ett uttalande av betrodda män i egenskap av medlare i en dylik

fråga skulle säkerligen, även om detsamma ej hade förbindande verkan

för parterna, äga avsevärd betydelse för bestämmandet av arrendevillkoren

i ett avtal dem emellan. Utskottet vill med hänsyn till vad sålunda anförts

föreslå, att en förutsättningslös utredning verkställes om införande av sådan

medling. Vid utredningen torde framgå, huruvida det kan anses vara erforderligt

att giva medlingen obligatorisk karaktär eller icke.

Utshottet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

III. Förhindrande av uppkomsten av ofullständiga jordbruk.

[Motionen 1:8 yrk. 3).]

I motionen I: 8 Ilai- hemställts, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte kräva,

att för riksdagen framlägges förslag till lag örn förekommande av nya ofullständiga

jordbruks uppkomst. Motiveringen till detta yrkande återfinnes å

sid. 6 i motionen.

19 kapitlet i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet, vilket

kapitel handlar om avstyckning, stadgar i sin 3 § följande:

»Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet

i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande

förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på

varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda ändamål eller ock,

där den skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt

med denna.

Avstyckning må ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå

såsom särskild fastighet.

Ej må avstyckning från jordbruksfastighet äga rum med mindre det kan

antagas, att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller, där avstyckningen

äger rum för sammanläggning, genom avstyckningen och sammanläggningen

skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den

jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i

orten.

Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, må avstyckningen

ej ske på sådant sätt, att icke såväl stamfastigheten som avstyckad

del, envar så framt däri ingå åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den

omfattning, att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, i mån av tillgång erhåller

för dess nyttjande för sådant ändamål erforderlig skog; skolande, då

fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet,

vid béräkningen av behovet av skog tagas hänsyn även till skogstillgången

å den fastighet, varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas.

I ort med ringa skogstillgång må dock, där det för skogens bestånd prövas

angeläget eller eljest skäl därtill äro, avstyckning så verkställas, att skogsmarken

i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet.

Vad i tredje och fjärde styckena stadgas skall ej utgöra hinder för avstyckning

av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller

för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt

ändamål.»

Vid 1933 års riksdag yrkades i en motion, I: 197, av herr Lindhagen, »att

riksdagen ville hos regeringen begära förslag helst redan till denna riksdag

till sådan ändring i § 3 av 19 kap. lagen om delning av jord å landet, att

mindre jordbruk skola även på skifteslagstiftningens väg fullständigas och

utvidgas i möjligaste mån med odlingsmark och även erhålla en tilldelning

av husbehovsskog, som svarar mot jordbrukets sålunda ökade utvecklingsmöjligheter».

I en annan motion vid samma riksdag, 11:355 av herr Johansson i Eds
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

55

byn, hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla,

att Kungl. Majit ville låta utreda, om gällande bestämmelser i jorddelningsiagen

vore betryggande för att jordbrukslott vid avstyckning erhölle så mycket

skog, att jordbrukets framtida existens icke äventyrades på grund av

ägarens oförmåga att bygga oell underhålla gården utan tillskott av s. k. stödskog,

åtminstone i Norrland med riklig skogstillgång, samt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 18. Utskottet

lämnade däri en redogörelse (sid. 10—12) för vissa anvisningar rörande

tillämpningen av 19 kap. 3 § jorddelningslagen, som lantmäteristyrelsen

utfärdat den 19 maj 1930 (bilaga till lantmäteristyrelsens meddelanden

1930:6, cirkulärserien nr 18).

Utskottet redogjorde vidare för den behandling vissa hithörande spörsmål

tidigare rönt i riksdagen samt återgav vissa delar av ett utav sociala jordutredningen

den 5 december 1932 avgivet betänkande (statens offentliga utredningar

1932: 33) med förslag till åtgärder för beredande av ökade möjligheter

för mindre bemedlade personer att erhålla egna jordbruk, i vilket betänkande

bestämmelserna i 19 kap. 3 § jorddelningslagen jämväl behandlats,

Utskottet anförde bland annat:

Jorddelningslagen har nu varit i kraft under mera än fem år. Olika uppfattningar

hava härunder uttalats om dess verkningar. Då^ de lagbestämmelser,

varom här är fråga, äro av synnerlig betydelse ur både sociala och

nationalekonomiska synpunkter, anser utskottet skäl föreligga att förorda en

utredning, huruvida dessa lagbestämmelser under sin giltighetstid visat sig

gynnsamma för bildandet av bärkraftiga mindre jordbruksfastigheter, i

lämplig omfattning efter ortens förhållanden försedda med erforderliga ägoslag.

Vid denna utredning synes särskild uppmärksamhet böra ^ ägnas åt

verkningarna såväl ur det mindre jordbrukets som ur skogshushållningens

synpunkt av den tillämpning, som ägt rum av lagens bestämmelser örn tilldelning

av skog.

Utskottet föreslog riksdagen att i anledning av motionerna i skrivelse till

Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning,

huruvida och i vad mån tillämpningen av 19 kap. 3 § jorddelningslagen

jämte därmed sammanhängande lagrum varit gynnsam för bildande av bärkraftiga

jordbruksfastigheter, vid vilken utredning särskilt avseende borde

fästas å verkningarna av gällande praxis i fråga om tilldelning av erforderliga

ägoslag.

Herr Lindhagen fogade vid utskottets utlåtande ett »Program för utskottets

hemställan» (sid. 18—36).

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Uppdraget att verkställa den begärda utredningen bär lämnats åt sociala

jordutredningen. Sedan ett omfattande arbetsmaterial införskaffats, är frågan,

enligt vad utskottet inhämtat, för närvarande föremål för övervägande

inom sociala jordutredningen. Förslag i ämnet torde komma att lramläggas

senast omkring mitten av innevarande år.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Utskottet. Det i motionen berörda spörsmålet är — såsom framgår av utredningen

här ovan — föremål för övervägande inom sociala jordutredningen, som torde

komma att avgiva förslag i ämnet senast omkring mitten av innevarande

år. Vid sådant förhållande finner utskottet icke skäl att med anledning av

motionen i förevarande hänseende göra någon framställning till Kungl. Maj:t.

IV. Förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast egendom.

[Motionen I: 8 yrk. 5).]

Spörsmålet om förbud för enskilda spekulanter att förvärva fast egendom

har vid skilda tillfällen ingående behandlats, senast inom riksdagen år 1930

i anledning av då väckta motioner (I: 205 och I: 208, båda av herr Lindhagen)

.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet lämnade i utlåtandet nr 1

(sid. 6—16) en historik i ämnet, vartill andra lagutskottet nu anhåller att

få hänvisa.

Det sammansatta utskottet anförde bland annat:

Såvitt utskottet kunnat finna, har det ej påvisats vara en mera allmänt förekommande

företeelse, att enskilda spekulanter — varmed i detta sammanhang

närmast avses enskild person, som ej bebor och brukar fastigheten och

uppenbarligen besitter den huvudsakligen i ändamål att därav bexeda sig inkomst

annorledes än genom jordbruket — lägga under sig jord. Annorlunda

var förhållandet med bolagens jordförvärv, som i regel skedde för att

jorden alltfort skulle besittas av bolag och som var en tidsföreteelse av stora

mått. För enskilda spekulanter torde med hänsyn till de stegrade kostnaderna

för skogsavverkning och virkesförädling samt de i övrigt begränsade

möjligheterna för enskild person att av jordbruks- och skogsfastigheter uttaga

större vinster lockelsen att i spekulationssyfte inköpa fast egendom numera

icke vara synnerligen stor. Där så emellertid sker, torde innehavet

ofta bliva av övergående natur. Under förutsättning av tillbörlig vaksamhet

från myndigheternas sida torde för övrigt de av dylika förvärv härflytande

olägenheterna ur det allmännas synpunkt numera kunna begränsas tack vare

vissa vidtagna lagstiftningsåtgärder såsom genom 1923 års skogslagstiftning,

som bland annat avser att bereda skydd mot ödeläggelse av växande skog,

genom 1927 års vanhävdslag, som har tillämpning jämväl å sådana enskilda

spekulanter tillhöriga fastigheter, vilka äro underkastade sociala arrendebestämmelser,

samt genom 1926 års jorddelningslagstiftning, som avser att

lämna garantier mot olämplig jordstyckning.

För övrigt må erinras, att riksdagen viel uppx-epade tillfällen och senast

förra året, på förslag av andra lagutskottet, avslagit i nu förevarande ämne

väckta motioner. Utskottet har icke funnit, att något inträffat som giver

anledning till frånträdande av den sålunda intagna ståndpunkten.

Det sammansatta utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

57

Reservationer anfördes dels av herr Eriksson i Ljusdal och fyra andra ledamöter,

dels ock av herr Lindhagen, som hemställde, bland annat, att riksdagen

ville hos Kungl. Majit begära övervägande och förslag till förbud i

vissa fall för s. k. enskilda spekulanter att utan särskilt tillstånd (koncession)

med äganderätt besitta fast egendom.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I Norge förefinnes lagstiftning på förevarande rättsområde, innehållande

bestämmelser örn nödvändigheten av tillstånd i stor utsträckning, även beträffande

enskilda personer, för rätt att förvärva odlad jord. Bestämmelserna

återfinnas i Lov örn erhvervelse av dyrket mark av den 10 december 1920,

nr 3 (norsk lovtidende, l:ste avdeling, sid. 905 o. f.), [ändrad genom lag

den 22 juni 1928 nr 3 (norsk lovtidende, l:ste avdeling, sid. 232—233)].

I motionen I: 8 har hemställts [yrk. 5)], att riksdagen hos Kungl. Majit

måtte kräva, att för riksdagen framlägges lag om förbud jämväl för enskilda

spekulanter att utan tillstånd förvärva jordbruk med tillhörigheter.

I gällande arrendelagstiftning hava särskilda rättsregler i vissa hänseenden

utformats beträffande skogsspekulanter. Detta har varit möjligt av det skäl,

att deras åtgärder med avseende å skogen otvetydigt ådagalägga, att de innehava

fastigheten uteslutande i spekulationssyfte. Däremot synes det vara

ytterligt svårt att avgöra, huruvida ett förvärv av en jordbruksfastighet

kan hava skett i syfte att spekulera i dess jordbruksvärde eller ej. Att låta

den tidrymd, under vilken en fastighet besittes, vara avgörande härutinnan,

torde icke vara möjligt. Sådana omständigheter som t. ex. styckning av

egendomen, avsevärda förändringar beträffande fastighetens byggnader eller

dylikt synas icke heller kunna tagas till säker intäkt för att antaga ett

hos fastighetens köpare förefintligt spekulationssyfte. Med hänsyn till vad

sålunda anförts och under hänvisning till vad riksdagen tidigare och senast

år 1930 framhållit beträffande frågan om förbud för enskilda spekulanter

att besitta fast egendom finner sig utskottet icke böra tillstyrka det i motionen

I: 8 härutinnan framlagda förslaget.

V. Samverkan mellan självförsörjande jordbruk och arbetarsmåbruk

samt arbetarsmåbruks möjligheter till arbetsförtjänst.

[Motionen I: 8 sid. 8—9 yrk. 6) och 7).]

Utskottet.

I motionen I: 8 har hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte kräva,

att för riksdagen måtte framläggas förslag till lagar om tryggandet av närbelägenhet

och fruktbar samverkan mellan självförsörjande jordbruk och ar
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

betarejordbruk samt om tryggandet av arbetarejordbrukens tillgång till varaktig

arbetsförtjänst.

I skrivelse till Kungl. Majit den 7 mars 1933 har sociala jordutredningen

framlagt resultatet av en verkställd undersökning av frågan, huruvida det

vore möjligt och lämpligt dels ur ekonomiska synpunkter och dels ur synpunkten

av arbetslöshetens bekämpande att stycka ett antal större kronoegendomar

till mindre jordbruk, vilka skulle utarrenderas i avvaktan på

lämplig tidpunkt för försäljning. Vidare hade undersökts huruvida även enskild

jord kunde förvärvas för samma ändamål, d. v. s. inrättandet av s. k.

arrendeegnahem.

Av intresse i förevarande sammanhang synes vara följande uttalande i

skrivelsen:

Vid uppgörande av styckningsplaner bör man utgå från att det är önskvärt,

att nya jordbrukslägenheter skapas i så stort antal, som kan förenas

med kravet på deras bärighet. I allmänhet torde jordbruk, avsedda att bereda

ägaren full sysselsättning och bärgning, böra tilldelas en åkerareal av

10—20 hektar. Vid bestämmande av storleken måste emellertid tydligen tagas

hänsyn till de naturliga förhållandena såsom jordmånens beskaffenhet,

tillgången på olika ägoslag, möjligheten att erhålla utfartsvägar utan alltför

stor kostnad och de tillfällen till avsättning av olika alster och till erhållande

av arbetsförtjänst vid sidan av eget jordbruk, som erbjudas i orten. Måhända

kan det ur sistnämnda synpunkt vara lämpligt att bland självständiga

jordbruk, som avse att berecia innehavaren full sysselsättning och bärgning,

förlägga även ett eller annat arbetarsmåbruk.

En verksamhet i huvudsak överensstämmande med den i sociala jordutredningens

nyssnämnda skrivelse föreslagna bedrives enligt kungörelsen

den 15 juni 1934 (nr 279) om arrendeegnahem (se ovan sid. 8—9).

Utskottet får vidare redogöra för innehållet i ett av sociala jordutredningen

den 12 december 1935 avlämnat betänkande, vilket angivits vara utarbetat

i anledning av dels ett vid kommitténs tillsättande den 3 december

1930 meddelat uppdrag att verkställa utredning rörande de ekonomiska förutsättningarna

för bärighet av mindre jordbruk och rörande ökade möjligheter

för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner

samt andra mindre bemedlade härför lämpliga personer att

erhålla egna jordbruk, dels ock ett den 3 maj 1935 meddelat uppdrag att

verkställa utredning av frågan örn åtgärder för beredande av försörjningsmöjligheter

på landsbygden för vissa till städer och samhällen inflyttade

yrkeskunniga personer.

Betänkandet innehåller »förslag till åtgärder för att bereda ökade möjligheter

för den mindre bemedlade befolkningen på landsbygden att förena

småbruk med hemindustri, hantverk, hemslöjd, pälsdjuruppfödning m. m.»

I betänkandet redogöres i olika huvudavdelningar för nuvarande statliga

åtgärder för undervisning i och understödjande av hantverk och hemslöjd,

för vissa tidigare verkställda utredningar samt för upplysningar, som socia
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

59

la jordutredningen inhämtat från svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund,

föreningen svensk hemslöjd u. p. a., hushållningssällskapens förvaltningsutskott

och Sveriges hantverksorganisation.

Sociala jordutredningen har därefter såsom eget yttrande anfört bland

annat:

Av de yttranden, som sociala jordutredningen fått mottaga i ärendet,

framgår nödvändigheten av att i första hand vidtaga kraftiga åtgärder för

utveckling av landsbygdens näringsliv, om man vill förebygga en alltför

stark inflyttning därifrån till städer och stadsliknande samhällen och främja

en återflyttning från dessa till landsbygden.

Sedan sociala jordutredningen uttalat starka betänkligheter mot en isolerad

lösning av återflyttningsproblemet, har vidare anförts:

Enligt sociala jordutredningens mening torde det föreliggande spörsmålet

bäst finna sin lösning i sammanhang med ett större och mera betydelsefullt

problem, nämligen frågan om förbättrande överhuvud taget av utkomstmöjligheterna

på landsbygden, ett problem, som i dessa tider är i

trängande behov av sin lösning. Genom klokt avvägda åtgärder för att leda

och understödja sådana vid sidan av mindre jordbruk bedrivna binäringar

som handaslöjd, hantverk, småindustri, kaninskötsel, pälsdjursuppfödning,

fruktodling m. m., skulle ej blott en icke önskvärd flyttning till städer och

stadsliknande samhällen av landsbygdens ungdom kunna förhindras utan

även hjälp lämnas ett stort antal yrkeskunniga småbrukare att erhålla drägligare

levnadsförhållanden. De små jordbrukens bärighet skulle genom

dylika åtgärder kunna höjas i icke ringa mån, och man skulle även öka

möjligheterna för uppkomsten av ett större antal småbruk. Därest utkomstmöjligheterna

på landsbygden överhuvud taget förbättras, skapas även uppenbart

förutsättningar för att i många fall till landsbygden återföra sådana

till städer och stadsliknande samhällen inflyttade personer, som önska

återvända till landet och hava förutsättningar för att där finna sin bärgning.

