Utlåtande i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.
1936-04-21 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1936:38, Utlåtande i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
1
Nr 38.
Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1936 kl. 10 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten
att erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader
för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 601,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herr Wallén och fru Gustafson
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
och förslag rörande lindring i större utsträckning än enligt nu gällande
lag av vårdkostnaderna för sinnessjuka m. fl., som under längre tid
vårdats a staten eller landsting tillhörigt sinnessjukhus.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård
samt medicinalstyrelsen, varjämte utskottet lämnat svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund tillfälle att yttra sig i ärendet.
Yttranden hava inkommit och finnas såsom bilagor A—F fogade vid detta
utlåtande. Utskottet tillåter sig att hänvisa till yttrandenas innehåll.
Till grund för bedömande av det i motionen berörda spörsmålet anser
sig utskottet böra förutskicka följande redogörelse.
1 och 2 §§ i lagen den 2 maj 1919 örn lindring i de mindre bemedlades
kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka hava följande
lydelse:
1 §• Åtnjuter sinnessjuk, vilken, utan att vara i behov av fattigvård enligt
1 § i lagen om fattigvården, dock är att anse såsom mindre bemedlad,
vård mot billigaste avgift å staten eller landsting tillhörigt sinnessjukhus,
och har han under de senaste tio aren vårdats a dylikt sjukhus i sammanlagt
två år eller därutöver, eller har sinnessjukdomen eljest oavbrutet fortfarit
under minst tre år, då skall lindring i kostnaden för sinnessjukvården
beredas på sätt här nedan sägs.
2 §. Vid prövning av fråga, huruvida sinnessjuk är att anse såsom mindre
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 38. 1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
bemedlad samt om beredande av lindring, som avses i denna lag, skall hänsyn
tagas ej endast till storleken av den sinnessjukes inkomster och övriga
tillgångar samt skulder, utan jämväl till alla andra på hans ekonomiska
förhållanden inverkande omständigheter, såsom honom åliggande underhållsskyldighet
och dylikt.
Har den sinnessjuke anhörig eller annan, som är underhållsskyldig för
honom och i stånd att bekosta hans vård, vare den sinnessjuke ej att anse
såsom mindre bemedlad. Vid bedömande därav, huruvida den underhållsskyldige
är i stånd att bekosta vården, skall hänsyn tagas till de i första
stycket angivna omständigheter.
Enligt 8 § i lagen skall vad i lagen finnes föreskrivet angående beredande
av lindring i kostnaden för sinnessjukvård gälla även beträffande
vård av sinnesslöa och fallandesjuka å staten eller landsting tillhöriga sinnessjukhus
eller anstalter för sinnesslöa eller å enskilda anstalter för sinnesslöa
eller fallandesjuka, vilka åtnjuta statsbidrag eller blivit för ändamålet
vederbörligen godkända, dock att i fråga örn vård av sinnesslöa samt sådana
fallandesjuka, vilka äro intagna å epileptikeranstalter, lindring skall
beredas även örn anstaltsvården eller sjukdomen ej fortfarit under i 1 §
angiven tid.
Ansökan örn lindring av vårdkostnaden för ovan omförmälda grupper av
sjuka skall göras hos fattigvårdsstyrelsen i den kommun, där den sjuke
senast mantalsskrivits. Beträffande storleken av lindringen har fattigvårdsstyrelsen
fri bestämmanderätt i varje särskilt fall. Den kan sålunda, när
skäl därtill föreligga, låta lindringen omfatta hela vårdkostnaden. Lindringen
skall ej betraktas som fattigvård. Om den sjukes ekonomiska ställning
så förbättras, att han icke längre är att anse som mindre bemedlad,
äger fattigvårdsstyrelsen att av honom uttaga ersättning för utlagda vårdkostnader,
så framt styrelsen icke finner skäl till eftergift. Har fattigvårdsstyrelsen
icke kunnat av den sjuke återfå vad den enligt lagen bekostat,
äger den utfå gottgörelse härför av det landsting, inom vars område samhället
är beläget. I fråga om sökande av ersättning av landsting för ifrågavarande
kostnader gäller i tillämpliga delar vad som stadgats i 59 § fattigvårdslagen
angående sökande av ersättning jämlikt 40—42 §§ samma lag.
I motionen framhålles, att då lindring i kostnaden icke kan erhållas, örn
den sjuke har försörjningspliktig anhörig, som är i stånd att bekosta vården,
kunna föräldrar bliva skyldiga att betala full vårdkostnad för ett av
sina barn under så stor tidrymd, att övriga barns rätt blir lidande.
