Andra lagutskottets utlåtande Nr 35
1936-04-17 · 39 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 38 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1936:35, Andra lagutskottets utlåtande Nr 35
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
1
Nr 35.
Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1936 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande,
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från
första kammaren nr 288 av herr Otto Wangson samt från andra kammaren
nr 58 och nr 59 av herr Paulsen, nr 219 av herrar Hedlund i Östersund och
Ericson i Boxholm samt nr 348 av herr Spångberg m. fl.
För de yrkanden, som framställts i motionerna, redogöres här nedan.
1 fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i detta utlåtande, hänvisa
till motionerna.
Utskottet kommer att behandla de föreliggande spörsmålen i olika punkter
enligt följande disposition:
A. Allmänna bestämmelser örn hemortsrätt i fattigvårdslagen och barnavårdslagen;
fattigvårdens och barnavårdens förstatligande (motionerna I: 288
samt II: 58 och II: 59).
B. Upphävande av stadgandet i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen m. m. (motionen
II: 219).
C. Rätt till fattigvård för arbetsföra personer, vilka till följd av arbetslöshet
äro nödlidande (motionerna I: 288 och II: 348).
D. Lika behandling i vistelsesamhället av i lika mån understödshehövande;
skyldighet för hemortssamhälle att ersätta all av vistelsesamhälle utgiven
fattigvård (motionen 1:288).
E. Principerna för behovsprövningen i fattigvårdslagen (motionen I: 288).
F. Avskaffande av beteckningen »fattigvård» (motionen I: 288).
A. Allmänna bestämmelser örn hemortsrätt i fattigvårdslagen
och barnavårdslagen; fattigvårdens och barnavårdens förstatligande
(motionerna 1:288 samt 11:58 och 11:59).
I motionen I: 288 av herr Otto Wangson har yrkats, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och förslag till revision av
fattigvårdslagen i de avseenden, som beröras i motionen. I motionen ifrågasattes,
bland annat, att avskaffa hemortsrätten samt helt eller delvis förstatBihang
lill riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 35. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
liga fattigvården, varvid framhålles, att endast genom ett förstatligande av
fattigvården kan man erhålla ett effektivt och enhetligt hjälpsystem över
hela landet.
I motionerna II: 58 och II: 59 av herr Paulsen har hemställts:
i motionen II: 58,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag till sådan ändring i gällande fattigvårdslag, att alla nuvarande
hemortsbestämmelser slopas, att i stället för de slopade hemortsbestämmelserna
inskrives i lagen, att varje svensk medborgare har hemortsrätt i
Sverige, utan angivande av någon särskild kommun, och att staten betalar
75 procent av alla fattigvårdskostnader, som av därtill av staten utsedd
kontrollmyndighet godkänts;
samt i motionen II: 59,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn utredning
och förslag till sådan ändring i gällande barnavårdslag, att alla
nuvarande hemortsbestämmelser slopas, att i stället för de slopade hemortsbestämmelserna
inskrives i lagen, att varje svensk medborgare har hemortsrätt
i Sverige, utan angivande av någon särskild kommun, och att staten
betalar 75 procent av alla kostnader för den offentliga barnavården, som
av därtill av staten utsedd kontrollmyndighet godkänts.
Enligt lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården gäller, att varje socken på
landet samt varje stad eller köping, som har egen kommunalförvaltning, utgör
ett fattigvårdssamhälle, som har att för sig ordna sin fattigvård (5 §).
Hava två eller flera socknar å landet gemensam kommunalförvaltning, skola
de anses såsom ett fattigvårdssamhälle. Två eller flera kommuner å landet
kunna förenas att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle (6 §).
I 7 kapitlet innehåller lagen om fattigvården stadganden om hemortsrätt.
Enligt dessa skall i fråga om fattigvård svensk medborgare anses, med vissa
undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast
varit mantalsskriven utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser,
kommit i åtnjutande av fattigvård, som utövar inverkan på förvärv av
hemortsrätt (45 §). Beträffande fattigvård, som utövar dylik inverkan, stadgas,
att därest någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst
fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 § i lagen (s. k. obligatorisk
fattigvård) eller örn under samma år fattigvård enligt 2 § i lagen (s. k. frivillig
fattigvård) meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där
han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning
(49 §). Vissa slag av fattigvård medföra dock icke berörda
verkan. Hustru har samma hemortsrätt som mannen (47 § 1 morn.). Barn
inom äktenskap har, så länge det är minderårigt, faderns eller, där han är
död och modern lever, moderns hemortsrätt (47 § 2 morn.). Minderårigt
barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern, eller, örn hon
är död, den hon senast ägde (47 § 2 morn.).
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
3
Örn fattigvårdssamhällenas inbördes ersättningsskyldighet stadgar lagen,
att fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken
har hemortsrätt inom annat samhälle, är, frånsett vissa undantagsfall, berättigat
att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället (50 och
51 §§). Bestrider hemortssamhället framställt krav, må talan om ersättningens
utfående anhängiggöras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande (54 §).
Vid slutet av år 1933 var totalantalet kommuner i vårt land 2 531. Antalet
fattigvårdssamhällen var samtidigt 2 523. Den möjlighet, lagstiftningen
enligt 6 § fattigvårdslagen skapat för kommuner att förena sig till gemensamma
fattigvårdssamhällen, hade begagnats i endast fem fall, berörande
sammanlagt tretton kommuner. Däremot hava i ett stort antal fall två
eller flera fattigvårdssamhällen genom kommunalförbund förenat sig örn
gemensam fattigvårdsanstalt. Antalet kommunalförbund för fattigvård utgjorde
vid 1934 års ingång 187, omslutande 696 kommuner.
I 6 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades, att
varje socken å landet samt varje stad eller köping, som hade egen kommunalförvaltning,
skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Detta innebar, att det
var primärkommunerna, som hade att ombesörja och bekosta fattigvården.
Regeln var visserligen icke utan undantag, men i stort sett var den offentliga
fattigvården en kommunal angelägenhet.
I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag örn,
fattigvården anförde fattigvårdslag stiftning skommittén bland annat:
Enligt vad allmänt anses, är fattigvården närmast att betrakta som en
statsuppgift. Det kunde då tilläventyrs även anses riktigare att lägga fattigvårdens
handhavande på staten. Otvivelaktigt skulle därav följa vissa
praktiska fördelar. En dylik anordning skulle föra med sig en fullständig utjämning
av fattigvårdsbördan, i det varje medborgare hade att bidraga till
fattigvårdskostnaderna efter samma grunder, som fastställts för hans skattskyldighet
till staten. Och härmed skulle man på samma gång slippa ifrån
det med rätta så överklagade processandet mellan kommunerna om skyldighet
att betala utgiven fattigvård. Emellertid skulle det utan tvivel vara
ett missgrepp, om man av dessa principiella eller praktiska skäl läte staten
övertaga och genom sina organ handhava fattigvården. Det är icke så i
den moderna staten, att denna själv direkt ombesörjer alla statsfunktioner.
I stor omfattning har staten överlämnat åt medborgarna själva eller sammanslutningar
av medborgare alt ombesörja dylika funktioner. Man bär
funnit, att härigenom framkallas till intresserad verksamhet för statsändamålet
krafter, vilka eljest icke vore att påräkna och vilka till arbetet föra
en anpassning och energi, som statens egna organ mången gång sakna,
litt av de områden, på vilka delta alldeles särskilt ansetts vara fallet, är
fattigvårdens. Därför har ock fattigvården allmänt i större eller mindre omfattning
undandraga statsorganens direkta verksamhet och överlämnats åt
kommunala eller andra lokala institutioner eller sammanslutningar. Statens
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
verksamhet inskränkes till att vara förnämligast stödjande och kontrollerande,
ej direkt fattigvårdsgivande. Kommunernas fullständiga befriande från
utgifterna skulle från deras handhavande av fattigvården borttaga allt ekonomiskt
intresse, vilket återigen skulle komma att visa sig ödesdigert både
ur kostnadssynpunkt och för dess återverkan på understödstagarna. För att
förekomma alltför stora missförhållanden härav finge man lov att anordna
en vidlyftig och ingående kontroll, som komme att betydligt inskränka de
kommunala myndigheternas frihet i handhavandet, åstadkomma slitningar
och minska intresset. Men även med en än så ingående kontroll komme
det att visa sig svårt att förekomma missbruk. Kommittén anser sålunda,
att ett statens övertagande av fattigvården ej är att förorda.
Vid 1918 års riksdag yttrade föredragande departementschefen, statsrådet
Schotte, i proposition med förslag till lag örn fattigvården, nr 135, att han
i likhet med kommittén funne, att man icke borde ifrågasätta, att staten
eller landstingen helt övertoge fattigvården, utan i stället, med bibehållande
av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen, låta staten och landstingen
kraftigare än dittills hjälpa kommunerna, särskilt i syfte att bereda större
möjligheter till anstaltsvård för understödstagare samt därmed lätta kommunernas
bördor.
I en i anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion,
nr 145, uttalade herr Hult, att det varit önskvärt, om i samband med det
framlagda förslaget till ny fattigvårdslagstiftning Kungl. Majit sökt att
främja frågan om den kommunala skatteutjämningen genom att fördela
fattigvårdsbördan på större områden. Motionären hemställde om avslag å
propositionen.
Andra särskilda utskottet fann emellertid anledning saknas att frångå
vad Kungl. Majit föreslagit.
Propositionen blev i förevarande del av riksdagen bifallen.
I fråga om mantalsskrivningens betydelse för hemortsrätten får utskottet
hänvisa till vad därom yttrats i andra lagutskottets utlåtande vid 1934 års
riksdag nr 23 sidorna 3—5.
Enligt lagen den 6 juni 192b om samhällets barnavård och ungdomsskydd
har varje kommun att i enlighet med bestämmelserna i lagen ordna sin
barnavård (1 §). Hava två eller flera kommuner, enligt vad i lagen om fattigvården
sägs, förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, skola
de även gemensamt handhava sin barnavård. Kommunens utgifter för samhällets
barnavård skola, i den mån de icke täckas av eljest för ändamålet
avsedda medel, bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet äro stadgade (61 §). I fråga örn hemortsrätt,
om kommuns rätt till ersättning av hemortskommun för utgift för
omhändertaget barn, om hemsändning av barn till hemortskommun och örn
ersättningstalan mot hemortskommun gälla enligt barnavårdslagen regler,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
5
vilka i stort sett äro lika fattigvårdslagens bestämmelser angående motsvarande
ämnen (62 och 65 §§). Vissa kostnader för barnavården bäras
av staten eller av landstingen.
Fattigvårdslag stiftning skommittén uttalade i sitt den 19 april 1921 avgivna
betänkande med förslag till lag örn den offentliga barnavården, att man
vid reglerandet av understödsverksamheten för barn inom barnavårdslagstiftningens
ram skulle kunna tänka sig att ordna förhållandet mellan kommunerna
efter helt andra linjer än de för fattigvården fastställda. Fattigvårdslagens
bestämmelser om hemortsrätt vore ganska invecklade, och det hade framkommit
önskemål även för fattigvårdens del att få dem undanröjda. Frågan
därom hade ingående behandlats vid förarbetena till lagen örn fattigvården,
och man hade därvid kommit till det resultat, att det ur olika synpunkter
vore lämpligast att bibehålla ett system med hemortsrätt. Enligt kommit-,
tens mening torde detsamma gälla även för det fall, att den del av understödsverksamheten,
varom fråga vore, nämligen verksamheten för de direkt
understödda barnen, överflyttades till en annan kommunal myndighet än
fattigvårdsstyrelsen och alltså behandlades utanför fattigvårdslagen. I
överensstämmelse med detta uttalande intog kommittén i sitt lagförslag bestämmelser
om hemortsrätt.
I fråga örn kostnaderna för barnavård enligt den av kommittén föreslagna
lagen erinrade kommittén till en början, att enligt kommitténs förslag det
allmännas uppgifter med hänsyn till barnavården väsentligen skulle ankomma
på primärkommunerna och anförtros åt kommunala myndigheter.
Det läge då, enligt kommitténs förmenande, närmast till hands att låta kommunerna
bära de kostnader, som vore förenade med den offentliga barnavården.
Kommitténs förslag utginge också från att kommunerna i regel
skulle bestrida kostnaderna för denna verksamhet. 1 proposition nr 150 till
1924 års riksdag med förslag till lag om samhällets barnavård yttrade
föredragande departementschefen, statsrådet Malm, vid det lagrum i förslaget,
till vilket kommitténs nu återgivna uttalande hänförde sig, att någon
närmare motivering, utöver den av kommittén meddelade, icke torde vara
erforderlig.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 januari 1928 anförde styrelsen för svenska
landskommunernas förbund — under framhållande av vissa olägenheter,
vilka enligt styrelsens åsikt vore förbundna med fattigvårdslagens hemortsrättsbestämmelser
— att det syntes styrelsen nödvändigt, att en allsidig utredning
företoges örn möjligheterna alt åvägabringa en bättre sakernas ordning,
samt att det torde komma att framgå av utredningen, vilka åtgärder
som lämpligast borde vidtagas för att avhjälpa de påtalade missförhållandena.
I en vid 1928 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 366,
hemställde fru Ekberg och fru Thuring, alt riksdagen måtte i skrivelse till
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Kungl. Majit hemställa om utredning angående möjligheterna att låta landstingsområdena
utgöra fattigvårdssamhällen samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen föranledde.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 22, anförde andra lagutskottet,
att enligt utskottets förmenande så stora betänkligheter mötte mot att göra
landstingsområdena till fattigvårdssamhällen, att utskottet ej kunde förorda
en sådan ordning.