Av största betydelse för höjandet av intresset för utvecklingen av landsbygdens

binäringar vore örn en förbättrad organisation och en ökad praktisk

upplysningsverksamhet kunde åstadkommas. En ökad praktisk upplysningsverksamhet

kan i hög grad komma att bibringa de befolkningsgrupper,

varom här är fråga, insikt örn, att de själva kunna förbättra sina

utkomstmöjligheter. Det ligger nog i allmänhet i befolkningens kynne att

förbise de små inkomstkällornas betydelse för försörjningen. Icke minst

för försäljningen av de alster, som kunna åstadkommas av småbrukare och

hantverkare på landet, skulle åtgärder i dessa syften vara av stor betydelse.

Utan tillräckliga statsbidrag för ändamålet torde en dylik verksamhet svårligen

kunna nå den omfattning och intensitet, att den blir verkligt effektiv.

Upplysning erfordras rörande hantverkets och hemslöjdens rätta anpassning

efter tidens krav både med hänsyn till arbetsmetoderna och i fråga

örn själva arbetsprodukten. Av vikt är att intresset höjes för specialisering

och koncentration i fråga örn småindustri, hantverk oell hemslöjd, dels för

att åstadkomma samlad erfarenhet och kunskap inom respektive fack, dels

för att underlätta anskaffande av redskap och råvaror samt produkternas

avsättning. En dylik specialisering har redan framträtt i vissa län och visat

sig medföra stora fördelar.

Det synes sociala jordutredningen vara lämpligt att propaganda drives

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

för undersökning av möjligheterna att förlägga småindustrien till landsbygden

i större utsträckning än vad för närvarande är fallet. Många skäl tala

härför, såsom billigare tomtpriser och levnadskostnader samt i fråga örn

t. ex. trä- och järnvaror närheten till råmaterialets produktionsort.

Genom utgivande av broschyrer, läroböcker, mönsterböcker samt anordnande

av föreläsningar och propagandautställningar ute i orterna bör en

resultatgivande verksamhet för hantverkets och hemslöjdens vidmakthållande

och utvecklande kunna åstadkommas.

I fråga om hantverk och småindustri bör den ovan skisserade verksamheten

lämpligen anförtros åt hushållningssällskapen, vilka därvid böra söka

samarbeta med landstingen. Såsom framgår av de i ärendet inkomna yttrandena

finnas inom många län goda traditioner att tillvarataga och utveckla.

Intresse synes redan nu förefinnas inom många hushållningssällskap

för en dylik verksamhet, såsom framgått av deras yttranden till sociala

jordutredningen, och det är att hoppas, att dessas föredöme skall

medföra att även övriga hushållningssällskap arbeta livligare för det ändamål,

varom här är fråga, om blott anslag ställas till förfogande. För att

erhålla en handlingskraftig organisation inom sitt område bör varje hushållningssällskap

tillsätta en särskild kommitté för att arbeta för de uppgifter,

som här angivits. Det kan nämligen icke vara lämpligt, att verksamheten

överlämnas till ett förvaltningsorgan, som redan är upptaget av

andra huvuduppgifter.

Förefintligheten av en dylik för nu ifrågavarande ändamål tillsatt särskild

kommitté bör icke verka hindrande på den verksamhet för samma ändamål,

som redan nu bedrives av föreningar och andra sammanslutningar.

Snarare är det lämpligt, att ett intimt samarbete bedrives mellan dem och

kommittén.

Om verksamheten skall kunna få den av sociala jordutredningen avsedda

omfattningen, torde det vara ofrånkomligt att lämna statsbidrag för densamma.

Sociala jordutredningen hyser för sin del den uppfattningen, att

högre statsbidrag än 5,000 kronor årligen till varje hushållningssällskap icke

behöver ifrågakomma. Statsverkets kostnad för den verksamhet, som skulle

komma att utövas av hushållningssällskapen, skulle således icke överstiga

ett årligt anslag å 130,000 kronor.

I fråga örn handaslöjden, såväl den manliga som den kvinnliga, bör den

här angivna verksamheten handhavas av Hemslöjdsföreningarnas riksförbund

samt de särskilda hemslöjdsföreningarna, vilka senare ju i regel äro

inordnade i hushållningssällskapens förvaltningsorganisation.

För höjande av effektiviteten av upplysnings- och propagandaverksamhet

har riksförbundet ifrågasatt vissa nya respektive ökade anslag till förbundet

och föreningarna. Sålunda föreslås såsom understöd till riksförbundets allmänna

verksamhet ett till 10,000 kronor förhöjt årligt anslag. Till understöd

åt hemslöjdsföreningarna för dessas organisationsarbete bland slöjdarna

ute i bygderna föreslås ett årligt anslag å 6,000 kronor. Till stipendier

åt hemslöjdsföreningarnas personal för deltagande i särskilt anordnade fortbildningskurser

i modern försäljningsteknik. materialkännedom m. m. föreslås

ett årligt anslag av 2,000 kronor. Slutligen föreslås ett årligt anslag

av 5,000 kronor för utgivande av mönsterböcker, läroböcker och

broschyrer ävensom för uppläggande av mönster och modeller m. m.

Det årliga anslag av statsmedel, som riksförbundet anser erforderligt

för att förbundet och föreningarna skola kunna upprätthålla och vidare

utveckla sin verksamhet, utgör sålunda 23,000 kronor.

Med hänsyn till den stora betydelse för folkförsörjningen som en ökad

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

61

verksamhet på hemslöjdens område otvivelaktigt måste anses innebära, synes

det sociala jordutredningen att det föreslagna beloppet, 23,000 kronor,

måste anses mycket rimligt.

Ifråga om undervisning och utbildning i hantverk och hemslöjd ligger

det i sakens natur, att de kommunala och enskilda undervisningsanstalterna

i städer och stadsliknande samhällen till huvudsaklig del komma att besökas

av dessa orters befolkning. Den fattiga befolkningen på landsbygden

torde däremot endast i undantagsfall komma i tillfälle att åtnjuta undervisning

i dessa anstalter. Något annorlunda ställer sig förhållandet beträffande

den under kommerskollegiums inseende stående praktiska lärlingsutbildningen

hos hantverksmästare ävensom vid den ambulerande undervisningen

i hemslöjd.

Ifråga om den nyssnämnda praktiska lärlingsutbildningen föreligger för

närvarande förslag om ökning av det understöd, som från statens sida lämnas

hantverksmästare. Sveriges hantverksorganisation har nämligen föreslagit

höjning av anslaget från 300 till 600 kronor för varje lärling.

Med hänsyn till den stora betydelse, som denna undervisningsform har,

särskilt för landsbygdens befolkning, anser sociala jordutredningen, att

hantverksorganisationens hemställan så långt möjligt är bör tillmötesgås.

Att göra yrkesundervisningen i de kommunala anstalter, som inrättats i

städer och samhällen, mera tillgänglig för landsbygdens befolkning torde

möta stora svårigheter. Anstalterna upprätthållas till stor del med kommunala

anslag, varav följer, att vederbörande städer och samhällen vilja reservera

skolorna och kurserna i största möjligt utsträckning för kommunernas

egna inbyggare. Under innevarande år har i åtminstone tre landstingsområden

(Skaraborgs, Örebro och Västernorrlands län) uppkommit fråga om

anordnande av yrkesutbildning direkt genom landstingets försorg. Sociala

jordutredningen vill giva sin livliga anslutning till en sådan anordning, då

denna undervisningsform i lika hög grad kan komma landsbygdens som

städernas befolkning till godo. Sociala jordutredningen vill härjämte ifrågasätta,

örn icke dessutom statliga anstalter borde inrättas, exempelvis en i

Götaland, en i Svealand och en i Norrland, vilka anstalter skulle utgöra

ett välbehövligt komplement till de kommunala anstalterna. Dessa anstalter

kunde i främsta rummet inrättas för sådana yrkesgrenar, som icke lämpligen

kunna erhålla specialutbildning i de kommunala anstalterna.

Det stora sociala och ekonomiska värde, som undervisning i hemslöjd

i förening med organiserad hemslöjdsutövning otvivelaktigt har, framgick

på ett övertygande sätt under den senaste kristiden. I de delar av landet,

där hemslöjden, utvecklad genom en rätt lagd undervisning, bedrivits såsom

saluslöjd, var försäljningen av hemslöjdsalster en värdefull extra inkomstkälla.

Även för avhjälpande av ungdomsarbetslösheten har hemslöjden

visat sig vara en framkomlig väg. — I sitt till sociala jordutredningen

avgivna yttrande har svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund föreslagit

alt av statsmedel måtte utgå ett årligt anslag av 60,000 kronor till understöd

at hemslöjdsföreningarna för dessas undervisande och konsulterande

verksamhet.

Man torde utan överdrilt kunna säga, alt ingen undervisningsgren numera

äi- i så hög grad hänvisad lill det enskilda initiativet och till understöd

från enskilt håll som undervisningen i hemslöjd och praktiska yrken.

Denna undervisning är dock en både kulturellt och ekonomiskt betydelsefull

faktor, brån de synpunkter, som närmast böra läggas på frågan från sociala

jordutredningens sida, måste framhållas, alt hemslöjden, denna för

Sveriges jordbrukande befolkning viktiga binäring, på många håll icke kan

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

nå önskvärt uppsving, då tillräcklig insikt och handaskicklighet saknas på

grund av bristande undervisningsmöjligheter. Att avhjälpa dessa brister

måste vara såväl socialt som ekonomiskt av stor betydelse. Det årliga anslag,

60,000 kronor, som begäres för ändamålet, anser sociala jordutredningen

i betraktande av storleken av de anslag, som utgå för andra under - visningsändamål, icke vara för högt tilltaget.

Ett viktigt led i åtgärderna att förhjälpa landsbygdens småindustriidkare,

hantverkare och hemslöjdare till en bättre levnadsstandard är enligt sociala

jordutredningens mening organiserandet av materialanskaffningen och försäljningsverksamheten.

Därest den av sociala jordutredningen föreslagna anordningen för förbättrad

organisation och ökad praktisk upplysningsverksamhet kommer till

stånd, kan, såsom nämnts, förväntas att inom denna verksamhetsgren även

inordnas arbetet för upplysning åt hantverkare och slöjdare om lämpliga

sättet för inköp av maskiner och råmaterial ävensom lämpliga avsättningsorter.

Med hänsyn till den svaga ekonomiska ställning, som dessa personer

oftast hava, torde jämväl vara erforderligt att bereda dem ekonomiskt stöd

genom tillhandahållande av billiga lån för inköp av maskiner och råmaterial

m. m.

För hantverkets vidkommande har denna fråga bragts under Kungl.

Maj:ts prövning genom en framställning den 31 oktober 1935 från Sveriges

hantverksorganisation. Styrelsen för denna organisation har i sin nämnda

framställning föreslagit, att lånefonden för ackordslån och förlagslån åt

hantverkare, vilken inrättats såsom en tillfällig stödåtgärd för hantverksutövare

och varå enligt uppgift finnes disponibelt ett belopp av 759,000 kronor,

skulle sedan krisen numera lättat kunna tagas i anspråk för tillgodoseende

av hantverkets normala kreditbehov.

Sociala jordutredningen vill giva sin anslutning till förslaget att taga

ifrågavarande medel i anspråk för att tillgodose småindustriens och hantverkets

normala lånebehov. Enligt sociala jordutredningens mening böra

emellertid lån såsom regel utgå jämväl för igångsättande av ny rörelse och

såsom hjälp för utvecklande av nystartade företag. Om sociala jordutredningens

förslag beträffande ökning av landsbygdens försörjningsmöjligheter

skola kunna genomföras, erfordras givetvis lånemöjligheter framför allt till

nya småföretagare.

Lånen böra tillhandahållas ej blott hantverkare utan även småindustriföretagare.

Till de senare böra räknas jämväl de, som vilja yrkesmässigt

driva kaninuppfödning, pälsdjursavel o. d.

I fråga om hemslöjden har svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund i

sitt till sociala jordutredningen avgivna yttrande föreslagit bestämmelser för

hemslöjdslånefonden i syfte att bereda möjligheter för hemslöjdsföreningarna

att erhålla förlagslån ur fonden mot förmånlig ränta och utan att behöva

ställa säkerhet utöver sina tillgångar för lånets återbetalning. Samtidigt har

föreslagits en ökning av fonden, som för närvarande uppgår till cirka 120,000

kronor, upp till 350,000 kronor.

Enligt sociala jordutredningens mening är det av riksförbundet framställda

förslaget av sådan beskaffenhet, att detsamma i huvudsak borde

kunna vinna statsmakternas bifall.

Ett icke oviktigt led i strävandet att förbättra försörjningsmöjligheterna

för hantverkare och hemslöjdare utgör anordnandet av utställningar.

För landsbygdens befolkning skulle mycket vara att vinna, om staten kun
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

63

de träda hjälpande emellan för att i fråga om hemslöjdsalstren bidraga till

tillkomsten av en ordentlig utställnings- och försäljningslokal i huvudstaden.

Detta torde kunna ske för en relativt ringa kostnad. Riksförbundet har för

ifrågavarande ändamål föreslagit ett årligt anslag av 10,000 kronor. Sociala

jordutredningen finner framställningen behjärtansvärd och föreslår, att

lämpligt statsbidrag utgår för ändamålet.

De hjälpåtgärder, som sociala jordutredningen föreslagit för att öka försörjningsmöjligheterna

på landsbygden, skulle tydligen komma till godo ej

blott dem, som redan nu innehava en mindre jordbruks- eller bostadslägenhet

och vilja öka sina utkomstmöjligheter genom sysslande med hemindustri,

hantverk, hemslöjd, kaninskötsel eller pälsdjursavel m. m., utan även mindre

bemedlade eller obemedlade personer, vilka äro utbildade eller genomgå

utbildning i nyssnämnda förvärvsgrenar och vilja slå sig ner i sin hemort

eller å annat ställe på landet för att där vid sidan av någon av nämnda förvärvsgrenar

sköta ett mindre jordbruk. Den stödverksamhet, som finansieras

genom arbetarsmåbrukslånefonden, står för närvarande endast öppen för

den skogs- och lantarbetande befolkningen, till vilka kategorier enligt direktiv

vid 1934 års riksdag skola räknas jämväl stenhuggare och fiskare.

Däremot kan arbetarsmåbrukslån enligt nu gällande bestämmelser icke komma

i fråga beträffande sådana personer, som vilja förena brukandet av ett

litet jordbruk med sådan verksamhet som hemindustri, hantverk eller hemslöjd

m. m. Enligt sociala jordutredningens mening vore det en lycklig utveckling

av arbetarsmåbrukslånerörelsen, om denna låneform öppnades jämväl

för nu ifrågavarande slag av hjälpbehövande.

Sociala jordutredningens betänkande har från jordbruksdepartementet överlämnats

dels till handelsdepartementet, dels till ecklesiastikdepartementet och

dels till 1936 års egnahemsutredning. Yttranden över betänkandet hava infordrats

av handelsdepartementet från kommerskollegium och av ecklesiastikdepartementet

från skolöverstyrelsen.

Spörsmålet om tryggandet av närbelägenhet och fruktbar samverkan mellan

självförsörjande jordbruk och arbetarejordbruk har redan framförts inför

Kungl. Majit genom sociala jordutredningens ovannämnda skrivelse den

7 mars 1933.

1 sociala jordutredningens betänkande den 12 december 1935, för vars huvudsakliga

innehåll redogörelse lämnats här ovan, hava framställts åtskilliga

förslag rörande förbättring överhuvud taget av utkomstmöjligheterna på

landsbygden. Dessa förslag, vilka enligt utskottets mening äro värda allt

beaktande, beröra nära de spörsmål, som äro föremål för yrkanden i motionen

1:8. Betänkandet har remitterats för yttrande till kommerskollegium,

skolöverstyrelsen och 1936 års egnahemsutredning. Utskottet anser

för sin del, att i avvaktan på de åtgärder från Kungl. Majits sida, vartill

sociala jordutredningens betänkande kan föranleda, riksdagen icke bör göra

någon framställning till Kungl. Majit rörande de i motionen 1:8 berörda

spörsmål, varom nu är fråga.

Utskottet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan anfört hemställer utskottet:

Sid. 14.1

I. beträffande frågorna om komplettering av ofullstän- diga jordbruk, bildandet av nya jordbruk samt expropria- tionslagstiftning för jordbruksändamål:

att motionerna

I: 8 yrkandet 2),

I: 8 yrkandet 4),

II: 13 samt

II: 362

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

Sid. 18.

II. beträffande frågor rörande arrendelagstiftningen:

A. att motionen I: 8 yrkandet 1), i vad angår frågan örn ge- mensam social arrendelag för hela riket, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd;

Sid. 23.

