Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35

1936-04-17 · 39 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 38 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:35, Andra lagutskottets utlåtande Nr 35

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1936 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar

i fattigvårdslagen m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande,

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från

första kammaren nr 288 av herr Otto Wangson samt från andra kammaren

nr 58 och nr 59 av herr Paulsen, nr 219 av herrar Hedlund i Östersund och

Ericson i Boxholm samt nr 348 av herr Spångberg m. fl.

För de yrkanden, som framställts i motionerna, redogöres här nedan.

1 fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i detta utlåtande, hänvisa

till motionerna.

Utskottet kommer att behandla de föreliggande spörsmålen i olika punkter

enligt följande disposition:

A. Allmänna bestämmelser örn hemortsrätt i fattigvårdslagen och barnavårdslagen;

fattigvårdens och barnavårdens förstatligande (motionerna I: 288

samt II: 58 och II: 59).

B. Upphävande av stadgandet i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen m. m. (motionen

II: 219).

C. Rätt till fattigvård för arbetsföra personer, vilka till följd av arbetslöshet

äro nödlidande (motionerna I: 288 och II: 348).

D. Lika behandling i vistelsesamhället av i lika mån understödshehövande;

skyldighet för hemortssamhälle att ersätta all av vistelsesamhälle utgiven

fattigvård (motionen 1:288).

E. Principerna för behovsprövningen i fattigvårdslagen (motionen I: 288).

F. Avskaffande av beteckningen »fattigvård» (motionen I: 288).

A. Allmänna bestämmelser örn hemortsrätt i fattigvårdslagen

och barnavårdslagen; fattigvårdens och barnavårdens förstatligande

(motionerna 1:288 samt 11:58 och 11:59).

I motionen I: 288 av herr Otto Wangson har yrkats, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och förslag till revision av

fattigvårdslagen i de avseenden, som beröras i motionen. I motionen ifrågasattes,

bland annat, att avskaffa hemortsrätten samt helt eller delvis förstatBihang

lill riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 35. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

liga fattigvården, varvid framhålles, att endast genom ett förstatligande av

fattigvården kan man erhålla ett effektivt och enhetligt hjälpsystem över

hela landet.

I motionerna II: 58 och II: 59 av herr Paulsen har hemställts:

i motionen II: 58,

att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning

och förslag till sådan ändring i gällande fattigvårdslag, att alla nuvarande

hemortsbestämmelser slopas, att i stället för de slopade hemortsbestämmelserna

inskrives i lagen, att varje svensk medborgare har hemortsrätt i

Sverige, utan angivande av någon särskild kommun, och att staten betalar

75 procent av alla fattigvårdskostnader, som av därtill av staten utsedd

kontrollmyndighet godkänts;

samt i motionen II: 59,

att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn utredning

och förslag till sådan ändring i gällande barnavårdslag, att alla

nuvarande hemortsbestämmelser slopas, att i stället för de slopade hemortsbestämmelserna

inskrives i lagen, att varje svensk medborgare har hemortsrätt

i Sverige, utan angivande av någon särskild kommun, och att staten

betalar 75 procent av alla kostnader för den offentliga barnavården, som

av därtill av staten utsedd kontrollmyndighet godkänts.

Enligt lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården gäller, att varje socken på

landet samt varje stad eller köping, som har egen kommunalförvaltning, utgör

ett fattigvårdssamhälle, som har att för sig ordna sin fattigvård (5 §).

Hava två eller flera socknar å landet gemensam kommunalförvaltning, skola

de anses såsom ett fattigvårdssamhälle. Två eller flera kommuner å landet

kunna förenas att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle (6 §).

I 7 kapitlet innehåller lagen om fattigvården stadganden om hemortsrätt.

Enligt dessa skall i fråga om fattigvård svensk medborgare anses, med vissa

undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast

varit mantalsskriven utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser,

kommit i åtnjutande av fattigvård, som utövar inverkan på förvärv av

hemortsrätt (45 §). Beträffande fattigvård, som utövar dylik inverkan, stadgas,

att därest någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst

fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 § i lagen (s. k. obligatorisk

fattigvård) eller örn under samma år fattigvård enligt 2 § i lagen (s. k. frivillig

fattigvård) meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där

han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning

(49 §). Vissa slag av fattigvård medföra dock icke berörda

verkan. Hustru har samma hemortsrätt som mannen (47 § 1 morn.). Barn

inom äktenskap har, så länge det är minderårigt, faderns eller, där han är

död och modern lever, moderns hemortsrätt (47 § 2 morn.). Minderårigt

barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern, eller, örn hon

är död, den hon senast ägde (47 § 2 morn.).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

3

Örn fattigvårdssamhällenas inbördes ersättningsskyldighet stadgar lagen,

att fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken

har hemortsrätt inom annat samhälle, är, frånsett vissa undantagsfall, berättigat

att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället (50 och

51 §§). Bestrider hemortssamhället framställt krav, må talan om ersättningens

utfående anhängiggöras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande (54 §).

Vid slutet av år 1933 var totalantalet kommuner i vårt land 2 531. Antalet

fattigvårdssamhällen var samtidigt 2 523. Den möjlighet, lagstiftningen

enligt 6 § fattigvårdslagen skapat för kommuner att förena sig till gemensamma

fattigvårdssamhällen, hade begagnats i endast fem fall, berörande

sammanlagt tretton kommuner. Däremot hava i ett stort antal fall två

eller flera fattigvårdssamhällen genom kommunalförbund förenat sig örn

gemensam fattigvårdsanstalt. Antalet kommunalförbund för fattigvård utgjorde

vid 1934 års ingång 187, omslutande 696 kommuner.

I 6 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades, att

varje socken å landet samt varje stad eller köping, som hade egen kommunalförvaltning,

skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Detta innebar, att det

var primärkommunerna, som hade att ombesörja och bekosta fattigvården.

Regeln var visserligen icke utan undantag, men i stort sett var den offentliga

fattigvården en kommunal angelägenhet.

I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag örn,

fattigvården anförde fattigvårdslag stiftning skommittén bland annat:

Enligt vad allmänt anses, är fattigvården närmast att betrakta som en

statsuppgift. Det kunde då tilläventyrs även anses riktigare att lägga fattigvårdens

handhavande på staten. Otvivelaktigt skulle därav följa vissa

praktiska fördelar. En dylik anordning skulle föra med sig en fullständig utjämning

av fattigvårdsbördan, i det varje medborgare hade att bidraga till

fattigvårdskostnaderna efter samma grunder, som fastställts för hans skattskyldighet

till staten. Och härmed skulle man på samma gång slippa ifrån

det med rätta så överklagade processandet mellan kommunerna om skyldighet

att betala utgiven fattigvård. Emellertid skulle det utan tvivel vara

ett missgrepp, om man av dessa principiella eller praktiska skäl läte staten

övertaga och genom sina organ handhava fattigvården. Det är icke så i

den moderna staten, att denna själv direkt ombesörjer alla statsfunktioner.

I stor omfattning har staten överlämnat åt medborgarna själva eller sammanslutningar

av medborgare alt ombesörja dylika funktioner. Man bär

funnit, att härigenom framkallas till intresserad verksamhet för statsändamålet

krafter, vilka eljest icke vore att påräkna och vilka till arbetet föra

en anpassning och energi, som statens egna organ mången gång sakna,

litt av de områden, på vilka delta alldeles särskilt ansetts vara fallet, är

fattigvårdens. Därför har ock fattigvården allmänt i större eller mindre omfattning

undandraga statsorganens direkta verksamhet och överlämnats åt

kommunala eller andra lokala institutioner eller sammanslutningar. Statens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

verksamhet inskränkes till att vara förnämligast stödjande och kontrollerande,

ej direkt fattigvårdsgivande. Kommunernas fullständiga befriande från

utgifterna skulle från deras handhavande av fattigvården borttaga allt ekonomiskt

intresse, vilket återigen skulle komma att visa sig ödesdigert både

ur kostnadssynpunkt och för dess återverkan på understödstagarna. För att

förekomma alltför stora missförhållanden härav finge man lov att anordna

en vidlyftig och ingående kontroll, som komme att betydligt inskränka de

kommunala myndigheternas frihet i handhavandet, åstadkomma slitningar

och minska intresset. Men även med en än så ingående kontroll komme

det att visa sig svårt att förekomma missbruk. Kommittén anser sålunda,

att ett statens övertagande av fattigvården ej är att förorda.

Vid 1918 års riksdag yttrade föredragande departementschefen, statsrådet

Schotte, i proposition med förslag till lag örn fattigvården, nr 135, att han

i likhet med kommittén funne, att man icke borde ifrågasätta, att staten

eller landstingen helt övertoge fattigvården, utan i stället, med bibehållande

av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen, låta staten och landstingen

kraftigare än dittills hjälpa kommunerna, särskilt i syfte att bereda större

möjligheter till anstaltsvård för understödstagare samt därmed lätta kommunernas

bördor.

I en i anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion,

nr 145, uttalade herr Hult, att det varit önskvärt, om i samband med det

framlagda förslaget till ny fattigvårdslagstiftning Kungl. Majit sökt att

främja frågan om den kommunala skatteutjämningen genom att fördela

fattigvårdsbördan på större områden. Motionären hemställde om avslag å

propositionen.

Andra särskilda utskottet fann emellertid anledning saknas att frångå

vad Kungl. Majit föreslagit.

Propositionen blev i förevarande del av riksdagen bifallen.

I fråga om mantalsskrivningens betydelse för hemortsrätten får utskottet

hänvisa till vad därom yttrats i andra lagutskottets utlåtande vid 1934 års

riksdag nr 23 sidorna 3—5.

Enligt lagen den 6 juni 192b om samhällets barnavård och ungdomsskydd

har varje kommun att i enlighet med bestämmelserna i lagen ordna sin

barnavård (1 §). Hava två eller flera kommuner, enligt vad i lagen om fattigvården

sägs, förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, skola

de även gemensamt handhava sin barnavård. Kommunens utgifter för samhällets

barnavård skola, i den mån de icke täckas av eljest för ändamålet

avsedda medel, bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders

utgörande i allmänhet äro stadgade (61 §). I fråga örn hemortsrätt,

om kommuns rätt till ersättning av hemortskommun för utgift för

omhändertaget barn, om hemsändning av barn till hemortskommun och örn

ersättningstalan mot hemortskommun gälla enligt barnavårdslagen regler,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

5

vilka i stort sett äro lika fattigvårdslagens bestämmelser angående motsvarande

ämnen (62 och 65 §§). Vissa kostnader för barnavården bäras

av staten eller av landstingen.

Fattigvårdslag stiftning skommittén uttalade i sitt den 19 april 1921 avgivna

betänkande med förslag till lag örn den offentliga barnavården, att man

vid reglerandet av understödsverksamheten för barn inom barnavårdslagstiftningens

ram skulle kunna tänka sig att ordna förhållandet mellan kommunerna

efter helt andra linjer än de för fattigvården fastställda. Fattigvårdslagens

bestämmelser om hemortsrätt vore ganska invecklade, och det hade framkommit

önskemål även för fattigvårdens del att få dem undanröjda. Frågan

därom hade ingående behandlats vid förarbetena till lagen örn fattigvården,

och man hade därvid kommit till det resultat, att det ur olika synpunkter

vore lämpligast att bibehålla ett system med hemortsrätt. Enligt kommit-,

tens mening torde detsamma gälla även för det fall, att den del av understödsverksamheten,

varom fråga vore, nämligen verksamheten för de direkt

understödda barnen, överflyttades till en annan kommunal myndighet än

fattigvårdsstyrelsen och alltså behandlades utanför fattigvårdslagen. I

överensstämmelse med detta uttalande intog kommittén i sitt lagförslag bestämmelser

om hemortsrätt.

I fråga örn kostnaderna för barnavård enligt den av kommittén föreslagna

lagen erinrade kommittén till en början, att enligt kommitténs förslag det

allmännas uppgifter med hänsyn till barnavården väsentligen skulle ankomma

på primärkommunerna och anförtros åt kommunala myndigheter.

Det läge då, enligt kommitténs förmenande, närmast till hands att låta kommunerna

bära de kostnader, som vore förenade med den offentliga barnavården.

Kommitténs förslag utginge också från att kommunerna i regel

skulle bestrida kostnaderna för denna verksamhet. 1 proposition nr 150 till

1924 års riksdag med förslag till lag om samhällets barnavård yttrade

föredragande departementschefen, statsrådet Malm, vid det lagrum i förslaget,

till vilket kommitténs nu återgivna uttalande hänförde sig, att någon

närmare motivering, utöver den av kommittén meddelade, icke torde vara

erforderlig.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 januari 1928 anförde styrelsen för svenska

landskommunernas förbund — under framhållande av vissa olägenheter,

vilka enligt styrelsens åsikt vore förbundna med fattigvårdslagens hemortsrättsbestämmelser

— att det syntes styrelsen nödvändigt, att en allsidig utredning

företoges örn möjligheterna alt åvägabringa en bättre sakernas ordning,

samt att det torde komma att framgå av utredningen, vilka åtgärder

som lämpligast borde vidtagas för att avhjälpa de påtalade missförhållandena.

I en vid 1928 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 366,

hemställde fru Ekberg och fru Thuring, alt riksdagen måtte i skrivelse till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Kungl. Majit hemställa om utredning angående möjligheterna att låta landstingsområdena

utgöra fattigvårdssamhällen samt för riksdagen framlägga de

förslag, vartill utredningen föranledde.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 22, anförde andra lagutskottet,

att enligt utskottets förmenande så stora betänkligheter mötte mot att göra

landstingsområdena till fattigvårdssamhällen, att utskottet ej kunde förorda

en sådan ordning.