Motionen blev därefter av riksdagen avslagen.
Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 26 april 1929 tillkallade
chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck, sakkunniga — organisationssakkunniga
— för att enligt givna direktiv behandla bland annat
två huvudproblem, nämligen dels frågan om att åstadkomma större
lokala enheter främst för den sociala omvårdnaden, dels ock frågan om att
åstadkomma större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna, resp.
nyss avsedda större områden, av ifrågavarande uppgifter.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Dahl, tillkallade efter Kungl.
Majits bemyndigande den 18 oktober 1929 sakkunniga — skatteutjämningsberedningen
—- för att inom finansdepartementet biträda med utredning
av frågan om rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna
ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål. Enligt direktiven
för de sakkunnigas arbete skulle frågan örn jämkningar i fördelningen
av samhället åliggande uppgifter mellan staten samt kommuner av olika
ordning tagas under omprövning. Tillika borde prövas, huruvida i olika
fall en utvidgning av systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål
eller bidrag från landsting till primärkommuner kunde vara att föredraga
framför en direkt överflyttning av ifrågakommande uppgifter. Även spörsmålet
om jämkningar i den kommunala indelningen borde komma under
övervägande.
Vid 1930 års riksdag yrkade herr Ericson i Boxholm i motion nr 14 inom
andra kammaren, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
begära skyndsam utredning och förslag till sådan ändring rörande hemortsrättsbestämmelserna
i fattigvårdslagen, att samtliga de kommuner, där den
understödsbehövande haft hemortsrätt, skulle, under vissa förhållanden, vidkännas
underhållsplikt.
Ändra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt utlåtande nr 8 under hänvisning
till att frågan om ändrade hemortsbestämmelser bragts under Kungl.
Majits prövning genom framställning i ämnet från styrelsen för svenska
landskommunernas förbund den 12 januari 1928.
Riksdagen avslog motionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
7
Vid 1931 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 191,
av herr Björnberg, vari yrkades utredning med syfte att centralisera fattigvården
genom att låta kostnaderna för densamma bli enhetbga för större områden.
Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt över densamma avgivna utlåtande,
nr 11, under hänvisning till att frågan om sammanförande av primärkommunerna
till större lokala enheter för handhavande av fattigvården
samt spörsmålet om förhållandet i fattigvårdshänseende mellan primär- och
sekundärkommunerna och mellan kommunerna och staten vore föremål för
utredning av organisationssakkunniga.
Riksdagen avslog motionen.
Vid 1932 års riksdag yrkade dels herr Paulsen i två inom andra kammaren
väckta motioner, nr 9 och nr 10, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
lill Kungl. Maj:t hemställa örn utredning och förslag till sådan ändring i gällande
fattigvårdslag och barnavårdslag, att alla nuvarande hemortsbestämmelser
slopades, att i stället för de slopade hemortsbestämmelserna inskreves i
lagen, att varje svensk medborgare hade hemortsrätt i Sverige utan angivande
av någon särskild kommun, och att staten betalade alla kostnader för fattigvården
och den offentliga barnavården, dels ock herr Edward Larson i motion
nr 253 i första kammaren, bland annat, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag om ändrade
bestämmelser i gällande fattigvårdslag rörande hemortsrätt, så att de i hög
grad florerande fattigvårdsprocesserna onödiggjordes.
Andra lagutskottet avstyrkte motionerna i sina utlåtanden nr 3—5, under
hänvisning till pågående omfattande utredningsarbete med avseende å fattigvården
och den sociala hjälpverksamheten över huvud taget.
Motionerna blevo av riksdagen avslagna.
Skatteutjämningsberedningen har den 12 december 1932 framlagt ett principbetänkande
med förslag till skatteutjämnande åtgärder genom överflyttning
till staten eller till större kommunala utdebiteringsområden av kostnader
för kommunala förvaltningsuppgifter. Enligt detta betänkande böra de
regler, som gälla om fattigvårdssamhällen samt om de lokala organen för
fattigvård, i huvudsak lämnas oförändrade. Landstingen föreslås skola helt
omhändertaga fattigvårds- och barnavårdsanstaltema och deras drift samt i
sin hand centralisera all anstaltsvård inom landstingsområdet, som för detta
ändamål av landstingen skola indelas i anstaltsdistrikt, i regel omfattande
flera fattigvårdssamhällen. Av de kostnader för den obligatoriska fattigvården,
som icke gäldas av staten och som ej ersättas av de understödda eller
för dem försörjningspliktiga, böra enligt förslaget tre fjärdedelar bäras av
landstingen och en fjärdedel påvila primärkommunerna. Primärkommunerna
böra däremot liksom hittills bära hela kostnaden för den frivilliga fat
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
tigvården. Skatteutjämningsberedningen har vidare, i syfte att verksamt
minska antalet fattigvårdsmål, förordat ändringar av föreskrifterna om hemortsrätt.
Enligt beredningens förslag bör hemortsrätt, oberoende av meddelad
fattigvård, åtnjutas i det samhälle, där vederbörande är eller senast varit
mantalsskriven. Enligt förslaget böra emellertid särskilda bestämmelser
meddelas med ändamål att i möjligaste mån förekomma, att annan kommun
än den verkliga hemkommunen blir bunden att omhändertaga ålder - domsförsörjningen.
Vid 1934 års riksdag yrkades dels i motion nr 40 i andra kammaren av
herr Thorell m. fl., bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utredning och vidtagande av åtgärder snarast möjligt för
att åstadkomma ändrade bestämmelser örn hemortsrätt i syfte att ernå
bättre och rättvisare fördelning av fattigvårdsbördan kommunerna emellan,
dels ock i likalydande motionerna nr 139 i första kammaren av herr Löfvander
m. fl. och nr 291 i andra kammaren av herr Johansson i Bro m. fl.,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag rörande
sådan ändring av gällande fattigvårdslag, att hemortsrätt skulle, oberoende
av meddelad fattigvård, åtnjutas i det samhälle, där vederbörande vöre mantalsskriven.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 23, yttrade andra lagutskottet,
bland annat, att de i motionerna berörda spörsmålen torde komma under
förnyat övervägande vid den fortsatta behandlingen av skatteutjämningsberedningens
betänkande samt att jämväl organisationssakkunniga
torde komma att behandla frågan angående revision av gällande bestämmelser
om hemortsrätt. Med hänsyn till att de spörsmål, som framförts i
motionerna, i olika sammanhang bragts under Kungl. Majlis prövning, ansåg
sig utskottet icke böra föreslå riksdagen att i anledning av motionerna
hos Kungl. Majit begära ytterligare utredning.
Utskottet hemställde, att motionerna ej måtte föranleda någon åtgärd,
vilken hemställan bifölls av riksdagen.
Organisationssakkunniga hava den 11 december 1934 avgivit betänkande
med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens
organisation m. m. (Sveriges offentliga utredningar 1934: 53). I ett utkast till
lag örn den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. har majoriteten
av de sakkunniga föreslagit, att i varje kommun med mer än 1 500
invånare skall finnas en social nämnd med uppgift att handhava kommunens
verksamhet för fattigvård, barnavård, ungdomsskydd, allmän ålderdomspensionering,
behandling av alkoholister och arbetslöshetshjälp. Kommun
med mindre invånarantal skall äga inrätta social nämnd. I lagutkastet
hava dessutom behandlats två andra mera omfattande spörsmål, nämligen
frågorna om barnavårdsnämndernas obligatoriska anslutning till barnavårds
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
9
förbund samt om förbud mot oreglerad hjälpverksamhet. I samband med
nämnda lagutkast hava även framlagts förslag till vissa ändringar i fattigvårdslagen,
skatteutjämningsförordningen och förordningen om erkända
arbetslöshetskassor.
Organisationssakkunniga ha sökt råda bot för de olägenheter, som äro
förknippade med de av hemortsbestämmelsema härflytande processerna
mellan fattigvårdssamhällen om ersättning för lämnad fattigvård eller barnavård.
Förslaget innebär, att i de fall, i vilka det möter särskilda svårigheter
att utreda, var en enligt 1 § fattigvårdslagen understödd svensk medborgare
äger hemortsrätt, det skall stå vistelsesamhället fritt att vända sig
till staten för erhållande av nio tiondelar av vårdkostnaden såsom full gottgörelse
för denna. Enligt de sakkunnigas förslag skall frågan om ersättning
för viss kostnad vara definitivt bragt ur världen i och med att gottgörelse
för densamma lämnats med nio tiondelar av statsmedel. Vistelsesamhället
skall icke äga möjlighet att, i fall det sedermera får kännedom örn
hemortssamhället, för den resterande tiondelen av kostnaden vända sig mot
detta. Det har synts de sakkunniga antagligt, att då man öppnar en utväg
för kommunerna att skaffa sig ersättning för fattigvårds- och barnavårdskostnader
på ett mindre tidsödande och arbetskrävande sätt än genom process
mot andra kommuner, ett betydande antal fattigvårds- och barnavårdsprocesser
komma att bortfalla och bland dem just de, som vålla de största
olägenheterna.
Antalet fattigvårdsprocesser har sedan 1918 tidvis högst väsentligt stegrats.
Utskottet får i detta avseende hänvisa till nedanstående siffror, av vilka de
för åren 1917—1925 äro hämtade ur Kungl. Majit proposition nr 106 till
1926 års riksdag samt uppgiften för 1931 från skatteutjämningsberedningens
betänkande med viss komplettering av Överståthållarämbetet.
Antal fatiigvårdsmål mellan fattigvårdssamhällen, anhängiggjorda hos länsstyrelserna
och Överståthållarämbetet.
Är 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1931
6 972 6 972 7 637 8 637 10 076 13 218 15 806 11 449 13 426 8 764.
Antalet mål angående mantalsskrivning har starkt stegrats, såsom framgår
av nedanstående uppgifter, till vilka utskottet ber att få hänvisa. Siffrorna
äro hämtade beträffande åren 1917—1925 från nyssnämnda proposition
till 1926 års riksdag, för åren 1926—1929 från kammarrättens yttrande
över 1924 års uppbördssakkunnigas betänkande, för år 1931 från
skatteutjämningsberedningens betänkande med viss komplettering av Sveriges
häradsskrivareförening samt för år 1933 från en av nämnda förening
gjord sammanställning.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Antalet till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet inkomna besvär rörande
fråga örn vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd.
Är 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927
121 95 171 156 393 674 1 289 1 733 2 222 2 161 3 140
Är 1928 1929 1931 1933
4 155 5 215 9 788 14 304.
Dessa besvär angående mantalsskrivningsfrågor lia huvudsakligen anförts
av kommuner och fattigvårdssamhällen.
1935 års riksdag hemställde i anledning av ett flertal motioner på förslag
av bevillningsutskottet (utlåtande nr 54) i skrivelse (nr 282) till Kungl. Majit,
att Kungl. Majit ville föranstalta om att utredningen på kommunalbeskattningens
område återupptoges. Den 24 januari 1936 beslöt Kungl. Majit tillsätta
en kommitté, benämnd kommunalskatteberedningen, med uppdrag att
i enlighet med vissa av föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss,
i statsrådsprotokollet för nämnda dag angivna riktlinjer verkställa utredning
rörande den kommunala beskattningen jämte därmed sammanhängande
frågor. I statsrådsprotokollet heter det bland annat:
Den utveckling, som särskilt under de senaste årtiondena ägt rum inom
olika områden av samhällslivet, har icke kunnat undgå att taga sig uttryck i
en stark stegring av de kommunala utgifterna. Samtidigt som kommunerna
nödgats åtaga sig nya uppgifter av maktpåliggande och kostnadskrävande
natur, hava kraven på den kommunala verksamhetens effektivitet över huvud
taget blivit allt större. Väl har staten genom speciella förvaltningsbidrag i
betydande utsträckning tagit sig an finansieringen av åtskilliga till kommunerna
hänskjutna bestyr samt även därutöver trätt hjälpande emellan genom
att tilldela synnerligt skattetyngda kommuner understöd, men dessa åtgärder
hava icke visat sig tillräckliga för att åvägabringa den lättnad och utjämning
av det kommunala skattetrycket, som allmänt erkännes vara av behovet påkallad.
Härför torde —- såsom redan skatteutjämningsberedningen framhöll
i sitt under 1932 avgivna principbetänkande — i främsta rummet erfordras
ett avlyftande från kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter. Vid den
nya utredningen av kommunalskattefrågan bör därför ånyo upptagas till
övervägande frågan örn erforderliga jämkningar i den nuvarande fördelningen
av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av olika ordning.
Med hänsyn till dessa uppgifters mångskiftande natur låter det sig icke
göra att på detta stadium uppdraga några bestämda gränser för denna omprövning.
Emellertid bör uppmärksammas, att icke en eventuell överflyttning
av uppgifter kommer att förorsaka minskad effektivitet eller bristande
sparsamhet vid deras handhavande; särskilt viktigt är detta, örn i något fall
beslutanderätten skulle befinnas icke lämpligen kunna förbindas med skyldighet
att till någon mera väsentlig del bära de utgifter, som föranledas av
besluten.
Utskottet vill i anslutning härtill erinra, att vid innevarande års riksdag i
likalydande motioner nr 174 i första kammaren av herr Bagge m. fl. och
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
11
nr 505 i andra kammaren av herr Skoglund m. fl. yrkats, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville låta verkställa
en utredning om den kommunala självstyrelsen i hela dess vidd enligt
i motionerna angivna synpunkter med självstyrelsens bevarande som
grundläggande syftemål samt för riksdagen framlägga de resultat, vartill
utredningen kan ge anledning, eller att riksdagen, därest Kungl. Majit under
tiden igångsätter en mera allmän kommunal utredning, ville i skrivelse till
Kungl. Majit uttala sig för att denna utredning måtte utvidgas i enlighet
med ovan angivna syftemål.