B. att motionen 1:8 yrkandet 1), i vad angår frågan om

frilösning av arrendejordbruk, icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd;

Sid. 23.

C. att motionen I: 8 yrkandet 1), i vad angår frågorna örn

företrädesrätt för arrendator vid köp samt om skydd mot

salubjudande av utarrenderad egendom i vissa fall, icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

Sid. 25.

D. 1) att riksdagen, i anledning av motionerna 1:285 och

II: 486 samt II: 187 yrkandet 1), måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställa örn en förutsättningslös utredning rörande

lämpligheten att införa den bestämmelsen, att, därest jord

enligt sociala arrendelagstiftningens stadganden utarrenderats

av bolag och med dem likställda jordägare under femton år

eller av fideikommissinnehavare under tio år, avtal örn för- längning skall ingås på minst fem år, därest ej undantag ge- nom dispens meddelas, med förbehåll örn uppsägningsrätt

för arrendatorn, samt

Hänvisning till den sida i detta utlåtande, där utskottets motivering återfinnes.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

65

2) att motionerna

I: 285 och II: 486 samt

II: 187 yrkandet 1),

i vad de angå frågan om minimitid beträffande arrenden,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna Sid. 28.

I: 8 yrkandet 1),

I: 285 och II: 486 samt

II: 187 yrkandet 5),

i vad de angå frågan örn optionsrätt till nytt arrende, icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

F. att motionen I: 8 yrkandet 1), i vad angår frågan om Sid. 30.

tvångsförlängning av korta arrendetider, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd;

G. att motionerna Sid. 31.

II: 62 och

II: 187, i vad den angår frågan om maximitaxor vid arrenden,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

H. att motionen I: 8 yrkandet 1), i vad angår frågan om Sid. 33.

länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala arrendelagarna,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

I. att motionerna Sid. 35.

I: 8 yrkandet 1) och

II: 187 yrkandet 2),

i vad de angå frågan om jordägarens allmänna byggnadsskyldighet,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

K. 1) att riksdagen, i anledning av motionerna I: 285 och Sid. 39.

II: 486 samt II: 187, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om en förutsättningslös utredning i vad mån de regler böra

göras tvingande, vilka meddelas i nyttjanderättslagens 2 kapitel

14 § om arrendators rätt att utföra arbete, som jordägaren

trots utfästelse ej fullgjort, i 15 § om arrendators rätt att verkställa

byggnad i fall, då genom vådeld eller annorledes, utan

arrendatorns vållande, byggnad blivit förstörd eller så skadad,

att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, i 16 § örn rätt

för arrendator att vid uppförande av ny byggnad i stället

för byggnad, som han mottagit, i vissa fall få tillgodoräkna

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 30. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

sig husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna

byggnaden, i 17 § om arrendators rätt att verkställa förbättringar

och erhålla ersättning för dem ävensom i 18 § första,

tredje och fjärde styckena om arrendators skyldighet att hembjuda

byggnader och anläggningar samt om jordägares lösningsskyldighet,

samt

2) att motionerna

I: 285 och II: 486 samt

II: 187,

såvitt de allmänt angå frågan örn tvingande bestämmelser i

ökad utsträckning i allmänna arrendelagen, i den mån de härutinnan

icke blivit besvarade genom utskottets hemställan

under Kl), icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

L. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,

att en omprövning verkställes rörande lämpligheten att i allmänna

arrendelagen uttryckligen angives, att synebestämmelserna

i 10—13 §§ äro av tvingande natur;

M. att motionen II: 187 yrkandet 1), i vad angår frågan om

arrendeavtalets form, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd;

N. att motionerna

I: 8 yrkandet 1) och

II: 187 yrkandet 3),

i vad de angå frågan om omedelbar ersättning till arrendator

för botandet av påsynade brister, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd;

O. att motionerna

I: 8 yrkandet 1) och

II: 187 yrkandena 4) och 6),

i vad de angå frågan örn reglering av arrendebelopp och därmed

sammanhängande spörsmål, icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd;

P. 1) att riksdagen, i anledning av motionerna I: 8 och

II: 187, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn en

förutsättningslös utredning angående utvidgning av den kostnadsfria

arrenderådgivningen enligt kungörelsen den 18 maj

1934 om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kost
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

67

nåder för biträde i frågor rörande arrendeförhållanden till

att avse även innehavare av arrenden av den omfattning, som

angives i kungörelsen, under andra än i kungörelsen omförmälda

jordägare; samt

2) att motionerna

I: 8 yrkandet 1) och

II: 187 yrkandet 1),

såvitt de angå kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad,

i den mån de härutinnan icke blivit besvarade genom utskottets

hemställan under P 1), icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd;

Q. att riksdagen, i anledning av motionerna 1:285 och Sid. 53.

II: 486, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös

utredning angående införande av medling, därest

så erfordras av obligatorisk karaktär, mellan jordägare

och arrendator, som önska ingå förnyat arrendekontrakt, vid

meningsskiljaktigheter dem emellan örn skäliga villkor för

nytt arrendeavtal;

III. beträffande frågan om förhindrande av uppkomsten sid. 56.

av ofullständiga jordbruk:

att motionen 1:8 yrkandet 3) icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd;

IV. beträffande frågan örn förbud i vissa fall för enskild gjd. 57.

person att besitta fast egendom:

att motionen 1:8 yrkandet 5) icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd; V.

V. beträffande frågorna om samverkan mellan självförsör- gi<j. 63.

jande jordbruk och arbetarsmåbruk samt arbetarsmåbruks

möjligheter till arbetsförtjänst:

att motionen I: 8 yrkandena 6) och 7) icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 mars 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder1*, Frändén**, Gustaf lamm, P. Sandströms,

Lindhagen, Norman**, Karl Bodin6*, Knut Petersson och Olof Carlsson6;

från andra kammaren: herrar Hage*, Wallerius6*, Johansoni Hallagården9*, Olovson i

Västerås10, Skoglund1’, Pettersson i Hällbacken1**, Sandström i Sollefteå13, Molander1* och Gardel

i Gahns15, fru Nordgren16 samt herrar Hermansson1**, Cruse16*, Thorell16*, Johansson i Tväråselet*0*

och Sandberg.

1 Ej närvarande

* » »

vid behandlingen av ärendena under I samt II C, E, F, P och Q.

> > > > » II B, lil, IV och V.

ärendet

»

II B.

II F.

5 Närvarande endast

6 > »

7 Ej närvarande

10 Närvarande endast

11 Ej närvarande

“ » »

15 Närvarande endast

10 » »

16 » »

16 Ej närvarande

17 » »

18 Närvarande endast

16 > »

so

ärendena

ärendet

>

ärendena

ärendet

III, IV, och V.

I samt II B, C, E, P och Q.

II B och P.

II F, I, K, L, P och Q.

II D, I, K, L, M och P.

II A, G och N.

I samt II B, C, E, F, P och Q

ävensom III och IV.

II C, E och Q.

I samt II B, C, E, F, P och Q

ävensom III och IV.

II C. E, P och Q.

II D, I, K, L och M.

II A, G, N och Q.

II P.

II Q.

II F, I, K, L, P och Q.

II P.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

69

Reservationer:

Beträffande utlåtandet i dess helhet:

av hen- Lindhagen, som anfört:

»Lagvägarna i den sociala jordfrågan.

Från landskapslagarna ha efterföljande tider övertagit den klargörande

vägledningen, att ''land skall med lag hyggås’. Därmed fastslås att medborgarna

och hemmen ha rätt att slå rot i den svenska jorden. Det är ett livsvillkor.

Därav beror friheten, uppehället, laglydnaden, fosterlandskärleken,

karaktärsdaningen. Att vårdslösa livets rötter och ändå ordna dess grenar

är som bekant omöjligt.

Inre strider och mellanfolkliga krig ha sin upprinnelse i försummelsen av

denna jordens grundlag. Enskildas jordmonopol, även kallade latifundier,

och staters annexioner äro hyenden till ofreden i världen och kulturens undergång.

Gustav Vasa exproprierade utan ersättning eller som det kallas reducerade

till kronan kronoförläningar till prästerskapet av statens gods. Karl XI grep

in på enahanda sätt med reduktioner från adeln. I professor Odhners lärobok

i historia för skolorna yttras om dessa tilldragelser: ’Därigenom blev egendomen

jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet och allmogen återvann

sin forna självständighet.’

Med de tekniska upptäckterna följde skogsbolagens jordmonopol, hotande

till en början bondeklassen i Norrland och Dalarna med undergång. Det är

den senaste monopolfrågan som sysselsatt vår tids statsmakter sedan sekelskiftet,

och den har dragit med sig en granskning även av bolagsförvärven

och av de större godsens jordmonopol i mellersta och södra Sverige.

Det låg då klart i början, att här gällde det en ny i verklig mening social

jordfråga. Uti själva ordet social ligger enligt språkbruket och sakens natur

ett genom lag påbjudet ingrepp i dessa stora jorddomäners äganderätt. Men

det har dock icke varit fråga örn reduktion, som ibland i bygderna påkallats,

och icke heller något avsevärdare brytande av dessa monopolbildningar. Det

har endast gällt att åtminstone jämka något på dem till gagn för det menige

jordfolket i skilda beställningar. De lagvägar, som då erbjödo sig och delvis

kommit i tillämpning, ha varit: lag om förbud för bolagsförvärv, social

arrendelag, vanhävdslag, ägostyckningslag, bulvanlag, lag örn komplettering

av ofullständiga jordbruk, ensittarlagens frilösningsrätt in. m. Ingripandet

har sålunda skett och än mer ifrågasatts med förvärvsförbud, expropriationsrätt

eller andra lagformer för jämkning i jordäganderätten och jämnare jord
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

fördelning. En statskonst således, som löpte parallell med statens egnahemslånerörelse

och utgjorde ryggraden i statens jordpolitik.

För att få en överblick över denna sociala jordlagstiftnings nedsjunkande

till sin nuvarande vanmakt är det nödvändigt att här nedan lämna en översikt

av utvecklingen från sekelskiftet och namngivande av de realiteter, med

vilka statsmakten tidigare sysselsatt sig, och vilka, ehuru lika aktuella fortfarande,

nu fallit i glömska hos den levande generationen och dess delegationer

i riksdag och regering. Detta är så mycket angelägnare som nu tillsattes

utan sammanhang och målmedvetna instruktioner den ena nya beredningen

efter den andra, såsom om den ställdes inför en alldeles ny fråga,

och hur den må ''förutsättningslöst’ lösligen famla och stappla sig fram utan

kännedom om det ofantliga arbetsmaterial, som ligger bakom statens tidigare

strävanden. Till och med övriga reservanter vid detta utskottsbetänkande

gå i sina hänvisningar ej längre tillbaka än till jordkommissionen, vilken

dock liksom kommande jordreformer har sina rötter i de ifrågavarande jordmonopolens

uppkomst och enligt naturens ordning ej kunna tillrättaläggas

annat än på lagvägarna sådana som de från början självfallet erbjudit sig.

Jag övergår därför till en överblick av det historiska materialet och dess

bearbetande på skilda händer från sekelskiftet fram till det »sociala lagutskottets»

avståndstagande just från lagvägarna i följd av omvandlingarna i riksdagens

ansikte i en världsepok, då allting flyter. Den ''heliga äganderätten’

träder åter fram, uppburen av omedvetna intoleranta klassintressen. Den

tillåter ej ens några skäliga jämkningar i monopolbildningar i jordegendom.

I strid sålunda även mot historiens lärdomar sedan uråldriga tider. Knappast

något år har saknat tillfälle till en sådan upplevelse. Situationen belyses strålande

verkningsfullt av de matsedlar med hopade avstyrkanden av allt väsentligt

i lagvägen, som förelågo i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets

utlåtande i ämnet 1930 samt nu föreligga i det sociala lagutskottets ifrågavarande

betänkande.

Det bör erinras, att det största ingreppet i den heliga äganderätten dock

skedde omedelbart och med en naturlags makt redan vid sekelskiftet genom

förbudet för bolag att förvärva jordbruk med dess skogstillhörigheter samt

således också förbud för bönderna och andra jordbrukare att sälja sin jord

till trävaruindustrien. Ingen har, ännu åtminstone, vågat föreslå ett upphävande

av berörda lagstiftning. Den sociala jordfrågans sedan fullföljda lagvägar

ha endast avsett att i detaljer draga ut konsekvenserna av denna revolution.

Snart sökte emellertid härskande klassinstinkter i början tämligen

förgäves men efter den allmänna rösträttens införande med växande framgång

underminera den riktningsgivande förbudslagen genom att omintetgöra

lagvägarnas framfärd även till det grundläggande stegets konsekvenser.

Industrialismens viktiga sociala problem fick överskugga utvecklingen.

En manstark lönarbetarrepresentation kunde med effekt göra sina synnerligen

berättigade legala krav gällande, ja även i det sociala lagutskottet. Det

lilla jordfolkets representation åter uttunnades och förflyktigades tämligen

fullständigt. Den allmänna rösträtten gav däremot fortfarande en stark

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer. <1

representation även för skogsindustriens företagare och dess vederlikar

bland de större jordägarna och städernas intellektualister. Därför har som

sagt lönarbetarnas frammarsch med sina lagvägar i spetsen med makt kunnat

göra sig gällande även inom riksdagen och dess andra lagutskott, till

vilket senare dock alla de ''sociala’ lagfrågorna hänvisas.

Efter dessa allmänna påminnelser övergår jag nu till den historiska överblicken.

Norrlandskommittén.

På riksdagens initiativ 1901 övervägdes, ''huruledes genom lagstiftning

eller andra särskilda åtgärder den självägande jordbrukarbefolkningens ställning

i Norrland och Dalarna kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets

utveckling i nämnda landsdelar befrämjas’. Norrlandskommittén kom

till.1 Lagvägarna stodo främst i instruktionen. På kommitténs förslag

ha sedan genomförts norrlandslagar örn förbud för bolag och ekonomiska

föreningar att förvärva fast egendom, örn provisorisk inskränkning i rätten

att ägostycka, örn förbättrade grunder för ägostyckning, örn socialt arrende,

om ändrade bestämmelser för jordavsöndring, örn förekommande av jordbrukets

vanhävdande å trävaruindustriens fastigheter och om förbud jämväl

för enskilda bolagsbulvaner att förvärva jordbruksfastigheter. Vidare framlades

ett ännu oprövat förslag till lag om återvinning med stöd av expropriationsrätt

åt allmogen av de å trävaruindustriens skogar befintliga odlingslägenheter.

Kommittén förordade ock lagar örn bildandet av skogsallmänningar och

skogsmedelsfonder, ändringar i flottningsstadgan, nya grunder för skogsbeskattningen,

lättnader i väghållningsbesväret, vissa ändringar i skiftesväsendet

i allmänhet genom skifteskostnadernas nedbringande, självständigare

ställning för lantmätarna och förekommande av oformliga skiften.

Dessutom begärdes upplåtelser av odlingslägenheter å kronomark, låneunderstöd

för dikning å nyodling genom inrättandet av en dikningsfond för

norra Sverige och en nyodlingsfond, undervisning i jordbruk genom kringresande

konsulenter, förbättrade kommunikationer särskilt genom anläggande

av den ifrågasatta inlandsbanan, fraktlindringar och främjande av

kooperation mellan jordbrukare.

En reservant, Lindhagen, förordade, med ett och annat instämmande, uthållig

skogshushållning på bolagsskogar av större omfattning, upptagande

av lapparnas jordbruksfråga och förhållandena ovan odlingsgränsen, inskränkning

i bolagens kommunala rösträtt, rättshjälp åt lantbefolkningen

samt lindringar i spannmålstullarna.

1 Dess åttamannamajoritet av fyra konservativa och fyra liberaler utgjordes, de »konservativa»

av landshövdingen greve L. W. A. Douglas, ordförande, sekreteraren i Överståthållarämbetet

J. Berlin, överdirektören för lantmäteristyrelsen C. M. von Feilitzen och byråchefen i domänstyrelsen

E. G. Kinberg samt de »liberala» av häradsdomaren Jöns Bromée i Billsta, häradshövdingen

G. A. E. Kronlund, revisionssekreteraren Carl Lindhagen och hemmansägaren A.

Wiklund i Brattfors. De tre så kallade bolagsreservanterna voro häradshövdingen O. H. L.

