Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av norrländska arrendelagen med mera. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 159 i första kammaren av herr Tjällgren, nr 366 i andra kammaren av herrar Strindlund och Persson i Trången samt nr 481 i samma kammare av herr Nordström i Torsby m. fl.

1936-05-08 · 35 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:46, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av norrländska arrendelagen med mera. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 159 i första kammaren av herr Tjällgren, nr 366 i andra kammaren av herrar Strindlund och Persson i Trången samt nr 481 i samma kammare av herr Nordström i Torsby m. fl.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1936 kl. 9 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av

norrländska arrendelagen med mera.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 159 i första

kammaren av herr Tjällgren, nr 366 i andra kammaren av herrar Strindlund

och Persson i Trången samt nr 481 i samma kammare av herr Nordström

i Torsby m. fl.

I motionerna I: 159 och II: 366, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag

till sådan ändring av lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet

i Norrland och vissa delar av Svealand, att denna lag och därmed även

lagen om uppsikt å vissa jordbruk måtte gälla för brukningsdel, som omfattar

högst tjugufem hektar odlad jord och minst fyra hektar inrösningsjord eller

ock odlad jord till en vidd av minst två hektar.

I motionen 11:481 har hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta,

att stadgandet i 45 § av lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom

och inledande stadgandet i ovannämnda lagen den 25 juni 1909 om en

minimiareal av fyra hektar odlad jord respektive inrösningsjord för lagarnas

tillämpning på vissa jordbruk skola utgå.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas yrkanden, får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till

motionerna.

över motionerna bär utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av länsstyrelsen i Värmlands län. Utskottet har därjämte

lämnat Värmlands läns hushållningssällskap, Sveriges skogsägareförbund,

svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, riksförbundet landsbygdens

folk samt Upplands arrendatorförbund tillfälle att yttra sig över motionerna.

Yttranden hava inkommit från nämnda myndighet och sammanslutningar.

Vid länsstyrelsens i Värmlands län yttrande hava bilagts yttranden

av Värmlands läns hushållningssällskaps sekreterare och Uddeholms

aktiebolag. Samtliga yttranden finnas såsom bilagor A—F fogade vid detta

utlåtande.

Vidare har utskottet lämnat jordbrukskommissionerna inom giltighetsområdet

för 1909 års lag tillfälle att yttra sig över motionerna I: 159 och II: 366

samt alla jordbrukskommissioner i riket tillfälle att yttra sig över motionen

II: 481. En redogörelse för innehållet i de yttranden, som i anledning härav

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 46.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

kommit utskottet tillhanda, lämnas i den vid detta utlåtande fogade bilagan

G.

Utskottet tillåter sig att hänvisa till innehållet i bilagorna.

De särskilda bestämmelserna om jordbruksarrenden under bolag och med

dem likställda jordägare i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom

hava (enligt 45 §) avseende å odlad jord till en vidd av minst fyra och högst

tjugufem hektar.

I ingressen till lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet i

Norrland och vissa delar av Svealand (norrländska arrendelagen) föreskrives,

att lagen har tillämpning å arrenden, som omfatta högst tjugufem hektar

odlad jord och minst fyra hektar inrösningsjord.

Undantag från tillämpningen av stadgandena i sociala arrendelagen och

norrländska arrendelagen kan under vissa omständigheter medgivas av Konungens

befallningshavande (dispens).

Enligt 11 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet räknas

såsom inrösningsjord duglig åker och äng ävensom därtill odlingsbar

mark av beskaffenhet, läge och omfång att med hänsyn till dessa och i övrigt

föreliggande förhållanden dess odlande anses kunna ske med fördel; all annan

mark räknas såsom avrösningsjord.

I kungörelse den 25 november 1927 (nr 417) hava lämnats närmare föreskrifter

om, bland annat, vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör

räknas. .

Härom anföres i kungörelsen:

Till inrösningsjord hänföres åker och äng (odlad jord) samt odlingsmark.

Till odlingsmark räknas sådan mark, som kan odlas till åker eller äng och

i övrigt är av beskaffenhet, läge och omfång, att med hänsyn till dessa och

i övrigt föreliggande förhållanden dess odlande anses kunna ske med fördel.

För bedömande av örn odlandet bör anses kunna ske med fördel, skall

verkställas undersökning i avseende å dels odlingskostnader, dels förekommande

hushållningsformer. Därvid bör i allmänhet till odlingsmark hänföras

sådan odlingsbar jord, som beräknas efter uppodlingen erhålla ett värde,

som minst motsvarar värdet i ouppodlat tillstånd med tillägg av odlingskostnaderna

och vars odlande därjämte ur hushållningssynpunkt kan anses

lämpligt. Emellertid bör anseende fästas vid, att den jord, som är eller avses

bliva odlad, erhåller för skötseln lämplig begränsning och omfattning.

I bilaga till lantmäteristyrelsens meddelanden 1928:9 (serien uppsatser

m. m. nr 1) anföres i en redogörelse för grunderna för 1927 års föreskrifter,

bland annat:

Beträffande den odlingsbara jorden och frågan om dennas upptagande såsom

inrösnings- eller avrösningsjord, måste en åtgärd härutinnan föregås av

en undersökning i avseende å dels odlingskostnader, dels förekommande hushållningsformer.

Huvudregeln bör sedermera bliva den, att där den odlingsbara

marken kan beräknas i odlat skick erhålla ett värde, som minst motsvarar

värdet i ouppodlat tillstånd med tillägg av odlingskostnaderna, sagda

mark bör hänföras till inrösningsjorden, såvida icke inom skifteslaget använda

hushållningsformer lägga hinder i vägen. Följden härav blir, att i trakter,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andia lagutskottets utlåtande Nr 46.

3

där jordbruk är förhärskande, till inrösningsjorden kommer att hänföras

mark i betydligt större utsträckning än där skogsbruk företrädesvis bedrives,

Undantag från grundregeln för urskiljandet bör dock kunna förekomma. Sålunda

bör exempelvis en äga, vars odlande i och för sig icke kan betraktas

som ekonomiskt lönande, dock kunna hänföras till inrösningsjorden, om

nämligen dess belägenhet är sådan, att dess odlande kommer att underlätta

brukningen av intilliggande ägor och därigenom trots allt det ekonomiska

resultatet kan beräknas bliva förbättrat, eller om eljest lämplig skiftesläggning

omöjliggöres eller försvåras. Ägan kan exempelvis vara helt omgiven

av odlade ägor. Ett hänförande av en sådan äga till inrösningsjorden måste

dock alltid vara baserat på verklig möjlighet till odling. Under inga förhållanden

bör sålunda inom inrösningsjorden belägen mark, som varken har

eller kan tänkas få karaktären av inrösningsjord, sådan denna ovan definierats,

hänföras till nämnda huvudgrupp.

Lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk stadgar i 1 §,

att, om brukningsdel är av den beskaffenhet och omfattning och tillhör sådan

ägare, att med avseende å arrende därav gäller norrländska arrendelagen

eller vad i nyttjanderättslagen är särskilt stadgat om jordbruksarrenden under

bolag och med dem likställda jordägare, uppsikt skall hållas däröver att

brukningsdelen ej vanhävdas vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes,

att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga byggnader

bortföras eller lämnas utan underhåll.

Till vanhävd är (3 §) dock ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga,

som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller annan omständighet måste

anses alldeles olämplig för jordbruk.

För uppsiktens utövande skall för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde

finnas en jordbrukskommission (4 §).

Norrlandskommitténs förslag till norrländsk arrendelag upptog ej någon

arealgräns såsom villkor för lagens tillämplighet. Det stadgades emellertid,

att det arrenderade området skulle vara sådant, att självständigt jordbruk

kunde idkas därpå.

I den proposition, som i anledning av kommitténs förslag förelädes 1907 års

riksdag, framhölls, att det kunde vara ovisst, huruvida en fastighet vore sådan,

att självständigt jordbruk kunde idkas därpå. Att sålunda lämna parterna

i ovisshet om, huruvida ett av dem slutet avtal om arrende vore underkastat

speciallagen eller allenast den allmänna arrendelagen, vore uppenbarligen

i hög grad vådligt för rättssäkerheten. Det var därför nödigt att uppställa

såsom huvudregel, att lagen vore tillämplig, om arrendet innefattade

viss minimiareal — vilket alltid vore lätt att konstatera — samt medgiva

dispens från lagen, om det arrenderade området, ehuru innehållande den

stadgade minimiarealen, likväl icke vore av den omfattning och beskaffenhet,

att självständigt jordbruk kunde idkas därå.