I dessa motioner har anförts, bland annat:
Vid gränsdragningen av kommunernas och övriga samfälligheters uppgifter
kan överflyttning av kommunala uppgifter icke vara något mål att
uppställa. Måhända torde likväl någon överflyttning ej stå att undvika, sålramt
man vill nå fram till ett sådant tillstånd, att kommunerna normalt
skola vara i stånd att utan utjämningsbidrag och utan alltför hög uttaxering
själva ombesörja dem anförtrodda uppgifter. Diskussionen kommer alltid
härvid att koncentrera sig till fattigvårdsutgifterna, och här skola vi uteslutande
beröra dessa. Det finnes skäl i att kraftigt varna för ett brådstörtat
avgörande, dels med hänsyn till de alltmera stegrade anspråken på stat och
landsting, dels med hänsyn till önskvärdheten att först avvakta erfarenheten
från den nya pensionsförsäkringslagens tillämpning och i vad mån denna
förmår lätta fattigvårdskostnaderna. Skulle en lindring i de kommunala
1''attigvårdskostnaderna ändock befinnas ofrånkomlig, synes det dock vara
en föga rationell lösning att, som ifrågasatts, låta 75 % av dem tillskjutas
från högre samhälligheter. Ett sådant bidragssystem skulle tvivelsutan bli
det bästa exemplet på, hur den icke kommunala höga bidragskvoten antingen
utmynnade i en för fattigvårdssamhället synnerligen olämplig byråkratisering,
med intrång på den kommunala självstyrelsen inom ett av dennas
betydelsefullaste områden, eller också frestade kommunerna att med
hänsyn till deras egen ringa bidragskvot och eget förminskade ekonomiska
ansvar ådagalägga en frikostighet, som givetvis ginge ut över det allmänna.
Mindre bemängt med dylika frestelser och mindre schematiskt vöre i så fall
att överväga alt låta till kommunerna utgå ett lägre procentuellt bidrag, icke
fastställt i relation till de av kommunerna beslutade utgifterna utan — t. ex.
tor femårsperioder — beräknat i form av koefficienter efter kommunernas
storlek, uttaxering och fattigvårdsstruktur. Enligt ett sådant system skulle
de fattigaste kommunerna kunna få ett relativt större belopp än de rikare,
men kommunernas egna prestanda skulle dock vara så ansenliga att någon
egentlig ny risk för bristande ekonomiskt självansvar ej behövde befaras.
Dessa motioner hava för behandling hänvisats till konstitutionsutskottet.
Utskottet får slutligen erinra, ali 1934 års riksdag i anledning av en inom
andra kammaren väckt motion på förslag av bevillningsutskottet (betänkande
nr 24) i skrivelse (nr 178) till Kungl. Majit anhållit, att Kungl. Majit ville
låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning i syfte all åstadkomma
förbättrad lagstiftning rörande mantalsskrivning och därmed sam
-
12
Amira lagutskottets utlåtande Nr 35.
Utskottet.
manhängande frågor samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka
utredningen kan giva anledning. I motiveringen till nämnda skrivelse har
framhållits, bland annat, att vissa brister i mantalsskrivningsförordningen
med hänsyn till gällande bestämmelser örn hemortsrätt kunna leda till orättvisor
ur fattigvårdssynpunkt.
Kungl. Majit har den 28 februari 1936 beslutat tillsätta en kommitté med
uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag rörande sättet för debitering,
uppbörd och indrivning av utskylder samt folkbokföringens ordnande
jämte härmed sammanhängande organisatoriska och andra frågor.
I direktiven för kommitténs verksamhet, vari erinrats örn nyssnämnda
riksdagsskrivelse, har föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss,
yttrat, bland annat, att kommittén hade att pröva de förslag till ändringar
i mantalsskrivningsförfarandet, som blivit framförda från riksdagens
sida eller annat håll, och överhuvud företaga en revision av lagstiftningen
på förevarande område.
De i motionerna berörda spörsmålen äro enligt utskottets mening förtjänta
av statsmakternas synnerliga uppmärksamhet.
Den av Kungl. Majit tillsatta kommunalskatteberedningen torde komma
att taga ställning till frågorna om fattigvårdens och barnavårdens fullständiga
eller delvisa förstatligande. Enligt direktiven för beredningens verksamhet
bör beredningen nämligen upptaga till övervägande spörsmålet
örn erforderliga jämkningar i den nuvarande fördelningen av samhällsuppgifterna
mellan staten och kommunerna av olika ordning. Med hänsyn
till dessa uppgifters mångskiftande natur ha i direktiven icke uppdraga
några bestämda gränser för denna omprövning. Emellertid bör enligt
direktiven uppmärksammas, att icke en eventuell överflyttning av uppgifter
kommer att förorsaka minskad effektivitet eller bristande sparsamhet
vid deras handhavande. Särskilt viktigt är enligt direktiven detta, örn i något
fall beslutanderätten skulle befinnas icke lämpligen kunna förbindas
med skyldighet att till någon mera väsentlig del bära de utgifter, som föranledas
av besluten.
Organisationssakkuniga hava i sitt betänkande i viss utsträckning sökt
råda bot för de olägenheter, som äro förbundna med de av hemortsrättsbestämmelserna
härflytande processerna mellan fattigvårdssamhällena. De
sakkunniga hava föreslagit, att fattigvårdssamhälle, som lämnat fattigvård
enligt 1 § åt svensk medborgare, skall, då det möter särskilda svårigheter att
utreda var den understödde har hemortsrätt, äga rätt att av staten såsom
full gottgörelse erhålla nio tiondelar av fattigvårdskostnaden. Det har synts
de sakkunniga antagligt, att då man öppnar en utväg för kommunerna att
skaffa sig ersättning för fattigvårds- och barnavårdskostnader på ett mindre
tidsödande och arbetskrävande sätt än genom process mot andra kommuner,
ett betydande antal fattigvårds- och barnavårdsprocesser komma att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35. 13
bortfalla och bland dem just sådana, som vålla de största olägenheterna.
De sakkunnigas ifrågavarande förslag är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Utskottet får vidare erinra, att 1934 års riksdag i skrivelse nr 178 anhållit,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en allsidig och förutsättningslös
utredning i syfte att åstadkomma förbättrad lagstiftning rörande mantalsskrivning
och därmed sammanhängande frågor. I motiveringen till nämnda
skrivelse har framhållits, bland annat, att vissa brister i mantalsskrivningsförordningen
med hänsyn till gällande bestämmelser örn hemortsrätt i fattigvårdslagen
kunna leda till orättvisor ur fattigvårdssynpunkt. Kungl. Majit
har den 28 februari 1936 uppdragit åt en kommitté att verkställa revision
av, bland annat, lagstiftningen rörande mantalsskrivning.
Då de spörsmål, som berörts i motionerna, på grund av utredningar redan
äro eller torde bliva föremål för Kungl. Majits uppmärksamhet, anser sig
utskottet, som förväntar att de igångsatta utredningsarbetena bedrivas med
skyndsamhet och under beaktande av sambandet mellan de olika frågorna,
icke böra hemställa till riksdagen att hos Kungl. Majit begära ytterligare
utredning.
B. Upphävande av stadgandet i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen
m. m. (motionen lii 219).
Herrar Hedlund i Östersund och Ericson i Boxholm hava i motionen
II: 219, hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändrad lydelse av 50
och 60 §§ fattigvårdslagen, att hemortskommunens fattigvårdssamhälle och
.staten bliva ersättningsskyldiga för även den fattigvårdskostnad, som angives
i berörda paragrafer, samt att 49 § i nämnda lag erhåller sådan ändrad
lidelse, att även sadan fattigvård, som däri angives, kommer att utgöra
hinder för förvärv av hemortsrätt.
50 § fattigvårdslagen har följande lydelse:
1 mom. Fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,
vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett örn skyldeman eller
annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning,
berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället i
den omfattning, som här nedan sägs.
2 mom. Ersättning enligt 1 mom. utgår ej för fattigvård, som bestått i
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att
sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
begravningshjälp.
Enligt 60 § 3 morn. fattigvårdslagen lämnar .staten gottgörelse för fattigvård,
som omförmäles i 50 § 2 morn., endast för det fall, att understödstagaren
icke är svensk medborgare.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
49 § 1 morn. samma lag innehåller följande bestämmelser:
Har någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,
åtnjutit fattigvård enligt 1 §, eller har under samma år fattigvård
enligt 2 § meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där
han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.
Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledes dock icke av
fattigvård, som bestått i
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att
sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
begravningshjälp.
I 49 § 2 mom. stadgas, bland annat, att i fråga om inverkan på förvärv
av hemortsrätt likställes med fattigvård, som någon själv åtnjutit, fattigvård,
som åtnjutits av hans minderåriga barn, så ock för mannen fattigvård,
vilken tilldelats hans hustru.
I 29 § i 1871 års förordning angående fattigvården stadgades, att fattigvårdssamhälle,
som på grund av 1 § lämnat fattigvård åt någon, som hade
hemortsrätt inom annat samhälle, vore berättigat att av detta samhälle
erhålla ersättning för fattigvården ävensom för begravningskostnad, örn sådan
erfordrats.
I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag om
fattigvården föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén såsom undantag från
bestämmelsen örn ersättningsplikt för hemortskommunen fattigvård, som
bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avsåge
att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkarhjälp eller
medicin, som lämnats annorledes än i förening med vård å sjukvårdsanstalt,
varför ersättning skulle utgå, förlossninghjälp eller begravningskostnad,
ävensom fattigvård av annat slag än här nämnts, som icke omfattat längre
tid än trettio dagar.
Såsom motivering till delta förslag anförde kommittén, bland annat, följande:
Genom
att införa ett stadgande, enligt vilket kostnaden för understöd av
nu angivna slag undantages från ersättning, skulle tydligen ett stort antal
tvisteämnen mellan kommunerna röjas ur vägen, och stadgandet skulle alltså
komma att få en väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna
mellan kommunerna. Även örn utvägar ej saknas att med
andra medel minska antalet av tvister, torde dock intet medel vara så effektivt
som att låta vistelsekommunen själv vidkännas dylika tillfälliga kostnader.
Någon större förskjutning av fattigvårdstungan torde ej behöva befaras
genom ett dylikt stadgande. Med en begränsning till ovan angivna fall torde
man ej behöva befara, att vistelsekommunen skall undandraga sig att lämna
erforderlig hjälp eller att söka skjuta detta åliggande över på annan
kommun.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
15
Samtidigt föreslog kommittén, att ifrågavarande slag av fattigvård icke
skulle utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt, och anförde såsom motivering
till detta förslag, bland annat, att det läge nära till hands att låta
frågorna om fattigvårds ersättande och örn dess inverkan på hemortsrättsförvärv
behandlas enligt samma regler. Den omständigheten, att en person
komme i behov av tillfällig fattigvård, kunde ej heller sägas med nödvändighet
utvisa en sådan brist i försörjningsförmågan hos honom, att han
ej borde kunna förändra hemortsrätt. Kommittén hade på grund härav ansett
lämpligt att låta fattigvård, varom här vore fråga, vara utan inverkan
på hemortsrättsförvärv.
Vid framläggande av proposition nr 135 till 1918 års riksdag anförde
föredragande departementschefen, att den av kommittén omfattade
principen, att fattigvård av mera tillfällig beskaffenhet icke borde medföra
rätt till ersättning från hemortskommunen, vore i stort sett riktig och borde
läggas till grund för lagstiftning. I fråga örn den utsträckning, i vilken denna
princip borde komma till tillämpning, ansåge emellertid departementschefen,
att förslaget, att fattigvård, som lämnats under högst 30 dagar, icke
skulle ersättas, lämpligen icke borde genomföras. Förslaget förordades i den
begränsade omfattning, nu gällande lag innehåller.
Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes i riksdagen icke
någon erinran.
Vid 1928 års riksdag yrkade herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i
Östersund i en inom andra kammaren väckt motion, nr 190, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i fattigvårdslagen, att i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen
omförmäld fattigvård med undantag för begravningshjälp skulle
ersättas av hemortskommunen samt i de fall, då 60 § vore tillämplig, av
staten.
över denna motion avgav statens inspektör för fattigvård och barnavård
infordrat yttrande, vari han bland annat anförde:
Ett ställningstagande till förevarande motion torde kräva en undersökning,
huruvida den uppfattning rörande ifrågavarande bestämmelser i 50 § 2 mom.
i fattigvårdslagen, som hystes vid lagens tillkomst, sedermera jävats av erfarenheten
eller icke. För detta ändamål har jag införskaffat fattigvårdskonsulenternas
yttranden i frågan. Av de sålunda avgivna yttrandena gå sex
i tillstyrkande riktning, medan tre utmynna i ett avstyrkande. Meningen
bland konsulenterna är således delad rörande lämpligheten av den i motionen
föreslagna lagändringen.
