Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.

1936-04-21 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:38, Utlåtande i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1936 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten

att erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader

för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 601,

vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herr Wallén och fru Gustafson

hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning

och förslag rörande lindring i större utsträckning än enligt nu gällande

lag av vårdkostnaderna för sinnessjuka m. fl., som under längre tid

vårdats a staten eller landsting tillhörigt sinnessjukhus.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård

samt medicinalstyrelsen, varjämte utskottet lämnat svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund tillfälle att yttra sig i ärendet.

Yttranden hava inkommit och finnas såsom bilagor A—F fogade vid detta

utlåtande. Utskottet tillåter sig att hänvisa till yttrandenas innehåll.

Till grund för bedömande av det i motionen berörda spörsmålet anser

sig utskottet böra förutskicka följande redogörelse.

1 och 2 §§ i lagen den 2 maj 1919 örn lindring i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka hava följande

lydelse:

1 §• Åtnjuter sinnessjuk, vilken, utan att vara i behov av fattigvård enligt

1 § i lagen om fattigvården, dock är att anse såsom mindre bemedlad,

vård mot billigaste avgift å staten eller landsting tillhörigt sinnessjukhus,

och har han under de senaste tio aren vårdats a dylikt sjukhus i sammanlagt

två år eller därutöver, eller har sinnessjukdomen eljest oavbrutet fortfarit

under minst tre år, då skall lindring i kostnaden för sinnessjukvården

beredas på sätt här nedan sägs.

2 §. Vid prövning av fråga, huruvida sinnessjuk är att anse såsom mindre

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 38. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

bemedlad samt om beredande av lindring, som avses i denna lag, skall hänsyn

tagas ej endast till storleken av den sinnessjukes inkomster och övriga

tillgångar samt skulder, utan jämväl till alla andra på hans ekonomiska

förhållanden inverkande omständigheter, såsom honom åliggande underhållsskyldighet

och dylikt.

Har den sinnessjuke anhörig eller annan, som är underhållsskyldig för

honom och i stånd att bekosta hans vård, vare den sinnessjuke ej att anse

såsom mindre bemedlad. Vid bedömande därav, huruvida den underhållsskyldige

är i stånd att bekosta vården, skall hänsyn tagas till de i första

stycket angivna omständigheter.

Enligt 8 § i lagen skall vad i lagen finnes föreskrivet angående beredande

av lindring i kostnaden för sinnessjukvård gälla även beträffande

vård av sinnesslöa och fallandesjuka å staten eller landsting tillhöriga sinnessjukhus

eller anstalter för sinnesslöa eller å enskilda anstalter för sinnesslöa

eller fallandesjuka, vilka åtnjuta statsbidrag eller blivit för ändamålet

vederbörligen godkända, dock att i fråga örn vård av sinnesslöa samt sådana

fallandesjuka, vilka äro intagna å epileptikeranstalter, lindring skall

beredas även örn anstaltsvården eller sjukdomen ej fortfarit under i 1 §

angiven tid.

Ansökan örn lindring av vårdkostnaden för ovan omförmälda grupper av

sjuka skall göras hos fattigvårdsstyrelsen i den kommun, där den sjuke

senast mantalsskrivits. Beträffande storleken av lindringen har fattigvårdsstyrelsen

fri bestämmanderätt i varje särskilt fall. Den kan sålunda, när

skäl därtill föreligga, låta lindringen omfatta hela vårdkostnaden. Lindringen

skall ej betraktas som fattigvård. Om den sjukes ekonomiska ställning

så förbättras, att han icke längre är att anse som mindre bemedlad,

äger fattigvårdsstyrelsen att av honom uttaga ersättning för utlagda vårdkostnader,

så framt styrelsen icke finner skäl till eftergift. Har fattigvårdsstyrelsen

icke kunnat av den sjuke återfå vad den enligt lagen bekostat,

äger den utfå gottgörelse härför av det landsting, inom vars område samhället

är beläget. I fråga om sökande av ersättning av landsting för ifrågavarande

kostnader gäller i tillämpliga delar vad som stadgats i 59 § fattigvårdslagen

angående sökande av ersättning jämlikt 40—42 §§ samma lag.

I motionen framhålles, att då lindring i kostnaden icke kan erhållas, örn

den sjuke har försörjningspliktig anhörig, som är i stånd att bekosta vården,

kunna föräldrar bliva skyldiga att betala full vårdkostnad för ett av

sina barn under så stor tidrymd, att övriga barns rätt blir lidande.