Motionen blev därefter av riksdagen avslagen.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 26 april 1929 tillkallade

chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck, sakkunniga — organisationssakkunniga

— för att enligt givna direktiv behandla bland annat

två huvudproblem, nämligen dels frågan om att åstadkomma större

lokala enheter främst för den sociala omvårdnaden, dels ock frågan om att

åstadkomma större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna, resp.

nyss avsedda större områden, av ifrågavarande uppgifter.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Dahl, tillkallade efter Kungl.

Majits bemyndigande den 18 oktober 1929 sakkunniga — skatteutjämningsberedningen

—- för att inom finansdepartementet biträda med utredning

av frågan om rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna

ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål. Enligt direktiven

för de sakkunnigas arbete skulle frågan örn jämkningar i fördelningen

av samhället åliggande uppgifter mellan staten samt kommuner av olika

ordning tagas under omprövning. Tillika borde prövas, huruvida i olika

fall en utvidgning av systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål

eller bidrag från landsting till primärkommuner kunde vara att föredraga

framför en direkt överflyttning av ifrågakommande uppgifter. Även spörsmålet

om jämkningar i den kommunala indelningen borde komma under

övervägande.

Vid 1930 års riksdag yrkade herr Ericson i Boxholm i motion nr 14 inom

andra kammaren, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit

begära skyndsam utredning och förslag till sådan ändring rörande hemortsrättsbestämmelserna

i fattigvårdslagen, att samtliga de kommuner, där den

understödsbehövande haft hemortsrätt, skulle, under vissa förhållanden, vidkännas

underhållsplikt.

Ändra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt utlåtande nr 8 under hänvisning

till att frågan om ändrade hemortsbestämmelser bragts under Kungl.

Majits prövning genom framställning i ämnet från styrelsen för svenska

landskommunernas förbund den 12 januari 1928.

Riksdagen avslog motionen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

7

Vid 1931 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 191,

av herr Björnberg, vari yrkades utredning med syfte att centralisera fattigvården

genom att låta kostnaderna för densamma bli enhetbga för större områden.

Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt över densamma avgivna utlåtande,

nr 11, under hänvisning till att frågan om sammanförande av primärkommunerna

till större lokala enheter för handhavande av fattigvården

samt spörsmålet om förhållandet i fattigvårdshänseende mellan primär- och

sekundärkommunerna och mellan kommunerna och staten vore föremål för

utredning av organisationssakkunniga.

Riksdagen avslog motionen.

Vid 1932 års riksdag yrkade dels herr Paulsen i två inom andra kammaren

väckta motioner, nr 9 och nr 10, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

lill Kungl. Maj:t hemställa örn utredning och förslag till sådan ändring i gällande

fattigvårdslag och barnavårdslag, att alla nuvarande hemortsbestämmelser

slopades, att i stället för de slopade hemortsbestämmelserna inskreves i

lagen, att varje svensk medborgare hade hemortsrätt i Sverige utan angivande

av någon särskild kommun, och att staten betalade alla kostnader för fattigvården

och den offentliga barnavården, dels ock herr Edward Larson i motion

nr 253 i första kammaren, bland annat, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag om ändrade

bestämmelser i gällande fattigvårdslag rörande hemortsrätt, så att de i hög

grad florerande fattigvårdsprocesserna onödiggjordes.

Andra lagutskottet avstyrkte motionerna i sina utlåtanden nr 3—5, under

hänvisning till pågående omfattande utredningsarbete med avseende å fattigvården

och den sociala hjälpverksamheten över huvud taget.

Motionerna blevo av riksdagen avslagna.

Skatteutjämningsberedningen har den 12 december 1932 framlagt ett principbetänkande

med förslag till skatteutjämnande åtgärder genom överflyttning

till staten eller till större kommunala utdebiteringsområden av kostnader

för kommunala förvaltningsuppgifter. Enligt detta betänkande böra de

regler, som gälla om fattigvårdssamhällen samt om de lokala organen för

fattigvård, i huvudsak lämnas oförändrade. Landstingen föreslås skola helt

omhändertaga fattigvårds- och barnavårdsanstaltema och deras drift samt i

sin hand centralisera all anstaltsvård inom landstingsområdet, som för detta

ändamål av landstingen skola indelas i anstaltsdistrikt, i regel omfattande

flera fattigvårdssamhällen. Av de kostnader för den obligatoriska fattigvården,

som icke gäldas av staten och som ej ersättas av de understödda eller

för dem försörjningspliktiga, böra enligt förslaget tre fjärdedelar bäras av

landstingen och en fjärdedel påvila primärkommunerna. Primärkommunerna

böra däremot liksom hittills bära hela kostnaden för den frivilliga fat
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

tigvården. Skatteutjämningsberedningen har vidare, i syfte att verksamt

minska antalet fattigvårdsmål, förordat ändringar av föreskrifterna om hemortsrätt.

Enligt beredningens förslag bör hemortsrätt, oberoende av meddelad

fattigvård, åtnjutas i det samhälle, där vederbörande är eller senast varit

mantalsskriven. Enligt förslaget böra emellertid särskilda bestämmelser

meddelas med ändamål att i möjligaste mån förekomma, att annan kommun

än den verkliga hemkommunen blir bunden att omhändertaga ålder - domsförsörjningen.

Vid 1934 års riksdag yrkades dels i motion nr 40 i andra kammaren av

herr Thorell m. fl., bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla örn utredning och vidtagande av åtgärder snarast möjligt för

att åstadkomma ändrade bestämmelser örn hemortsrätt i syfte att ernå

bättre och rättvisare fördelning av fattigvårdsbördan kommunerna emellan,

dels ock i likalydande motionerna nr 139 i första kammaren av herr Löfvander

m. fl. och nr 291 i andra kammaren av herr Johansson i Bro m. fl.,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag rörande

sådan ändring av gällande fattigvårdslag, att hemortsrätt skulle, oberoende

av meddelad fattigvård, åtnjutas i det samhälle, där vederbörande vöre mantalsskriven.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 23, yttrade andra lagutskottet,

bland annat, att de i motionerna berörda spörsmålen torde komma under

förnyat övervägande vid den fortsatta behandlingen av skatteutjämningsberedningens

betänkande samt att jämväl organisationssakkunniga

torde komma att behandla frågan angående revision av gällande bestämmelser

om hemortsrätt. Med hänsyn till att de spörsmål, som framförts i

motionerna, i olika sammanhang bragts under Kungl. Majlis prövning, ansåg

sig utskottet icke böra föreslå riksdagen att i anledning av motionerna

hos Kungl. Majit begära ytterligare utredning.

Utskottet hemställde, att motionerna ej måtte föranleda någon åtgärd,

vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Organisationssakkunniga hava den 11 december 1934 avgivit betänkande

med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens

organisation m. m. (Sveriges offentliga utredningar 1934: 53). I ett utkast till

lag örn den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. har majoriteten

av de sakkunniga föreslagit, att i varje kommun med mer än 1 500

invånare skall finnas en social nämnd med uppgift att handhava kommunens

verksamhet för fattigvård, barnavård, ungdomsskydd, allmän ålderdomspensionering,

behandling av alkoholister och arbetslöshetshjälp. Kommun

med mindre invånarantal skall äga inrätta social nämnd. I lagutkastet

hava dessutom behandlats två andra mera omfattande spörsmål, nämligen

frågorna om barnavårdsnämndernas obligatoriska anslutning till barnavårds
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

9

förbund samt om förbud mot oreglerad hjälpverksamhet. I samband med

nämnda lagutkast hava även framlagts förslag till vissa ändringar i fattigvårdslagen,

skatteutjämningsförordningen och förordningen om erkända

arbetslöshetskassor.

Organisationssakkunniga ha sökt råda bot för de olägenheter, som äro

förknippade med de av hemortsbestämmelsema härflytande processerna

mellan fattigvårdssamhällen om ersättning för lämnad fattigvård eller barnavård.

Förslaget innebär, att i de fall, i vilka det möter särskilda svårigheter

att utreda, var en enligt 1 § fattigvårdslagen understödd svensk medborgare

äger hemortsrätt, det skall stå vistelsesamhället fritt att vända sig

till staten för erhållande av nio tiondelar av vårdkostnaden såsom full gottgörelse

för denna. Enligt de sakkunnigas förslag skall frågan om ersättning

för viss kostnad vara definitivt bragt ur världen i och med att gottgörelse

för densamma lämnats med nio tiondelar av statsmedel. Vistelsesamhället

skall icke äga möjlighet att, i fall det sedermera får kännedom örn

hemortssamhället, för den resterande tiondelen av kostnaden vända sig mot

detta. Det har synts de sakkunniga antagligt, att då man öppnar en utväg

för kommunerna att skaffa sig ersättning för fattigvårds- och barnavårdskostnader

på ett mindre tidsödande och arbetskrävande sätt än genom process

mot andra kommuner, ett betydande antal fattigvårds- och barnavårdsprocesser

komma att bortfalla och bland dem just de, som vålla de största

olägenheterna.

Antalet fattigvårdsprocesser har sedan 1918 tidvis högst väsentligt stegrats.

Utskottet får i detta avseende hänvisa till nedanstående siffror, av vilka de

för åren 1917—1925 äro hämtade ur Kungl. Majit proposition nr 106 till

1926 års riksdag samt uppgiften för 1931 från skatteutjämningsberedningens

betänkande med viss komplettering av Överståthållarämbetet.

Antal fatiigvårdsmål mellan fattigvårdssamhällen, anhängiggjorda hos länsstyrelserna

och Överståthållarämbetet.

Är 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1931

6 972 6 972 7 637 8 637 10 076 13 218 15 806 11 449 13 426 8 764.

Antalet mål angående mantalsskrivning har starkt stegrats, såsom framgår

av nedanstående uppgifter, till vilka utskottet ber att få hänvisa. Siffrorna

äro hämtade beträffande åren 1917—1925 från nyssnämnda proposition

till 1926 års riksdag, för åren 1926—1929 från kammarrättens yttrande

över 1924 års uppbördssakkunnigas betänkande, för år 1931 från

skatteutjämningsberedningens betänkande med viss komplettering av Sveriges

häradsskrivareförening samt för år 1933 från en av nämnda förening

gjord sammanställning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Antalet till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet inkomna besvär rörande

fråga örn vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd.

Är 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

121 95 171 156 393 674 1 289 1 733 2 222 2 161 3 140

Är 1928 1929 1931 1933

4 155 5 215 9 788 14 304.

Dessa besvär angående mantalsskrivningsfrågor lia huvudsakligen anförts

av kommuner och fattigvårdssamhällen.

1935 års riksdag hemställde i anledning av ett flertal motioner på förslag

av bevillningsutskottet (utlåtande nr 54) i skrivelse (nr 282) till Kungl. Majit,

att Kungl. Majit ville föranstalta om att utredningen på kommunalbeskattningens

område återupptoges. Den 24 januari 1936 beslöt Kungl. Majit tillsätta

en kommitté, benämnd kommunalskatteberedningen, med uppdrag att

i enlighet med vissa av föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss,

i statsrådsprotokollet för nämnda dag angivna riktlinjer verkställa utredning

rörande den kommunala beskattningen jämte därmed sammanhängande

frågor. I statsrådsprotokollet heter det bland annat:

Den utveckling, som särskilt under de senaste årtiondena ägt rum inom

olika områden av samhällslivet, har icke kunnat undgå att taga sig uttryck i

en stark stegring av de kommunala utgifterna. Samtidigt som kommunerna

nödgats åtaga sig nya uppgifter av maktpåliggande och kostnadskrävande

natur, hava kraven på den kommunala verksamhetens effektivitet över huvud

taget blivit allt större. Väl har staten genom speciella förvaltningsbidrag i

betydande utsträckning tagit sig an finansieringen av åtskilliga till kommunerna

hänskjutna bestyr samt även därutöver trätt hjälpande emellan genom

att tilldela synnerligt skattetyngda kommuner understöd, men dessa åtgärder

hava icke visat sig tillräckliga för att åvägabringa den lättnad och utjämning

av det kommunala skattetrycket, som allmänt erkännes vara av behovet påkallad.

Härför torde —- såsom redan skatteutjämningsberedningen framhöll

i sitt under 1932 avgivna principbetänkande — i främsta rummet erfordras

ett avlyftande från kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter. Vid den

nya utredningen av kommunalskattefrågan bör därför ånyo upptagas till

övervägande frågan örn erforderliga jämkningar i den nuvarande fördelningen

av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av olika ordning.

Med hänsyn till dessa uppgifters mångskiftande natur låter det sig icke

göra att på detta stadium uppdraga några bestämda gränser för denna omprövning.

Emellertid bör uppmärksammas, att icke en eventuell överflyttning

av uppgifter kommer att förorsaka minskad effektivitet eller bristande

sparsamhet vid deras handhavande; särskilt viktigt är detta, örn i något fall

beslutanderätten skulle befinnas icke lämpligen kunna förbindas med skyldighet

att till någon mera väsentlig del bära de utgifter, som föranledas av

besluten.

Utskottet vill i anslutning härtill erinra, att vid innevarande års riksdag i

likalydande motioner nr 174 i första kammaren av herr Bagge m. fl. och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

11

nr 505 i andra kammaren av herr Skoglund m. fl. yrkats, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville låta verkställa

en utredning om den kommunala självstyrelsen i hela dess vidd enligt

i motionerna angivna synpunkter med självstyrelsens bevarande som

grundläggande syftemål samt för riksdagen framlägga de resultat, vartill

utredningen kan ge anledning, eller att riksdagen, därest Kungl. Majit under

tiden igångsätter en mera allmän kommunal utredning, ville i skrivelse till

Kungl. Majit uttala sig för att denna utredning måtte utvidgas i enlighet

med ovan angivna syftemål.