Med hänsyn härtill anser jag det uteslutet, att något beslut örn ändring
av ifrågavarande bestämmelse fattas av detta års riksdag. Dessförinnan torde
erfordras en mera grundlig utredning än vad här kunnat åstadkommas till
klargörande av denna lagbestämmelses verkningar i olika hänseenden under
den tid, som gått sedan fattigvårdslagens tillkomst. Vad som av flera av
konsulenterna anförts anser jag i värjo fall motivera igångsättande av en
dylik utredning.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag därför vördsamt tillstyrka,
att en allsidig och förutsättningslös utredning företages rörande
önskvärdheten och lämpligheten av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i
fattigvårdslagen samt att därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet
med bestämmelsen i 49 § 1 morn., att viss tillfällig fattigvård icke
utgör hinder för hemortsrättsförvärv.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 25, hemställde andra lagutskottet, att
motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och anförde till
stöd härför följande:
Motionärerna hava ej uttalat sin uppfattning i frågan, huruvida den av
dem föreslagna ändringen i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen bör medföra ändring
jämväl av 49 § 1 mom. samma lag. Anses det sammanhang mellan de
båda paragraferna föreligga, att den föreslagna ändringen av det förstnämnda
lagrummet bör medföra den ändring av det senare, att hjälp av den
beskaffenhet, som angives i ändringsförslaget, skall utgöra hinder för förvärv
av hemortsrätt, måste givetvis lämpligheten av det framställda ändringsförslaget
bedömas även med hänsyn till innebörden av en sådan konsekvens.
Utskottet har ej ansett tillräckligt material föreligga för ett ståndpunktstagande
i den sålunda angivna frågan och har redan av detta skäl ansett sig
ej böra förorda bifall till motionärernas förslag om lagändring. 1 anledning
av motionen har fattigvårdsmyndigheternas uppmärksamhet blivit riktad
på de hittillsvarande verkningarna av den lagbestämmelse, som motionen
åsyftar, och utskottet förutsätter, att dessa myndigheter även skola med intresse
följa framtida erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning. Under
sådana omständigheter har utskottet icke nu ansett erforderligt att förorda,
att en utredning företages rörande de lagändringar, som kunna ifrågasättas
med utgångspunkt från motionen.
Vid utlåtandet var fogad en reservation av fyra ledamöter, vilka ansett,
att utskottet bort föreslå riksdagen att hos Kungl. Majit begära en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande önskvärdheten och lämpligheten av
sådana ändringar i fattigvårdslagen, som påyrkats i motionen.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, under det att andra kammaren
biföll reservationen. Frågan hade alltså fallit.
Vid 1929 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet, nämligen nr 54 i
första kammaren av herrar Sandén och Ström samt nr 87 i andra kammaren
av herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 26, anförde andra lagutskottet,
bland annat:
Utöver vad motionärerna vid föregående riksdag anfört hava i de nu
föreliggande motionerna icke åberopats några skäl för ett genomförande av
den ifrågasatta ändringen av 50 § 2 mom. fattigvårdslagen. Förhållandet
mellan nämnda lagrum och bestämmelserna örn hemortsrättsförvärv i 49 §
1 mom. har ej heller i år berörts i de väckta motionerna. I motionerna har
ej heller beaktats, att den frågan kan komma att upptagas till prövning,
huruvida icke annan utväg för gäldande av åtminstone vissa av de här
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
17
berörda tillfälliga fattigvårdskostnaderna kan anses stå till buds än att de
bestridas antingen av vistelse- eller hemortskommunen. Utskottet vill i detta
sammanhang bringa i erinran, att fjolårets riksdag i skrivelse till Kungl.
Majit begärt utredning rörande det interkommunala skatteutjämningsproblemet.
Vid verkställande av denna utredning torde jämväl frågan om överflyttande
på stat och landsting av vissa fattigvårdskostnader komma under
övervägande. Med hänsyn till nu anförda förhållanden har utskottet ej funnit
anledning att frångå den ståndpunkt, som utskottet vid fjolårets riksdag
intog till den då väckta motionen i ämnet.
Med denna motivering hemställde utskottet, att motionerna icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda. Reservation anfördes av tre ledamöter.
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.
Vid 1930 års riksdag yrkade herr Johansson i Väby m. fl. i en inom
andra kammaren väckt motion, nr 71, att undantagsbestämmelserna i 50 §
2 mom. fattigvårdslagen måtte upphävas.
Andra lagutskottet anförde i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, bland
annat, att utskottet ej funne skäl att frångå sin vid 1928 och 1929 års riksdagar
uttalade åsikt, samt erinrade, att den från styrelsen för landskommunernas
förbund väckta frågan örn utredning rörande ändring av bestämmelserna
om hemortsrätt ännu icke blivit avgjord ävensom att utredningen
rörande det interkommunala skalteutjämningsproblemet ej vore slutförd.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. Tre av utskottets ledamöter reserverade sig.
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.
I skrivelse till Kungl. Majit den 27 november 1930 hemställde statens inspektör
för fattigvård och barnavård, att Kungl. Majit ville föranstalta örn
en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om upphävande av
bestämmelserna i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen och däremot svarande stadgande
i barnavårdslagen ävensom av övriga i samband därmed stående
frågor.
Denna skrivelse, varöver yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar, är fortfarande beroende på Kungl. Majlis
prövning.
Vid 1934 ars riksdag yrkade herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i
Östersund i motionen nr 302 i andra kammaren, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn en allsidig utredning rörande sådana
ändringar i faltigvårdslagen, att i 50 § 2 mom. omförmäld fattigvård med
undantag för begravningshjälp jämställdes med övrig fattigvård enligt 1 §
fattigvårdslagen i fråga om ersättningsskyldighet för hemortskommun och
beträffande understödstagares förvärv av hemortsrätt.
linning till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 35.
2
18
Andra lagutskollets utlåtande Nr 35.
Utskottet.
I en annan viel samma riksdag väckt motion, nr 451 i andra kammaren
av herr Nyblom m. fl., ifrågasattes att under 50 § 2 inom. fattigvårdslagen
hänföra fattigvård åt barn till arbetslösa men arbetsföra föräldrar samt att
låta sådan fattigvård ej utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 23, yttrade andra lagutskottet, bland
annat, att det torde finnas anledning antaga, att de i motionerna berörda spörsmålen
bomme att tilldraga sig uppmärksamhet vid fortsatt behandling av
skatteutjämningsberedningens betänkande samt under organisationssakkunnigas
utredning. Utskottet erinrade tillika örn, att de i motionen II: 302 berörda
frågorna vore beroende på Kungl. Maj:ts prövning i anledning av skrivelse
från statens inspektör för fattigvård och barnavård den 27 november
1930. Under sådana förhållanden fann utskottet skäl icke föreligga för riksdagen
att i förevarande hänseenden avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om utredning.
Utskottet hemställde, alt de i motionerna gjorda framställningarna icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan bifölls av
båda kamrarna.
Utskottet vill slutligen erinra om befolkningskommissionens den 10 december
1935 avgivna betänkande angående förlossningsvården och barnmorskeväsendet
samt förebyggande mödra- och barnavård (S. O. U. 1936: 12)
samt den 9 januari 1936 avlämnade betänkande angående moderskapspenning
och mödrahjälp (S.O.U. 1936: 15). Enligt förslag i dessa betänkanden
skall staten helt övertaga normalkostnaderna för förlossningsvården.
Varje kvinna skall äga rätt till kostnadsfri hjälp av barnmorska. Kvinna,
som föder barn, skall erhålla en moderskapspenning, som är avsedd att
läcka vissa med barnsbörden förenade engångskostnader. Örn kvinna i anledning
av havandeskap är i trängande behov av understöd, skall hon kunna
tilldelas mödrahjälp till belopp, ej överstigande 300 kronor. Mödrahjälpen
är ej att anse som fattigvård.
De under förevarande punkt behandlade spörsmålen rörande fattigvårdssamhällenas
inbördes ersättningsskyldighet för vissa slag av fattigvård samt
om sådan fattigvårds inverkan på förvärv av hemortsrätt med mera äga
uppenbarligen ett nära samband med den ovan under A behandlade frågan
örn fattigvårdens förstatligande, vilken fråga, såsom utskottet förut erinrat,
torde bliva föremål för övervägande av kommunalskatteberedningen.
Utskottet vill därutöver erinra, att ifrågavarande spörsmål underställts Kungl.
Maj:ts prövning i anledning av skrivelse från statens inspektör för fattigvård
och barnavård den 27 november 1930.
Under sådana förhållanden finner utskottet skäl icke föreligga för riksdagen
att för närvarande taga ställning till frågan örn lagstiftning i ämnet
eller avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn utredning.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
19
C. Rätt till fattigvård för arbetsföra personer, vilka till följd av
arbetslöshet äro nödlidande (motionerna 1:288 och 11:348).
I motionen I: 288 av herr Otto Wangson framhålles, att i avvaktan på
resultatet av de utredningar och förslag, som måste föregå en så genomgripande
reform som fattigvårdens förstatligande, synes frågan om tryggande
av alla oförskyllt nödlidandes rätt till hjälp av samhället böra tagas
under övervägande och föranleda ett mera omedelbart beslut. I motionen
ifrågasättes sådan ändring i 1 § första stycket fattigvårdslagen, att rätt till
fattigvård skall tillkomma även arbetsföra personer, vilka anmält sig som
arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen men likväl
icke erhållit lämpligt arbete.
I motionen II: 348 av herr Spångberg m. fl. hemställes, att riksdagen
måtte besluta sådant tillägg i 1 § fattigvårdslagen, att genom arbetslöshet
nödlidande person skall äga rätt till fattigvård.
Utskottet vill till en början lämna en översikt över gällande bestämmelser
angående bedrivande av hjälpverksamhet för arbetslösa.
Enligt 1 § fattigvårdslagen skall fattigvård utgivas till minderårig eller
den som till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kroppseller
själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig och som saknar
medel till sitt livsuppehälle, därest hans behov ej annorledes avhjälpes.
Bland de förutsättningar, som enligt denna paragraf medföra skyldighet
för kommunen att utgiva fattigvård, finnes alltså arbetslöshet icke upptagen.
Till arbetslös persons minderåriga barn är kommun emellertid i enlighet
med paragrafen vid behov pliktig att utgiva fattigvård.
Därest fattigvårdssamhälle utgiver fattigvård i andra fall än dem, som omförmälas
i 1 § i fattigvårdslagen, äger samhället jämlikt de i 2 § i samma
lag givna bestämmelserna fastställa de grunder för fattigvården, som böra
av samhällets fattigvårdsstyrelse iakttagas. I praxis har sedan länge erkänts,
att fattigvård enligt 2 § må utgivas i anledning av arbetslöshet och att sådan
fattigvård jämväl må lämnas direkt till den arbetslöse. I övrigt torde böra
nämnas, att 2 och 23 §§ upptaga bestämmelser om att fattigvårdssamhälle
och fattigvårdsstyrelse hava att ombesörja, att den som finnes vara i behov
av fattigvård erhåller sådan.
För ntgiven fattigvård föreligger återbetalningsskyldighet, i den mån fattigvårdsstyrelsen
icke finner skäl till eftergift. I 64 § i fattigvårdslagen uppräknas
emellertid vissa omständigheter, vilka kunna medföra, att fattigvårdssamhälle
äger bestämma, huruvida ersättningsskyldighet för uppburen
fattigvård skall äga rum. Bland dessa omständigheter nämnes det fall, att
fattigvårdssamhälle anslagit särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande
för avhjälpande av nöd, som i större utsträckning uppkommit på grund
av missväxt, annan allmännare olycka eller av förhållanden utom riket vållad
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
allmän kristid. Av förarbetena till fattigvårdslagen framgår vidare, att 64 §
erhöll sin nuvarande lydelse genom av 1918 års riksdag vidtagna förändringar
i det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget. Kungl. Majit hade nämligen
föreslagit, att i 64 § skulle upptagas en bestämmelse, som innehölle en generell
rätt för fattigvårdssamhälle att besluta, att återbetalningsskyldighet icke
skulle föreligga för understöd, som utlämnades av fattigvårdsstyrelsen.
I kungörelsen den 30 juni 1934 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet
vid arbetslöshet (S. F. S. 1934: 434 med ändring 1935: 426) föreskrives,
att dylik verksamhet vid oförvållad arbetslöshet bedrives under tre
huvudformer, nämligen dels statliga och statskommunala reservarbeten, dels
kontantunderstödsverksamhet och dels särskilda åtgärder i anledning av
ungdomsarbetslösheten. Tillsyn över verksamheten utövas av statens arbetslöshetskommission.
Verksamheten omliänderhaves inom varje kommun aven
arbetslöshetskommitté. I kungörelsen lämnas vissa föreskrifter angående
behörigheten att uppbära arbetslöshetshjälp. Dessa bestämmelser innebära i
huvudsak, att hjälp endast må lämnas till den som är arbetsför och oförvållat
arbetslös samt efter verkställd prövning befunnits vara i behov av
hjälp. Återbetalningsskyldighet föreligger icke för arbetslöshetshjälp, som
uppburits i enlighet med kungörelsens bestämmelser.
I 23 § i kungörelsen hava intagits bestämmelser angående fastställande avsärskild
reservarbetslön. Denna lön, som i allmänhet fastställes kommunvis,
skall ligga till grund för ackordsättningen vid statliga och statskommunala
reservarbelen samt för kontantunderslödens maximibelopp.
I fråga örn reservarbetena må här allenast nämnas, att statliga reservarbeten
utföras i arbetslöshetskommissionens regi, medan de statskommunala
reservarbetena bedrivas i landstings, kommuns eller vägstyrelses regi
efter av arbetslöshetskommissionen i varje särskilt fall lämnat medgivande.
Kommissionen bestämmer det högsta antal arbetslösa, som vid varje tillfälle
må från vederbörande kommun sysselsättas vid statligt eller statskommunalt
reservarbete. Beslut om statsbidrag till statskommunalt reservarbete fattas i
allmänhet av kommissionen men i vissa särskilt angivna fall av Kungl. Majit.