I det förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för
sinnessjukvård, som den 13 juni 1916 avgivits av särskilt tillkallade sakkunniga
för revision av sinnessjukstadgan m. m. och som ligger till grund
för nu ifrågavarande lagstiftning, hade de sakkunniga föreslagit, att såsom
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
mindre bemedlad skulle anses »sinnessjuk eller för honom försörjningspliktig,
vilken utan att vara medellös icke har större tillgångar eller inkomster
än att de genom fortsatt bekostande av avgift till tredje betalningsklassen
å anstalt, som avses i 1 §, kunna befaras komma att till avsevärd
del härför åtgå».
I proposition nr 7 till 1919 års riksdag med förslag till nu ifrågavarande
lag yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Schotte bland annat:
Då det här ej är fråga örn personer, som äro i behov av obligatorisk
fattigvård, föreligger ej någon försörjningsplikt i förhållande till det allmänna.
Mot de personer, vilka enligt 3 och 4 §§ fattigvårdslagen äro försörjningspliktiga,
kan det allmänna sålunda ej framställa anspråk på bidrag
till ifrågavarande kostnad, såvida ej en vidsträcktare försörjningsplikt än
den i fattigvårdslagen avsedda stipuleras. Och något sådant torde icke
böra äga rum. Finnes någon, som enligt civillagen är gentemot den sinnessjuke
underhållsskyldig, är det hans plikt att bereda den sinnessjuke
erforderlig vård. Är han icke i stånd därtill, bör samhället äga skyldighet
att inskrida. Med hänsyn till det nu anförda torde det böra stadgas, att
den sinnessjuke ej är att anse såsom mindre bemedlad, därest han har anhörig
eller annan, som är underhållsskyldig för honom och i stånd att
bekosta hans vård.
Beträffande begreppet »mindre bemedlad» framhöll departementschefen,
att det skulle vara önskligt, att i lagen gåves en mera bestämd definition
å detta begrepp än av de sakkunniga föreslagits. Det torde dock vara särdeles
vanskligt att finna en definition, som vore fullt tillfredsställande och
å ena sidan icke så snävt begränsade omfattningen av begreppet, att personer,
som verkligen vore i behov av lindring, lämnades utan sådan, och
å andra sidan icke vore så tänjbar, att andra än de, som, därest de skulle
betala vårdavgift, såge sin ekonomi utsättas för fara att förstöras, komme
i åtnjutande av lindring. Det syntes därför departementschefen lämpligt
att i lagen upptaga ett stadgande av innehåll, att vid prövning av fråga,
huruvida sinnessjuk skulle vara att anse såsom mindre bemedlad, samt örn
beredande av lindring hänsyn skulle tågås ej endast till storleken av den
sinnessjukes inkomster och övriga tillgångar samt skulder utan jämväl till
alla andra på hans ekonomiska förhållanden inverkande omständigheter, såsom
honom åliggande underhållsskyldighet och dylikt.
Andra lagutskottet hemställde i sitt över propositionen avgivna utlåtande,
nr 14, att riksdagen måtte bifalla vad Kungl. Majit i propositionen hemställt,
dock med viss ändring av lagens rubrik. Propositionen bifölls av
riksdagen med nyss angivna ändring, varefter nu gällande lag i ämnet utfärdades
den 2 maj 1919.
Enligt 77 § i kungl, stadgan den 19 september 1929 angående sinnessjukvården
i riket erläggas avgifter för dem, som intagits å statens sinnessjuk
-
Utskottet.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
hus, med belopp, som bestämmas av Kungl. Majit. För salspatient utgår
halv avgift, därest genom intyg av stadsfogde, landsfiskal eller annan utmätningsman
eller av lappfogde styrkes, att den intagne saknar tillgång
till erläggande av full avgift eller efter erläggande därav skulle sakna nödiga
medel för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Detsamma
skall gälla, om den intagne enligt intyg av fattigvårdsstyrelse eller
barnavårdsnämnd är berättigad till fattigvård. I intyg skall angivas, om
någon finnes, som är för den intagne försörjningspliktig. För att nedsättning
till halv avgift skall få åtnjutas, skall genom intyg av ovan omnämnda
myndigheter styrkas, att den försörj ningspliktige är berättigad till
fattigvård eller saknar tillgång till erläggande av full avgift eller efter erläggande
därav skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle eller för fullgörande
av honom i övrigt åliggande underhållsskyldighet.
Jämlikt kungl, socialdepartementets ämbetsskrivelse den 28 juni 1935 angående
avgifterna vid statens sinnessjukhus för tiden 1 juli 1935—30 juni
1936 m. m. utgör vårdavgiften för salspatient 2 kronor 60 öre örn dagen.