I dessa motioner har anförts, bland annat:

Vid gränsdragningen av kommunernas och övriga samfälligheters uppgifter

kan överflyttning av kommunala uppgifter icke vara något mål att

uppställa. Måhända torde likväl någon överflyttning ej stå att undvika, sålramt

man vill nå fram till ett sådant tillstånd, att kommunerna normalt

skola vara i stånd att utan utjämningsbidrag och utan alltför hög uttaxering

själva ombesörja dem anförtrodda uppgifter. Diskussionen kommer alltid

härvid att koncentrera sig till fattigvårdsutgifterna, och här skola vi uteslutande

beröra dessa. Det finnes skäl i att kraftigt varna för ett brådstörtat

avgörande, dels med hänsyn till de alltmera stegrade anspråken på stat och

landsting, dels med hänsyn till önskvärdheten att först avvakta erfarenheten

från den nya pensionsförsäkringslagens tillämpning och i vad mån denna

förmår lätta fattigvårdskostnaderna. Skulle en lindring i de kommunala

1''attigvårdskostnaderna ändock befinnas ofrånkomlig, synes det dock vara

en föga rationell lösning att, som ifrågasatts, låta 75 % av dem tillskjutas

från högre samhälligheter. Ett sådant bidragssystem skulle tvivelsutan bli

det bästa exemplet på, hur den icke kommunala höga bidragskvoten antingen

utmynnade i en för fattigvårdssamhället synnerligen olämplig byråkratisering,

med intrång på den kommunala självstyrelsen inom ett av dennas

betydelsefullaste områden, eller också frestade kommunerna att med

hänsyn till deras egen ringa bidragskvot och eget förminskade ekonomiska

ansvar ådagalägga en frikostighet, som givetvis ginge ut över det allmänna.

Mindre bemängt med dylika frestelser och mindre schematiskt vöre i så fall

att överväga alt låta till kommunerna utgå ett lägre procentuellt bidrag, icke

fastställt i relation till de av kommunerna beslutade utgifterna utan — t. ex.

tor femårsperioder — beräknat i form av koefficienter efter kommunernas

storlek, uttaxering och fattigvårdsstruktur. Enligt ett sådant system skulle

de fattigaste kommunerna kunna få ett relativt större belopp än de rikare,

men kommunernas egna prestanda skulle dock vara så ansenliga att någon

egentlig ny risk för bristande ekonomiskt självansvar ej behövde befaras.

Dessa motioner hava för behandling hänvisats till konstitutionsutskottet.

Utskottet får slutligen erinra, ali 1934 års riksdag i anledning av en inom

andra kammaren väckt motion på förslag av bevillningsutskottet (betänkande

nr 24) i skrivelse (nr 178) till Kungl. Majit anhållit, att Kungl. Majit ville

låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning i syfte all åstadkomma

förbättrad lagstiftning rörande mantalsskrivning och därmed sam
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Amira lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

manhängande frågor samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka

utredningen kan giva anledning. I motiveringen till nämnda skrivelse har

framhållits, bland annat, att vissa brister i mantalsskrivningsförordningen

med hänsyn till gällande bestämmelser örn hemortsrätt kunna leda till orättvisor

ur fattigvårdssynpunkt.

Kungl. Majit har den 28 februari 1936 beslutat tillsätta en kommitté med

uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag rörande sättet för debitering,

uppbörd och indrivning av utskylder samt folkbokföringens ordnande

jämte härmed sammanhängande organisatoriska och andra frågor.

I direktiven för kommitténs verksamhet, vari erinrats örn nyssnämnda

riksdagsskrivelse, har föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss,

yttrat, bland annat, att kommittén hade att pröva de förslag till ändringar

i mantalsskrivningsförfarandet, som blivit framförda från riksdagens

sida eller annat håll, och överhuvud företaga en revision av lagstiftningen

på förevarande område.

De i motionerna berörda spörsmålen äro enligt utskottets mening förtjänta

av statsmakternas synnerliga uppmärksamhet.

Den av Kungl. Majit tillsatta kommunalskatteberedningen torde komma

att taga ställning till frågorna om fattigvårdens och barnavårdens fullständiga

eller delvisa förstatligande. Enligt direktiven för beredningens verksamhet

bör beredningen nämligen upptaga till övervägande spörsmålet

örn erforderliga jämkningar i den nuvarande fördelningen av samhällsuppgifterna

mellan staten och kommunerna av olika ordning. Med hänsyn

till dessa uppgifters mångskiftande natur ha i direktiven icke uppdraga

några bestämda gränser för denna omprövning. Emellertid bör enligt

direktiven uppmärksammas, att icke en eventuell överflyttning av uppgifter

kommer att förorsaka minskad effektivitet eller bristande sparsamhet

vid deras handhavande. Särskilt viktigt är enligt direktiven detta, örn i något

fall beslutanderätten skulle befinnas icke lämpligen kunna förbindas

med skyldighet att till någon mera väsentlig del bära de utgifter, som föranledas

av besluten.

Organisationssakkuniga hava i sitt betänkande i viss utsträckning sökt

råda bot för de olägenheter, som äro förbundna med de av hemortsrättsbestämmelserna

härflytande processerna mellan fattigvårdssamhällena. De

sakkunniga hava föreslagit, att fattigvårdssamhälle, som lämnat fattigvård

enligt 1 § åt svensk medborgare, skall, då det möter särskilda svårigheter att

utreda var den understödde har hemortsrätt, äga rätt att av staten såsom

full gottgörelse erhålla nio tiondelar av fattigvårdskostnaden. Det har synts

de sakkunniga antagligt, att då man öppnar en utväg för kommunerna att

skaffa sig ersättning för fattigvårds- och barnavårdskostnader på ett mindre

tidsödande och arbetskrävande sätt än genom process mot andra kommuner,

ett betydande antal fattigvårds- och barnavårdsprocesser komma att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35. 13

bortfalla och bland dem just sådana, som vålla de största olägenheterna.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet får vidare erinra, att 1934 års riksdag i skrivelse nr 178 anhållit,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en allsidig och förutsättningslös

utredning i syfte att åstadkomma förbättrad lagstiftning rörande mantalsskrivning

och därmed sammanhängande frågor. I motiveringen till nämnda

skrivelse har framhållits, bland annat, att vissa brister i mantalsskrivningsförordningen

med hänsyn till gällande bestämmelser örn hemortsrätt i fattigvårdslagen

kunna leda till orättvisor ur fattigvårdssynpunkt. Kungl. Majit

har den 28 februari 1936 uppdragit åt en kommitté att verkställa revision

av, bland annat, lagstiftningen rörande mantalsskrivning.

Då de spörsmål, som berörts i motionerna, på grund av utredningar redan

äro eller torde bliva föremål för Kungl. Majits uppmärksamhet, anser sig

utskottet, som förväntar att de igångsatta utredningsarbetena bedrivas med

skyndsamhet och under beaktande av sambandet mellan de olika frågorna,

icke böra hemställa till riksdagen att hos Kungl. Majit begära ytterligare

utredning.

B. Upphävande av stadgandet i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen

m. m. (motionen lii 219).

Herrar Hedlund i Östersund och Ericson i Boxholm hava i motionen

II: 219, hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändrad lydelse av 50

och 60 §§ fattigvårdslagen, att hemortskommunens fattigvårdssamhälle och

.staten bliva ersättningsskyldiga för även den fattigvårdskostnad, som angives

i berörda paragrafer, samt att 49 § i nämnda lag erhåller sådan ändrad

lidelse, att även sadan fattigvård, som däri angives, kommer att utgöra

hinder för förvärv av hemortsrätt.

50 § fattigvårdslagen har följande lydelse:

1 mom. Fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,

vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett örn skyldeman eller

annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning,

berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället i

den omfattning, som här nedan sägs.

2 mom. Ersättning enligt 1 mom. utgår ej för fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att

sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen

lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningshjälp.

Enligt 60 § 3 morn. fattigvårdslagen lämnar .staten gottgörelse för fattigvård,

som omförmäles i 50 § 2 morn., endast för det fall, att understödstagaren

icke är svensk medborgare.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

49 § 1 morn. samma lag innehåller följande bestämmelser:

Har någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,

åtnjutit fattigvård enligt 1 §, eller har under samma år fattigvård

enligt 2 § meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där

han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.

Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledes dock icke av

fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att

sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen

lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningshjälp.

I 49 § 2 mom. stadgas, bland annat, att i fråga om inverkan på förvärv

av hemortsrätt likställes med fattigvård, som någon själv åtnjutit, fattigvård,

som åtnjutits av hans minderåriga barn, så ock för mannen fattigvård,

vilken tilldelats hans hustru.

I 29 § i 1871 års förordning angående fattigvården stadgades, att fattigvårdssamhälle,

som på grund av 1 § lämnat fattigvård åt någon, som hade

hemortsrätt inom annat samhälle, vore berättigat att av detta samhälle

erhålla ersättning för fattigvården ävensom för begravningskostnad, örn sådan

erfordrats.

I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag om

fattigvården föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén såsom undantag från

bestämmelsen örn ersättningsplikt för hemortskommunen fattigvård, som

bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avsåge

att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkarhjälp eller

medicin, som lämnats annorledes än i förening med vård å sjukvårdsanstalt,

varför ersättning skulle utgå, förlossninghjälp eller begravningskostnad,

ävensom fattigvård av annat slag än här nämnts, som icke omfattat längre

tid än trettio dagar.

Såsom motivering till delta förslag anförde kommittén, bland annat, följande:
Genom

att införa ett stadgande, enligt vilket kostnaden för understöd av

nu angivna slag undantages från ersättning, skulle tydligen ett stort antal

tvisteämnen mellan kommunerna röjas ur vägen, och stadgandet skulle alltså

komma att få en väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna

mellan kommunerna. Även örn utvägar ej saknas att med

andra medel minska antalet av tvister, torde dock intet medel vara så effektivt

som att låta vistelsekommunen själv vidkännas dylika tillfälliga kostnader.

Någon större förskjutning av fattigvårdstungan torde ej behöva befaras

genom ett dylikt stadgande. Med en begränsning till ovan angivna fall torde

man ej behöva befara, att vistelsekommunen skall undandraga sig att lämna

erforderlig hjälp eller att söka skjuta detta åliggande över på annan

kommun.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

15

Samtidigt föreslog kommittén, att ifrågavarande slag av fattigvård icke

skulle utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt, och anförde såsom motivering

till detta förslag, bland annat, att det läge nära till hands att låta

frågorna om fattigvårds ersättande och örn dess inverkan på hemortsrättsförvärv

behandlas enligt samma regler. Den omständigheten, att en person

komme i behov av tillfällig fattigvård, kunde ej heller sägas med nödvändighet

utvisa en sådan brist i försörjningsförmågan hos honom, att han

ej borde kunna förändra hemortsrätt. Kommittén hade på grund härav ansett

lämpligt att låta fattigvård, varom här vore fråga, vara utan inverkan

på hemortsrättsförvärv.

Vid framläggande av proposition nr 135 till 1918 års riksdag anförde

föredragande departementschefen, att den av kommittén omfattade

principen, att fattigvård av mera tillfällig beskaffenhet icke borde medföra

rätt till ersättning från hemortskommunen, vore i stort sett riktig och borde

läggas till grund för lagstiftning. I fråga örn den utsträckning, i vilken denna

princip borde komma till tillämpning, ansåge emellertid departementschefen,

att förslaget, att fattigvård, som lämnats under högst 30 dagar, icke

skulle ersättas, lämpligen icke borde genomföras. Förslaget förordades i den

begränsade omfattning, nu gällande lag innehåller.

Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes i riksdagen icke

någon erinran.

Vid 1928 års riksdag yrkade herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i

Östersund i en inom andra kammaren väckt motion, nr 190, att riksdagen

måtte besluta sådan ändring i fattigvårdslagen, att i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen

omförmäld fattigvård med undantag för begravningshjälp skulle

ersättas av hemortskommunen samt i de fall, då 60 § vore tillämplig, av

staten.

över denna motion avgav statens inspektör för fattigvård och barnavård

infordrat yttrande, vari han bland annat anförde:

Ett ställningstagande till förevarande motion torde kräva en undersökning,

huruvida den uppfattning rörande ifrågavarande bestämmelser i 50 § 2 mom.

i fattigvårdslagen, som hystes vid lagens tillkomst, sedermera jävats av erfarenheten

eller icke. För detta ändamål har jag införskaffat fattigvårdskonsulenternas

yttranden i frågan. Av de sålunda avgivna yttrandena gå sex

i tillstyrkande riktning, medan tre utmynna i ett avstyrkande. Meningen

bland konsulenterna är således delad rörande lämpligheten av den i motionen

föreslagna lagändringen.