Den omständigheten, att arbetslös person för sig eller sin familj uppbär
fattigvård, inverkar icke på rätten att erhålla hänvisning till statligt eller
statskommunalt reservarbete eller att kvarstå såsom reservarbetare.
Örn en kommun önskar bedriva kontantunderstödsverksamhet med statsbidrag,
skall kommunen, efter det kommunen anvisat medel till verksamheten,
inhämta arbetslöshetskommissionens medgivande därtill samt hos
kommissionen göra ansökan örn statsbidrag. I samband därmed skall kommunen
lämna uppgift om antalet hjälpsökande arbetslösa inom kommunen.
Kommissionen bestämmer det högsta antal arbetslösa, för vilket vid varje
tillfälle statsbidrag till dagunderstöd må beräknas. Statsbidragets storlek
bestämmes av kommissionen eller, i vissa fall, av Kungl. Majit.
Kommissionen äger bestämma det högsta belopp, varmed dagunderstöd för
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
21
värjo kommun må utgivas. Understödet må icke överstiga två tredjedelar av
den för orien fastställda reservarbetslönen. Enligt 43 § i kungörelsen må
dagunderstöd icke utgå till den, som i anledning av arbetslöshet åtnjuter
fattigvård för sig eller sin familj av annat slag än som avses i 50 § 2 mom.
i lagen örn fattigvården eller som utgöres av sjukhusvård åt någon, i förhållande
till vilken den arbetslöse är att anse såsom familjeförsörjare. Utgår
fattigvård på annat sätt än sålunda angivits, må dagunderstöd enligt arbetslöshetslijälpkungörelsen
icke utgå, såvida icke den lämnade fattigvården
varit tillfällig och utgått i synnerligen trängande fall.
Genom förordningen elen 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor har
i Sverige införts ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring. Till arbetslöshetskassor,
som bildats av arbetarna och som vunnit erkännande enligt
bestämmelserna i nämnda förordning, utgår statsbidrag i enlighet med vad
som stadgas i förordningen den 15 juni 1934 om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor. Tillsynsmyndighet för kassorna är socialstyrelsen.
Understöd från erkänd arbetslöshetskassa utgår i form av daghjälp efter
en minimikarenstid av sex dagar. För att bliva berättigad till daghjälp
måste medlem hava erlagt föreskrivet antal avgifter under viss förfluten tid.
Daghjälpens belopp får icke överstiga 6 kronor eller, med vissa undantag,
understiga 2 kronor. Understöd må utgå för högst 120 dagar under loppet
av 52 på varandra följande veckor. Den omständigheten, att medlem i erkänd
arbetslöshetskassa för sig eller sin familj åtnjuter fattigvård, inverkar
icke på hans rätt till daghjälp från kassan. Antalet erkända arbetslöshetskassor
uppgår för närvarande till sju med ett sammanlagt medlemsantal av
omkring 72 000. Av dessa arbetslöshetskassor är det allenast en kassa, nämligen
musikernas erkända arbetslöshetskassa, som fastställt ett daghjälpsbelopp
överstigande 4 kronor. I sistnämnda kassa kan daghjälp utgå med
högst 5 kronor.
Hjälpverksamhet för oförvållat arbetslösa bedrives för närvarande, förutom
i de genom författningsbestämmelser reglerade former, för vilka redogörelse
i det föregående lämnats, ytterligare i form av anordnande av kommunala
reservarbeten och utgivande av kommunala kontantunderstöd utan
statsbidrag. Vad de kommunala reservarbetena beträffar bedrivas dessa arbeten
inom en kommun ofta samtidigt med statskommunala reservarbeten.
Några författningsbestämmelser angående de kommunala reservarbetena
förefinnas icke. Ur författningssynpunkt måste dessa arbeten därför betraktas
såsom arbeten på den öppna marknaden.
Beträffande tolkningen av den gällande rättens ståndpunkt i fråga örn
kommunernas befogenhet att utan statsbidrag och i annan ordning än fattigvårdslagen
stadgar bevilja understöd till hjälp vid arbetslöshet vill utskottet
nämna, att från regeringsrätten föreligger ett antal prejudikat i
22
Amira lagutskottets utlåtande Nr 35.
ämnet. Utskottet hänvisar till de fall, som omnämnts i regeringsrättens årsbok
för 1933 sid. 15 samt för 1934 S. 31, 209 och 299. I ett vart av dessa fall.
där klagan fördes mot ett av kommun meddelat beslut örn understöd vid
arbetslöshet, blev beslutet undanröjt på den grunden, att beslutet innebure,
att understöd av kommuns medel kunde komma att beredas medlemmar av
kommunen i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller enligt
bestämmelserna angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp vore medgivet,
och att kommunen förty överskridit sin befogenhet. Befogenhet för kommun
att utan statsbidrag anordna kontant understödsverksamhet vid arbetslöshet
utan fattigvårds karaktär synes således förutsätta, att medgivande till
sådan verksamhet lämnats i en författning.
Under de senaste åren hava från skilda håll framkommit förslag örn vidtagande
av mer eller mindre ingripande förändringar i det system för den
samhälleliga arbetslöshetshjälpen, för vilket redogörelse lämnats i det föregående.
Åtskilliga utredningar, som bedrivits under senare tid, hava berört
dessa spörsmål. Utskottet vill i dessa avseenden omnämna följande.
Vid 1933 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, I: 128 av herr
Trygger m. fl. och II: 237 av herr Lindman m. fl., att riksdagen ville för
sin del besluta antaga ett av motionärerna framlagt förslag till lag örn
offentlig arbetslöshetshjälp åt oförvållat arbetslösa.
Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag yttrade i sitt över bland annat
nyssnämnda motioner avgivna utlåtande, nr 17, att utskottet till fullo delade
den uppfattningen, att förhållandena med avseende å den kommunala, icke
statsunderstödda arbetslöshetshjälpen i många avseenden vore otillfredsställande.
Detta gällde framför allt frånvaron av enhetlig reglering och kontroll.
Den av utskottet införskaffade utredningen hade visat, att de arbetslöner,
som utginge vid rent kommunala reservarbeten, vore ytterligt skiftande. Motsvarande
ojämnhet torde råda beträffande kommunernas inställning till
andra frågor, som tarvade en utförlig reglering. Ett klarläggande vore tillika
önskvärt beträffande omfattningen av kommunernas lagliga rätt att lämna
arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär. Utskottet anförde vidare i
samma utlåtande, att en av de sidor av arbetslöshetsproblemet, vilka visat sig
mest svårlösta, avsåge förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen
och den allmänna fattigvården. Ur olika synpunkter vore det i hög grad
önskvärt, att en bestämd gräns härvidlag kunde uppdragas, så att sammanblandning
undvekes och det icke förekomme, att en och samma person
samtidigt åtnjöte understöd från flera håll för samma hjälpbehov. Då arbetslöshet
emellertid icke i och för sig grundade rätt till fattigvård, utan meddelande
därav i sådant fall berodde på vederbörande kommuns fria prövning
jämlikt 2 § fattigvårdslagen, förelåge häri en anledning till lokal ojämnhet,
som skulle göra det obilligt att i förevarande hänseende för det dåvarande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
23
uppdraga en allmänt gällande gränslinje. Även i andra av utskottet särskilt
omnämnda avseenden mötte tills vidare svårigheter vid frågans behandling.
Utskottet ansåge, att samtliga dessa spörsmål borde i ett sammanhang göras
till föremål för utredning. Tillika borde givetvis beaktas sambandet med
motsvarande problem beträffande förhållandet mellan fattigvården och olika
socialförsäkringsgrenar. Med hänsyn till den synnerligen stora aktualitet,
som frågan ägde med avseende å arbetslöshetshjälpen, borde denna del av
problemet upptagas till förnyad behandling, utan att förslag avvaktades beträffande
förhållandet mellan socialförsäkringen och fattigvården i allmänhet.
I skrivelse den 21 juni 1933, nr 356, hemställde riksdagen därefter, att
Kungl. Majit måtte föranstalta dels örn skyndsam utredning rörande reglering
av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika
former och den allmänna fattigvården, dels ock om skyndsam utredning
beträffande omfattningen av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp
utan fattigvårds karaktär samt örn behovet och lämpligheten
av laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens
bekämpande.
I anledning av denna skrivelse föranstaltade Kungl. Majit om en särskild
utredning inom socialdepartementet rörande omfattningen av kommunal
understödsverksamhet utan statsbidrag för hjälp åt arbetslösa. Av utredningen,
som avsåg dels år 1932 och dels vissa tidpunkter år 1933, framgick
att dylik verksamhet förekom inom nära hälften av samtliga kommuner i
riket. En närmare sammanfattning av de vid utredningen vunna resultaten
återgives i organisationssakkunnigas betänkande med utredning och förslag
rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. (sid.
105—115).
I proposition nr 38 till 1934 års riksdag med förslag till förordning örn
erkända arbetslöshetskassor m. m. har föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, efter att hava redogjort för vad vid 1933 års riksdag och
tidigare förekommit i frågan beträffande förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen
och fattigvården, anfört, bland annat (sid. 62 och 63):
På föredragning av mig har Kungl. Majit anbefallt länsstyrelserna att
införskaffa särskild utredning från kommunerna till närmare belysning av
det sätt, varpå kommunerna ordnat den del av arbetslöshetshjälpen, som
ej består i anordnande av arbeten och ej heller består i utgivande av kontantunderstöd
med statsbidrag. Bearbetning av det från kommunerna inkomna
vidlyftiga utredningsmaterialet har igångsatts inom departementet. Särskild
utredning har också inom departementet verkställts rörande innebörden av
gällande rätt i fråga örn kommuns befogenhet att lämna arbetslöshetshjälp
utan fattigvårds karaktär. Såsom jag föregående år anförde, måste en gränsdragning
emellan arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna fattigvården
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
ingå som ett led i ett allmänt åtskiljande av den med återbetalningsskyldighet
förenade fattigvården och annan hjälp, som i skiftande former lämnas till
följd av arbetslöshet. Ett dylikt åtskiljande sammanhänger nära med frågan
om åstadkommande av en större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna
av den sociala hjälpverksamheten. Denna fråga är som bekant för
utredning överlämnad till de s. k. organisationssakkunniga. De sakkunnigas
arbete på detta område kunde komma att beröra en del av den av riksdagen
begärda utredningen. I det läge, vari frågan sålunda befinner sig, är det
uppenbarligen icke möjligt att föreslå några särskilda bestämmelser till reglering
av förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna
fattigvården.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 37 vid 1934 års riksdag över
nyssnämnda proposition, bland annat:
På sätt departementschefen anfört lärer det med hänsyn till pågående utredningar
icke vara möjligt att nu skrida till en definitiv reglering av förhållandet
mellan arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården. I likhet nied
departementschefen anser utskottet emellertid principiellt, att olika former avsamhällelig
hjälpverksamhet böra hållas åtskilda, så att en person icke samtidigt
beredes hjälp från olika håll. På grund härav vill utskottet giva uttryck
åt önskvärdheten av att pågående utredningar i ämnet bedrivas med
sådan skyndsamhet, att riksdagen snarast erhåller tillfälle att pröva frågan
i hela dess vidd.
I proposition nr 235 till 1934 års riksdag angående anslag till bekämpande
av arbetslösheten m. m. har föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, förklarat (s. 39), att det icke vore möjligt att fatta ståndpunkt till
något av de spörsmål berörande arbetslöshetshjälpen och fattigvården, beträffande
vilka riksdagen i sin ovannämnda skrivelse hemställt örn utredning.
Innan bearbetningen av det från kommunerna införskaffade utredningsmaterialet
avslutats och såmedelst en mera fullständig överblick vunnits
över de nuvarande förhållandena å olika orter, vore det enligt departementschefens
förmenande ej möjligt att avgöra, om och i vilka avseenden
en ytterligare utredning kunde eller lämpligen borde verkställas utan att
avbida resultatet av organisationssakkunnigas undersökningar.
Enligt givna direktiv hava organisationssakkunniga haft att behandla
bland annat frågan om att åstadkomma större enhetlighet vid förvaltningen
inom kommunerna av den sociala omvårdnaden. De sakkunniga hava i sitt
betänkande framlagt utkast till lag om den samhälleliga hjälpverksamhetens
organisation med mera. Majoriteten av de sakkunniga ha, såsom utskottet
tidigare i detta utlåtande erinrat, föreslagit, att i varje kommun med mer
än 1 500 invånare skall finnas en social nämnd med uppgift att handhava
kommunens verksamhet för fattigvård, barnavård, ungdomsskydd, allmän
ålderdomspensionering, behandling av alkoholister och arbetslöshetshjälp. I
lagutkastet behandlas, bland annat, även frågan om förbud mot oreglerad
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
25
hjälpverksamhet. De sakkunniga anföra, att den förut omnämnda utredningen
angående kommunal understödsverksamhet utan statsbidrag utvisade,
att kommunerna icke sällan överskridit de gränser för hjälpverksamhet
vid arbetslöshet, som angivits av gällande författningar. Det måste, enligt de
sakkunnigas mening, betecknas som olämpligt, att det allmänna på detta
sätt bedreve en för de enskilda såväl som för samhället djupt ingripande
hjälpverksamhet, utan att denna vore underkastad reglering genom lag eller
annan författning. För att åstadkomma en klar, rättslig reglering på detta
område hade de sakkunniga i sitt lagförslag intagit en bestämmelse om
förbud för kommun alt meddela understöd åt enskilda i andra fall eller i
andra former än lag stadgade eller som genom statsbidrags meddelande prövats
vara behöriga. För vissa undantagsfall borde en möjlighet till dispens
från den allmänna regeln finnas. De sakkunniga föreslogo därför ett stadgande
av innebörd att, örn genom kris i näringslivet inom viss kommun
framkallades omfattande arbetslöshet, på särskild prövning skulle bero, huruvida
och på vilka villkor kommunen finge annorledes än eljest bestämts
meddela understöd åt oförvållat arbetslösa. Prövningen härav borde verkställas
av den myndighet, som i allmänhet skötte den av staten utövade eller
understödda hjälpverksamheten.