Även jordkommissionen föreslog viss minimiareal för den sociala arrendelagens

tillämplighet. I dess förslag bestämdes minimiarealen till fyra hektar

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

inrösningsjord eller två hektar odlad jord. Såsom dispensskäl upptogs, att

det arrenderade området till sin beskaffenhet vore sådant, att därå drivet

jordbruk icke lämnade huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj. Lagens

tillämplighet gjordes i berörda förslag jämväl beroende av en maximigräns,

vilken sattes till 25 hektar odlad jord. Större arrenden, s. k. affärsarrenden,

ansågos nämligen icke böra inbegripas under lagen. Vid dylika arrenden

kunde arrendatorn ej anses vara i den osjälvständiga ställning i förhållande

till jordägaren, att sådana särskilda bestämmelser till skyddande av hans

rätt som den sociala arrendelagen innehåller vore befogade.

Herr Lindhagen var skiljaktig och yrkade att lagen skulle äga tillämpning

å alla huvudgårdar, oavsett jordbrukets storlek, samt å torp och andra lägenheter,

därest den odlade jorden ej överstege tjugufem hektar samt jordbruket

omfattade odlad jord jämte ängs- eller hagmark till en vidd av minst två

hektar (del VI s. 186 o. 241).

I jordsakkunnigas förslag (herrar Nilsson i Tånga och Andersson i Rasjön)

sattes minimigränsen till två hektar odlad jord. Detta förslag upptog samma

maximigräns som jordkommissionens. Såsom dispensskäl angavs, att

det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke vore sådant,

att arrendatorn av därå drivet jordbruk kunde erhålla sin huvudsakliga

bärgning.

Herrar Pettersson i Bjälbo och Gabrielsson anförde i ett särskilt yttrande

(s. 240), att den förordade minimiarealen vore för låg. Lyckligast vore, om

paragrafen formulerades så, att däri gåves uttryck för den grundprincip, varpå

stadgandet vore byggt, genom att i lagtexten utsädes, att där arrendet uppenbart

vore att anse såsom ett arbetarboställe och arrendatorn utgjorde stadigvarande

arbetskraft hos jordägaren, arrendet ej skulle falla under bestämmelserna

i fråga.

I yttranden över jordsakkunnigas förslag (Bilaga D till propositionen 182/1927,

sid. 68—76) anslöto sig åtta länsstyrelser och elva hushållningssällskaps förvaltningsutskott

till reservationen. Att minimiarealgränsen vore för låg uttalades

därutöver av sex länsstyrelser och tre hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Frågan om minimiarealen för arrenden, som omfattades av den sociala

arrendelagstiftningen, behandlades därefter ingående vid 1927 års riksdag.

I propositionen nr 182 med förslag till ändring i vissa delar av 1907 års

nyttjanderättslag m. m. föreslogs såsom minimiareal beträffande de i allmänna

arrendelagen ingående arrenden under bolag m. fl. fyra hektar odlad

jord. Vidkommande den norrländska arrendelagens tillämplighet föreslogs

ingen ändring i gällande stadgande, att arrendet skulle omfatta inrösningsjord

till en vidd av minst fyra hektar.

Föredragande departementschefen, statsrådet Thyrén, anförde vid remiss

till lagrådet rörande förstnämnda förslag i huvudsak följande:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

5

Lika med de jordsakkunniga håller jag före, att de särskilda för bolagsarrenden

m. fl. avsedda bestämmelserna principiellt böra äga tillämpning

allenast beträffande sådana arrenden, vid vilka arrendatorn kan erhålla sin

huvudsakliga bärgning av jordbruket. Rena arbetarboställen böra följaktligen

icke innefattas under bestämmelserna. För undanröjande av tvekan hos

kontrahenterna, huruvida i förekommande fall de allmänna eller de särskilda

bestämmelserna äro tillämpliga å arrendet, och till förebyggande av misstag

i detta hänseende torde det emellertid vara nödvändigt att söka på ett

mera oomtvistligt sätt fastställa dessa stadgandens tillämpningsområde. Detta

lärer knappast kunna ske annorledes än att den arrenderade jorden förklaras

skola innehålla viss minimiareal. Den avfattning, som förordats av

två reservanter bland de sakkunniga, har synts mig allt för svävande för att

kunna lämna tillräcklig ledning vid avgörandet. Skulle ett arrende, som

sålunda faller under de särskilda bestämmelserna, likväl icke vara av den

beskaffenhet, att arrendatorn kan erhålla sin huvudsakliga bärgning av jordbruket,

bör dispens kunna erhållas. Av åtskilliga yttranden i ärendet synes

framgå, att den av jordsakkunniga föreslagna minimiarealen, två hektar odlad

jord, är för låg med hänsyn till förhållandena i mellersta och södra delarna

av landet. I enlighet med vad ett flertal av myndigheterna hemställt har därför

i departementsförslaget minimiarealen höjts till fyra hektar odlad jord.

Denna ändring bör så mycket mindre kunna möta gensaga som av de sakkunnigas

motivering framgår, att vid minimiarealens bestämmande huvudsakligen

varit avgörande hänsyn till rikets nordligare delar, där arrendena

förutom den odlade jorden merendels omfatta betydande areal ängs- och

hagmark; denna hänsyn kommer tydligen icke i betraktande, därest, på sätt

jag föreslår, norrländska arrendelagen behålles i gällande kraft.

Två ledamöter av lagrådet (justitierådet Alexanderson och regeringsrådet

Planting-Ggllenbåga) anförde (prop. sid. 84—85):

Det vill synas som om de (i yttrandena) framställda betänkligheterna (mot

jordsakkunnigas arealgräns) väsentligen gällt bestämmelser om viss minimitid

och förbudet att stadga arbetsskyldighet. Det har nämligen i huvudsak

framhållits, att just de mindre torpställena utarrenderades åt personer, på

vilka jordägaren måste kunna räkna såsom skogsarbetare och som han icke

borde vara för en avsevärd framtid tvingad att behålla vid arrendet, örn de

visade sig olämpliga för skogsarbetet. Då förbudet mot kombination av arrende-

och arbetsavtal bortfallit i departementsförslaget, synes det egentligen

vara den i 45 § föreskrivna minimitiden, som föranlett höjningen av arealgränsen

i förevarande paragraf.

Det kan nied hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke stadgandet i 45 §

ensamt bör till sill giltighet inskränkas till arrenden om minst fyra hektar,

men bestämmelserna i följande paragrafer omfatta jämväl mindre arrenden

ned till två hektar. Alldeles oavsett den bekanta svårigheten att vare sig genom

arealbestämning eller annorledes angiva vad som är att hänföra till

''självständigt jordbruk’, förefaller det icke klart, varför lagstiftaren i detta

sammanhang skall sträva alt begränsa sin sociala omvårdnad till idkare av

ett sådant. Örn än det må vara riktigt, att innehavarna av de små arrendena

örn två till fyra hektar ofta, kanske i regel icke kunna hämta ens sin huvudsakliga

bärgning av jordbruk, utgör dock detta ett mycket viktigt stöld flir

deras ekonomiska existens; och svårigheterna att sörja för tillfredsställande

nybyggnad och kostsammare reparationer äro uppenbarligen snarast mera

oöverkomliga för deni än för innehavare av större arrenden. Det synes också

kunna befaras, alt en jordägare med åtskilliga arrendeställen, av vilka

somliga falla under de särskilda bestämmelserna, andra däremot icke, vän
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

der sina byggnads- och underhållsomsorger så helt till de förra, att föga blir

för de senare till övers. Icke heller synas de i 51 § stadgade förbuden för

jordägaren att fritaga sig från skyldighet att ersätta förbättringar och deltaga

i synekostnader o. s. v. böra äga mindre tillämplighet på ifrågavarande

arrenden än på de större.

Inom riksdagen väcktes ett flertal motioner i syfte att minimiarealen måtte

sänkas (I: 291 och I: 292 av herr Sandén m. fl., I: 305 och I: 306 av herr

Lindhagen, II: 396 och II: 397 av herr Johansson i Uppmälby m. fl., II: 425

av herr Herou m. fl. samt II: 429 av herr Nilsson i Tånga).

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott biträdde Kungl. Maj:ts förslag

i avseende å minimiarealen vid arrenden enligt den allmänna arrendelagens

sociala del under uttalande, att någon sänkning av den areal, fyra

hektar odlad jord, vilken Kungl. Maj:t föreslagit, icke borde ifrågakomma.

Beträffande den norrländska arrendelagen ansåg utskottet, att en jämkning

av gällande minimiareal borde ske, samt förordade, att densamma skulle

bestämmas till fyra hektar inrösningsjord eller tre hektar odlad jord.

