Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring i fattigvårdslagens bestämmelser örn barns försörjningsplikt m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang föreliaft följande, inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 188 och nr 350 av fru Nordgren m. fl. samt nr 370 av herr Nyblom. För de yrkanden, som framställts i motionerna, redogöres här nedan under punkterna A och B.

1936-04-17 · 34 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 32 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:36, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring i fattigvårdslagens bestämmelser örn barns försörjningsplikt m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang föreliaft följande, inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 188 och nr 350 av fru Nordgren m. fl. samt nr 370 av herr Nyblom. För de yrkanden, som framställts i motionerna, redogöres här nedan under punkterna A och B.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

i

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1936 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring i fattigvårdslagens

bestämmelser örn barns försörjningsplikt

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang föreliaft följande,

inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner,

nämligen nr 188 och nr 350 av fru Nordgren m. fl. samt nr 370 av herr

Nyblom.

För de yrkanden, som framställts i motionerna, redogöres här nedan

under punkterna A och B. I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd

för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse för desamma ej

lämnas i detta utlåtande, hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård,

varjämte utskottet lämnat svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska

landstingsförbundet tillfälle att yttra sig. Yttranden hava inkommit och

finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande. Utskottet tillåter sig att

hänvisa till yttrandenas innehåll.

A. Barns försörjningsplikt mot föräldrar in. m.

(motionerna II: 188 och 11:370).

De stadganden, varom här är fråga, återfinnas i 3 samt 63 och 65 §§ i fattigvårdslagen.

I 3 § stadgas en plikt för barn att i mån av förmåga försörja

sina föräldrar, så att de icke falla fattigvården till last. I 63 § berättigas fattigvårdsstyrelse

att av den, vilken jämlikt 3 § bort ansvara för vårdtagares

försörjning, uttaga ersättning för i enlighet med bestämmelserna i 1 § fattigvårdslagen

lämnad fattigvård, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl

till eftergift. Jämlikt 65 § må anspråk på ersättning av försörjningspliktig

icke bifallas av de dömande myndigheterna, där den ersättningsskyldige genom

att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att

sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.

Svärson är formellt icke försörjningsskyldig mot svärföräldrar, men

en man, som ingått äktenskap före den 1 januari 1021, anses, därest gamla

gifterinålsbalken alltjämt är tillämplig å hans äktenskap, kunna åläg
Itihang

till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 36. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

gas att i egenskap av målsman i ekonomiskt avseende för sin hustru bidraga

till underhåll av hustruns föräldrar. (Se t. ex. kammarrättens årsbok

1927, Avd. II, ref. nr 9.) Då för äktenskap enligt äldre rätt samt för äktenskap,

å vilka nya giftermålsbalken äger tillämpning, olika regler gälla i

fråga örn makars egendom, ansvarighet för gäld samt rätt att vid utmätning

undantaga egendom, gestaltar sig i praktiken gift dotters underhållsskyldighet

mot föräldrar i allmänhet annorlunda, om hon ingått äktenskap före

1921 års ingång än om hon gift sig efter denna tidpunkt. Enligt 5 kap. 2 §

nya giftermålsbalken äro makar pliktiga att var efter sin förmåga bidraga

till familjens underhåll. I ett fattigvårdsmål, refererat i kammarrättens årsbok

1925, Avd. II, ref. nr 8, har vid bedömandet av den ena makens förmåga

att betala viss fattigvårdskostnad, för vilken denne make ensamt skulle

svara, hänsyn tagits till den andra makens skyldighet och förmåga att lämna

bidrag till makarnas underhåll.

Ovannämnda stadgande om barns försörjningsplikt är av offentligrättslig

natur.

I fråga om den civilrättsliga underhållsskyldigheten gäller, enligt 16 § i

lagen om barn i äktenskap och 6 § i lagen om barn utom äktenskap, att

barn i mån av förmåga äro pliktiga att underhålla föräldrar, som av sjukdom

eller annan dylik orsak äro ur stånd att själva försörja sig.

I motionen II: 188 av fru Nordgren m. fl. anföres, bland annat:

Att barn och föräldrar skola så långt möjligt hjälpa och stödja varandra

är naturligt och har också ett starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen.

Det finns emellertid fall dels då barns underhållningsplikt gentemot föräldrar

blir särskilt betungande och dels där det kan ifrågasättas huruvida

densamma icke kan sägas stå i strid med den allmänna rättsuppfattningen.

Förstnämnda förhållanden föreligga då barnen bildat egen familj och fått

försörjningsplikter mot denna samt inkomstförhållandena äro sådana alt

en beskärning av inkomsterna icke kan ske utan att det blir till förfång

för den egna familjen: barnens uppfostran och utbildningsmöjligheter, skapandet

av trygghet för familjen i form av sjuk- och livförsäkringar m. m.

Förhållanden som inte böra lämnas ur räkningen vid befolkningsfrågans bedömande.

Såsom stridande mot det allmänna rättsmedvetandet torde nog

sådana fall kunna betecknas där t. ex., som för någon tid sedan omtalades

i pressen, ersättning för faderns fattigvård utkrävdes av en son, som inte

haft någon som helst förbindelse med sin fader sedan sitt tolfte år, då

fadern avvikit från sin familj och överlämnat åt hustrun att ensam draga

försorg örn sonen och hans minderåriga syskon. Liknande har inträffat i

fråga om utomäktenskapliga barn, vars fäder uraktlåtit att fullgöra sina

försörjningsplikter mot dem under deras uppväxt. Svärsons skyldighet att

ersätta fattigvård, som utgått till svärföräldrar, hör också till de fall, som

allmänheten har svårt att se någon rättvisa uti. På grund av stadgande i

den nuvarande giftermålsbalkens 5 kap. 2 §, att makarna äro pliktiga att,

var efter sin förmåga, bidraga till familjens underhåll, har vid utdömande

av ersättning för fattigvård, för vilken det åligger ena maken att svara,

hänsyn tagits jämväl till andra makens ekonomiska förhållanden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

3

En revision av fattigvårdslagens bestämmelser i ovan berörda avseenden,

måste enligt vår mening anses väl motiverad. Antydningsvis vilja vi framhålla,

att det ju kunde tänkas, att barns försörjningsplikt jämlikt fattigvårdslagen

gentemot föräldrar som regel upphörde i och med att barnen bildade

egen familj och blott i vissa fall, där goda ekonomiska möjligheter förelåge,

komme i fråga. Vidare att föräldrar skulle i sin ordning ha fullgjort sina

försörjningsskyldigheter mot barnen för att försörjningsplikt från deras

sida gentemot föräldrar skulle anses föreligga. Även så att försörjningsplikt

gentemot svärföräldrar skulle föreligga endast i de fall, där hustrun hade

egna inkomster av betydande art eller enskilda tillgångar. En sakkunnig

utredning i ärendet torde lämpligast kunna giva vid handen vilka ändringar

i berörda avseenden, som böra eller kunna komma till stånd i gällande fattigvårdslag.

Då ändrade bestämmelser givetvis komma att betyda ökade

fattigvårdskostnader för kommunerna, torde utredningen jämväl böra omfatta

spörsmålet, huruvida och i vilken utsträckning bidrag av statsmedel

må kunna utgå till kommunernas kostnader för ifrågavarande försörjning.

Motionen II: 188 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t snarast matte

gå i författning om en utredning dels huruvida och på vad sätt ändrade bestämmelser

i fattigvårdslagen i de i motionen berörda avseendena böra

komma till stånd, och dels huruvida och i vilken utsträckning bidrag av

statsmedel må kunna utgå till kommunernas ökade kostnader för ifrågavarande

vård, samt till riksdagen inkomma med de förslag till ändringar

i fattigvårdslagen och eventuellt giftermålsbalken, som av utredningen kunna

anses vara betingade.

I motionen 11: 370 av herr Nyblom anföres, bland annat:

I fattigvårdslagen är barnens försörjningsplikt gentemot föräldrarna klart

och tydligt utsagd, och detta är ju blott som sig bör. Men det har inträffat

fall, som enligt min mening göra det nödvändigt att något närmare precisera

skyldigheterna. Här uppställer sig frågan, om det verkligen kan vara rätt,

att ett barn skall ha ovillkorlig försörjningsplikt även mot uppenbart slarviga

och försumliga föräldrar, och vidare örn denna försörjningsplikt även

skall kunna utsträckas till barns makar. Det synes mig som örn försörjningspliktbestämmelserna

borde upptagas till omprövning. Detta gäller också den

i lagen fastslagna skyldigheten för barn utom äktenskapet att försörja sina

föräldrar.

I motionen 11:370 hemställes, att sådana ändringar eller preciseringar

vidtagas i fattigvårdslagen, som kunna vara påkallade med hänsyn till i

motionen angivna fall.

Organisationssakkunniga ha i sitt deni 1 december 1934 avgivna betänkande

(S. O. U. 1934: 53) med utredning och förslag rörande den samhälleliga h jälpverksamhetens

organisation m. m. i syfte att inskärpa de farsörjningspliktigas

skyldigheter i förhållande lill fattigvården föreslagit, att lill 1 § första stycket

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Utskottet.

fattigvårdslagen göres ett tillägg av följande lydelse: »Har den behövande

anhöriga eller står han i adoptivförhållande eller har han arbetsanställning,

skall iakttagas vad i 3 och 4 §§ stadgas.» Genom det föreslagna tillägget

understrykes möjligheten för det allmänna att återkräva lämnad fattigvård

av försörjningspliktiga enskilda. Enligt de sakkunnigas mening bör denna

erinran örn de enskildas skyldigheter jämväl visa sig värdefull som ett stöd

för fattigvårdsstyrelserna, då det gäller att avvisa för långt gående anspråk

på samhällets hjälpverksamhet. Organisationssakkunniga anföra bland

annat:

Den rätt, som fattigvårdssamhällena enligt fattigvårdslagen äga att uttaga

ersättning för lämnad fattigvård av försörjningspliktiga anhöriga till den

understödde, tages på vissa håll i jämförelsevis ringa utsträckning i anspråk.

Den officiella statistiken för år 1931 visar, att hela antalet fall i vilka

fattigvårdssamhälle erhållit ersättning av försörjningspliktig enligt 3 §

fattigvårdslagen nämnda år uppgick till 5 545, fördelat med 1 259 på landsbygden

och 4 286 i städerna. Som samma år antalet av fattigvårdens understödstagare

var 256 153 på landsbygden och 169 933 i städerna eller för hela

riket tillhopa 426 086, måste antagas, att fattigvårdssamhällena skulle lia

kunnat i ytterligare ett stort antal fall erhålla ersättning av anhöriga. En

förklaring till att de anhörigas försörjningsplikt icke göres mera ofta gällande

torde, enligt vad de sakkunniga erfarit, vara att finna däri, att den

uppfattningen numera är vanlig, alt det åligger fattigvården att övertaga

de anhörigas försörjningsbörda. Den antydda uppfattningen örn fattigvårdens

skyldighet att lätta de anhörigas försörjningsbörda står i stark motsättning

till inställningen vid stiftandet av fattigvårdslagen. Fattigvårdslagstiftningskommittén

uppfattade nämligen fattigvården såsom principiellt av subsidiär

natur i förhållande till den enskildes egen försörjningsförmåga och de anhörigas

försörjningsplikt.

Statens sjukvårdskommitté har i sitt den 17 maj 1934 avgivna betänkande

(S. O. U. 1934: 22) angående den slutna kroppssjukvården i riket m. m.

föreslagit viss ändring i 65 § fattigvårdslagen i syfte att öka möjligheterna

att av enskild uttaga betalning för sjukhusvård. Ändringen går ut på att

understödstagaren eller den försörjningspliktige skall åläggas ersätta den

lämnade fattigvården, medan verkställigheten av utslaget göres beroende av

vederbörandes förmåga att betala. Beslut, varigenom understödstagare

eller försörjningspliktig ålagts utgiva ersättning för fattigvårdskostnad, skall

sålunda icke få verkställas, då den förpliktade genom att återbetala kostnaden

eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till

underhåll för sig och de sina.

Den i 3 § fattigvårdslagen angivna grundsatsen, att barn i mån av förmåga

äro skyldiga att underhålla sina föräldrar, så att dessa icke falla

fattigvården till last, anser utskottet äga starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen.

Motionärerna ifrågasätta icke heller att upphäva denna

grundsats. Emellertid hava i motionerna och de över desamma avgivna ytt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

5

randena framhållits, att regeln om barns försörjningsplikt i tillämpningen

kan leda till resultat, som äro för rättskänslan stötande. Enligt 63 § fattigvårdslagen

äger fattigvårdsstyrelse att av försörjningspliktig uttaga ersättning

för fattigvård enligt 1 § samma lag, i den mån styrelsen icke finner

skäl till eftergift. Jämlikt 65 § fattigvårdslagen må anspråk på ersättning

av försörjningspliktig icke bifallas, örn den ersät tningsskyldige genom att

återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna

nödiga medel till underhåll för sig och de sina. Det skydd mot en alltför

sträng tillämpning av grundsatsen om barns försörjningsplikt, som lämnas

i dessa stadganden, har stundom visat sig för svagt. I motionerna har uppgivits,

att barn avkrävts ersättning för fattigvård åt fader, ehuru denne

icke alls eller endast i ringa mån fullgjort sin underhållsplikt mot barnen.