Enligt uppgift i det av statens sjukvårdskommitté den 17 maj 1934 avgivna
betänkandet angående den slutna kroppssjukvården i riket jämte vissa
därmed sammanhängande spörsmål (S. O. U. 1934: 22 s. 460) utgör beloppet
av de ersättningar, som i enlighet med bestämmelserna i 1919 års
lag utbetalats av landstingen, för år 1928 3,097 kronor, för år 1929 3,403
kronor och för år 1930 4,960 kronor. Endast i åtta landstingsområden av
tjugufem hade under något av de tre åren ersättningar av detta slag förekommit.
Utskottet vill slutligen erinra, att statens sjukvårdskommitté i sitt nyssnämnda
betänkande (s. 383) funnit starka skäl föreligga för att från landstingen
till staten överflytta skyldigheten att jämlikt 40 § 1 mom. fattigvårdslagen
och 63 § barnavårdslagen ersätta primärkommunerna av dem erlagda
avgifter å de statliga sinnessjuk- och sinnesslöanstalterna. Denna överflyttning
synes kommittén lämpligen böra ske på så sätt, att å statens sinnessjukhus
och sinnesslöanstalter vårdade fattiga patienter, motsvarande nuvarande
salspatienter med halv avgift, skola vårdas utan någon som helst
avgift, med rätt och skyldighet för anstalterna att tillgodogöra sig patienterna
under vårdtiden tillkommande pensioner och understöd från allmänna
pensionsförsäkringen. I 1919 års lag örn lindring i de mindre bemedlades
kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka bör enligt
kommitténs mening (s. 475) för närvarande icke företagas någon ändring.
Enligt 2 § andra stycket i lagen den 2 maj 1919 om lindring i de mindre
bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka
är vårdtagare icke att anse som mindre bemedlad, då han har anhörig
eller annan, som är underhållsskyldig för honom och i stånd att
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
bekosta hans vård. Lindring medgives följaktligen icke i det fall, att den
försörjningspliktige visserligen kan sägas vara mindre bemedlad men likväl
är i stånd att bekosta vården. I motionen framhålles, att genom denna
begränsning i rätten till lindring kunna föräldrar bliva skyldiga att betala
full vårdkostnad för ett av sina barn under så lång tidrymd, att övriga
barn bliva lidande. Såsom framgår av utskottets redogörelse har den lindring,
som lagen medger, kommit till användning i synnerligen ringa utsträckning,
vartill torde ha medverkat den nyss angivna inskränkningen i
lagens tillämplighetsområde samt det till sin innebörd svävande begreppet
»mindre bemedlad». Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande anfört, att åtgärder
synas vara av nöden för att i första hand fästa fattigvårdsstyrelsernas
uppmärksamhet på ifrågavarande lag, samt har förklarat sig komma
att göra erforderligt påpekande till de personer, som handhava den hjälpverksamhet,
vilken finnes anordnad vid vissa av statens sinnessjukhus.
Svenska landskommunernas förbund har i sitt yttrande framhållit, att förbundet
har anledning förmoda, att lagen tillämpas tämligen olika av fattigvårdsstyrelserna
samt att fordringarna för att någon skall anses som mindre
bemedlad i lagens mening torde vara ganska olika i skilda landsändar och
till och med inom närliggande kommuner.
Enligt utskottets mening tala skäl för att öka möjligheterna för mindre bemedlade
med försörjningspliktiga anhöriga att erhålla lindring i här ifrågavarande
kostnader. Utskottet vill på grund härav tillstyrka en utredning
rörande lämpligheten att i lagen vidtaga ändringar av sådan innebörd. Vid
en dylik utredning torde jämväl frågan örn möjligheten och lämpligheten
att närmare angiva innehållet av begreppet »mindre bemedlad» bliva föremål
för övervägande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionen, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville dels låta
verkställa utredning rörande lämpligheten att på det sätt
ändra lagen den 2 maj 1919 örn lindring i de mindre bemedlades
kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och
fallandesjuka, att möjligheterna för mindre bemedlade med
försörjningspliktiga anhöriga att erhålla lindring i här ifrågavarande
kostnader vidgas, dels ock för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 21 april 1936.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. Nr 38.
2
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Sigfrid Hansson*, Gustaf Tamm-,
Sam Larsson*, Hagman*, P. Sandström och Norman*;
från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson i Västerås*, Sandström i
Sollefteå, Molander*, Gardell i Gahne*, Hermansson och Thorell*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1936, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.