Åtskilliga reservationer avgåvos. Herr Linder jämte fyra andra ledamöter

yrkade såsom minimigräns två hektar odlad jord beträffande allmänna arrendelagens

sociala del samt fyra hektar inrösningsjord eller två hektar odlad

jord beträffande norrländska arrendelagen. Herr Lindhagen föreslog en

minimiareal av två hektar odlad jord, ängs- och hagmark. I reservation av

herr K. G. Westman och sju andra ledamöter förordades i avseende å norrländska

arrendelagen gällande arealgräns.

Riksdagen godkände utskottets förslag beträffande minimiarealen i den

allmänna arrendelagen. Den av utskottet förordade bestämmelsen örn sänkning

av minimiarealen i den norrländska arrendelagen vann andra kammarens

bifall men icke första kammarens samt uteslöts i det sammanjämkningsförslag,

som låg till grund för riksdagens beslut.

Vid 1928 års riksdag drogs frågan örn minimiarealen åter under riksdagens

prövning genom motionerna I: 201 av herr Lindhagen och II: 358 av herr

Hage.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 11 örn avslag å motionerna.

Reservationer anfördes dels av herr Linder jämte fem andra ledamöter,

vilka hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära

förslag i syfte att minimigränsen nedsattes till två hektar odlad jord, dels

ock av herr Lindhagen, som hemställde att minimiarealen skulle sättas till

två hektar odlad jord, ängs- och hagmark.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, under det att andra kammaren

beslöt en skrivelse i motionens syfte till Kungl. Majit.

Spörsmålet var jämväl uppe vid 1929 års riksdag i anledning av motionerna

I: 185 av herr Lindhagen och II: 275 av herr Pettersson i Hällbacken

m. fl.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 17, att motionerna måtte avslås.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

7

Reservation anfördes av herr Lindhagen jämte fem andra ledamöter.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Frågan om minimiarealen för arrenden, som omfattas av den sociala arrendelagstiftningen,

behandlades även vid 1930 års riksdag i anledning av

motionerna I: 208 av herr Lindhagen och II: 37 av herr Herou.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet hemställde i utlåtande nr

1, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation anfördes av herr Lindhagen, varjämte särskilt yttrande avgavs

(sid. 168) av herr Eriksson i Ljusdal jämte fyra andra ledamöter.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Utskottet får vidare omnämna, att vid 1931 års riksdag åtskilliga motioner

väcktes med yrkanden om ändringar i lagen om uppsikt å vissa jordbruk.

I motioner I: 134 av herr Möller m. fl. och II: 198 av herr Hansson i Stockholm

m. fl. hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till utsträckning av gällande uppsiktslag till att omfatta

andra slag av jordbruk än dem, för vilka den gällde, samt att i samband

därmed jämväl förslag måtte framläggas till sådana skärpningar av nämnda

lag, som kunde anses påkallade.

Andra lagutskottet lämnade i utlåtande nr 17 en ingående historik i ämnet

(sid. 1—14 samt 16—-18). På anförda skäl (sid. 14—15 och 18—19) hemställde

utskottet, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd. — Reservationer anfördes dels av herr Linder och fyra andra ledamöter,

dels ock av herr Lindhagen. — Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I motioner I: 53 av herr Tamm m. fl., och II: 86 av herr Sandström m. fl.

hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära omarbetning av

lagen örn uppsikt å vissa jordbruk på sådant sätt, att vanhävdsbegreppet

erhölle en mjukare utformning, exempelvis genom borttagande av ordet »alldeles»

i 3 § första stycket, att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar

av brukningsdelar ej förhindrades samt att användande av åkerjord

till bostads- eller industriella ändamål ej behövde vara beroende av

Konungens befallningshavandes prövning.

Andra lagutskottet, som i utlåtande nr 18 lämnade en historik i ämnet

(sid. 2—21), hemställde på anförda skäl (sid. 21—22 i utlåtandet) att motionerna

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. — Reservation anfördes

av herr von Geijer jämte fyra andra ledamöter. — Riksdagen biföll

utskottets hemställan.

Beträffande vanhävdslagcns samband med den sociala arrendelagstiftningen

må erinras, att norrlandslcommittén i sitt den 27 oktober 1904 avgivna

betänkande framlade förslag dels till särskild arrendelag, avseende

den i trävaruindustriens besittning varande jordbruksjorden i Norrland och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

Dalarna, dels ock till lag i syfte att förhindra vanhävd av samma jord. Ändamålet

med vanliävdslagen var att förebygga de sociala och ekonomiska

olägenheter, som vore förbundna med att gammal jordbruksjord genom

ägarens försummelse, likgiltighet eller övervägande intresse för annan förvärvsverksamhet

råkade i sådan vanhävd, att dess avkastningsförmåga såsom

jordbruk för framtiden äventyrades. En särskild anledning att sammanställa

den föreslagna vanliävdslagen med genomförandet av arrendelagen

fann man däri, att jordägarna kunde befaras finna den senare för

sig så betungande, att de hellre nedlade jordbruket å sina fastigheter än

underkastade sig att avsluta arrendeavtal enligt den nya lagen.

År 1909 utfärdades den norrländska arrendelagen och samtidigt därmed

lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna. Uppsiktslagen

gällde fastigheter, å vilka åker och äng funnos i den omfattning, att

självständigt jordbruk kunde å dem idkas. I fråga örn den jord, varå uppsiktslagen

och norrländska arrendelagen ägde tillämpning, förelåg viss olikhet.

Sistnämnda lag gällde nämligen arrendegård med en inrösningsjord

av minst fyra hektar.

Jordkommissionen anförde i sitt den 28 februari 1923 avlämnade betänkande

(del VI), att av kommissionen förordade arrende- och friköpningslagar

såsom komplement tarvade en vanliävdslag, omfattande hela riket

och gällande all i enskild ägo varande jord av sådan storlek, att å fastigheten

funnes åker och äng av sådan omfattning, att därå drivet jordbruk

kunde lämna huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj. Några arealgränser

syntes icke kunna ifrågakomma, då förhållandena vore allt för

skiftande inom olika delar av landet. Reservationer mot kommissionens

förslag anfördes emellertid inom densamma.

I betänkande den 3 september 1926 anförde jordsakkunniga, bland annat:

En vanhävdslagstiftning syntes vara oundgängligen nödvändig såsom

komplement till ett av jordsakkunniga framlagt förslag med särskilda bestämmelser

rörande vissa arrenden. Även den norrländska vanliävdslagen

hade huvudsakligen tjänat ändamålet att utgöra ett komplement till den

norrländska arrendelagen. Det syntes ej vara anledning att frångå den sålunda

gällande grundsatsen, att en vanliävdslag endast skulle utgöra komplement

till den speciella arrendelagstiftningen. Därmed vore också omfattningen

av vanhävdslagstiftningen given med hänsyn såväl till skilda

grupper av jordägare som ock till vederbörande jordbruks storlek (beträffande

jordbruksarrenden under fideikommiss erfordras dock icke särskilda

vanhävdsbestämmelser).

I propositionen nr 191 till 1927 års riksdag nied förslag till lag angående

uppsikt å vissa jordbruk förklarade föredragande departementschefen, statsrådet

Thyrén, att han anslöte sig till jordsakkunnigas ståndpunkt. Departementschefens

mening biträddes härutinnan av riksdagen.

Beträffande lagbestämmelsernas rätta tillämpning må i förevarande sammanhang

omnämnas följande yttrande av norrlandskommittén:

Det är tänkbart, att en jordägare kan söka kringgå lagen genom att utarrendera

jorden i stycken, av vilka intet är så stort, som lagen förutsätter.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

9

Detta synes dock icke vara att befara i någon större utsträckning. Ty det

är väl icke alldeles så lätt att finna arrendatorer till dylika små jordbitar; och

att genom särskilda kontrakt arrendera ut jorden styckevis till samma person,

det är ett sådant påtagligt lagvrängningsförsök, att man väl i allmänhet

drager sig därför. Det kan för övrigt ifrågasättas, örn icke i sistnämnda

fall man är berättigad att fästa sig mera vid det faktiska arrenderandet av

fastigheten i sin helhet än vid de särskilda avtalen och alltså kan påfordra,

att lagens bestämmelser tillämpas på arrendet.

I Skarstedt-Ekbergs kommentar till nya jordabalken (supplement till andra

upplagan) har, efter det att norrlandskommitténs ovanintagna yttrande återgivits,

anförts följande (sid. 44):

Det anförda torde äga giltighet även i det fall, att jordägaren väl i kontraktet

angiver den upplåtna jorden innehålla en areal, som understiger den

lagstadgade minsta, t. ex. 3 har odlad jord, men faktiskt låter arrendatorn

bruka mera, t. ex. 5 har.

Även för det fall att av en fastighet, som på grund av sin areal fallit under

uppsiktslagen, utarrenderas areal, som understiger lagens arealminimigräns,

synas jordbrukskommissionerna anse fastigheten höra under deras uppsikt,

enär fastighetens faktiska areal, vartill hänsyn skall tagas, dock måste anses

överstiga nämnda gräns.