I en vid organisationssakkunnigas betänkande fogad reservation har ledamoten
borgarrådet Wictor Karlsson anfört bland annat, att det vore ogörligt
att enbart genom organisatoriska åtgärder undanröja alla de olägenheter,
vilka till väsentlig del vore en följd av att den omfattande och mångskiftande
socialvården reglerades av en mångfald olika lagar och författningar, som,
tillkomna på olika tider, icke fullt harmonierade med varandra. Ville man
ernå en verkligt effektiv samverkan mellan de olika verksamhetsgrenarna,
torde detta icke kunna vinnas med mindre än att man grepe sig an med en
revidering av de olika lagarna i syfte att åstadkomma inbördes samklang
dem emellan. Särskilt gällde detta fattigvårdslagen, vars bestämmelser med
hänsyn till de senare årens sociala lagstiftning i många hänseenden vore
föråldrade, oklara och svårtolkade. Sedan denna lag stiftades, hade dessutom
uppstått nya hjälpbehov av betydande omfattning, som man svårligen kunde
förutse, då lagen skrevs, nämligen de behov, såväl direkta som indirekta,
som den oförvållade arbetslösheten framkallat. Då alla dessa hjälpbehov
icke kunde tillgodoses genom den särskilda hjälpverksamheten för arbetslöshetens
bekämpande eller genom arbetslöshetsförsäkringen, måste fattigvården
alltjämt vara beredd att meddela en supplerande hjälp. Erfarenheten
hade dock visat, att fattigvårdslagens nuvarande bestämmelser mycket
litet lämpade sig för en hjälpverksamhet av denna art.
I proposition nr 232 till 1935 års riksdag angående anslag till bekämpande
av arbetslösheten har föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, förklarat (s. 21), att det syntes honom icke möjligt att taga ställning
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
till de av 1933 års riksdag angivna spörsmålen, berörande arbetslöshetshjälpen
och fattigvården, förrän i samband med den slutliga prövningen av
organisationssakkunnigas förslag.
I proposition nr 3 till innevarande riksdag med förslag till lag om socialregister
har föredragande departementschefen, statsrådet Möller, uttalat, att
i de till övervägande antal avstyrkande yttranden, som avgivits över organisationssakkunnigas
betänkande, anförts åtskilliga skäl mot så omfattande
förändringar i organisatoriskt hänseende, som ett genomförande av de sakkunnigas
förslag skulle innebära. Då de anförda skälen synts departementschefen
bärande, hade han funnit sig icke böra lägga sakkunnigförslagets
huvudprinciper till grund för lagstiftning i ämnet.
I arbetslöshetsutredningens betänkande II angående åtgärder mot arbetslöshet
(S. O. U. 1935: 6) finnes bland annat ett uttalande (sid. 201) örn
det otillfredsställande i att fattigvården och arbetslöshetshjälpen för
närvarande ej äro klart åtskilda. Kommittén anför vidare (sid. 249 f.),
att de av kommittén i betänkandet framförda synpunkterna och förslagen
angående hjälpverksamhetens ordnande i och för sig vore av den
betydelse, att de motiverade en allmännare granskning av grunderna för
hjälpverksamheten. En sådan omprövning påkallades för övrigt därav, att
verksamheten icke längre kunde betraktas allenast såsom tillfällig utan
måste, åtminstone för längre tid framåt, bliva bestående. Härtill bomme,
att vid arbetslöshetsförsäkringens ordnande hänsyn icke tagits till den betydelsefulla
frågan, huruvida dess prestationer komme att stå i lämpligt förhållande
till hjälpverksamhetens. Särskilt för familjeförsörjare å dyrare
orter kunde dagunderstödet, som helt bekostades av det allmänna, komma
att bliva för de arbetslösa förmånligare än den av dem själva delvis bekostade
daghjälpen inom försäkringen. En sådan anordning vore uppenbarligen
olämplig.
Under år 1935 har inom socialdepartementet utarbetats en promemoria
angående kommunal kontantunderstödsverksamhet utan statsbidrag och i
annan form än fattigvård för hjälp åt arbetslösa. I denna promemoria har
intagits ett utkast till lag om kommunal kontantunderstödsverksamhet vid
arbetslöshet. I promemorian uttalas, att det syntes erforderligt att öppna lagliga
möjligheter för de kommuner, som så önskade, att jämväl utan bidrag
av statsmedel anordna kontant understödsverksamhet. I lagutkastets 1 §
stadgas, att kommunal understödsverksamhet må anordnas i enlighet med
bestämmelserna i lagen i de fall, då inom kommun, där arbetslöshet råder,
det finnes erforderligt att bereda oförvållat arbetslösa kontanta understöd.
Ett beslut, varigenom kommunerna anvisat medel till kommunal kontantunderstödsverksamhet,
skall jämlikt 2 § underställas Kungl. Maj:ts prövning
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
27
och fastställelse. Av lagen reglerad hjälpverksamhet skall stå under tillsyn
av den myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer. Enligt den lämnade motiveringen
skall denna myndighet utgöras av arbetslöshetskommissionen. Vidare
givas bestämmelser angående understödsformerna, vilka, då lagen endast
reglerar den kontanta hjälpverksamheten, utgöras av dagunderstöd och hyreshjälp.
Från hjälpkungörelsen hava hämtats behörighetsregler, konfliktdirektiv
och bestämmelser om vad som skall förstås med lämpligt arbete.
Samma föreskrifter lämnas angående förhållandet till fattigvården och arbetslöshetsförsäkringen,
som enligt hjälpkungörelsen gälla i fråga om den
kontanta hjälpverksamheten. Beträffande dagunderstödens belopp stadgas,
att understöd må utgå med högst de belopp, som tillsynsmyndigheten för
varje kommun medgiver, dock må, därest reservarbetslön blivit fastställd
för orten, dagunderstöd ej överstiga två tredjedelar av nämnda lön.
Över departementsutkastet hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,
arbetslöshetskommissionen, kammarrätten, statens inspektör för fattigvård
och barnavård, Överståthållarämbetet, 6 länsstyrelser, stadsfullmäktige i 4
städer och 2 enskilda sammanslutningar. Socialstyrelsen, arbetslöshetskommissionen,
statens inspektör för fattigvård och barnavård samt Överståthållarämbetet
hava därvid förklarat sig anse skäl tala för en allmän översyn
av den sociala hjälplagstiftningen.
De i motionerna I: 288 och II: 348 upptagna spörsmålen örn rätt till fattigvård
för arbetsföra personer, vilka till följd av arbetslöshet äro nödlidande,
beröra ämnen, vilka statsmakterna under de senaste åren ägnat stor
uppmärksamhet. Utskottet vill härutinnan erinra, att 1933 års riksdag i
skrivelse till Kungl. Majit hemställt örn skyndsam utredning dels beträffande
förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former
och den allmänna fattigvården, dels ock beträffande omfattningen av kommunernas
lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär
samt örn behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas
verksamhet för arbetslöshetens bekämpande.
I anledning av denna riksdagsskrivelse har inom socialdepartementet verkställts
utredning rörande den kommunala understödsverksamheten utan
statsbidrag för hjälp åt arbetslösa. En sammanfattning av de vid utredningen
vunna resultaten har återgivits i organisationssakkunnigas betänkande.
Såsom utskottet i sin ovan lämnade redogörelse framhållit har regeringsrätten
i åtskilliga utslag under åren 1933 och 1934 upphävt av kommuner
fattade beslut om utgivande av kontantunderstöd utan statsbidrag
med den motiveringen, att besluten innebure, att understöd av kommunernas
medel kunde komma alt beredas medlemmar av desamma i annan ordning
än gällande fattigvårdslag stadgade eller enligt bestämmelserna angående
statsbidrag till arbetslöshetshjälp vore medgivet, och att kommunerna förty
överskridit sin befogenhet. Rätt för kommun att utan statsbidrag anordna
Utskottet.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
kontantunderstödsverksamhet utan fattigvårds karaktär synes således förutsätta,
att medgivande till sådan verksamhet lämnats i en författning. I
propositionen nr 232 till föregående års riksdag angående anslag till bekämpande
av arbetslösheten m. m. har föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, förklarat, att det syntes honom icke möjligt att taga ställning
till de av 1933 års riksdag angivna spörsmålen, berörande arbetslöshetshjälpen
och fattigvården, förrän i samband med den slutliga prövningen
av organisationssakkunnigas förslag. Utskottet har ovan redogjort för det
huvudsakliga innehållet av detta förslag. I propositionen nr 3 till innevarande
års riksdag med förslag till lag om socialregister har statsrådet
Möller uttalat, att han icke funnit sig böra lägga organisationssakkunnigas
förslag örn förändringar i organisatoriskt hänseende till grund för lagstiftning.
Inom socialdepartementet har under föregående år utarbetats ett utkast
till lag om kommunal kontantunderstödsverksamhet utan statsbidrag
och i annan form än fattigvård. Sedan yttranden inhämtats från vissa myndigheter
och sammanslutningar över berörda förslag, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Av de spörsmål, rörande vilka 1933 års riksdag
hemställt om utredning, synes frågan om förhållandet mellan fattigvården
och den offentliga arbetslöslietshjälpen i dess olika former hittills
hava blivit i tämligen ringa utsträckning belyst.
Vid 1934 års riksdag yttrade utskottet i sitt utlåtande över propositionen
nr 38 med förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor m. m.,
att olika former av samhällelig hjälpverksamhet borde hållas åtskilda, så
att en person icke samtidigt bereddes hjälp från olika håll, varvid utskottet
framhöll önskvärdheten av att pågående utredningar i ämnet bedreves med
sådan skyndsamhet, att riksdagen snarast erhölle tillfälle att pröva frågan
i hela dess vidd. Behovet av större enhetlighet och planmässighet i den
offentliga hjälpverksamheten har under de senaste åren gjort sig allt starkare
gällande. Såsom framgår av utskottets redogörelse lia tid efter
annan från olika håll framförts önskemålet, att författningarna om hjälp åt
arbetslösa måtte göras till föremål för en allmän översyn efter enhetliga
principer.
Det måste anses vara av vikt, att de av riksdagen begärda utredningarna
rörande reglering av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen
i dess olika former och den allmänna fattigvården samt
rörande behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet
för arbetslöshetens bekämpande snarast fullföljas. Under det fortsatta
utredningsarbetet bör till ingående prövning upptagas frågan örn kommunernas
rätt och skyldighet att utgiva fattigvård i anledning av arbetslöshet,
varvid bör uppmärksammas den skillnad, som enligt nu gällande
bestämmelser föreligger mellan å ena sidan arbetslösa, arbetsföra personer,
vilka åtnjuta arbetslöshetshjälp, och å andra sidan arbetsoförmögna och
andra, vilka erhålla fattigvård, i fråga om återbetalningsskyldighet för upp
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
29
buren hjälp. Enligt utskottets mening är det av stor betydelse, att den samhälleliga
hjälpverksamheten icke anordnas eller bedrives på sådant sätt, att
anslutningen till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen motverkas.
Örn möjlighet finnes för den arbetslöse att utan erläggande av avgifter och
utan återbetalningsskyldighet erhålla lika stort eller högre understöd per dag
av allmänna medel än vad de försäkrade erhålla från sina kassor, måste
detta komma att försvåra arbetslöshetsförsäkringens utveckling. Frågan
om kontantunderstödsbeloppens lämpliga avvägning i förhållande till daghjälp
enligt arbetslöshetsförsäkringen torde därför böra göras till föremål
för ingående övervägande. På grund av vad sålunda anförts vill utskottet
föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit måtte
snarast fullfölja de av 1933 års riksdag begärda utredningarna rörande reglering
av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika
former och den allmänna fattigvården samt rörande behovet och lämpligheten
av laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens
bekämpande.
D. Lika behandling i vistelsesamhället av i lika mån understödsbehövande;
skyldighet för hemortssamhälle att ersätta all av
vistelsesamhälle utgiven fattigvård (motionen 1:288).
I motionen l: 288 anför herr Otto Wangson, att om man trots allt icke är
beredd att taga steget ut till den av honom föreslagna fattigvårdsreform, som
redovisats i detta utlåtande under C, vill han framkasta ett förslag, som
komme att råda bot på de för närvarande allra mest upprörande missförhållandena
på den samhälleliga hjälpverksamhetens område, nämligen den
styvmoderliga behandlingen av dem, som vistas i en kommun och ha hemortsrätt
i en annan. Felet är enligt motionen, att fattigvårdslagen tillstäd jer
en olika behandling av i lika mån understödsbehövande. I motionen ifrågasättes,
dels ett tillägg till 2 § fattigvårdslagen av innehåll, att fattigvårdssamhälle
icke må stadga, att den, som är i behov av fattigvård, skall förvägras sådan
allenast på den grund, att han äger hemortsrätt inom annan kommun än den,
där han vistas;
dels ett tillägg till 23 § fattigvårdslagen, att i fråga örn fattigvård må åtskillnad
icke göras, örn den nödställde tillhör det fattigvårdssamhälle, där
han vistas, eller ej;
dels ock sådan ändring i fattigvårdslagen, att hemortssamhälle skall vara
pliktigt att ersätta all, av vistelsesamhälle utgiven fattigvård, alltså även
fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen.