361310
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.
7
Statens inspektör för
fattigvård och barnavård.
Bilaga A.
Till riksdagens andra lagutskott.
Anbefalld att avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion,
nr 601, om utvidgning av gällande bestämmelser om lindring i de mindre bemedlades
kostnader för vård av sinnessjuka m. m. får jag anföra följande.
Motionärerna, herr Wallén och fru Gustafson, beröra i sin motion en
fråga, som såväl riksdagen i sin skrivelse den 29 mars 1913 (nr 31) till Kungl.
Majit som de sakkunniga, vilka behandlat det omnämnda spörsmålet, ansett
skulle bliva föremål för åtgärd. Riksdagen anför sålunda i sin förenämnda
skrivelse: »Kommunen kan vara barmhärtig och helt eller delvis betala avgiften
— och detta sker även på många ställen —- men den kan också begagna
sin rätt att till sista öret uttaga sin fordran ur den sjukes egendom eller
hos de för honom betalningsskyldiga — — -—.» I de sakkunnigas förslag
till lag uttalades i 2 §, att såsom mindre bemedlad enligt lagen skulle anses
sinnessjuk eller för honom försörjningspliktig. I den i ämnet framlagda
propositionen (7/1919) uttalade emellertid föredragande statsrådet, »att då
det här ej är fråga örn personer, som äro i behov av obligatorisk fattigvård,
någon försörjningsplikt i förhållande till det allmänna ej föreligger. Mot de
personer, vilka enligt 3 och 4 §§ fattigvårdslagen äro försörjningspliktiga,
kan det allmänna sålunda ej framställa anspråk på bidrag till ifrågavarande
kostnad, såvida ej en vidsträcktare försörjningsplikt än den i fattigvårdslagen
avsedda stipuleras. Och något sådant torde icke böra äga rum. Finnes
någon, som enligt civillagen är gentemot den sinnessjuke underhållsskyldig,
är det hans plikt att bereda den sinnessjuke erforderlig vård. Är han icke i
stånd därtill, bör samhället äga skyldighet att inskrida. Med hänsyn till det
nu anförda torde det böra stadgas, att den sinnessjuke ej är att anse såsom
mindre bemedlad, därest han har anhörig eller annan, som är underhållsskyldig
för honom och i stånd att bekosta hans vård.» Andra lagutskottet
anslöt sig i sitt utlåtande (nr 14) till statsrådets synpunkter, och riksdagen
fattade beslut i enlighet nied utskottets förslag.
Motionärernas tanke att utsträcka lindringen i kostnaderna även till de
sjukas anhöriga har alltså i princip redan varit föremål för statsmakternas
prövning.
Oaktat så varit förhållandet finner jag dock vissa skäl tala för ett bifall till
den nu föreliggande motionen.
Med den begränsade räckvidd lagen erhöll genom att de försörjningspliktiga
uteslötos från rätt till lindring i kostnaderna för här ifrågavarande sjuka,
lär lagen praktiskt taget icke erhålla någon användning. Under den tid fattigvårdsinspektionen
fungerat, eller allt sedan 1919, har jag allenast i undantagsfall
erhållit kännedom örn något fall, där lindring i kostnaderna medgivits
enligt lagens bestämmelser. Detsamma är förhållandet med mina medarbetare.
Och härvid iir att märka att vi under dessa år genomrest stora delar
av landet samt tagit del av fatligvårdsprotokoll i avsevärd omfattning.
Då vi vid besök hos eller under sammanträden med fattigvårdsstyrelse!- i
olika orter föra på tal användningen av här ifrågavarande lag, visar det sig,
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 38. 1
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.
att den är så gott som okänd, eller att den i varje fall icke annat än rent undantagsvis
tillämpats. Enligt vad jag under hand inhämtat från ett par
landstingsexpeditioner, har befattningen med lagen även för deras vidkommande
varit ytterst ringa.
Men även om lagen skulle erhålla den utvidgning, som motionärerna önska,
ställer jag mig tveksam till om den skulle föranleda någon vidsträcktare tilllämpning.
I de enstaka fall, där sinnessjuk, sinnesslö eller fallandesjuk person
äger egna medel i den omfattning, att han såsom mindre bemedlad kan
erhålla lindring enligt lagens bestämmelser, lär väl lagen komma till användning.
Men där den sjuke är medellös, och försörjningspliktig finnes, som är
skyldig att ersätta kostnaden, lärer gången bli densamma som väl nu i huvudsak
tillämpas, nämligen, att fattigvårdsstyrelsen utfärdar ansvarsförbindelse
för vården samt därefter uttager ersättning för kostnaden av den försörjningsskyldige.