I skrivelse till Kungl. Majit den 2 december 1932 hade jordbrukskommissionen

för Västmanlands läns hushållningssällskaps verksamhetsområde anmält,

att kommissionen iakttagit, att uppsiktslagen kringginges sålunda, att

vid utarrendering av lägenheter, som tillhört eller bort tillhöra lagens tilllämpningsområde,

viss åkerareal fråntoges eller tillädes lägenheten.

Sedan länsstyrelsen i Västmanlands län — efter att hava hört hushållningssällskapets

i länet förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelsen och jordbrukskommissionen

—• avgivit yttrande i ärendet, uppdrog Kungl. Majit den 28

augusti 1933 åt sociala jordutredningen att till prövning upptaga frågan.

Sociala jordutredningen inhämtade upplysningar i ärendet från jordbrukskommissionerna

och länsstyrelserna i riket. Åtskilliga länsstyrelser fogade

vid sina yttranden utlåtanden av hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Ur yttrandena må här återgivas följande uttalande av länsstyrelsen i Värmlands

län:

Jordbrukskommissionen hade uppgivit, att inom länet förefunnes ett stort

antal vanhävdade fastigheter, vilkas areal understigit 4 hektar, och att kommissionen

— ehuru det icke med säkerhet kunde påvisas något fall, då fastighetsägare

i syfte att undgå den uppsikt, som vanhävdslagen medgåve, nedbringat

arealen för angivna fastigheter — hade »känslan av att så skett».

Länsstyrelsen saknade för sin del erfarenheter örn att fastighetsägare i angivet

syfte sökt kringgå bestämmelserna i den sociala arrendelagstiftningen

och åberopade lag. Om så skett, torde det i varje händelse hava förekommit

allenast i undantagsfall. Någon ändring i uppsiktslagen på grund därav

syntes länsstyrelsen icke för Värmlands län vara påkallad. Däremot torde

det, med avseende å vad såväl hushållningssällskapets förvaltningsutskott

som jordbrukskommissionen i länet anfört, kunna ifrågasättas, att arealgrän
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

sen för uppsiktslagens tillämplighetsområde nedsattes. Länsstyrelsen holle

dock före, att man därutinnan icke borde gå för långt och att i varje fall

nämnda gräns icke lämpligen borde bestämmas under tre hektar inrösningsjord.

Med anledning av uppgifterna från jordbrukskommissionen i Värmlands

län därom, att inom länet funnes ett stort antal vanhävdade fastigheter, med

vilka kommissionen icke kunnat taga någon befattning på grund av fastigheternas

ringa areal inrösningsjord, anmodade sociala jordutredningen i skrivelse

den 26 maj 1934 jordbrukskommissionen att inkomma med närmare

upplysningar rörande ifrågavarande fastigheters namn och läge samt anmärkningarna

rörande deras beskaffenhet. — I skrivelse den 2 juni 1934

meddelade kommissionen, att den under tiden från och med år 1930 av

nämnda anledning beslutat avskriva av kommissionen handlagda ärenden

rörande vanhävd å 21 angivna fastigheter.

Sociala jordutredningen anförde därefter i skrivelse till Kungl. Majit den

20 juni 1934 bland annat:

Trots den ingående utredning, som sociala jordutredningen verkställt i

ärendet, hava icke kunnat uppvisas andra fall än de av jordbrukskommissionen

i Västmanlands län anmärkta, då ändring i utarrenderade lägenheters

areal vidtagits för att kringgå den sociala arrendelagstiftningen och vanhävdslagen.

Givetvis skulle avsevärda sociala olägenheter kunna uppstå, därest ifrågavarande

lagstiftning i nämnvärd utsträckning kringginges genom ändringar

i de utarrenderade lägenheternas åkerareal. De missförhållanden i berörda

hänseende, som hittills förekommit, synas emellertid enligt sociala jordutredningens

mening icke hava nått den omfattning att de utgöra anledning

att vidtaga lagstiftningsåtgärder i föreslagen riktning.

Vad som i ärendet förekommit har emellertid synts sociala jordutredningen

böra föranleda, att uppmärksamheten för framtiden riktas på möjligheten

att försök i angiven riktning kunna göras. Det torde därför enligt sociala

jordutredningens mening lämpligen böra uppdragas åt jordbrukskommissionerna

i riket att för framtiden noggrant följa utvecklingen på området.

Den 21 december 1934 utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär, i vilket jordbrukskommissionerna

anbefalldes att, envar för sitt verksamhetsområde, så snart

ske kunde göra anmälan till Kungl. Majit, därest till deras kännedom Lomme,

att jordägare med avseende å fastighet, varå uppsiktslagen ägde tillämpning,

vidtagit eller hade för avsikt vidtaga åtgärder, ägnade att genom minskning

eller utökning av fastighetens areal undandraga fastigheten tillämpning

av lagen.

Enligt vad utskottet erfarit har hitintills någon anmälan av angivet innehåll

icke inkommit till Kungl. Majit.

I skrivelse till Kungl. Majit den 2 december 1932 hade jordbrukskommissionen

för Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsområde vidare

omnämnt, att kommissionen under sina resor inom tjänstgöringsområdet

iakttagit, hurusom ett bolag verkställt skogsodling på odlad mark.

Sedan länsstyrelsen i Västmanlands län — efter att hava hört hushållnings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

11

sällskapets i länet förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelscn och jordbrukskommissionen

— avgivit yttrande i ärendet, uppdrog Kungl. Maj:t den 28

augusti 1933 åt sociala jordutredningen att till prövning upptaga jämväl

denna fråga.

Sociala jordutredningen inhämtade upplysningar i ärendet från länsstyrelserna,

jordbrukskommissionerna och skogsvårdsstyrelserna i riket ävensom

från centralstyrelsen för skogsvårdsstyrelsernas förbund.

Sociala jordutredningen anförde bland annat:

Det torde icke kunna förnekas, att det är ett viktigt statsintresse, att befintlig

odlad jord bibehålies produktionsduglig för att kunna nyttiggöras i

den allmänna folkförsörjningens tjänst. Därest utläggning av god och välbelägen

åkerjord till skog förekomme i nämnvärd omfattning, kunde det

därför vara ur det allmännas synpunkt önskvärt, att möjlighet till kontroll

och lämplighetsprövning förefunnes. Samma torde vara förhållandet i sådana

fall då visserligen utläggning av åker till skog icke skett genom odlingsåtgärd

men marken får ligga obrukad tills självföryngring inträder. Otvivelaktigt

föreligger i senare fallet i än högre grad än i det förra sådan missskötsel

av produktionsduglig jord, som ur allmänna synpunkter bör förhindras

och beivras. I fråga om brukningsdel, å vilken vanhävdslagen äger

tillämpning, kan misskötsel, varom nu är fråga, lagligen beivras. Men i fråga

om annan jord saknas för närvarande möjligheter till ingripande från myndigheternas

sida. Innan lagstiftning för sådant ändamål tillgripes måste

självfallet ett verkligt behov av laglig reglering på området hava gjort sig

gällande. Den av sociala jordutredningen i ärendet verkställda utredningen

kan emellertid icke sägas hava givit vid handen, att sådant behov för närvarande

föreligger. Sociala jordutredningen kan därför icke förorda, att

lagstiftningsåtgärder i föreslagen riktning för närvarande vidtagas. Emellertid

anser sociala jordutredningen, att den föreliggande frågan är av så stor

betydelse för folkförsörjningen, att man i framtiden bör noggrant följa utvecklingen

på området. Detta torde också utan alltför stor omgång kunna

ske genom jordbrukskommissionerna i riket.

Den 7 juni 1934 utfärdade Kungl. Majit cirkulär, i vilket jordbrukskommissionerna

anbefalldes att, en var för sitt verksamhetsområde, därest till

kommissionens kännedom komme, antingen att skogsodling på åkerjord sålunda

företoges, att skada för det allmänna ur ekonomiska eller sociala synpunkter

uppstode, eller att dylik skada uppkomme genom att åkerjord överfördes

till skogsbruk genom underlåten odling, så snart ske kunde därom

göra anmälan hos Kungl. Maj:t, för den händelse ej kommissionen ägde möjlighet

till ingripande jämlikt vanhävdslagen.

Enligt vad utskottet inhämtat har hitintills någon anmälan av angivet innehåll

icke inkommit till Kungl. Majit.

linder år 1932 verkställdes en allmän jordbruksräkning i riket. De därvid

insamlade uppgifterna hava numera bearbetats av statistiska centralbyrån,

som i Sveriges officiella statistik (jordbruk med binäringar) lämnat en

redogörelse därför.

