Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring i fattigvårdslagens bestämmelser örn barns försörjningsplikt m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang föreliaft följande, inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 188 och nr 350 av fru Nordgren m. fl. samt nr 370 av herr Nyblom. För de yrkanden, som framställts i motionerna, redogöres här nedan under punkterna A och B.
1936-04-17 · 34 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 32 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1936:36, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring i fattigvårdslagens bestämmelser örn barns försörjningsplikt m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang föreliaft följande, inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 188 och nr 350 av fru Nordgren m. fl. samt nr 370 av herr Nyblom. För de yrkanden, som framställts i motionerna, redogöres här nedan under punkterna A och B.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
i
Nr 36.
Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1936 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring i fattigvårdslagens
bestämmelser örn barns försörjningsplikt
m. m.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang föreliaft följande,
inom riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen nr 188 och nr 350 av fru Nordgren m. fl. samt nr 370 av herr
Nyblom.
För de yrkanden, som framställts i motionerna, redogöres här nedan
under punkterna A och B. I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd
för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse för desamma ej
lämnas i detta utlåtande, hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård,
varjämte utskottet lämnat svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska
landstingsförbundet tillfälle att yttra sig. Yttranden hava inkommit och
finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande. Utskottet tillåter sig att
hänvisa till yttrandenas innehåll.
A. Barns försörjningsplikt mot föräldrar in. m.
(motionerna II: 188 och 11:370).
De stadganden, varom här är fråga, återfinnas i 3 samt 63 och 65 §§ i fattigvårdslagen.
I 3 § stadgas en plikt för barn att i mån av förmåga försörja
sina föräldrar, så att de icke falla fattigvården till last. I 63 § berättigas fattigvårdsstyrelse
att av den, vilken jämlikt 3 § bort ansvara för vårdtagares
försörjning, uttaga ersättning för i enlighet med bestämmelserna i 1 § fattigvårdslagen
lämnad fattigvård, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl
till eftergift. Jämlikt 65 § må anspråk på ersättning av försörjningspliktig
icke bifallas av de dömande myndigheterna, där den ersättningsskyldige genom
att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att
sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.
Svärson är formellt icke försörjningsskyldig mot svärföräldrar, men
en man, som ingått äktenskap före den 1 januari 1021, anses, därest gamla
gifterinålsbalken alltjämt är tillämplig å hans äktenskap, kunna åläg
Itihang
till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 36. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
gas att i egenskap av målsman i ekonomiskt avseende för sin hustru bidraga
till underhåll av hustruns föräldrar. (Se t. ex. kammarrättens årsbok
1927, Avd. II, ref. nr 9.) Då för äktenskap enligt äldre rätt samt för äktenskap,
å vilka nya giftermålsbalken äger tillämpning, olika regler gälla i
fråga örn makars egendom, ansvarighet för gäld samt rätt att vid utmätning
undantaga egendom, gestaltar sig i praktiken gift dotters underhållsskyldighet
mot föräldrar i allmänhet annorlunda, om hon ingått äktenskap före
1921 års ingång än om hon gift sig efter denna tidpunkt. Enligt 5 kap. 2 §
nya giftermålsbalken äro makar pliktiga att var efter sin förmåga bidraga
till familjens underhåll. I ett fattigvårdsmål, refererat i kammarrättens årsbok
1925, Avd. II, ref. nr 8, har vid bedömandet av den ena makens förmåga
att betala viss fattigvårdskostnad, för vilken denne make ensamt skulle
svara, hänsyn tagits till den andra makens skyldighet och förmåga att lämna
bidrag till makarnas underhåll.
Ovannämnda stadgande om barns försörjningsplikt är av offentligrättslig
natur.
I fråga om den civilrättsliga underhållsskyldigheten gäller, enligt 16 § i
lagen om barn i äktenskap och 6 § i lagen om barn utom äktenskap, att
barn i mån av förmåga äro pliktiga att underhålla föräldrar, som av sjukdom
eller annan dylik orsak äro ur stånd att själva försörja sig.
I motionen II: 188 av fru Nordgren m. fl. anföres, bland annat:
Att barn och föräldrar skola så långt möjligt hjälpa och stödja varandra
är naturligt och har också ett starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen.
Det finns emellertid fall dels då barns underhållningsplikt gentemot föräldrar
blir särskilt betungande och dels där det kan ifrågasättas huruvida
densamma icke kan sägas stå i strid med den allmänna rättsuppfattningen.
Förstnämnda förhållanden föreligga då barnen bildat egen familj och fått
försörjningsplikter mot denna samt inkomstförhållandena äro sådana alt
en beskärning av inkomsterna icke kan ske utan att det blir till förfång
för den egna familjen: barnens uppfostran och utbildningsmöjligheter, skapandet
av trygghet för familjen i form av sjuk- och livförsäkringar m. m.
Förhållanden som inte böra lämnas ur räkningen vid befolkningsfrågans bedömande.
Såsom stridande mot det allmänna rättsmedvetandet torde nog
sådana fall kunna betecknas där t. ex., som för någon tid sedan omtalades
i pressen, ersättning för faderns fattigvård utkrävdes av en son, som inte
haft någon som helst förbindelse med sin fader sedan sitt tolfte år, då
fadern avvikit från sin familj och överlämnat åt hustrun att ensam draga
försorg örn sonen och hans minderåriga syskon. Liknande har inträffat i
fråga om utomäktenskapliga barn, vars fäder uraktlåtit att fullgöra sina
försörjningsplikter mot dem under deras uppväxt. Svärsons skyldighet att
ersätta fattigvård, som utgått till svärföräldrar, hör också till de fall, som
allmänheten har svårt att se någon rättvisa uti. På grund av stadgande i
den nuvarande giftermålsbalkens 5 kap. 2 §, att makarna äro pliktiga att,
var efter sin förmåga, bidraga till familjens underhåll, har vid utdömande
av ersättning för fattigvård, för vilken det åligger ena maken att svara,
hänsyn tagits jämväl till andra makens ekonomiska förhållanden.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
3
En revision av fattigvårdslagens bestämmelser i ovan berörda avseenden,
måste enligt vår mening anses väl motiverad. Antydningsvis vilja vi framhålla,
att det ju kunde tänkas, att barns försörjningsplikt jämlikt fattigvårdslagen
gentemot föräldrar som regel upphörde i och med att barnen bildade
egen familj och blott i vissa fall, där goda ekonomiska möjligheter förelåge,
komme i fråga. Vidare att föräldrar skulle i sin ordning ha fullgjort sina
försörjningsskyldigheter mot barnen för att försörjningsplikt från deras
sida gentemot föräldrar skulle anses föreligga. Även så att försörjningsplikt
gentemot svärföräldrar skulle föreligga endast i de fall, där hustrun hade
egna inkomster av betydande art eller enskilda tillgångar. En sakkunnig
utredning i ärendet torde lämpligast kunna giva vid handen vilka ändringar
i berörda avseenden, som böra eller kunna komma till stånd i gällande fattigvårdslag.
Då ändrade bestämmelser givetvis komma att betyda ökade
fattigvårdskostnader för kommunerna, torde utredningen jämväl böra omfatta
spörsmålet, huruvida och i vilken utsträckning bidrag av statsmedel
må kunna utgå till kommunernas kostnader för ifrågavarande försörjning.
Motionen II: 188 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t snarast matte
gå i författning om en utredning dels huruvida och på vad sätt ändrade bestämmelser
i fattigvårdslagen i de i motionen berörda avseendena böra
komma till stånd, och dels huruvida och i vilken utsträckning bidrag av
statsmedel må kunna utgå till kommunernas ökade kostnader för ifrågavarande
vård, samt till riksdagen inkomma med de förslag till ändringar
i fattigvårdslagen och eventuellt giftermålsbalken, som av utredningen kunna
anses vara betingade.
I motionen 11: 370 av herr Nyblom anföres, bland annat:
I fattigvårdslagen är barnens försörjningsplikt gentemot föräldrarna klart
och tydligt utsagd, och detta är ju blott som sig bör. Men det har inträffat
fall, som enligt min mening göra det nödvändigt att något närmare precisera
skyldigheterna. Här uppställer sig frågan, om det verkligen kan vara rätt,
att ett barn skall ha ovillkorlig försörjningsplikt även mot uppenbart slarviga
och försumliga föräldrar, och vidare örn denna försörjningsplikt även
skall kunna utsträckas till barns makar. Det synes mig som örn försörjningspliktbestämmelserna
borde upptagas till omprövning. Detta gäller också den
i lagen fastslagna skyldigheten för barn utom äktenskapet att försörja sina
föräldrar.
I motionen 11:370 hemställes, att sådana ändringar eller preciseringar
vidtagas i fattigvårdslagen, som kunna vara påkallade med hänsyn till i
motionen angivna fall.
Organisationssakkunniga ha i sitt deni 1 december 1934 avgivna betänkande
(S. O. U. 1934: 53) med utredning och förslag rörande den samhälleliga h jälpverksamhetens
organisation m. m. i syfte att inskärpa de farsörjningspliktigas
skyldigheter i förhållande lill fattigvården föreslagit, att lill 1 § första stycket
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Utskottet.
fattigvårdslagen göres ett tillägg av följande lydelse: »Har den behövande
anhöriga eller står han i adoptivförhållande eller har han arbetsanställning,
skall iakttagas vad i 3 och 4 §§ stadgas.» Genom det föreslagna tillägget
understrykes möjligheten för det allmänna att återkräva lämnad fattigvård
av försörjningspliktiga enskilda. Enligt de sakkunnigas mening bör denna
erinran örn de enskildas skyldigheter jämväl visa sig värdefull som ett stöd
för fattigvårdsstyrelserna, då det gäller att avvisa för långt gående anspråk
på samhällets hjälpverksamhet. Organisationssakkunniga anföra bland
annat:
Den rätt, som fattigvårdssamhällena enligt fattigvårdslagen äga att uttaga
ersättning för lämnad fattigvård av försörjningspliktiga anhöriga till den
understödde, tages på vissa håll i jämförelsevis ringa utsträckning i anspråk.
Den officiella statistiken för år 1931 visar, att hela antalet fall i vilka
fattigvårdssamhälle erhållit ersättning av försörjningspliktig enligt 3 §
fattigvårdslagen nämnda år uppgick till 5 545, fördelat med 1 259 på landsbygden
och 4 286 i städerna. Som samma år antalet av fattigvårdens understödstagare
var 256 153 på landsbygden och 169 933 i städerna eller för hela
riket tillhopa 426 086, måste antagas, att fattigvårdssamhällena skulle lia
kunnat i ytterligare ett stort antal fall erhålla ersättning av anhöriga. En
förklaring till att de anhörigas försörjningsplikt icke göres mera ofta gällande
torde, enligt vad de sakkunniga erfarit, vara att finna däri, att den
uppfattningen numera är vanlig, alt det åligger fattigvården att övertaga
de anhörigas försörjningsbörda. Den antydda uppfattningen örn fattigvårdens
skyldighet att lätta de anhörigas försörjningsbörda står i stark motsättning
till inställningen vid stiftandet av fattigvårdslagen. Fattigvårdslagstiftningskommittén
uppfattade nämligen fattigvården såsom principiellt av subsidiär
natur i förhållande till den enskildes egen försörjningsförmåga och de anhörigas
försörjningsplikt.
Statens sjukvårdskommitté har i sitt den 17 maj 1934 avgivna betänkande
(S. O. U. 1934: 22) angående den slutna kroppssjukvården i riket m. m.
föreslagit viss ändring i 65 § fattigvårdslagen i syfte att öka möjligheterna
att av enskild uttaga betalning för sjukhusvård. Ändringen går ut på att
understödstagaren eller den försörjningspliktige skall åläggas ersätta den
lämnade fattigvården, medan verkställigheten av utslaget göres beroende av
vederbörandes förmåga att betala. Beslut, varigenom understödstagare
eller försörjningspliktig ålagts utgiva ersättning för fattigvårdskostnad, skall
sålunda icke få verkställas, då den förpliktade genom att återbetala kostnaden
eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till
underhåll för sig och de sina.
Den i 3 § fattigvårdslagen angivna grundsatsen, att barn i mån av förmåga
äro skyldiga att underhålla sina föräldrar, så att dessa icke falla
fattigvården till last, anser utskottet äga starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen.
Motionärerna ifrågasätta icke heller att upphäva denna
grundsats. Emellertid hava i motionerna och de över desamma avgivna ytt
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
5
randena framhållits, att regeln om barns försörjningsplikt i tillämpningen
kan leda till resultat, som äro för rättskänslan stötande. Enligt 63 § fattigvårdslagen
äger fattigvårdsstyrelse att av försörjningspliktig uttaga ersättning
för fattigvård enligt 1 § samma lag, i den mån styrelsen icke finner
skäl till eftergift. Jämlikt 65 § fattigvårdslagen må anspråk på ersättning
av försörjningspliktig icke bifallas, örn den ersät tningsskyldige genom att
återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna
nödiga medel till underhåll för sig och de sina. Det skydd mot en alltför
sträng tillämpning av grundsatsen om barns försörjningsplikt, som lämnas
i dessa stadganden, har stundom visat sig för svagt. I motionerna har uppgivits,
att barn avkrävts ersättning för fattigvård åt fader, ehuru denne
icke alls eller endast i ringa mån fullgjort sin underhållsplikt mot barnen.