Kan betalning ej erhållas av denne, sökes gottgörelse av
landstinget. Det är ju möjligt, att en del av dessa fall skulle komma att behandlas
enligt lagen om lindring, om utvidgning av densamma genomfördes.
Och med hänsyn härtill finner jag det vara befogat, att utredning i enlighet
med motionen kommer till stånd. Stockholm den 29 februari 1936.
G. H. von Koch.
Medicina lst y rel sen.
Bilaga B.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom Socialdepartementets ämbetsskrivelse den 7 februari 1936 har
Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen att till andra lagutskottet avgiva yttrande
över en vid 1936 års riksdag inom andra kammaren väckt motion nr
601 om utvidgning av gällande bestämmelser om lindring i de mindre bemedlades
kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.
Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen anföra följande.
Ifrågavarande förhållanden regleras av lag den 2 maj 1919, vars 1 och 2 §§
lyda:
»1 §. Åtnjuter sinnessjuk, vilken, utan att vara i behov av fattigvård enligt
1 § lagen örn fattigvården, dock är att anse såsom mindre bemedlad, vård mot
billigaste avgift å staten eller landsting tillhörigt sinnessjukhus, och har han
under de senaste tio åren vårdats å dylikt sjukhus i sammanlagt två år eller
därutöver, eller har sinnessjukdomen eljest oavbrutet fortfarit under minst tre
år, då skall lindring i kostnaden för sinnessjukvården beredas på sätt här
nedan sägs.
2 §. Vid prövning av fråga, huruvida sinnessjuk är att anse såsom mindre
bemedlad samt om beredande av lindring, som avses i denna lag, skall hänsyn
tagas ej endast till storleken av den sinnessjukes inkomster och övriga tillgångar
samt skulder utan jämväl till andra på hans ekonomiska förhållanden
inverkande omständigheter, såsom honom åliggande underhållsskyldighet
och dylikt.
Har den sinnessjuke anhörig eller annan, som är underhållsskyldig för honom
och i stånd att bekosta hans vård, vare den sinnessjuke ej att anse såsom
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.
9
mindre bemedlad. Vid bedömande därav, huruvida den underhållsskyldige
är i stånd att bekosta vården, skall hänsyn tagas till de i första stycket angivna
omständigheter.»
Enligt motionen skulle det härav framgå, att, ehuru i vissa fall lindring i
vårdkostnaden kunde erhållas, detta ej vore möjligt, om den sinnessjuke hade
anhörig eller annan, som vore underhållsskyldig för honom och i stånd att
bekosta hans vård, då den sjuke i så fall ej finge betraktas som mindre bemedlad.
Härigenom skulle föräldrar kunna bliva skyldiga att betala full
vårdkostnad för ett av sina barn under så stor tidrymd, att övriga barns rätt
bleve lidande. Dylika fall vore ofta mycket ömmande, då sjukdomen varat
kanske i 10-tals år men lagen syntes icke medgiva något som helst undantag.
För egen del får styrelsen härtill anföra, att bestämmelserna i 2 § 1 stycket
nyssnämnda lag örn att vid prövning av ifrågavarande fall hänsyn skall tagas
ej endast till storleken av den sinnessjukes inkomster och övriga tillgångar
samt skulder utan jämväl till andra på hans ekonomiska förhållanden inverkande
omständigheter, såsom honom åliggande underhållsskyldighet och dylikt
enligt styrelsens förmenande erhållit en sådan avfattning, att all tillbörlig
hänsyn redan nu av den prövande myndigheten kan tagas till den sjukes ekonomiska
bärkraft. Enligt andra stycket av samma paragraf skall vid bedömandet
av annan underhållsskyldigs förmåga att bekosta vården hänsyn tagas
till de i första stycket angivna omständigheterna, varför enligt styrelsens
förmenande samma möjlighet till beredande av lättnader finnas för annan betalningsskyldig
än den sjuke själv.
Styrelsen håller för den skull före att ändring av ifrågavarande lagbestämmelser
icke för närvarande erfordas.
Då emellertid enligt uppgifter i statens sjukvårdskommittés betänkande
(sid. 460) denna möjlighet att bereda lindring i de mindre bemedlades kostnader
för vård av sinnessjuka synes hava utnyttjats i mycket ringa utsträckning,
åtminstone under den tid, som de av kommittén införskaffade uppgifterna
omfatta, synas åtgärder vara av nöden för att i första hand fästa fattigvårdsstyrelsernas
uppmärksamhet på här åsyftad lag. För sin del kommer
medicinalstyrelsen att göra erforderligt påpekande härutinnan till funktionärerna
i den hjälpverksamhet, som finnes anordnad vid vissa statens sinnessjukhus.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
byråchefen von Dardel.