Antalet brukningsdelar i riket utgjorde 1932 tillhopa 669,751, därav 241,134

med en åkerareal upp till 0.25 hektar, 60,258 om 0.26—1 hektar, 60,980 om

1—2 hektar samt 116,515 örn 2—5 hektar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

Beträffande utarrenderade brukningsdelars antal och åkerareal i procent

av samtliga brukningsdelar finnas i 1932 års jordbruksräkning uppgifter endast

i fråga om brukningsdelar med mera än 2 hektar åker. Hela antalet

sådana brukningsdelar utgjorde 307,379. Av sistnämnda antal voro 60,192

utarrenderade (19.6 %), under det att 247,187 (80.4 %) brukades av ägaren

själv. Till brukningsdelar med mera än 2 hektar åker hörde en sammanlagd

åkerareal av 3,575,389 hektar (all åker utgjorde 3,724,625 hektar), varav

2,620,504 hektar (73.3 °/o) brukades av ägaren själv och 954,885 hektar

(26.7 %>) av arrendator.

Utarrenderade brukningsdelar förekomma i den relativt sett minsta utsträckningen

vid småbruken, under det att arrendesystemet nått åtskilligt

större omfattning vid de större brukningsdelarna.

Beträffande arrendesystemets utbredning i olika delar av landet må nämnas,

att detsamma förekommer i stor utsträckning inom ett sammanhängande

område, som utgöres av Uppland, Södermanland, Östergötland och norra

kustlandet i Kalmar län, samt vidare på slättbygden i Malmöhus län och i

hela Bergslagen, där bruks- och trävarubolagens jordinnehav nått den största

omfattningen. Däremot har arrendesystemet sin minsta omfattning på Gotland,

i Blekinge läns skogsbygd, i Västernorrlands läns kustland samt i Västerbottens

och Norrbottens län, inom vilka områden åkerjorden till mera

än 90 °/o brukas av självägare.

I anledning av upplysningar från en av motionärerna, herr Nordström i

Torsby, att i Värmland skulle förefinnas åtskilliga fastigheter, beträffande

vilka uppsiktslagen kringginges genom särskilt vidtagna åtgärder av olika

slag eller i fråga om vilka vanhävd förelåge, har utskottet — sedan namn å

och ägare till 16 sådana fastigheter inom Nyskoga och Södra Finnskoga socknar

uppgivits — hos jordbrukskommissionen i Värmlands län anhållit om

upplysning beträffande kommissionens uppfattning angående nämnda fastigheter

[i fråga örn vilka anmälan skett till kommissionen].

Jordbrukskommissionen har i skrivelse till utskottet den 14 april 1936 anfört,

att beträffande tre fastigheter uppsiktslagen icke vore tillämplig, varför

ärendena avskrivits från kommissionens vidare handläggning, att i fråga om

fyra fastigheter vanhävd enligt kommissionens mening icke förelåge, varför

jämväl dessa ärenden avskrivits, att beträffande åtta fastigheter (arrendet

omfattade vid flertalet av dessa något under 4 hektar, ehuru hela inägojorden

å fastigheterna översteg nämnda arealgräns), i fråga om vilka kommissionen

funnit vanhävd föreligga, kommissionen beslutat att söka träffa skriftlig

överenskommelse med jordägarna om åtgärder för vanhävdens avhjälpande

i enlighet med upprättade syneprotokoll vid äventyr av stämning saint

att i fråga om en fastighet överenskommelse med ägaren örn vanhävdens avhjälpande

redan träffats.

Av det svar som justitieministern, statsrådet Schlyter, lämnat å en vid årets

riksdag inom första kammaren framställd interpellation angående det inom

lagberedningen pågående arbetet med revision av jordabalken framgår, bland

annat, att nämnda lagrevision ännu torde vara alltför avlägsen för att kunna

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

13

åberopas såsom avgörande skäl mot reformkrav — bland annat i fråga om

instituten arrende och hyra — vilka i och för sig äro befogade.

Av vad som anförts i utskottets utlåtande och de vid detsamma fogade Utskottet.

bilagorna framgår, att delade meningar tidigare rått och alltjämt råda rörande

spörsmålet, huru gränsen skall dragas mellan fastigheter, för vilka de

särskilda sociala arrendebestämmelser, vilka återfinnas i vissa delar av den

allmänna arrendelagen samt i norrländska arrendelagen, skola gälla, och

andra fastigheter. På grund av det nära samband, som förefinnes mellan

de sociala arrendelagarna och lagen om uppsikt å vissa jordbruk, är nämnda

gränsdragning av betydelse jämväl för frågan om de fastigheter, som

skola vara underkastade sistnämnda lags bestämmelser om uppsikt över att

vanhävd ej äger rum.

Anledning föreligger enligt utskottets mening att verkställa undersökning,

huruvida och på vad sätt ändring bör ske i fråga örn bestämmelserna angående

minimiarealen för de jordbruk, som falla under de sociala arrendelagarna,

ävensom huru nämnda bestämmelser lämpligen böra utformas med

hänsyn till olika ägoslag, som ingå i jordbruksenheten. Att på sätt som

yrkats i motionen II: 481 helt borttaga minimiarealbestämmelserna bör enligt

utskottets mening dock icke ifrågakomma. Utskottet anser nämligen den

principen böra fortfarande vidmakthållas, att de sociala arrendebestämmelserna

skola äga tillämpning allenast beträffande sådana arrenden, vid vilka

arrendatorn kan erhålla sin huvudsakliga bärgning av jordbruket. Dessa

bestämmelser i arrendelagarna äro icke så avfattade, att de äro tillämpliga

å rena arbetarboställen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 159, II: 366

och II: 481, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt

det är lämpligt att ändra bestämmelserna i de sociala arrendelagarna

örn minimiarealen för de jordbruk, som falla under

lagarna, i syfte att åstadkomma sådana arealbestämmelser, att

lagarna bliva tillämpliga å fastigheter, vid vilka arrendatorn av

jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, oavsett beskaffenheten

av de ägoslag, som ingå i jordbruksenheten,

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kan giva anledning; samt

II. alt motionerna I: 159, II: 366 och II: 481, i den mån de

icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 maj 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Frändén, Gustaf Tamm*, Sam

Larsson*, Hagman*, P. Sandström och Lindhagen;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken,

Sandström i Sollefteå*, Hassler, Hermansson, Johanson i Huskvarna och Johansson i

Tväråselet.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Linder, Hagman, Hage, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken

och Hermansson, vilka ansett, att utskottets yttrande bort få följande

lydelse:

Av vad som anförts---(lika med utskottets lydelse)---dock

icke ifrågakomma. Däremot anser utskottet, att det kan ifrågasättas, huruvida

de sociala arrendebestämmelserna ej böra utsträckas så pass långt, att

därunder falla jämväl jordbruk, där arrendatorn — även örn den större delen

av inkomsten erhålles av annat arbete — likväl bekommer en avsevärd

del av sin bärgning från jordbruket.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 159, II: 366

och 11:481, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och

på vad sätt det är lämpligt att ändra bestämmelserna i de

sociala arrendelagarna om minimiarealen för de jordbruk,

som falla under lagarna, i syfte att åstadkomma sådana arealbestämmelser,

att lagarna bliva tillämpliga å fastigheter, vid

vilka arrendatorn av jordbruket kan erhålla en avsevärd del

av sin bärgning, oavsett beskaffenheten av de ägoslag, som

ingå i jordbruksenheten, samt för riksdagen framlägga de

förslag, vartill utredningen kan giva anledning; samt

B. att motionerna I: 159, 11:366 och 11:481, i den mån

de icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

2) av herr Lindhagen, som anfört:

Det förefaller som om utskottet ville begära en alldeles ny utredning. Utredning

om dessa saker föreligger i överflöd. Det är säkerligen fullt tillräckligt

att taga kännedom om dessa utredningar och de olika meningar, som

därvid gjort sig gällande.

För min del har jag tidigare i jordkommissionen ansett mig böra uttala

den uppfattningen, att jordbruk i hela landet, som förr utgjort en självständig

hemmansdels jordbrukskärna, skall, såsom ock norrlandskommittén an
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46. 15

sett, falla under arrendelagen utan någon undersökning om ägornas areal

och dess beskaffenhet.

I norra Sverige och särskilt lappmarkerna kunna sådana ägor vara mycket

små, och man får därför icke fråntaga detta jordbruk sitt lagliga skydd genom

förmenanden att jordbrukaren icke har sin huvudsakliga bärgning

därav. Till dessa jordbruk bär ock i norra delarna av riket genom avvittringarna

tillagts stora skogsmarker »för landets uppodling och bebyggande».

Dessa skogar ha sedan i stället i stor utsträckning övergått till skogsbolag.