I det av svenska landskommunernas förbund avgivna yttrandet har omnämnts,

att en dotter krävts på kostnaden för fattigvård åt hennes fader,

ehuru denne gjort sig skyldig till svår förbrytelse mot dottern under dennas

minderårighet och därför ådömts ett långvarigt frihetsstraff. Såsom framgår

av utskottets ovan lämnade redogörelse gälla för äktenskap enligt äldre

rätt samt för äktenskap, å vilka nya giftermålsbalken är tillämplig, olika

regler i fråga örn makars egendom, ansvarighet för gäld samt rätt att vid

utmätning undantaga egendom. Enligt utskottets mening är det emellertid

förenat med betydande svårigheter att genom ändringar i den familjerättsliga

lagstiftningen upphäva olikheten i förevarande hänseende mellan gamla

och nya äktenskap.

Det synes utskottet, som om de i motionerna påtalade olägenheterna i

väsentlig mån vore att hänföra till en alltför sträng tillämpning av gällande

bestämmelser om utkrävande av försörjningsplikt. Svenska landskommunernas

förbund har i sitt yttrande uttalat, att förbundet under sin verksamhet

erfarit, att fattigvårdsstyrelserna i icke ringa utsträckning synas förbise

stadgandet i 63 § fattigvårdslagen örn rätt att eftergiva ersättningsanspråk

och anse sig riskera anmärkning av samhällets revisorer, därest de icke utkräva

ersättning av enskilda försörjningspliktiga i alla de fall, då 65 § fattigvårdslagen

icke utgör laga hinder för bifall till ersättningstalan. Genom

upplysningsverksamhet av statens inspektör för fattigvård och barnavård

samt svenska fattigvårds- och harnavårdsförbundet torde motionernas syfte

i icke oväsentlig mån kunna främjas. I åtskilliga av de över motionerna avgivna

yttrandena har ifrågasatts, huruvida icke de allvarligaste missförhållandena

kunde hävas genom ett tillägg till 65 § fattigvårdslagen av innebörd,

att talan mot försörjningspliktig icke får bifallas, då synnerliga skäl tala

mot bifall till ersättningsanspråket, varvid såsom exempel nämnts, bland

annat, att väsentliga svårigheter att fullgöra försörjningsplikten föreligga eller

att understödstagaren i hög grad eftersatt sin försörjningsplikt gentemot

den, mot vilken kravet riktas, eller grovt förhrutit sig mot denne. Enligt

utskottets mening lala skäl för en uppmjukning av nämnda stadgande. Ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

skottet vill på grund härav tillstyrka en utredning örn möjligheten och lämpligheten

att vidtaga sådan ändring i 65 § fattigvårdslagen, att anspråk på

ersättning av barn för fattigvård, som lämnats deras föräldrar, icke må bifallas,

då synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket. Genom en

dylik ändring skulle fattigvårdsstyrelserna erhålla vägledning samt de dömande

myndigheterna få möjlighet att lämna en oskälig ersättningstalan

utan bifall.

B. Makes underhållsskyldighet mot den andra makens barn

(motionen II: 350).

I motionen 11: 350 av fru Nordgren m. fl. yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte dels låta verkställa

skyndsam utredning huruvida och i vad mån sådana ändringar av bestämmelserna

i 3 § fattigvårdslagen och 68 § 2 mom. barnavårdslagen samt

lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet mot andra makens

barn, som i motionen avses, må genomföras, särskilt i fråga om utomäktenskapliga

barn, som av samhället omhändertagits till försörjning, samt huruvida

och i vilken utsträckning bidrag av statsmedel må kunna utgå till kommunernas

kostnader för ifrågavarande understöd, dels ock till riksdagen

inkomma med de förslag till lagändringar, som av utredningen kunna anses

vara betingade.

I motionen framhålles, att ifrågavarande bestämmelser åstadkomma svåra

slitningar inom äktenskapen och i stor utsträckning leda till att vederbörande

uraktlåta att legalisera sina förbindelser för att slippa ifrån sina försörjningsplikter.

En av de svåraste olägenheterna anse motionärerna vara den,

att barn riskerar att av enbart ekonomiska skäl — styvfaderns bristande förmåga

att betala för ^ackordering — bliva förflyttat från ett gott fosterhem

till ett hem, där modern kanske är en främling för barnet och där det av

styvfadern betraktas som en besvärlig börda. En sådan förflyttning utsätter

barnet för psykiska lidanden och medför oftast en avsevärd försämring av

dess uppväxtförhållanden. Motionärerna anse det nödvändigt, att ifrågavarande

spörsmål upptages till prövning, och förmena, att det icke kan förbigås

vid bedömandet av befolkningsproblemet och de sociala åtgärder, som föranledas

av befolkningsfrågan.

I samband med införandet av nya giftermålsbalken utfärdades den 11 juni

1920 en lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn. Enligt

denna lag skall, därest make under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller

utom äktenskap, andra maken jämte honom vara skyldig att, så länge äkten
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

7

skåpet består, efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll. Dessa bestämmelser,

vilka äro av civilrättslig natur, kompletterades 1921 därigenom,

att i 3 § i 1918 års fattigvårdslag infördes ett stadgande av innehåll, att

make under de i 1920 års lag angivna förutsättningarna är pliktig att efter sin

förmåga försörja andra makens barn i tidigare äktenskap eller utom äktenskap,

så att barnet ej faller fattigvården till last. Härigenom infördes alltså

undeitiållsskyldighet för en make mot den andra makens barn jämväl i

förhållande till det allmänna. Har make icke vårdnaden om sådant barn,

föreligger ej underhållsplikt för den andra maken. Jämlikt 63 § i fattigvårdslagen

äger fattigvårdssamhälle under förut nämnda betingelser uttaga ersättning

för kostnad, som samhället fått vidkännas för fattigvård till barn, jämväl

av barnets styvfader eller styvmoder, i den mån fattigvårdsstyrelsen ej linner

skäl till eftergift. Enligt 65 § får emellertid sådan talan ej bifallas, örn styvfadern

eller styvmodern genom att återbetala kostnaden eller någon del därav

kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och

de sina. I 1924 års barnavårdslag hava uti ifrågavarande avseenden

införts bestämmelser, motsvarande de i fattigvårdslagen upptagna. I 68 §

2 momentet stadgas sålunda, att make, som enligt lag är underhållsskyldig

mot andra makens barn, skall, då barnavårdsnämnd omhändertagit barnet,

vara skyldig att efter sin förmåga ersätta kostnaden för barnet.

Vad angår frågan om hemortsrätt innehåller 7 kapitlet i fattigvårdslagen

i nu ifrågavarande delar följande bestämmelser: Hustru har som

regel samma hemortsrätt som mannen. Om äktenskapet upplöses genom

mannens död eller eljest, behåller hustrun den hemortsrätt, hon senast

under äktenskapet ägde, till dess annan tillkommer henne. Barn inom äktenskap

har, så länge det är minderårigt, faderns eller, örn han är död och

modern lever, moderns hemortsrätt. Minderårigt barn utom äktenskapet har

samma hemortsrätt som modern eller, om hon är död, den hon senast ägde.

Har någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom ett visst fattigvårdssamhälle,

åtnjutit fattigvård av vissa slag, vinner han ej hemortsrätt

på grund av nämnda mantalsskrivning. Därvid likställes med fattigvård,

som någon själv åtnjutit, bland annat fattigvård, som åtnjutits av hans

minderåriga barn, samt för mannen fattigvård, som tilldelats hans hustru

eller under bestående äktenskap åtnjutits av minderåriga barn, som hon ägt

före äktenskapet, såvitt barnet har hennes hemortsrätt.

En utförlig redogörelse för fattigvårdslagens och barnavårdslagens bestämmelser

örn hemortsrätt med mera ävensom en historik beträffande dessa bestämmelser

återfinnas i utskottets förut denna dag avgivna utlåtande nr 35,

och tillåter utskottet sig hänvisa till detta.

I fråga örn hemsändning av understödstagare stadgas i 57 § fattigvårdslagen,

att örn fattigvårdssamhälle åt någon, som har hemortsrätt i annat

fattigvårdssamhälle, utgivit fattigvård enligt 1 § under förhållanden, vilka

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

synas utvisa, att behovet av fattigvård kommer att bliva varaktigt, äger

fattigvårdsstyrelsen i det förstnämnda samhället att hos fattigvårdsstyrelsen

i det andra samhället påfordra hans hemsändande eller därom själv besörja,

sedan fattigvårdsstyrelsen i hemortssamhället lämnats tillfälle att därmed

själv taga befattning. Sistnämnda styrelse äger ock påfordra hans hemsändande

eller låta själv avhämta honom. Hemsändning må ej äga rum, bland

annat, då understödstagaren därav skulle lida men till sin hälsa eller han

har stadigvarande bostad hos skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led

eller hos syskon eller då eljest synnerliga skäl tala emot hemsändningen.

Om vederbörande fattigvårdsstyrelser ha olika meningar i fråga örn hemsändning

eller örn understödstagaren eller, då denne ej själv kan tillvarataga

sin rätt, sådan honom närstående person, som nyss nämnts, bestrider, att

hemsändning får ske, må sådan ej äga rum, utan att Konungens befallningshavande,

efter det vederbörande blivit hörda och erforderlig utredning införskaffats,

därtill lämnat tillstånd.

I fråga om förflyttning av utackorderade barn stadgar barnavårdslagen

följande: Örn barn under sexton år, som vistas hos föräldrarna,

på grund av dessas sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller eljest i

hemmet rådande förhållanden är utsatt för nöd, utan att likväl anledning

att omhändertaga barnet för skyddsuppfostran eller förebyggande åtgärder

föreligger, och nödtillståndet icke bliver avhjälpt på annat sätt, skall barnavårdsnämnden,

då föräldrarna medgiva det, omhändertaga barnet. Sålunda

omhändertaget barn bör, där ej särskilda omständigheter föranleda till annat,

utackorderas i ett för ändamålet lämpat enskilt hem. Nämnden skall övervaka,

att den, som mottagit barn till vård, fullgör sina skyldigheter. När för

samhällsvård omhändertaget barn anses ej vidare vara i behov av sådan

vård, skall densamma upphöra. Så skall även ske, då föräldrarna påkalla

vårdens upphörande, så framt ej, bland annat, risk förefinnes, att barnet i

föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan

fara till liv eller hälsa eller ock blir vanarta!

I en vid 1931 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 24, hemställde

fru Nordgren, bland annat, att riksdagen måtte besluta dels sådan

ändring av bestämmelserna i 3 § fattigvårdslagen samt 68 § 2 mom.

barnavårdslagen, att vad i dessa lagrum stadgades om makes underhållsskyldighet

mot andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskapet

måtte utgå eller, om detta icke kunde bifallas, att bestämmelser infördes

i nämnda lagar, inskränkande makes underhållsskyldighet för andra

makens barn, i vad det rörde av fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd

lämnat understöd, till hälften av vårdkostnaden, samt att sådana bestämmelser

infördes i barnavårdslagen, att barn, som av samhället omhändertagits

genom fattigvårds- eller barnavårdsmyndighet, icke utan

barnavårdsnämnds tillstyrkan finge förflyttas till moderns hem i de fall,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

9

då modern ingått äktenskap med annan man än barnets naturlige fader,

dels ock att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning, huruvida

icke fattigvårdslagens bestämmelser örn hemortsrätt borde reformeras med

hänsyn till att mannens hemortsrätt påverkades av underhåll lämnat åt

hustruns barn med annan man.

I sitt över berörda motion avgivna utlåtande, nr 22, anförde andra lagutskottet,

som begärt yttrande över motionen av statens inspektör för fattigvård

och barnavård, bland annat, följande:

I sitt över motionen avgivna yttrande har statens inspektör för fattigvård

och barnavård framhållit, att för undanröjande av förefintliga missförhållanden

åtskilligt torde stå att vinna genom spridande av upplysning i

frågan och uppmaning till vederbörande myndigheter att vid lagtillämpningen

i första hand tänka på barnens bästa och söka handla så, att deras

intressen icke äventyras. Inspektören har även förklarat sig villig att genom

fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna ävensom på annat sätt verka för

större hänsynstagande till barnens intressen och därav föranledd större försiktighet

och varsamhet vid tillämpning av de lagbestämmelser, varom fråga

är. Enligt utskottets förmenande torde det vara lämpligt att avvakta, huruvida

icke genom de åtgärder, som av fattigvårdsinspektören ställts i utsikt,

tillfredsställande resultat kunna ernås. Under sådana omständigheter anser

sig utskottet icke nu behöva taga ståndpunkt till frågan, huruvida de

fördelar, som motionären avser att vinna genom ett upphävande av nuvarande

föreskrifter, skulle motvägas av de konsekvenser i viktiga avseenden,

som den föreslagna lagändringen skulle medföra.

Utskottet hemställde, att berörda motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda, vilken hemställan bifölls av båda kamrarna.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har sedermera i juli 1931

tillställt samtliga fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder i landet ett

meddelande av bland annat följande innehåll:

En fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd, som har att besluta om uttagande

av ersättning för vårdkostnad, bör först och främst noga taga

reda på omständigheterna i det särskilda fallet och sedan därefter rätta sitt

handlande, så att icke obotliga skador framkallas, som med större förutseende

kunnat förekommas. Rätten för en fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd

att avstå från ersättnings utkrävande är ju uttryckligen fastslagen.