Stockholm den 6 mars 1936.
Peder Björck.
.1. AXEL HÖJER.
/./. Hedqvist.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.
Bilaga C.
Svenska fattigvårds- och
barnav&rdsförbundet.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan andra lagutskottet berett svenska fattigvårds- oell barnavårdsförbundet
tillfälle att avgiva yttrande över motionen nr 601 i andra kammaren
av herr Wallén och fru Gustafson om utvidgning av gällande bestämmelser
örn lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka
m. m., får förbundet anföra följande.
Lagen örn lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka den 2 maj 1919 har i praktiken ingalunda
erhållit den tillämpning som avsågs. Lagen kan nämligen icke sägas
vara lyckligt konstruerad. Man har genom densamma velat bereda en
kategori av medborgare, som i ekonomiskt avseende äro fördelaktigare
ställda än dem, som nödgas anlita fattigvården, nämligen »de mindre bemedlade»,
lindring i deras kostnader för vård av sinnessjuka m. fl., men
man har på samma gång i lagen använt sig av begrepp och tillvägagångssätt,
vilka hämtats ur lagen om fattigvården. Den ifrågavarande lagen örn
lindring är behäftad nied inre motsättningar. En av dem framliålles av motionärerna.
Lagen stadgar nämligen, att den sinnessjuke, sinnesslöe eller
fallandesjuke ej är att anse såsom mindre bemedlad, då han har anhörig
eller annan, som är underhållningsskyldig för honom och i stånd att bekosta
hans vård. En av motionärerna icke berörd, men för vinnande av
lagens syfte dock synnerligen hindrande bestämmelse är, att enligt lagens
4 § fattigvårdssamhälle äger att av vederbörande landsting utfå gottgörelse
för beredd lindring, för såvitt samhället icke kunnat återfå kostnaden för
lindringen av den, som åtnjutit densamma. Fattigvårdsstyrelsen äger nämligen
att av honom uttaga ersättning för kostnaderna för vården, därest hans
ekonomiska ställning så förbättrats, att han icke längre är att anse som
mindre bemedlad. En följd av dessa bestämmelser har blivit en tveksamhet
hos fattig vårdsstyrelser na att bistå personer, beträffande vilka gottgörelse
av landstinget icke med säkerhet kan påräknas. Med andra ord: lagen
tillämpas närmast, som om bestämmelserna i 40—42 §§ lagen örn fattigvården
vöre normerande.
Genom de här angivna förhållandena har lagens användning blivit högeligen
kringskuren, vartill utan tvivel det till den faktiska innebörden svävande
begreppet »mindre bemedlad» i sin mån bidragit.
Då styrelsen av egen erfarenhet vet, att de av motionärerna påpekade förhållandena
gjort lagens tillämpning mera restriktiv än ursprungligen avsetts,
vill styrelsen tillstyrka en utredning i motionens syfte, en utredning
som helst borde omfatta frågan om en omarbetning av lagen i dess helhet.
Stockholm den 25 februari 1936.
Vördsamt
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.
AXEL HIRSCH.
Karl Höjer.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.
11
Svenska landstingsförbundet.
Bilaga I).
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 3 februari 1936 har andra lagutskottet berett svenska
landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över en inom riksdagens
andra kammare väckt motion nr 601 av herr Wallén och fru Gustafson örn
utvidgning av gällande bestämmelser örn lindring i de mindre bemedlades
kostnader för vård av sinnessjuka m. fl. Med anledning härav får förbundets
styrelse vördsamt anföra följande.
Enligt lagen den 2 maj 1919 örn lindring i de mindre bemedlades kostnader
för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka skall kommun bereda
lindring i vårdkostnaderna för vissa kategorier av dylika sjuka och äger
sedan att av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för härav föranledda
utgifter. I vilken utsträckning kommunerna beviljat dylik lindring är styrelsen
obekant. Däremot finnas vissa uppgifter angående de belopp, landstingen återbud
till kommuner, som berett nyssnämnda kategorier av mindre bemedlade
lindring i vårdkostnaderna. Enligt en av statens sjukvårdskommitté
företagen undersökning hava hithörande landstingsersättningar för åren
1928—1930 för samtliga landsting utgjort sammanlagt respektive 3,097 kronor,
3,493 kronor och 4,960 kronor. Endast i åtta landstingsområden av tjugufem
hade under något av de tre åren ersättningar av detta slag förekommit.