Claeson, grosshandlaren Frans Kempe och generaldirektören Arvid Lindman.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

Under rubrik ''historiken’ lämnade reservanten tillika en skildring av kronans

jorddonationer till industrien och till jordbruket jämte en utsikt över

kronans befogenheter till ingripande för att åtminstone i någon mån återupprätta

de förfelade ändamålen med dessa donationer. Senare har denna

framställning kompletterats med en överblick av kronans jorddonationer till

städerna. Dessa tre erinringar föranledde på sin tid framställningar inom

riksdagen från skilda håll och likaledes utlåtanden över dem från kammarkollegium.

Någon rättelse i stort har ej vunnits. Men de omnämnda förhållandena

giva fortfarande ett naturligt stöd för ett ingripande till stöd

icke minst för jordbruket pa de två förstnämnda donationsjordarna.

Kommitténs majoritet enades under början av sina förhandlingar om att

föreslå expropriation

dels för utbrytning av ’de redan färdiga bondelägenheterna d. v. s. den

redan uppbrutna inägojorden jämte åbyggnader, vartill borde läggas husbehovsskog,

odlingsmark och bete’ (Frilösning av arrendejordbruk),

dels för att ''i erforderlig mån med inägor, husbehovsskog, odlingsmark

och bete komplettera jordbrukslägenheter, som i följd av 1896 års ägostyckningslag

i stor utsträckning börjat avstyckas på ett ur jordbrukssynpunkt

mycket otillfredsställande sätt och som det vore fara värt att man skulle

skynda sig att så förfara med de flesta lägenheterna, innan kommitténs förslag

till ny ägostyckningslag vunne tillämpning’ (Komplettering av ofullständiga

jordbruk); och

dels för ’utbrytning från den myckna odlingsmarken å bolagshemmanen

av självständiga jordbruk’ (Bildandet av nya jordbruk).

Kommitténs majoritet ägnade mycken tid åt arbetet med att giva form åt

dessa tre förslag. I sistone avstod emellertid majoriteten av kommitténs

majoritet från att redan då framlägga de två förstnämnda förslagen utan

ansåg sig böra lämna dem tills vidare åt framtiden.1

Kommitténs majoritet gjorde ock ett särskilt uttalande örn expropriationsrättens

principiella berättigande. Därvid yttrades bl. a.:

*1 de flesta länder har visserligen expropriationsrätten ännu icke utsträckts

till fall av ifrågavarande beskaffenhet. Men inom den statsvetenskapliga

doktrinen är tämligen allmänt erkänt, att det område, varöver expropriationsrätten

närmast kan tänkas komma att utbreda sig, just är såsom i de

föreliggande fallen jordfördelningens, och att inga oövervinnerliga inkast

kunna göras mot tanken att genom expropriation spränga en allt för långt

driven monopolisering av jorden för att därigenom åstadkomma den från

social synpunkt önskliga uppdelningen av landets jord. Denna tanke har

också under senare tider kommit till uttryck i den engelska, den skotska

och den irländska lagstiftningen.»

Efter världskriget blev denna tanke genomförd i åtskilliga europeiska länder,

i vilka jordmonopolet för stora godsägare utgjorde det främsta hindret

för att läka såren efter kriget samt skapa uppehälle och kultur för småarrendatorer

och lantarbetare. Dessa agrarreformer genomfördes huvudsakligast

genom reduktion av de stora godsen eller således mot ingen eller ringa
-

1 Norrlandskommitténs betänkande del I, sid. 420.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer. 73

re ersättning. Så skedde exempelvis inom våra grannstater på andra sidan

Östersjön, Estland, Lettland och Litauen. Där hade de baltiska baronerna

med sina omfattande jordagods utövat månghundraårigt förtryck över den

infödda lantbefolkningen. Reduceringen av dessa gods blev en nödvändighet

för att kunna bilda fria stater samt giva uppehälle och kultur åt dess

befolkning.

Även till Estland och vissa delar av Lettland hade tidigare såsom en förebild

sträckt sig även Carl XI:s reduktioner. En omfattande doktorsavhandling

därom har nyligen utgivits vid Tartus’ (Dorpats) universitet i Estland.

Jordundersökningen, även kallad Värmlandsutredningen.

Emellertid gjorde sig påmind frågan om norrlandslagstiftningens utsträckning

även till det övriga riket samt bedömande av speciella jordfrågor för

dessa senare landsändar. För ändamålet tillsattes slutligen år 1912 den s. k.

jordundersökningen1 på initiativ av justitieministern Sandström. Sedan den

slutfört sitt arbete beträffande Värmlands län, upplöstes kommittén tillsvidare,

därför att pengar behövdes för den Hammarskjöldska regeringens härordningsförslag.

Jordundersökningen avgav ett betänkande i tre band. Den

första delen omfattade jordfördelningen i Värmlands län, den andra delen

en allmän utredning samt förslag och framställningar och den tredje en

ingående enquéte.

Inom första delen förekommo två yrkanden. Det ena avsåg en provisorisk

förbudslag för bolag och förening att förvärva fast egendom i Värmlands

län. Denna kom aldrig till utförande. En definitiv lag antogs därefter

1917.

Vidare upptogs i nämnda del en omfattande utredning om kronans gamla

skogar i Värmland och den uteblivna avvittringen därstädes. Kommitterade

yttrade:

»Av framställningen syntes uppenbart framgå, att kronan haft äganderätt

till stora skogstrakter i Värmland, att dessa genom en myckenhet författningar

och förordnanden skolat avvittras från angränsande hemman, att denna

avvittring, senast påbjuden uti'' 1805 års skogsordning, Kungl. Maj:ts brev

1814 och riksdagsskrivelsen 1818, väl påbörjats men sedan aldrig kommit

till utförande på grund av oförklarliga hinder, som rests däremot, samt att

frågan sedan blivit bortglömd. Vidare är det tydligt, att något frånträdande

av sin rätt har kronan aldrig gjort, och den antydan örn att en sådan uppgivet

skulle skett redan 1535 är ovan bemött. Man kan till och med säga,

att 1805 års skogsordning, i vad den innefattar påbud om kronoskogarnas i

Värmland avvittring, fortfarande är gällande, såsom varit fallet med många

av denna omfattande författnings föreskrifter, vilka ej uttryckligen blivit ersatta

med nya.

Det rättsanspråk kronan här äger torde icke vara preskriberat genom lagen

om tjuguårig hävd. Denna avser endast förvärvet av en viss i jordeboken

upptagen fastighet såsom sådan men icke den mark, varmed fastig
-

1 Ledamöter voro borgmästaren C. Lindhagen, ordförande, och landshövdingen Gustaf Roos.

Sedan kompletterades kommissionen med godsägaren Åke Ingeström, varjämte landshövdingen

Roos avlöstes av godsägaren Carl Ros.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

hetens innehavare obehörigen utökat dess område genom egenmäktigt besittningstagande.

Lagberedningens nya förslag till jordabalk förutsätter

emellertid, att lagfart i regel skall hänföra sig till visst till gränserna bestämt

område å marken, till skillnad från vad nu på landet gemenligen äger rum.

Förslaget innebär därför, jämte hävdetidens förkortande till tio år, att lagen

framdeles skall värna även om sådant olaga besittningstagande, som

nyss sagts. Det gäller således för kronan att i tid överväga de förhållanden,

som i detta kapitel framlagts.»

Denna angelägenhet, på vilken jordundersökningens uppmärksamhet riktades

från framlidne kammarrådet Klockhoff, väckte stort uppseende bland

de Värmländska skogsbolagen. De publicerade en motskrift. Statens administration

synes fortfarande lia föredragit att glömma bort den besvärliga

saken. Här föreligger emellertid en allvarlig historia, hur genom ämbetsmäns

försummelse eller skuld kronan berövats sin äganderätt till stora kronoskogar

av dunkla anledningar. De innehavas nu i stället företrädesvis av

enskilda bolag, som kommit i besittning av dem utan laga fång. En bortglömd

social jordfråga således av stora mått. En privat konfiskation av

kronans jord. I de norrländska länen åter fullföljdes avvittringarna i laga

ordning. Jag har därför i detta sammanhang velat åter erinra om saken.

Riksdagen borde rätteligen söka utverka ett klart besked från regeringsmakten,

vilket ännu uteblivit.

I jordundersökningens del II återfinnes en sammanfattning av den ingående

enquéte, som socken vis fyller den tredje delen på 651 med fin stil

tryckta sidor. Sannolikt den utförligaste enquéte som i en social jordfråga

hitintills verkställts. Dessutom förordades de norrländska förbuds-, arrende-

och vanhävdslagarnas utsträckning till Värmland, vilket ock skedde 1917.

Tillika föreslogs förbudslagens utsträckning till enskilda skogsspekulanters

jordförvärv samt förbud mot utlänningars aktieförvärv, vilket senare ock

blev lag.

Jordundersökningen påkallade ock expropriation för jordbruks- och

bostadsändamål med godsägaren Ros som reservant. Detta förslag väntar

fortfarande på sin lösning. Vidare påkallades i skogsvårdsfrågan uthållningsbruk

å större skogskomplex, skärpt skogslagstiftning i allmänhet, förbud för

köpare av skogsegendomar att före utgången av viss tid efter köpet utan utsyning

avverka skog utöver husbehovet, reglering av skogsbeskattningen och

lagstiftning om bildande av kommunalskogar med stöd även av expropriationsrätt.

Vidare utlät sig kommittén örn andra frågor såsom krediten, kommunikationerna,

flottningsförhållandena, undervisning och understöd i jordbruk

och skogsvård, fraktlindringar, kontroll även på förvaltningen av statens

egendomar och andra allmänna skogar, formen för allmän jords upplåtelse,

bondefideikommiss, jordreformen m. in. samt »den egna kraften». Slutligen

yttrade sig Lindhagen örn bl. a. emigrationsutredningen, jordvärdereformen

samt ämbetsmännens inställning till den sociala frågan i allmänhet och

den sociala jordfrågan i synnerhet.

Undersökningen hade jämväl under ett kapitel örn intressenas harmoni

s. 75 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

75

utvecklat samförståndstankens genombrott såsom den oundgängligaste revolutionen

även i den sociala jordfrågan.

År 1918 biföll riksdagen en proposition framlagd av justitieministern Löfgren

rörande den så kallade ensittarlagen eller husägares rätt att tillösa sig

tomtmark till huset. Förut hade antagits en lag om rätt att tillösa sig tomtmark

för uppförande av samlingslokaler för folkliga kulturella ändamål.

Båda dessa författningar innefattade således ett ingripande i jordbesittningen

med stöd av expropriationsrätt.

Jordkommissionen.

Den 29 november 1918 tillsattes på initiativ av justitieministern Löfgren den

s. k. jordkommissionen1 för att fullfölja jordundersökningens avbrutna uppdrag

att föreslå ingripande på lagvägarna för brytande av skogsbolags och

stora godsägares jordmonopol samt överhuvud taget taga initiativ till ett fullkomnande

över hela riket av de redan tillkomna lagstiftningarna i den sociala

jordfrågan. I instruktionen betonades också expropriationsrätten såsom ett

oundgängligt övervägande för vissa av lagvägarnas områden. Vid alla tre

jordkommissionernas tillsättning var således av sakens natur och regeringarnas

instruktion uttryckligen fastslaget, att lagvägarna var ryggraden samt

att organisationen i övrigt var ett komplement för utförande i enlighet av vad

lagarna gåvo. Vid sidan av denna frammarsch verkade egnahemsrörelsen

huvudsakligen såsom en statens lånerörelse med överlämnande åt den enskilde

och numera även med stöd av egnahemsrörelsens organisationer av markanskaffning

på frivillighetens väg. De två första kommissionerna tangerade i

viss mån egnahemsrörelsens näruppgifter och gingo dessutom även bortom

denna rörelses råmärken med erinringar om ytterligare initiativ till främjande

av den sociala jordfrågans lösning utöver lagvägarnas och lånerörelsens insatser

för ändamålet. Jordkommissionen åter var en ren lagkommission inrättad

för att syssla med lagvägarnas huvudsak.

En första åtgärd från jordkommissionens sida var att föreslå revision av

ensittarelagen, som visat sig i praktiken overksam. Kommissionen inkom

med upprepade förslag, vilka i väsentliga delar ledde till en efterföljd.

Likaledes utarbetades förslag till norrländska förbudslagens utsträckning

till mellersta och södra Sverige samt till dess utvidgning jämväl med förvärvsförbud

även för enskilda spekulanter och åtminstone för b olag sb alvaner.

Hela ämnet sammanfattades i ett omfattande betänkande (del I om rätt att

förvärva och besitta fast egendom, 422 sidor). Statistiska utredningar angå
*,

Ledamöter i kommissionen vörö ursprungligen landshövdingen A. R. Hagen, disponenten

A. H. Brundin, förtroendemannen A. Hansson, hemmansägarna C. P. Jansson i Edsbäcken och

C. J. Johansson i Uppmälby, borgmästaren C. A. Lindhagen, lantbrukaren O. Olsson i Kullenbergstorp,

häradshövdingen N. Wihlborg och professorn N. R. Wohlin. 1 stället för avgångna

ledamöter inträdde sedermera i kommissionen godsägaren Å. Ingeström, hovrättsrådet T. B.

Wieselgren, häradshövdingen J. Hansson, hovrättsrådet E. M. C. Ehrenborg och landstingsmannen

G. Pettersson i Hällbacken. Herrar Jansson, Johansson, Lindhagen, Olsson och Wohlin stodo

kvar som ledamöter i kommissionen under hela dess tillvaro.

Kommissionens ordförande voro i ordning efter varandra herrar Hagen, Wihlborg, J. Hansson

och Lindhagen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

ende den svenska jordens fördelning på olika slag av ägare och brukare, verkställd

på uppdrag av Kungl. Maj :t av statistiska centralbyrån (del II, 496 sidor)

bifogades. Vid betänkandet var jämväl fogad en av Sven Odén och

Fredrik Sandberg med biträden verkställd utredning örn dels jordbruksfastigheters

försäljning under de senaste årtiondena till bolag och enskilda

personer icke tillhörande den jordbruksidkande befolkningen och dels minimiarealen

för bondgårdar samt ägostvcknings- och jordavsöndringslagarnas

tillämpning (del III, 470 sidor).

Vid förslaget var ock fogat ett utlåtande av Lindhagen, omfattande: en

motiverad promemoria angående jordfrågan och kommissionens uppdrag;

utläggning av »lidandets väg, bilder ur lagförslagets förhistoria»; kommittéväsendet

och jordkommissionens utredning; jordfördelningen och sifferstatistiken;

industriella önskemål; fastighetskrediten och vissa lagförslagets dedaljer

(sid. 311—369).

Detta lagförslag blev aldrig framlagt för riksdagen, ehuru det i huvudsak

var enhälligt. Endast avvikelser i detaljer förekommo. Det var särskilt

förvärv sförbudet för enskilda spekulanter som väckte betänklighet trots

det stora behovet och förebild från Norge, där lagstiftningen lärer verkat på

avsett sätt. Emellertid föranledde förslaget framläggande för riksdagen 1925

av förbudslagens utsträckning för hela riket, varom provisorisk lag redan

antagits, ävensom förslag till en bulvanlag. Det definitiva förslaget innehöll

emellertid vissa uppmjukningar i hela lagen med ytterligare undantag från

lagen. En av dessa uppmjukningar avslogs emellertid av riksdagen på lagutskottets

tillskyndan.

Sedermera avgav kommissionen ett betänkande örn bildande av nya jordbruk

m. m. (del IV, 358 sid.). Detta innehöll tre förslag. Ledamoten Ingeström

(»liberal») blev förhindrad deltaga i detta ärende.

Förslaget I (»socialdemokraterna» Lindhagen, Johansson i Uppmälby och

Pettersson i Hällbacken) kom med förslag örn en allmän nybyggnadsverksamhet

i riket. I lagförslaget, omfattande 67 §§, redogjordes under särskilda

kapitel för: Jordkommissionens uppgift och arbetsordning, Huvudgrunderna

för statens nybyggesverksamhet, Undantag tills vidare, Tillgången på

odlingsbar jord, Nybygges omfattning, Nybygges utbrytning, Expropriationsinstitutets

utveckling i Sverige till att omfatta även social expropriation av

enskild mark, Behovet av bestämmelser om tvångsavlösning av enskild mark,

Skyldighet att avstå mark, Jordlösen vid tvångsavlösning, Förfarandet vid

tvångsavlösning, Finansiella frågor, Nybyggarens personliga förhållanden,

Nybygges överlåtelse, Provisoriska stadganden.

Vidare innehöll förslaget lagstiftning om en statsorganisation för sociala

jordfrågor. Förutom själva lagförslaget, omfattande 21 §§, redogjordes under

särskilda kapitel för: Den enskilda skogsvårdens organisation, Den tekniska

jordbruksvärden, Organisationen av statens domäner, Den ecklesiastika jordens

organisation, Den sociala jordfrågans organisation, Motivering till lagförslaget.