Om således, såsom kan hända, det skulle visa sig, att den ene maken icke

har kännedom örn tillvaron av ett andra makens barn, kan det ifrågasättas, örn

icke det lyckligaste vore, att så alltjämt finge förbliva. Det kan icke gärna

leda till någons fromma, att denne make på ett bryskt sätt av utomstående

göres underkunnig örn barnet, vars tillvaro hemlighållits för honom av andra

maken. Är förhållandet eljest mellan makarna sådant, att ett yppande av det

verkliga förhållandet icke skulle behöva medföra någon brytning dem emellan,

torde den rätta vägen vara att söka förmå barnets moder eller fader

därtill. Gäller det ett barn utom äktenskap, synes barnavårdsmannen mången

gång vara den rätte att därtill lämna sin medverkan. Även ur rent ekonomisk

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

synpunkt kan det ställa sig fördelaktigare för samhället att låta vid saken

bero än att måhända giva anledning till att genom äktenskapets upplösning

behov av ytterligare understöd uppkommer.

Föreligger icke nu nämnda svårighet, finnes likväl tillräcklig anledning till

ett varsamt iakttagande av samhällets rätt till ersättning. Även om barnets

tillvaro icke hemlighållits, kan ett alltför strängt utkrävande av ersättningsskyldigheten

framkalla samma påföljder, som om så varit fallet. Särskild försiktighet

bör emellertid iakttagas, om framställt krav mötes av en begäran

att få taga barnet till sig. I sådana fall gäller det att i första hand se till barnets

bästa. Kan det förväntas, att det hem, barnet därmed skulle erhålla, icke alls

blir sådant, som det borde vara, och kunna icke föräldrarna förmås att frångå

sin fordran att få taga hand om barnet, torde samhället böra avstå från varje

ersättningsanspråk hellre än att äventyra barnets framtida väl. Även här

torde, när fråga är om barn utom äktenskap, barnavårdsmannen hava en

uppgift att söka övertyga modern och styvfadern örn angelägenheten av att

låta barnet kvarstanna i sitt dittillsvarande hem.

Det faller av sig självt, att, om det är av vikt att framgå med varsamhet

vid uttagande av ersättning för löpande utgifter, sådan varsamhet är ännu

mera av nöden, när det gäller längre tid tillbaka förfallna belopp.

Sist måste emellertid framhållas, att det är den naturlige fadern eiler

modern, där han eller hon lever, som i första hand är skyldig att svara för

samhällets kostnader för barnet. Endast i den mån det icke låter sig göra

att därifrån utfå ersättning för dessa kostnader, bör krav riktas mot styvfadern

eller styvmodern. Det kan icke hjälpas, att denne eljest känner ett

sådant krav såsom en orättvisa, även örn samhällets formella rätt att vända

sig direkt till honom är obestridlig.

Vid 1932 års riksdag yrkade herr Edward Larson i en inom första kammaren

väckt motion, nr 253, bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit begära utredning örn sådan ändring i fattigvårdslagen, att

utgifter av fattigvårds karaktär till utom äktenskap födda barn och deras

mödrar överfördes på staten eller landsting.

Andra lagutskottet erinrade i sitt utlåtande över motionen, nr 5, att ett

omfattande utredningsarbete med avseende å fattigvården och den sociala

hjälpverksamheten över huvud taget påginge, samt framhöll, att utskottet

utginge från att de i motionen påpekade olägenheterna av fattigvårdslagens

hemortsrättsregler beträffande minderåriga barn utom äktenskap skulle

under utredningsarbetet komma att tilldraga sig den uppmärksamhet, de

otvivelaktigt förtjänade. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Motionen blev därefter av båda kamrarna avslagen.

Vid 1934 års riksdag yrkade fru Nordgren i en motion i andra kammaren,

nr 309, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Majit ville låta verkställa en skyndsam utredning dels

huruvida och på vad sätt barn, åt vilka understöd utginge enligt 1 § fattigvårdslagen,

skulle kunna skyddas från förflyttning, enbart av ekonomiska

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

11

skäl, från goda och lämpliga fosterhem till moderns och styvfaderns hem,

dels ock huruvida och i vilken utsträckning bidrag av statsmedel kunde få

utgå till kommunernas kostnader för ifrågavarande understöd, samt lill riksdagen

inkomma med förslag till de ändringar i fattigvårdslagen, som av

utredningen kunde anses vara betingade.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 25, över motionen:

Såsom utskottet erinrat i sitt förut denna dag avgivna utlåtande nr 23,

pågår för närvarande en omfattande utredning med avseende å den sociala

hjälpverksamhetens organisation. Det torde finnas anledning antaga, att de

i förevarande motion påpekade olägenheterna av vissa bestämmelser i fattigvårdslagen

skola ägnas tillbörlig uppmärksamhet vid fortsatt behandling av

skatteutjämningsberedningens betänkande samt under organisationssakkunnigas

utredningsarbete. Med hänsyn härtill finner utskottet för närvarande

skäl ej föreligga för riksdagen att i anledning av motionen hos Kungl. Maj:t

begära utredning angående lämpligheten av ändringar i fattigvårdslagen.

Enligt utskottets förmenande synes det emellertid, utan hinder av ovannämnda

utredningar, böra övervägas, huruvida de i motionen påtalade^ olägenheterna

kunna genom åtgärder i administrativ ordning mildras. Såsom

i motionen framhållits, skulle sålunda densammas syfte kunna tänkas bliva i

ej oväsentlig mån tillgodosett, därest länsstyrelserna, resp. Överståthållarämbetet,

ålades skyldighet att före avgörandet av ärenden av ifrågavarande

beskaffenhet inhämta yttrande från vederbörande fattigvårds- och barnavårdskonsulent.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionen måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa

utredning, huruvida och på vad sätt barn, åt vilka understöd utginge

enligt 1 § fattigvårdslagen, kunde genom föreskrifter, meddelade i administrativ

ordning, bättre än vad för närvarande vore fallet skyddas från förflyttning

enbart av ekonomiska skäl från goda och lämpliga fosterhem till

moderns och styvfaderns hem.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, varemot andra kammaren

avslog såväl denna hemställan som motionen.

Utskottet vill erinra, att jämlikt Kungl. Maj:ts den 28 september 1934 givna

bemyndigande särskilda sakkunniga tillkallats för att inom socialdepartementet

biträda med utredning av frågan om understöd åt obemedlade eller

mindre bemedlade personer med försörjningsplikt mot minderåriga barn.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 193å års barnpensioneringssakkunniga,

hava den 31 januari 1936 avgivit betänkande (S. O. U. 1936:6),

innefattande utredning med förslag rörande bidrag åt barn till änkor och

vissa invalider samt åt föräldralösa barn. Enligt uppgift i betänkandet ämna

de sakkunniga senare återkomma lill frågan örn hjälpåtgärder för barn till

frånskilda makar och för utom äktenskap födda barn.

Det synes utskottet, som örn de av motionärerna påtalade olägenheterna i

betydande utsträckning vore att hänföra till en alltför sträng tillämpning

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

av gällande bestämmelser örn utkrävande av makes försörjningsplikt mot

den andra makens barn. I 63 § fattigvårdslagen berättigas fattigvårdsstyrelse

att av den, vilken jämlikt 3 § bort ansvara för vårdtagares försörjning,

uttaga ersättning för fattigvård, lämnad i enlighet med bestämmelserna

i 1 §, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift. Jämlikt

65 § må anspråk på ersättning av försörjningspliktig icke bifallas av

de dömande myndigheterna, om den ersättningsskyldige genom att återbetala

kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga

medel till underhåll för sig och de sina. Motsvarande bestämmelser återfinnas

i 68 § 2 mom. barnavårdslagen. Örn en fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd

för en uppenbart obillig talan, måste denna likväl bifallas

under förutsättning, att den ersättningspliktige äger betalningsförmåga.

Därest 63 § fattigvårdslagen och 68 § 2 mom. barnavårdslagen tillämpades

i överensstämmelse med de riktlinjer, åt vilka statens inspektör för fattigvård

och barnavård givit uttryck i sin i utskottets redogörelse omförmälda

cirkulärskrivelse, skulle säkerligen de flesta av de påtalade missförhållandena

försvinna.

Enligt utskottets mening är det förenat nied betydande olägenheter att

rubba den civilrättsliga lagstiftningen örn makes försörjningsplikt mot den

andra makens barn, vilken lagstiftning utgör grunden för fattigvårds- och

barnavårdslagarnas motsvarande offentligrättsliga bestämmelser. Utskottet

anser sig icke kunna tillstyrka någon rubbning i principen om makes

underhållsplikt mot den andra makens barn. Enligt utskottets mening bör

emellertid den av statens inspektör för fattigvård och barnavård förordade

lagtillämpningen genom tjänliga åtgärder främjas. Genom upplysningsverksamhet

av nämnde inspektör samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

synas goda resultat stå att vinna. Men även andra möjligheter att

tillgodose det angivna syftet torde finnas. Svenska landskommunernas

förbund har i sitt yttrande över bland annat förevarande motion ifrågasatt,

huruvida icke de allvarligaste missförhållandena kunde avhjälpas

genom ett tillägg till 65 § fattigvårdslagen av t. ex. följande lydelse: »eller

där synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket». Eventuellt kunde

därefter enligt förbundets uppfattning i lagrummet angivas en del exempel

på sådana »synnerliga skäl», såsom att styvfadern vid äktenskapets ingående

saknat kännedom om hustruns barn före äktenskapet med annan

man, att krav på ersättning av styvfadern för vårdkostnaden för dylikt barn

av annan anledning komme att för denne verka i hög grad obilligt och

betungande etc. Enligt utskottets mening tala skäl för en uppmjukning i

förevarande hänseende av 65 § fattigvårdslagen samt 68 § 2 mom. barnavårdslagen.

Utskottet vill på grund härav tillstyrka en utredning örn möjligheten

och lämpligheten att vidtaga sådana ändringar i dessa stadganden,

att anspråk på ersättning av make för vård, som lämnats andra makens

barn, icke må bifallas, då synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 13

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa:

A. beträffande frågan om barns försörjningsplikt mot

föräldrar m. m.:

1) att riksdagen, i anledning av motionerna II: 188 och

II: 370,.måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte låta verkställa utredning angående möjligheten

och lämpligheten att vidtaga sådan ändring i 65 § fattigvårdslagen,

att anspråk på ersättning av barn för fattigvård,

som lämnats deras föräldrar, icke må bifallas, då synnerliga

skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket; samt

2) att motionerna II: 188 och II: 370, i den mån de icke

blivit beaktade genom vad utskottet ovan hemställt, icke

måtte föranleda lill någon riksdagens åtgärd;

B. beträffande frågan örn makes försörjningsplikt mot den

andra makens barn:

1) att riksdagen, i anledning av motionen 11:350, måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

låta verkställa utredning angående möjligheten och lämpligheten

att vidtaga sådana ändringar i 65 § fattigvårdslagen

och 68 § 2 mom. barnavårdslagen, att anspråk på ersättning

av make för vård, som lämnats den andra makens barn,

icke må bifallas, då synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket;

samt

2) att motionen II: 350, i den mån den icke blivit beaktad

genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 april 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Gustaf Tamm, Sam

Larsson, Hagman, P. Sandström*, Norman och Olof Carlsson*;

från andra kammaren: herrar Hage, Wallerius, Johanson i Hallagården, Olovson

i Västerås och Skoglund, fru Nordgren samt herrar Johanson i Huskvarna och

Cruse.

* Ej närvarande vid utlåtandets .justering.

Sid. 41.

Sid. 11.

Hänvisning till den sida i detta utlåtande, där utskottets motivering återfinnes.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

Bilaga A 1.

Statens inspektör för fattigvård och

barnavård om motionerna II: 188 och

II: 370:

Till riksdagens andra lagutskott.

Anbefalld avgiva yttrande över dels av fru Nordgren m. fl. väckt motion,

II: 188, angående vissa ändringar i fattigvårdslagen m m. samt dels av herr

Nyblom väckt motion 11:370, angående ändring av fattigvårdslagens bestämmelser

om barns försörjningsplikt får jag härmed anföra följande.

Då den av herr Nyblom väckta motionen i huvudsak sammanfaller nied

fru Nordgrens m. fl. mera utförligt motiverade motion, torde nedan avgivna

yttrande, som avser den senare motionen, även få gälla den förra.

Motionen II: 188 kan lämpligen uppdelas i tvenne delar: 1) angående svärsöners

ersättningsplikt för utgiven fattigvård åt svärföräldrar samt 2) angående

vuxna barns ersättningsplikt över huvud taget för utgiven fattigvård

åt föräldrar.

Vad till en början den första delen beträffar råder, som i motionen på

pekas, olika skyldighet att ersätta utgiven fattigvård, beroende på om äktenskap

ingåtts före eller efter den 1 januari 1921.

Tvekan kan ju ej råda därom, att orättvisa föreligger, då ersättningsplikt

förekommer för svärsöner i det ena fallet, men ej i det andra. Split och förargelse

uppstår familjerna emellan och går ofta ut över de gamla, för vilka

barnen skulle vara till stöd och hjälp. Även örn missförhållandena så småningom

försvinna allt eftersom den äldre giftermålsbalkens tillämpningsområde

minskas, kommer detta dock att taga så avsevärd tid, att en lagändring

synes befogad. Av fattigvårdsmyndigheterna i Stockholm, Göteborg,

Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, vilkas yttrande jag inhämtat

över motionen, ha de tre förstnämnda tillstyrkt lagändring i denna del, under

det att de tre sistnämnda ej gjort något bestämt uttalande härom. För

egen del finner jag skäl tala för att en utredning kommer till stånd om lagändring.