I det av svenska landskommunernas förbund avgivna yttrandet har omnämnts,
att en dotter krävts på kostnaden för fattigvård åt hennes fader,
ehuru denne gjort sig skyldig till svår förbrytelse mot dottern under dennas
minderårighet och därför ådömts ett långvarigt frihetsstraff. Såsom framgår
av utskottets ovan lämnade redogörelse gälla för äktenskap enligt äldre
rätt samt för äktenskap, å vilka nya giftermålsbalken är tillämplig, olika
regler i fråga örn makars egendom, ansvarighet för gäld samt rätt att vid
utmätning undantaga egendom. Enligt utskottets mening är det emellertid
förenat med betydande svårigheter att genom ändringar i den familjerättsliga
lagstiftningen upphäva olikheten i förevarande hänseende mellan gamla
och nya äktenskap.
Det synes utskottet, som om de i motionerna påtalade olägenheterna i
väsentlig mån vore att hänföra till en alltför sträng tillämpning av gällande
bestämmelser om utkrävande av försörjningsplikt. Svenska landskommunernas
förbund har i sitt yttrande uttalat, att förbundet under sin verksamhet
erfarit, att fattigvårdsstyrelserna i icke ringa utsträckning synas förbise
stadgandet i 63 § fattigvårdslagen örn rätt att eftergiva ersättningsanspråk
och anse sig riskera anmärkning av samhällets revisorer, därest de icke utkräva
ersättning av enskilda försörjningspliktiga i alla de fall, då 65 § fattigvårdslagen
icke utgör laga hinder för bifall till ersättningstalan. Genom
upplysningsverksamhet av statens inspektör för fattigvård och barnavård
samt svenska fattigvårds- och harnavårdsförbundet torde motionernas syfte
i icke oväsentlig mån kunna främjas. I åtskilliga av de över motionerna avgivna
yttrandena har ifrågasatts, huruvida icke de allvarligaste missförhållandena
kunde hävas genom ett tillägg till 65 § fattigvårdslagen av innebörd,
att talan mot försörjningspliktig icke får bifallas, då synnerliga skäl tala
mot bifall till ersättningsanspråket, varvid såsom exempel nämnts, bland
annat, att väsentliga svårigheter att fullgöra försörjningsplikten föreligga eller
att understödstagaren i hög grad eftersatt sin försörjningsplikt gentemot
den, mot vilken kravet riktas, eller grovt förhrutit sig mot denne. Enligt
utskottets mening lala skäl för en uppmjukning av nämnda stadgande. Ut
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
skottet vill på grund härav tillstyrka en utredning örn möjligheten och lämpligheten
att vidtaga sådan ändring i 65 § fattigvårdslagen, att anspråk på
ersättning av barn för fattigvård, som lämnats deras föräldrar, icke må bifallas,
då synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket. Genom en
dylik ändring skulle fattigvårdsstyrelserna erhålla vägledning samt de dömande
myndigheterna få möjlighet att lämna en oskälig ersättningstalan
utan bifall.
B. Makes underhållsskyldighet mot den andra makens barn
(motionen II: 350).
I motionen 11: 350 av fru Nordgren m. fl. yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte dels låta verkställa
skyndsam utredning huruvida och i vad mån sådana ändringar av bestämmelserna
i 3 § fattigvårdslagen och 68 § 2 mom. barnavårdslagen samt
lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet mot andra makens
barn, som i motionen avses, må genomföras, särskilt i fråga om utomäktenskapliga
barn, som av samhället omhändertagits till försörjning, samt huruvida
och i vilken utsträckning bidrag av statsmedel må kunna utgå till kommunernas
kostnader för ifrågavarande understöd, dels ock till riksdagen
inkomma med de förslag till lagändringar, som av utredningen kunna anses
vara betingade.
I motionen framhålles, att ifrågavarande bestämmelser åstadkomma svåra
slitningar inom äktenskapen och i stor utsträckning leda till att vederbörande
uraktlåta att legalisera sina förbindelser för att slippa ifrån sina försörjningsplikter.
En av de svåraste olägenheterna anse motionärerna vara den,
att barn riskerar att av enbart ekonomiska skäl — styvfaderns bristande förmåga
att betala för ^ackordering — bliva förflyttat från ett gott fosterhem
till ett hem, där modern kanske är en främling för barnet och där det av
styvfadern betraktas som en besvärlig börda. En sådan förflyttning utsätter
barnet för psykiska lidanden och medför oftast en avsevärd försämring av
dess uppväxtförhållanden. Motionärerna anse det nödvändigt, att ifrågavarande
spörsmål upptages till prövning, och förmena, att det icke kan förbigås
vid bedömandet av befolkningsproblemet och de sociala åtgärder, som föranledas
av befolkningsfrågan.
I samband med införandet av nya giftermålsbalken utfärdades den 11 juni
1920 en lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn. Enligt
denna lag skall, därest make under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller
utom äktenskap, andra maken jämte honom vara skyldig att, så länge äkten
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
7
skåpet består, efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll. Dessa bestämmelser,
vilka äro av civilrättslig natur, kompletterades 1921 därigenom,
att i 3 § i 1918 års fattigvårdslag infördes ett stadgande av innehåll, att
make under de i 1920 års lag angivna förutsättningarna är pliktig att efter sin
förmåga försörja andra makens barn i tidigare äktenskap eller utom äktenskap,
så att barnet ej faller fattigvården till last. Härigenom infördes alltså
undeitiållsskyldighet för en make mot den andra makens barn jämväl i
förhållande till det allmänna. Har make icke vårdnaden om sådant barn,
föreligger ej underhållsplikt för den andra maken. Jämlikt 63 § i fattigvårdslagen
äger fattigvårdssamhälle under förut nämnda betingelser uttaga ersättning
för kostnad, som samhället fått vidkännas för fattigvård till barn, jämväl
av barnets styvfader eller styvmoder, i den mån fattigvårdsstyrelsen ej linner
skäl till eftergift. Enligt 65 § får emellertid sådan talan ej bifallas, örn styvfadern
eller styvmodern genom att återbetala kostnaden eller någon del därav
kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och
de sina. I 1924 års barnavårdslag hava uti ifrågavarande avseenden
införts bestämmelser, motsvarande de i fattigvårdslagen upptagna. I 68 §
2 momentet stadgas sålunda, att make, som enligt lag är underhållsskyldig
mot andra makens barn, skall, då barnavårdsnämnd omhändertagit barnet,
vara skyldig att efter sin förmåga ersätta kostnaden för barnet.
Vad angår frågan om hemortsrätt innehåller 7 kapitlet i fattigvårdslagen
i nu ifrågavarande delar följande bestämmelser: Hustru har som
regel samma hemortsrätt som mannen. Om äktenskapet upplöses genom
mannens död eller eljest, behåller hustrun den hemortsrätt, hon senast
under äktenskapet ägde, till dess annan tillkommer henne. Barn inom äktenskap
har, så länge det är minderårigt, faderns eller, örn han är död och
modern lever, moderns hemortsrätt. Minderårigt barn utom äktenskapet har
samma hemortsrätt som modern eller, om hon är död, den hon senast ägde.
Har någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom ett visst fattigvårdssamhälle,
åtnjutit fattigvård av vissa slag, vinner han ej hemortsrätt
på grund av nämnda mantalsskrivning. Därvid likställes med fattigvård,
som någon själv åtnjutit, bland annat fattigvård, som åtnjutits av hans
minderåriga barn, samt för mannen fattigvård, som tilldelats hans hustru
eller under bestående äktenskap åtnjutits av minderåriga barn, som hon ägt
före äktenskapet, såvitt barnet har hennes hemortsrätt.
En utförlig redogörelse för fattigvårdslagens och barnavårdslagens bestämmelser
örn hemortsrätt med mera ävensom en historik beträffande dessa bestämmelser
återfinnas i utskottets förut denna dag avgivna utlåtande nr 35,
och tillåter utskottet sig hänvisa till detta.
I fråga örn hemsändning av understödstagare stadgas i 57 § fattigvårdslagen,
att örn fattigvårdssamhälle åt någon, som har hemortsrätt i annat
fattigvårdssamhälle, utgivit fattigvård enligt 1 § under förhållanden, vilka
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
synas utvisa, att behovet av fattigvård kommer att bliva varaktigt, äger
fattigvårdsstyrelsen i det förstnämnda samhället att hos fattigvårdsstyrelsen
i det andra samhället påfordra hans hemsändande eller därom själv besörja,
sedan fattigvårdsstyrelsen i hemortssamhället lämnats tillfälle att därmed
själv taga befattning. Sistnämnda styrelse äger ock påfordra hans hemsändande
eller låta själv avhämta honom. Hemsändning må ej äga rum, bland
annat, då understödstagaren därav skulle lida men till sin hälsa eller han
har stadigvarande bostad hos skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led
eller hos syskon eller då eljest synnerliga skäl tala emot hemsändningen.
Om vederbörande fattigvårdsstyrelser ha olika meningar i fråga örn hemsändning
eller örn understödstagaren eller, då denne ej själv kan tillvarataga
sin rätt, sådan honom närstående person, som nyss nämnts, bestrider, att
hemsändning får ske, må sådan ej äga rum, utan att Konungens befallningshavande,
efter det vederbörande blivit hörda och erforderlig utredning införskaffats,
därtill lämnat tillstånd.
I fråga om förflyttning av utackorderade barn stadgar barnavårdslagen
följande: Örn barn under sexton år, som vistas hos föräldrarna,
på grund av dessas sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller eljest i
hemmet rådande förhållanden är utsatt för nöd, utan att likväl anledning
att omhändertaga barnet för skyddsuppfostran eller förebyggande åtgärder
föreligger, och nödtillståndet icke bliver avhjälpt på annat sätt, skall barnavårdsnämnden,
då föräldrarna medgiva det, omhändertaga barnet. Sålunda
omhändertaget barn bör, där ej särskilda omständigheter föranleda till annat,
utackorderas i ett för ändamålet lämpat enskilt hem. Nämnden skall övervaka,
att den, som mottagit barn till vård, fullgör sina skyldigheter. När för
samhällsvård omhändertaget barn anses ej vidare vara i behov av sådan
vård, skall densamma upphöra. Så skall även ske, då föräldrarna påkalla
vårdens upphörande, så framt ej, bland annat, risk förefinnes, att barnet i
föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan
fara till liv eller hälsa eller ock blir vanarta!
I en vid 1931 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 24, hemställde
fru Nordgren, bland annat, att riksdagen måtte besluta dels sådan
ändring av bestämmelserna i 3 § fattigvårdslagen samt 68 § 2 mom.
barnavårdslagen, att vad i dessa lagrum stadgades om makes underhållsskyldighet
mot andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskapet
måtte utgå eller, om detta icke kunde bifallas, att bestämmelser infördes
i nämnda lagar, inskränkande makes underhållsskyldighet för andra
makens barn, i vad det rörde av fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd
lämnat understöd, till hälften av vårdkostnaden, samt att sådana bestämmelser
infördes i barnavårdslagen, att barn, som av samhället omhändertagits
genom fattigvårds- eller barnavårdsmyndighet, icke utan
barnavårdsnämnds tillstyrkan finge förflyttas till moderns hem i de fall,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
9
då modern ingått äktenskap med annan man än barnets naturlige fader,
dels ock att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning, huruvida
icke fattigvårdslagens bestämmelser örn hemortsrätt borde reformeras med
hänsyn till att mannens hemortsrätt påverkades av underhåll lämnat åt
hustruns barn med annan man.
I sitt över berörda motion avgivna utlåtande, nr 22, anförde andra lagutskottet,
som begärt yttrande över motionen av statens inspektör för fattigvård
och barnavård, bland annat, följande:
I sitt över motionen avgivna yttrande har statens inspektör för fattigvård
och barnavård framhållit, att för undanröjande av förefintliga missförhållanden
åtskilligt torde stå att vinna genom spridande av upplysning i
frågan och uppmaning till vederbörande myndigheter att vid lagtillämpningen
i första hand tänka på barnens bästa och söka handla så, att deras
intressen icke äventyras. Inspektören har även förklarat sig villig att genom
fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna ävensom på annat sätt verka för
större hänsynstagande till barnens intressen och därav föranledd större försiktighet
och varsamhet vid tillämpning av de lagbestämmelser, varom fråga
är. Enligt utskottets förmenande torde det vara lämpligt att avvakta, huruvida
icke genom de åtgärder, som av fattigvårdsinspektören ställts i utsikt,
tillfredsställande resultat kunna ernås. Under sådana omständigheter anser
sig utskottet icke nu behöva taga ståndpunkt till frågan, huruvida de
fördelar, som motionären avser att vinna genom ett upphävande av nuvarande
föreskrifter, skulle motvägas av de konsekvenser i viktiga avseenden,
som den föreslagna lagändringen skulle medföra.
Utskottet hemställde, att berörda motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda, vilken hemställan bifölls av båda kamrarna.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård har sedermera i juli 1931
tillställt samtliga fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder i landet ett
meddelande av bland annat följande innehåll:
En fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd, som har att besluta om uttagande
av ersättning för vårdkostnad, bör först och främst noga taga
reda på omständigheterna i det särskilda fallet och sedan därefter rätta sitt
handlande, så att icke obotliga skador framkallas, som med större förutseende
kunnat förekommas. Rätten för en fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd
att avstå från ersättnings utkrävande är ju uttryckligen fastslagen.