Med hänsyn härtill anser jag det uteslutet, att något beslut örn ändring

av ifrågavarande bestämmelse fattas av detta års riksdag. Dessförinnan torde

erfordras en mera grundlig utredning än vad här kunnat åstadkommas till

klargörande av denna lagbestämmelses verkningar i olika hänseenden under

den tid, som gått sedan fattigvårdslagens tillkomst. Vad som av flera av

konsulenterna anförts anser jag i värjo fall motivera igångsättande av en

dylik utredning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag därför vördsamt tillstyrka,

att en allsidig och förutsättningslös utredning företages rörande

önskvärdheten och lämpligheten av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i

fattigvårdslagen samt att därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet

med bestämmelsen i 49 § 1 morn., att viss tillfällig fattigvård icke

utgör hinder för hemortsrättsförvärv.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 25, hemställde andra lagutskottet, att

motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och anförde till

stöd härför följande:

Motionärerna hava ej uttalat sin uppfattning i frågan, huruvida den av

dem föreslagna ändringen i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen bör medföra ändring

jämväl av 49 § 1 mom. samma lag. Anses det sammanhang mellan de

båda paragraferna föreligga, att den föreslagna ändringen av det förstnämnda

lagrummet bör medföra den ändring av det senare, att hjälp av den

beskaffenhet, som angives i ändringsförslaget, skall utgöra hinder för förvärv

av hemortsrätt, måste givetvis lämpligheten av det framställda ändringsförslaget

bedömas även med hänsyn till innebörden av en sådan konsekvens.

Utskottet har ej ansett tillräckligt material föreligga för ett ståndpunktstagande

i den sålunda angivna frågan och har redan av detta skäl ansett sig

ej böra förorda bifall till motionärernas förslag om lagändring. 1 anledning

av motionen har fattigvårdsmyndigheternas uppmärksamhet blivit riktad

på de hittillsvarande verkningarna av den lagbestämmelse, som motionen

åsyftar, och utskottet förutsätter, att dessa myndigheter även skola med intresse

följa framtida erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning. Under

sådana omständigheter har utskottet icke nu ansett erforderligt att förorda,

att en utredning företages rörande de lagändringar, som kunna ifrågasättas

med utgångspunkt från motionen.

Vid utlåtandet var fogad en reservation av fyra ledamöter, vilka ansett,

att utskottet bort föreslå riksdagen att hos Kungl. Majit begära en allsidig

och förutsättningslös utredning rörande önskvärdheten och lämpligheten av

sådana ändringar i fattigvårdslagen, som påyrkats i motionen.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, under det att andra kammaren

biföll reservationen. Frågan hade alltså fallit.

Vid 1929 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet, nämligen nr 54 i

första kammaren av herrar Sandén och Ström samt nr 87 i andra kammaren

av herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 26, anförde andra lagutskottet,

bland annat:

Utöver vad motionärerna vid föregående riksdag anfört hava i de nu

föreliggande motionerna icke åberopats några skäl för ett genomförande av

den ifrågasatta ändringen av 50 § 2 mom. fattigvårdslagen. Förhållandet

mellan nämnda lagrum och bestämmelserna örn hemortsrättsförvärv i 49 §

1 mom. har ej heller i år berörts i de väckta motionerna. I motionerna har

ej heller beaktats, att den frågan kan komma att upptagas till prövning,

huruvida icke annan utväg för gäldande av åtminstone vissa av de här

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

17

berörda tillfälliga fattigvårdskostnaderna kan anses stå till buds än att de

bestridas antingen av vistelse- eller hemortskommunen. Utskottet vill i detta

sammanhang bringa i erinran, att fjolårets riksdag i skrivelse till Kungl.

Majit begärt utredning rörande det interkommunala skatteutjämningsproblemet.

Vid verkställande av denna utredning torde jämväl frågan om överflyttande

på stat och landsting av vissa fattigvårdskostnader komma under

övervägande. Med hänsyn till nu anförda förhållanden har utskottet ej funnit

anledning att frångå den ståndpunkt, som utskottet vid fjolårets riksdag

intog till den då väckta motionen i ämnet.

Med denna motivering hemställde utskottet, att motionerna icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda. Reservation anfördes av tre ledamöter.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Vid 1930 års riksdag yrkade herr Johansson i Väby m. fl. i en inom

andra kammaren väckt motion, nr 71, att undantagsbestämmelserna i 50 §

2 mom. fattigvårdslagen måtte upphävas.

Andra lagutskottet anförde i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, bland

annat, att utskottet ej funne skäl att frångå sin vid 1928 och 1929 års riksdagar

uttalade åsikt, samt erinrade, att den från styrelsen för landskommunernas

förbund väckta frågan örn utredning rörande ändring av bestämmelserna

om hemortsrätt ännu icke blivit avgjord ävensom att utredningen

rörande det interkommunala skalteutjämningsproblemet ej vore slutförd.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd. Tre av utskottets ledamöter reserverade sig.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

I skrivelse till Kungl. Majit den 27 november 1930 hemställde statens inspektör

för fattigvård och barnavård, att Kungl. Majit ville föranstalta örn

en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om upphävande av

bestämmelserna i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen och däremot svarande stadgande

i barnavårdslagen ävensom av övriga i samband därmed stående

frågor.

Denna skrivelse, varöver yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter

och sammanslutningar, är fortfarande beroende på Kungl. Majlis

prövning.

Vid 1934 ars riksdag yrkade herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i

Östersund i motionen nr 302 i andra kammaren, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa örn en allsidig utredning rörande sådana

ändringar i faltigvårdslagen, att i 50 § 2 mom. omförmäld fattigvård med

undantag för begravningshjälp jämställdes med övrig fattigvård enligt 1 §

fattigvårdslagen i fråga om ersättningsskyldighet för hemortskommun och

beträffande understödstagares förvärv av hemortsrätt.

linning till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 35.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskollets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

I en annan viel samma riksdag väckt motion, nr 451 i andra kammaren

av herr Nyblom m. fl., ifrågasattes att under 50 § 2 inom. fattigvårdslagen

hänföra fattigvård åt barn till arbetslösa men arbetsföra föräldrar samt att

låta sådan fattigvård ej utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 23, yttrade andra lagutskottet, bland

annat, att det torde finnas anledning antaga, att de i motionerna berörda spörsmålen

bomme att tilldraga sig uppmärksamhet vid fortsatt behandling av

skatteutjämningsberedningens betänkande samt under organisationssakkunnigas

utredning. Utskottet erinrade tillika örn, att de i motionen II: 302 berörda

frågorna vore beroende på Kungl. Maj:ts prövning i anledning av skrivelse

från statens inspektör för fattigvård och barnavård den 27 november

1930. Under sådana förhållanden fann utskottet skäl icke föreligga för riksdagen

att i förevarande hänseenden avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t med

begäran om utredning.

Utskottet hemställde, alt de i motionerna gjorda framställningarna icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan bifölls av

båda kamrarna.

Utskottet vill slutligen erinra om befolkningskommissionens den 10 december

1935 avgivna betänkande angående förlossningsvården och barnmorskeväsendet

samt förebyggande mödra- och barnavård (S. O. U. 1936: 12)

samt den 9 januari 1936 avlämnade betänkande angående moderskapspenning

och mödrahjälp (S.O.U. 1936: 15). Enligt förslag i dessa betänkanden

skall staten helt övertaga normalkostnaderna för förlossningsvården.

Varje kvinna skall äga rätt till kostnadsfri hjälp av barnmorska. Kvinna,

som föder barn, skall erhålla en moderskapspenning, som är avsedd att

läcka vissa med barnsbörden förenade engångskostnader. Örn kvinna i anledning

av havandeskap är i trängande behov av understöd, skall hon kunna

tilldelas mödrahjälp till belopp, ej överstigande 300 kronor. Mödrahjälpen

är ej att anse som fattigvård.

De under förevarande punkt behandlade spörsmålen rörande fattigvårdssamhällenas

inbördes ersättningsskyldighet för vissa slag av fattigvård samt

om sådan fattigvårds inverkan på förvärv av hemortsrätt med mera äga

uppenbarligen ett nära samband med den ovan under A behandlade frågan

örn fattigvårdens förstatligande, vilken fråga, såsom utskottet förut erinrat,

torde bliva föremål för övervägande av kommunalskatteberedningen.

Utskottet vill därutöver erinra, att ifrågavarande spörsmål underställts Kungl.

Maj:ts prövning i anledning av skrivelse från statens inspektör för fattigvård

och barnavård den 27 november 1930.

Under sådana förhållanden finner utskottet skäl icke föreligga för riksdagen

att för närvarande taga ställning till frågan örn lagstiftning i ämnet

eller avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn utredning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

19

C. Rätt till fattigvård för arbetsföra personer, vilka till följd av

arbetslöshet äro nödlidande (motionerna 1:288 och 11:348).

I motionen I: 288 av herr Otto Wangson framhålles, att i avvaktan på

resultatet av de utredningar och förslag, som måste föregå en så genomgripande

reform som fattigvårdens förstatligande, synes frågan om tryggande

av alla oförskyllt nödlidandes rätt till hjälp av samhället böra tagas

under övervägande och föranleda ett mera omedelbart beslut. I motionen

ifrågasättes sådan ändring i 1 § första stycket fattigvårdslagen, att rätt till

fattigvård skall tillkomma även arbetsföra personer, vilka anmält sig som

arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen men likväl

icke erhållit lämpligt arbete.

I motionen II: 348 av herr Spångberg m. fl. hemställes, att riksdagen

måtte besluta sådant tillägg i 1 § fattigvårdslagen, att genom arbetslöshet

nödlidande person skall äga rätt till fattigvård.

Utskottet vill till en början lämna en översikt över gällande bestämmelser

angående bedrivande av hjälpverksamhet för arbetslösa.

Enligt 1 § fattigvårdslagen skall fattigvård utgivas till minderårig eller

den som till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kroppseller

själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig och som saknar

medel till sitt livsuppehälle, därest hans behov ej annorledes avhjälpes.

Bland de förutsättningar, som enligt denna paragraf medföra skyldighet

för kommunen att utgiva fattigvård, finnes alltså arbetslöshet icke upptagen.

Till arbetslös persons minderåriga barn är kommun emellertid i enlighet

med paragrafen vid behov pliktig att utgiva fattigvård.

Därest fattigvårdssamhälle utgiver fattigvård i andra fall än dem, som omförmälas

i 1 § i fattigvårdslagen, äger samhället jämlikt de i 2 § i samma

lag givna bestämmelserna fastställa de grunder för fattigvården, som böra

av samhällets fattigvårdsstyrelse iakttagas. I praxis har sedan länge erkänts,

att fattigvård enligt 2 § må utgivas i anledning av arbetslöshet och att sådan

fattigvård jämväl må lämnas direkt till den arbetslöse. I övrigt torde böra

nämnas, att 2 och 23 §§ upptaga bestämmelser om att fattigvårdssamhälle

och fattigvårdsstyrelse hava att ombesörja, att den som finnes vara i behov

av fattigvård erhåller sådan.

För ntgiven fattigvård föreligger återbetalningsskyldighet, i den mån fattigvårdsstyrelsen

icke finner skäl till eftergift. I 64 § i fattigvårdslagen uppräknas

emellertid vissa omständigheter, vilka kunna medföra, att fattigvårdssamhälle

äger bestämma, huruvida ersättningsskyldighet för uppburen

fattigvård skall äga rum. Bland dessa omständigheter nämnes det fall, att

fattigvårdssamhälle anslagit särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande

för avhjälpande av nöd, som i större utsträckning uppkommit på grund

av missväxt, annan allmännare olycka eller av förhållanden utom riket vållad

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

allmän kristid. Av förarbetena till fattigvårdslagen framgår vidare, att 64 §

erhöll sin nuvarande lydelse genom av 1918 års riksdag vidtagna förändringar

i det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget. Kungl. Majit hade nämligen

föreslagit, att i 64 § skulle upptagas en bestämmelse, som innehölle en generell

rätt för fattigvårdssamhälle att besluta, att återbetalningsskyldighet icke

skulle föreligga för understöd, som utlämnades av fattigvårdsstyrelsen.

I kungörelsen den 30 juni 1934 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet

vid arbetslöshet (S. F. S. 1934: 434 med ändring 1935: 426) föreskrives,

att dylik verksamhet vid oförvållad arbetslöshet bedrives under tre

huvudformer, nämligen dels statliga och statskommunala reservarbeten, dels

kontantunderstödsverksamhet och dels särskilda åtgärder i anledning av

ungdomsarbetslösheten. Tillsyn över verksamheten utövas av statens arbetslöshetskommission.

Verksamheten omliänderhaves inom varje kommun aven

arbetslöshetskommitté. I kungörelsen lämnas vissa föreskrifter angående

behörigheten att uppbära arbetslöshetshjälp. Dessa bestämmelser innebära i

huvudsak, att hjälp endast må lämnas till den som är arbetsför och oförvållat

arbetslös samt efter verkställd prövning befunnits vara i behov av

hjälp. Återbetalningsskyldighet föreligger icke för arbetslöshetshjälp, som

uppburits i enlighet med kungörelsens bestämmelser.

I 23 § i kungörelsen hava intagits bestämmelser angående fastställande avsärskild

reservarbetslön. Denna lön, som i allmänhet fastställes kommunvis,

skall ligga till grund för ackordsättningen vid statliga och statskommunala

reservarbelen samt för kontantunderslödens maximibelopp.

I fråga örn reservarbetena må här allenast nämnas, att statliga reservarbeten

utföras i arbetslöshetskommissionens regi, medan de statskommunala

reservarbetena bedrivas i landstings, kommuns eller vägstyrelses regi

efter av arbetslöshetskommissionen i varje särskilt fall lämnat medgivande.

Kommissionen bestämmer det högsta antal arbetslösa, som vid varje tillfälle

må från vederbörande kommun sysselsättas vid statligt eller statskommunalt

reservarbete. Beslut om statsbidrag till statskommunalt reservarbete fattas i

allmänhet av kommissionen men i vissa särskilt angivna fall av Kungl. Majit.