Däremot kan jag ej tänka mig, att det är erforderligt att lämna

bidrag av statsmedel för de minskade inkomster, som kommunerna genom

lagändringen skulle åsamkas. Antalet kravmål av denna art lärer ej vara så

stort att någon som helst kännbar utgift för kommunerna härigenom kommer

att uppstå.

Beträffande motionens senare del angående vuxna barns ersättningsplikt

för utgiven fattigvård åt föräldrar synes frågan om ändring i gällande bestämmelser

vara mera ömtålig. Principen örn barns försörjningsplikt avse

motionärerna ej att rubba, uppges det i motionen. Någon ändring häri är

alltså ej meningen att åstadkomma. Men motionärerna anse att en ändring

bör komma till stånd i avsikt att förhindra att principen drives så långt att

rättskänslan kränkes. Mot denna tankegång lärer ingen erinran kunna göras.

Fråga är emellertid om lagändringar avseende att förhindra sistnämnda

förhållande kunna vidtagas på sådant sätt, att de ej medföra ett avtrubbande

av den försörjningsplikt, som naturligt bör finnas, där möjlighet att

hjälpa föräldrarna eller ersätta fattigvården för utgivet understöd finnes.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; buugör.

15

De vuxna barnens bidrag till föräldrarnas försörjning fullgöres ju i allmänhet

utan att det allmänna behöver tjänstgöra såsom mellanhand. Förmågan

att hjälpa är nog i främsta hand beroende på den goda viljan. Rubbas

denna av en eller annan orsak — t. ex. i det fall där flera barn finnas,

att några avsiktligt undandraga sig sin del av försörjningsplikten — inträder

lätt bristande intresse för saken hos den eller dem av barnen, som eljest äro

villiga att, även med vissa uppoffringar, bidraga. Ordspråket »att det är

svårare för sju barn att försörja sin mor än för en mor att försörja sju

barn» äger nog i verkligheten stor tillämpning. Detta bestyrkes även av uttalanden

över motionen, som avgivits av fattigvårdsnämndens i Stockholm

ombudsman. Han anför härom följande: »I ärenden, där understödstagaren

endast har ett barn, är det tämligen enkelt om försörjningsskyldigheten skall

fullgöras eller om fattigvårdsnämnden skall avstå från yrkande härutinnan.

Örn däremot barnens antal är två eller flera, har falligvårdsbehovet mestadels

uppkommit på grund av barnens oenighet och oförmåga att sinsemellan

komma överens om storleken av det bidrag var och en skall lämna till föräldrarnas

försörjning.» Skulle en uppmjukning av nu gällande bestämmelser

medföra, alt försörjningsviljan i ännu högre grad minskades, tvekade jag

ej att avstyrka bifall till motionen. Då emellertid å andra sidan det ej kan

förnekas, att gällande lag kan utnyttjas av fattigvårdsstyrelse för uttagande

av ersättning i fall, som är stötande för rättsmedvetandet, anser jag mig ej

böra intaga denna ståndpunkt. Jag tänker härvid särskilt på sådana fall,

som i motionen åberopats, nämligen då föräldrarna eller någon av dem

uppenbart brustit i sin försörjningsplikt mot barnen under deras minderårighet

eller då vuxna barn med hänsyn till egen familjs framtid skulle

bli allt för betungade vid fullgörandet av ersättningsplikten. Med hänsyn till

sådana fall kan anses önskvärt, att till en början en utredning kommer till

stånd om ändring i bestämmelserna rörande ersätlningsplikt för utgivet

fattigvårdsunderstöd. Den betänksamhet, som framkommit i fattigvårdsdirektörens

i Gävle uttalande i ämnet, har emellertid styrkt mig i den uppfattningen,

att en generell befrielse för försörjningspliktiga barn, vilka befinna

sig i ett visst ekonomiskt förhållande till egen familjs framtid, dock

ej bör lagfästas. En eventuell ändring bör därför ske med den allra största

varsamhet. Jag ansluter mig i detta avseende till vad fattigvårdsstyrelsen i

Göteborg i sitt yttrande över motionen anfört. Fattigvårdsstyrelsen anför i

denna del följande: »En dylik ändring kan möjligen ske på sådant sätt, alt

i fattigvårdslagen inryckes ett stadgande av innehåll att fattigvårdssamhälle

icke må utkräva ersättning, då på grund av föräldrarnas förhållande

gent emot barnen eller eljest synnerliga skäl till eftergift finnas.» Genom

en sådan bestämmelse skulle i första hand en värdefidl vägledning lämnas

fattigvårdsstyrelserna, då fråga örn uttagande av ersättning kommer före

samt i andra hand de myndigheter, som ha att döma i tvister rörande uppkommen

fråga örn ersättning. Till förhindrande av att bestämmelserna

skulle på något sätt kunna utnyttjas av försörjningspliktiga barn, som verkligen

liro i stånd att lämna ersättning för utgiven fattigvård, synes det lämpligt

att i detta sammanhang upptages till övervägande att, på sätt organisationssakkunniga

i sitt den 11 december 1934 avgivna betänkande föreslagit,

genom ett tillägg till 1 § i fattigvårdslagen inskärpes de försörjningspliktiga

anhörigas skyldigheter i förhållande till fattigvården.

Av fattigvårdsmyndigheterna i de sex städer, som ej deltaga i landsting

och vilka, såsom jag förut nämnt, av mig anmodats yttra sig över motionen,

lia endast fattigvårdsdirektörerna i Malmö och Gävle icke ansett befogat att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

företaga utredning och eventuell lagändring. Fattigvårdsdirektören i Gävle

åberopar till stöd för sin ståndpunkt att oskälig avgift icke utdömes ett par

fall, som varit föremål för handläggning och som vittna örn stor mildhet.

Mot dessa fall står emellertid uttalande från fattigvårdsstyrelsen i Göteborg,

som anför att det nog icke kan förnekas, att de dömande myndigheterna på

grund av gällande bestämmelsers innehåll i många fall sett sig nödsakade

att gå längre än som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt

vid utdömandet av ersättning.

Jämväl på grund av dessa olika uppfattningar hos fattigvårdsmyndigheterna

vill jag tillstyrka bifall till förslaget om utredning i frågan. Då det

antal fall, som kan drabbas av en sådan ändring, ej kan förväntas bli annat

än jämförelsevis ringa, torde dock icke förutsättas, att staten skall vid

kännas de kostnader, som kommunerna härigenom kunna gå förlustiga.

Yttranden över motionen från fattigvården i Stockholm, Göteborg, Malmö,

Norrköping, Hälsingborg och Gävle bifogas.

Stockholm den 7 mars 1936.

G. H. von KOCH.

Bilaga A 2.

Stockholms stads fattigvårdsnämnds

yttrande till statens inspektör för fattigvård

och barnavård över motionen

II: 188:

Till Statens Inspektör för fattigvård och barnavård.

Genom remiss den 17 innevarande februari har Stockholms stads fattigvårdsnämnd

anmodats avgiva yttrande över en av fru Olivia^ Nordgren m. fl.

hos riksdagen väckt motion över vissa ändringar i fattigvårdslagen m. m.

Med anledning härav får nämnden härmed överlämna ett av dess ombudsman

avgivet tjänsteutlåtande, vilket nämnden åberopar som eget yttrande

Stockholm den 28 februari 1936.

På fattigvårdsnämndens vägnar:

WICTOR KARLSSON.

/ K. G. Tham.

Uti bifogade motion N:o 188 i Riksdagens Andra Kammare hava Fru

Olivia Nordgren m. fl. påtalat den omständigheten att enligt gällande fattigvårdslag

make i egenskap av målsman i ekonomiskt avseende för sin

hustru kan åläggas ersätta kostnader för fattigvård åt svärföräldrar allenast

på grund av att han ingått sitt äktenskap före den 1 januari 1921, då den

nya äktenskapslagen trädde i kraft och icke varit nog förutseende att vänta

till efter den 1 januari 1921 eller begära boskillnad. Fattigvårdsnämndens

ombudsmansexpedition har i dessa fall gjort den erfarenheten att den betalningsskyldige

i dylika ärenden anser sig i regel orättvist behandlad. Särskilt

skarpt framträder detta då understödstagarens döttrar äro flera och några

av dem hava ingått äktenskap före och några efter den 1 januari 1921. I

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr .‘16; bilagor.

17

dessa senare fall kunna deras män icke åläggas bidraga lill understödstagarens

försörjning. Oviljan mot att utgiva utdömt underhållsbidrag i samtliga

dessa fall är synnerligen stor och de belopp Fattigvårdsnämndens ombudsman

lyckas indriva av denna kategori försörjningspliktiga personer äro icke

heller betydande. Det ekonomiska resultatet av indrivningen motsvarar knappast

det arbete, som måste nedläggas på dylika kravärenden. Det synes mig

för den skull icke föreligga anledning till erinran emot en lagändring såtillvida

att make icke bör åläggas utgiva ersättning för fattigvård åt hustruns

föräldrar.

Beträffande motionärernas förslag örn viss begränsning av kravverksamheten

mot understödstagares barn, därvid särskild hänsyn skulle tagas till

den omständigheten att den betalningsskyldige bildat egen familj eller att

föräldrarna icke fullgjort sina skyldigheter mot honom, vill jag framhålla

svårigheten av att i fattigvårdslagen lämna direktiv härutinnan. I ärenden

där understödstagaren endast har ett barn, är det tämligen enkelt örn försör

jningsskyldigheten skall fullgöras eller örn fattigvårdsnämnden skall avstå

från yrkande härutinnan. Örn däremot barnens antal äro två eller flera, har

fattigvårdsbeliovet mestadels uppkommit på grund av barnens oenighet och

oförmåga att sinsemellan komma överens örn storleken av det bidrag var

och en skall lämna till föräldrarnas försörjning. Har i dylikt mål dömande

myndighet jämlikt 65 § fattigvårdslagen befriat en eller flera från att bidraga

till betalning av fattigvårdskostnaden, förekomma nästan alltid klagomål

från dem, som förpliktats gälda kostnaden. Dessa anse, att målet icke är

tillfredsställande handlagt och vilja icke förstå varför någon eller några

av syskonen icke ålagts betala och av vilken anledning just han skall erlägga

ett visst belopp. Har nämnden i ansökningen till Överståthållarämbetet icke

anhängiggjort ersättningstalan mot samtliga barn utan avstått från talan

mot någon, som ansågs vara oförmögen att fullgöra inbetalningar, uppkomma

under processens gång anmärkningar häremot. Nämnden är på grund

härav nödsakad att i dessa mål rikta sin talan mot så många av understödstagarens

barn som möjligt, för att i myndighetens utslag få angivet att

vissa personer sakna förmåga att bidraga till betalningen.

Enligt instruktion för nämndens tjänstemän bör redan då ansökan om

understöd föreligger förhandlingar angående bidrag upptagas med understödstagare^

barn i syfte att förhindra uppkomsten av fattigvårdsbehov.

Skulle nu några av barnen från början undantagas från försök till uppgörelse,

torde säkerligen åtgärden att söka förmå övriga barn att godvilligt

lämna sitt bidrag vara tämligen lönlös.

Därest kravverksamheten mot försörjningspliktiga barn skulle förbindas

med vissa ekonomiska villkor angivna i fattigvårdslagen eller på annat sätt,

föreligger anledning till antagande att barn, som förut fullgjort sin underhållsskyldighet

direkt till sina föräldrar, skulle upphöra därmed sedan de

fått kännedom örn villkoren och att desamma kunde tillämpas på dem. Såsom

en följd härav skulle säkerligen många nya fattigvårdsfall uppstå. Förslaget

örn en lagändring härvidlag, huru behjärtansvärd densamma än må

anses vara, skulle med all sannolikhet motverka de åtgärder, som vidtagits

i syfte att nedbringa nyssnämnda kostnader och synes ej heller överensstämma

med nyligen framfört förslag örn tillägg till 1 § fattigvårdslagen, varigenom

en skärpning av bestämmelserna örn försörjningspliktiga personers

skyldigheter skulle åstadkommas.

Av motionen framgår slutligen, att meningen ingalunda är alt söka rubba

på den fullt riktiga och ur alla synpunkter betydelsefulla principen örn borns

llihant/ tåt riksdagens protokoll Hiob. !) sand. 2 and. .Yr .‘lii. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

försörjningsplikt mot föräldrar. Därest denna princip alltjämt fasthålles har

jag icke något alt erinra emot en sådan ändring av ifrågavarande bestämmelser

i fattigvårdslagen att härigenom stipuleras lättnader i försörjningsplikten

i sådana fall som blivit särskilt av motionärerna påtalade. Begärd

uppgift angående omfattningen av Fattigvårdsnämndens krav mot vuxna

barn överlämnas härjämte.

Stockholm

mari 1936.

Fattigvårdsnämndens ombudsmansexpedition den 26 feb
N.

HELLICHIUS,

ombudsman.

Uppgift örn i hur stor omfattning under perioden 1931—1935 kravmål mot

vuxna barn förekommit å Fattigvårdsnämndens ombudsmansexpedition och

nämndens distriktsbyråer.

Antalet upplagda krav-

Därav antal

Eller sålunda

i procent

T i d

mål i allt mot enskilda

personer

kravmål mot

vuxna barn

1931................

3 366

132

3: 4

1932................

Vi 33—omorganisation

10 000 huvudsakligen

arbetslöshetsärenden

180

1: 8

31/s 33............

6 000

162

2: 7

V» 33—31/is 34......

10 903

767

7: 03

1935................

5 234

491

9: 4

Bilaga A 3.