I det förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för

sinnessjukvård, som den 13 juni 1916 avgivits av särskilt tillkallade sakkunniga

för revision av sinnessjukstadgan m. m. och som ligger till grund

för nu ifrågavarande lagstiftning, hade de sakkunniga föreslagit, att såsom

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

mindre bemedlad skulle anses »sinnessjuk eller för honom försörjningspliktig,

vilken utan att vara medellös icke har större tillgångar eller inkomster

än att de genom fortsatt bekostande av avgift till tredje betalningsklassen

å anstalt, som avses i 1 §, kunna befaras komma att till avsevärd

del härför åtgå».

I proposition nr 7 till 1919 års riksdag med förslag till nu ifrågavarande

lag yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Schotte bland annat:

Då det här ej är fråga örn personer, som äro i behov av obligatorisk

fattigvård, föreligger ej någon försörjningsplikt i förhållande till det allmänna.

Mot de personer, vilka enligt 3 och 4 §§ fattigvårdslagen äro försörjningspliktiga,

kan det allmänna sålunda ej framställa anspråk på bidrag

till ifrågavarande kostnad, såvida ej en vidsträcktare försörjningsplikt än

den i fattigvårdslagen avsedda stipuleras. Och något sådant torde icke

böra äga rum. Finnes någon, som enligt civillagen är gentemot den sinnessjuke

underhållsskyldig, är det hans plikt att bereda den sinnessjuke

erforderlig vård. Är han icke i stånd därtill, bör samhället äga skyldighet

att inskrida. Med hänsyn till det nu anförda torde det böra stadgas, att

den sinnessjuke ej är att anse såsom mindre bemedlad, därest han har anhörig

eller annan, som är underhållsskyldig för honom och i stånd att

bekosta hans vård.

Beträffande begreppet »mindre bemedlad» framhöll departementschefen,

att det skulle vara önskligt, att i lagen gåves en mera bestämd definition

å detta begrepp än av de sakkunniga föreslagits. Det torde dock vara särdeles

vanskligt att finna en definition, som vore fullt tillfredsställande och

å ena sidan icke så snävt begränsade omfattningen av begreppet, att personer,

som verkligen vore i behov av lindring, lämnades utan sådan, och

å andra sidan icke vore så tänjbar, att andra än de, som, därest de skulle

betala vårdavgift, såge sin ekonomi utsättas för fara att förstöras, komme

i åtnjutande av lindring. Det syntes därför departementschefen lämpligt

att i lagen upptaga ett stadgande av innehåll, att vid prövning av fråga,

huruvida sinnessjuk skulle vara att anse såsom mindre bemedlad, samt örn

beredande av lindring hänsyn skulle tågås ej endast till storleken av den

sinnessjukes inkomster och övriga tillgångar samt skulder utan jämväl till

alla andra på hans ekonomiska förhållanden inverkande omständigheter, såsom

honom åliggande underhållsskyldighet och dylikt.

Andra lagutskottet hemställde i sitt över propositionen avgivna utlåtande,

nr 14, att riksdagen måtte bifalla vad Kungl. Majit i propositionen hemställt,

dock med viss ändring av lagens rubrik. Propositionen bifölls av

riksdagen med nyss angivna ändring, varefter nu gällande lag i ämnet utfärdades

den 2 maj 1919.

Enligt 77 § i kungl, stadgan den 19 september 1929 angående sinnessjukvården

i riket erläggas avgifter för dem, som intagits å statens sinnessjuk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

hus, med belopp, som bestämmas av Kungl. Majit. För salspatient utgår

halv avgift, därest genom intyg av stadsfogde, landsfiskal eller annan utmätningsman

eller av lappfogde styrkes, att den intagne saknar tillgång

till erläggande av full avgift eller efter erläggande därav skulle sakna nödiga

medel för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Detsamma

skall gälla, om den intagne enligt intyg av fattigvårdsstyrelse eller

barnavårdsnämnd är berättigad till fattigvård. I intyg skall angivas, om

någon finnes, som är för den intagne försörjningspliktig. För att nedsättning

till halv avgift skall få åtnjutas, skall genom intyg av ovan omnämnda

myndigheter styrkas, att den försörj ningspliktige är berättigad till

fattigvård eller saknar tillgång till erläggande av full avgift eller efter erläggande

därav skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle eller för fullgörande

av honom i övrigt åliggande underhållsskyldighet.

Jämlikt kungl, socialdepartementets ämbetsskrivelse den 28 juni 1935 angående

avgifterna vid statens sinnessjukhus för tiden 1 juli 1935—30 juni

1936 m. m. utgör vårdavgiften för salspatient 2 kronor 60 öre örn dagen.