Sa mycket större skäl föreligger väl då, att särskilt dylika jordbruk i nämnda

landsdelar, där tvekan godtyckligt kan uppstå om den huvudsakliga bärgningen,

fortfarande få åtnjuta det stöd av skogen och dess nuvarande ägare,

som med skogstilldelningen varit avsedd.

I andra fall åter har av mig i jordkommissionen föreslagits, att minimiarealen

sättes till 2 hektar odlad jord, äng och hagmark. Därmed komma

de skiftande omfattningarna i olika landsdelar av dessa ägoslag till sin rätt

över hela landet oavsett nämnda skiljaktigheter.

Att emellertid, såsom utskottet gjort, i klämmen utsätta en bestämd föreskrift

hur saken skall ordnas och på samma gång begära en utredning, huruvida

saken bör ordnas på ena eller andra sättet, kan väl ej vara riktigt.

Ett förslag synes i sådant fall böra nöja sig med att bliva ifrågasatt i motiveringen

med anspråk allenast att få ingå i det begärda övervägandet. Samma

metod bör då också tillämpats i den under punkt B omnämnda frågan, i

vilken jag är ense med utskottet.

Vid detta ärendes beredning bär även övervägas en höjning av maximigränsen.

Därför har jag ock uttalat mig i jordkommissionen, och även Nils

Wohlin har varit inne därpå. Även Upplands arrendatorförbund har uttalat

sig därför (sid. 30). Vid arrendefrågans prövning böra jämväl detta

förbunds övriga krav, vilka de endast i detta ärende blivit i tillfälle att framföra,

komma under övervägande.

Mina förslag i jordkommissionen om minimi- och maximigränser återfinnas

med motiver i kommissionens del VI*sid. 186 och 241 samt beträffande

minimigränsen i min reservation till kommissionens skrivelse den 10 januari

1923 rörande en provisorisk arrendeförlängningslag.

Det hemställes således, med åberopande tillika av förenämnda angelägenhet

örn en höjning jämväl av maximigränsen,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner ville

anhålla, att Kungl. Majit med ledning av kända sakförhållanden,

det stora under tiderna samlade arbetsmaterialet och

eventuellt ytterligare utredning måtte överväga ändrade bestämmelser

i de sociala arrendelagarna örn minimiarealen för

de jordbruk, som falla under lagarna, samt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

3) av herrar Gustaf Tamm, Sandström i Sollefteå och Johanson i Huskvarna.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Bilaga A 1.

“ Länsstyrelsen i Värmlands län.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 13 mars 1936 har Kungl. Majit anbefallt Konungens

befallningshavande att till utskottet avgiva yttrande över en inom riksdagens

båda kamrar väckt motion om utsträckt tillämpning av lagen om arrende

av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand (motion

nr 159 i första kammaren och nr 366 i andra kammaren) samt över en inom

riksdagens andra kammare väckt motion, nr 481, om viss ändring av 45 §

i lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

Med anledning härav får Konungens befallningshavande med överlämnande

av i ärendet infordrade yttranden från sekreteraren i Värmlands läns

kungl, hushållningssällskap och från Uddeholms Aktiebolag anföra följande.

Såsom av förstnämnda yttrande framgår, torde här i länet förekomma utläggning

till skogsmark av i skogsområden belägna jordbruk. Uti ett den

13 mars dagtecknat, enligt uppgift till utskottet avgivet yttrande har jordbrukskommissionen

i länet vidare framhållit, att vanhävd förekommer å

fastigheter, vilka fastigheter emellertid i anledning av gällande arealbestämmelser

ligga utom kommissionens kompetensområde. Frågan huruvida omförmälda

förhållanden förekomma i sådan omfattning eller äro föranledda

av sådana omständigheter, att särskilda lagstiftnings- eller andra åtgärder

från statsmakterna äro erforderliga, synes enligt Konungens befallningshavandes

mening dock icke kunna tillförlitligen besvaras, förrän en fullständig

och allsidig utredning verkställts.

Karlstad i landskansliet den 1 april 1936.

På länsstyrelsens vägnar:

R. Sundelius. Axel Bergström.

Bilaga A 2.

Värmlands läns hushållningssällskaps sekreterare.

(Yttrande till länsstyrelsen i Värmlands län.)

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands

1 ä n.

Genom remiss den 14 dennes anmodad att avgiva yttrande över dels motion

nr 159 i första kammaren, om utsträckt tillämpning av lagen om arrende

av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand, dels motion

nr 481 i andra kammaren, om viss ändring av 45 § i lagen om nyttjanderätt

till fast egendom m. m., får undertecknad härmed efter samråd med hushållningssällskapets

jordbrukskonsulenter, som genom sin verksamhet inom

egnahemsnämnden förvärvat erfarenheter på berörda område, anföra följande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

17

Det torde icke kunna förnekas, att samtidigt med strävandena att nybilda

egnahem utläggning till skogsmark av vissa i skogsområdena belägna

mindre jordbruk förekommer. Orsakerna härtill äro givetvis olika men

torde i regel grunda sig på ekonomiska förhållanden. Om en jordbrukare

finner jordbruksdriften vid en gård oavbrutet förlustbringande, och köpare

till gården icke kan erhållas, har han i längden knappast annan möjlighet

än att låta gården förfalla. I de flesta fall, då jordbruk fått övergå till skogsmark,

torde det åtminstone i Värmland röra sig om avsides och ensamt belägna

ställen, till vilka brukare endast med stora svårigheter eller icke alls

kunnat erhållas. Även skogsarbetarna torde numera i större utsträckning

än tidigare hava börjat göra anspråk på de fördelar, närbelägenheten till tätare

bebyggda trakter kan erbjuda i olika avseenden, såsom ökad tillgång på

tillfälliga och bättre avlönade arbeten, bekvämare skolgång för barnen o. s. v.

Möjligen kunna också de drägligare bostads- och utspisningsförhållanden, som

på senare tid beretts skogsarbetarna och varigenom dels dessa blivit mindre

beroende av att hava sina hem i närheten av arbetsplatsen, dels skogsbornas

möjlighet att bereda sig extrainkomst genom mottagande av inackorderingar

avtagit, i sin mån hava bidragit att minska efterfrågan på avsides belägna

skogslägenheter.

Sannolikt äro de större skogsägarna, bolag och liknande såväl som enskilda,

angelägna att hava tillgång på arbetskraft inom sina skogsområden,

men i den mån skogsarbetarna finna det fördelaktigare att bosätta sig i

tätare bebyggda trakter, kan det givetvis uppstå oskäliga ekonomiska uppoffringar

att hålla skogslägenheterna i gott skick, örn arrendena på grund av

ringa efterfrågan bliva alltför låga. Det torde även vara tvivelaktigt, örn arrendatorer

överhuvudtaget alltid kunna erhållas, och det synes därför knappast

berättigat ålägga jordägarna att hålla lägenheterna i skick, därest icke

vissa garantier samtidigt kunna skapas för möjligheten av deras utarrendering

till skäliga priser.

Fullt övertygaride skäl för bibehållande av nu gällande arrendelagars bestämmelser

om minimiareal synas emellertid svårligen kunna förebringas,

då uppenbarligen andra omständigheter än ägovidden böra vara vägledande

vid avgörandet, huruvida fastighet av ifrågavarande slag är ekonomiskt berättigad

att bevaras eller icke. Det torde därför kunna ifrågasättas, örn icke

motionärernas syfte, som väl är att resa hinder mot omotiverat nedläggande

av redan förefintliga mindre jordbrukslägenheter, kunde vinnas därigenom,

att av jordbrukskommission enligt lag angående uppsikt å vissa jordbruk

den 27 juni 1927 (nr 287) tillsatta synemän finge —■ där vanhävd angives

föreligga eller jordägare sådant begär — efter av jordägaren förebragt utredning

och med beaktande jämväl av sociala synpunkter från fall till fall

avgöra, huruvida sådan fastighet må fritt disponeras av ägaren eller icke.

Synemännen kunde därvid även tänkas erhålla i uppdrag att fastställa det

lägsta försäljnings- eller arrendevärde, mot vilket ägaren skulle vara pliktig

utbjuda fastigheten till försäljning eller arrende, innan han berättigades

att fritt förfoga över densamma.

Karlstad den 21 mars 1936.

Albert Larsson.

(Värmlands läns hushållningssällskaps sekreterare.)

2

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avil. Nr 46.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Bilaga A 3.

Uddeholms Aktiebolag.

(Yttrande till länsstyrelsen i Värmlands län.)

Till Konungens befallningshavande i Värmlands län.