Enligt 2 § fattigvårdslagen äger fattigvårdssamhälle för beviljande av fattigvård
i andra fall än dem, vilka omförmälas i 1 §, bestämma de grunder,
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
som böra iakttagas av fattigvårdsstyrelsen. Om sådant bestämmande ej sked.
ankommer det på styrelsen att meddela fattigvård i den mån styrelsen prövar
nödigt. Samhället och styrelsen hava härvid att på sätt i 23 § sägs ombesörja,
att den som finnes vara i behov av fattigvård erhåller sådan.
Jämlikt 23 § fattigvårdslagen skall den som vill komma i åtnjutande av
fattigvård göra anmälan därom hos fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle,
där han vistas. Oavsett om anmälan skett, åligger det emellertid fattigvårdsstyrelse
att ombesörja, att hjälp lämnas den som vistas inom samhället
och är i behov av fattigvård.
På förvärv av hemortsrätt inverkar enligt 49 § 1 mom. fattigvårdslagen,
med undantag för vissa arter av fattigvård, som uppräknas i momentet, ali
fattigvård enligt 1 § samt dessutom fattigvård enligt 2 §, som meddelats av
annan kommun än mantalsskrivningskommunen, alltså det samhälle, där
hemortsrätt kommer att vinnas, örn året blir fattigvårdsfritt. Sistnämnda
begränsning fanns redan i 1871 års fattigvårdsförordning och avser att förebygga,
att mantalsskrivningskommunen genom meddelande av fattigvård,
utan att de i 1 § angivna förutsättningarna föreligga, hindrar ett eljest inträdande
hemortsrättsförvärv.
I fråga örn bosättningens betydelse för erhållande av hjälp enligt 1934 års
kungörelse angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet
vill utskottet lämna följande redogörelse: Sökande, som enligt lagen
örn fattigvården äger hemortsrätt inom annan kommun än den, där ansökan
om arbetslöshetshjälp göres, må, utan hinder av sagda omständighet, kunna
komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp. Dock bör arbetslöshetshjälp i
regel icke tilldelas sådan sökande, därest han icke vistats inom kommunen
under en tid av minst nio månader och tillika under denna tid innehaft anställning
av mera stadigvarande beskaffenhet (17 §). Arbetslöshetskommitté,
som finner sig icke böra lämna arbetslöshetshjälp åt sökande, som enligt lagen
örn fattigvården äger hemortsrätt inom annan kommun, må hänvisa
honom att söka dylik hjälp i den kommun, där han äger hemortsrätt, samt,
efter av arbetslöshetskommissionen meddelat tillstånd, tilldela honom understöd
till bestridande av kostnaden för hans resa till hemortsrättskommunen.
Till sådant reseunderstöd utgår statsbidrag med halva beloppet (18 §).
Utskottet har från statens arbetslöshetskommission inhämtat, att reseunderstöd
enligt 18 § hjälpkungörelsen av kommunerna utbetalats under
1934 till 399 personer med 7 643 kronor 80 öre och under 1935 till 526 personer
med 9 105 kronor 45 öre, av vilka belopp statsverket bidragit med
hälften.
Beträffande arbetare vid statliga reservarbeten gäller, alt nödig kostnad
för den arbetslöses resa till arbetsplats, dit han hänvisats, ersättes av statsverket.
När särskilda omständigheter därtill föranleda, må enligt arbetslöshetskommissionens
bestämmande ersättning av statsmedel utgå jämväl för
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
31
den arbetslöses hemresa (31 §). De fall, då sådan ersättning utgår, hava
av kommissionen fixerats till hemresa vid anställningens upphörande på
grund av kommissionens beslut, vid inställelse till värnpliktstjänstgöring
samt vid hemsändning på grund av olycksfall eller sjukdom, otvetydigt ådragen
efter ankomsten till arbetsplatsen, samt resa till ny anställningsort.
örn genom intyg enligt fastställt formulär kan styrkas, att mera stadigvarande
anställning på den öppna marknaden erhållits, medan arbetaren ännu
var sysselsatt vid statligt reservarhete.
Vidare har föreskrivits, att kommun, som önskar erhålla sysselsättning
för arbetslösa vid statligt reservarbete, skall lämna uppgift om det antal
hjälpsökande arbetslösa inom kommunen, som enligt lagen om fattigvården
äga hemortsrätt inom annan kommun (28 §). Detsamma gäller vid ansökan
om medgivande att anordna statskommunalt reservarbete (34 §) samt vid
ansökan om statsbidrag till dagunderstöd och hyreshjälp (39 och 49 §§).
Vid bestämmandet av det antal arbetslösa, som vid varje tillfälle högst må
sysselsättas vid statliga eller statskommunala reservarbeten eller för vilka
statsbidrag till dagunderstöd eller hyreshjälp må beräknas, skall arbetslöshetskommissionen
pröva, huruvida visst antal av de platser eller under - stödsrum, som tilldelats kommun, skola förbehållas arbetslösa, som enligt
lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom annan kommun (29, 35, 40 och
49 §§). Därjämte har föreskrivits, att förhöjt statsbidrag må utgå till de
arbetslöner vid statskommunala reservarbeten samt till det dagunderstöd och
den hyreshjälp, som utbetalats till nu berörda hjälpsökande med hemortsrätt
inom annan kommun (36, 41 och 50 §§).
På förslag av statsutskottet (utlåt, nr 153) begärde 1935 års riksdag (skriv,
nr 371) med bifall till en av herr Hallén m. fl. väckt motion (11:622), att
Kungl. Maj :t måtte verkställa undersökning rörande icke hemortsberättigade
ur synpunkten av antal, förekomst m. m.
Kungl. Majit uppdrog sedermera den 12 juli 1935 åt arbetslöshetskommissionen
att med ledning av uppgifter från arbetslöshetskommittéerna, avseende
den 31 juli 1935, verkställa utredning angående samtliga anmälda
arbetslösas ålder, yrke och organisationstillhörighet, arbetslöshetsperiodens
längd, arbetsförhet inom eget yrke och inom grovarbete, tidpunkten för
vederbörande hjälpsökandes inflyttning till vistelsekommunen ävensom den
torni, vari hjälpen lämnats. Arbetslöshetskommissionen har den 9 april 1936
avlämnat den begärda undersökningen. Hela antalet i undersökningen redovisade,
icke hemortsberättigade personer utgör 423, motsvarande 1 procent
av totalantalet hjälpsökande arbetslösa. Antalet icke hemortsberättigade var
störst i Stockholm (131), Göteborgs och Bohus län (38), Stockholms län
(26) och Västernorrlands län (26).
Vid proposition nr 19 lill innevarande års riksdag angående förstärkning
av vissa anslag under femte huvudtiteln har fogats en översikt av arbetslös
-
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Ttskottet.
hetskommissionen över arbetslöshetsläget åren 1934 och 1935. Av denna
översikt (tabell 20) samt av den av kommissionen avgivna översikten över
hjälpverksamheten under februari månad 1936 (sid. 13 och 14) framgår,
att antalet rapporterade, icke hemortsberättigade arbetslösa, som uppehållit
sig minst nio månader i vistelsesamhället och därunder innehaft arbetsanstälining
av mera stadigvarande beskaffenhet, utgjorde för juli 1935 291,
varav 211 personer eller 72,5 % blevo hjälpta, samt för oktober 1935 344,
varav 193 personer eller 56,1 % hjälptes. Antalet rapporterade arbetslösa,
inklusive icke hemortsberättigade, utgjorde för juli 1935 42 582, varav 32 600
personer eller 76,5 % erhöllo hjälp, samt för oktober 1935 47 045, varav
28 136 personer eller 59,8 % blevo hjälpta. I den vid propositionen nr 19
fogade översikten har framhållits, att en orsak till det anmärkningsvärt
ringa antalet anmälda torde vara, att många arbetslöshetskommittéer
hänvisa icke hemortsberättigade arbetslösa till fattigvården ävensom
att sådana arbetslösa, med kännedom om de tidigare svårigheterna att erhålla
arbetslöshetshjälp, mången gång direkt anhålla om fattigvård utan att
dessförinnan efterhöra möjligheterna till arbetslöshetshjälp.
Utskottet vill slutligen omnämna, att Kungl. Maj:t den 8 november 1935
anbefallt statistiska centralbyrån att avgiva utlåtande rörande den i ovannämnda
motionen II: 622 vid 1935 års riksdag väckta frågan om undersökning
rörande icke hemortsberättigade ur synpunkten av antal, förekomst
m. m. I utlåtande den 24 mars 1936 har statistiska centralbyrån, som lämnat
åtskilliga uppgifter örn antalet i kyrkoböckerna redovisade s. k. obefintliga,
ifrågasatt en allsidig utredning om de i motionen II: 622 berörda spörsmålen.
De under förevarande punkt berörda spörsmålen, vilka enligt utskottets
mening äro förtjänta av stor uppmärksamhet, stå uppenbarligen i ett nära
samband med de under punkterna A och C behandlade frågorna om fattigvårdens
förstatligande samt örn rätt till fattigvård för arbetsföra, vilka till
följd av arbetslöshet äro nödlidande. Det torde finnas anledning antaga,
att jämväl de nu ifrågavarande spörsmålen skola tilldraga sig uppmärksamhet
vid de fortsatta utredningarna örn förhållandet mellan fattigvården
och arbetslöshetshjälpen och beträffande behovet och lämpligheten av
en laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande.
Av en av arbetslöshetskommissionen verkställd undersökning framgår, att
antalet rapporterade, icke hemortsberättigade arbetslösa för juli månad
1935 utgjort 423, varav 291 personer uppehållit sig minst nio månader i
vistelsesamhället och därunder innehaft anställning av mera stadigvarande
beskaffenhet. Arbetslöshetskommissionen har framhållit, att en orsak till
det anmärkningsvärt ringa antalet anmälda torde vara, att många arbetslöshetskommittéer
hänvisa dessa arbetslösa till fattigvården ävensom att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
33
(leii icke hemortsbcrättigade arbetslöse, med kännedom om de tidigare svårigheterna
att erhålla arbetslöshetshjälp, mången gång direkt anhåller örn
fattigvård utan att dessförinnan efterhöra möjligheterna till arbetslöshetshjälp.
Enligt utskottets förmenande synes det, utan hinder av ovannämnda utredningsarbeten,
böra övervägas, huruvida de i motionen påtalade olägenheterna
kunna undanröjas eller minskas genom ändringar i kungörelsen
den 30 juni 1934 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid
arbetslöshet eller genom andra administrativa föreskrifter. Härvid torde olika
möjligheter böra bliva föremål för uppmärksamhet. Utskottet vill härutinnan
erinra, att enligt 18 § i nämnda kungörelse äger arbetslöshetskommitté, som
finner sig icke böra lämna arbetslöshetshjälp åt sökande, som enligt fattigvårdslagen
har hemortsrätt inom annan kommun, hänvisa honom att söka
dylik hjälp i den kommun, där han äger hemortsrätt, samt, efter av arbetslöshetskommissionen
meddelat tillstånd, tilldela honom understöd till bestridande
av kostnaden för hans resa till hemortskommunen. Till sådant reseunderstöd
utgår statsbidrag med halva beloppet. Enligt utskottets mening
skulle befintliga missförhållanden i åtskilliga fall mildras, därest statsverket
ersatte hela resekostnaden eller större delen därav. Utskottet vill i detta
sammanhang erinra, att statsverket enligt 31 § i nämnda kungörelse ersätter
nödig kostnad för den arbetslöses resa till statligt reservarbete, dit han
hänvisats, samt att ersättning av statsmedel må, när särskilda omständigheter
därtill föranleda, efter arbetslöshetskonnnissionens bestämmande utgå
jämväl för den arbetslöses hemresa från sådant arbete.
Utskottet vill sålunda föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa om
en förutsättningslös utredning angående möjligheten att genom ändringar i
ovannämnda kungörelse eller genom andra föreskrifter undanröja eller väsentligen
mildra de olägenheter, som vid tillämpningen i kommunerna av
det nuvarande systemet för hjälp åt arbetslösa visat sig uppstå för sådana
arbetslösa, som där icke äga hemortsrätt.
E. Principerna för behovsprövningen i fattigvårdslagen
(motionen 1:288).
I motionen I: 288 yttrar herr Otto Wangson, att örn de uppslag till tryggande
av de oförskyllt nödlidandes rätt att erhålla hjälp av samhället, för
vilka redogjorts under C och D i detta utlåtande, skulle behöva föranleda
ytterligare utredning, torde vid denna utredning frågan örn en uppmjukning
av den i princip orimligt stränga behovsprövning, som nu föregår
hjälpbcviljandet, lämpligen göras till föremål för övervägande. I motionen
ifrågasättes ali lill 1 § första stycket fattigvårdslagen göra ett tillägg av följande
lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1936. .9 sand. 2 avd. Nr 35.
3
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Vid prövning av den hjälpsökandes behov skall hänsyn tagas till inkomster
och tillgångar hos samtliga hemmavarande familjemedlemmar; dock bör
hänsyn icke tagas till sådana tillgångar som bohag eller arbetsredskap. Ej
heller må den omständigheten, att den hjälpsökande har smärre bespai ingal
eller eget hem, utgöra hinder för att hjälp beredes honom.
Enligt 1 § fattigvårdslagen förutsättes för rätt att erhålla fattigvård, bland
annat, att vederbörande »saknar medel till sitt livsuppehälle».