I kapitlet om den sociala jordfrågans organisation lämnades en fullständig

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer. 77

redogörelse för egnahemsrörelsens oell lagvägarnas samspel i skilda kommittéer

och i riksdagen alltifrån jordlag enhet skommittén 1892. Slutligen övervägdes

i förslaget statens omkostnader, ensittarlagens organisation, kolonisation

genom emigration och kommissionens yttrande över kolonisationskommitténs

betänkande m. m.

I förslaget II (»liberalerna» Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken) framlades

förslag till lag angående anskaffande av jord för bildande av nya jordbruk

å enskild mark jämte motiv. Även detta förslag förordade expropriationsrätt.

Förslaget III (»riksförbundarna» Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin) innefattade

ett allmänt yttrande. I detta avstyrktes sociala expropriationslagar.

Åtminstone borde först efterhöras bolagens intresse för medverkan, innan staten

skred till tvångsåtgärder. I varje fall borde den sociala expropriationslagens

giltighetsområde begränsas till odlingsbar mark, tillhörig bolag eller

föreningar för ekonomisk verksamhet samt s. k. skogsspekulanter. Juridiska

personers innehav av jordbruksjord vore i regel icke önsklig som social

företeelse.

Slutligen redogjordes för tolv utländska länders lagstiftning.

Detta betänkande (del IV) avlämnades till Kungl. Maj:t den 11 november

1922. Det var åtföljt av en redogörelse för resultatet av vissa av jordkommissionen

företagna enquéter i jordfrågan, verkställd av nuvarande chefen

för riksgäldskontoret Fredrik Sandberg (del V, 239 sidor).

Därefter nödgades jordkommissionen arbeta på skilda avdelningar till följd

av regeringens föreskrift den 24 november 1922, att kommissionens arbete,

vilket — utan rådgörande med kommissionen eller dess ordförande — »beräknat

kunna slutföras» till den 28 februari 1923, skulle upphöra nämnda

dag. Anledning till detta påskyndande var närmast den av statsrådet Thorsson

på statsrevisorernas initiativ tillämnade stora kommittédöden. I kommissionens

skrivelse, med vilken dess betänkande del VI inledes, refereras

tilldragelsen närmare. Däremot bibehölls den företrädesvis industriella socialiseringsnämnden.

Kommissionens huvudförslag (Lindhagen, Ingeström, liberal, Johansson

i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken) innefattades i ett betänkande (433

sidor) omfattande social arrendelag (208 sidor), avlösning av arrendejordbruk

och förbättring av ofullständiga jordbruk genom tvångsbestämmelser,

vanhävdslag, upphävande av fideikommiss i fast egendom, anskaffande av

tomtmark till bostäder ytterst med stöd av expropriationsrätt, utsträckning

av de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna till hela riket,

utlåtande över åbokommittéens betänkande och rationell skogshushållning på

bolags och enskildas skogar av större omfattning.

Särskilt yttrande av Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken förelåg örn jordbruksarrenden,

örn uppsikt å vissa jordbruk, örn rätt för arrendator att inlösa

arrenderat område och örn fideikommissfrågan.

Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin avgåvo särskilt yttrande. De ville

icke förorda en social jordlagstiftning, som underläte att taga vederbörlig

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

hänsyn till de ekonomiska faktorer, vilka måste beaktas vid all social jordlagstiftning.

Vad beträffade osäker besittningsrätt till jorden vore vissa

ganska ingripande skyddsåtgärder av tidsomständigheterna och med hänsyn

till önskemålen att utvidga den självägande jordbrukareklassen inom landet

av behovet påkallade. En sådan lagstiftning vore emellertid synnerligen ömtålig

och krävde varsamhet.

Betänkandets sista del avslutades med en framställning av herr Lindhagen

rörande beredningen av sociala jordfrågor m. m. ävensom återgivande av

justitieministern Löfgrens instruktion för jordkommissionen.

Jordkommissionen har härutöver avgivit tre förberedande betänkande^

som ock utgivits av trycket, ävensom åtskilliga infordrade yttranden över

fideikommissariers ansökningar hos Kungl. Majit om tillstånd att få försälja

arrendegårdar.

Jordsakkunniga och kolonisationssakkunniga.

Emellertid ordnades så, att jordkommissionens förslag år 1924 framfördes

i riksdagens båda kamrar såsom socialdemokratiska partimotioner, vilka av

herr Lindhagen kompletterades med två ytterligare motioner. Dessa motioner

biföllos till vissa delar men vunno ej erforderlig majoritet, när det var fråga

örn expropriation.

Det tillsattes därefter två kommittéer. En, kallad jordsakkunnige,1 som

tillsattes den 20 juni 1924, skulle granska arrende- och vanhävdslagarna samt

fick även ett kort uppdrag att yttra sig örn regeringens förslag till förbudslagars

utsträckande till hela riket. Jordsakkunniges mest uppmärksammade

förslag blev att sänka arrendetiden från 15 till 5 år nied optionsrätt dock för

ny upplåtelse två gånger på 5 år. Det erkändes att dessa förnyelser voro

krångliga att få till stånd. Den liberale ledamoten Andersson i Rasjön avstyrkte

förslaget. Justitieministern Thyrén följde reservanten i sin proposition

till 1927 års riksdag, och i riksdagen upptog ingen nämnda beskärning

av den sociala arrendelagen.

Jordsakkunnige åter hade bl. a. i sitt förslag även infört en föreskrift,

som gav arrendator rätt till skadestånd om utfästelse i kontraktet om arbetsförtjänst

ej uppfylldes. Därom fick då arrendatorn instämma jordägaren

till domstol, eller ock erhöll han rätt till uppsägning. Någon tillämpning

av en sådan reform kunde väl knappast förväntas. Men den nya paragrafen

skrämde emellertid så bolagen i Värmland och örebro bergslag, att de under

åberopande även av den faran under varjehanda hot mot arrendatorerna

lyckades få medgivande till dispens inom länsstyrelserna och arrendetiden

i stället i allmänhet nedsatt till ett år.

Den andra kommittén, kallad kolonisationssakkunniga,2 utsågs den 6 juni

1925. Vid dennas tillkallande hade betonats angelägenheten att till odling

* Ledamöter vore riksdagsmännen O. Nilsson i Tånga, D. H. Pettersson i Bjälbo, N. G.

Gabrielsson i Teg och G. H. Andersson i Rasjön.

« Medlemmar voro chefen för vattenfallsstyrelsen G. Malm, ordförande, riksdagsmannen lantbrukaren

Nils Gabrielsson i Teg och nuvarande landshövdingen Carl Mannerfelt.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer. 79

ägnad och odlad mark tillgodogjordes för jordbruksnybildning (»kolonisation»),

En annan var uppdelning av odlade områden eller äldre egendomar

(jordstyckningsverksamheten). Vidare underlättande av arrendefrilösningen.

Därjämte »den viktiga angelägenheten att befrämja förbättring och

utveckling av ofullständiga jordbruk, varå brukaren hittills ej erhållit nöjaktig

utkomst» (»tilläggskolonisationen») samt slutligen annan egnahemsverksamhet

till förmån för dem, som saknade jord eller besutto mindre

jordbruk under otillfredsställande omständigheter. Sakkunniga använde ordet

»egnahemsverksamhet» såsom kollektivbenämning på all denna verksamhet.

I instruktionen undantags uttryckligen expropriationsrätt såsom

föremål för omprövningen.

De sakkunniga framlade föreslag till kungörelse om allmänna grunder för

den statsunderstödda egnahemsverksamheten, förslag till reglemente för den

statsunderstödda jordanskaffningsverksamheten, förslag till reglemente för

den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten. Därvid

fogades redogörelse över tillgången på odlingsmark, statistik örn egnahemslåne-

och premielånerörelsen, utredning om hushållningssällskapens utgifter

för egnahemsverksamheten samt skildring av egnahemsverksamheten i

Danmark och Finland.

Dessa förslag blevo efter riksdagens hörande i huvudsak utfärdade.

Sociala jordutredningen.

Den 4 december 1930 uppdrogs på jordbruksministerns initiativ åt en

kommitté på fem personer — sociala jordutredningen1 — att verkställa utredningar,

som av 1930 års riksdag ifrågasatts i anslutning till ett av andra

lagutskottet och jordbruksutskottet avgivet omfattande betänkande i egnahemsfrågan

och vissa den sociala jordfrågans lagvägar.

Jordutredningen har härefter avgivit:

Förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen (5/i2 1931

— statens offentliga utredningar 1932: 1).

Förslag till bestämmelser angående egnahemslån åt samfällda jordbruk

(17/n 1932).

Förslag till åtgärder för beredande av ökade möjligheter för mindre bemedlade

personer att erhålla egna jordbruk (5/i2 1932 — statens offentliga

utredningar 1932:33).

Förslag till kungörelse angående bestämmelser örn beviljande av uppskov

för egnahemslåntagare att erlägga ränta och amortering å egnahemslån

(27/i2 1932 — statens offentliga utredningar 1932:39).

Utlåtande över 1931 års skogssakkunnigas förslag den 4 januari 1933 angående

åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar, i vad

avsåge frågan om uppmjukning av bestämmelserna örn bolags jordförvärv

(3% 1933).

* Ledamöter voro professorn K. G. Westman (ordförandei, lantbrukaren E. B. Andersson i

Fältenborg, jägmästaren C. G. L. H:son Tamm, bankofullmäktigen P. E. Sköld och ombudsmannen

H. Molander. Bankofullmäktigen Sköld, som utnämnts till statsråd, har efterträtts av

redaktören H. Sten. Att deltaga i behandlingen av vissa ärenden har sedermera tilllkallats

generaldirektören O. H. Malmberg.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

Förslag till styckning av vissa kronoegendomar m. m. till arrendejordbruk

(7/3 1933).

Förslag till bestämmelser örn kostnadsfri rådgivning med avseende å frågor

rörande arrendeförhållanden (13/io 1933).

Förslag till åtgärder för att främja komplettering av ofullständiga jordbruk

(27/io 1933 — statens offentliga utredningar 1933:33).

Utlåtande örn de sakliga synpunkter, som böra beaktas vid den fortsatta

handläggningen av frågan om ändringar i gällande inteckningslagstiftning,

avseende att, utan minskning av inteckningshavares säkerhet, bereda ökade

tillfällen till utbyte av jord (2/2 1934).

Förslag till åtgärder för att hindra skogsodling på åkerjord (25/s 1934).

Förslag till åtgärder för att förhindra kringgående av arrende- och uppsiktlagarna

genom ändring i de utarrenderade fastigheternas areal (20/6

1934).

Betänkande örn åtgärder för att bereda ökade möjligheter för den mindre

bemedlade befolkningen på landsbygden att förena småbruk med hemindustri,

hantverk, hemslöjd, pälsdjursuppfödning m. m. (12/i2 1935).

Yttrande över en promemoria örn avveckling av fideikommiss, i den mån

det ingick i jordutredningens uppdrag (21/i2 1935).

Utlåtande i ett ärende angående fiskeribefolkningen.

Dessutom sysslas för närvarande med utlåtanden över förtydliganden av

19 kap. 3 § i jorddelningslagen och frågan örn frilösning av arrendejordbruk,

med vilka utredningen skall vara färdig den 1 juli 1936, då enligt

regeringens förordnande den 30 december 1935 uppdraget skall upphöra.

Av förestående redogörelse framgår, i vilken omfattning utredningen även

sysslat med lagvägarna. Utredningens majoritet (herrar Westman, Tamm,

Andersson i Fältenborg) lia dock tagit avstånd från expropriationslagstiftning.

Det ej återtagna förbudet för kolonisationssakkunniga svävade ock

över övervägandena. Ledamöterna Molander och Steen ha dock erinrat om

en expropriationsrätts ofrånkomlighet, och även Andersson har en gång i

annan befattning uttalat sig till förmån för densamma.

1936 års egnahemsutredning och lagvägarnas fortsatta misär.

Emellertid började det levande livet få svårt att finna sig tillrätta i denna

laglöshet. Regeringen såg sig nödsakad att 1933 på justitieministerns föredragning

framlägga proposition till riksdagen örn införande i allmänna expropriationslagen

av rätt till expropriation »för att främja bildandet av egna

hem» — d. v. s. självförsörjande jordbruk — »eller mindre jordbruk eller

för stärkande av ofullständiga jordbruk». Propositionen blev ej bifallen av

riksdagens majoritet. År 1934 sade jordbruksministern i regeringens proposition

nr 69 till riksdagen, att »starka skäl alltjämt tala för behovet av rätt

till expropriation, men med hänsyn till riksdagens ståndpunkt förra året

synes hemställan därom ej böra göras». Under riksdagen 1935 betonade regeringen

i någon proposition att »stort behov» förelåge.

Den 10 december 1935 förklarade regeringen på jordbruksministerns föredragning

att sociala jordutredningen, som sagt, skulle upphöra den 1 juli 1936.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

81

I stället tillsattes åter en ny kommission av »utredningsmän1 för att verkställa

utredning och avgiva förslag rörande egnahemsverksamheten och andra

med statens verksamhet på det sociala jordområdet sammanhängande frågor».

Någon avsikt att uppmärksamma lagvägarna framgår ej av nämnda

utnämning. Ingen av medlemmarne är jurist eller beprövad lagskrivare.

Jordbruksdepartementet är för övrigt obehörigt ett giva direktiv för lagstiftning.

I instruktionen för de nya utredningsmännen, vilka kallat sig 1936 års

egnahemsutredning, yttrar jordbruksministern emellertid:

»Tillika bör övervägas, om icke det allmänna å detta liksom övriga områden

för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning med socialt

syfte behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation av erforderlig

mark. Visserligen torde i allmänhet jord kunna erhållas genom frivilliga avtal.

Men erfarenheten torde visa, att understundom ett önskvärt resultat icke

står att vinna utan stöd av expropriationslag. En dylik lagstiftning bör helt

naturligt utformas under hänsynstagande även till jordägarens berättigade

intressen.»

Nu var således det starka behovet från åren 1933—1935 åter tämligen försvunnet.

Det är icke sant, att jord i regel frivilligt kan anskaffas. Det strider

redan mot de mäktigaste av alla lagar nämligen naturlagarna. Inom

varje människas barm bor dels en kapitalist, som gärna vill behålla vad han

har, och dels en kommunist, som gärna vill dela med andra vad han icke

har. Det bestyrkes också av folket i orterna och de tre lagkommissionernas

enquéter. Norrlandskommitténs förslag till ny ägostyckningslag, som ock

ledde till lagstiftning, var byggd på erfarenheter från 1896 års ägostyckningslag.

Ända till 1905 gav sistnämnda lag bolagen en eftersträvad möjlighet att

utstycka av de förvärvade bondehemmans små fattiga ofullständiga jordbruk,

vilket ock var tillåtet i Värmland ända till 1917 och utvägen användes även

där flitigt liksom ock förmodligen i andra delar av riket.

Bolagen ha ingen anledning att vara välgörare, och det kräves icke heller

av dem. Det är egendomligt att det finns lagstiftare, som frivilligt föreställa

sig, att bolagen i regel äro villiga att släppa till odlingsmark, på vilken kan

växa skog samt växtlig skog till husbehovsvirke för att sålunda gagna sina

tidigare jordbruk, som just utstyckats så magert som möjligt för att bolagen

skulle få behålla hela skogen jämte odlingsmark. Detta endast som ett

exempel.

Det hade varit önskligt, synes mig, att regeringen genom sin justitieminister

formulerat saken mera som en order för kommittén att överväga expropriation

såsom yttersta medel i anslutning till vad justitieminister Löfgren

gjorde i sin instruktion den 29 november 1918 för jordkommissionen. Emellertid

har, såsom ock av mig i en petition den 14 december 1935 till regeringen

påkallats, regeringens förbud i instruktionen den 6 juni 1925 för kolo
1

Till ledamöter lia utsetts generaldirektören i lantmäteristyrelsen O. H. Malmberg som ordförande

samt såsom övriga ledamöter riksdagsmannen i första kammaren lantbrukaren N. G.

Gabrielsson i Teg, riksdagsmannen i andra kammaren J. A. Andersson i Tungelsta, direktör N.

Collin, verkställande tjänsteman i statens jordnämnd, lantbrukaren A. Mårtensson i Rynge,

jordbrukskonsulenten 15. A. Nilsson i Rörås och agronomen W. Svensson i Ljungskile.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 saini 2 avd. Nr 30.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Andia lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

nisationssakkunniga att syssla med expropriationsfrågan omsider avförts från

dagordningen, och detta är ju alltid en liten vinst i princip.