Genom remiss i skrivelse av den 14 dennes har Uddeholms Aktiebolag

lämnats tillfälle att avgiva yttrande med anledning utav tvenne hos innevarande

riksdag väckta motioner, nämligen motionen nr 159 av herr Tjällgren

i första kammaren och motionen nr 481 av herr Nordström m. fl. i

andra kammaren.

Med anledning härav får aktiebolaget vördsamt anföra följande.

Båda motionerna rikta sig mot viss arealbestämmelse för den s. 1c. norrländska

arrendelagens tillämpning ävensom motsvarande lagrum i 1907

års lag om nyttjanderätt till fast egendom, sedan sistnämnda lag år 1927 utbyggts

med vissa sociala arrendeföreskrifter.

Herr Tjällgren yrkar sålunda, att nuvarande bestämmelse i den norrländska

arrendelagen örn att lagen skall gälla arealer mellan 25 hektar odlad

jord och 4 hektar inrösningsjord skall ändras att innefatta arealer, motsvarande

vad den s. k. jordkommissionen på sin tid föreslog, nämligen arealer

mellan 25 hektar och 4 hektar inrösningsjord eller ock odlad jord till en

vidd av 2 hektar. Som motiv härför anföres att genom nuvarande bestämmelse

ej mindre än 40 procent av arrendena i Norrland och Dalarna skulle

falla utom lagens tillämpningsområde. Herr Nordström m. fl. yrkar, att i

motsvarande lagrum minimigränsen skall helt bortfalla, sålunda att de

sociala arrendelagarna skulle komma att omfatta brukningsdelar ned till

minsta möjliga arealstorlek.

Det torde vara onödigt att här ånyo bringa i åtanke alla de skäl, varför

riksdagen på sin tid frånträdde den s. 1c. jordkommissionens förslag beträffande

minimiarealer och sedermera fastställde nu gällande sinsemellan något

olika minimiarealer, dels i den s. k. norrländska arrendelagen och dels

i de sociala tilläggsbestämmelserna i 1907 års lag. Yrkandet av herr Tjällgren

torde kunna belysas till sina konsekvenser genom ett upptagande till

bedömande av de motiv, som anföras i herr Nordströms motion. Emellertid

bör först några ord ägnas herr Nordströms speciella yrkande att tillämpningen

för lagen skulle ändras att gälla brukningsdelar utan någon minimibegränsning

av arealstorleken.

Det är uppenbart, att detta herr Nordströms yrkande måste falla på betydande

praktiska och ekonomiska skäl. Gränsdragningen mellan den nyttjanderätt

till fast egendom, som lagenligt bör lyda under arrrendelagen eller

hyreslagen, är i praktiken mången gång svår. Om även lagbestämmelserna,

objektets natur i ena fallet en hyra, i andra fallet ett jordarrende, synas vara

tydliga, måste konstateras att svårigheter finnas att avgöra örn nyttjanderätten

är att betrakta som hyra eller arrende. I ett stort antal nyttjanderättsavtal

utgör huvudändamålet med upplåtelsen rätten att nyttja viss bostad,

trots att till denna nyttjanderätt kan höra en viss liten areal jord, som

vederbörande nyttjanderättstagare äger utnyttja för sina behov. Denna jord

kan av honom utnyttjas till potatisland och till produktion av vissa grönsaker

men jämväl understundom till produktion av foder till födande av

t. ex. en ko. I sistnämnda fall låter exempelvis en nyttjanderättshavare

inhysa denna ko i ett tillfälligt uppsatt litet kostall eller hos någon jordbrukande

granne. En del av fodret till denna ko kan han understundom erhålla

från den lilla areal, som är tillagd hyreslägenheten, en annan del är

han nödsakad att årligen köpa. Detta förhållande är mycket vanligt å lands
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande ATr 46; bilagor.

19

bygden, speciellt i vissa äldre brukstrakter, och har föranlett att hyresförfarandet

kommit till användning av rent praktiska skäl trots att av lärnplighetsskäl

en viss mindre jordlott ansetts böra medfölja hyreslägenheten.

Med herr Nordströms yrkande synes nian kunna riskera att en rigorös arrendelagstiftning

skulle kunna komma att göras gällande mot varje sådan

liten jordupplåtelse. Man skulle t. o. m. kunna befara, att varje sådan liten

jordareal skulle kunna åläggas byggnadsskyldighet, örn den s. k. vanhävdslagen

även skulle utsträckas till sitt giltighetsområde i motsvarande grad. Herr

Nordströms m. fl. yrkande måste för den skull av rent praktiska skäl anses

ogenomförbart.

Herr Nordström m. fl. motivera sitt yrkande om sänkning av minimiarealgränsen

med att bland jordägarna skulle finnas en strävan att utlägga

de minsta jordbruken och ett påstått behov av och att det är en allmän

angelägenhet att dessa minsta jordbruk vidmakthållas i vilket skick och av

vilken beskaffenhet de än förefinnas. Herr Nordström m. fl. framhålla, att

det måste anses vara naturligt, att då staten nu med all makt går in för att

nybilda och stärka småjordbruket, bör staten i första hand tillse, att nu

befintliga småjordbruk eller jordlotter hållas i full hävd. Det påpekas även

att en motsatt uppläggning av denna fråga vore en inkonsekvens av staten.

Frågan örn det allmännas uppsikt över småjordbruket har ju vid tidigare

tillfällen ingående diskuterats. Nog har det därvid med full klarhet ådagalagts,

att det finnes ett flertal sådana under äldre och helt andra ekonomiska

förhållanden startade småjordbruk, som äro ytterst svaga. Man kan närmast

bringa i åtanke viss finnbebyggelse i de mest oländiga och ogästvänliga

trakter, som efter nutida förhållanden varken från nationalekonomisk eller

privatekonomisk synpunkt under några förhållanden bör vidmakthållas. Då

motionärerna alltså utgå ifrån, att en äldre sådan anläggning, som vanligen

till följd av sina ringa möjlighefer att återgälda en brukares arbete och

till följd därav successive blivit utsatt för bristande underhåll och hävd, är

värdefullare än en nyanläggning, som tillkommer med nuvarande förutsättningar

och bedömande av det blivande jordbrukets möjlighet att vara till

nytta vid försörjningen av en skogs- och jordbrukets arbetare, måste detta

innebära en felsyn. Vid nybildandet av ett småbruk äger dock nu för tiden

en prövning rum innan det nya jordbruket etableras och bebygges. Denna

prövning sker med tillhjälp av statens organ. En sådan prövning ägde ej

rum då nu av herr Nordström m. fl. omhuldade småbruk startades. Det är,

enligt aktiebolagets mening, alltså att skjuta långt över målet att använda den

argumentering vid frågans belysning, som här gjorts av herr Nordström

m. fl.

Motionärerna påyrka sänkning av arealgränsen dessutom för att hindra

den möjlighet, som jordägarna förmenas utnyttja genom att viel arrendekontrakts

uppgörande avskilja jord, sålunda att lagens minimiarealgräns ej

överskrides. Det mannes därvid, att igenom direkt frånskiljande av odlad

jord, genom frånräknande av ängs- och hagmark eller annan till uppodling

tjänlig mark, genom uppdelning av lägenheterna hava många av dessa förut

små jordbruk bringats under fyra hektars omfattning». Med den rationalisering,

som under senaste lid uppkommit såsom en nödvändig grund

för var lanthushållning, har framstått såsom ett ovillkorligt behov att åstadkomma

boskillnad mellan bete och jordbruk. Lagstiftningen har även sökt

befrämja denna utveckling. Vid eli rationellt genomförande av dessa synpunkter,

vilka vunnit uppmärksamhet i Värmland långt tidigare än den .sociala

arrendelagstiftningen därstädes infördes, har man nödgats beskära de

betesarealer, som i mer eller mindre avtalsenlig form nyttjats av lägenheterna.

Ett behov föreligger att tillse, att för varje brukningsdel behövlig

areal ställes lill förfogande, varken mer eller mindre.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Knappast torde väl numera förekomma, åtminstone i Värmland, att i ett

arrendeavtal inkluderas mark för en eventuell men mycket oviss uppodling.

Framkommer ett odlingsintresse, och detta intresse är vederhäftigt, torde

inga hinder finnas för att denna odling kommer till stånd, men uppgörelse

härom bör väl ske för sig mellan jordägaren och hugad uppodlare.