Enligt förarbetena till fattigvårdslagen avser stadgandets formulering att
förebygga den stränga tolkning av motsvarande, i 1871 års fattigvårdsförordning
förekommande uttryck »sakna egna medel», som stundom framträtt.
Fattigvårdslagstiftningskommittén framhåller i sin motivering till 1 § fattigvårdslagen,
att samhällets skyldighet att hjälpa ej bör vara utesluten
därav, att någon egendom möjligen finnes, då den ej är till hands att tagas
i anspråk för behovets avhjälpande.
I 13 § sista stycket i kungörelsen angående statlig och statsunderstödd
hjälpverksamhet vid arbetslöshet åter!innes ett stadgande av samma inneböid
som det i motionen föreslagna.
Organisationssakkunniga hava i sitt betänkande ägnat uppmärksamhet åt
behovsprövningen enligt fattigvårdslagen. De sakkunniga anföra rörande
behovsprövningen och utmätandet av understöden bland annat:
I detta avseende lia svåra missförhållanden framträtt. Delvis torde detta
kunna förklaras genom bristande samverkan mellan de olika organen för
samhällets understödsverksamhet. Det har sålunda förekommit, att fattigvårdsstyrelse
utan att särskild anledning därtill, exempelvis sjukdom, talrik
barnskara eller särskilt höga bostadskostnader, förefunnits, utmätt så rikligt
hemunderstöd att det överstigit vad enligt de av statens arbetslöshetskommission
fastställda reservarbetslönerna är normal inkomst för reservarbete i
orten. Klagomål ha ej sällan framkommit över att de högre fattigvårdsinstanserna
utmätt för rikliga understöd, och man har ondgjort sig över att
understödsbelopp utdömts, vilka uppgivits hava överstigit arbetsförtjänsterna
för stora grupper av den arbetande befolkningen i orten. En utveckling i
denna riktning innesluter uppenbarligen lockelse för de lägsta inkomsttagarna
att övergiva självförsörjningen för att i stället söka understöd från
det allmänna. Det är självfallet icke meningen att understödet skall tillmätas
så knappt, att det icke blir tillräckligt för uppehället.
I anslutning till dessa synpunkter lia de sakkunniga funnit erforderligt att
i 26 § fattigvårdslagen såsom ett andra stycke införa en uttrycklig erinran
om att fattigvårdsunderstöd ej må så utmätas, att detsamma för den hjälpsökande
ter sig fördelaktigare än försörjning genom arbete. De sakkunniga
lia funnit nödigt, att åtgärder vidtagas även för att skärpa kontrollen över
hjälpverksamheten. Enligt 43 § fattigvårdslagen ha länsstyrelserna att vaka
över att fattigvården inom länen ändamålsenligt ordnas och handhaves, var
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
35
vid de till sitt biträde hava särskilda tjänstemän, fattigvårdskonsulenter. De
sakkunniga föreslå, att i 43 § fattigvårdslagen stadgas skyldighet och befogenhet
för länsstyrelserna och fattigvårdskonsulenterna att vaka över — ej
blott att de behövande komma i åtnjutande av det understöd som omständigheterna
påkalla — utan även att det allmänna ej betungas med kostnader,
som lagligen åligga enskild, eller med större kostnader än som svara mot
behovet. För att giva eftertryck åt kontrollen föreslå de sakkunniga vidare,
alt åt fattigvårdskonsulenterna gives rätt att överklaga den kommunala fatligvårdsmyndighetens
beslut angående meddelande av fattigvård.
Jämväl principerna för prövning av en hjälpsökandes behov torde komma utskottet.
under övervägande vid de fortsatta utredningarna rörande reglering av förhållandet
mellan fattigvården och den offentliga arbetslöshetshjälpen samt
rörande behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet
för arbetslöshetens bekämpande. Under sådana förhållanden finner
utskottet sig sakna anledning föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa
örn utredning rörande förevarande spörsmål.
F. Avskaffande av beteckningen »fattigvård» (motionen 1:288).
I motionen I: 288 yttrar herr Otto Wingson, att om de uppslag till tryggande
av de oförskyllt nödlidandes rätt till hjälp av samhället, för vilka redogörelse
lämnats under punkterna C och D i detta utlåtande, skulle behöva
föranleda ytterligare utredning, torde vid denna utredning frågan örn avskaffande
av benämningen »fattigvård» lämpligen böra övervägas.
I motionen anföres härom, bland annat:
Beteckningen fattigvård är icke längre vare sig adekvat eller lämplig. Den
är icke adekvat, ty den vård, som enligt lagen skall eller kan lämnas, förutsätter
allenast ett akut hjälpbehov och icke någon pauperism i detta ords
egentliga betydelse. Inte minst gäller vad här sagts om de arbetslösa, som
behöva hjälp. Vad som här sagts gäller emellertid också ett stort antal
andra fall av hjälpbehov, där familjefaderns eller någon familjemedlems
sjukdom föranlett hjälpsökandet. Överhuvud gäller, att samhället icke, så
länge fattigvården ännu är en huvudform för samhällets hjälpverksamhet,
bör åsätta de hjälpsökande en etikett, som i deras egna och deras omgivnings
ögon är onödigt förödmjukande och förnedrande. Ett erkännande av det berättigade
i detta krav på en namnförändring finner man i de strävanden på
den slutna fattigvårdens (anstaltsvårdens) område, som redan lett till att de
forna »fattiggårdarna» och »fattighusen» i sin moderniserade form tämligen
allmänt kallas ålderdomshem, vårdhem eller dylikt.
Detta spörsmål var föremål för uppmärksamhet under förarbetena till
gällande fattigvårdslag.
Fattigvårdslagstiftninyskommittén yttrade härom i sitt år 1915 avgivna
betänkande:
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Utan tvivel föreligga vissa skäl för en namnförändring. En viss misstro
finnes helt visst mot den offentliga fattigvården. Örn också denna delvis
har sin grand i förhållanden, som redan avhjälpts eller som komma att med
en ny lagstiftning försvinna, är det naturligen av vikt för en samhällsverksamhet,
som har till uppgift att hjälpa de behövande, att den ej utövas
under ett namn, som möjligen kan ingiva en ofördelaktig uppfattning örn
densamma. Värdet av ett sådant namnutbyte må likväl ej skattas alltför
högt, och åtskilliga omständigheter hava bestämt kommittén att ej föreslå
någon ändring. Först och främst återgiver ordet fattigvård på ett klart och
enkelt sätt den verksamhet, som det gäller, nämligen omvårdnaden av de
fattiga. Det är ej lätt att finna något annat lika lämpligt namn; beträffande
den motsvarande benämningen i andra länder, »offentlig understödsverksamhet»,
kan anmärkas, att den hos oss skulle hava en alltför allmän innebörd.
Särskilt skulle det bliva förenat med svårigheter att använda en dylik
benämning i förbindelse med samhällen och myndigheter, och en namnförändring
skulle helt säkert för en lång tid framåt alstra misstag och oreda.
Däremot möta givetvis inga betänkligheter mot den förändringen att i vissa
avseenden eller i vissa sammanställningar undvika termen fattigvård, då
annat fullt lämpligt ord i stället kan fås, t. ex. att, såsom redan nu ofta
i praktiken genomförts, för fattigvårdsanstalter undvika namnet fattighus
eller fattiggård och i stället använda namnen ålderdomshem, arbetshem
o. s. v.
Föredragande departementschefen, statsrådet Schotte, yttrade i propositionen
till 1918 års riksdag med förslag till lag örn fattigvården m. m., att
ehuru ett utbyte av namn kunde tänkas innebära vissa fördelar, syntes
svårigheten att finna en annan beteckning vara stor, varför departementschefen
ej ansett sig höra föreslå någon ändring i detta avseende. I
I en vid 1918 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 344,
av herr Karlsson i Sandviken m. fl. anfördes bland annat:
Vad namnet fattigvård beträffar, så har det i alla tider varit ett misshagligt
ord, tillkommet under en tid, då den allmänna uppfattningen på
detta område var en helt annan än den sociala åskådning, som nu alltmer
gör sig gällande. Allt för väl känna alla till, hur de betraktats, som erhållit
hjälp av fattigvården. Särskilt gäller detta dem, som intagits å fattiggård.
I propositionen har också föreslagits, att fattiggård bör utbytas mot
ålderdomshem e. d. När ett dylikt medgivande skett inom en gren av
denna verksamhet, borde som konsekvens därav följt, att även namnet å
hela lagen ändrats t. ex. till försörjningslag. Intet hinder, som är oöverstigligt,
möter enligt vårt förmenande därför, varför vi härmed tillåta oss
göra yrkande örn en sådan ändring, som för övrigt påyrkats från intresserat
fattigvårdshåll. Som en konsekvens av denna föreslagna förändring skulle
då även alla ordsammansättningar i lagen, där ordet fattig ingår, ändras
i enlighet härmed.
Andra särskilda utskottet vid 1918 års riksdag yttrade rörande nyssnämnda
motion, bland annat:
Vad beträffar yrkandet örn utbytandet av namnet fattigvård mot något
annat ord, kan utskottet ej finna, att den av motionärerna föreslagna be
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
37
nämningen försörjning ilar några företräden framför den nuvarande. Utskottet
Ilar ej heller för egen del något annat lämpligt ord att föreslå. Ser
nian till den nuvarande benämningens innebörd, vården örn de fattiga, måste
erkännas, att ordet fattigvård uttrycker just vad som bör sägas. Utskottet
hyser den förhoppningen, att genom den större humanitet, som på de flesta
håll redan börjat göra sig gällande i fråga örn fattigvården och som efter
den nya lagens antagande bör komma att än mera framträda, de erinringar
om vanvård av de fattiga hemmen och illa skötta anstalter, varpå under
gångna tider tyvärr många exempel förekommit, så småningom skola försvinna
och fattigvården i den allmänna uppfattningen få den innebörd, som
den är avsedd att hava, nämligen samhällets omvårdnad örn dem, som
kommit i sådan belägenhet, att de ej själva kunna förskaffa sig vad som
kräves för en människovärdig tillvaro. Utskottet finner sig därför ej kunna
tillstyrka bifall till motionen.
Motionen avslogs i denna del.
Såsom framgår av utskottets redogörelse har under förarbetena till fattigsvårdslagen
frågan örn utbyte av beteckningen fattigvård mot annan benämning
varit föremål för övervägande. Enligt utskottets mening finns det
anledning antaga, att frågan örn den lämpligaste beteckningen av olika former
av samhällets hjälpverksamhet kommer att tilldraga sig uppmärksamhet
vid de fortsatta utredningarna rörande reglering av förhållandet mellan
den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den allmänna
fattigvården samt rörande behovet och lämpligheten av laglig reglering av
kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande. På grund härav
har utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga att hos Kungl. Majit
göra någon framställning rörande nu ifrågavarande .spörsmål.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa:
A. beträffande frågorna örn de allmänna bestämmelserna
rörande hemortsrätt i fattigvårdslagen och barnavårdslagen
samt örn fattigvårdens oell barnavårdens förstatligande:
att motionen 1: 288 i förevarande del samt motionerna
11:58 och 11:59 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;
II. beträffande frågan örn upphävande av stadgandet i
50 § 2 inom. fattigvårdslagen m. m.:
att motionen 11:219 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;
1 Hänvisning till den sida i delta utlåtande, där utskottets motivering återfinnes.
Utskottet.
Sid. 12.1
Sid. 18.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
C. beträffande frågan om rätt till fattigvård för arbetsföra
personer, vilka till följd av arbetslöshet sirö nödlidande:
1) att riksdagen, i anledning av motionerna 1:288 och
II: 348, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte snarast fullfölja de av 1933 års riksdag begärda
utredningarna rörande reglering av förhållandet mellan den
offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den
allmänna fattigvården samt rörande behovet och lämpligheten
av laglig reglering av kommunernas verksamhet för
arbetslöshetens bekämpande ävensom för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningarna kunna föranleda;
samt
2) att motionen 1:288 i förevarande del ävensom motionen
11:348, i den mån de icke blivit beaktade genom vad
utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd;
D. beträffande frågorna om lika behandling i vistelsesamhället
av i lika mån understödsbehövandc samt örn
skyldighet för hemortssamhälle att ersätta all av vistelsesamhälle
utgiven fattigvård:
1) att riksdagen, i anledning av motionen I: 288, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte
låta verkställa en förutsättningslös utredning angående möjligheten
att genom ändringar i kungörelsen den 30 juni 1934
angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet
eller genom andra föreskrifter undanröja eller
väsentligen mildra de olägenheter, som vid tillämpningen i
kommunerna av det nuvarande systemet för hjälp åt arbetslösa
visat sig uppstå för sådana arbetslösa, som där icke äga
hemortsrätt;
2) att motionen 1: 288 i förevarande del, i den män den
icke blivit beaktad genom vad utskottet ovan hemställt, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
E. beträffande frågan örn principerna för behovsprövningen
i fattigvårdslagen:
att motionen I: 288 i förevarande del icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35. 39
F. beträffande frågan om avskaffande av beteckningen Sid- 37
»fattigvård»:
att motionen I: 288 i förevarande del icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 april 1936.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Gustaf Tamm, Sam
Larsson, Hagman, P. Sandström*, Norman och Olof Carlsson*;
från andra kammaren: herrar Hage, Wallerius, Johanson i Hallagården, Olovson
i Västerås och Skoglund, fru Nordgren samt herrar Johanson i Huskvarna* och
Cruse.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1936:185 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i fattigvårdslagen m. m. s. 1 i texten