Om således, såsom kan hända, det skulle visa sig, att den ene maken icke
har kännedom örn tillvaron av ett andra makens barn, kan det ifrågasättas, örn
icke det lyckligaste vore, att så alltjämt finge förbliva. Det kan icke gärna
leda till någons fromma, att denne make på ett bryskt sätt av utomstående
göres underkunnig örn barnet, vars tillvaro hemlighållits för honom av andra
maken. Är förhållandet eljest mellan makarna sådant, att ett yppande av det
verkliga förhållandet icke skulle behöva medföra någon brytning dem emellan,
torde den rätta vägen vara att söka förmå barnets moder eller fader
därtill. Gäller det ett barn utom äktenskap, synes barnavårdsmannen mången
gång vara den rätte att därtill lämna sin medverkan. Även ur rent ekonomisk
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
synpunkt kan det ställa sig fördelaktigare för samhället att låta vid saken
bero än att måhända giva anledning till att genom äktenskapets upplösning
behov av ytterligare understöd uppkommer.
Föreligger icke nu nämnda svårighet, finnes likväl tillräcklig anledning till
ett varsamt iakttagande av samhällets rätt till ersättning. Även om barnets
tillvaro icke hemlighållits, kan ett alltför strängt utkrävande av ersättningsskyldigheten
framkalla samma påföljder, som om så varit fallet. Särskild försiktighet
bör emellertid iakttagas, om framställt krav mötes av en begäran
att få taga barnet till sig. I sådana fall gäller det att i första hand se till barnets
bästa. Kan det förväntas, att det hem, barnet därmed skulle erhålla, icke alls
blir sådant, som det borde vara, och kunna icke föräldrarna förmås att frångå
sin fordran att få taga hand om barnet, torde samhället böra avstå från varje
ersättningsanspråk hellre än att äventyra barnets framtida väl. Även här
torde, när fråga är om barn utom äktenskap, barnavårdsmannen hava en
uppgift att söka övertyga modern och styvfadern örn angelägenheten av att
låta barnet kvarstanna i sitt dittillsvarande hem.
Det faller av sig självt, att, om det är av vikt att framgå med varsamhet
vid uttagande av ersättning för löpande utgifter, sådan varsamhet är ännu
mera av nöden, när det gäller längre tid tillbaka förfallna belopp.
Sist måste emellertid framhållas, att det är den naturlige fadern eiler
modern, där han eller hon lever, som i första hand är skyldig att svara för
samhällets kostnader för barnet. Endast i den mån det icke låter sig göra
att därifrån utfå ersättning för dessa kostnader, bör krav riktas mot styvfadern
eller styvmodern. Det kan icke hjälpas, att denne eljest känner ett
sådant krav såsom en orättvisa, även örn samhällets formella rätt att vända
sig direkt till honom är obestridlig.
Vid 1932 års riksdag yrkade herr Edward Larson i en inom första kammaren
väckt motion, nr 253, bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit begära utredning örn sådan ändring i fattigvårdslagen, att
utgifter av fattigvårds karaktär till utom äktenskap födda barn och deras
mödrar överfördes på staten eller landsting.
Andra lagutskottet erinrade i sitt utlåtande över motionen, nr 5, att ett
omfattande utredningsarbete med avseende å fattigvården och den sociala
hjälpverksamheten över huvud taget påginge, samt framhöll, att utskottet
utginge från att de i motionen påpekade olägenheterna av fattigvårdslagens
hemortsrättsregler beträffande minderåriga barn utom äktenskap skulle
under utredningsarbetet komma att tilldraga sig den uppmärksamhet, de
otvivelaktigt förtjänade. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Motionen blev därefter av båda kamrarna avslagen.
Vid 1934 års riksdag yrkade fru Nordgren i en motion i andra kammaren,
nr 309, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Majit ville låta verkställa en skyndsam utredning dels
huruvida och på vad sätt barn, åt vilka understöd utginge enligt 1 § fattigvårdslagen,
skulle kunna skyddas från förflyttning, enbart av ekonomiska
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
11
skäl, från goda och lämpliga fosterhem till moderns och styvfaderns hem,
dels ock huruvida och i vilken utsträckning bidrag av statsmedel kunde få
utgå till kommunernas kostnader för ifrågavarande understöd, samt lill riksdagen
inkomma med förslag till de ändringar i fattigvårdslagen, som av
utredningen kunde anses vara betingade.
Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 25, över motionen:
Såsom utskottet erinrat i sitt förut denna dag avgivna utlåtande nr 23,
pågår för närvarande en omfattande utredning med avseende å den sociala
hjälpverksamhetens organisation. Det torde finnas anledning antaga, att de
i förevarande motion påpekade olägenheterna av vissa bestämmelser i fattigvårdslagen
skola ägnas tillbörlig uppmärksamhet vid fortsatt behandling av
skatteutjämningsberedningens betänkande samt under organisationssakkunnigas
utredningsarbete. Med hänsyn härtill finner utskottet för närvarande
skäl ej föreligga för riksdagen att i anledning av motionen hos Kungl. Maj:t
begära utredning angående lämpligheten av ändringar i fattigvårdslagen.
Enligt utskottets förmenande synes det emellertid, utan hinder av ovannämnda
utredningar, böra övervägas, huruvida de i motionen påtalade^ olägenheterna
kunna genom åtgärder i administrativ ordning mildras. Såsom
i motionen framhållits, skulle sålunda densammas syfte kunna tänkas bliva i
ej oväsentlig mån tillgodosett, därest länsstyrelserna, resp. Överståthållarämbetet,
ålades skyldighet att före avgörandet av ärenden av ifrågavarande
beskaffenhet inhämta yttrande från vederbörande fattigvårds- och barnavårdskonsulent.
Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning, huruvida och på vad sätt barn, åt vilka understöd utginge
enligt 1 § fattigvårdslagen, kunde genom föreskrifter, meddelade i administrativ
ordning, bättre än vad för närvarande vore fallet skyddas från förflyttning
enbart av ekonomiska skäl från goda och lämpliga fosterhem till
moderns och styvfaderns hem.
Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, varemot andra kammaren
avslog såväl denna hemställan som motionen.
Utskottet vill erinra, att jämlikt Kungl. Maj:ts den 28 september 1934 givna
bemyndigande särskilda sakkunniga tillkallats för att inom socialdepartementet
biträda med utredning av frågan om understöd åt obemedlade eller
mindre bemedlade personer med försörjningsplikt mot minderåriga barn.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen 193å års barnpensioneringssakkunniga,
hava den 31 januari 1936 avgivit betänkande (S. O. U. 1936:6),
innefattande utredning med förslag rörande bidrag åt barn till änkor och
vissa invalider samt åt föräldralösa barn. Enligt uppgift i betänkandet ämna
de sakkunniga senare återkomma lill frågan örn hjälpåtgärder för barn till
frånskilda makar och för utom äktenskap födda barn.
Det synes utskottet, som örn de av motionärerna påtalade olägenheterna i
betydande utsträckning vore att hänföra till en alltför sträng tillämpning
Utskottet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
av gällande bestämmelser örn utkrävande av makes försörjningsplikt mot
den andra makens barn. I 63 § fattigvårdslagen berättigas fattigvårdsstyrelse
att av den, vilken jämlikt 3 § bort ansvara för vårdtagares försörjning,
uttaga ersättning för fattigvård, lämnad i enlighet med bestämmelserna
i 1 §, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift. Jämlikt
65 § må anspråk på ersättning av försörjningspliktig icke bifallas av
de dömande myndigheterna, om den ersättningsskyldige genom att återbetala
kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga
medel till underhåll för sig och de sina. Motsvarande bestämmelser återfinnas
i 68 § 2 mom. barnavårdslagen. Örn en fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd
för en uppenbart obillig talan, måste denna likväl bifallas
under förutsättning, att den ersättningspliktige äger betalningsförmåga.
Därest 63 § fattigvårdslagen och 68 § 2 mom. barnavårdslagen tillämpades
i överensstämmelse med de riktlinjer, åt vilka statens inspektör för fattigvård
och barnavård givit uttryck i sin i utskottets redogörelse omförmälda
cirkulärskrivelse, skulle säkerligen de flesta av de påtalade missförhållandena
försvinna.
Enligt utskottets mening är det förenat nied betydande olägenheter att
rubba den civilrättsliga lagstiftningen örn makes försörjningsplikt mot den
andra makens barn, vilken lagstiftning utgör grunden för fattigvårds- och
barnavårdslagarnas motsvarande offentligrättsliga bestämmelser. Utskottet
anser sig icke kunna tillstyrka någon rubbning i principen om makes
underhållsplikt mot den andra makens barn. Enligt utskottets mening bör
emellertid den av statens inspektör för fattigvård och barnavård förordade
lagtillämpningen genom tjänliga åtgärder främjas. Genom upplysningsverksamhet
av nämnde inspektör samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
synas goda resultat stå att vinna. Men även andra möjligheter att
tillgodose det angivna syftet torde finnas. Svenska landskommunernas
förbund har i sitt yttrande över bland annat förevarande motion ifrågasatt,
huruvida icke de allvarligaste missförhållandena kunde avhjälpas
genom ett tillägg till 65 § fattigvårdslagen av t. ex. följande lydelse: »eller
där synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket». Eventuellt kunde
därefter enligt förbundets uppfattning i lagrummet angivas en del exempel
på sådana »synnerliga skäl», såsom att styvfadern vid äktenskapets ingående
saknat kännedom om hustruns barn före äktenskapet med annan
man, att krav på ersättning av styvfadern för vårdkostnaden för dylikt barn
av annan anledning komme att för denne verka i hög grad obilligt och
betungande etc. Enligt utskottets mening tala skäl för en uppmjukning i
förevarande hänseende av 65 § fattigvårdslagen samt 68 § 2 mom. barnavårdslagen.
Utskottet vill på grund härav tillstyrka en utredning örn möjligheten
och lämpligheten att vidtaga sådana ändringar i dessa stadganden,
att anspråk på ersättning av make för vård, som lämnats andra makens
barn, icke må bifallas, då synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 13
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa:
A. beträffande frågan om barns försörjningsplikt mot
föräldrar m. m.:
1) att riksdagen, i anledning av motionerna II: 188 och
II: 370,.måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning angående möjligheten
och lämpligheten att vidtaga sådan ändring i 65 § fattigvårdslagen,
att anspråk på ersättning av barn för fattigvård,
som lämnats deras föräldrar, icke må bifallas, då synnerliga
skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket; samt
2) att motionerna II: 188 och II: 370, i den mån de icke
blivit beaktade genom vad utskottet ovan hemställt, icke
måtte föranleda lill någon riksdagens åtgärd;
B. beträffande frågan örn makes försörjningsplikt mot den
andra makens barn:
1) att riksdagen, i anledning av motionen 11:350, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa utredning angående möjligheten och lämpligheten
att vidtaga sådana ändringar i 65 § fattigvårdslagen
och 68 § 2 mom. barnavårdslagen, att anspråk på ersättning
av make för vård, som lämnats den andra makens barn,
icke må bifallas, då synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket;
samt
2) att motionen II: 350, i den mån den icke blivit beaktad
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 april 1936.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Gustaf Tamm, Sam
Larsson, Hagman, P. Sandström*, Norman och Olof Carlsson*;
från andra kammaren: herrar Hage, Wallerius, Johanson i Hallagården, Olovson
i Västerås och Skoglund, fru Nordgren samt herrar Johanson i Huskvarna och
Cruse.
* Ej närvarande vid utlåtandets .justering.
Sid. 41.
Sid. 11.
Hänvisning till den sida i detta utlåtande, där utskottets motivering återfinnes.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
Bilaga A 1.
Statens inspektör för fattigvård och
barnavård om motionerna II: 188 och
II: 370:
Till riksdagens andra lagutskott.
Anbefalld avgiva yttrande över dels av fru Nordgren m. fl. väckt motion,
II: 188, angående vissa ändringar i fattigvårdslagen m m. samt dels av herr
Nyblom väckt motion 11:370, angående ändring av fattigvårdslagens bestämmelser
om barns försörjningsplikt får jag härmed anföra följande.
Då den av herr Nyblom väckta motionen i huvudsak sammanfaller nied
fru Nordgrens m. fl. mera utförligt motiverade motion, torde nedan avgivna
yttrande, som avser den senare motionen, även få gälla den förra.
Motionen II: 188 kan lämpligen uppdelas i tvenne delar: 1) angående svärsöners
ersättningsplikt för utgiven fattigvård åt svärföräldrar samt 2) angående
vuxna barns ersättningsplikt över huvud taget för utgiven fattigvård
åt föräldrar.
Vad till en början den första delen beträffar råder, som i motionen på
pekas, olika skyldighet att ersätta utgiven fattigvård, beroende på om äktenskap
ingåtts före eller efter den 1 januari 1921.
Tvekan kan ju ej råda därom, att orättvisa föreligger, då ersättningsplikt
förekommer för svärsöner i det ena fallet, men ej i det andra. Split och förargelse
uppstår familjerna emellan och går ofta ut över de gamla, för vilka
barnen skulle vara till stöd och hjälp. Även örn missförhållandena så småningom
försvinna allt eftersom den äldre giftermålsbalkens tillämpningsområde
minskas, kommer detta dock att taga så avsevärd tid, att en lagändring
synes befogad. Av fattigvårdsmyndigheterna i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, vilkas yttrande jag inhämtat
över motionen, ha de tre förstnämnda tillstyrkt lagändring i denna del, under
det att de tre sistnämnda ej gjort något bestämt uttalande härom. För
egen del finner jag skäl tala för att en utredning kommer till stånd om lagändring.
Däremot kan jag ej tänka mig, att det är erforderligt att lämna
bidrag av statsmedel för de minskade inkomster, som kommunerna genom
lagändringen skulle åsamkas. Antalet kravmål av denna art lärer ej vara så
stort att någon som helst kännbar utgift för kommunerna härigenom kommer
att uppstå.