Göteborgs stads fattigvårdsstyrelscs

yttrande till statens inspektör för fattigvård

och barnavård över motionen

II: 188:

Till Statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Anmodad avgiva yttrande över en av fru Olivia Nordgren m. fl. vid

årets riksdag väckt motion angående vissa ändringar i fattigvårdslagen,

avseende bestämmelserna rörande vuxna barns försörjningsplikt gentemot

föräldrar m. m., får Göteborgs stads fattigvårdsstyrelse anföra följande.

De stadganden, varom här är fråga, återfinnas i 3 samt 63—68 §§ i fattigvårdslagen.

I 3 § stadgas en plikt för föräldrar och barn att i mån av behov,

å ena, och förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de icke falla

fattigvården till last. I 63 § berättigas fattigvårdsstyrelse att av den, vilken

jämlikt 3 § bort ansvara för vårdtagares försörjning, uttaga ersättning för

i enlighet med bestämmelserna i 1 § fattigvårdslagen lämnad fattigvård, i

den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift. Jämlikt 65 g

må anspråk på ersättning av försörjningspliktig icke bifallas av de dömande

myndigheterna, där den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden

eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till sitt

uppehälle. Svärson är sålunda formellt icke försörjningsskyldig mot svärföräldrar,

men en man, som ingått äktenskap före den 1 januari 1921, anses,

därest gamla gifterinålsbalken alltjämt är tillämplig å hans äktenskap, kunna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

19

åläggas att i egenskap av målsman i ekonomiskt avseende för sin hustru

bidraga till underhåll av hustruns föräldrar. Ar åter nya giftermålsbalken

tillämplig och egendomsgemenskap mellan makarna sålunda icke föreligger,

kan han givetvis icke åläggas dylik bidragsplikt.

Framhållas må till en början, att dessa stadganden örn barns försörjningsplikt

gentemot föräldrar äro av rent offentligrättslig natur. Försörjningsplikten

åligger barnet allenast i förhållande till samhället, och föräldrarna

ha intet civilrättsligt grundat anspråk på att erhålla försörjning av barnet.

Frågeställningen vid bedömandet av det särskilda fallet bör sålunda icke

bliva »Kunna föräldrarna anses lia ett berättigat anspråk på att bliva försörjda

av barnet?» utan »Kan samhället eller barnet anses närmast till att

försörja föräldrarna?». Fastliålles vid detta, kunna måhända de av motionärerna

anförda exemplen anses mindre stötande för rättskänslan än de vid

ett första påseende förefalla.

Den princip, som uti lagens ifrågavarande bestämmelser kommit till uttryck,

nämligen att barn och föräldrar, även sedan barnen blivit vuxna,

gentemot samhället äro pliktiga att ekonomiskt bistå varandra så långt sig

göra låter, torde stå i full överensstämmelse med svenskt rättsmedvetande

och dess rubbande ifrågasättes ej heller av motionärerna. En strikt tillämpning

av principen kan emellertid, såsom motionärerna genom exempel påvisat,

leda lill resultat, som måste anses stötande för rättskänslan. Detta torde

alldeles speciellt vara fallet, då barn åläggas att bidraga till föräldrar, som

de måhända icke ens känna eller som i vart fall helt uraktlåtit att örn barnen

draga försorg under deras barndom och uppväxttid och som kanske därtill

genom sitt levnadssätt och sin vandel berett barnen obehag av varjehanda

slag. Det intima band mellan föräldrar och barn, varå principen grundar sig,

förefinnes icke i dylika fall, och det torde icke kunna förnekas, att det är

hårt att ålägga ett barn, som trots svårigheter lyckats skapa sig en tryggad

ställning, att bidraga till dylika försumliga föräldrar, som kanske dyka upp

plötsligt och oväntat efter åtskilliga års bortovaro. I allmänhet torde fattigvårdsstyrelserna

i sådana fall anse skäl till eftergift föreligga och sålunda

icke utkräva ersättning av barnen. Möjligt är emellertid, att i åtskilliga

kommuner samhällets rätt till ersättning tillvaratages med otillbörlig stränghet

och ur ensidigt ekonomiska synpunkter och att sålunda det ovanberörda

stadgandet i (13 § fattigvårdslagen, vars innebörd torde vara så att förstå,

atl fattigvårdssamhälle helt eller delvis bör avstå från bidrag, då skäl till

eftergift finnes, icke är tillfyllest för att dylika, för rättskänslan mindre tilltalande

ersättningskrav .skola undgås. En lagändring i sådant syfte finner

styrelsen därför önskvärd. En dylik lindring kan möjligen ske på sådant

säll. att i fattigvårdslagen i nr g ekes ett stadgande av innehåll, att fattigvårdssamhälle

icke må utkräva ersättning, då på grund av föräldrarnas förhållande

gentemot barnen eller eljest synnerliga skäl till eftergift finnas. Efter en

sådan lagändring blir det icke beroende av vederbörande fattigvårdsstyrelse*

godtycke, huruvida eftergift i ett visst fall skall göras eller icke, och de

dömande myndigheterna få möjlighet att taga hänsyn till de skäl av förevarande

art mot en bidragsskvldighet, sorn kunna av den försörjningsplik!

ige företes.

Den reella olikheten mellan make i ett äldre och make i ett nyare äktenskap

med avseende på hans skyldighet att bidraga till andra makens föräldrars

försörjning har ju sin grund i de olika reglerna rörande makars egen

dom i gamla och nya giftermålsbalken. I och för sig torde en regel, att

make är gentemot samhället skyldig all ekonomiskt bistå andre makens

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Arnim lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

föräldrar, icke anses stötande för det stora flertalet svenska medborgare,

och åtskilliga liro väl de fall, i vilka bidrag till andre makens föriildrar lämnas.

såväl där gamla sorn där nya giftermålsbalken är tillämplig å makarnas

äktenskap. Otillfredsställande är emellertid, att olikhet i detta hänseende

i realiteten föreligger mellan gamla och nya äktenskap. Det måste givetvis

kännas orättvist för en man, som gift sig under år 1920, att nödgas att i

egenskap av målsman i ekonomiskt avseende för sin hustru bidraga till sina

svärföräldrar, medan hans svåger, som gift sig ett år senare och som har

det ekonomiskt bättre ställt, slipper helt undan. Som det icke torde kunna

ifrågakomma att utsträcka försörjningsskyldiglieten till att omfatta även

svärsöner och svärdöttrar, då en dylik skyldighet hittills varit för svensk

rätt okänd, synes den enda möjligheten att råda bot på denna föga tilltalande

olikhet mellan gamla och nya äktenskap vara att i 3 § fattigvårdslagen

införa ett stadgande, som borttager möjligheten att utkräva bidrag

av en man i hans egenskap av målsman för sin hustru till dennas föräldrars

försörjning. Även örn, som motionärerna påpekat, förevarande missförhållande

så småningom av sig självt försvinner allt eftersom den äldre giftermålsbalkens

tillämpningsområde minskas, kommer detta dock att taga så

avsevärd tid, att en lagändring synes nara önskvärd.

Beträffande bidragsskyldigheten till föräldrar för de barn, som bildat egen

familj, synas icke tillräckliga skäl finnas för att, som motionärerna ifrågasatt,

uppställa ett så långt gående undantag från huvudprincipen, som att

befria barn, som bildat egen familj, från bidragsskyldighet, så snart icke

barnets ekonomiska förhållanden äro särskilt goda. Emellertid kan det nog

icke förnekas, att de dömande myndigheterna på grund av nu gällande bestämmelsers

innehåll i många fall sett sig nödsakade att gå längre än som

med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt vid utdömande av ersättning

i ifrågavarande fall. En bidragsskyldig kan nu befrias allenast örn

han genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma

att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina. Denna bestämmelse

synes tolkas så strängt av de dömande myndigheterna, att den

bidragsskyldige icke tillätes behålla mera av sin inkomst, än vad som kan

beräknas åtgå till erforderligt underhåll för honom och hans familj. En

så långt gående bidragsskyldighet, varigenom den ersättningsskyldige berövas

så gott som alla möjligheter att sörja för sin och familjens framtid

(genom försäkringar, bekostande av särskild skolundervisning åt barn etc.),

torde icke kunna anses fullt skälig. Ofta leder också ett utkrävande av

stora bidrag till osämja mellan man och hustru och till hat mot föräldrarna.

Det synes styrelsen därför önskvärt, att en uppmjukning av ifrågavarande

stadgande kommer till stånd, så att de dömande myndigheterna beredas

möjlighet att taga skälig hänsyn till barnens berättigade intresse att i någon

mån sörja för sin egen och sill familjs framtid.

Därest lagreglerna formuleras så. att endast påtagliga missförhållanden

rättas till, torde ändringarna icke bliva av så stor ekonomisk betydelse för

kommunerna, att rätt till ersättning av statsmedel skall behöva ifrågasättas

för vad de genom ändringarna gå miste örn.

Fattigvårdsstyrelsen har i sin kravverksamhet hittills gått efter följande

principer. Barn, som gjort sannolikt, att föräldrarna helt försummat sina

plikter mot dem, lia helt befriats, utom i de fall, då barnen varit i mycket

goda ekonomiska omständigheter, då eif med hänsyn till dessa omständigheter

jämkat bidrag ansetts böra utgå. Män i äldre äktenskap lia plägat

krävas för hustruns föräldrars försörjning allenast då familjen varit i reia
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor. 21

livi goda ekonomiska omständigheter och även då med jämkat belopp. Vid

krav mot barn, som bildat familj, har skälig hänsyn plägat tågås till barnens

intressen att stödja den egna familjen. Under åren 1931—1935 har styrelsen

väckt talan om bidrag för försörjning av föräldrar mot resp. 11, 14, 65,

106 och 110 personer. Av dessa lia 6, 1, 8, 24 och 19 resp. gällt man i hans

egenskap av målsman för sin hustru. Av målen ha 9, 13, 57, 91 och 84 resp.

avgjorts genom utslag. I övriga fall har talan aterkallats antingen emil

antaglig uppgörelse med vederbörande kunnat träffas under hand eller enäi

styrelsen på grund av den genom polisen förebragta utredningen i målet

funnit skäl eftergiva sitt krav på bidragsskyldighet. De ojämförligt flesta

av hithörande ärenden behöva emellertid icke gå till lagsökning utan frivillig

överenskommelse träffas med vederbörande angående hans bidrag till föräldrarnas

försörjning.

Göteborg den 29 februari 1936.

På fattigvårdsstyrelsens vägnar:

AXEL A. DAHLSTRÖM.

Gösta Hoff.

Tillaga A é.

Malmö stads fattigvårdsstyrelse» yttrande

till statens inspektör för fattigvård

oell barnavård över motionen

U:188:

Till Statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Med anledning av begärt utlåtande över fru Nordgrens m. fl. motion

till innevarande års riksdag angående vissa ändringar i fattigvårdslagen

få undertecknade härmed avgiva följande yttrande:

Motionärerna lia såsom utgångspunkt begagnat sig av tvenne ofullständiga

exempel, hämtade ur dagspressen, varjämte de bygga på antagandet

att fattigvårdslagens § 3 i vissa fall kan bliva hart tillämpad genom att

respektive myndigheter ha svårighet att rätt avväga vederbörandes betalningsförmåga.

n .

Såsom felaktig utgångspunkt må vi citera följande utlåtande i motionen:

»Dessutom måste ju lagbestämmelserna följas även i de fall där rent moraliskt

sett försörjningsplikten måste anses förverkad eller obefintlig.»

Detta svnes oss icke riktigt alldenstund det ej finnes någon allmän åklagare,

som tvingar fram tillämpning av försörjningsplikten och då dessutom

fattigvårdslagens § 63 stadgar, att fattigvårdsstyrelse äger uttaga ersättning

»i den män styrelsen ej finner skäl till eftergitt». I-attigvårdsstyrelsen hai

sålunda full frihet att tillämpa eller avstå från krav mot torsdr jningspliktiga.

Då dessutom motionärerna själva äro angelägna framhålla »att det ingalunda

är vår mening att söka rubba på den tillit riktiga och ur alla synpunkter

betydelsefulla principen örn barns försörjningsplikt mot föräldrar»,

synes man med fog kunna ifrågasätta huruvida utredning örn lagändring

är påkallad.

Såsom motvikt mot motionärernas uppfattning må vidare framhallas organisationssakkunnigas

betänkande örn den samhälleliga hjälpverksamhetens

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

omorganisation, vari föreslås ändring i fattigvårdslagen för att på nytt in

skärpa de försörjningsplikti gas skyldigheter.

Under de sista åren har Malmö Fattigvårdsstyrelse mot 58 försör jningspliktiga

barn nödgats genom laga utslag fastställa underhållningsskyldiglieten.

I de fall, då dylika utslag blivit en sträng tillämpning av lagens bestämmelser,

har fattigvårdsstyrelsen efter särskild prövning beaktat rent

humanitära synpunkter och därvid medgivit behövliga avskrivningar eller

jämkningar i utslagen. Av ovannämnda 58 ärenden ha sålunda större eller

mindre ändringar gjorts i 8 fall.

För att giva motionärernas syfte ett erkännande och förebygga att någon

fattigvårdsstyrelse event, skulle på inhumant sätt utnyttja bestämmelserna

angående^ försörjningsplikten, synes ärendet endast behöva belysas i något

av ,de /r;*n Socialdepartementet periodvis utkommande meddelandena till

fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder.

Möjligen bör en lagändring däremot komma till stånd beträffande svärsöners

försörjningsplikt, så att även de svärsöner, som ingått äktenskap före

den 1 januari 1921 i detta hänseende få samma rättigheter som svärsöner,

vilka ingått äktenskap, då nya giftermålsbalken trätt i kraft och målsmanskap

ej vidare förefinnes, enär detta moment visat sig vara ett ganska olyckligt

tvistefrö i de hem där svärsöner av bägge slagen förefinnas.