Enligt uppgift i det av statens sjukvårdskommitté den 17 maj 1934 avgivna

betänkandet angående den slutna kroppssjukvården i riket jämte vissa

därmed sammanhängande spörsmål (S. O. U. 1934: 22 s. 460) utgör beloppet

av de ersättningar, som i enlighet med bestämmelserna i 1919 års

lag utbetalats av landstingen, för år 1928 3,097 kronor, för år 1929 3,403

kronor och för år 1930 4,960 kronor. Endast i åtta landstingsområden av

tjugufem hade under något av de tre åren ersättningar av detta slag förekommit.

Utskottet vill slutligen erinra, att statens sjukvårdskommitté i sitt nyssnämnda

betänkande (s. 383) funnit starka skäl föreligga för att från landstingen

till staten överflytta skyldigheten att jämlikt 40 § 1 mom. fattigvårdslagen

och 63 § barnavårdslagen ersätta primärkommunerna av dem erlagda

avgifter å de statliga sinnessjuk- och sinnesslöanstalterna. Denna överflyttning

synes kommittén lämpligen böra ske på så sätt, att å statens sinnessjukhus

och sinnesslöanstalter vårdade fattiga patienter, motsvarande nuvarande

salspatienter med halv avgift, skola vårdas utan någon som helst

avgift, med rätt och skyldighet för anstalterna att tillgodogöra sig patienterna

under vårdtiden tillkommande pensioner och understöd från allmänna

pensionsförsäkringen. I 1919 års lag örn lindring i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka bör enligt

kommitténs mening (s. 475) för närvarande icke företagas någon ändring.

Enligt 2 § andra stycket i lagen den 2 maj 1919 om lindring i de mindre

bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka

är vårdtagare icke att anse som mindre bemedlad, då han har anhörig

eller annan, som är underhållsskyldig för honom och i stånd att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

bekosta hans vård. Lindring medgives följaktligen icke i det fall, att den

försörjningspliktige visserligen kan sägas vara mindre bemedlad men likväl

är i stånd att bekosta vården. I motionen framhålles, att genom denna

begränsning i rätten till lindring kunna föräldrar bliva skyldiga att betala

full vårdkostnad för ett av sina barn under så lång tidrymd, att övriga

barn bliva lidande. Såsom framgår av utskottets redogörelse har den lindring,

som lagen medger, kommit till användning i synnerligen ringa utsträckning,

vartill torde ha medverkat den nyss angivna inskränkningen i

lagens tillämplighetsområde samt det till sin innebörd svävande begreppet

»mindre bemedlad». Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande anfört, att åtgärder

synas vara av nöden för att i första hand fästa fattigvårdsstyrelsernas

uppmärksamhet på ifrågavarande lag, samt har förklarat sig komma

att göra erforderligt påpekande till de personer, som handhava den hjälpverksamhet,

vilken finnes anordnad vid vissa av statens sinnessjukhus.

Svenska landskommunernas förbund har i sitt yttrande framhållit, att förbundet

har anledning förmoda, att lagen tillämpas tämligen olika av fattigvårdsstyrelserna

samt att fordringarna för att någon skall anses som mindre

bemedlad i lagens mening torde vara ganska olika i skilda landsändar och

till och med inom närliggande kommuner.

Enligt utskottets mening tala skäl för att öka möjligheterna för mindre bemedlade

med försörjningspliktiga anhöriga att erhålla lindring i här ifrågavarande

kostnader. Utskottet vill på grund härav tillstyrka en utredning

rörande lämpligheten att i lagen vidtaga ändringar av sådan innebörd. Vid

en dylik utredning torde jämväl frågan örn möjligheten och lämpligheten

att närmare angiva innehållet av begreppet »mindre bemedlad» bliva föremål

för övervägande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av motionen, i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville dels låta

verkställa utredning rörande lämpligheten att på det sätt

ändra lagen den 2 maj 1919 örn lindring i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och

fallandesjuka, att möjligheterna för mindre bemedlade med

försörjningspliktiga anhöriga att erhålla lindring i här ifrågavarande

kostnader vidgas, dels ock för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 21 april 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. Nr 38.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Sigfrid Hansson*, Gustaf Tamm-,

Sam Larsson*, Hagman*, P. Sandström och Norman*;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson i Västerås*, Sandström i

Sollefteå, Molander*, Gardell i Gahne*, Hermansson och Thorell*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1936, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

361310

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.