Beträffande motionens senare del angående vuxna barns ersättningsplikt
för utgiven fattigvård åt föräldrar synes frågan om ändring i gällande bestämmelser
vara mera ömtålig. Principen örn barns försörjningsplikt avse
motionärerna ej att rubba, uppges det i motionen. Någon ändring häri är
alltså ej meningen att åstadkomma. Men motionärerna anse att en ändring
bör komma till stånd i avsikt att förhindra att principen drives så långt att
rättskänslan kränkes. Mot denna tankegång lärer ingen erinran kunna göras.
Fråga är emellertid om lagändringar avseende att förhindra sistnämnda
förhållande kunna vidtagas på sådant sätt, att de ej medföra ett avtrubbande
av den försörjningsplikt, som naturligt bör finnas, där möjlighet att
hjälpa föräldrarna eller ersätta fattigvården för utgivet understöd finnes.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; buugör.
15
De vuxna barnens bidrag till föräldrarnas försörjning fullgöres ju i allmänhet
utan att det allmänna behöver tjänstgöra såsom mellanhand. Förmågan
att hjälpa är nog i främsta hand beroende på den goda viljan. Rubbas
denna av en eller annan orsak — t. ex. i det fall där flera barn finnas,
att några avsiktligt undandraga sig sin del av försörjningsplikten — inträder
lätt bristande intresse för saken hos den eller dem av barnen, som eljest äro
villiga att, även med vissa uppoffringar, bidraga. Ordspråket »att det är
svårare för sju barn att försörja sin mor än för en mor att försörja sju
barn» äger nog i verkligheten stor tillämpning. Detta bestyrkes även av uttalanden
över motionen, som avgivits av fattigvårdsnämndens i Stockholm
ombudsman. Han anför härom följande: »I ärenden, där understödstagaren
endast har ett barn, är det tämligen enkelt om försörjningsskyldigheten skall
fullgöras eller om fattigvårdsnämnden skall avstå från yrkande härutinnan.
Örn däremot barnens antal är två eller flera, har falligvårdsbehovet mestadels
uppkommit på grund av barnens oenighet och oförmåga att sinsemellan
komma överens om storleken av det bidrag var och en skall lämna till föräldrarnas
försörjning.» Skulle en uppmjukning av nu gällande bestämmelser
medföra, alt försörjningsviljan i ännu högre grad minskades, tvekade jag
ej att avstyrka bifall till motionen. Då emellertid å andra sidan det ej kan
förnekas, att gällande lag kan utnyttjas av fattigvårdsstyrelse för uttagande
av ersättning i fall, som är stötande för rättsmedvetandet, anser jag mig ej
böra intaga denna ståndpunkt. Jag tänker härvid särskilt på sådana fall,
som i motionen åberopats, nämligen då föräldrarna eller någon av dem
uppenbart brustit i sin försörjningsplikt mot barnen under deras minderårighet
eller då vuxna barn med hänsyn till egen familjs framtid skulle
bli allt för betungade vid fullgörandet av ersättningsplikten. Med hänsyn till
sådana fall kan anses önskvärt, att till en början en utredning kommer till
stånd om ändring i bestämmelserna rörande ersätlningsplikt för utgivet
fattigvårdsunderstöd. Den betänksamhet, som framkommit i fattigvårdsdirektörens
i Gävle uttalande i ämnet, har emellertid styrkt mig i den uppfattningen,
att en generell befrielse för försörjningspliktiga barn, vilka befinna
sig i ett visst ekonomiskt förhållande till egen familjs framtid, dock
ej bör lagfästas. En eventuell ändring bör därför ske med den allra största
varsamhet. Jag ansluter mig i detta avseende till vad fattigvårdsstyrelsen i
Göteborg i sitt yttrande över motionen anfört. Fattigvårdsstyrelsen anför i
denna del följande: »En dylik ändring kan möjligen ske på sådant sätt, alt
i fattigvårdslagen inryckes ett stadgande av innehåll att fattigvårdssamhälle
icke må utkräva ersättning, då på grund av föräldrarnas förhållande
gent emot barnen eller eljest synnerliga skäl till eftergift finnas.» Genom
en sådan bestämmelse skulle i första hand en värdefidl vägledning lämnas
fattigvårdsstyrelserna, då fråga örn uttagande av ersättning kommer före
samt i andra hand de myndigheter, som ha att döma i tvister rörande uppkommen
fråga örn ersättning. Till förhindrande av att bestämmelserna
skulle på något sätt kunna utnyttjas av försörjningspliktiga barn, som verkligen
liro i stånd att lämna ersättning för utgiven fattigvård, synes det lämpligt
att i detta sammanhang upptages till övervägande att, på sätt organisationssakkunniga
i sitt den 11 december 1934 avgivna betänkande föreslagit,
genom ett tillägg till 1 § i fattigvårdslagen inskärpes de försörjningspliktiga
anhörigas skyldigheter i förhållande till fattigvården.
Av fattigvårdsmyndigheterna i de sex städer, som ej deltaga i landsting
och vilka, såsom jag förut nämnt, av mig anmodats yttra sig över motionen,
lia endast fattigvårdsdirektörerna i Malmö och Gävle icke ansett befogat att
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
företaga utredning och eventuell lagändring. Fattigvårdsdirektören i Gävle
åberopar till stöd för sin ståndpunkt att oskälig avgift icke utdömes ett par
fall, som varit föremål för handläggning och som vittna örn stor mildhet.
Mot dessa fall står emellertid uttalande från fattigvårdsstyrelsen i Göteborg,
som anför att det nog icke kan förnekas, att de dömande myndigheterna på
grund av gällande bestämmelsers innehåll i många fall sett sig nödsakade
att gå längre än som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt
vid utdömandet av ersättning.
Jämväl på grund av dessa olika uppfattningar hos fattigvårdsmyndigheterna
vill jag tillstyrka bifall till förslaget om utredning i frågan. Då det
antal fall, som kan drabbas av en sådan ändring, ej kan förväntas bli annat
än jämförelsevis ringa, torde dock icke förutsättas, att staten skall vid
kännas de kostnader, som kommunerna härigenom kunna gå förlustiga.
Yttranden över motionen från fattigvården i Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping, Hälsingborg och Gävle bifogas.
Stockholm den 7 mars 1936.
G. H. von KOCH.
Bilaga A 2.
Stockholms stads fattigvårdsnämnds
yttrande till statens inspektör för fattigvård
och barnavård över motionen
II: 188:
Till Statens Inspektör för fattigvård och barnavård.
Genom remiss den 17 innevarande februari har Stockholms stads fattigvårdsnämnd
anmodats avgiva yttrande över en av fru Olivia^ Nordgren m. fl.
hos riksdagen väckt motion över vissa ändringar i fattigvårdslagen m. m.
Med anledning härav får nämnden härmed överlämna ett av dess ombudsman
avgivet tjänsteutlåtande, vilket nämnden åberopar som eget yttrande
Stockholm den 28 februari 1936.
På fattigvårdsnämndens vägnar:
WICTOR KARLSSON.
/ K. G. Tham.
Uti bifogade motion N:o 188 i Riksdagens Andra Kammare hava Fru
Olivia Nordgren m. fl. påtalat den omständigheten att enligt gällande fattigvårdslag
make i egenskap av målsman i ekonomiskt avseende för sin
hustru kan åläggas ersätta kostnader för fattigvård åt svärföräldrar allenast
på grund av att han ingått sitt äktenskap före den 1 januari 1921, då den
nya äktenskapslagen trädde i kraft och icke varit nog förutseende att vänta
till efter den 1 januari 1921 eller begära boskillnad. Fattigvårdsnämndens
ombudsmansexpedition har i dessa fall gjort den erfarenheten att den betalningsskyldige
i dylika ärenden anser sig i regel orättvist behandlad. Särskilt
skarpt framträder detta då understödstagarens döttrar äro flera och några
av dem hava ingått äktenskap före och några efter den 1 januari 1921. I
Andra lagutskottets utlåtande Nr .‘16; bilagor.
17
dessa senare fall kunna deras män icke åläggas bidraga lill understödstagarens
försörjning. Oviljan mot att utgiva utdömt underhållsbidrag i samtliga
dessa fall är synnerligen stor och de belopp Fattigvårdsnämndens ombudsman
lyckas indriva av denna kategori försörjningspliktiga personer äro icke
heller betydande. Det ekonomiska resultatet av indrivningen motsvarar knappast
det arbete, som måste nedläggas på dylika kravärenden. Det synes mig
för den skull icke föreligga anledning till erinran emot en lagändring såtillvida
att make icke bör åläggas utgiva ersättning för fattigvård åt hustruns
föräldrar.
Beträffande motionärernas förslag örn viss begränsning av kravverksamheten
mot understödstagares barn, därvid särskild hänsyn skulle tagas till
den omständigheten att den betalningsskyldige bildat egen familj eller att
föräldrarna icke fullgjort sina skyldigheter mot honom, vill jag framhålla
svårigheten av att i fattigvårdslagen lämna direktiv härutinnan. I ärenden
där understödstagaren endast har ett barn, är det tämligen enkelt örn försör
jningsskyldigheten skall fullgöras eller örn fattigvårdsnämnden skall avstå
från yrkande härutinnan. Örn däremot barnens antal äro två eller flera, har
fattigvårdsbeliovet mestadels uppkommit på grund av barnens oenighet och
oförmåga att sinsemellan komma överens örn storleken av det bidrag var
och en skall lämna till föräldrarnas försörjning. Har i dylikt mål dömande
myndighet jämlikt 65 § fattigvårdslagen befriat en eller flera från att bidraga
till betalning av fattigvårdskostnaden, förekomma nästan alltid klagomål
från dem, som förpliktats gälda kostnaden. Dessa anse, att målet icke är
tillfredsställande handlagt och vilja icke förstå varför någon eller några
av syskonen icke ålagts betala och av vilken anledning just han skall erlägga
ett visst belopp. Har nämnden i ansökningen till Överståthållarämbetet icke
anhängiggjort ersättningstalan mot samtliga barn utan avstått från talan
mot någon, som ansågs vara oförmögen att fullgöra inbetalningar, uppkomma
under processens gång anmärkningar häremot. Nämnden är på grund
härav nödsakad att i dessa mål rikta sin talan mot så många av understödstagarens
barn som möjligt, för att i myndighetens utslag få angivet att
vissa personer sakna förmåga att bidraga till betalningen.
Enligt instruktion för nämndens tjänstemän bör redan då ansökan om
understöd föreligger förhandlingar angående bidrag upptagas med understödstagare^
barn i syfte att förhindra uppkomsten av fattigvårdsbehov.
Skulle nu några av barnen från början undantagas från försök till uppgörelse,
torde säkerligen åtgärden att söka förmå övriga barn att godvilligt
lämna sitt bidrag vara tämligen lönlös.
Därest kravverksamheten mot försörjningspliktiga barn skulle förbindas
med vissa ekonomiska villkor angivna i fattigvårdslagen eller på annat sätt,
föreligger anledning till antagande att barn, som förut fullgjort sin underhållsskyldighet
direkt till sina föräldrar, skulle upphöra därmed sedan de
fått kännedom örn villkoren och att desamma kunde tillämpas på dem. Såsom
en följd härav skulle säkerligen många nya fattigvårdsfall uppstå. Förslaget
örn en lagändring härvidlag, huru behjärtansvärd densamma än må
anses vara, skulle med all sannolikhet motverka de åtgärder, som vidtagits
i syfte att nedbringa nyssnämnda kostnader och synes ej heller överensstämma
med nyligen framfört förslag örn tillägg till 1 § fattigvårdslagen, varigenom
en skärpning av bestämmelserna örn försörjningspliktiga personers
skyldigheter skulle åstadkommas.
Av motionen framgår slutligen, att meningen ingalunda är alt söka rubba
på den fullt riktiga och ur alla synpunkter betydelsefulla principen örn borns
llihant/ tåt riksdagens protokoll Hiob. !) sand. 2 and. .Yr .‘lii. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
försörjningsplikt mot föräldrar. Därest denna princip alltjämt fasthålles har
jag icke något alt erinra emot en sådan ändring av ifrågavarande bestämmelser
i fattigvårdslagen att härigenom stipuleras lättnader i försörjningsplikten
i sådana fall som blivit särskilt av motionärerna påtalade. Begärd
uppgift angående omfattningen av Fattigvårdsnämndens krav mot vuxna
barn överlämnas härjämte.
Stockholm
mari 1936.
Fattigvårdsnämndens ombudsmansexpedition den 26 feb
N.
HELLICHIUS,
ombudsman.
Uppgift örn i hur stor omfattning under perioden 1931—1935 kravmål mot
vuxna barn förekommit å Fattigvårdsnämndens ombudsmansexpedition och
nämndens distriktsbyråer.
Antalet upplagda krav-
Därav antal
Eller sålunda
i procent
T i d
mål i allt mot enskilda
personer
kravmål mot
vuxna barn
1931................
3 366
132
3: 4
1932................
Vi 33—omorganisation
10 000 huvudsakligen
arbetslöshetsärenden
180
1: 8
31/s 33............
6 000
162
2: 7
V» 33—31/is 34......
10 903
767
7: 03
1935................
5 234
491
9: 4
Bilaga A 3.
Göteborgs stads fattigvårdsstyrelscs
yttrande till statens inspektör för fattigvård
och barnavård över motionen
II: 188:
Till Statens inspektör för fattigvård och barnavård.