Den omständigheten, att arbetslös person för sig eller sin familj uppbär

fattigvård, inverkar icke på rätten att erhålla hänvisning till statligt eller

statskommunalt reservarbete eller att kvarstå såsom reservarbetare.

Örn en kommun önskar bedriva kontantunderstödsverksamhet med statsbidrag,

skall kommunen, efter det kommunen anvisat medel till verksamheten,

inhämta arbetslöshetskommissionens medgivande därtill samt hos

kommissionen göra ansökan örn statsbidrag. I samband därmed skall kommunen

lämna uppgift om antalet hjälpsökande arbetslösa inom kommunen.

Kommissionen bestämmer det högsta antal arbetslösa, för vilket vid varje

tillfälle statsbidrag till dagunderstöd må beräknas. Statsbidragets storlek

bestämmes av kommissionen eller, i vissa fall, av Kungl. Majit.

Kommissionen äger bestämma det högsta belopp, varmed dagunderstöd för

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

21

värjo kommun må utgivas. Understödet må icke överstiga två tredjedelar av

den för orien fastställda reservarbetslönen. Enligt 43 § i kungörelsen må

dagunderstöd icke utgå till den, som i anledning av arbetslöshet åtnjuter

fattigvård för sig eller sin familj av annat slag än som avses i 50 § 2 mom.

i lagen örn fattigvården eller som utgöres av sjukhusvård åt någon, i förhållande

till vilken den arbetslöse är att anse såsom familjeförsörjare. Utgår

fattigvård på annat sätt än sålunda angivits, må dagunderstöd enligt arbetslöshetslijälpkungörelsen

icke utgå, såvida icke den lämnade fattigvården

varit tillfällig och utgått i synnerligen trängande fall.

Genom förordningen elen 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor har

i Sverige införts ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring. Till arbetslöshetskassor,

som bildats av arbetarna och som vunnit erkännande enligt

bestämmelserna i nämnda förordning, utgår statsbidrag i enlighet med vad

som stadgas i förordningen den 15 juni 1934 om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor. Tillsynsmyndighet för kassorna är socialstyrelsen.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa utgår i form av daghjälp efter

en minimikarenstid av sex dagar. För att bliva berättigad till daghjälp

måste medlem hava erlagt föreskrivet antal avgifter under viss förfluten tid.

Daghjälpens belopp får icke överstiga 6 kronor eller, med vissa undantag,

understiga 2 kronor. Understöd må utgå för högst 120 dagar under loppet

av 52 på varandra följande veckor. Den omständigheten, att medlem i erkänd

arbetslöshetskassa för sig eller sin familj åtnjuter fattigvård, inverkar

icke på hans rätt till daghjälp från kassan. Antalet erkända arbetslöshetskassor

uppgår för närvarande till sju med ett sammanlagt medlemsantal av

omkring 72 000. Av dessa arbetslöshetskassor är det allenast en kassa, nämligen

musikernas erkända arbetslöshetskassa, som fastställt ett daghjälpsbelopp

överstigande 4 kronor. I sistnämnda kassa kan daghjälp utgå med

högst 5 kronor.

Hjälpverksamhet för oförvållat arbetslösa bedrives för närvarande, förutom

i de genom författningsbestämmelser reglerade former, för vilka redogörelse

i det föregående lämnats, ytterligare i form av anordnande av kommunala

reservarbeten och utgivande av kommunala kontantunderstöd utan

statsbidrag. Vad de kommunala reservarbetena beträffar bedrivas dessa arbeten

inom en kommun ofta samtidigt med statskommunala reservarbeten.

Några författningsbestämmelser angående de kommunala reservarbetena

förefinnas icke. Ur författningssynpunkt måste dessa arbeten därför betraktas

såsom arbeten på den öppna marknaden.

Beträffande tolkningen av den gällande rättens ståndpunkt i fråga örn

kommunernas befogenhet att utan statsbidrag och i annan ordning än fattigvårdslagen

stadgar bevilja understöd till hjälp vid arbetslöshet vill utskottet

nämna, att från regeringsrätten föreligger ett antal prejudikat i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Amira lagutskottets utlåtande Nr 35.

ämnet. Utskottet hänvisar till de fall, som omnämnts i regeringsrättens årsbok

för 1933 sid. 15 samt för 1934 S. 31, 209 och 299. I ett vart av dessa fall.

där klagan fördes mot ett av kommun meddelat beslut örn understöd vid

arbetslöshet, blev beslutet undanröjt på den grunden, att beslutet innebure,

att understöd av kommuns medel kunde komma att beredas medlemmar av

kommunen i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller enligt

bestämmelserna angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp vore medgivet,

och att kommunen förty överskridit sin befogenhet. Befogenhet för kommun

att utan statsbidrag anordna kontant understödsverksamhet vid arbetslöshet

utan fattigvårds karaktär synes således förutsätta, att medgivande till

sådan verksamhet lämnats i en författning.

Under de senaste åren hava från skilda håll framkommit förslag örn vidtagande

av mer eller mindre ingripande förändringar i det system för den

samhälleliga arbetslöshetshjälpen, för vilket redogörelse lämnats i det föregående.

Åtskilliga utredningar, som bedrivits under senare tid, hava berört

dessa spörsmål. Utskottet vill i dessa avseenden omnämna följande.

Vid 1933 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, I: 128 av herr

Trygger m. fl. och II: 237 av herr Lindman m. fl., att riksdagen ville för

sin del besluta antaga ett av motionärerna framlagt förslag till lag örn

offentlig arbetslöshetshjälp åt oförvållat arbetslösa.

Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag yttrade i sitt över bland annat

nyssnämnda motioner avgivna utlåtande, nr 17, att utskottet till fullo delade

den uppfattningen, att förhållandena med avseende å den kommunala, icke

statsunderstödda arbetslöshetshjälpen i många avseenden vore otillfredsställande.

Detta gällde framför allt frånvaron av enhetlig reglering och kontroll.

Den av utskottet införskaffade utredningen hade visat, att de arbetslöner,

som utginge vid rent kommunala reservarbeten, vore ytterligt skiftande. Motsvarande

ojämnhet torde råda beträffande kommunernas inställning till

andra frågor, som tarvade en utförlig reglering. Ett klarläggande vore tillika

önskvärt beträffande omfattningen av kommunernas lagliga rätt att lämna

arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär. Utskottet anförde vidare i

samma utlåtande, att en av de sidor av arbetslöshetsproblemet, vilka visat sig

mest svårlösta, avsåge förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen

och den allmänna fattigvården. Ur olika synpunkter vore det i hög grad

önskvärt, att en bestämd gräns härvidlag kunde uppdragas, så att sammanblandning

undvekes och det icke förekomme, att en och samma person

samtidigt åtnjöte understöd från flera håll för samma hjälpbehov. Då arbetslöshet

emellertid icke i och för sig grundade rätt till fattigvård, utan meddelande

därav i sådant fall berodde på vederbörande kommuns fria prövning

jämlikt 2 § fattigvårdslagen, förelåge häri en anledning till lokal ojämnhet,

som skulle göra det obilligt att i förevarande hänseende för det dåvarande

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

23

uppdraga en allmänt gällande gränslinje. Även i andra av utskottet särskilt

omnämnda avseenden mötte tills vidare svårigheter vid frågans behandling.

Utskottet ansåge, att samtliga dessa spörsmål borde i ett sammanhang göras

till föremål för utredning. Tillika borde givetvis beaktas sambandet med

motsvarande problem beträffande förhållandet mellan fattigvården och olika

socialförsäkringsgrenar. Med hänsyn till den synnerligen stora aktualitet,

som frågan ägde med avseende å arbetslöshetshjälpen, borde denna del av

problemet upptagas till förnyad behandling, utan att förslag avvaktades beträffande

förhållandet mellan socialförsäkringen och fattigvården i allmänhet.

I skrivelse den 21 juni 1933, nr 356, hemställde riksdagen därefter, att

Kungl. Majit måtte föranstalta dels örn skyndsam utredning rörande reglering

av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika

former och den allmänna fattigvården, dels ock om skyndsam utredning

beträffande omfattningen av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp

utan fattigvårds karaktär samt örn behovet och lämpligheten

av laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens

bekämpande.

I anledning av denna skrivelse föranstaltade Kungl. Majit om en särskild

utredning inom socialdepartementet rörande omfattningen av kommunal

understödsverksamhet utan statsbidrag för hjälp åt arbetslösa. Av utredningen,

som avsåg dels år 1932 och dels vissa tidpunkter år 1933, framgick

att dylik verksamhet förekom inom nära hälften av samtliga kommuner i

riket. En närmare sammanfattning av de vid utredningen vunna resultaten

återgives i organisationssakkunnigas betänkande med utredning och förslag

rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. (sid.

105—115).

I proposition nr 38 till 1934 års riksdag med förslag till förordning örn

erkända arbetslöshetskassor m. m. har föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, efter att hava redogjort för vad vid 1933 års riksdag och

tidigare förekommit i frågan beträffande förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen

och fattigvården, anfört, bland annat (sid. 62 och 63):

På föredragning av mig har Kungl. Majit anbefallt länsstyrelserna att

införskaffa särskild utredning från kommunerna till närmare belysning av

det sätt, varpå kommunerna ordnat den del av arbetslöshetshjälpen, som

ej består i anordnande av arbeten och ej heller består i utgivande av kontantunderstöd

med statsbidrag. Bearbetning av det från kommunerna inkomna

vidlyftiga utredningsmaterialet har igångsatts inom departementet. Särskild

utredning har också inom departementet verkställts rörande innebörden av

gällande rätt i fråga örn kommuns befogenhet att lämna arbetslöshetshjälp

utan fattigvårds karaktär. Såsom jag föregående år anförde, måste en gränsdragning

emellan arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna fattigvården

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

ingå som ett led i ett allmänt åtskiljande av den med återbetalningsskyldighet

förenade fattigvården och annan hjälp, som i skiftande former lämnas till

följd av arbetslöshet. Ett dylikt åtskiljande sammanhänger nära med frågan

om åstadkommande av en större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna

av den sociala hjälpverksamheten. Denna fråga är som bekant för

utredning överlämnad till de s. k. organisationssakkunniga. De sakkunnigas

arbete på detta område kunde komma att beröra en del av den av riksdagen

begärda utredningen. I det läge, vari frågan sålunda befinner sig, är det

uppenbarligen icke möjligt att föreslå några särskilda bestämmelser till reglering

av förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna

fattigvården.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 37 vid 1934 års riksdag över

nyssnämnda proposition, bland annat:

På sätt departementschefen anfört lärer det med hänsyn till pågående utredningar

icke vara möjligt att nu skrida till en definitiv reglering av förhållandet

mellan arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården. I likhet nied

departementschefen anser utskottet emellertid principiellt, att olika former avsamhällelig

hjälpverksamhet böra hållas åtskilda, så att en person icke samtidigt

beredes hjälp från olika håll. På grund härav vill utskottet giva uttryck

åt önskvärdheten av att pågående utredningar i ämnet bedrivas med

sådan skyndsamhet, att riksdagen snarast erhåller tillfälle att pröva frågan

i hela dess vidd.

I proposition nr 235 till 1934 års riksdag angående anslag till bekämpande

av arbetslösheten m. m. har föredragande departementschefen, statsrådet

Möller, förklarat (s. 39), att det icke vore möjligt att fatta ståndpunkt till

något av de spörsmål berörande arbetslöshetshjälpen och fattigvården, beträffande

vilka riksdagen i sin ovannämnda skrivelse hemställt örn utredning.

Innan bearbetningen av det från kommunerna införskaffade utredningsmaterialet

avslutats och såmedelst en mera fullständig överblick vunnits

över de nuvarande förhållandena å olika orter, vore det enligt departementschefens

förmenande ej möjligt att avgöra, om och i vilka avseenden

en ytterligare utredning kunde eller lämpligen borde verkställas utan att

avbida resultatet av organisationssakkunnigas undersökningar.

Enligt givna direktiv hava organisationssakkunniga haft att behandla

bland annat frågan om att åstadkomma större enhetlighet vid förvaltningen

inom kommunerna av den sociala omvårdnaden. De sakkunniga hava i sitt

betänkande framlagt utkast till lag om den samhälleliga hjälpverksamhetens

organisation med mera. Majoriteten av de sakkunniga ha, såsom utskottet

tidigare i detta utlåtande erinrat, föreslagit, att i varje kommun med mer

än 1 500 invånare skall finnas en social nämnd med uppgift att handhava

kommunens verksamhet för fattigvård, barnavård, ungdomsskydd, allmän

ålderdomspensionering, behandling av alkoholister och arbetslöshetshjälp. I

lagutkastet behandlas, bland annat, även frågan om förbud mot oreglerad

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

25

hjälpverksamhet. De sakkunniga anföra, att den förut omnämnda utredningen

angående kommunal understödsverksamhet utan statsbidrag utvisade,

att kommunerna icke sällan överskridit de gränser för hjälpverksamhet

vid arbetslöshet, som angivits av gällande författningar. Det måste, enligt de

sakkunnigas mening, betecknas som olämpligt, att det allmänna på detta

sätt bedreve en för de enskilda såväl som för samhället djupt ingripande

hjälpverksamhet, utan att denna vore underkastad reglering genom lag eller

annan författning. För att åstadkomma en klar, rättslig reglering på detta

område hade de sakkunniga i sitt lagförslag intagit en bestämmelse om

förbud för kommun alt meddela understöd åt enskilda i andra fall eller i

andra former än lag stadgade eller som genom statsbidrags meddelande prövats

vara behöriga. För vissa undantagsfall borde en möjlighet till dispens

från den allmänna regeln finnas. De sakkunniga föreslogo därför ett stadgande

av innebörd att, örn genom kris i näringslivet inom viss kommun

framkallades omfattande arbetslöshet, på särskild prövning skulle bero, huruvida

och på vilka villkor kommunen finge annorledes än eljest bestämts

meddela understöd åt oförvållat arbetslösa. Prövningen härav borde verkställas

av den myndighet, som i allmänhet skötte den av staten utövade eller

understödda hjälpverksamheten.