7

Statens inspektör för

fattigvård och barnavård.

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Anbefalld att avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion,

nr 601, om utvidgning av gällande bestämmelser om lindring i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka m. m. får jag anföra följande.

Motionärerna, herr Wallén och fru Gustafson, beröra i sin motion en

fråga, som såväl riksdagen i sin skrivelse den 29 mars 1913 (nr 31) till Kungl.

Majit som de sakkunniga, vilka behandlat det omnämnda spörsmålet, ansett

skulle bliva föremål för åtgärd. Riksdagen anför sålunda i sin förenämnda

skrivelse: »Kommunen kan vara barmhärtig och helt eller delvis betala avgiften

— och detta sker även på många ställen —- men den kan också begagna

sin rätt att till sista öret uttaga sin fordran ur den sjukes egendom eller

hos de för honom betalningsskyldiga — — -—.» I de sakkunnigas förslag

till lag uttalades i 2 §, att såsom mindre bemedlad enligt lagen skulle anses

sinnessjuk eller för honom försörjningspliktig. I den i ämnet framlagda

propositionen (7/1919) uttalade emellertid föredragande statsrådet, »att då

det här ej är fråga örn personer, som äro i behov av obligatorisk fattigvård,

någon försörjningsplikt i förhållande till det allmänna ej föreligger. Mot de

personer, vilka enligt 3 och 4 §§ fattigvårdslagen äro försörjningspliktiga,

kan det allmänna sålunda ej framställa anspråk på bidrag till ifrågavarande

kostnad, såvida ej en vidsträcktare försörjningsplikt än den i fattigvårdslagen

avsedda stipuleras. Och något sådant torde icke böra äga rum. Finnes

någon, som enligt civillagen är gentemot den sinnessjuke underhållsskyldig,

är det hans plikt att bereda den sinnessjuke erforderlig vård. Är han icke i

stånd därtill, bör samhället äga skyldighet att inskrida. Med hänsyn till det

nu anförda torde det böra stadgas, att den sinnessjuke ej är att anse såsom

mindre bemedlad, därest han har anhörig eller annan, som är underhållsskyldig

för honom och i stånd att bekosta hans vård.» Andra lagutskottet

anslöt sig i sitt utlåtande (nr 14) till statsrådets synpunkter, och riksdagen

fattade beslut i enlighet nied utskottets förslag.

Motionärernas tanke att utsträcka lindringen i kostnaderna även till de

sjukas anhöriga har alltså i princip redan varit föremål för statsmakternas

prövning.

Oaktat så varit förhållandet finner jag dock vissa skäl tala för ett bifall till

den nu föreliggande motionen.

Med den begränsade räckvidd lagen erhöll genom att de försörjningspliktiga

uteslötos från rätt till lindring i kostnaderna för här ifrågavarande sjuka,

lär lagen praktiskt taget icke erhålla någon användning. Under den tid fattigvårdsinspektionen

fungerat, eller allt sedan 1919, har jag allenast i undantagsfall

erhållit kännedom örn något fall, där lindring i kostnaderna medgivits

enligt lagens bestämmelser. Detsamma är förhållandet med mina medarbetare.

Och härvid iir att märka att vi under dessa år genomrest stora delar

av landet samt tagit del av fatligvårdsprotokoll i avsevärd omfattning.

Då vi vid besök hos eller under sammanträden med fattigvårdsstyrelse!- i

olika orter föra på tal användningen av här ifrågavarande lag, visar det sig,

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 38. 1

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.

att den är så gott som okänd, eller att den i varje fall icke annat än rent undantagsvis

tillämpats. Enligt vad jag under hand inhämtat från ett par

landstingsexpeditioner, har befattningen med lagen även för deras vidkommande

varit ytterst ringa.

Men även om lagen skulle erhålla den utvidgning, som motionärerna önska,

ställer jag mig tveksam till om den skulle föranleda någon vidsträcktare tilllämpning.

I de enstaka fall, där sinnessjuk, sinnesslö eller fallandesjuk person

äger egna medel i den omfattning, att han såsom mindre bemedlad kan

erhålla lindring enligt lagens bestämmelser, lär väl lagen komma till användning.

Men där den sjuke är medellös, och försörjningspliktig finnes, som är

skyldig att ersätta kostnaden, lärer gången bli densamma som väl nu i huvudsak

tillämpas, nämligen, att fattigvårdsstyrelsen utfärdar ansvarsförbindelse

för vården samt därefter uttager ersättning för kostnaden av den försörjningsskyldige.