Anmodad avgiva yttrande över en av fru Olivia Nordgren m. fl. vid
årets riksdag väckt motion angående vissa ändringar i fattigvårdslagen,
avseende bestämmelserna rörande vuxna barns försörjningsplikt gentemot
föräldrar m. m., får Göteborgs stads fattigvårdsstyrelse anföra följande.
De stadganden, varom här är fråga, återfinnas i 3 samt 63—68 §§ i fattigvårdslagen.
I 3 § stadgas en plikt för föräldrar och barn att i mån av behov,
å ena, och förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de icke falla
fattigvården till last. I 63 § berättigas fattigvårdsstyrelse att av den, vilken
jämlikt 3 § bort ansvara för vårdtagares försörjning, uttaga ersättning för
i enlighet med bestämmelserna i 1 § fattigvårdslagen lämnad fattigvård, i
den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift. Jämlikt 65 g
må anspråk på ersättning av försörjningspliktig icke bifallas av de dömande
myndigheterna, där den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden
eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till sitt
uppehälle. Svärson är sålunda formellt icke försörjningsskyldig mot svärföräldrar,
men en man, som ingått äktenskap före den 1 januari 1921, anses,
därest gamla gifterinålsbalken alltjämt är tillämplig å hans äktenskap, kunna
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
19
åläggas att i egenskap av målsman i ekonomiskt avseende för sin hustru
bidraga till underhåll av hustruns föräldrar. Ar åter nya giftermålsbalken
tillämplig och egendomsgemenskap mellan makarna sålunda icke föreligger,
kan han givetvis icke åläggas dylik bidragsplikt.
Framhållas må till en början, att dessa stadganden örn barns försörjningsplikt
gentemot föräldrar äro av rent offentligrättslig natur. Försörjningsplikten
åligger barnet allenast i förhållande till samhället, och föräldrarna
ha intet civilrättsligt grundat anspråk på att erhålla försörjning av barnet.
Frågeställningen vid bedömandet av det särskilda fallet bör sålunda icke
bliva »Kunna föräldrarna anses lia ett berättigat anspråk på att bliva försörjda
av barnet?» utan »Kan samhället eller barnet anses närmast till att
försörja föräldrarna?». Fastliålles vid detta, kunna måhända de av motionärerna
anförda exemplen anses mindre stötande för rättskänslan än de vid
ett första påseende förefalla.
Den princip, som uti lagens ifrågavarande bestämmelser kommit till uttryck,
nämligen att barn och föräldrar, även sedan barnen blivit vuxna,
gentemot samhället äro pliktiga att ekonomiskt bistå varandra så långt sig
göra låter, torde stå i full överensstämmelse med svenskt rättsmedvetande
och dess rubbande ifrågasättes ej heller av motionärerna. En strikt tillämpning
av principen kan emellertid, såsom motionärerna genom exempel påvisat,
leda lill resultat, som måste anses stötande för rättskänslan. Detta torde
alldeles speciellt vara fallet, då barn åläggas att bidraga till föräldrar, som
de måhända icke ens känna eller som i vart fall helt uraktlåtit att örn barnen
draga försorg under deras barndom och uppväxttid och som kanske därtill
genom sitt levnadssätt och sin vandel berett barnen obehag av varjehanda
slag. Det intima band mellan föräldrar och barn, varå principen grundar sig,
förefinnes icke i dylika fall, och det torde icke kunna förnekas, att det är
hårt att ålägga ett barn, som trots svårigheter lyckats skapa sig en tryggad
ställning, att bidraga till dylika försumliga föräldrar, som kanske dyka upp
plötsligt och oväntat efter åtskilliga års bortovaro. I allmänhet torde fattigvårdsstyrelserna
i sådana fall anse skäl till eftergift föreligga och sålunda
icke utkräva ersättning av barnen. Möjligt är emellertid, att i åtskilliga
kommuner samhällets rätt till ersättning tillvaratages med otillbörlig stränghet
och ur ensidigt ekonomiska synpunkter och att sålunda det ovanberörda
stadgandet i (13 § fattigvårdslagen, vars innebörd torde vara så att förstå,
atl fattigvårdssamhälle helt eller delvis bör avstå från bidrag, då skäl till
eftergift finnes, icke är tillfyllest för att dylika, för rättskänslan mindre tilltalande
ersättningskrav .skola undgås. En lagändring i sådant syfte finner
styrelsen därför önskvärd. En dylik lindring kan möjligen ske på sådant
säll. att i fattigvårdslagen i nr g ekes ett stadgande av innehåll, att fattigvårdssamhälle
icke må utkräva ersättning, då på grund av föräldrarnas förhållande
gentemot barnen eller eljest synnerliga skäl till eftergift finnas. Efter en
sådan lagändring blir det icke beroende av vederbörande fattigvårdsstyrelse*
godtycke, huruvida eftergift i ett visst fall skall göras eller icke, och de
dömande myndigheterna få möjlighet att taga hänsyn till de skäl av förevarande
art mot en bidragsskvldighet, sorn kunna av den försörjningsplik!
ige företes.
Den reella olikheten mellan make i ett äldre och make i ett nyare äktenskap
med avseende på hans skyldighet att bidraga till andra makens föräldrars
försörjning har ju sin grund i de olika reglerna rörande makars egen
dom i gamla och nya giftermålsbalken. I och för sig torde en regel, att
make är gentemot samhället skyldig all ekonomiskt bistå andre makens
20
Arnim lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
föräldrar, icke anses stötande för det stora flertalet svenska medborgare,
och åtskilliga liro väl de fall, i vilka bidrag till andre makens föriildrar lämnas.
såväl där gamla sorn där nya giftermålsbalken är tillämplig å makarnas
äktenskap. Otillfredsställande är emellertid, att olikhet i detta hänseende
i realiteten föreligger mellan gamla och nya äktenskap. Det måste givetvis
kännas orättvist för en man, som gift sig under år 1920, att nödgas att i
egenskap av målsman i ekonomiskt avseende för sin hustru bidraga till sina
svärföräldrar, medan hans svåger, som gift sig ett år senare och som har
det ekonomiskt bättre ställt, slipper helt undan. Som det icke torde kunna
ifrågakomma att utsträcka försörjningsskyldiglieten till att omfatta även
svärsöner och svärdöttrar, då en dylik skyldighet hittills varit för svensk
rätt okänd, synes den enda möjligheten att råda bot på denna föga tilltalande
olikhet mellan gamla och nya äktenskap vara att i 3 § fattigvårdslagen
införa ett stadgande, som borttager möjligheten att utkräva bidrag
av en man i hans egenskap av målsman för sin hustru till dennas föräldrars
försörjning. Även örn, som motionärerna påpekat, förevarande missförhållande
så småningom av sig självt försvinner allt eftersom den äldre giftermålsbalkens
tillämpningsområde minskas, kommer detta dock att taga så
avsevärd tid, att en lagändring synes nara önskvärd.
Beträffande bidragsskyldigheten till föräldrar för de barn, som bildat egen
familj, synas icke tillräckliga skäl finnas för att, som motionärerna ifrågasatt,
uppställa ett så långt gående undantag från huvudprincipen, som att
befria barn, som bildat egen familj, från bidragsskyldighet, så snart icke
barnets ekonomiska förhållanden äro särskilt goda. Emellertid kan det nog
icke förnekas, att de dömande myndigheterna på grund av nu gällande bestämmelsers
innehåll i många fall sett sig nödsakade att gå längre än som
med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt vid utdömande av ersättning
i ifrågavarande fall. En bidragsskyldig kan nu befrias allenast örn
han genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma
att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina. Denna bestämmelse
synes tolkas så strängt av de dömande myndigheterna, att den
bidragsskyldige icke tillätes behålla mera av sin inkomst, än vad som kan
beräknas åtgå till erforderligt underhåll för honom och hans familj. En
så långt gående bidragsskyldighet, varigenom den ersättningsskyldige berövas
så gott som alla möjligheter att sörja för sin och familjens framtid
(genom försäkringar, bekostande av särskild skolundervisning åt barn etc.),
torde icke kunna anses fullt skälig. Ofta leder också ett utkrävande av
stora bidrag till osämja mellan man och hustru och till hat mot föräldrarna.
Det synes styrelsen därför önskvärt, att en uppmjukning av ifrågavarande
stadgande kommer till stånd, så att de dömande myndigheterna beredas
möjlighet att taga skälig hänsyn till barnens berättigade intresse att i någon
mån sörja för sin egen och sill familjs framtid.
Därest lagreglerna formuleras så. att endast påtagliga missförhållanden
rättas till, torde ändringarna icke bliva av så stor ekonomisk betydelse för
kommunerna, att rätt till ersättning av statsmedel skall behöva ifrågasättas
för vad de genom ändringarna gå miste örn.
Fattigvårdsstyrelsen har i sin kravverksamhet hittills gått efter följande
principer. Barn, som gjort sannolikt, att föräldrarna helt försummat sina
plikter mot dem, lia helt befriats, utom i de fall, då barnen varit i mycket
goda ekonomiska omständigheter, då eif med hänsyn till dessa omständigheter
jämkat bidrag ansetts böra utgå. Män i äldre äktenskap lia plägat
krävas för hustruns föräldrars försörjning allenast då familjen varit i reia
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor. 21
livi goda ekonomiska omständigheter och även då med jämkat belopp. Vid
krav mot barn, som bildat familj, har skälig hänsyn plägat tågås till barnens
intressen att stödja den egna familjen. Under åren 1931—1935 har styrelsen
väckt talan om bidrag för försörjning av föräldrar mot resp. 11, 14, 65,
106 och 110 personer. Av dessa lia 6, 1, 8, 24 och 19 resp. gällt man i hans
egenskap av målsman för sin hustru. Av målen ha 9, 13, 57, 91 och 84 resp.
avgjorts genom utslag. I övriga fall har talan aterkallats antingen emil
antaglig uppgörelse med vederbörande kunnat träffas under hand eller enäi
styrelsen på grund av den genom polisen förebragta utredningen i målet
funnit skäl eftergiva sitt krav på bidragsskyldighet. De ojämförligt flesta
av hithörande ärenden behöva emellertid icke gå till lagsökning utan frivillig
överenskommelse träffas med vederbörande angående hans bidrag till föräldrarnas
försörjning.
Göteborg den 29 februari 1936.
På fattigvårdsstyrelsens vägnar:
AXEL A. DAHLSTRÖM.
Gösta Hoff.
Tillaga A é.
Malmö stads fattigvårdsstyrelse» yttrande
till statens inspektör för fattigvård
oell barnavård över motionen
U:188:
Till Statens inspektör för fattigvård och barnavård.
Med anledning av begärt utlåtande över fru Nordgrens m. fl. motion
till innevarande års riksdag angående vissa ändringar i fattigvårdslagen
få undertecknade härmed avgiva följande yttrande:
Motionärerna lia såsom utgångspunkt begagnat sig av tvenne ofullständiga
exempel, hämtade ur dagspressen, varjämte de bygga på antagandet
att fattigvårdslagens § 3 i vissa fall kan bliva hart tillämpad genom att
respektive myndigheter ha svårighet att rätt avväga vederbörandes betalningsförmåga.
n .
Såsom felaktig utgångspunkt må vi citera följande utlåtande i motionen:
»Dessutom måste ju lagbestämmelserna följas även i de fall där rent moraliskt
sett försörjningsplikten måste anses förverkad eller obefintlig.»
Detta svnes oss icke riktigt alldenstund det ej finnes någon allmän åklagare,
som tvingar fram tillämpning av försörjningsplikten och då dessutom
fattigvårdslagens § 63 stadgar, att fattigvårdsstyrelse äger uttaga ersättning
»i den män styrelsen ej finner skäl till eftergitt». I-attigvårdsstyrelsen hai
sålunda full frihet att tillämpa eller avstå från krav mot torsdr jningspliktiga.
Då dessutom motionärerna själva äro angelägna framhålla »att det ingalunda
är vår mening att söka rubba på den tillit riktiga och ur alla synpunkter
betydelsefulla principen örn barns försörjningsplikt mot föräldrar»,
synes man med fog kunna ifrågasätta huruvida utredning örn lagändring
är påkallad.
Såsom motvikt mot motionärernas uppfattning må vidare framhallas organisationssakkunnigas
betänkande örn den samhälleliga hjälpverksamhetens
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
omorganisation, vari föreslås ändring i fattigvårdslagen för att på nytt in
skärpa de försörjningsplikti gas skyldigheter.
Under de sista åren har Malmö Fattigvårdsstyrelse mot 58 försör jningspliktiga
barn nödgats genom laga utslag fastställa underhållningsskyldiglieten.
I de fall, då dylika utslag blivit en sträng tillämpning av lagens bestämmelser,
har fattigvårdsstyrelsen efter särskild prövning beaktat rent
humanitära synpunkter och därvid medgivit behövliga avskrivningar eller
jämkningar i utslagen. Av ovannämnda 58 ärenden ha sålunda större eller
mindre ändringar gjorts i 8 fall.
För att giva motionärernas syfte ett erkännande och förebygga att någon
fattigvårdsstyrelse event, skulle på inhumant sätt utnyttja bestämmelserna
angående^ försörjningsplikten, synes ärendet endast behöva belysas i något
av ,de /r;*n Socialdepartementet periodvis utkommande meddelandena till
fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder.
Möjligen bör en lagändring däremot komma till stånd beträffande svärsöners
försörjningsplikt, så att även de svärsöner, som ingått äktenskap före
den 1 januari 1921 i detta hänseende få samma rättigheter som svärsöner,
vilka ingått äktenskap, då nya giftermålsbalken trätt i kraft och målsmanskap
ej vidare förefinnes, enär detta moment visat sig vara ett ganska olyckligt
tvistefrö i de hem där svärsöner av bägge slagen förefinnas.