I en vid organisationssakkunnigas betänkande fogad reservation har ledamoten

borgarrådet Wictor Karlsson anfört bland annat, att det vore ogörligt

att enbart genom organisatoriska åtgärder undanröja alla de olägenheter,

vilka till väsentlig del vore en följd av att den omfattande och mångskiftande

socialvården reglerades av en mångfald olika lagar och författningar, som,

tillkomna på olika tider, icke fullt harmonierade med varandra. Ville man

ernå en verkligt effektiv samverkan mellan de olika verksamhetsgrenarna,

torde detta icke kunna vinnas med mindre än att man grepe sig an med en

revidering av de olika lagarna i syfte att åstadkomma inbördes samklang

dem emellan. Särskilt gällde detta fattigvårdslagen, vars bestämmelser med

hänsyn till de senare årens sociala lagstiftning i många hänseenden vore

föråldrade, oklara och svårtolkade. Sedan denna lag stiftades, hade dessutom

uppstått nya hjälpbehov av betydande omfattning, som man svårligen kunde

förutse, då lagen skrevs, nämligen de behov, såväl direkta som indirekta,

som den oförvållade arbetslösheten framkallat. Då alla dessa hjälpbehov

icke kunde tillgodoses genom den särskilda hjälpverksamheten för arbetslöshetens

bekämpande eller genom arbetslöshetsförsäkringen, måste fattigvården

alltjämt vara beredd att meddela en supplerande hjälp. Erfarenheten

hade dock visat, att fattigvårdslagens nuvarande bestämmelser mycket

litet lämpade sig för en hjälpverksamhet av denna art.

I proposition nr 232 till 1935 års riksdag angående anslag till bekämpande

av arbetslösheten har föredragande departementschefen, statsrådet

Möller, förklarat (s. 21), att det syntes honom icke möjligt att taga ställning

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

till de av 1933 års riksdag angivna spörsmålen, berörande arbetslöshetshjälpen

och fattigvården, förrän i samband med den slutliga prövningen av

organisationssakkunnigas förslag.

I proposition nr 3 till innevarande riksdag med förslag till lag om socialregister

har föredragande departementschefen, statsrådet Möller, uttalat, att

i de till övervägande antal avstyrkande yttranden, som avgivits över organisationssakkunnigas

betänkande, anförts åtskilliga skäl mot så omfattande

förändringar i organisatoriskt hänseende, som ett genomförande av de sakkunnigas

förslag skulle innebära. Då de anförda skälen synts departementschefen

bärande, hade han funnit sig icke böra lägga sakkunnigförslagets

huvudprinciper till grund för lagstiftning i ämnet.

I arbetslöshetsutredningens betänkande II angående åtgärder mot arbetslöshet

(S. O. U. 1935: 6) finnes bland annat ett uttalande (sid. 201) örn

det otillfredsställande i att fattigvården och arbetslöshetshjälpen för

närvarande ej äro klart åtskilda. Kommittén anför vidare (sid. 249 f.),

att de av kommittén i betänkandet framförda synpunkterna och förslagen

angående hjälpverksamhetens ordnande i och för sig vore av den

betydelse, att de motiverade en allmännare granskning av grunderna för

hjälpverksamheten. En sådan omprövning påkallades för övrigt därav, att

verksamheten icke längre kunde betraktas allenast såsom tillfällig utan

måste, åtminstone för längre tid framåt, bliva bestående. Härtill bomme,

att vid arbetslöshetsförsäkringens ordnande hänsyn icke tagits till den betydelsefulla

frågan, huruvida dess prestationer komme att stå i lämpligt förhållande

till hjälpverksamhetens. Särskilt för familjeförsörjare å dyrare

orter kunde dagunderstödet, som helt bekostades av det allmänna, komma

att bliva för de arbetslösa förmånligare än den av dem själva delvis bekostade

daghjälpen inom försäkringen. En sådan anordning vore uppenbarligen

olämplig.

Under år 1935 har inom socialdepartementet utarbetats en promemoria

angående kommunal kontantunderstödsverksamhet utan statsbidrag och i

annan form än fattigvård för hjälp åt arbetslösa. I denna promemoria har

intagits ett utkast till lag om kommunal kontantunderstödsverksamhet vid

arbetslöshet. I promemorian uttalas, att det syntes erforderligt att öppna lagliga

möjligheter för de kommuner, som så önskade, att jämväl utan bidrag

av statsmedel anordna kontant understödsverksamhet. I lagutkastets 1 §

stadgas, att kommunal understödsverksamhet må anordnas i enlighet med

bestämmelserna i lagen i de fall, då inom kommun, där arbetslöshet råder,

det finnes erforderligt att bereda oförvållat arbetslösa kontanta understöd.

Ett beslut, varigenom kommunerna anvisat medel till kommunal kontantunderstödsverksamhet,

skall jämlikt 2 § underställas Kungl. Maj:ts prövning

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

27

och fastställelse. Av lagen reglerad hjälpverksamhet skall stå under tillsyn

av den myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer. Enligt den lämnade motiveringen

skall denna myndighet utgöras av arbetslöshetskommissionen. Vidare

givas bestämmelser angående understödsformerna, vilka, då lagen endast

reglerar den kontanta hjälpverksamheten, utgöras av dagunderstöd och hyreshjälp.

Från hjälpkungörelsen hava hämtats behörighetsregler, konfliktdirektiv

och bestämmelser om vad som skall förstås med lämpligt arbete.

Samma föreskrifter lämnas angående förhållandet till fattigvården och arbetslöshetsförsäkringen,

som enligt hjälpkungörelsen gälla i fråga om den

kontanta hjälpverksamheten. Beträffande dagunderstödens belopp stadgas,

att understöd må utgå med högst de belopp, som tillsynsmyndigheten för

varje kommun medgiver, dock må, därest reservarbetslön blivit fastställd

för orten, dagunderstöd ej överstiga två tredjedelar av nämnda lön.

Över departementsutkastet hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,

arbetslöshetskommissionen, kammarrätten, statens inspektör för fattigvård

och barnavård, Överståthållarämbetet, 6 länsstyrelser, stadsfullmäktige i 4

städer och 2 enskilda sammanslutningar. Socialstyrelsen, arbetslöshetskommissionen,

statens inspektör för fattigvård och barnavård samt Överståthållarämbetet

hava därvid förklarat sig anse skäl tala för en allmän översyn

av den sociala hjälplagstiftningen.

De i motionerna I: 288 och II: 348 upptagna spörsmålen örn rätt till fattigvård

för arbetsföra personer, vilka till följd av arbetslöshet äro nödlidande,

beröra ämnen, vilka statsmakterna under de senaste åren ägnat stor

uppmärksamhet. Utskottet vill härutinnan erinra, att 1933 års riksdag i

skrivelse till Kungl. Majit hemställt örn skyndsam utredning dels beträffande

förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former

och den allmänna fattigvården, dels ock beträffande omfattningen av kommunernas

lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär

samt örn behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas

verksamhet för arbetslöshetens bekämpande.

I anledning av denna riksdagsskrivelse har inom socialdepartementet verkställts

utredning rörande den kommunala understödsverksamheten utan

statsbidrag för hjälp åt arbetslösa. En sammanfattning av de vid utredningen

vunna resultaten har återgivits i organisationssakkunnigas betänkande.

Såsom utskottet i sin ovan lämnade redogörelse framhållit har regeringsrätten

i åtskilliga utslag under åren 1933 och 1934 upphävt av kommuner

fattade beslut om utgivande av kontantunderstöd utan statsbidrag

med den motiveringen, att besluten innebure, att understöd av kommunernas

medel kunde komma alt beredas medlemmar av desamma i annan ordning

än gällande fattigvårdslag stadgade eller enligt bestämmelserna angående

statsbidrag till arbetslöshetshjälp vore medgivet, och att kommunerna förty

överskridit sin befogenhet. Rätt för kommun att utan statsbidrag anordna

Utskottet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

kontantunderstödsverksamhet utan fattigvårds karaktär synes således förutsätta,

att medgivande till sådan verksamhet lämnats i en författning. I

propositionen nr 232 till föregående års riksdag angående anslag till bekämpande

av arbetslösheten m. m. har föredragande departementschefen, statsrådet

Möller, förklarat, att det syntes honom icke möjligt att taga ställning

till de av 1933 års riksdag angivna spörsmålen, berörande arbetslöshetshjälpen

och fattigvården, förrän i samband med den slutliga prövningen

av organisationssakkunnigas förslag. Utskottet har ovan redogjort för det

huvudsakliga innehållet av detta förslag. I propositionen nr 3 till innevarande

års riksdag med förslag till lag om socialregister har statsrådet

Möller uttalat, att han icke funnit sig böra lägga organisationssakkunnigas

förslag örn förändringar i organisatoriskt hänseende till grund för lagstiftning.

Inom socialdepartementet har under föregående år utarbetats ett utkast

till lag om kommunal kontantunderstödsverksamhet utan statsbidrag

och i annan form än fattigvård. Sedan yttranden inhämtats från vissa myndigheter

och sammanslutningar över berörda förslag, är detsamma beroende

på Kungl. Maj:ts prövning. Av de spörsmål, rörande vilka 1933 års riksdag

hemställt om utredning, synes frågan om förhållandet mellan fattigvården

och den offentliga arbetslöslietshjälpen i dess olika former hittills

hava blivit i tämligen ringa utsträckning belyst.

Vid 1934 års riksdag yttrade utskottet i sitt utlåtande över propositionen

nr 38 med förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor m. m.,

att olika former av samhällelig hjälpverksamhet borde hållas åtskilda, så

att en person icke samtidigt bereddes hjälp från olika håll, varvid utskottet

framhöll önskvärdheten av att pågående utredningar i ämnet bedreves med

sådan skyndsamhet, att riksdagen snarast erhölle tillfälle att pröva frågan

i hela dess vidd. Behovet av större enhetlighet och planmässighet i den

offentliga hjälpverksamheten har under de senaste åren gjort sig allt starkare

gällande. Såsom framgår av utskottets redogörelse lia tid efter

annan från olika håll framförts önskemålet, att författningarna om hjälp åt

arbetslösa måtte göras till föremål för en allmän översyn efter enhetliga

principer.

Det måste anses vara av vikt, att de av riksdagen begärda utredningarna

rörande reglering av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen

i dess olika former och den allmänna fattigvården samt

rörande behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet

för arbetslöshetens bekämpande snarast fullföljas. Under det fortsatta

utredningsarbetet bör till ingående prövning upptagas frågan örn kommunernas

rätt och skyldighet att utgiva fattigvård i anledning av arbetslöshet,

varvid bör uppmärksammas den skillnad, som enligt nu gällande

bestämmelser föreligger mellan å ena sidan arbetslösa, arbetsföra personer,

vilka åtnjuta arbetslöshetshjälp, och å andra sidan arbetsoförmögna och

andra, vilka erhålla fattigvård, i fråga om återbetalningsskyldighet för upp
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

29

buren hjälp. Enligt utskottets mening är det av stor betydelse, att den samhälleliga

hjälpverksamheten icke anordnas eller bedrives på sådant sätt, att

anslutningen till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen motverkas.

Örn möjlighet finnes för den arbetslöse att utan erläggande av avgifter och

utan återbetalningsskyldighet erhålla lika stort eller högre understöd per dag

av allmänna medel än vad de försäkrade erhålla från sina kassor, måste

detta komma att försvåra arbetslöshetsförsäkringens utveckling. Frågan

om kontantunderstödsbeloppens lämpliga avvägning i förhållande till daghjälp

enligt arbetslöshetsförsäkringen torde därför böra göras till föremål

för ingående övervägande. På grund av vad sålunda anförts vill utskottet

föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit måtte

snarast fullfölja de av 1933 års riksdag begärda utredningarna rörande reglering

av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika

former och den allmänna fattigvården samt rörande behovet och lämpligheten

av laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens

bekämpande.

D. Lika behandling i vistelsesamhället av i lika mån understödsbehövande;

skyldighet för hemortssamhälle att ersätta all av

vistelsesamhälle utgiven fattigvård (motionen 1:288).

I motionen l: 288 anför herr Otto Wangson, att om man trots allt icke är

beredd att taga steget ut till den av honom föreslagna fattigvårdsreform, som

redovisats i detta utlåtande under C, vill han framkasta ett förslag, som

komme att råda bot på de för närvarande allra mest upprörande missförhållandena

på den samhälleliga hjälpverksamhetens område, nämligen den

styvmoderliga behandlingen av dem, som vistas i en kommun och ha hemortsrätt

i en annan. Felet är enligt motionen, att fattigvårdslagen tillstäd jer

en olika behandling av i lika mån understödsbehövande. I motionen ifrågasättes,

dels ett tillägg till 2 § fattigvårdslagen av innehåll, att fattigvårdssamhälle

icke må stadga, att den, som är i behov av fattigvård, skall förvägras sådan

allenast på den grund, att han äger hemortsrätt inom annan kommun än den,

där han vistas;

dels ett tillägg till 23 § fattigvårdslagen, att i fråga örn fattigvård må åtskillnad

icke göras, örn den nödställde tillhör det fattigvårdssamhälle, där

han vistas, eller ej;

dels ock sådan ändring i fattigvårdslagen, att hemortssamhälle skall vara

pliktigt att ersätta all, av vistelsesamhälle utgiven fattigvård, alltså även

fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen.