I proposition nr 46 till 1936 års riksdag har på förslag av jordbruksministern

äskats anslag för jordanskaffningsverksamliet inom Västerbottens och

Norrbottens län. Denna anskaffning har stött på svårigheter, och därför

måste den nu göras »effektiv på alla sätt». Men icke ett ord i propositionen

eller ens i jordbruksministerns yttrande förekommer örn expropriation

och således ännu mindre förslag om åtminstone en provisorisk expropriationslag

för de båda länen, som är lätt att formulera. Däremot yttrar jordbruksministern,

överraskande säkerligen för hela landet, »att jordbruksnybildning

på oodlad mark inom riket i princip icke bör ske annat än i Västerbottens

och Norrbottens län». Därmed blir ju bekymret för expropriationsfrågan

i viktigare delar än mer undanröjt.

Dessa ständiga nya utredninger om egnahemsfrågan och dess jordanskaffning

på frivillighetens väg, under det att tystnaden breder sig över lagvägarna,

ådagalägger ett fruktlöst famlande fram och tillbaka. Olämplig organisation

eller otillräckligt med pengar äro möjligen en bidragande orsak. Men

svårigheterna bottna uppenbarligen främst i det ängsliga undvikandet av

det väsentligaste, som uppnås endast med stöd av lagvägarna i deras skilda

utformningar. Utan lagarnas rättvisa och sökande efter lika rättvisa för

alla ingen fullkomning och utan fullkomning ingen tillräcklig effektivitet.

Det är emellertid ej farligare ställt i riksdagen exempelvis med en av lagvägarna,

expropriationsvägen, än att, när en avsevärd minoritet inom andra

lagutskottet år 1935 gick i selen för expropriationslagstiftning i vissa fall, så

avslogs denna sak i andra kammaren med allenast 71 röster mot 69 och i

första kammaren med 62 mot 40.

De svenska jordmonopolens äganderättsfråga.

Ur min reservation till norrlandskommitténs betänkande år 1904 återgives

här följande avslöjande beträffande kronans avvittringsverk »för landets

uppodling och bebyggande» genom nya nybyggen och gamla hemmans utvidgning.

»Hemmanet Grubban nr 1 om 2 öresland i Ytter Hogdals socken i Jämtlands

län såldes 16 december 1781 av Olof Jonsson till sonen Jon Olsson

för 66 R:dr 32 sk. banko, 22 december 1811 av Jon Olsson till sonen Per

Jonsson för 400 r. g. d. och 29 maj 1840 av Per Jonsson till sonen Jon Persson

för 1,100 r. g. d.

Under 1840- och 1850-talen ägde avvittringen rum i socknen. Grubban

nr 1 fick därvid en ökeskatt av 3 öresland med därå belöpande skog. Men då

intill hemmanet gränsade en skogstrakt om 2,500 tunnland, som ej lämpade

sig till nybygge, övertalade avvittringsstyresmannen (då särskilt

tillförordnade kaptenen Sven Petter Bergman) ägaren av hemmanet att

emot en ökeskatt av 3 öresland låta även denna trakt skrivas på hemmanet.

Detta blev härigenom inalles 8 öresland med en skogsareal av 5,500 tunnland.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

83

Den 10 febmari 1864 lyckades det en för förfalskningsbrott straffad person

och två andra personer att köpa hemmanet av Jon Persson för 40,000

kronor. Två år därefter sålde dessa hemmanet för 70,000 kronor till A.

Forssell i Sundsvall. Den 25 april 1872 sålde denne hemmanet för 105,000

kronor till C. P. Sundvallsson i Ljusdal, vilken samma år överlät det till

Woxna-Ljusne bolag för 300,000 kronor.

År 1874 blevo alla träd å Grubban, som voro 11 tum i genomskärning 21

fot från marken, uppräknade av en Woxna skogsförvaltare v. Greyertz, vilken

först fick antalet till 377,394, men då bolagets styresman ej trodde detta,

verkställdes omräkning med det resultat, att det fanns 407,954 sådana träd.

Då dylika timmerträd betalas med 6 å 8 — ja å skogsauktioner med ända

till 9 kronor —t pr träd å rot, så representera ensamt dessa träd ett värde

av minst 2,500,000 kronor.

Meddelaren av dessa uppgifter tillägger, att detta blott är ett exempel

bland tusenden; och detta kan den, som reser omkring i orterna, lätt övertyga

sig om.»

Den förenämnda reservationen innehåller ock med siffror verifierade berättelser,

lika förundransvärda, över de obeskrivliga vinningar, som den industriella

jordäganderätten skördat av kronans skogsdonationer i rekognitionsskogar,

stockfångsprivilegier och annorledes till industrien utan förutseende,

som på den tiden visserligen var mera förklarligt. Med dylika förläningar

donerades också människorna, som på grund av gamla kronoupplåtelser

bodde där och odlade sina tegar. På enahanda sätt står det till med

kronoskogarna och deras jordfolk, som i Värmland tillföllo industriella företagare

till och med utan laga fång.

Även de gamla jordbruken, som utvidgades genom avvittringen, voro i

landets skogsbygder och nästan uteslutande i de nordliga delarna av landet

uppkomna genom kronans nybyggesväsende med stöd av jord, penningar

och skattelindringar.

Rätta propositionerna för det nu så fruktade ingreppet i jordmonopolens

enskilda äganderätt, som i strid mot all världshistoria betraktas som oangriplig,

det vill säga helig, belysas bjärt av dessa talande siffror. När sådana

hemman i tusental genom avvittringarna i Norrland och Dalarna i

strid mot kronans avsikter avkastat så mycket åt skogsindustrien, så kail

man fråga sig, vilken orätt som begås mot den nutida »jordägaren», örn de

från sådana hemman av industrien i mängd avstyckade fattiga inägorna

med åbyggnader förstärkas och kompletteras med närliggande odlingsmark

och hushållsskog och de som ännu ej avstyckats tillförsäkras tillräckligt

med odlingsmark och husbehovsskog.

Rätteligen borde sådana småsaker reduceras och upplåtas till jordbrukaren

på betryggande villkor utan att den betryckte lilla jordbrukaren behövde

betala något därför. Jordkommissionens majoritet tillät sig av nämnda anledning

åtminstone förorda en förkortning i frilösningspriset. En upplyst

diktator skulle nog övervägt även den förra utvägen. Man kan ju kalla den

för beskattning, ty något annat skulle den ej vara. I beskattningsväg genom

arvskatt och annorledes tillåter sig staten redan nu våldsamma konfiskationer

av större penningekapital. Varför skall då det stora jordkapitalet, sär
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

skilt när det tillhör juridiska personer och således ej går i arv, gå alldeles

fritt till och med från detta bidrag till folkförsörjningen?

Det är då, synes mig, oerhört att statsmaktens representanter för närvarande

skola till sin stora majoritet vara till den grad klassbetonat inställda,

att de, efter en sådan ofantlig plundring av kronans jordegendom, icke ens

tillåta, att dessa smulor mot penningersättning återgå till dem, för vilka

kronans donation var avsedd.

Detta blev således i denna punkt resultatet av den allmänna rösträtten,

vilken vi i seklets början ägnade så mycken hänförelse. Min egen första

rösträttsmotion inleddes intuitivt med de anspråksfulla orden: »Statsmaktens

växande obenägenhet och oförmåga att taga hand om en stor fråga,

som ej kan avvisas, utgör vanligen ett symtom på att frågan nalkas mot sin

lösning.» Så skedde ock då. Skall en sådan förväntan även kunna ställas

i utsikt även när nu den sociala jordfrågan allt starkare klappar igen på

de tillstängda partidörrarna mot intressen, som i vår tid fortfarande genom

sina jordmonopol och deras befryndade förankringar förvägra till och med

mot betalning barmhärtighetens gåva åt de ringaste av modernäringens utkomstsökare?
Vem

täljer vidare de hårda öden, som samlat menige odlares spadtag till

stora gods »med underlydande» i Svealand, Götaland och Skåne? Är icke

även denna allmoge, såsom skedde för trehundra år sedan, förtjänt av att

»återvinna sin forna självständighet»?

Erfarenheterna under kristidens arbetslöshet visade ju, att småbrukare

krävde de minsta understöd. I dessa hem fingo även de arbetslösa barnen

från städerna, industri, handel och sjöfart tak över huvudet och ett nödtorftigt

bröd. I de gamla odalhem, som i ofantlig utsträckning utstyckats till

ofullständiga jordbruk, skulle dessas fullkomnande giva särskilt i nedgångstider

arbetstillfällen för det egna hemmets förvandling åter till ett självförsörjande

jordbruk.

. Partierna.

Högern kan förmodligen knappast vinnas, sedan den patriarkaliska konservatism,

som var med oss 1901, nu av tiden härjats. Det liberala partiet,

nu kallat folkpartiet, har glömt, att det var icke minst på de liberala småbrukarnas

axlar, som fördämningarna brötos vid sekelskiftet genom förvärvsförbudets

revolution, utsträckt till hela riket. Bondeförbundet, som

väl omfattar företrädesvis medelstora självägande bönder, storbönder och

godsägare, har hitintills ej funnit tid till större intresse till övers för sina

ringare anförvanter, som på modernäringens utkanter kämpa om rätten till

jord.

Det socialdemokratiska lönearbetarepartiet har haft och har tillräckligt

att syssla med i sin egen närkamp för förbättrade villkor och skydd av sociala

lagar. Bakom det ligger dock nu stor makt. Och därför står även and
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

85

ra lagutskottet i givakt inför deras tidsbetonade krav. För det lilla jordfolket,

som slogs ut ur riksdagen av den allmänna rösträttens proportionella

val, är maktställning i rikets styrelse förlorad. Med dem sympatiserar nu

endast lönearbetarepartiet, i den mån det från egna bekymmer får tid och

utvägar därtill.

Staaff och Branting buro icke den sociala jordfrågan i blodet. Men de förstodo

intuitivt dess betydelse och stödde därför det lilla jordfolkets krav.

Särskilt gällde det Branting. Men realpolitiker som han var yttrade han

ibland, att arbetarna och småbrukarna måste organisera sig var för sig och

gå skilda var och en för sitt intresse med visshet att finna varandra i de väsentliga

avgörandena. Så länge han stod kvar i sin kraft hade ock jordens

lagvägar och i all synnerhet de i honom ett beskydd.

För min del har jag alltid gjort gällande, att dessa två grupper böra sammansvetsa

sig till ett, om humanitet åt alla skall någorlunda slå igenom redan

i vår tid.

Detta har också börjat nu gå upp för lönearbetarpartiets och bondeförbundets

ledningar. Begreppet »arbetare och bönder» ligger även hos oss på

tungan och därifrån har det börjat föras ut i praktiken. Med denna nya

uppmarsch har vunnits ett samarbete mellan socialdemokrater och bondeförbundare

med överenskommelser om skäliga priser för de senares jordbruksprodukter

mot vederlag till lönearbetarna i utvägar ur arbetslösheten

och hemlösheten. Och det är vackert så.

Nu måste dock ett nytt steg tagas. Begreppet arbetare och bönder betyder

hos oss för tillfället »arbetare och storbönder» eller åtminstone »arbetare

och besuttna bönder». Även jordfolket på svältgränsen och de alldeles

jordlösa eller med andra ord arbetslösa som jordbrukare måste vid sidan av

lönearbetarna komma med i samförståndet. Jordbruksministerns uttalande

i årets proposition om social jordanskaffning i Västerbottens och Norrbottens

län att odling av odlingsbar jord bör i princip ej förekomma annat

än i nämnda två län kan knappast förklaras. Måhända vill det vara en

liten samförståndstrevare i flörtstadiet med de besuttna böndernas bondeförbund.

Denna lockelse är dock ej inriktad på vidgandet av samförståndet

till förmån för jordfolkets på svältgränsen verkligt »heliga äganderätt» till

sin andel i fäderneslandets jord.

Förutsättningslös utredning.

Ingenting är så hopplöst, som när en stor fråga, som är gammal, känd

och utredd i oändlighet sk jutes åt sidan av en ny så kallad »förutsättningslös

utredning» såsom om ingenting vore hänt och känt förut. Det är dödsmärket

icke minst för den sociala jordfrågan. Och man far säkerligen vilse,

örn man tror sig med sådana formuleringar kunna locka röster till denna

heliga sak från dess vedersakare.

För en viktig och följaktligen alltid svår frågas lösning kräves en egen

vilja och ett fattat mål. Vi måste gå frågan in på livet. Endast där dessa

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

förutsättningar äro för handen finnes också en väg. Inom norrlandskommitténs

åttamannamajoritet med skilda riktningar dessutom bland de fyra

konservativa och de fyra liberala fanns blott en vilja och en själ inför den

stora uppgiften. Mina erfarenheter äro omfattande, men aldrig har jag

vare sig förr eller senare varit med örn en från partisinne så frigjord realpolitik.

Hur kan man då vilja förorda »löslighet» i »förutsättningarna». Förutsättningarna

bli först vad de skola vara med inre besjälenhet hos dem, som

utdela befogenheterna, och dem, som sättas till arbetet. Därpå hänger det.

Och vad är det särskilt för mening i att begära en konturlös, ny utredning

om sådant, som ligger i sakens natur, örn sådant som är känt, om sådant,

som liksom i detta fall är med stora omkostnader för staten ända till leda

»utrett».

Yrkanden.

Det blir för vidlyftigt att bemöta utskottets skäl för sina avslagsyrkanden

i allt som berör något väsentligt. De bemöta, synes mig, sig själva och

äro för övrigt gamla bekanta, som blivit tidigare många gånger granskade.

Från övriga reservanter är jag skiljaktig så hilvida, att jag vill främst

förorda, att på grund av samtliga motioner ett samlat övervägande omsider

företages örn återupptagande av den sociala jordfrågans lagvägar.

Vidare kan jag, som sagt, ej förena mig med dem i deras uppfattning, att

vi böra slå oss till ro med tomma .yrkanden om »förutsättningslösa utredningar»

och ännu mindre om hänvisning till att sådana utredningar blivit

anbefallda åt sociala jordutredningen eller 1936 års egnahemsutredning. De

äro varken till sin sammansättning eller instruktion av regeringen utskickade

för ett beträdande av lagvägarna. De måste lätt även få det intrycket, att

denna frånvaro av förutsättningar i uppdraget icke är ägnat att göra en prövning

av lagvägarna till en allvarlig nödvändighet.

Under sådana förhållanden är det väl så mycket mera erforderligt att även

nämnda »utredningar» åtminstone genom riksdagens uttalande nu erinras

örn vikten att omsider gå effektivt till handling. Det är ock nyttigt för saken

och fördelaktigt för regeringen, att påminnelser göras örn folkets och ej

blott om »vederbörandes ämbetsverks» uppfattningar i angelägenheter, som

iner eller mindre behandlas däruppe.

Slutligen är jag ej sinnad att i likhet med övriga reservanter förorda en

samlad utredning bara om arrendelagstiftningen.

I sitt slag är enligt min erfarenhet och mening kompletteringen av

de ofullständiga jordbruken lika viktig. Här möter den andra försummade

jordbrukarldasen. Dess sociala jordfråga har stått på dagordningen

alltsedan den upptogs i norrlandskommittén. Den har även av regeringsmakten

vid flera tillfällen förklarats vara en stor fråga för landet, som måste

skyndsamt lösas. Olika »utredningar» ha ock fått i uppdrag att syssla där
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

87

med, men det blir aldrig någon handling, som betyder något, och detta av

samma begripliga skäl varom ovan talats.

Det måste väl således nu anses vara ett känt faktum, att det finns ofullständiga

gamla bondejordbruk, som utbrutits ofullständigt och därför åter

måste beredas möjligheter till utvidgning med odlingsmark och husbehovsskog

från de fastigheter, varifrån de blivit oriktigt utbrutna. Kapitlet ovan

om de svenska jordmonopolens äganderättsfråga lämnar tillräckligt med

exempel.

Sociala jordutredningens majoritet synes numera vara den enda instans,

som ej känner till örn ofullständiga jordbruk finnas, som berövats sina möjligheter

till självförsörjning genom oriktiga utbrytningar. Utredningen har

skrivit till myndigheterna och frågat, om någon hos dem anmält sig till att

erhålla tilldelning av jord eller skog eller båda delarna. Så liten erfarenhet

har utredningen örn människans natur. Innehavarna av dessa ofullständiga

jordbruk ha aldrig tänkt på några utvidgningar, därför att de med rätta trott

och tro det fortfarande vara omöjligt. Allra minst gå de till sina närmaste

myndigheter, som de väl veta icke kunna skaffa dem någon jord.