Kan betalning ej erhållas av denne, sökes gottgörelse av

landstinget. Det är ju möjligt, att en del av dessa fall skulle komma att behandlas

enligt lagen om lindring, om utvidgning av densamma genomfördes.

Och med hänsyn härtill finner jag det vara befogat, att utredning i enlighet

med motionen kommer till stånd. Stockholm den 29 februari 1936.

G. H. von Koch.

Medicina lst y rel sen.

Bilaga B.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom Socialdepartementets ämbetsskrivelse den 7 februari 1936 har

Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen att till andra lagutskottet avgiva yttrande

över en vid 1936 års riksdag inom andra kammaren väckt motion nr

601 om utvidgning av gällande bestämmelser om lindring i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.

Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen anföra följande.

Ifrågavarande förhållanden regleras av lag den 2 maj 1919, vars 1 och 2 §§

lyda:

»1 §. Åtnjuter sinnessjuk, vilken, utan att vara i behov av fattigvård enligt

1 § lagen örn fattigvården, dock är att anse såsom mindre bemedlad, vård mot

billigaste avgift å staten eller landsting tillhörigt sinnessjukhus, och har han

under de senaste tio åren vårdats å dylikt sjukhus i sammanlagt två år eller

därutöver, eller har sinnessjukdomen eljest oavbrutet fortfarit under minst tre

år, då skall lindring i kostnaden för sinnessjukvården beredas på sätt här

nedan sägs.

2 §. Vid prövning av fråga, huruvida sinnessjuk är att anse såsom mindre

bemedlad samt om beredande av lindring, som avses i denna lag, skall hänsyn

tagas ej endast till storleken av den sinnessjukes inkomster och övriga tillgångar

samt skulder utan jämväl till andra på hans ekonomiska förhållanden

inverkande omständigheter, såsom honom åliggande underhållsskyldighet

och dylikt.

Har den sinnessjuke anhörig eller annan, som är underhållsskyldig för honom

och i stånd att bekosta hans vård, vare den sinnessjuke ej att anse såsom

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.

9

mindre bemedlad. Vid bedömande därav, huruvida den underhållsskyldige

är i stånd att bekosta vården, skall hänsyn tagas till de i första stycket angivna

omständigheter.»

Enligt motionen skulle det härav framgå, att, ehuru i vissa fall lindring i

vårdkostnaden kunde erhållas, detta ej vore möjligt, om den sinnessjuke hade

anhörig eller annan, som vore underhållsskyldig för honom och i stånd att

bekosta hans vård, då den sjuke i så fall ej finge betraktas som mindre bemedlad.

Härigenom skulle föräldrar kunna bliva skyldiga att betala full

vårdkostnad för ett av sina barn under så stor tidrymd, att övriga barns rätt

bleve lidande. Dylika fall vore ofta mycket ömmande, då sjukdomen varat

kanske i 10-tals år men lagen syntes icke medgiva något som helst undantag.

För egen del får styrelsen härtill anföra, att bestämmelserna i 2 § 1 stycket

nyssnämnda lag örn att vid prövning av ifrågavarande fall hänsyn skall tagas

ej endast till storleken av den sinnessjukes inkomster och övriga tillgångar

samt skulder utan jämväl till andra på hans ekonomiska förhållanden inverkande

omständigheter, såsom honom åliggande underhållsskyldighet och dylikt

enligt styrelsens förmenande erhållit en sådan avfattning, att all tillbörlig

hänsyn redan nu av den prövande myndigheten kan tagas till den sjukes ekonomiska

bärkraft. Enligt andra stycket av samma paragraf skall vid bedömandet

av annan underhållsskyldigs förmåga att bekosta vården hänsyn tagas

till de i första stycket angivna omständigheterna, varför enligt styrelsens

förmenande samma möjlighet till beredande av lättnader finnas för annan betalningsskyldig

än den sjuke själv.

Styrelsen håller för den skull före att ändring av ifrågavarande lagbestämmelser

icke för närvarande erfordas.

Då emellertid enligt uppgifter i statens sjukvårdskommittés betänkande

(sid. 460) denna möjlighet att bereda lindring i de mindre bemedlades kostnader

för vård av sinnessjuka synes hava utnyttjats i mycket ringa utsträckning,

åtminstone under den tid, som de av kommittén införskaffade uppgifterna

omfatta, synas åtgärder vara av nöden för att i första hand fästa fattigvårdsstyrelsernas

uppmärksamhet på här åsyftad lag. För sin del kommer

medicinalstyrelsen att göra erforderligt påpekande härutinnan till funktionärerna

i den hjälpverksamhet, som finnes anordnad vid vissa statens sinnessjukhus.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit

byråchefen von Dardel.