Malmö den 29 februari 1936.

I tjänsten

E. PALLIN.

Direktör.

G. Ehrlin.

Inspektör.

Bilaga A .7.

Norrköpings stads t''attigvårdsstyri-1- ses yttrande till statens inspektör för

fattigvård och barnavård över motionen

II: 188:

Anmodad att avgiva yttrande med anledning av fru Nordgrens m. fl:s

motion angående vissa ändringar i fattigvårdslagen får undertecknad efter

samråd med fattigvårdsdirektören anföra följande:

Vill man överhuvud fasthålla vid barns försörjningsplikt gentemot föräldrar,

synes det vara betänkligt att medgiva undantag beträffande de kategorier,

som i motionen exemplifieras.

Däremot synes en reglering genom lag av barns försörjningsplikt i sådana

fall, då barnen lia egen familj och minderåriga barn att försörja, vara behövlig

i syfte att garantera, att nödig hänsyn tages till barnförsörjningskostnaden.

I saknad av normer härför kunna lätt såväl fattigvårdsstyrelserna

som överordnade instanser komma att tillämpa en ganska olika praxis.

Ovissheten örn vilken norm, som bör följas vid beräkning av barnförsörjningskostnadens

inverkan på försörjningsplikt mot föräldrar, torde också

ha till följd, att fattigvårdsstyrelserna draga sig för att anhängiggöra kravmål,

enär de frukta för bakslag hos länsstyrelsen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

23

Vad Norrköping beträffar lia kravmål mot vuxna barn under perioden

1931—1935 förekommit i 24 fall. Av dessa lia endast 3 återtagits eller förlorats.

Norrköping den 1 mars 1936.

SAM. THYSELL.

Fattigvårdsstyrelsens ordf.

Bilaga A (i.

Hälsingborgs stads fattigvårds» tyrelses

yttrande tili statens inspektör för

fattigvård oell barnavård över motionen

II: 188:

Till Statens inspektör för fattigvård och barnavård.

I .skrivelse den 17 februari 1936 har statens inspektör för fattigvård och

barnavård anhållit om yttrande över en av ledamöterna i riksdagens andra

kammare, Olivia Nordgren, Agda Östlund och Ruth Gustafson väckt motion

örn vissa ändringar i fattigvårdslagen, och får fattigvårdsstyrelsens arbetsutskott

i anledning härav anföra följande.

Fattigvårdslagens bestämmelse, att föräldrar och barn i mån av behov

å ena samt förmåga å andra sidan äro skyldiga att försörja varandra, så

att de icke falla fattigvården till last bär, såsom motionärerna framhållit ett

starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen. Motionärerna framhålla emellertid

ett flertal fall, då den allmänna rättsuppfattningen ingalunda kräver

en sådan försörjningsplikt och då det tvärtom är obilligt att utkräva en sådan.

Dessa fall äro först och främst, då barn utom äktenskap åläggas betalningsskyldighet

för fattigvård, som lämnats deras föräldrar, och förhållandena

varit sådana, att föräldrarna icke någon gång eller åtminstone i ytterst

ringa mån bidragit till barnets uppfostran. Sådana fall kunna ock föreligga

beträffande barn i äktenskap liksom ock ifråga örn underhållsskyldighet till

svärföräldrar.

Fattigvårdsstyrelsens arbetsutskott vill genast uttala sina sympatier för

den föreliggande motionens syfte att i de fall, då samhörighet mellan föräldrar

och barn icke vid något tillfälle eller åtminstone högst sällan funnits,

det icke bör kunna åläggas barn att ersätta fattigvård, som lämnats föräldrarna.

Bestämmelsen om den inbördes underhållsskyldigheten föräldrar

och harn emellan grundar sig ju på det naturliga förhållandet, att

barn tarva vård och uppfostran. Lika naturligt är det då, att barn i gengäld

härför taga hand örn sina föräldrar på dessas ålderdom. I de fall däremot

dä sådan samhörighet icke finnes och barn icke av föräldrarna erhålla vare

sig vård eller uppfostran, böra föräldrarna varken juridiskt eller moraliskt

kunna åberopa någon plikt på försörjning från barnens sida. I synnerhet

kan vid sådana fall, där utomäktenskapliga barn åläggas ersätta fattigvård,

till föräldrar, som i ytterst ringa mån vårdat sig örn sina barn, skapas bitterhet

icke blott mot föräldrarna utan jämväl mot samhället, som stiftat

lagar i uppenbar strid mot det allmänna rättsmedvetandet.

1 de fall, där omständigheterna sålunda tala för att icke utkräva ersättning

av den försörjningsskyldige, synes det, såsom motionärerna också fram
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andru lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

hållit, naturligt, att fattigvårdssamhället i stället utfår ersättning av staten.

Bestämmelser örn ersättningens omfattning liksom örn prövningen av de

fall, då ersättning kan ifrågakomma, bör det ankomma på särskilda sakkunniga

att utarbeta.

Fattigvårdsstyrelsen har under åren 1931—1936 i 23 fall, däribland 19

fall under år 1935, sökt ersättning av vuxna barn för fattigvård som lämnats

deras föräldrar.

Fattigvårdsstyrelsens arbetsutskott vill slutligen meddela, att det vid flera

tillfällen i styrelsens verksamhet förekommit fall, där det varit styrelsen

motbjudande att med begagnande av sin lagliga rätt utkräva ersättning av

barn för lämnad fattigvård till föräldrar, som i ytterst ringa mån vårdat sig

örn sina barn, och styrelsen skulle därför med tillfredsställelse se, att en

utredning i de av motionärerna berörda hänseenden snarast komme lill

stånd.

Hälsingborg den 24 februari 1936.

På fattigvårdsstyrelsens arbetsutskotts vägnar:

ENOCH BRUHN.

U. Hcrnroth.

inlaga A 7.

Gävle stads fattigvårdsstyrelscs yttrande

till statens inspektör lör fattigvård

och barnavård över motionen

II: 188:

Statens inspektör för fattigvård och barnavård.

I skrivelse den 17 februari 1936 bär Gefle stads fattigvårdsstyrelses yttrande

infordrats över riksdagsmotion II: 188 av fru Olivia Nordgren m. ti.

angående vissa ändringar i fattigvårdslagen xn. m. Då styrelsens yttrande

icke kunnat inhämtas inom angiven tid, får undertecknad, fattigvårdsdirektör

i Gefle, i ärendet anföra följande.

När framställning göres örn fattigvårdsunderstöd, sker i regel, om fattigvården

är riktigt ordnad, en noggrann utredning örn den hjälpsökandes

förhållanden, innan understöd lämnas. Finnas vuxna barn, så prövas därvid

deras förmåga att bidraga, och man söker träffa överenskommelse med dem

om skäligt underhåll. På så sätt kunna goda resultat nås. Genom rättegång

är däremot oftast icke så mycket att vinna. På dessa grunder förekommer

i Gefle återvinningstalan gentemot barn endast i ganska liten omfattning.

Några siffror kunna tyvärr icke lämnas utan alltför tidsödande utredning.

Det kan icke förnekas, att emellanåt olägenheter uppstå av den art, som

angives i motionen. Men erfarenheten vid fattigvården i Gefle beträffande

länsstyrelsernas och kammarrättens handläggning av här ifrågavarande

ärenden gå i helt annan riktning än motionärerna tro sig ha funnit. Det har

visat sig mycket svårt att på laglig väg uttaga ersättning från barn mot deras

egen vilja.

Det i motionen relaterade fallet kan icke bedömas, utan att upplysning

lämnas åtminstone örn den ifrågavarande svärsonens inkomster. I varje fall

är det väl tidigt att draga några slutsatser därom, innan kammarrättens

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

25

utslag blivit känt. Från Gefle skall här omtalas ett ganska belysande fall.

Fattigvårdsstyrelsen riktade år 1919 krav mot trenne mågar till en äldre

kvinna att ersätta till henne utgivet understöd, var och en med en tredjedel,

beräknad till c:a 70:—-kr pr år. Mågarnas familjer bestodo av hustru och

ett barn. Deras inkomster voro resp. 3 196: —, 4 128: — och 4 382: —- kr. plär.

Länsstyrelsen förklarade, att »enär N. N. genom att ersätta en tredjedel

eller mindre av det till hans svärmoder —--lämnade understöd, —--

kunde antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de

sina--—» den av fattigvårdsstyrelsen i Gefle emot N. N. förda talan

icke kunde bifallas. Målen fullföljdes hos kammarrätten, som ej fann skäl

att göra ändring i länsstyrelsens beslut.

Man torde kunna säga, att krav om återbetalning av understöd till gamla

i regel icke framställes mot vuxna barn, vilka ha minderåriga barn att försörja,

utan att deras ekonomi ändå är att betrakta som god och trygg, så

att de utan svårighet kunna lämna bidrag till föräldrarna. Stor hänsyn tages

givetvis också till sådana omständigheter som sjukdom i hemmet, ojämn

eller osäker arbetstillgång o. s. v. Man synes icke med rätta kunna säga,

att det föreligger något trängande behov av den föreslagna reformen. Däremot

synes man lia grundad anledning att hysa allvarliga betänkligheter mot

dess genomförande, icke därför, att det direkt rör sig om några stora penningbelopp

för kommunerna att vinna eller förlora, ty så är säkerligen inte

förhållandet, utan emedan en uppluckring av bestämmelserna örn barns

försörjningsplikt gentemot föräldrarna skulle medföra en allmän avtrubbning

av deras pliktkänsla och vilja att utan hjälp av samhället vårda sig

örn sina gamla. Därmed skulle också kraven mot samhället kraftigt växa.

Gefle den 29 februari 1936.

I tjänsten:

R. SCHIÖLER.

Fattigvårdsdirektör.

Statens inspektör för fattigvård netj

barnavård om motionen II: 350:

inlaga B.

Till riksdagens andra lagutskott.

Anbefalld att avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion,

nr 350, angående ändring av gällande bestämmelser örn makes underhållsskyldighet

mot andra makens barn m. m., får jag anföra följande.

1 motioner vid 1931 och 1934 års riksdagar, respektive II nr 24 och 11

nr 309, har fru Olivia Nordgren framfört i huvudsak samma yrkanden som

i nu föreliggande motion.

I överensstämmelse nied förslaget i mitt till andra lagutskottet den 27

februari 1931 avgivna yttrande över förenämnda motion nr 24 för 1931 hatjag

i de »Meddelanden från socialdepartementets byrå för fattigvårds- och

barnavårdsärenden», som tid efter annan utgivas, tillställt samtliga fattigvårdsstyrelser

och barnavårdsnämnder i riket uppmaning att vid tillämpning

av 3 § i fattigvårdslagen och 62 § 2 mom. i barnavårdslagen iakttaga största

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Amira lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor

möjliga försiktighet, så att de av motionären påtalade olägenheterna kunde

förhindras.

Huruvida någon förändring i tillvägagångssättet vid handläggningen av

förenämnda ärenden genom uppmaningen därefter förekommit, har jag icke

varit i tillfälle att konstatera. Någon visshet härom lärer icke heller stå att

vinna. I städer, där handhavandet av fattigvårds- och barnavårdsförvaltningen

huvudsakligen är lagd i händerna på tjänstemän, har jag anledning

förmoda att uppmaningen kontinuerligt kunnat följas, där icke hinder såsom

väntade eventuella anmärkningar från revisorerna för försummelse att icke

uttaga kommunen lagligen tillkommande ersättningar kunnat förhindra

tillvägagåendet. I kommuner, där icke tjänstemannasystem är infört, utan

där göromålen handhavas av de personer, som under längre eller kortare

tid fungera såsom ordförande, kan ju befaras, att, då ny ordförande tillträder

och denne saknar kännedom om innehållet i det utsända meddelandet,

ingen som helst hänsyn tages till detsamma. Otvivelaktigt är emellertid,

att problemet kvarstår, även om antalet fall icke kan betraktas som avsevärt.

Emellanåt kommer till min kännedom ett och annat fall, där det vöre

(önskvärt örn ersättning icke utkrävdes av make till andre makens barn.

Något annat intresse än det ekonomiska föreligger givetvis ej för den myndighet

som utsöker ersättning. Kunde detta intresse avkopplas, skulle de

olägenheter för barnen, vilka motionärerna åberopa och vilka utan tvivel

förekomma, upphöra. En förutsättning för ändring i nu gällande bestämmelser,

varigenom fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd skulle fråntagas

rätten att söka ersättning av försörjningspliktiga, anser jag därför

böra följas av rätt till ersättning från annat håll. Motionärerna ha i detta

avseende tänkt sig att ersättning i stället skulle kunna erhållas av .statsmedel.

Någon annan utväg lärer väl icke heller stå till buds. Skulle den uppfattningen

vara riktig, som jag i mitt föregående yttrande framfört, att något

större antal fall i fråga om att utkräva ersättning av styvfader ej förekommer,

lärer det lia ringa betydelse för statens kostnader jämförda med den

ökade trygghet för såväl familjelivet som de barn, vilka beröras av frågan,

som skulle vinnas genom vidtagande av de föreslagna åtgärderna.

Även om jag inser att förslagets genomförande skulle kunna medföra vissa

andra icke önskade konsekvenser, anser jag dock att då försök nu gjorts att

på upplysningens väg förekomma de av motionärerna påtalade olägenheterna,

men dylika det oaktat torde förekomma, en utredning i frågan bör

komma lill stånd.