Under egnahemsrörelsens historia har anskaffandet av nya egna hem nästan

alltid förtäckt eller öppet flankerats av en rörelse att avskaffa befintliga egna

hem och att med skiftesväsendets hjälp tillåta tillkomsten av ofullständiga

jordbruk.1 När skall detta dubbelspel upphöra? I alla tider har därför en

jordreform tagits upp av staten. När den ställt utvägar till hands, då först

få vederbörande jordbrukare kännedom örn att omöjligheten blivit förbytt

i möjlighet. Och då först anmäla de sig men icke hos myndigheter, som ej

ha med saken att göra, utan hos den institution, som staten skapat enkom

för att göra de ifrågavarande omöjligheterna möjliga. Så enkelt är det.

Beträffande frilösning av arrendejord så sammanhänger den nära med

optionsrätten. Den är endast en fulländning av densamma. Således böra de

båda sakerna ej skiljas från varandra. Av intresse är den i mitt särskilda

yttrande till norrlandskommitténs betänkande (sid. 409—410) framlagda

specifikationen av svar från sockenombud, länsmän, lantmätare och jägmästare

på kommitténs fråga (nr 23) »Kan arrendesystemet överhuvud taget

anses lämpa sig för ortens förhållanden?» Svaren från de 5 länen äro överväldigande

nekande.

Förbudslagens utsträckande till enskilda spekulanter, liksom från början

skett i de sociala arrende- och vanhävdslagarna, upptogs av mig redan i norrlandskommittén.

Frågan har sedan i alla instanser följt förbudslagens överläggningar

och förslag i hälarna. Jordkommissionen anslöt sig enhälligt

till tanken och dess förslag bör en gång genomföras såsom på visst sätt skett

även i Norge. Det är en påkallad konsekvens av förvärvsförbudet för bolag.

Därigenom komma vi ock ifrån de många besvärligheterna med bulvanlagen,

som sökte drabba endast ett visst svårbestämligt och svårhanterligt

slag av enskilda spekulanter.

Från motståndarna till en avsevärd jämkning av skogsbolagcns, enskilda

1 Se reservationen till andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 11)33.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

spekulanters och stora godsägares jordmonopol till förmån för och även frigörande

till sist av »underlydande småbrukare» och tillhandahållande av

ny odlingsmark med husbehovsskog erinras lösligt och i strid mot människans

natur och kända förhållanden oavlåtligt — som ock presentationen ovan

av kommittéväsendet i ärendet visar — att endast »frivillighet» kan komma i

fråga, helst jord i regel står till buds. Detta är då från fall till fall visat

vara ett lösligt tal i strid mot människans natur och kända förhållanden. Det

garanteras icke heller något om jordens rätta belägenhet, omfattning, beskaffenhet,

pris m. m. i alla förekommande fall.

Men om så vore, som det alltid invändes, då är det väl ingen risk att

stifta lagar för undantagen. Ingen regel nämligen utan undantag. Man

borde väl tvärtom ogilla, att det kan finnas jordägare, som spränga den

stora fronten av ovanlig välvilja på alla sätt just i denna punkt från det

enskilda jordmonopolet. Så sker dock icke alls.

Detta är väl det bästa beviset för att man känner med sig, att lagvägarna

få ett rikt verksamhetsfält för möjlighet att framtvinga skäliga överenskommelser.

De gudomliga lagarna ha ännu ganska litet att säga till om i fråga

örn besittningen av jorden, det kostbaraste av allt. Det förenämnda talet är

därför ingenting annat än partipolitik, vilket visserligen också är en mänsklig

företeelse.

Jordmonopolens insats i människornas liv har alltid för dem varit det

stora bekymret om monopolen varit för mycket enarådande, ett mindre allmänt

bekymmer, så länge de varit mera spridda, men alltid ett bekymmer.

Vetenskapen har därför ansett sig exempelvis om antiken kunna

fastslå: »I alla antikens stater har jordägarens allt större frihet gentemot

statsmakten småningom lett till jordens centralisering och monopolisering.

I och med denna monopolisering har den gamla världen gått under.»

Jag inskränker mig således till en början till den hemställan,

att riksdagen — i anledning av samtliga förevarande motioner

berörande den sociala jordfrågans lagvägar — ville anhålla,

att Kungl. Maj:t, med ledning av kända sakförhållanden,

det ofantliga under tiderna samlade arbetsmaterialet

och eventuellt ytterligare utredning ville på lagvägarna föreslå

riksdagen skäliga jämkningar i bolags, spekulanters och

större godsägares jordmonopol till gagn för det menige jordfolket

i betryckta omständigheter.

Skulle detta ej bifallas, nödgas jag påkalla riksdagens bifall

till nedan under särskilda punkter angivna avvikelser från

det av utskottet under en mängd punkter uppdelade ämnet,

allt under de ovan i det allmänna yrkandet formulerade förutsättningarna.

»

s. 89 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

89

Beträffande punkten I (frågorna om komplettering av ofullständiga jordbruk,

bildandet av nya jordbruk samt expropriationslagstiftning för jordbruksändamål)

:

av herr Lindhagen, som hemställt,

att yrkandena i motionerna I: 8 under 2 och II: 13 om ett

övervägande av en effektiv komplettering även på lagvägar

av ofullständiga jordbruk måtte av riksdagen bifallas,

att yrkandena i motionerna 1:8 under 4) och 11:13 om

ett övervägande av nya självförsörjande jordbruks nybildning

även på lagvägar måtte av riksdagen bifallas, samt

att yrkandet i motionen II: 362 örn övervägande av en moderniserad

expropriationslagstiftning för vissa jordbruksändamål

måtte av riksdagen bifallas.

Beträffande punkten II (frågor rörande arrendelagstiftningen) i dess helhet:
1)

av herrar Linder, Norman, Olof Carlsson, Hage, Olovson i Västerås, Pettersson

i Hällbacken och Molander, fru Nordgren samt herrar Hermansson

och Cruse, vilka, i den mån de deliagit i behandlingen av de under II upptagna

punkterna A—Q, anfört:

Samtliga de motioner, som av utskottet behandlats under denna avdelning,

beröra arrendelagstiftningen och syfta till ändringar på ett flertal punkter

av nämnda lagstiftning.

Då reservanterna gå att taga ståndpunkt till nämnda motionsyrkanden, är

det nödvändigt att som utgångspunkt för ställningstagandet fatta position till

en viktig principfråga, nämligen den, om en lagstiftning av detta slag, berörande

tvenne parter, bör i stort sett vila på avtalsfrihetens princip, eller om

lagstiftningen i betydande utsträckning bör utformas efter principen, att

lagen skall i form av tvingande bestämmelser — eventuellt med dispensmöjligheter

i vissa fall — särskilt slå vakt om den ena partens intresse, med

hänsyn därtill att denna part måste anses ha mindre förutsättningar att bevaka

sina intressen i förhållande till den andra och starkare parten.

Reservanterna ha i detta avseende den uppfattningen, att en arrendelagstiftning,

som skall reglera förhållandet mellan jordägare och arrendator, i

betydande utsträckning måste — särskilt då jordägarparten är en ekonomisk

sammanslutning eller en enskild jordägare med större jordinnehav —

utformas efter det senare alternativet, ur sociala utgångspunkter samt till

skydd för arrendatorsparten, vilken, om icke undantagslöst så dock generellt

sett, måste, då det icke är fråga örn rena affärsarrenden, betecknas som varande

den svagare vid förhandlingar och uppgörelser med motparten.

Denna uppfattning har också i större eller mindre utsträckning omfattats

av lagstiftarna och tagit sig uttryck i gällande arrendelagar. Främst fram
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

träder detta sakförhållande i den norrländska arrendelagen samt den sociala

delen av den allmänna arrendelagen.

Emellertid existerar det, framför allt i de delar av landet, där bolag och

andra större jordägare besitta en avsevärd del av jorden, en betydande och

enligt reservanternas mening välgrundad opinion, som kräver en ytterligare

reformering av lagstiftningen i här nämnd riktning, d. v. s. till skydd för

arrendatorssidan, varvid särskilt framhålles, att arrendatorer å jordegendomar,

ägda av enskilda personer, endast i undantagsfall omfattas av den nuvarande

arrendelagstiftningens sociala bestämmelser. Sedan flera år tillbaka

ha också varje år i riksdagen framförts upprepade motioner, vari sådana

krav framförts. Vid innevarande riksdag har denna opinion tagit sig

uttryck i ett flertal motionsyrkanden dels från representanter från arbetarpartihåll,

dels även från bondeförbundet. I övrigt torde man kunna med avseende

på dessa motioners ursprung påstå, att flera av motionsunderskrivarna

äro personer, som leva arrendatorns liv eller ha en liknande livsföring

och alltså ha en på erfarenhet grundad uppfattning örn de frågor, som beröras

i motionerna. Ett flertal av motionsyrkandena torde också vara ett direkt

uttryck för de önskemål, som omfattas av den organiserade arrendatorsklassen

i sin helhet.

Utskottets majoritet har, som framgår av dess utlåtande, ansett sig böra

begära en utredning rörande ett mindre antal av de i motionerna berörda

frågorna. Reservanterna ha däremot den uppfattningen, att — då nu en sådan

utredning synbarligen kommer till stånd — den bör få omfatta en större

del av de problem, som beröra arrendatorerna, och att den bör bli förutsättningslös

och taga upp till diskussion frågan om ett bättre utformat och

till arrendatorer under vissa enskilda jordägare utsträckt lagskydd för arrendatorsklassen

— givetvis under ett behörigt hänsynstagande även till jordägarnas

intresse. Utredningen bör alltså få i stort sett omfatta arrendelagstiftningsfrågan

i sin helhet främst på de punkter, som beröras i de väckta motionerna.

Här böra dock eventuellt undantagas vissa spörsmål, där det kan

påvisas, att utredning redan pågår eller där bärande motiv möjligen kunna

anföras mot en utredning. Sådana punkter äro exempelvis punkterna i utskottets

utlåtande II B, II G, II H, II M och II N. Rörande skälen för att

dessa spörsmål ej torde behöva upptagas till omprövning hänvisa reservanterna

till utskottets utlåtande.

Ävenså vilja reservanterna i detta sammanhang betona, att, då de med avseende

på punkten II P »Kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad»

inskränkt sig till att yrka bifall till utskottets förslag, så förutsätta reservanterna,

att Kungl. Majit kommer att söka åstadkomma största möjliga effektivitet

över lagstiftningens efterlevnad med användande av de möjligheter,

som redan existera.

Den av reservanterna framförda meningen, att utredningen bör få en vidare

omfattning än vad utskottet förordar, grunda reservanterna bl. a. på

den uppfattningen, att de olika problemen inom detta lagstiftningsområde ha

ett sådant sammanhang och gripa så in i varandra, att man —• då det gäller

s. 91 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

91

en förutsättningslös utredning — icke bör förbjuda, att en utredning, som

sysslar med vissa punkter av nämnda lagstiftningsgebit, tager upp till undersökning

och diskussion även andra punkter, fallande inom samma område.

Så har ej heller i allmänhet skett vid föregående utredningar inom detta område,

vilka utredningar fått i stort sett röra sig kring större delen av det förevarande

problemet.

Ännu ett skäl, som talar för en sådan mera omfattande översyn av detta

lagstiftningsgebit, är enligt reservanternas mening den omständigheten, att

det nu skulle vara önskligt att få till stånd ett slutligt övervägande av samtliga

de förslag, som föreligga från olika beredningar — jordkommissionen,

jordsakkunnige och sociala jordutredningen — vilka icke ännu på ett flertal

avsnitt lett till en lagstiftning. Slutligen torde man kunna säga, att tillblivelsen

av vår arrendelagstiftning, åtminstone evad det gäller huvudgrunderna

till densamma, nu ligger så långt tillbaka i tiden — en reformering i viss

utsträckning genomfördes som bekant år 1927 — att det även från denna

utgångspunkt torde kunna anses rimligt, att lagstiftningen nu gjordes till

föremål för en översyn. Såsom ett bärande skäl mot en sådan översyn torde

knappast kunna anföras den omständigheten, att jordabalken redan är eller

kommer att bli föremål för utredning. Åtminstone lia reservanterna kommit

till den uppfattningen på grund av innehållet i ett interpellationssvar,

som nyligen avgivits i första kammaren av justitieministern.

Det är icke reservanternas avsikt att här, då det gäller de olika detaljspörsmålen,

gå in på specialmotiveringar på de särskilda punkterna. Reservanternas

uppfattning rörande dessa återfinnes i ett flertal reservationer från

socialdemokratiskt håll samt anföranden i riksdagen vid behandlingen av

väckta motioner om arrendelagstiftningen under ett tiotal år tillbaka, varför

reservanterna hänvisa till dessa. Endast då det gäller ett visst och enligt reservanternas

mening synnerligen betydelsefullt avsnitt av arrendelagstiftningen,

som här nedan skall beröras, anse sig reservanterna lia anledning att,

utöver vad som förut anförts, framföra några synpunkter.

Reservanterna syfta här på de föreliggande motionsyrkandena örn optionsrätt,

längre arrendetid för arrendator, företrädesrätt för honom till köp vid

försäljning av den arrenderade egendomen m. m. —- allt yrkanden som speciellt

syfta till att genom lagstiftning om ett fortsatt innehav av den brukade

jorden åstadkomma en tryggare ställning för de många arrendatorshemmen

runt örn i landet, vilka torde utgöra 20 å 25 procent av landets jordbrukarehem.

Reservanterna anse sig kunna —- som utgångspunkt för sin uppfattning,

att utredningen bör främst syfta till en tillfredsställande lagstiftning på detta

område — framhålla, att det mål, som reservanterna här sikta till, står i god

överensstämmelse med en i bästa mening samhällsbevarande uppfattning.

Det är visserligen riktigt, som anförts av utskottsmajoriteten, att dessa

problems lösande drager med sig ett ställningstagande till ett flertal andra

svårbedömliga spörsmål, exempelvis nödvändigheten att genom offentligt förfarande

fastställa vissa arrendepris samt vissa pris vid försäljning av arrén
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

liegård ni. m., eftersom en företrädesrätt för arrendatorn i här förut berörda

hänseenden ej skulle lia någon större betydelse, om jordägaren kunde bestämma

vilket pris som helst att erläggas av arrendatorn. Men reservanterna

finna icke sådana konsekvensåtgärder så otänkbara att realisera och

så avskräckande, att detta skulle nödvändiggöra, att man avstode från hela

tanken på en förutsättningslös utredning av dessa spörsmål. Då även utskottets

majoritet på en annan punkt, II Q, ansett sig kunna gå med på en

utredning örn medling i vissa fall mellan jordägare och arrendator, finna reservanterna

häri en antydan om den väg, som kan tillgripas för lösande även

av här nämnda spörsmål.

Slutligen vilja reservanterna starkt understryka den synpunkt, som under

diskussionen rörande dessa frågor ofta framförts, nämligen att i ett mycket

stort antal fall arrendegårdarna utgöras av jordbruk, som sedan långa tider

tillbaka varit utarrenderade, varför de så småningom kommit att betraktas

som från huvudgården avskilda jordbruk. Främst där detta är fallet, torde

ett hänsynstagande till arrendatorns krav på fortsatt och tryggad besittningsrätt

under rimliga villkor samt företrädesrätt vid försäljning av egendomen

kunna anses vara väl motiverat, både då jordägaren är en ekonomisk sammanslutning

och då han är en enskild jordinnehavare.

Det finnes nämligen enligt reservanternas mening ingen anledning att —

som utskottets majoritet deklarerat under punkt II A — i allmänhet ställa

arrendatorer under enskilda jordägare i en sämre ställning än arrendatorer

under bolag m. fl. jordägare, genom att låta vissa socialt utformade bestämmelser

gälla för de senare men ej för de förra.

Reservanterna lia ej heller den uppfattningen, som omfattats av utskottets

majoritet, att det skulle vara lagtekniskt omöjligt att genom en utredning

få fram lämpliga och användbara bestämmelser för fastställandet av

gränsen mellan jordegendomar, för vilka sociala arrendebestämmelser lämpligen

borde gälla, och sådana, som eventuellt icke skulle omfattas av nämnda

lagstadganden. Reservanterna ha i nämnda hänseende förslagsvis utgått

ifrån, att lagen skulle omfatta arrendejordbruk, som normalt pläga vara

utarrenderade.

Under alla förhållanden anse reservanterna, att samtliga här nämnda synnerligen

betydelsefulla spörsmål böra upptagas till en förutsättningslös utredning.