Malmö den 29 februari 1936.
I tjänsten
E. PALLIN.
Direktör.
G. Ehrlin.
Inspektör.
Bilaga A .7.
Norrköpings stads t''attigvårdsstyri-1- ses yttrande till statens inspektör för
fattigvård och barnavård över motionen
II: 188:
Anmodad att avgiva yttrande med anledning av fru Nordgrens m. fl:s
motion angående vissa ändringar i fattigvårdslagen får undertecknad efter
samråd med fattigvårdsdirektören anföra följande:
Vill man överhuvud fasthålla vid barns försörjningsplikt gentemot föräldrar,
synes det vara betänkligt att medgiva undantag beträffande de kategorier,
som i motionen exemplifieras.
Däremot synes en reglering genom lag av barns försörjningsplikt i sådana
fall, då barnen lia egen familj och minderåriga barn att försörja, vara behövlig
i syfte att garantera, att nödig hänsyn tages till barnförsörjningskostnaden.
I saknad av normer härför kunna lätt såväl fattigvårdsstyrelserna
som överordnade instanser komma att tillämpa en ganska olika praxis.
Ovissheten örn vilken norm, som bör följas vid beräkning av barnförsörjningskostnadens
inverkan på försörjningsplikt mot föräldrar, torde också
ha till följd, att fattigvårdsstyrelserna draga sig för att anhängiggöra kravmål,
enär de frukta för bakslag hos länsstyrelsen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
23
Vad Norrköping beträffar lia kravmål mot vuxna barn under perioden
1931—1935 förekommit i 24 fall. Av dessa lia endast 3 återtagits eller förlorats.
Norrköping den 1 mars 1936.
SAM. THYSELL.
Fattigvårdsstyrelsens ordf.
Bilaga A (i.
Hälsingborgs stads fattigvårds» tyrelses
yttrande tili statens inspektör för
fattigvård oell barnavård över motionen
II: 188:
Till Statens inspektör för fattigvård och barnavård.
I .skrivelse den 17 februari 1936 har statens inspektör för fattigvård och
barnavård anhållit om yttrande över en av ledamöterna i riksdagens andra
kammare, Olivia Nordgren, Agda Östlund och Ruth Gustafson väckt motion
örn vissa ändringar i fattigvårdslagen, och får fattigvårdsstyrelsens arbetsutskott
i anledning härav anföra följande.
Fattigvårdslagens bestämmelse, att föräldrar och barn i mån av behov
å ena samt förmåga å andra sidan äro skyldiga att försörja varandra, så
att de icke falla fattigvården till last bär, såsom motionärerna framhållit ett
starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen. Motionärerna framhålla emellertid
ett flertal fall, då den allmänna rättsuppfattningen ingalunda kräver
en sådan försörjningsplikt och då det tvärtom är obilligt att utkräva en sådan.
Dessa fall äro först och främst, då barn utom äktenskap åläggas betalningsskyldighet
för fattigvård, som lämnats deras föräldrar, och förhållandena
varit sådana, att föräldrarna icke någon gång eller åtminstone i ytterst
ringa mån bidragit till barnets uppfostran. Sådana fall kunna ock föreligga
beträffande barn i äktenskap liksom ock ifråga örn underhållsskyldighet till
svärföräldrar.
Fattigvårdsstyrelsens arbetsutskott vill genast uttala sina sympatier för
den föreliggande motionens syfte att i de fall, då samhörighet mellan föräldrar
och barn icke vid något tillfälle eller åtminstone högst sällan funnits,
det icke bör kunna åläggas barn att ersätta fattigvård, som lämnats föräldrarna.
Bestämmelsen om den inbördes underhållsskyldigheten föräldrar
och harn emellan grundar sig ju på det naturliga förhållandet, att
barn tarva vård och uppfostran. Lika naturligt är det då, att barn i gengäld
härför taga hand örn sina föräldrar på dessas ålderdom. I de fall däremot
dä sådan samhörighet icke finnes och barn icke av föräldrarna erhålla vare
sig vård eller uppfostran, böra föräldrarna varken juridiskt eller moraliskt
kunna åberopa någon plikt på försörjning från barnens sida. I synnerhet
kan vid sådana fall, där utomäktenskapliga barn åläggas ersätta fattigvård,
till föräldrar, som i ytterst ringa mån vårdat sig örn sina barn, skapas bitterhet
icke blott mot föräldrarna utan jämväl mot samhället, som stiftat
lagar i uppenbar strid mot det allmänna rättsmedvetandet.
1 de fall, där omständigheterna sålunda tala för att icke utkräva ersättning
av den försörjningsskyldige, synes det, såsom motionärerna också fram
-
24
Andru lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
hållit, naturligt, att fattigvårdssamhället i stället utfår ersättning av staten.
Bestämmelser örn ersättningens omfattning liksom örn prövningen av de
fall, då ersättning kan ifrågakomma, bör det ankomma på särskilda sakkunniga
att utarbeta.
Fattigvårdsstyrelsen har under åren 1931—1936 i 23 fall, däribland 19
fall under år 1935, sökt ersättning av vuxna barn för fattigvård som lämnats
deras föräldrar.
Fattigvårdsstyrelsens arbetsutskott vill slutligen meddela, att det vid flera
tillfällen i styrelsens verksamhet förekommit fall, där det varit styrelsen
motbjudande att med begagnande av sin lagliga rätt utkräva ersättning av
barn för lämnad fattigvård till föräldrar, som i ytterst ringa mån vårdat sig
örn sina barn, och styrelsen skulle därför med tillfredsställelse se, att en
utredning i de av motionärerna berörda hänseenden snarast komme lill
stånd.
Hälsingborg den 24 februari 1936.
På fattigvårdsstyrelsens arbetsutskotts vägnar:
ENOCH BRUHN.
U. Hcrnroth.
inlaga A 7.
Gävle stads fattigvårdsstyrelscs yttrande
till statens inspektör lör fattigvård
och barnavård över motionen
II: 188:
Statens inspektör för fattigvård och barnavård.
I skrivelse den 17 februari 1936 bär Gefle stads fattigvårdsstyrelses yttrande
infordrats över riksdagsmotion II: 188 av fru Olivia Nordgren m. ti.
angående vissa ändringar i fattigvårdslagen xn. m. Då styrelsens yttrande
icke kunnat inhämtas inom angiven tid, får undertecknad, fattigvårdsdirektör
i Gefle, i ärendet anföra följande.
När framställning göres örn fattigvårdsunderstöd, sker i regel, om fattigvården
är riktigt ordnad, en noggrann utredning örn den hjälpsökandes
förhållanden, innan understöd lämnas. Finnas vuxna barn, så prövas därvid
deras förmåga att bidraga, och man söker träffa överenskommelse med dem
om skäligt underhåll. På så sätt kunna goda resultat nås. Genom rättegång
är däremot oftast icke så mycket att vinna. På dessa grunder förekommer
i Gefle återvinningstalan gentemot barn endast i ganska liten omfattning.
Några siffror kunna tyvärr icke lämnas utan alltför tidsödande utredning.
Det kan icke förnekas, att emellanåt olägenheter uppstå av den art, som
angives i motionen. Men erfarenheten vid fattigvården i Gefle beträffande
länsstyrelsernas och kammarrättens handläggning av här ifrågavarande
ärenden gå i helt annan riktning än motionärerna tro sig ha funnit. Det har
visat sig mycket svårt att på laglig väg uttaga ersättning från barn mot deras
egen vilja.
Det i motionen relaterade fallet kan icke bedömas, utan att upplysning
lämnas åtminstone örn den ifrågavarande svärsonens inkomster. I varje fall
är det väl tidigt att draga några slutsatser därom, innan kammarrättens
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
25
utslag blivit känt. Från Gefle skall här omtalas ett ganska belysande fall.
Fattigvårdsstyrelsen riktade år 1919 krav mot trenne mågar till en äldre
kvinna att ersätta till henne utgivet understöd, var och en med en tredjedel,
beräknad till c:a 70:—-kr pr år. Mågarnas familjer bestodo av hustru och
ett barn. Deras inkomster voro resp. 3 196: —, 4 128: — och 4 382: —- kr. plär.
Länsstyrelsen förklarade, att »enär N. N. genom att ersätta en tredjedel
eller mindre av det till hans svärmoder —--lämnade understöd, —--
kunde antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de
sina--—» den av fattigvårdsstyrelsen i Gefle emot N. N. förda talan
icke kunde bifallas. Målen fullföljdes hos kammarrätten, som ej fann skäl
att göra ändring i länsstyrelsens beslut.
Man torde kunna säga, att krav om återbetalning av understöd till gamla
i regel icke framställes mot vuxna barn, vilka ha minderåriga barn att försörja,
utan att deras ekonomi ändå är att betrakta som god och trygg, så
att de utan svårighet kunna lämna bidrag till föräldrarna. Stor hänsyn tages
givetvis också till sådana omständigheter som sjukdom i hemmet, ojämn
eller osäker arbetstillgång o. s. v. Man synes icke med rätta kunna säga,
att det föreligger något trängande behov av den föreslagna reformen. Däremot
synes man lia grundad anledning att hysa allvarliga betänkligheter mot
dess genomförande, icke därför, att det direkt rör sig om några stora penningbelopp
för kommunerna att vinna eller förlora, ty så är säkerligen inte
förhållandet, utan emedan en uppluckring av bestämmelserna örn barns
försörjningsplikt gentemot föräldrarna skulle medföra en allmän avtrubbning
av deras pliktkänsla och vilja att utan hjälp av samhället vårda sig
örn sina gamla. Därmed skulle också kraven mot samhället kraftigt växa.
Gefle den 29 februari 1936.
I tjänsten:
R. SCHIÖLER.
Fattigvårdsdirektör.
Statens inspektör för fattigvård netj
barnavård om motionen II: 350:
inlaga B.
Till riksdagens andra lagutskott.
Anbefalld att avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion,
nr 350, angående ändring av gällande bestämmelser örn makes underhållsskyldighet
mot andra makens barn m. m., får jag anföra följande.
1 motioner vid 1931 och 1934 års riksdagar, respektive II nr 24 och 11
nr 309, har fru Olivia Nordgren framfört i huvudsak samma yrkanden som
i nu föreliggande motion.
I överensstämmelse nied förslaget i mitt till andra lagutskottet den 27
februari 1931 avgivna yttrande över förenämnda motion nr 24 för 1931 hatjag
i de »Meddelanden från socialdepartementets byrå för fattigvårds- och
barnavårdsärenden», som tid efter annan utgivas, tillställt samtliga fattigvårdsstyrelser
och barnavårdsnämnder i riket uppmaning att vid tillämpning
av 3 § i fattigvårdslagen och 62 § 2 mom. i barnavårdslagen iakttaga största
26 Amira lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor
möjliga försiktighet, så att de av motionären påtalade olägenheterna kunde
förhindras.
Huruvida någon förändring i tillvägagångssättet vid handläggningen av
förenämnda ärenden genom uppmaningen därefter förekommit, har jag icke
varit i tillfälle att konstatera. Någon visshet härom lärer icke heller stå att
vinna. I städer, där handhavandet av fattigvårds- och barnavårdsförvaltningen
huvudsakligen är lagd i händerna på tjänstemän, har jag anledning
förmoda att uppmaningen kontinuerligt kunnat följas, där icke hinder såsom
väntade eventuella anmärkningar från revisorerna för försummelse att icke
uttaga kommunen lagligen tillkommande ersättningar kunnat förhindra
tillvägagåendet. I kommuner, där icke tjänstemannasystem är infört, utan
där göromålen handhavas av de personer, som under längre eller kortare
tid fungera såsom ordförande, kan ju befaras, att, då ny ordförande tillträder
och denne saknar kännedom om innehållet i det utsända meddelandet,
ingen som helst hänsyn tages till detsamma. Otvivelaktigt är emellertid,
att problemet kvarstår, även om antalet fall icke kan betraktas som avsevärt.
Emellanåt kommer till min kännedom ett och annat fall, där det vöre
(önskvärt örn ersättning icke utkrävdes av make till andre makens barn.
Något annat intresse än det ekonomiska föreligger givetvis ej för den myndighet
som utsöker ersättning. Kunde detta intresse avkopplas, skulle de
olägenheter för barnen, vilka motionärerna åberopa och vilka utan tvivel
förekomma, upphöra. En förutsättning för ändring i nu gällande bestämmelser,
varigenom fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd skulle fråntagas
rätten att söka ersättning av försörjningspliktiga, anser jag därför
böra följas av rätt till ersättning från annat håll. Motionärerna ha i detta
avseende tänkt sig att ersättning i stället skulle kunna erhållas av .statsmedel.
Någon annan utväg lärer väl icke heller stå till buds. Skulle den uppfattningen
vara riktig, som jag i mitt föregående yttrande framfört, att något
större antal fall i fråga om att utkräva ersättning av styvfader ej förekommer,
lärer det lia ringa betydelse för statens kostnader jämförda med den
ökade trygghet för såväl familjelivet som de barn, vilka beröras av frågan,
som skulle vinnas genom vidtagande av de föreslagna åtgärderna.
Även om jag inser att förslagets genomförande skulle kunna medföra vissa
andra icke önskade konsekvenser, anser jag dock att då försök nu gjorts att
på upplysningens väg förekomma de av motionärerna påtalade olägenheterna,
men dylika det oaktat torde förekomma, en utredning i frågan bör
komma lill stånd.