Stockholm den 28 februari 1936.

G. H. von KOCH.

inlaga C.

.Svenska fattigvårds- oeh barnavårdsfiirbundet

om motionerna II: 188 oell

II: 370:

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan Riksdagens Andra Lagutskott velat bereda Svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över fru Nordgrens m. fl.

motion i Andra Kammaren angående vissa ändringar i fattigvårdslagen

lii. m., får förbundet uttala följande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande Nr Sfi; bilagar.

27

I motion n:r 188 av fru Nordgren m. fl. i Andra Kammaren upptages frågan

örn försörjningsplikten enligt lagen om fattigvården. Motionärerna finna

det naturligt, att barn och föräldrar så långt möjligt hjälpa och stödja varandra.

Emellertid förekomma fall, då barns försörjningsplikt gentemot föräldrar

blir särskilt betungande. Så är fallet då barnen bildat egen familj och

fått försörjningsplikt mot densamma samt en beskärning av inkomsterna

icke kan ske utan att det blir till förfång för den egna familjen. Vidare förekomma

fall, då försörjningsplikten mot föräldrar kan anses strida mot den

allmänna rättsuppfattningen, t. ex. då ersättning för lämnad fattigvård utkräves

av en son, vars fader avvikit från familjen redan då sonen var minderårig

och sedan icke låtit höra av sig.

Likaså anse motionärerna, att den försörjningsplikt gentemot svärfar, som

följer av bestämmelserna i gamla giftermålsbalken, medför olägenheter, och

de kunna ej heller gilla, att hustru enligt den nya giftermålsbalken kan

sökas för fattigvård, meddelad hennes egna föräldrar. Motionärerna anse.

ali de bestämmelser, som (närmast för de dömande myndigheterna) finnas

i (55 § i lagen om fattigvården, att anspråk på ersättning av försörjningspliktig

icke må bifallas där han genom att återbetala kostnaden eller någon

del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig

och de sina, icke erbjuda tillräcklig garanti mot ovan angivna olägenheter.

Svårigheterna att bedöma och rätt avväga vederbörandes betalningsförmåga

äro nämligen, enligt motionärerna, både många och svåra.

Motionärerna anse sålunda, att spörsmålet örn barns ersättningsskyldighet

för fattigvård åt föräldrar bör tagas under omprövning, icke minst som ett

led i strävan att lätta försörjningsbördorna för familjer med minderåriga

barn. De säga sig emellertid ingalunda vilja rubba på principen örn barns

försörjningsplikt mot föräldrar och medgiva, att spörsmålet är »av ytterst

ömtålig art».

Förbundet önskar som sin mening framhålla, att principen örn barns försörjningsplikt

mot föräldrar är en av de viktigaste grundvalarna för samhällets

bestånd, påbjudna av både moraliska och sociala skäl. Motionärerna

framhålla, som nyss nämnts, att de icke vilja rubba denna försörjningsplikt,

men de inskränkningar i densamma, som de antydningsvis föreslå, skulle

dock medföra, att densamma försvagades och bundes vid villkor, vilkas till - lämpning skulle medföra svåra olägenheter. Vidare bör det framhållas, att

upprörande, mera undantagsvis förekommande fall icke — som så ofta

sker — bör få giva anledning att ändra en lagstiftning, som är nödvändig

och i allt väsentligt fyller sitt ändamål.

Motionärerna angiva såsom riktlinjer för reformen, att barnens försörjningsplikt

enligt fattigvårdslagen skulle upphöra i och med det att de bildade

egen familj. Den skulle i detta fall endast ifrågakomma där »goda

ekonomiska möjligheter förelåge». Det torde bliva svårt att med siffror fastställa

den inkomstgräns, vid vilken försörjningsplikt skulle föreligga och

sätta denna i relation till familjens talrikhet etc. Ävenså skulle försörjningsplikt,

enligt motionärernas mening, icke föreligga, såframt föräldrarna icke

»fullgjort sina försörjningsskyldigheter mot barnen». Huru skall detta annat

jin i sällsynta fall kunna konstateras? En vuxen man blir sökt för fattigvård,

som lämnats hans far eller mor. Ilan kan bestrida, alt han har försörjningsplikt

under hänvisning lill att hans far eller mor icke vårdat sig

örn honom, då han var minderårig. Fattigvårdsstyrelsen, eventuellt länsstyrelsen

och kammarrätten, har då all undersöka, huruvida någon av föräldrarna.

måhända en mansålder tillbaka i tiden, fyin sina plikter mot ho
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andru lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

nom på ett tillbörligt sätt. Huru subjektiva måste ej omdömena härom bliva

och huru pinsamma bliva ej de utredningar, som måste företagas på detta

ytterst ömtåliga område! Endast då någon av föräldrarna övergivit barnet

eller lika tydliga vittnesbörd om försummande av försörjningsplikt föreligga,

torde man kunna fastställa, att mannen ifråga ej är försörjningspliktig.

Borttagandet av barns försörjningsplikt mot föräldrar skulle givetvis medföra

ökade fattigvårdskostnader för kommunerna, och motionärerna ifrågasätta

därför bidrag av statsmedel för täckande av nämnda kostnader. Troligen

skulle endast mera känslolösa och socialt mindre värdefulla personer

vilja överflytta försörjningen av sina gamla, orkeslösa eller sjuka föräldrar

på samhället framför att efter förmåga söka bidraga till deras försörjning.

Förbundet vill emellertid icke förneka, att den garanti mot ett alltför hårt

pressande av försörjningsplikten, som ligger i bestämmelserna i 65 § i lagen

örn fattigvården, stundom kan vara för svag, särskilt då det gäller små och

ekonomiskt svaga kommuner med tryckande fattigvårdskostnader. Även i

andra kommuner kan förhållandet vara detsamma, beroende på fattigvårdsstyrelsen

och dess ordförandes personliga läggning. Det kunde därför ifrågasättas,

huruvida icke motionärernas syfte kunde vinnas genom ett tillägg till

nämnda paragraf. Så borde försörjningsplikt ej föreligga gentemot föräldrar,

som »övergivit» sitt barn, för att använda den term, som förekommer

i 29 § i barnavårdslagen. Likaså torde kunna tilläggas, att försörjningsplikten

bortfaller, då ett fullgörande av densamma uppenbarligen skulle bliva

till förfång för den försörjningspliktiges egen familj genom att möjligheterna

till egna barns fostran och utbildning äventyrades. Det senare borde lämpligen

ock stadgas beträffande försörjningsplikten mot svärföräldrar.

Förbundet tillstyrker sålunda en utredning i syfte att, med strängt fasthållande

av principen örn barns försörjningsplikt mot föräldrar, utröna,

huruvida genom omarbetning av 65 § i lagen om fattigvården försörjningsplikten

kunde eftergivas i vissa i lagen angivna fall, då en tillämpning av gällande

bestämmelser om försörjningsplikten skulle medföra obillighet.

Genom detta yttrande anser sig förbundet hava uttalat sig jämväl örn herr

Nybloms motion n:r 370 i Andra Kammaren.

Stockholm den 28 februari 1936.

Vördsamt

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

AXEL HIRSCH.

Karl ./. Höjer.

Svenska fattigvårds- och barnavårds

förbundet om motionen 11:350:

inlaga I).

Till riksdagens andra lagutskott;

Sedan Riksdagens Andra Lagutskott velat bereda Svenska fattigvårdsoch

barnavårdsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över fru Nordgrens

m. fl. motion i Andra Kammaren angående vissa ändringar i fattigvårdslagen

m. m., får Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttala följande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande .Yr 36; bilagor.

29

t motionen n:r 350 i Andra Kammaren vid årets riksdag tiar fru Nordgren

m. fl. föreslagit ändring av gällande bestämmelser örn makes underhållsskyldighet

mot andre makens harn. Motionären har redan tidigare vid 1931

oell 1933 års riksdagar väckt motioner i samma syfte.

I föreliggande motion framhållas särskilt de olägenheter, som kunna uppstå

i de fall, då det rör sig örn barn utom äktenskap, vilket omhändertagits

av det allmänna för vård, och där ersättning för vården utkräves av den

man, med vilken barnets mor sedermera ingått äktenskap, ehuru denne

icke är barnets naturlige fader. Frånsett slitningar i äktenskapet och uraktlåtandet

att legalisera utomäktenskapliga förbindelser i syfte att undgå

försörjningsplikt är den olägenheten särskilt framträdande, att barn utom

äktenskap utsättas för risken att enbart av ekonomiska skäl förflyttas från

ett gott fosterhem till ett hem, där modern står främmande för barnet och

av styvfadern betraktas som en besvärlig börda.

Förbundet kail för sin del bekräfta, att de av motionärerna angivna olägenheterna

förefinnas. Emellertid vill det synas, som om desamma mindre

borde hänföras till själva bestämmelserna örn försörjningsplikten än till de

kommunala myndigheternas rigorösa och av ekonomiska synpunkter påverkade

tillämpning av dessa bestämmelser. Statens inspektör för fattigvård

och barnavård har i cirkulär n:r 44, juli 1931, med skärpa betonat, alt

samhällets rätt till ersättning, enligt 3 § i lagen örn fattigvården och (38 §

2 mom. i lagen örn samhällets barnavård bör tillvaratagas med varsamhet.

En riktig tillämpning av gällande barnavårdslagstiftning skulle komma

flera av de påtalade olägenheterna att försvinna.

Motionärerna medgiva, att det är förenat med svårigheter att vidtaga

rubbning i principen örn underhållsplikten från föräldrarnas sida gentemot

barnen. I många fall skulle nog inga direkta olägenheter härav uppstå,

däremot riskerade man att i andra fall dylika skulle uppstå. Man kan härvid

tänka på de talrika fall, då styvfadern befinner sig i ekonomiskt gynnsamma

omständigheter. Förbundet vill för sin del understryka olägenheterna

av att rubba den civilrättsliga lagstiftningen örn underhållsplikt, som utgör

grunden för fattigvårds- och barnavårdslagarnas bestämmelser örn

försörjningsplikten.

Att motionärerna ånyo upptagit frågan motivera de därmed, att den s. k.

befolkningsfrågan på ett alldeles särskilt sätt aktualiserat spörsmålet om

skydd och hjälp åt mödrar och barn och att förslag till ganska långt gående

åtgärder i nämnda syfte torde vara att förvänta från befolkningskommissionen

inom den närmaste tiden. Det synes emellertid förbundet, som örn

de vittgående förslag till hjälp och skydd åt mödrar och harm, som redan

framlagts eller i en nära framtid väntas framkomma, snarast skulle utgöra

en anledning att uppskjuta utredningen örn de föreslagna ändringarna i

fattigvårds- och barnavårdslagarna till dess man kan bedöma, i vad mån de

väntade omfattande reformerna på mådra- och barnahjälpens område kunna

råda hot på de olägenheter, som i motionen framhållas.

Ett område, på vilket de av motionärerna anförda synpunkterna möjligen

kunde vinna beaktande, är den s. k. barnpensioneringen, varom för närvarande

utredning pågår. Vederbörande sakkunniga, bland vilka motionären

fru Nordgren är en, lia nyligen framlagt ett förslag örn bidrag åt barn

till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa barn; bidrag åt änkas

barn skulle upphöra, därest änkan ingår äktenskap, och samma gäller

beträffande det bidrag, som skulle utgå till adoptivbarn lill invalid, ogift

eller frånskild kvinna. De sakkunniga förklara sig lia för avsikt att fram
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

deles återkomma till frågan örn hjälpåtgärder för barn till frånskilda makar

och för utom äktenskap födda barn.

Tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering utgår utan hänsyn till

de försörjningsbidrag, som föräldrar och barn lämna varandra. I sagda lag

har man sålunda helt avstått från att hävda försörjningsplikten. I det nu

ifrågavarande förslaget ha de sakkuniga däremot tillfullo hävdat densamma

och detta även i den del, som motionärerna nu önska undanröjd. Det vill

synas som örn motionärernas syfte i det väsentliga skulle bliva tillgodosett,

därest det visade sig möjligt att i barnpensioneringslagstiftningen i viss utsträckning

avstå från alt kräva försörjningsplikt av en man gentemot en

annan mans barn. Barnbidrag till änka samt till ogift eller frånskild kvinna

skulle i så fall icke utan vidare upphöra att utgå av den orsak, att vederbörande

inginge äktenskap med annan än barnets fader.

Förbundet anser sig under åberopande av vad ovan anförts böra avstyrka

den i motionen begärda utredningen.

Stockholm den 2G februari 1936.

Vördsamt

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

AXEL HIRSCH.

Karl J. Höjer.

Svenska stadsförbundet om samtliga

motioner:

inlaga E.

Till andra lagutskottet.

Sedan svenska stadsförbundet bereus tillfälle att till Utskottet avgiva

yttrande över inom Riksdagens andra kammare väckta motioner nr 188, 350

och 370 angående vissa ändringar i fattigvårdslagen m. m., får förbundets

styrelse härmed anföra följande.

Tvenne av motionerna (188 och 370) avse frågan örn barns skyldighet

att försörja sina föräldrar. Motionärerna finna denna skyldighet enligt gällande

rätt allt för vittgående. Det erinras bl. a. örn, att en man i vissa fall

alltjämt kan få svara för underhåll av sina svärföräldrar och att en person

kan få ersätta fattigvård åt en far, som aldrig försörjt de sina eller ens frågat

efter dem. Det kan ju icke förnekas, att dessa och andra ur dagspressen hämtade

exempel måste anses i hög grad upprörande för rättskänslan.