Av dessa siffror torde man kunna draga den slutsatsen, att här omförmälda
lag i praktiken kommit att spela mycket liten roll.
Emellertid torde i verkligheten otvivelaktigt förefinnas ej så få fall, där
en minskning i vårdavgiften för hithörande sjuka är ur humanitär synpunkt
önskvärd, men där med nuvarande bestämmelser en välbehövlig lindring
i vårdkostnaden icke kunnat beredas. Att genom ändring i lagen den 2
juni 1919 söka åstadkomma en utvidgning av kretsen av de kategorier, som
skola komma i åtnjutande av lindring i vårdkostnaden, synes enligt styrelsens
mening av olika skäl ej var lämpligt, bl. a. därför att detta alternativ
innebär en ökad belastning av landstingen samtidigt som förslag föreligger,
att de skola befrias från sin skyldighet att i sista hand svara för vårdavgiften
för fattiga sinnessjuka m. fl. Man bör därför överväga att på annat sätt åvägabringa
den önskvärda lindringen. Lämpligt synes därvid enligt styrelsens
mening vara, att möjligheten att enligt sinnessjukstadgans 77 § bevilja viss
avgiftsnedsättning å de statliga sinnessjukhusen utökas, så att även mindre
bemedlade må komma i åtnjutande av dylik nedsättning. Vid bestämmande
av vilka som skola anses som mindre bemedlade torde ej alltför snäva gränser
böra fastställas, och vederbörlig hänsyn bör tagas icke blott till^ patientens
eller hans målsmans inkomstförhållanden utan även till dem åvilande
försörjningsplikt.
Stockholm den 28 februari 1936.
För Svenska landstingsförbundets styrelse:
G. v. Hofsten.
j.J. A. Zander.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.
Svenska stadsförbundet.
Bilaga E.
Till andra lagutskottet.
Sedan svenska stadsförbundet bereus tillfälle att till utskottet avgiva yttrande
över en inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 601 om utvidgning
av gällande bestämmelser örn lindring i de mindre bemedlades kostnader
för vård åt sinnessjuka m. m., får förbundets styrelse anföra följande.
Motionärerna påtala det förhållandet, att föräldrar kunna få ikläda sig
utgifter för sinnessjukt barn i sådan omfattning, att andra barns rätt kan
bliva^ lidande därpå. De utgå ifrån, att sinnessjuk, för vilken annan är underhållsskyldig
och i stånd att betala, aldrig kan anses för mindre bemedlad
och erhålla nedsättning i avgifterna. Såsom framgår av de i motionen anförda
lagstadgandena, skall frågan örn den underhållsskyldiges möjligheter
att bekosta vården emellertid prövas med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden.
Äro dessa sådana, att han icke kan anses i stånd att bekosta vården,
betraktas den sinnessjuke såsom mindre bemedlad och nedsättning i
vårdkostnaden medgives. När det gäller att bedöma betalningsförmågan,
skall hänsyn tagas bl. a. till annan underhållsskyldighet. Den slutsats, motionärerna
dragit av de citerade lagbestämmelserna, synes således vila på ett
missförstånd.
Stockholm den 10 februari 1936.
För Svenska stadsförbundets styrelse.
A. Borgström.
Dess ordförande.
/Henning Karlsson.
Svenska landskommunernas förbund.
Bilaga F.
Till riksdagens andra lagutskott.
Då Landskommunernas förbund av riksdagens andra lagutskott bereus
tillfälle att avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare väckt
motion nr 601 av herr Wallén och fru Gustafson om utvidgning av gällande
bestämmelser om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka
m. m., får förbundets styrelse avgiva följande yttrande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.
13
Enligt bestämmelserna i 2 § andra stycket lagen den 2 maj 1919 örn lindring
i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa
och fallandesjuka är sinnessjuk ej att anse såsom mindre bemedlad, därest
han har anhörig eller annan, som är försörjningspliktig för honom och i
stånd att bekosta hans vård. Motionärerna framhålla, att detta stadgande
kan i sin tillämpning verka orättvist. Föräldrar kunna sålunda bliva skyldiga
att betala full vårdkostnad för ett av sina barn under så stor tidsrymd,
att övriga barns rätt blir lidande.