Stockholm den 28 februari 1936.
G. H. von KOCH.
inlaga C.
.Svenska fattigvårds- oeh barnavårdsfiirbundet
om motionerna II: 188 oell
II: 370:
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan Riksdagens Andra Lagutskott velat bereda Svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över fru Nordgrens m. fl.
motion i Andra Kammaren angående vissa ändringar i fattigvårdslagen
lii. m., får förbundet uttala följande.
Andru lagutskottets utlåtande Nr Sfi; bilagar.
27
I motion n:r 188 av fru Nordgren m. fl. i Andra Kammaren upptages frågan
örn försörjningsplikten enligt lagen om fattigvården. Motionärerna finna
det naturligt, att barn och föräldrar så långt möjligt hjälpa och stödja varandra.
Emellertid förekomma fall, då barns försörjningsplikt gentemot föräldrar
blir särskilt betungande. Så är fallet då barnen bildat egen familj och
fått försörjningsplikt mot densamma samt en beskärning av inkomsterna
icke kan ske utan att det blir till förfång för den egna familjen. Vidare förekomma
fall, då försörjningsplikten mot föräldrar kan anses strida mot den
allmänna rättsuppfattningen, t. ex. då ersättning för lämnad fattigvård utkräves
av en son, vars fader avvikit från familjen redan då sonen var minderårig
och sedan icke låtit höra av sig.
Likaså anse motionärerna, att den försörjningsplikt gentemot svärfar, som
följer av bestämmelserna i gamla giftermålsbalken, medför olägenheter, och
de kunna ej heller gilla, att hustru enligt den nya giftermålsbalken kan
sökas för fattigvård, meddelad hennes egna föräldrar. Motionärerna anse.
ali de bestämmelser, som (närmast för de dömande myndigheterna) finnas
i (55 § i lagen om fattigvården, att anspråk på ersättning av försörjningspliktig
icke må bifallas där han genom att återbetala kostnaden eller någon
del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig
och de sina, icke erbjuda tillräcklig garanti mot ovan angivna olägenheter.
Svårigheterna att bedöma och rätt avväga vederbörandes betalningsförmåga
äro nämligen, enligt motionärerna, både många och svåra.
Motionärerna anse sålunda, att spörsmålet örn barns ersättningsskyldighet
för fattigvård åt föräldrar bör tagas under omprövning, icke minst som ett
led i strävan att lätta försörjningsbördorna för familjer med minderåriga
barn. De säga sig emellertid ingalunda vilja rubba på principen örn barns
försörjningsplikt mot föräldrar och medgiva, att spörsmålet är »av ytterst
ömtålig art».
Förbundet önskar som sin mening framhålla, att principen örn barns försörjningsplikt
mot föräldrar är en av de viktigaste grundvalarna för samhällets
bestånd, påbjudna av både moraliska och sociala skäl. Motionärerna
framhålla, som nyss nämnts, att de icke vilja rubba denna försörjningsplikt,
men de inskränkningar i densamma, som de antydningsvis föreslå, skulle
dock medföra, att densamma försvagades och bundes vid villkor, vilkas till - lämpning skulle medföra svåra olägenheter. Vidare bör det framhållas, att
upprörande, mera undantagsvis förekommande fall icke — som så ofta
sker — bör få giva anledning att ändra en lagstiftning, som är nödvändig
och i allt väsentligt fyller sitt ändamål.
Motionärerna angiva såsom riktlinjer för reformen, att barnens försörjningsplikt
enligt fattigvårdslagen skulle upphöra i och med det att de bildade
egen familj. Den skulle i detta fall endast ifrågakomma där »goda
ekonomiska möjligheter förelåge». Det torde bliva svårt att med siffror fastställa
den inkomstgräns, vid vilken försörjningsplikt skulle föreligga och
sätta denna i relation till familjens talrikhet etc. Ävenså skulle försörjningsplikt,
enligt motionärernas mening, icke föreligga, såframt föräldrarna icke
»fullgjort sina försörjningsskyldigheter mot barnen». Huru skall detta annat
jin i sällsynta fall kunna konstateras? En vuxen man blir sökt för fattigvård,
som lämnats hans far eller mor. Ilan kan bestrida, alt han har försörjningsplikt
under hänvisning lill att hans far eller mor icke vårdat sig
örn honom, då han var minderårig. Fattigvårdsstyrelsen, eventuellt länsstyrelsen
och kammarrätten, har då all undersöka, huruvida någon av föräldrarna.
måhända en mansålder tillbaka i tiden, fyin sina plikter mot ho
-
28
Andru lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
nom på ett tillbörligt sätt. Huru subjektiva måste ej omdömena härom bliva
och huru pinsamma bliva ej de utredningar, som måste företagas på detta
ytterst ömtåliga område! Endast då någon av föräldrarna övergivit barnet
eller lika tydliga vittnesbörd om försummande av försörjningsplikt föreligga,
torde man kunna fastställa, att mannen ifråga ej är försörjningspliktig.
Borttagandet av barns försörjningsplikt mot föräldrar skulle givetvis medföra
ökade fattigvårdskostnader för kommunerna, och motionärerna ifrågasätta
därför bidrag av statsmedel för täckande av nämnda kostnader. Troligen
skulle endast mera känslolösa och socialt mindre värdefulla personer
vilja överflytta försörjningen av sina gamla, orkeslösa eller sjuka föräldrar
på samhället framför att efter förmåga söka bidraga till deras försörjning.
Förbundet vill emellertid icke förneka, att den garanti mot ett alltför hårt
pressande av försörjningsplikten, som ligger i bestämmelserna i 65 § i lagen
örn fattigvården, stundom kan vara för svag, särskilt då det gäller små och
ekonomiskt svaga kommuner med tryckande fattigvårdskostnader. Även i
andra kommuner kan förhållandet vara detsamma, beroende på fattigvårdsstyrelsen
och dess ordförandes personliga läggning. Det kunde därför ifrågasättas,
huruvida icke motionärernas syfte kunde vinnas genom ett tillägg till
nämnda paragraf. Så borde försörjningsplikt ej föreligga gentemot föräldrar,
som »övergivit» sitt barn, för att använda den term, som förekommer
i 29 § i barnavårdslagen. Likaså torde kunna tilläggas, att försörjningsplikten
bortfaller, då ett fullgörande av densamma uppenbarligen skulle bliva
till förfång för den försörjningspliktiges egen familj genom att möjligheterna
till egna barns fostran och utbildning äventyrades. Det senare borde lämpligen
ock stadgas beträffande försörjningsplikten mot svärföräldrar.
Förbundet tillstyrker sålunda en utredning i syfte att, med strängt fasthållande
av principen örn barns försörjningsplikt mot föräldrar, utröna,
huruvida genom omarbetning av 65 § i lagen om fattigvården försörjningsplikten
kunde eftergivas i vissa i lagen angivna fall, då en tillämpning av gällande
bestämmelser om försörjningsplikten skulle medföra obillighet.
Genom detta yttrande anser sig förbundet hava uttalat sig jämväl örn herr
Nybloms motion n:r 370 i Andra Kammaren.
Stockholm den 28 februari 1936.
Vördsamt
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
AXEL HIRSCH.
Karl ./. Höjer.
Svenska fattigvårds- och barnavårds
förbundet om motionen 11:350:
inlaga I).
Till riksdagens andra lagutskott;
Sedan Riksdagens Andra Lagutskott velat bereda Svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över fru Nordgrens
m. fl. motion i Andra Kammaren angående vissa ändringar i fattigvårdslagen
m. m., får Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttala följande.
Andra lagutskottets utlåtande .Yr 36; bilagor.
29
t motionen n:r 350 i Andra Kammaren vid årets riksdag tiar fru Nordgren
m. fl. föreslagit ändring av gällande bestämmelser örn makes underhållsskyldighet
mot andre makens harn. Motionären har redan tidigare vid 1931
oell 1933 års riksdagar väckt motioner i samma syfte.
I föreliggande motion framhållas särskilt de olägenheter, som kunna uppstå
i de fall, då det rör sig örn barn utom äktenskap, vilket omhändertagits
av det allmänna för vård, och där ersättning för vården utkräves av den
man, med vilken barnets mor sedermera ingått äktenskap, ehuru denne
icke är barnets naturlige fader. Frånsett slitningar i äktenskapet och uraktlåtandet
att legalisera utomäktenskapliga förbindelser i syfte att undgå
försörjningsplikt är den olägenheten särskilt framträdande, att barn utom
äktenskap utsättas för risken att enbart av ekonomiska skäl förflyttas från
ett gott fosterhem till ett hem, där modern står främmande för barnet och
av styvfadern betraktas som en besvärlig börda.
Förbundet kail för sin del bekräfta, att de av motionärerna angivna olägenheterna
förefinnas. Emellertid vill det synas, som om desamma mindre
borde hänföras till själva bestämmelserna örn försörjningsplikten än till de
kommunala myndigheternas rigorösa och av ekonomiska synpunkter påverkade
tillämpning av dessa bestämmelser. Statens inspektör för fattigvård
och barnavård har i cirkulär n:r 44, juli 1931, med skärpa betonat, alt
samhällets rätt till ersättning, enligt 3 § i lagen örn fattigvården och (38 §
2 mom. i lagen örn samhällets barnavård bör tillvaratagas med varsamhet.
En riktig tillämpning av gällande barnavårdslagstiftning skulle komma
flera av de påtalade olägenheterna att försvinna.
Motionärerna medgiva, att det är förenat med svårigheter att vidtaga
rubbning i principen örn underhållsplikten från föräldrarnas sida gentemot
barnen. I många fall skulle nog inga direkta olägenheter härav uppstå,
däremot riskerade man att i andra fall dylika skulle uppstå. Man kan härvid
tänka på de talrika fall, då styvfadern befinner sig i ekonomiskt gynnsamma
omständigheter. Förbundet vill för sin del understryka olägenheterna
av att rubba den civilrättsliga lagstiftningen örn underhållsplikt, som utgör
grunden för fattigvårds- och barnavårdslagarnas bestämmelser örn
försörjningsplikten.
Att motionärerna ånyo upptagit frågan motivera de därmed, att den s. k.
befolkningsfrågan på ett alldeles särskilt sätt aktualiserat spörsmålet om
skydd och hjälp åt mödrar och barn och att förslag till ganska långt gående
åtgärder i nämnda syfte torde vara att förvänta från befolkningskommissionen
inom den närmaste tiden. Det synes emellertid förbundet, som örn
de vittgående förslag till hjälp och skydd åt mödrar och harm, som redan
framlagts eller i en nära framtid väntas framkomma, snarast skulle utgöra
en anledning att uppskjuta utredningen örn de föreslagna ändringarna i
fattigvårds- och barnavårdslagarna till dess man kan bedöma, i vad mån de
väntade omfattande reformerna på mådra- och barnahjälpens område kunna
råda hot på de olägenheter, som i motionen framhållas.
Ett område, på vilket de av motionärerna anförda synpunkterna möjligen
kunde vinna beaktande, är den s. k. barnpensioneringen, varom för närvarande
utredning pågår. Vederbörande sakkunniga, bland vilka motionären
fru Nordgren är en, lia nyligen framlagt ett förslag örn bidrag åt barn
till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa barn; bidrag åt änkas
barn skulle upphöra, därest änkan ingår äktenskap, och samma gäller
beträffande det bidrag, som skulle utgå till adoptivbarn lill invalid, ogift
eller frånskild kvinna. De sakkunniga förklara sig lia för avsikt att fram
-
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
deles återkomma till frågan örn hjälpåtgärder för barn till frånskilda makar
och för utom äktenskap födda barn.
Tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering utgår utan hänsyn till
de försörjningsbidrag, som föräldrar och barn lämna varandra. I sagda lag
har man sålunda helt avstått från att hävda försörjningsplikten. I det nu
ifrågavarande förslaget ha de sakkuniga däremot tillfullo hävdat densamma
och detta även i den del, som motionärerna nu önska undanröjd. Det vill
synas som örn motionärernas syfte i det väsentliga skulle bliva tillgodosett,
därest det visade sig möjligt att i barnpensioneringslagstiftningen i viss utsträckning
avstå från alt kräva försörjningsplikt av en man gentemot en
annan mans barn. Barnbidrag till änka samt till ogift eller frånskild kvinna
skulle i så fall icke utan vidare upphöra att utgå av den orsak, att vederbörande
inginge äktenskap med annan än barnets fader.
Förbundet anser sig under åberopande av vad ovan anförts böra avstyrka
den i motionen begärda utredningen.
Stockholm den 2G februari 1936.
Vördsamt
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
AXEL HIRSCH.
Karl J. Höjer.
Svenska stadsförbundet om samtliga
motioner:
inlaga E.
Till andra lagutskottet.
Sedan svenska stadsförbundet bereus tillfälle att till Utskottet avgiva
yttrande över inom Riksdagens andra kammare väckta motioner nr 188, 350
och 370 angående vissa ändringar i fattigvårdslagen m. m., får förbundets
styrelse härmed anföra följande.
Tvenne av motionerna (188 och 370) avse frågan örn barns skyldighet
att försörja sina föräldrar. Motionärerna finna denna skyldighet enligt gällande
rätt allt för vittgående. Det erinras bl. a. örn, att en man i vissa fall
alltjämt kan få svara för underhåll av sina svärföräldrar och att en person
kan få ersätta fattigvård åt en far, som aldrig försörjt de sina eller ens frågat
efter dem. Det kan ju icke förnekas, att dessa och andra ur dagspressen hämtade
exempel måste anses i hög grad upprörande för rättskänslan.