Som i motionen nr 188 erinras, finnes emellertid redan i fattigvårdslagens

65 § ett korrektiv, som kan komma till användning i de fall, där understödsplikten

skulle gå ut över personer med mycket små inkomster.

Stadgandet i fråga torde emellertid icke vara tillräckligt för undvikande

av här påtalade svårigheter och en ändring av detsamma synes vara påkallad.

Med en omformulering avsedd endast att rätta till uppenbara missförhållanden

torde emellertid ändringen icke behöva föra med sig så särdeles

stora ekonomiska konsekvenser för kommunerna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

31

Den i motionen antydda ståndpunkten, att barns försörjningsplikt gentemot

föräldrar som regel skulle upphöra i och med det att barnen bildade

egen familj och bidrag kunna utkrävas endast i fall av god ekonomisk ställning,

vill styrelsen däremot icke godtaga. Icke heller synes föräldrarnas

bristande försörjning av barnen böra utan vidare befria dessa från all försörjningsskyldighet

i framtiden gentemot föräldrarna. Hänsyn torde böra

tagas både till vilja och förmåga. Det må vara en nödvändig uppgift att

stimulera befolkningstillväxten. Men att hänsyn till den egna familjen skulle

befria familjeförsörjaren utan vidare från försörjningsplikten mot föräldrarna

synes föga tilltalande för den i motionen så flitigt åberopade rättskänslan.

Alltjämt gäller nog den gamla sanningen, att en mor lättare försörjer

sju barn än sju barn en mor. Att ytterligare töja på föreningsbanden

mellan gamla föräldrar och deras barn torde knappast vara en ur samhällets

synpunkt önskvärd åtgärd.

Den enda åtgärd styrelsen för sin del anser tillrådlig vore som sagt en

omskrivning av 65 § i fattigvårdslagen så, att som villkor för befrielse från

underhållsplikten angives »väsentliga svårigheter att fullgöra försörjningsplikten»

eller liknande. Något ruckande på själva principen om barns försörjningsskyldighet

mot föräldrar kan styrelsen som sagt icke tillstyrka.

Den tredje motionen (nr 350), som avser ena makens underhållsplikt mot

den andres harn, kan nog icke frånkännas fog för sitt yrkande. I vad mån

äktenskapsbildandet skulle befrämjas genom en lagändring i motionens syfte

synes emellertid vara svårbedömligt. Det är naturligen riktigt, att moderns

barn före äktenskapet, tack vare nu gällande lagstiftning, stundom tages

från ett gott fosterhem till en föga önskvärd vård i styvfaders hem. Men det

torde å andra sidan icke saknas exempel på, att makar taga till sig ett före

äktenskapet fött barn till den ena av dem och ägna detta en betydligt

bättre och kärleksfullare vård, än som kom barnet till del i ett föregående

fosterhem. Dessa senare fall torde bliva vida sällsyntare, om fadern frikallades

från förpliktelserna mot hustruns barn före äktenskapet. Det undandrager

sig måhända utredningsmöjligheterna att fastslå, örn i stort sett den

föreslagna lagstiftningen skulle vara till gagn för barnen. Denna synpunkt

och icke enbart gynnandet av äktenskaps ingående torde böra tillmätas en

avgörande betydelse. Styrelsen måste för sin del ställa sig mycket tveksam

redan till möjligheten att i denna fråga få till stånd en utredning, som

möjliggör ett fullt objektivt bedömande av frågan.

Stockholm den 10 februari 1936.

För Svenska stadsförbundets styrelse:

A. BORGSTRÖM.

Dess ordförande.

Henning Karlsson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

312

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

inlaga F.

STenska landskommunernas förbund

örn samtliga motioner:

Till riksdagens andra lagutskott.

Svenska landskommunernas förbund har av utskottet lämnats tillfälle

inkomma med yttrande över tre inom Riksdagens andra kammare väckta

motioner, nämligen: nr 188, av fru Nordgren m. fl. angående vissa ändringar

i fattigvårdslagen m. m.; nr 350, av fru Nordgren m. fl. angående ändring av

gällande bestämmelser om makes underhållsskyldighet mot andre makens

barn m. m.; samt nr 370. av herr Nyblom, angående ändring av fattigvårdslagens

bestämmelser örn barns försörjningsplikt.

I motionerna framhålles, att gällande bestämmelser rörande barn och föräldrars

ömsesidiga försörjningsplikt vid tillämpningen visat sig medföra

verkningar, vilka för den allmänna rättsuppfattningen framstå såsom stridande

mot billighet och rättvisa. Ingen av motionärerna synes dock ifrågasätta

upphävande av den i 3 § fattigvårdslagen fastställda principen, att

föräldrar och barn skola vara pliktiga att i mån av behov, å ena, samt

förmåga, å andra sidan, försörja varandra, men motionärerna framhålla,

att omständigheterna icke sällan äro sådana, att frångående av denna i och

för sig riktiga princip är befogad.

Såsom skäl för frångående av principen örn ömsesidig försörjningsplikt

hava av motionärerna anförts omständigheter dels av huvudsakligen personlig

natur, d. v. s. grundade på det personliga förhållandet mellan understödstagaren

och den försörjningspliktige och dels a* övervägande ekonomisk

art. Så har i motion nr 188 framhållits det obilliga i att en son ålägges

försörjningsplikt för sin fader även örn denne grovt försummat sin försörjningsskyldighet

gentemot hustru och barn. Vidare synes möjlighet till befrielse

för utomäktenskapliga barn från deras försörjningsplikt för fadern

ifrågasättas ävensom lindring i den försörjningsskyldighet för svärföräldrar,

vilken i vissa fall ännu förefinnes. I motion nr 350 påtalas särskilt de icke

önskvärda verkningarna av gällande bestämmelser rörande makes underhållsskyldighet

mot andra makens barn. Vidare anföres i motion nr 188

det obilliga i att barn, vilka bildat egen familj, nödgas för fullgörande av

sin försörjningsplikt mot föräldrarna vidkännas ekonomiska uppoffringar

av sådan omfattning, att deras möjlighet att giva sina egna barn uppfostran

och utbildning beskäres.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund finner de i motionerna

framförda synpunkterna värda beaktande. Vid utarbetande av 1918 års

fattigvårdslag torde man hava utgått från att fattigvårdsstyrelserna vid utkrävande

av den i 3 § stadgade försörjningsskyldigheten icke skulle göra

sin rätt till ersättning av enskilda försörjningspliktiga gällande i sådana

fall, då ett krav därå komme att för det allmänna rättsmedvetandet framstå

såsom obilligt. Härpå tyder stadgandet i 63 § fattigvårdslagen, att fattigvårdsstyrelsen

äger att av enskild försörjningspliktig uttaga ersättning, »i

den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift». Enligt styrelsens förmenande

inrymmer detta stadgande befogenhet för fattigvårdsstyrelserna att,

även för det fall att vederbörande försörjningspliktige äger betalningsförmåga,

avstå från ersättningskrav för den händelse att försörjningspliktens

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

utkrävande på grund av omständigheter av personlig natur vore obillig.

Styrelsen Ilar emellertid under sin verksamhet erfarit, att fattigvårdsstyrelsens

i icke ringa utsträckning synas förbise berörda stadgande i 63 § och

anse sig riskera anmärkning från kommunens revisorer, därest de icke utkräva

ersättning av enskilda försörjningspliktiga i alla de fall, då stadgandet

i 65 § fattigvårdslagen icke utgör laga binder för bifall till ersättningsanspråk.

Det saknas icke exempel på att ersättningskrav framställts även

i de fall, då synnerliga skäl av personlig natur till eftergift förefunnits såsom

att en vuxen dotter krävts på ersättning för fattigvård åt sin fader, ehuru

denne gjort sig skyldig tdl svår förbrytelse mot dottern under dennas minderårighet

och därför ädömts långvarigt frihetsstraff.

65 § fattigvårdslagen medgiver de dömande myndigheterna rätt att ogilla

ersättningsanspråket allenast på grund av den ersättningsskyldiges bristande

betalningsförmåga. Örn en fattigvårdsstyrelse anhängiggör och fullföljer en

uppenbart obillig, men lagenlig talan, måste denna således bifallas under

förutsättning att den ersättningsskyldiga äger betalningsförmåga.

En så avsevärd inskränkning i enskiidas försörjnings- och ersättningsplikt,

sorn i motionerna ifrågasättes, kan enligt styrelsens förmenande icke genomföras

med mindre än att kommunerna på ett eller annat sätt hållas skadelösa

för den ökning i fattigvårdslungan, som därav bleve en följd. Att anordna

ersättningen i den formen, att fattigvårdsstyrelsen berättigades att av statsmedel

uppbära vad fattigvårdsstyrelsen förlorat i varje särskilt fattigvårdsfäll

på grund av de föreslagna nya bestämmelserna om enskild persons försörjningsplikt,

torde bliva förenat med stora praktiska svårigheter. Det

synes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke en eventuell lagändring av

i motionerna föreslagen omfattning borde genomföras i samband med de

reformer i skatteutjämnande syfte, som äro att förvänta. Mot förslaget om

en utredning i ärendet har styrelsen intet att erinra utan vill tillstyrka

en sådan.

En mindre omfattande lagändring, varigenom möjlighet skulle beredas

de dömande myndigheterna att avvisa uppenbart obilliga ersättningskrav,

torde emellertid kunna genomföras utan rätt till ersättning åt kommunerna

för därav möjligen föranledd ökning av fattigvårdstungan. Styrelsen ifrågasätter,

huruvida icke de allvarligaste missförhållandena i nu ifrågavarande

hänseende borde omedelbart avhjälpas genom ett tillägg till 65 § fattigvårdslagcn

av t. ex. följande lydelse »eller där synnerliga skäl tala mot bifall

till ersättningsanspråket».

Eventuellt kunde därefter i lagrummet angivas en del exempel på sådana

»synnerliga skäl» såsom, att understödstagaren i hög grad eftersatt sin försörjningsplikt

gentemot den, mot vilken kravet riktas eller grovt förbrutit sig

mot denne, att styvfadern vid äktenskapets ingående saknat kännedom

om hustruns harn före äktenskapet med annan man, att krav på ersättning

av styvfadern för vårdkostnaden för dylikt barn av annan anledning bomme

att för denne verka i hög grad obilligt och betungande etc. Någon fullständig

uppräkning av vad som med »synnerliga skäl» avses torde Icke lämpligen

böra införas.

En lagändring av denna innebörd synes viii ansluta sig till uttrycket i 63 §

fattigvårdslagen »i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift» och resultatet

av en sådan lagändring konnne sannolikt att i stort sett motsvara vad

man redan med sistnämnda stadgande förmodligen avsett att vinna.

Det synes böra tagas under övervägande, huruvida icke billigheten kräver

ali en lagändring av angivet innehåll bör förbindas med en övergångsbestäm
Ililtang

lill riksdagens protokoll 11)36. 9 sand. 2 aud. Nr 36. a

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.

melse, som möjliggör för den försörjningspliktige att utan hinder av tidigare

meddelat utslag få sin betalningsskyldighet för framtiden ånyo prövad enligt

lagens nya lydelse.

Stockholm den 25 februari 1936.

För Svenska landskommunernas förbund:

SV. BENGTSSON.

J. A. Zander.

Svenska landstingsförbundet om

samtliga motioner:

Bilaga G.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 3 februari har Andra lagutskottet berett svenska landstingsförbundet

tillfälle att avgiva yttrande över tre inom riksdagens andra

kammare väckta motioner, nämligen nr 188 av fru Nordgren m. fl. angående

vissa ändringar i fattigvårdslagen m. m., nr 350 av fru Nordgren m. fl.

angående ändring av gällande bestämmelser örn makes underhållsskyldighet

mot andra makens barn m. m. samt nr 370 av herr Nyblom angående

ändring av fattigvårdslagens bestämmelser örn barns försörjningsplikt. Med

anledning härav får förbundets styrelse vördsamt anföra följande.

Samtliga ifrågavarande motioner hava det gemensamt, att de avse att

åstadkomma lättnad av den underhållsplikt, som åligger privata personer

gentemot deras anhöriga. De exempel, som i motionerna anförts rörande

behövligheten av en ändring av gällande bestämmelser i förevarande hänseende,

synas giva vid handen, att dessa i vissa fall kunna leda till mindre

önskvärda konsekvenser. Å andra sidan har från kommuner och landsting

gjorts gällande, att det varit synnerligen svårt att med nuvarande bestämmelser

av enskilda försörjningspliktiga uttaga ersättning för lämnad fattigvård,

även i de fall, då deras ekonomiska ställning varit relativt god. Statens

sjukvårdskommitté har i sitt betänkande utförligt behandlat frågan om

möjligheten att av enskilda uttaga ersättning för vårdkostnad, som fattigvården

förskjutit, och därvid föreslagit en skärpning av gällande bestämmelser

i detta hänseende. Kommer en utredning av frågan om enskildas

försörjningsplikt i enlighet med motionärernas önskan tili stånd, synes

denna sålunda böra avse icke blott en uppmjukning av hithörande bestämmelser,

där så är erforderligt, utan även en prövning av sjukvårdskommitténs

förslag till skärpning av desamma.

Stockholm den 28 februari 1936.

För Svenska Landstingsförbundets styrelse:

G. v. HOFSTEN.

Ivar Dahlgren.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1936

818582

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:186 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring i fattigvårdslagens bestämmelser örn barns försörjningsplikt m. m. a1 i texten