Härvid måste givetvis även andra synpunkter beaktas och övervägas,

exempelvis den i en bondeförbundsmotion framförda uppfattningen,

att kravet på fortsatt utarrenderande till den förutvarande arrendatorn i

vissa fall kan få vika inför det faktum, att jordägaren har en son eller annan

nära anhörig, som han önskar placera vid jordbruket. Reservanterna äro

ej heller främmande för den uppfattningen, att en förutsättningslös utredning

även på en del andra punkter kan giva till resultat, att de framförda

reformförslagen måste lösas efter andra linjer än dem, som framförts i de här

behandlade motionerna.

Givetvis kan det också inträffa, att lagstiftningen kan bli tvungen att i

viss mån taga hänsyn även till sådana omständigheter som den, att en långt

s. 93 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

93

driven lagreformering till fördel för arrendatorerna möjligen kan leda till

motåtgärder från jordägaresidan, som kunna medföra nackdelar för arrendatorerna.

Men samtliga dessa skäl och motskäl för en reformerad lagstiftning

torde under en förutsättningslös och grundlig utredning bli föremål för

ett övervägande. Och ett sådant övervägande bör, enligt reservanternas mening,

även ske örn behovet av lämpligt utformade bestämmelser örn rätt för

jordägaren att söka och erhålla dispens från gällande bestämmelser, då verkligt

bärande skäl kunna av honom anföras.

Men även med de reservationer, som här gjorts, ha dock reservanterna den

bestämda uppfattningen, att en opartisk och grundlig samt från sociala utgångspunkter

verkställd utredning — som även tager som utgångspunkt

för utredningsarbetet det obestridliga förhållandet, att det är brukaren, ej

ägaren av ett arrendejordbruk, som frambringar nyttigheterna — kommer

att starkt motivera en reformering av arrendelagstiftningen i här antydd

riktning, då det gäller, om icke alla de här nämnda punkterna, så dock väsentliga

och betydande delar av nämnda lagstiftningsgebit.

Under hänvisning till denna motivering och under uttalande, att en utredning

rörande arrendelagarna alltså bör få en vidare omfattning än den av

utskottet föreslagna samt eventuellt bör utsträckas till en allmän översyn av

lagstiftningen i sin helhet, komma vi att under skilda punkter här nedan

framställa särskilda yrkanden.

2) av herr Lindhagen, som hemställt: att, därest hans allmänna yrkande

under denna punkt (sid. 88) ej bifalles, riksdagen måtte anhålla, att Kungl.

Majit — med ledning av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna

samlade arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning — ville överväga

den i väckta motioner påkallade revisionen av arrendelagstiftningen

samt för riksdagen skyndsamt framlägga de förslag, vartill detta övervägande

kan föranleda.

Bifalles ej detta nödgas jag såsom övriga reservanter enligt utskottets anvisning

splittra mig i detaljyrkanden på sätt nedan sägs.

I förevarande sammanhang får jag därjämte anföra:

Det må framhållas, att enligt min mening motionerna I: 159 och II: 366

samt II: 481 — vilka behandla frågor om ändringar av bestämmelserna rörande

minimiarealen för de jordbruk, å vilka norrländska arrendelagen och

allmänna arrendelagens sociala bestämmelser samt i anslutning därtill även

uppsiktslagen skola äga tillämpning — bort komma till avgörande i kamrarna

i ett sammanhang med övriga motioner rörande arrendelagstiftningen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

Beträffande punkten II A (gemensam social arrendelag för hela riket):

1) av herrar Linder, Norman, Hage, Olovson i Västerås, Pettersson i

Hällbacken och Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn

en förutsättningslös utredning rörande den i motionen 1:8

framförda frågan örn gemensam social arrendelag för hela

riket (utsträckandet av vissa sociala bestämmelser till fördel

för arrendatorer till att gälla även arrendatorer av andra

jordbruk, som normalt pläga vara utarrenderade);

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t med ledning

av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade

arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning

måtte överväga frågan örn en gemensam social arrendelag för

för hela riket samt för riksdagen framlägga lagförslag i

ämnet.

Beträffande punkten II B (frilösning av arrendejordbruk):

av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandet i motionen I: 8 örn övervägande

av frågan om frilösning av arrendejordbruk måtte av riksdagen

bifallas.

Beträffande punkten II C (företrädesrätt för arrendator vid köp; skydd

mot salubjudande av utarrenderad egendom i vissa fall):

1) av herrar Norman, Olof Carlsson, Hage och Molander, fru Nordgren

samt herr Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn

en förutsättningslös utredning rörande den i motionen 1:8

framförda frågan om företrädesrätt under vissa omständigheter

för arrendator vid köp av arrenderad egendom;

s. 95 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer. 95

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t med ledning

av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade

arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning

måtte överväga frågorna om företrädesrätt för arrenda«

tor vid köp samt om skydd mot salubjudande av utarrenderad

egendom i vissa fall ävensom för riksdagen framlägga

lagförslag i ämnet.

Beträffande punkten II D (minimitid beträffande arrenden):

1 fråga om utskottets hemställan under 1):

av herrar Frändén, Tamm, P. Sandström, Skoglund och Sandberg;

I fråga örn utskottets hemställan under 2):

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru

Nordgren samt herr Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn

en förutsättningslös utredning rörande det i motionerna

I: 285 och II: 486 samt II: 187 framförda spörsmålet örn lagstadgande

av minimitid beträffande arrenden, i vad det gäller

jordbruk, som normalt pläga vara utarrenderade och som ej

äro behandlade under II D 1), för att förhindra att jordägarna

mot arrendatorernas vilja genomdriva kontrakt med kortvarig,

exempelvis ettårig, giltighet;

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t nied ledning

av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade

arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning

måtte överväga frågan örn minimitid beträffande arrenden

samt för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

Beträffande punkten II E (optionsrätt till nytt arrende):

1) av herrar Norman, Olof Carlsson, Hage och Molander, fru Nordgren

samt herr Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn

en förutsättningslös utredning rörande den i motionerna I: 8,

I: 285 och II: 486 samt II: 187 framförda frågan om optionsrätt

(företrädesrätt) till nytt arrende;

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen villa anhålla, att Kungl. Majit med ledning

av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade

arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning

måtte överväga frågan om optionsrätt till nytt arrende samt

för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Beträffande punkten II F (tvångsförlängning av korta arrendetider):

1) av herrar Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren samt herr

Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om

en förutsättningslös utredning rörande den i motionen 1:8

framförda frågan örn tvångsförlängning av korta arrendetider;
2)

av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Majit med ledning

av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade

arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte

överväga frågan om tvångsförläggning av korta arrendetider

samt för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Beträffande punkten II G (maximitaxor vid arrenden):

av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandena i motionerna II: 62 och

II: 187 örn övervägande av frågan örn maximitaxor vid arrenden måtte av

riksdagen bifallas.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

Beträffande punkten II H (länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala

arrendelagarna):

av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandet i motionen 1:8 om sanering

av länsstyrelsernas godtycke i utövning av sin rätt att medgiva dispens

från sociala arrendelagarna måtte av riksdagen bifallas.

Beträffande punkten II I (jordägarens allmänna byggnadsskyldighet):

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren

samt herr Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om

en förutsättningslös utredning rörandet det i motionerna I: 8

och II: 187 framförda spörsmålet örn jordägarens allmänna

byggnadsskyldighet;

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj :t med ledning av

kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade

arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte

överväga frågan örn jordägarens allmänna byggnadsskyldighet

samt för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Beträffande punkten II K (tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i

allmänna arrendelagen):

I fråga örn utskottets hemställan under 1):

av herr Knut Petersson;

I fråga örn utskottets hemställan under 2):

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren

samt herr Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse ill Kungl. Maj:t måtte anhålla örn

en förutsättningslös utredning rörande den i motionerna I: 285

och 11:486 samt II: 187 framförda frågan örn tvingande bestämmelser

i ökad utsträckning i allmänna arrendelagen, i

den mån motionerna icke blivit besvarade genom utskottets

hemställan under II K 1);

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 samt. 2 avd. Nr 30.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t med ledning av

kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade

arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte

överväga den i motionerna 1:285 och 11:486 samt 11:187

framförda frågan om tvingande bestämmelser i ökad utsträckning

i allmänna arrendelagen, i den mån motionerna icke

blivit besvarade genom utskottets hemställan under II K 1),

samt för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Beträffande punkten II M (arrendeavtalets form):

av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandet i motionen II: 187 att i

den allmänna arrendelagen måtte införas tvingande bestämmelse att arrendeavtal

skall upprättas skriftligt, måtte av riksdagen bifallas.

Beträffande punkten II N (omedelbar ersättning till arrendator för botandet

av påsynade brister):

av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandena i motionerna 1:8 och

II: 187 om övervägande av frågan örn omedelbar ersättning till arrendator för

botandet av påsynade brister måtte av riksdagen bifallas.

Beträffande punkten II O (reglering av arrendebelopp och därmed sammanhängande

spörsmål):

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren

samt herr Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn

en förutsättningslös utredning rörande den i motionerna I: 8

och II: 187 framförda frågan örn reglering av arrendebelopp

och därmed sammanhängande spörsmål;

s. 99 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

99

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t med ledning

av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade

arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning

måtte överväga frågorna om arrendebeloppets fastställande i

penningar och ersättning enligt ortens pris för arbete och arrende

in natura samt för riksdagen framlägga lagförslag i

ämnet.

Beträffande punkten II P (kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad)

:

7 fråga om utskottets hemställan under 2):

1) av herr Lindhagen, som hemställt, att i anledning av yrkandena i motionerna

I: 8 och II: 187 beträffande kontrollen över arrendelagstiftningens

efterlevnad måtte övervägas framförallt stickprov genom jordbrukskommissionen

under deras resor eller ock skyldighet för jordägaren att underställa

kontraktet länsstyrelsen vid äventyr att det i saknad av länsstyrelsens

godkännande ej blir giltigt;

2) av herr Knut Petersson.

Beträffande punkten III (frågan om förhindrande av uppkomsten av

ofullständiga jordbruk):

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren

samt herr Hermansson, vilka anfört:

Reservanterna, som på denna punkt icke framföra något yrkande, anse, att

yrkandet i motionen I: 8 bör bliva föremål för uppmärksamhet i den mån

det ej redan i annat sammanhang är eller kan bliva föremål för utredning;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, alt yrkandet i motionen I: 8 örn

övervägande av förekommande av nya ofullständiga jordbruks uppkomst

måtte av riksdagen bifallas.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

Beträffande punkten IV (frågan om förbud i vissa fall för enskild person

att besitta fast egendom):

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren

samt herr Hermansson, vilka anfört:

Reservanterna, som---lika med anförandet under punkt III---

för utredning;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandet i motionen I: 8 örn

övervägande av jordbrukskommissionens tidigare utredningar och yrkanden

om förbud jämväl för enskilda spekulanter att utan tillstånd förvärva jordbruk

med tillhörigheter måtte av riksdagen bifallas.

Beträffande punkten V (frågorna örn samverkan mellan självförsörjande

jordbruk och arbetaresmåbruk samt arbetaresmåbruks möjligheter till arbetsförtjänst)

:

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren

samt herr Hermansson, vilka anfört:

Reservanterna, som på denna punkt icke framföra något yrkande, anse, att

yrkandena i motionen 1:8 böra bliva föremål för uppmärksamhet i den mån

de ej redan i annat sammanhang äro eller kunna bliva föremål för utredning;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandena i motionen I: 8 rörande

närbelägenhet mellan självförsörjande jordbruk och arbetarejordbruk

samt tryggande av arbetarejordbrukens tillgång till varaktig arbetsförtjänst

måtte av riksdagen bifallas.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

101

Register.

Sid.

Utskottets utlåtande.

Motionerna .......................................................... 1

Disposition rörande föreliggande spörsmål .............................. 3

I. Frågorna om komplettering av ofullständiga jordbruk, bildandet

av nya jordbruk samt expropriationslagstiftning för jordbruksändamål

................................... 4

II. Frågor rörande arrendelagstiftningen............................ 15

A. Gemensam social arrendelag för hela riket ................ 15

B. Frilösning av arrendejordbruk............................. 18

C. Företrädesrätt för arrendator vid köp; skydd mot salubju
dande

av utarrenderad egendom i vissa fall.............. 23

D. Minimitid beträffande arrenden............................ 24

E. Optionsrätt till nytt arrende ...............,.............. 26

F. Tvångsförlängning av korta arrendetider.................... 29

G. Maximitaxor vid arrenden.....i.......................... 30

H. Länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala arrende
lagarna.

................................ 31

I. Jordägarens allmänna byggnadsskyldighet.................. 34

K. Tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i allmänna

arrendelagen .......................................... 36

L. Komplettering av bestämmelserna i 2 kap. 43 § nyttjande
rättslagen.

....................... 40

M. Arrendeavtalets form .................................... 41

N. Omedelbar ersättning till arrendator för botandet av påsy
nade

brister............................................ 42

O. Reglering av arrendebelopp och därmed sammanhängande

spörsmål.............................................. 44

P. Kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad ...... 48

Q. Obligatorisk medling mellan jordägare och arrendator i vissa

fall........................... 52

lil. Förhindrande av uppkomsten av ofullständiga jordbruk.......... 54

IV. Förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast egendom.. 56

V. Samverkan mellan självförsörjande jordbruk och arbetarsmåbruk

samt arbetarsmåbruks möjligheter till arbetsförtjänst.......... 57

Utskottets hemställan ................................................ 64

Förteckning å ledamöter, som närvarit vid ärendets behandling .......... 68

Reservationer .................................................................... 69

Beträffande utlåtandet i dess helhet:

av herr Lindhagen:........................................................ 69

Lagvägarna i den sociala jordfrågan ........................................ 69

Norrlandskommittén........................................................ 71

Jordundersökningen, även kallad Värmlandsutredningen...................... 73

Jordkommissionen.......................................................... 75

Jordsakkunniga och kolonisationssakkunniga ................................ 78

Sociala jordutredningen .................................................... 79

1936 års egnaliemsutredning och lagvägarnas fortsatta misär.................. 80

De svenska jordmonopolens äganderättsfråga ................................ 82

Partierna .................................................................. 84

Förutsättningslös utredning ................................................ 85

Yrkanden.................................................................. 86

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Sid.

Beträffande punkten I:

av herr Lindhagen ...................................................... 89

Beträffande punkten II i dess helhet:

av herr Linder m. fl..................................................... 89

av herr Lindhagen ...................................................... 93

Beträffande punkten II A:

av herr Linder m. fl..................................................... 94

av herr Lindhagen ...................................................... 94

Beträffande punkten II B:

av herr Lindhagen ...................................................... 94

Beträffande punkten II C:

av herr Norman m. fl................................................... 94

av herr Lindhagen ...................................................... 95

Beträffande punkten II D:

I fråga om utskottets hemställan under 1)

av herr Frändén m. fl................................................... 95

I fråga örn utskottets hemställan under 2)

av herr Linder m. fl..................................................... 95

av herr Lindhagen ..... 95

Beträffande punkten II Es

av herr Norman m. fl................................................... 96

av herr Lindhagen ...................................................... 96

Beträffande punkten II F:

av herr Hage m. fl..................................................... 96

av herr Lindhagen ...................................................... 96

Beträffande punkten II G:

av herr Lindhagen ...................................................... 96

Beträffande punkten II H:

av herr Lindhagen ...................................................... 97

Beträffande punkten II I:

av herr Linder m. fl..................................................... 97

av herr Lindhagen ...................................................... 97

Beträffande punkten II K:

I fråga om utskottets hemställan under 1)

av herr Knut Petersson.................................................. 97

I fråga örn utskottets hemställan under 2)

av herr Linder m. fl..................................................... 97

av herr Lindhagen ...................................................... 98

Beträffande punkten II M:

av herr Lindhagen ...................................................... 98

Beträffande punkten II N:

av herr Lindhagen ...................................................... 98

Beträffande punkten II 0:

av herr Linder m. fl..................................................... 98

av herr Lindhagen ...................................................... 99

Beträffande punkten II P:

I fråga örn utskottets hemställan under 2)

av herr Lindhagen ...................................................... 99

av herr Knut Petersson.................................................. 99

s. 103 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 103

Sid.

Beträffande punkten III:

av herr Linder m. fl..................................................... 99

av herr Lindhagen ...................................................... 99

Beträffande punkten IV:

av herr Linder m. fl..................................................... 100

av herr Lindhagen ...................................................... 100

Beträffande punkten V:

av herr Linder m. fl..................................................... 100

av herr Lindhagen ...................................................... 100

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.