Som i motionen nr 188 erinras, finnes emellertid redan i fattigvårdslagens
65 § ett korrektiv, som kan komma till användning i de fall, där understödsplikten
skulle gå ut över personer med mycket små inkomster.
Stadgandet i fråga torde emellertid icke vara tillräckligt för undvikande
av här påtalade svårigheter och en ändring av detsamma synes vara påkallad.
Med en omformulering avsedd endast att rätta till uppenbara missförhållanden
torde emellertid ändringen icke behöva föra med sig så särdeles
stora ekonomiska konsekvenser för kommunerna.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
31
Den i motionen antydda ståndpunkten, att barns försörjningsplikt gentemot
föräldrar som regel skulle upphöra i och med det att barnen bildade
egen familj och bidrag kunna utkrävas endast i fall av god ekonomisk ställning,
vill styrelsen däremot icke godtaga. Icke heller synes föräldrarnas
bristande försörjning av barnen böra utan vidare befria dessa från all försörjningsskyldighet
i framtiden gentemot föräldrarna. Hänsyn torde böra
tagas både till vilja och förmåga. Det må vara en nödvändig uppgift att
stimulera befolkningstillväxten. Men att hänsyn till den egna familjen skulle
befria familjeförsörjaren utan vidare från försörjningsplikten mot föräldrarna
synes föga tilltalande för den i motionen så flitigt åberopade rättskänslan.
Alltjämt gäller nog den gamla sanningen, att en mor lättare försörjer
sju barn än sju barn en mor. Att ytterligare töja på föreningsbanden
mellan gamla föräldrar och deras barn torde knappast vara en ur samhällets
synpunkt önskvärd åtgärd.
Den enda åtgärd styrelsen för sin del anser tillrådlig vore som sagt en
omskrivning av 65 § i fattigvårdslagen så, att som villkor för befrielse från
underhållsplikten angives »väsentliga svårigheter att fullgöra försörjningsplikten»
eller liknande. Något ruckande på själva principen om barns försörjningsskyldighet
mot föräldrar kan styrelsen som sagt icke tillstyrka.
Den tredje motionen (nr 350), som avser ena makens underhållsplikt mot
den andres harn, kan nog icke frånkännas fog för sitt yrkande. I vad mån
äktenskapsbildandet skulle befrämjas genom en lagändring i motionens syfte
synes emellertid vara svårbedömligt. Det är naturligen riktigt, att moderns
barn före äktenskapet, tack vare nu gällande lagstiftning, stundom tages
från ett gott fosterhem till en föga önskvärd vård i styvfaders hem. Men det
torde å andra sidan icke saknas exempel på, att makar taga till sig ett före
äktenskapet fött barn till den ena av dem och ägna detta en betydligt
bättre och kärleksfullare vård, än som kom barnet till del i ett föregående
fosterhem. Dessa senare fall torde bliva vida sällsyntare, om fadern frikallades
från förpliktelserna mot hustruns barn före äktenskapet. Det undandrager
sig måhända utredningsmöjligheterna att fastslå, örn i stort sett den
föreslagna lagstiftningen skulle vara till gagn för barnen. Denna synpunkt
och icke enbart gynnandet av äktenskaps ingående torde böra tillmätas en
avgörande betydelse. Styrelsen måste för sin del ställa sig mycket tveksam
redan till möjligheten att i denna fråga få till stånd en utredning, som
möjliggör ett fullt objektivt bedömande av frågan.
Stockholm den 10 februari 1936.
För Svenska stadsförbundets styrelse:
A. BORGSTRÖM.
Dess ordförande.
Henning Karlsson.
opaginerad Kontrollera mot PDF
312
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
inlaga F.
STenska landskommunernas förbund
örn samtliga motioner:
Till riksdagens andra lagutskott.
Svenska landskommunernas förbund har av utskottet lämnats tillfälle
inkomma med yttrande över tre inom Riksdagens andra kammare väckta
motioner, nämligen: nr 188, av fru Nordgren m. fl. angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m.; nr 350, av fru Nordgren m. fl. angående ändring av
gällande bestämmelser om makes underhållsskyldighet mot andre makens
barn m. m.; samt nr 370. av herr Nyblom, angående ändring av fattigvårdslagens
bestämmelser örn barns försörjningsplikt.
I motionerna framhålles, att gällande bestämmelser rörande barn och föräldrars
ömsesidiga försörjningsplikt vid tillämpningen visat sig medföra
verkningar, vilka för den allmänna rättsuppfattningen framstå såsom stridande
mot billighet och rättvisa. Ingen av motionärerna synes dock ifrågasätta
upphävande av den i 3 § fattigvårdslagen fastställda principen, att
föräldrar och barn skola vara pliktiga att i mån av behov, å ena, samt
förmåga, å andra sidan, försörja varandra, men motionärerna framhålla,
att omständigheterna icke sällan äro sådana, att frångående av denna i och
för sig riktiga princip är befogad.
Såsom skäl för frångående av principen örn ömsesidig försörjningsplikt
hava av motionärerna anförts omständigheter dels av huvudsakligen personlig
natur, d. v. s. grundade på det personliga förhållandet mellan understödstagaren
och den försörjningspliktige och dels a* övervägande ekonomisk
art. Så har i motion nr 188 framhållits det obilliga i att en son ålägges
försörjningsplikt för sin fader även örn denne grovt försummat sin försörjningsskyldighet
gentemot hustru och barn. Vidare synes möjlighet till befrielse
för utomäktenskapliga barn från deras försörjningsplikt för fadern
ifrågasättas ävensom lindring i den försörjningsskyldighet för svärföräldrar,
vilken i vissa fall ännu förefinnes. I motion nr 350 påtalas särskilt de icke
önskvärda verkningarna av gällande bestämmelser rörande makes underhållsskyldighet
mot andra makens barn. Vidare anföres i motion nr 188
det obilliga i att barn, vilka bildat egen familj, nödgas för fullgörande av
sin försörjningsplikt mot föräldrarna vidkännas ekonomiska uppoffringar
av sådan omfattning, att deras möjlighet att giva sina egna barn uppfostran
och utbildning beskäres.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund finner de i motionerna
framförda synpunkterna värda beaktande. Vid utarbetande av 1918 års
fattigvårdslag torde man hava utgått från att fattigvårdsstyrelserna vid utkrävande
av den i 3 § stadgade försörjningsskyldigheten icke skulle göra
sin rätt till ersättning av enskilda försörjningspliktiga gällande i sådana
fall, då ett krav därå komme att för det allmänna rättsmedvetandet framstå
såsom obilligt. Härpå tyder stadgandet i 63 § fattigvårdslagen, att fattigvårdsstyrelsen
äger att av enskild försörjningspliktig uttaga ersättning, »i
den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift». Enligt styrelsens förmenande
inrymmer detta stadgande befogenhet för fattigvårdsstyrelserna att,
även för det fall att vederbörande försörjningspliktige äger betalningsförmåga,
avstå från ersättningskrav för den händelse att försörjningspliktens
33
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
utkrävande på grund av omständigheter av personlig natur vore obillig.
Styrelsen Ilar emellertid under sin verksamhet erfarit, att fattigvårdsstyrelsens
i icke ringa utsträckning synas förbise berörda stadgande i 63 § och
anse sig riskera anmärkning från kommunens revisorer, därest de icke utkräva
ersättning av enskilda försörjningspliktiga i alla de fall, då stadgandet
i 65 § fattigvårdslagen icke utgör laga binder för bifall till ersättningsanspråk.
Det saknas icke exempel på att ersättningskrav framställts även
i de fall, då synnerliga skäl av personlig natur till eftergift förefunnits såsom
att en vuxen dotter krävts på ersättning för fattigvård åt sin fader, ehuru
denne gjort sig skyldig tdl svår förbrytelse mot dottern under dennas minderårighet
och därför ädömts långvarigt frihetsstraff.
65 § fattigvårdslagen medgiver de dömande myndigheterna rätt att ogilla
ersättningsanspråket allenast på grund av den ersättningsskyldiges bristande
betalningsförmåga. Örn en fattigvårdsstyrelse anhängiggör och fullföljer en
uppenbart obillig, men lagenlig talan, måste denna således bifallas under
förutsättning att den ersättningsskyldiga äger betalningsförmåga.
En så avsevärd inskränkning i enskiidas försörjnings- och ersättningsplikt,
sorn i motionerna ifrågasättes, kan enligt styrelsens förmenande icke genomföras
med mindre än att kommunerna på ett eller annat sätt hållas skadelösa
för den ökning i fattigvårdslungan, som därav bleve en följd. Att anordna
ersättningen i den formen, att fattigvårdsstyrelsen berättigades att av statsmedel
uppbära vad fattigvårdsstyrelsen förlorat i varje särskilt fattigvårdsfäll
på grund av de föreslagna nya bestämmelserna om enskild persons försörjningsplikt,
torde bliva förenat med stora praktiska svårigheter. Det
synes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke en eventuell lagändring av
i motionerna föreslagen omfattning borde genomföras i samband med de
reformer i skatteutjämnande syfte, som äro att förvänta. Mot förslaget om
en utredning i ärendet har styrelsen intet att erinra utan vill tillstyrka
en sådan.
En mindre omfattande lagändring, varigenom möjlighet skulle beredas
de dömande myndigheterna att avvisa uppenbart obilliga ersättningskrav,
torde emellertid kunna genomföras utan rätt till ersättning åt kommunerna
för därav möjligen föranledd ökning av fattigvårdstungan. Styrelsen ifrågasätter,
huruvida icke de allvarligaste missförhållandena i nu ifrågavarande
hänseende borde omedelbart avhjälpas genom ett tillägg till 65 § fattigvårdslagcn
av t. ex. följande lydelse »eller där synnerliga skäl tala mot bifall
till ersättningsanspråket».
Eventuellt kunde därefter i lagrummet angivas en del exempel på sådana
»synnerliga skäl» såsom, att understödstagaren i hög grad eftersatt sin försörjningsplikt
gentemot den, mot vilken kravet riktas eller grovt förbrutit sig
mot denne, att styvfadern vid äktenskapets ingående saknat kännedom
om hustruns harn före äktenskapet med annan man, att krav på ersättning
av styvfadern för vårdkostnaden för dylikt barn av annan anledning bomme
att för denne verka i hög grad obilligt och betungande etc. Någon fullständig
uppräkning av vad som med »synnerliga skäl» avses torde Icke lämpligen
böra införas.
En lagändring av denna innebörd synes viii ansluta sig till uttrycket i 63 §
fattigvårdslagen »i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift» och resultatet
av en sådan lagändring konnne sannolikt att i stort sett motsvara vad
man redan med sistnämnda stadgande förmodligen avsett att vinna.
Det synes böra tagas under övervägande, huruvida icke billigheten kräver
ali en lagändring av angivet innehåll bör förbindas med en övergångsbestäm
Ililtang
lill riksdagens protokoll 11)36. 9 sand. 2 aud. Nr 36. a
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36; bilagor.
melse, som möjliggör för den försörjningspliktige att utan hinder av tidigare
meddelat utslag få sin betalningsskyldighet för framtiden ånyo prövad enligt
lagens nya lydelse.
Stockholm den 25 februari 1936.
För Svenska landskommunernas förbund:
SV. BENGTSSON.
J. A. Zander.
Svenska landstingsförbundet om
samtliga motioner:
Bilaga G.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 3 februari har Andra lagutskottet berett svenska landstingsförbundet
tillfälle att avgiva yttrande över tre inom riksdagens andra
kammare väckta motioner, nämligen nr 188 av fru Nordgren m. fl. angående
vissa ändringar i fattigvårdslagen m. m., nr 350 av fru Nordgren m. fl.
angående ändring av gällande bestämmelser örn makes underhållsskyldighet
mot andra makens barn m. m. samt nr 370 av herr Nyblom angående
ändring av fattigvårdslagens bestämmelser örn barns försörjningsplikt. Med
anledning härav får förbundets styrelse vördsamt anföra följande.
Samtliga ifrågavarande motioner hava det gemensamt, att de avse att
åstadkomma lättnad av den underhållsplikt, som åligger privata personer
gentemot deras anhöriga. De exempel, som i motionerna anförts rörande
behövligheten av en ändring av gällande bestämmelser i förevarande hänseende,
synas giva vid handen, att dessa i vissa fall kunna leda till mindre
önskvärda konsekvenser. Å andra sidan har från kommuner och landsting
gjorts gällande, att det varit synnerligen svårt att med nuvarande bestämmelser
av enskilda försörjningspliktiga uttaga ersättning för lämnad fattigvård,
även i de fall, då deras ekonomiska ställning varit relativt god. Statens
sjukvårdskommitté har i sitt betänkande utförligt behandlat frågan om
möjligheten att av enskilda uttaga ersättning för vårdkostnad, som fattigvården
förskjutit, och därvid föreslagit en skärpning av gällande bestämmelser
i detta hänseende. Kommer en utredning av frågan om enskildas
försörjningsplikt i enlighet med motionärernas önskan tili stånd, synes
denna sålunda böra avse icke blott en uppmjukning av hithörande bestämmelser,
där så är erforderligt, utan även en prövning av sjukvårdskommitténs
förslag till skärpning av desamma.
Stockholm den 28 februari 1936.
För Svenska Landstingsförbundets styrelse:
G. v. HOFSTEN.
Ivar Dahlgren.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1936
818582
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1936:186 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring i fattigvårdslagens bestämmelser örn barns försörjningsplikt m. m. a1 i texten