Beträffande detta uttalande i motionen vill styrelsen framhålla, att den
myndighet, i första hand vederbörande fattigvårdsstyrelse, som har att pröva,
huruvida den, som enligt civillagen är försörjningspliktig gentemot den sinnessjuke,
är i stånd att bekosta bans vård, skall vid prövningen taga hänsyn
ej endast till storleken av den underhållsskyldiges inkomster och övriga tillgångar
samt skulder utan jämväl till andra på hans ekonomiska förhållanden
inverkande omständigheter, såsom honom åliggande underhållsskyldighet och
dylikt. Detta framgår av sista meningen i det anförda lagrummet. Gällande
lagstiftning stadgar alltså, att den prövande myndigheten har att bl. a.
taga hänsyn till om den försörjningspliktige i övrigt har sådan underhållsskyldighet,
att han icke är i stånd att fullgöra denna sin skyldighet mot den
sinnessjuke.
Vidare vill styrelsen framhålla, att, därest fattigvårdsstyrelsen icke beviljar
ifrågakommande lindring i kostnaden för sinnessjuks vård på den grund, att
fattigvårdsstyrelsen anser, alt vederbörande försörjningspliktig är i stånd att
betala vården, föreligger besvärsrätt enligt fattigvårdslagens bestämmelser.
Lagstiftaren har således i gällande lagstiftning sörjt för alt den prövning,
som fattigvårdsstyrelsen underkastar den försörjningspliktiges förmåga att
betala, icke blir slutgiltig utan kan ställas under omprövning hos vederbörande
besvärsmyndigheter. För övrigt föreligger ej hinder mot att, örn
sinnessjuk förklarats för icke obemedlad till följd av att den för honom försörjningspliktige
är i stånd att betala hans vård, ny ansökan om lindring
i vårdkostnaden kan göras, därest den försörjningspliktige kommit i sådan
situation, att han ej längre kan svara för vårdkostnaden.
Ehuruväl, formellt sett, den gällande lagstiftningen sålunda ger möjligheter
att få en allsidig prövning till stånd, huruvida den för den sinnessjuke
underhållsskyldige är i stånd att fullgöra sin försörjningsplikt, icke blott vid
tidpunkten då den sjuke beredes vård, utan även sedermera under vårdtiden,
är det icke uteslutet, att möjligheten att få omprövning till stånd under
vårdtiden ej beaktas. Ilar fattigvårdsstyrelsen en gång avslagit framställning
örn lindring i vårdkostnaden, låter man det nog ofta bero därvid, även
örn förhållandena bli så ändrade, att lindring bör kunna beredas. Är det då
fråga om vård under en längre följd av år, kan den försörjningsskyldige
komma att bli oskäligt hårt ekonomiskt betungad.
Det är givetvis förenat med svårigheter att vinna en enhetlig tillämpning
av ett så allmänt avfattat lagrum, som 2 § i förevarande lag, helst som
frågor rörande tillämpningen därav i allenast ringa utsträckning synas genom
besvär hava underställts länsstyrelsernas och kammarrättens prövning, så att
vägledande prejudikat saknas. Enligt vad styrelsen har anledning förmoda
tillämpas lagen även tämligen olika av fattigvårdsstyrelserna och fordringarna
på att anses »mindre bemedlad» i lagens mening torde vara ganska olika
i olika landsändar och även inom närliggande kommuner, beroende på vederbörande
fattigvårdsstyrelsens inställning. Trots denna påtagliga olägenhet
anser sig styrelsen icke kunna förorda en lagändring i den riktningen, att
vederbörandes bidragsrätt fixeras till viss inkomst- och förmögenhetsgräns,
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38; bilagor.
viss särskilt angiven underhållsskyldighet etc. Systemet med dylika fixerade
villkor har på senare tid i lagstiftningen fått vika för ett friare prövningsförfarande,
vilket oaktat vissa därmed förenade olägenheter, torde vara att föredraga.
En önskvärd uppmjukning av de nuvarande bestämmelserna skulle enligt
styrelsens förmenande vinnas genom ett tillägg till lagens 2 §, vari borde
stadgas, att ^vederbörande myndighet hade att vid bedömande av huruvida
den underhållsskyldige vore i stånd att bekosta vården skälig hänsyn jämväl
skulle tagas till de utgifter, den underhållsskyldige redan nödgats i anledning
av vårdtagarens sjukdom för denne vidkännas.
Genom den beslutade höjningen av folkpensionen torde en icke oväsentlig
lindring i många fall erhållas för de försörjningspliktiga. Särskilt med hänsyn
härtill synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke en mera genomgripande
reform å förevarande område åtminstone tillsvidare borde anstå och
om man icke för närvarande borde stanna vid en lagändring av allenast ovan
angivna innehåll.
Stockholm den 18 mars 1936.
Svenska landskommunernas förbund.
SV. BENGTSSON.
/ J. A. Zander.
366724. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1936:202 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinne a1 i texten