Stockholm den 6 mars 1936.

Peder Björck.

.1. AXEL HÖJER.

/./. Hedqvist.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.

Bilaga C.

Svenska fattigvårds- och

barnav&rdsförbundet.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan andra lagutskottet berett svenska fattigvårds- oell barnavårdsförbundet

tillfälle att avgiva yttrande över motionen nr 601 i andra kammaren

av herr Wallén och fru Gustafson om utvidgning av gällande bestämmelser

örn lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka

m. m., får förbundet anföra följande.

Lagen örn lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,

sinnesslöa och fallandesjuka den 2 maj 1919 har i praktiken ingalunda

erhållit den tillämpning som avsågs. Lagen kan nämligen icke sägas

vara lyckligt konstruerad. Man har genom densamma velat bereda en

kategori av medborgare, som i ekonomiskt avseende äro fördelaktigare

ställda än dem, som nödgas anlita fattigvården, nämligen »de mindre bemedlade»,

lindring i deras kostnader för vård av sinnessjuka m. fl., men

man har på samma gång i lagen använt sig av begrepp och tillvägagångssätt,

vilka hämtats ur lagen om fattigvården. Den ifrågavarande lagen örn

lindring är behäftad nied inre motsättningar. En av dem framliålles av motionärerna.

Lagen stadgar nämligen, att den sinnessjuke, sinnesslöe eller

fallandesjuke ej är att anse såsom mindre bemedlad, då han har anhörig

eller annan, som är underhållningsskyldig för honom och i stånd att bekosta

hans vård. En av motionärerna icke berörd, men för vinnande av

lagens syfte dock synnerligen hindrande bestämmelse är, att enligt lagens

4 § fattigvårdssamhälle äger att av vederbörande landsting utfå gottgörelse

för beredd lindring, för såvitt samhället icke kunnat återfå kostnaden för

lindringen av den, som åtnjutit densamma. Fattigvårdsstyrelsen äger nämligen

att av honom uttaga ersättning för kostnaderna för vården, därest hans

ekonomiska ställning så förbättrats, att han icke längre är att anse som

mindre bemedlad. En följd av dessa bestämmelser har blivit en tveksamhet

hos fattig vårdsstyrelser na att bistå personer, beträffande vilka gottgörelse

av landstinget icke med säkerhet kan påräknas. Med andra ord: lagen

tillämpas närmast, som om bestämmelserna i 40—42 §§ lagen örn fattigvården

vöre normerande.

Genom de här angivna förhållandena har lagens användning blivit högeligen

kringskuren, vartill utan tvivel det till den faktiska innebörden svävande

begreppet »mindre bemedlad» i sin mån bidragit.

Då styrelsen av egen erfarenhet vet, att de av motionärerna påpekade förhållandena

gjort lagens tillämpning mera restriktiv än ursprungligen avsetts,

vill styrelsen tillstyrka en utredning i motionens syfte, en utredning

som helst borde omfatta frågan om en omarbetning av lagen i dess helhet.

Stockholm den 25 februari 1936.

Vördsamt

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

AXEL HIRSCH.

Karl Höjer.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.

11

Svenska landstingsförbundet.

Bilaga I).

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 3 februari 1936 har andra lagutskottet berett svenska

landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över en inom riksdagens

andra kammare väckt motion nr 601 av herr Wallén och fru Gustafson örn

utvidgning av gällande bestämmelser örn lindring i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka m. fl. Med anledning härav får förbundets

styrelse vördsamt anföra följande.

Enligt lagen den 2 maj 1919 örn lindring i de mindre bemedlades kostnader

för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka skall kommun bereda

lindring i vårdkostnaderna för vissa kategorier av dylika sjuka och äger

sedan att av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för härav föranledda

utgifter. I vilken utsträckning kommunerna beviljat dylik lindring är styrelsen

obekant. Däremot finnas vissa uppgifter angående de belopp, landstingen återbud

till kommuner, som berett nyssnämnda kategorier av mindre bemedlade

lindring i vårdkostnaderna. Enligt en av statens sjukvårdskommitté

företagen undersökning hava hithörande landstingsersättningar för åren

1928—1930 för samtliga landsting utgjort sammanlagt respektive 3,097 kronor,

3,493 kronor och 4,960 kronor. Endast i åtta landstingsområden av tjugufem

hade under något av de tre åren ersättningar av detta slag förekommit.