Enligt 2 § fattigvårdslagen äger fattigvårdssamhälle för beviljande av fattigvård

i andra fall än dem, vilka omförmälas i 1 §, bestämma de grunder,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

som böra iakttagas av fattigvårdsstyrelsen. Om sådant bestämmande ej sked.

ankommer det på styrelsen att meddela fattigvård i den mån styrelsen prövar

nödigt. Samhället och styrelsen hava härvid att på sätt i 23 § sägs ombesörja,

att den som finnes vara i behov av fattigvård erhåller sådan.

Jämlikt 23 § fattigvårdslagen skall den som vill komma i åtnjutande av

fattigvård göra anmälan därom hos fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle,

där han vistas. Oavsett om anmälan skett, åligger det emellertid fattigvårdsstyrelse

att ombesörja, att hjälp lämnas den som vistas inom samhället

och är i behov av fattigvård.

På förvärv av hemortsrätt inverkar enligt 49 § 1 mom. fattigvårdslagen,

med undantag för vissa arter av fattigvård, som uppräknas i momentet, ali

fattigvård enligt 1 § samt dessutom fattigvård enligt 2 §, som meddelats av

annan kommun än mantalsskrivningskommunen, alltså det samhälle, där

hemortsrätt kommer att vinnas, örn året blir fattigvårdsfritt. Sistnämnda

begränsning fanns redan i 1871 års fattigvårdsförordning och avser att förebygga,

att mantalsskrivningskommunen genom meddelande av fattigvård,

utan att de i 1 § angivna förutsättningarna föreligga, hindrar ett eljest inträdande

hemortsrättsförvärv.

I fråga örn bosättningens betydelse för erhållande av hjälp enligt 1934 års

kungörelse angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet

vill utskottet lämna följande redogörelse: Sökande, som enligt lagen

örn fattigvården äger hemortsrätt inom annan kommun än den, där ansökan

om arbetslöshetshjälp göres, må, utan hinder av sagda omständighet, kunna

komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp. Dock bör arbetslöshetshjälp i

regel icke tilldelas sådan sökande, därest han icke vistats inom kommunen

under en tid av minst nio månader och tillika under denna tid innehaft anställning

av mera stadigvarande beskaffenhet (17 §). Arbetslöshetskommitté,

som finner sig icke böra lämna arbetslöshetshjälp åt sökande, som enligt lagen

örn fattigvården äger hemortsrätt inom annan kommun, må hänvisa

honom att söka dylik hjälp i den kommun, där han äger hemortsrätt, samt,

efter av arbetslöshetskommissionen meddelat tillstånd, tilldela honom understöd

till bestridande av kostnaden för hans resa till hemortsrättskommunen.

Till sådant reseunderstöd utgår statsbidrag med halva beloppet (18 §).

Utskottet har från statens arbetslöshetskommission inhämtat, att reseunderstöd

enligt 18 § hjälpkungörelsen av kommunerna utbetalats under

1934 till 399 personer med 7 643 kronor 80 öre och under 1935 till 526 personer

med 9 105 kronor 45 öre, av vilka belopp statsverket bidragit med

hälften.

Beträffande arbetare vid statliga reservarbeten gäller, alt nödig kostnad

för den arbetslöses resa till arbetsplats, dit han hänvisats, ersättes av statsverket.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må enligt arbetslöshetskommissionens

bestämmande ersättning av statsmedel utgå jämväl för

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

31

den arbetslöses hemresa (31 §). De fall, då sådan ersättning utgår, hava

av kommissionen fixerats till hemresa vid anställningens upphörande på

grund av kommissionens beslut, vid inställelse till värnpliktstjänstgöring

samt vid hemsändning på grund av olycksfall eller sjukdom, otvetydigt ådragen

efter ankomsten till arbetsplatsen, samt resa till ny anställningsort.

örn genom intyg enligt fastställt formulär kan styrkas, att mera stadigvarande

anställning på den öppna marknaden erhållits, medan arbetaren ännu

var sysselsatt vid statligt reservarhete.

Vidare har föreskrivits, att kommun, som önskar erhålla sysselsättning

för arbetslösa vid statligt reservarbete, skall lämna uppgift om det antal

hjälpsökande arbetslösa inom kommunen, som enligt lagen om fattigvården

äga hemortsrätt inom annan kommun (28 §). Detsamma gäller vid ansökan

om medgivande att anordna statskommunalt reservarbete (34 §) samt vid

ansökan om statsbidrag till dagunderstöd och hyreshjälp (39 och 49 §§).

Vid bestämmandet av det antal arbetslösa, som vid varje tillfälle högst må

sysselsättas vid statliga eller statskommunala reservarbeten eller för vilka

statsbidrag till dagunderstöd eller hyreshjälp må beräknas, skall arbetslöshetskommissionen

pröva, huruvida visst antal av de platser eller under - stödsrum, som tilldelats kommun, skola förbehållas arbetslösa, som enligt

lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom annan kommun (29, 35, 40 och

49 §§). Därjämte har föreskrivits, att förhöjt statsbidrag må utgå till de

arbetslöner vid statskommunala reservarbeten samt till det dagunderstöd och

den hyreshjälp, som utbetalats till nu berörda hjälpsökande med hemortsrätt

inom annan kommun (36, 41 och 50 §§).

På förslag av statsutskottet (utlåt, nr 153) begärde 1935 års riksdag (skriv,

nr 371) med bifall till en av herr Hallén m. fl. väckt motion (11:622), att

Kungl. Maj :t måtte verkställa undersökning rörande icke hemortsberättigade

ur synpunkten av antal, förekomst m. m.

Kungl. Majit uppdrog sedermera den 12 juli 1935 åt arbetslöshetskommissionen

att med ledning av uppgifter från arbetslöshetskommittéerna, avseende

den 31 juli 1935, verkställa utredning angående samtliga anmälda

arbetslösas ålder, yrke och organisationstillhörighet, arbetslöshetsperiodens

längd, arbetsförhet inom eget yrke och inom grovarbete, tidpunkten för

vederbörande hjälpsökandes inflyttning till vistelsekommunen ävensom den

torni, vari hjälpen lämnats. Arbetslöshetskommissionen har den 9 april 1936

avlämnat den begärda undersökningen. Hela antalet i undersökningen redovisade,

icke hemortsberättigade personer utgör 423, motsvarande 1 procent

av totalantalet hjälpsökande arbetslösa. Antalet icke hemortsberättigade var

störst i Stockholm (131), Göteborgs och Bohus län (38), Stockholms län

(26) och Västernorrlands län (26).

Vid proposition nr 19 lill innevarande års riksdag angående förstärkning

av vissa anslag under femte huvudtiteln har fogats en översikt av arbetslös
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Ttskottet.

hetskommissionen över arbetslöshetsläget åren 1934 och 1935. Av denna

översikt (tabell 20) samt av den av kommissionen avgivna översikten över

hjälpverksamheten under februari månad 1936 (sid. 13 och 14) framgår,

att antalet rapporterade, icke hemortsberättigade arbetslösa, som uppehållit

sig minst nio månader i vistelsesamhället och därunder innehaft arbetsanstälining

av mera stadigvarande beskaffenhet, utgjorde för juli 1935 291,

varav 211 personer eller 72,5 % blevo hjälpta, samt för oktober 1935 344,

varav 193 personer eller 56,1 % hjälptes. Antalet rapporterade arbetslösa,

inklusive icke hemortsberättigade, utgjorde för juli 1935 42 582, varav 32 600

personer eller 76,5 % erhöllo hjälp, samt för oktober 1935 47 045, varav

28 136 personer eller 59,8 % blevo hjälpta. I den vid propositionen nr 19

fogade översikten har framhållits, att en orsak till det anmärkningsvärt

ringa antalet anmälda torde vara, att många arbetslöshetskommittéer

hänvisa icke hemortsberättigade arbetslösa till fattigvården ävensom

att sådana arbetslösa, med kännedom om de tidigare svårigheterna att erhålla

arbetslöshetshjälp, mången gång direkt anhålla om fattigvård utan att

dessförinnan efterhöra möjligheterna till arbetslöshetshjälp.

Utskottet vill slutligen omnämna, att Kungl. Maj:t den 8 november 1935

anbefallt statistiska centralbyrån att avgiva utlåtande rörande den i ovannämnda

motionen II: 622 vid 1935 års riksdag väckta frågan om undersökning

rörande icke hemortsberättigade ur synpunkten av antal, förekomst

m. m. I utlåtande den 24 mars 1936 har statistiska centralbyrån, som lämnat

åtskilliga uppgifter örn antalet i kyrkoböckerna redovisade s. k. obefintliga,

ifrågasatt en allsidig utredning om de i motionen II: 622 berörda spörsmålen.

De under förevarande punkt berörda spörsmålen, vilka enligt utskottets

mening äro förtjänta av stor uppmärksamhet, stå uppenbarligen i ett nära

samband med de under punkterna A och C behandlade frågorna om fattigvårdens

förstatligande samt örn rätt till fattigvård för arbetsföra, vilka till

följd av arbetslöshet äro nödlidande. Det torde finnas anledning antaga,

att jämväl de nu ifrågavarande spörsmålen skola tilldraga sig uppmärksamhet

vid de fortsatta utredningarna örn förhållandet mellan fattigvården

och arbetslöshetshjälpen och beträffande behovet och lämpligheten av

en laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande.

Av en av arbetslöshetskommissionen verkställd undersökning framgår, att

antalet rapporterade, icke hemortsberättigade arbetslösa för juli månad

1935 utgjort 423, varav 291 personer uppehållit sig minst nio månader i

vistelsesamhället och därunder innehaft anställning av mera stadigvarande

beskaffenhet. Arbetslöshetskommissionen har framhållit, att en orsak till

det anmärkningsvärt ringa antalet anmälda torde vara, att många arbetslöshetskommittéer

hänvisa dessa arbetslösa till fattigvården ävensom att

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

33

(leii icke hemortsbcrättigade arbetslöse, med kännedom om de tidigare svårigheterna

att erhålla arbetslöshetshjälp, mången gång direkt anhåller örn

fattigvård utan att dessförinnan efterhöra möjligheterna till arbetslöshetshjälp.

Enligt utskottets förmenande synes det, utan hinder av ovannämnda utredningsarbeten,

böra övervägas, huruvida de i motionen påtalade olägenheterna

kunna undanröjas eller minskas genom ändringar i kungörelsen

den 30 juni 1934 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid

arbetslöshet eller genom andra administrativa föreskrifter. Härvid torde olika

möjligheter böra bliva föremål för uppmärksamhet. Utskottet vill härutinnan

erinra, att enligt 18 § i nämnda kungörelse äger arbetslöshetskommitté, som

finner sig icke böra lämna arbetslöshetshjälp åt sökande, som enligt fattigvårdslagen

har hemortsrätt inom annan kommun, hänvisa honom att söka

dylik hjälp i den kommun, där han äger hemortsrätt, samt, efter av arbetslöshetskommissionen

meddelat tillstånd, tilldela honom understöd till bestridande

av kostnaden för hans resa till hemortskommunen. Till sådant reseunderstöd

utgår statsbidrag med halva beloppet. Enligt utskottets mening

skulle befintliga missförhållanden i åtskilliga fall mildras, därest statsverket

ersatte hela resekostnaden eller större delen därav. Utskottet vill i detta

sammanhang erinra, att statsverket enligt 31 § i nämnda kungörelse ersätter

nödig kostnad för den arbetslöses resa till statligt reservarbete, dit han

hänvisats, samt att ersättning av statsmedel må, när särskilda omständigheter

därtill föranleda, efter arbetslöshetskonnnissionens bestämmande utgå

jämväl för den arbetslöses hemresa från sådant arbete.

Utskottet vill sålunda föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa om

en förutsättningslös utredning angående möjligheten att genom ändringar i

ovannämnda kungörelse eller genom andra föreskrifter undanröja eller väsentligen

mildra de olägenheter, som vid tillämpningen i kommunerna av

det nuvarande systemet för hjälp åt arbetslösa visat sig uppstå för sådana

arbetslösa, som där icke äga hemortsrätt.

E. Principerna för behovsprövningen i fattigvårdslagen

(motionen 1:288).

I motionen I: 288 yttrar herr Otto Wangson, att örn de uppslag till tryggande

av de oförskyllt nödlidandes rätt att erhålla hjälp av samhället, för

vilka redogjorts under C och D i detta utlåtande, skulle behöva föranleda

ytterligare utredning, torde vid denna utredning frågan örn en uppmjukning

av den i princip orimligt stränga behovsprövning, som nu föregår

hjälpbcviljandet, lämpligen göras till föremål för övervägande. I motionen

ifrågasättes ali lill 1 § första stycket fattigvårdslagen göra ett tillägg av följande

lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1936. .9 sand. 2 avd. Nr 35.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Vid prövning av den hjälpsökandes behov skall hänsyn tagas till inkomster

och tillgångar hos samtliga hemmavarande familjemedlemmar; dock bör

hänsyn icke tagas till sådana tillgångar som bohag eller arbetsredskap. Ej

heller må den omständigheten, att den hjälpsökande har smärre bespai ingal

eller eget hem, utgöra hinder för att hjälp beredes honom.

Enligt 1 § fattigvårdslagen förutsättes för rätt att erhålla fattigvård, bland

annat, att vederbörande »saknar medel till sitt livsuppehälle».