Av dessa siffror torde man kunna draga den slutsatsen, att här omförmälda

lag i praktiken kommit att spela mycket liten roll.

Emellertid torde i verkligheten otvivelaktigt förefinnas ej så få fall, där

en minskning i vårdavgiften för hithörande sjuka är ur humanitär synpunkt

önskvärd, men där med nuvarande bestämmelser en välbehövlig lindring

i vårdkostnaden icke kunnat beredas. Att genom ändring i lagen den 2

juni 1919 söka åstadkomma en utvidgning av kretsen av de kategorier, som

skola komma i åtnjutande av lindring i vårdkostnaden, synes enligt styrelsens

mening av olika skäl ej var lämpligt, bl. a. därför att detta alternativ

innebär en ökad belastning av landstingen samtidigt som förslag föreligger,

att de skola befrias från sin skyldighet att i sista hand svara för vårdavgiften

för fattiga sinnessjuka m. fl. Man bör därför överväga att på annat sätt åvägabringa

den önskvärda lindringen. Lämpligt synes därvid enligt styrelsens

mening vara, att möjligheten att enligt sinnessjukstadgans 77 § bevilja viss

avgiftsnedsättning å de statliga sinnessjukhusen utökas, så att även mindre

bemedlade må komma i åtnjutande av dylik nedsättning. Vid bestämmande

av vilka som skola anses som mindre bemedlade torde ej alltför snäva gränser

böra fastställas, och vederbörlig hänsyn bör tagas icke blott till^ patientens

eller hans målsmans inkomstförhållanden utan även till dem åvilande

försörjningsplikt.

Stockholm den 28 februari 1936.

För Svenska landstingsförbundets styrelse:

G. v. Hofsten.

j.J. A. Zander.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.

Svenska stadsförbundet.

Bilaga E.

Till andra lagutskottet.

Sedan svenska stadsförbundet bereus tillfälle att till utskottet avgiva yttrande

över en inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 601 om utvidgning

av gällande bestämmelser örn lindring i de mindre bemedlades kostnader

för vård åt sinnessjuka m. m., får förbundets styrelse anföra följande.

Motionärerna påtala det förhållandet, att föräldrar kunna få ikläda sig

utgifter för sinnessjukt barn i sådan omfattning, att andra barns rätt kan

bliva^ lidande därpå. De utgå ifrån, att sinnessjuk, för vilken annan är underhållsskyldig

och i stånd att betala, aldrig kan anses för mindre bemedlad

och erhålla nedsättning i avgifterna. Såsom framgår av de i motionen anförda

lagstadgandena, skall frågan örn den underhållsskyldiges möjligheter

att bekosta vården emellertid prövas med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden.

Äro dessa sådana, att han icke kan anses i stånd att bekosta vården,

betraktas den sinnessjuke såsom mindre bemedlad och nedsättning i

vårdkostnaden medgives. När det gäller att bedöma betalningsförmågan,

skall hänsyn tagas bl. a. till annan underhållsskyldighet. Den slutsats, motionärerna

dragit av de citerade lagbestämmelserna, synes således vila på ett

missförstånd.

Stockholm den 10 februari 1936.

För Svenska stadsförbundets styrelse.

A. Borgström.

Dess ordförande.

/Henning Karlsson.

Svenska landskommunernas förbund.

Bilaga F.

Till riksdagens andra lagutskott.

Då Landskommunernas förbund av riksdagens andra lagutskott bereus

tillfälle att avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare väckt

motion nr 601 av herr Wallén och fru Gustafson om utvidgning av gällande

bestämmelser om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka

m. m., får förbundets styrelse avgiva följande yttrande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.

13

Enligt bestämmelserna i 2 § andra stycket lagen den 2 maj 1919 örn lindring

i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa

och fallandesjuka är sinnessjuk ej att anse såsom mindre bemedlad, därest

han har anhörig eller annan, som är försörjningspliktig för honom och i

stånd att bekosta hans vård. Motionärerna framhålla, att detta stadgande

kan i sin tillämpning verka orättvist. Föräldrar kunna sålunda bliva skyldiga

att betala full vårdkostnad för ett av sina barn under så stor tidsrymd,

att övriga barns rätt blir lidande.

Beträffande detta uttalande i motionen vill styrelsen framhålla, att den

myndighet, i första hand vederbörande fattigvårdsstyrelse, som har att pröva,

huruvida den, som enligt civillagen är försörjningspliktig gentemot den sinnessjuke,

är i stånd att bekosta bans vård, skall vid prövningen taga hänsyn

ej endast till storleken av den underhållsskyldiges inkomster och övriga tillgångar

samt skulder utan jämväl till andra på hans ekonomiska förhållanden

inverkande omständigheter, såsom honom åliggande underhållsskyldighet och

dylikt. Detta framgår av sista meningen i det anförda lagrummet. Gällande

lagstiftning stadgar alltså, att den prövande myndigheten har att bl. a.

taga hänsyn till om den försörjningspliktige i övrigt har sådan underhållsskyldighet,

att han icke är i stånd att fullgöra denna sin skyldighet mot den

sinnessjuke.

Vidare vill styrelsen framhålla, att, därest fattigvårdsstyrelsen icke beviljar

ifrågakommande lindring i kostnaden för sinnessjuks vård på den grund, att

fattigvårdsstyrelsen anser, alt vederbörande försörjningspliktig är i stånd att

betala vården, föreligger besvärsrätt enligt fattigvårdslagens bestämmelser.

Lagstiftaren har således i gällande lagstiftning sörjt för alt den prövning,

som fattigvårdsstyrelsen underkastar den försörjningspliktiges förmåga att

betala, icke blir slutgiltig utan kan ställas under omprövning hos vederbörande

besvärsmyndigheter. För övrigt föreligger ej hinder mot att, örn

sinnessjuk förklarats för icke obemedlad till följd av att den för honom försörjningspliktige

är i stånd att betala hans vård, ny ansökan om lindring

i vårdkostnaden kan göras, därest den försörjningspliktige kommit i sådan

situation, att han ej längre kan svara för vårdkostnaden.

Ehuruväl, formellt sett, den gällande lagstiftningen sålunda ger möjligheter

att få en allsidig prövning till stånd, huruvida den för den sinnessjuke

underhållsskyldige är i stånd att fullgöra sin försörjningsplikt, icke blott vid

tidpunkten då den sjuke beredes vård, utan även sedermera under vårdtiden,

är det icke uteslutet, att möjligheten att få omprövning till stånd under

vårdtiden ej beaktas. Ilar fattigvårdsstyrelsen en gång avslagit framställning

örn lindring i vårdkostnaden, låter man det nog ofta bero därvid, även

örn förhållandena bli så ändrade, att lindring bör kunna beredas. Är det då

fråga om vård under en längre följd av år, kan den försörjningsskyldige

komma att bli oskäligt hårt ekonomiskt betungad.

Det är givetvis förenat med svårigheter att vinna en enhetlig tillämpning

av ett så allmänt avfattat lagrum, som 2 § i förevarande lag, helst som

frågor rörande tillämpningen därav i allenast ringa utsträckning synas genom

besvär hava underställts länsstyrelsernas och kammarrättens prövning, så att

vägledande prejudikat saknas. Enligt vad styrelsen har anledning förmoda

tillämpas lagen även tämligen olika av fattigvårdsstyrelserna och fordringarna

på att anses »mindre bemedlad» i lagens mening torde vara ganska olika

i olika landsändar och även inom närliggande kommuner, beroende på vederbörande

fattigvårdsstyrelsens inställning. Trots denna påtagliga olägenhet

anser sig styrelsen icke kunna förorda en lagändring i den riktningen, att

vederbörandes bidragsrätt fixeras till viss inkomst- och förmögenhetsgräns,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.

viss särskilt angiven underhållsskyldighet etc. Systemet med dylika fixerade

villkor har på senare tid i lagstiftningen fått vika för ett friare prövningsförfarande,

vilket oaktat vissa därmed förenade olägenheter, torde vara att föredraga.

En önskvärd uppmjukning av de nuvarande bestämmelserna skulle enligt

styrelsens förmenande vinnas genom ett tillägg till lagens 2 §, vari borde

stadgas, att ^vederbörande myndighet hade att vid bedömande av huruvida

den underhållsskyldige vore i stånd att bekosta vården skälig hänsyn jämväl

skulle tagas till de utgifter, den underhållsskyldige redan nödgats i anledning

av vårdtagarens sjukdom för denne vidkännas.

Genom den beslutade höjningen av folkpensionen torde en icke oväsentlig

lindring i många fall erhållas för de försörjningspliktiga. Särskilt med hänsyn

härtill synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke en mera genomgripande

reform å förevarande område åtminstone tillsvidare borde anstå och

om man icke för närvarande borde stanna vid en lagändring av allenast ovan

angivna innehåll.

Stockholm den 18 mars 1936.

Svenska landskommunernas förbund.

SV. BENGTSSON.

/ J. A. Zander.

366724. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:202 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinne a1 i texten