Enligt förarbetena till fattigvårdslagen avser stadgandets formulering att

förebygga den stränga tolkning av motsvarande, i 1871 års fattigvårdsförordning

förekommande uttryck »sakna egna medel», som stundom framträtt.

Fattigvårdslagstiftningskommittén framhåller i sin motivering till 1 § fattigvårdslagen,

att samhällets skyldighet att hjälpa ej bör vara utesluten

därav, att någon egendom möjligen finnes, då den ej är till hands att tagas

i anspråk för behovets avhjälpande.

I 13 § sista stycket i kungörelsen angående statlig och statsunderstödd

hjälpverksamhet vid arbetslöshet åter!innes ett stadgande av samma inneböid

som det i motionen föreslagna.

Organisationssakkunniga hava i sitt betänkande ägnat uppmärksamhet åt

behovsprövningen enligt fattigvårdslagen. De sakkunniga anföra rörande

behovsprövningen och utmätandet av understöden bland annat:

I detta avseende lia svåra missförhållanden framträtt. Delvis torde detta

kunna förklaras genom bristande samverkan mellan de olika organen för

samhällets understödsverksamhet. Det har sålunda förekommit, att fattigvårdsstyrelse

utan att särskild anledning därtill, exempelvis sjukdom, talrik

barnskara eller särskilt höga bostadskostnader, förefunnits, utmätt så rikligt

hemunderstöd att det överstigit vad enligt de av statens arbetslöshetskommission

fastställda reservarbetslönerna är normal inkomst för reservarbete i

orten. Klagomål ha ej sällan framkommit över att de högre fattigvårdsinstanserna

utmätt för rikliga understöd, och man har ondgjort sig över att

understödsbelopp utdömts, vilka uppgivits hava överstigit arbetsförtjänsterna

för stora grupper av den arbetande befolkningen i orten. En utveckling i

denna riktning innesluter uppenbarligen lockelse för de lägsta inkomsttagarna

att övergiva självförsörjningen för att i stället söka understöd från

det allmänna. Det är självfallet icke meningen att understödet skall tillmätas

så knappt, att det icke blir tillräckligt för uppehället.

I anslutning till dessa synpunkter lia de sakkunniga funnit erforderligt att

i 26 § fattigvårdslagen såsom ett andra stycke införa en uttrycklig erinran

om att fattigvårdsunderstöd ej må så utmätas, att detsamma för den hjälpsökande

ter sig fördelaktigare än försörjning genom arbete. De sakkunniga

lia funnit nödigt, att åtgärder vidtagas även för att skärpa kontrollen över

hjälpverksamheten. Enligt 43 § fattigvårdslagen ha länsstyrelserna att vaka

över att fattigvården inom länen ändamålsenligt ordnas och handhaves, var
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

35

vid de till sitt biträde hava särskilda tjänstemän, fattigvårdskonsulenter. De

sakkunniga föreslå, att i 43 § fattigvårdslagen stadgas skyldighet och befogenhet

för länsstyrelserna och fattigvårdskonsulenterna att vaka över — ej

blott att de behövande komma i åtnjutande av det understöd som omständigheterna

påkalla — utan även att det allmänna ej betungas med kostnader,

som lagligen åligga enskild, eller med större kostnader än som svara mot

behovet. För att giva eftertryck åt kontrollen föreslå de sakkunniga vidare,

alt åt fattigvårdskonsulenterna gives rätt att överklaga den kommunala fatligvårdsmyndighetens

beslut angående meddelande av fattigvård.

Jämväl principerna för prövning av en hjälpsökandes behov torde komma utskottet.

under övervägande vid de fortsatta utredningarna rörande reglering av förhållandet

mellan fattigvården och den offentliga arbetslöshetshjälpen samt

rörande behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet

för arbetslöshetens bekämpande. Under sådana förhållanden finner

utskottet sig sakna anledning föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa

örn utredning rörande förevarande spörsmål.

F. Avskaffande av beteckningen »fattigvård» (motionen 1:288).

I motionen I: 288 yttrar herr Otto Wingson, att om de uppslag till tryggande

av de oförskyllt nödlidandes rätt till hjälp av samhället, för vilka redogörelse

lämnats under punkterna C och D i detta utlåtande, skulle behöva

föranleda ytterligare utredning, torde vid denna utredning frågan örn avskaffande

av benämningen »fattigvård» lämpligen böra övervägas.

I motionen anföres härom, bland annat:

Beteckningen fattigvård är icke längre vare sig adekvat eller lämplig. Den

är icke adekvat, ty den vård, som enligt lagen skall eller kan lämnas, förutsätter

allenast ett akut hjälpbehov och icke någon pauperism i detta ords

egentliga betydelse. Inte minst gäller vad här sagts om de arbetslösa, som

behöva hjälp. Vad som här sagts gäller emellertid också ett stort antal

andra fall av hjälpbehov, där familjefaderns eller någon familjemedlems

sjukdom föranlett hjälpsökandet. Överhuvud gäller, att samhället icke, så

länge fattigvården ännu är en huvudform för samhällets hjälpverksamhet,

bör åsätta de hjälpsökande en etikett, som i deras egna och deras omgivnings

ögon är onödigt förödmjukande och förnedrande. Ett erkännande av det berättigade

i detta krav på en namnförändring finner man i de strävanden på

den slutna fattigvårdens (anstaltsvårdens) område, som redan lett till att de

forna »fattiggårdarna» och »fattighusen» i sin moderniserade form tämligen

allmänt kallas ålderdomshem, vårdhem eller dylikt.

Detta spörsmål var föremål för uppmärksamhet under förarbetena till

gällande fattigvårdslag.

Fattigvårdslagstiftninyskommittén yttrade härom i sitt år 1915 avgivna

betänkande:

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utan tvivel föreligga vissa skäl för en namnförändring. En viss misstro

finnes helt visst mot den offentliga fattigvården. Örn också denna delvis

har sin grand i förhållanden, som redan avhjälpts eller som komma att med

en ny lagstiftning försvinna, är det naturligen av vikt för en samhällsverksamhet,

som har till uppgift att hjälpa de behövande, att den ej utövas

under ett namn, som möjligen kan ingiva en ofördelaktig uppfattning örn

densamma. Värdet av ett sådant namnutbyte må likväl ej skattas alltför

högt, och åtskilliga omständigheter hava bestämt kommittén att ej föreslå

någon ändring. Först och främst återgiver ordet fattigvård på ett klart och

enkelt sätt den verksamhet, som det gäller, nämligen omvårdnaden av de

fattiga. Det är ej lätt att finna något annat lika lämpligt namn; beträffande

den motsvarande benämningen i andra länder, »offentlig understödsverksamhet»,

kan anmärkas, att den hos oss skulle hava en alltför allmän innebörd.

Särskilt skulle det bliva förenat med svårigheter att använda en dylik

benämning i förbindelse med samhällen och myndigheter, och en namnförändring

skulle helt säkert för en lång tid framåt alstra misstag och oreda.

Däremot möta givetvis inga betänkligheter mot den förändringen att i vissa

avseenden eller i vissa sammanställningar undvika termen fattigvård, då

annat fullt lämpligt ord i stället kan fås, t. ex. att, såsom redan nu ofta

i praktiken genomförts, för fattigvårdsanstalter undvika namnet fattighus

eller fattiggård och i stället använda namnen ålderdomshem, arbetshem

o. s. v.

Föredragande departementschefen, statsrådet Schotte, yttrade i propositionen

till 1918 års riksdag med förslag till lag örn fattigvården m. m., att

ehuru ett utbyte av namn kunde tänkas innebära vissa fördelar, syntes

svårigheten att finna en annan beteckning vara stor, varför departementschefen

ej ansett sig höra föreslå någon ändring i detta avseende. I

I en vid 1918 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 344,

av herr Karlsson i Sandviken m. fl. anfördes bland annat:

Vad namnet fattigvård beträffar, så har det i alla tider varit ett misshagligt

ord, tillkommet under en tid, då den allmänna uppfattningen på

detta område var en helt annan än den sociala åskådning, som nu alltmer

gör sig gällande. Allt för väl känna alla till, hur de betraktats, som erhållit

hjälp av fattigvården. Särskilt gäller detta dem, som intagits å fattiggård.

I propositionen har också föreslagits, att fattiggård bör utbytas mot

ålderdomshem e. d. När ett dylikt medgivande skett inom en gren av

denna verksamhet, borde som konsekvens därav följt, att även namnet å

hela lagen ändrats t. ex. till försörjningslag. Intet hinder, som är oöverstigligt,

möter enligt vårt förmenande därför, varför vi härmed tillåta oss

göra yrkande örn en sådan ändring, som för övrigt påyrkats från intresserat

fattigvårdshåll. Som en konsekvens av denna föreslagna förändring skulle

då även alla ordsammansättningar i lagen, där ordet fattig ingår, ändras

i enlighet härmed.

Andra särskilda utskottet vid 1918 års riksdag yttrade rörande nyssnämnda

motion, bland annat:

Vad beträffar yrkandet örn utbytandet av namnet fattigvård mot något

annat ord, kan utskottet ej finna, att den av motionärerna föreslagna be
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

37

nämningen försörjning ilar några företräden framför den nuvarande. Utskottet

Ilar ej heller för egen del något annat lämpligt ord att föreslå. Ser

nian till den nuvarande benämningens innebörd, vården örn de fattiga, måste

erkännas, att ordet fattigvård uttrycker just vad som bör sägas. Utskottet

hyser den förhoppningen, att genom den större humanitet, som på de flesta

håll redan börjat göra sig gällande i fråga örn fattigvården och som efter

den nya lagens antagande bör komma att än mera framträda, de erinringar

om vanvård av de fattiga hemmen och illa skötta anstalter, varpå under

gångna tider tyvärr många exempel förekommit, så småningom skola försvinna

och fattigvården i den allmänna uppfattningen få den innebörd, som

den är avsedd att hava, nämligen samhällets omvårdnad örn dem, som

kommit i sådan belägenhet, att de ej själva kunna förskaffa sig vad som

kräves för en människovärdig tillvaro. Utskottet finner sig därför ej kunna

tillstyrka bifall till motionen.

Motionen avslogs i denna del.

Såsom framgår av utskottets redogörelse har under förarbetena till fattigsvårdslagen

frågan örn utbyte av beteckningen fattigvård mot annan benämning

varit föremål för övervägande. Enligt utskottets mening finns det

anledning antaga, att frågan örn den lämpligaste beteckningen av olika former

av samhällets hjälpverksamhet kommer att tilldraga sig uppmärksamhet

vid de fortsatta utredningarna rörande reglering av förhållandet mellan

den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den allmänna

fattigvården samt rörande behovet och lämpligheten av laglig reglering av

kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande. På grund härav

har utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga att hos Kungl. Majit

göra någon framställning rörande nu ifrågavarande .spörsmål.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa:

A. beträffande frågorna örn de allmänna bestämmelserna

rörande hemortsrätt i fattigvårdslagen och barnavårdslagen

samt örn fattigvårdens oell barnavårdens förstatligande:

att motionen 1: 288 i förevarande del samt motionerna

11:58 och 11:59 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd;

II. beträffande frågan örn upphävande av stadgandet i

50 § 2 inom. fattigvårdslagen m. m.:

att motionen 11:219 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd;

1 Hänvisning till den sida i delta utlåtande, där utskottets motivering återfinnes.

Utskottet.

Sid. 12.1

Sid. 18.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

C. beträffande frågan om rätt till fattigvård för arbetsföra

personer, vilka till följd av arbetslöshet sirö nödlidande:

1) att riksdagen, i anledning av motionerna 1:288 och

II: 348, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte snarast fullfölja de av 1933 års riksdag begärda

utredningarna rörande reglering av förhållandet mellan den

offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den

allmänna fattigvården samt rörande behovet och lämpligheten

av laglig reglering av kommunernas verksamhet för

arbetslöshetens bekämpande ävensom för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningarna kunna föranleda;

samt

2) att motionen 1:288 i förevarande del ävensom motionen

11:348, i den mån de icke blivit beaktade genom vad

utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd;

D. beträffande frågorna om lika behandling i vistelsesamhället

av i lika mån understödsbehövandc samt örn

skyldighet för hemortssamhälle att ersätta all av vistelsesamhälle

utgiven fattigvård:

1) att riksdagen, i anledning av motionen I: 288, måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte

låta verkställa en förutsättningslös utredning angående möjligheten

att genom ändringar i kungörelsen den 30 juni 1934

angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet

eller genom andra föreskrifter undanröja eller

väsentligen mildra de olägenheter, som vid tillämpningen i

kommunerna av det nuvarande systemet för hjälp åt arbetslösa

visat sig uppstå för sådana arbetslösa, som där icke äga

hemortsrätt;

2) att motionen 1: 288 i förevarande del, i den män den

icke blivit beaktad genom vad utskottet ovan hemställt, icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

E. beträffande frågan örn principerna för behovsprövningen

i fattigvårdslagen:

att motionen I: 288 i förevarande del icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd; samt

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35. 39

F. beträffande frågan om avskaffande av beteckningen Sid- 37

»fattigvård»:

att motionen I: 288 i förevarande del icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 april 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Gustaf Tamm, Sam

Larsson, Hagman, P. Sandström*, Norman och Olof Carlsson*;

från andra kammaren: herrar Hage, Wallerius, Johanson i Hallagården, Olovson

i Västerås och Skoglund, fru Nordgren samt herrar Johanson i Huskvarna* och

Cruse.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:185 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i fattigvårdslagen m. m. s. 1 i texten