Ett frånskiljande av odlad jord från brukningsdel av skäl att jordägaren

därigenom skulle kunna nedbringa brukningsdelen under den kritiska arealgränsen

har ej kommit till vår kännedom eller åtminstone icke skett under

Uddeholms Aktiebolag. Överhuvud taget vet aktiebolaget ej av något fall,

där odlad jord avskilts från en tidigare brukningsdel annat än där fullgoda

skid förelegat att genom nyarronderingar och utbyten av jordlotter förbättra

förutsättningarna för ett eller flera närliggande jordbruk. I åtskilliga fall

har en sådan nyarrondering inom bolaget ägt rum under senaste två årtiondena,

påbörjad dock långt tidigare än år 1927. I intet fall, som nu kan

erinras, beröra emellertid dessa omdispositioner av odlad jord under aktiebolaget

brukningsdelar av den storleksordning, som denna motion sysslar

med, annat än i samband med frilösning eller försäljning av arrendejord. En

sådan omgruppering måste under alla förhållanden anses synnerligen behjärtansvärd

och bör befrämjas, även örn åtgärden på något sätt kan sägas

komma i kontakt med den arealgräns, som motionärerna yrka få borttagen.

Vad beträffar frånskiljandet av tidigare delvis för betesmark nyttjad

skogsmark har sådan ägt rum under aktiebolaget, och kommer framdeles

denna fråga att ägnas fortsatt uppmärksamhet. Motiven måste anses vara

från allmän synpunkt godtagbara. Därvid bör endast bringas i åtanke att i

de trakter, där bolaget har sina huvudsakliga fastighetsarealer, utgöras de

små jordbrukslägenheterna i regel av små oskattlagda torp, liggande på skogen.

och vilka det är bolaget högst angeläget att på bästa sätt underhålla för

att erhålla en för skogsbruket fullgod arbetarestam, boende inom arbetsområdet.

Till dessa torp hava visserligen tidigare kanske utnyttjats stora arealer

skogsliden å de kalhyggen, som tillhörde en äldre skogsbruksmetod.

Stora arealer kunna också under tiderna hava blivit mer eller mindre effektivt

inhägnade av dessa lägenheters arrendatorer, men det har varit en angelägenhet

av första ordningen att ordna denna fråga och inskränka betesarealerna,

som nyss här sagts, varvid emellertid av kostnadsskäl ej ansetts

rimligt att omedelbart ålägga varken jordägare eller arrendatorer uppsättande

av nya hägnader för en förminskad och tillräcklig betesareal.

För bruksskogarnas intensiva skötsel behövs enligt vedertagen åsikt en

1 K) fa st arbetarstam. Enligt samma åsikt har även ansetts nödvändigt att

arrendeavtalen för dessa torpställen förses med arbetsskyldighet åt jordägaren.

Då man ej kan teckna arbetsskyldighet på ett arrendeavtal om 15 års

giltighetstid, ville riksdagen på sin tid begränsa de lagbestämmelser, som

skulle inskränka jordägarens friare förfogande över sådana lägenheter, till

en minimiareal av fyra hektar. Det finnes visserligen i den sociala arrendelagstiftningen

dispensmöjlighet, men det kan ej vara angeläget att få denna

lagstiftning sådan, att ett dispensförfarande måste i allt för stor omfattning

anlitas. De skäl, som på sin tid i detta avseende talade till förmån för riksdagens

beslut örn nuvarande arealgräns fastställande vid fyra hektar, gälla

allt fortfarande.

Med anledning av vad här ovan anförts kunna vi ej finna tillräckliga skäl

föreligga att redan nu vidtaga ändringar i de lagstadganden, som så sent

som år 1927 av Konung och riksdag antagits.

Uddeholm den 21 mars 1936.

Uddeholms Aktiebolag, Skogskontoret.

G. Wesslén.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

21

Bilaga B.

Värmlands läns hushållningssällskap.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan Värmlands läns hushållningssällskap genom remiss bereus tillfälle

att avgiva yttrande över trenne inom riksdagen väckta motioner, nämligen

nr 159 i första kammaren av herr Tjällgren, nr 366 i andra kammaren av

herrar Strindlund och Persson i Trången samt nr 481 i andra kammaren avherr

Nordström i Torsby m. fl., får hushållningssällskapet härmed anföra

följande.

Det torde icke kunna förnekas att, samtidigt med strävandena att nybilda

egnahem, utläggning till skogsmark av vissa i skogsområdena belägna mindre

jordbruk förekommer. Orsakerna härtill äro givetvis olika men torde i

regel grunda sig på ekonomiska förhållanden. Om en jordbrukare finner

jordbruksdriften vid en gård oavbrutet förlustbringande och köpare till gården

icke kan erhållas, har han i längden knappast annan möjlighet än att

låta gården förfalla. Sammaledes om en större markägare icke kan erhålla

en skötsam arrendator eller någon arrendator alls på en brukningsdel.

I de flesta fall, då jordbruk fått övergå till skogsmark, torde det — åtminstone

i Värmland — röra sig örn avsides och otjänligt belägna ställen, tillkomna

under tider då anspråken på närbelägenhet till grannar, tillfartsvägar,

lämplig arrondering av brukningsenheter m. m. voro synnerligen blygsamma.

Numera gör emellertid även skogsbefolkningen i större utsträckning

än tidigare anspråk på de fördelar, närbelägenheten till tätare bebyggda

trakter kan erbjuda i olika avseenden, såsom ökad tillgång på tillfälliga

och bättre avlönade arbeten, bekvämare skolgång för barnen o. s. v., och

begagna därför uppkommande tillfällen att draga sig ifrån sämre belägna

ställen. Den omflyttning från sämre till bättre belägenhet, som här beröres,

måste därför betraktas som en tidsföreleelse, analog med övriga befolkningsgruppers

strävanden mot bättre försörjningsvillkor, och bärande skäl att på

lagstiftningens väg söka hindra densamma synas icke föreligga.

Sannolikt låta icke de större skogsägarna, vilka närmast beröras av den

ifrågasatta lagändringen, skogsfastigheterna förfalla, därest de icke anse

giltiga skäl därtill föreligga. Ty skogsägarna hava ett erkänt behov av en

bofast arbetarstam i skogsbygden, varför kostnader inom rimliga gränser j

allmänhet av dem alltjämt nedläggas på vidmakthållandet av boställen på

sådana platser, där förutsättningar för ur jordbrukssynpunkt skälig lönsamhet

samt trivsel förefinnas.

En annan fråga är emellertid, huruvida nu gällande bestämmelser i arrende-

och uppsiktslagarna rörande minimiareal äro ändamålsenliga. Det

synes nämligen uppenbart, att även andra omständigheter än ägovidden böra

vara vägledande vid avgörandet, huruvida en fastighet av ifrågavarande

slag är ekonomiskt berättigad att bevaras eller icke. Det kan därför ifrågasättas,

örn icke motionärernas syfte, som torde vara att resa hinder mot

omotiverat nedläggande av redan förefintliga mindre jordbrukslägenheter,

kunde vinnas därigenom, alt av jordbrukskommission, enligt lag den 27

juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk, tillsatta synemän finge

-— där vanhävd angives föreligga eller jordägaren sådant begär — efter av

jordägaren förebragt utredning från fall till fall avgöra, huruvida sådan

fastighet må fritt disponeras av ägaren eller icke. Synemännen kunde därvid

även tänkas erhålla i uppdrag att fastställa det liigsta försäljnings- eller

arrendevärde, mot vilket ägaren skulle vara pliktig utbjuda fastigheten till

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

försäljning eller arrende, innan han berättigades alt fritt förfoga över densamma.

Karlstad den 31 mars 1936.

Å Värmlands läns hushållningssällskaps vägnar:

Nils Persson.

Vice ordförande.

Albert Larsson.

Sekreterare.

Utlaga C.

Sveriges skogsägareförbund.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss har utskottet berett Sveriges skogsägareförbund tillfälle avgiva

yttrande över vissa i riksdagen avgivna motioner angående ändring av

de sociala arrende- och vanhävdslagarna, nämligen motion nr 159 i I kammaren

av herr Tjällgren, den därmed lika lydande motion nr 366 i II kammaren

av herrar Strindlund och Persson i Trången, samt slutligen motion

nr 481 i II kammaren av herr Nordström i Torsby m. fl. I anledning därav

får förbundet vördsamt anföra:

Ehuru motionerna såväl till sina yrkanden som beträffande motiveringen

äro något skiljaktiga, hava de dock i stort sett samma syfte, nämligen att

under den s. k. uppsikts- eller vanhävdslagens kontroll bringa även de

mindre lägenheter å bolagsjord, som nu ligga under den nedre arealgränsen

för sagda lags tillämplighet. Båda motionerna rekommendera jämväl samma

metod att nå detta mål, nämligen att sänka eller borttaga de i ingressen till

norrländska arrendelagen samt i 45 § allmänna arrendelagen fastställda

undre arealgränserna för sagda lagars tillämplighet. Automatiskt skulle då

även uppsiktslagen få samma vidgade giltighetsområde. Emellertid gå motionärernas

yrkanden i nu berörda hänseende ej fullt lika långt. Herr Tjällgren

berör i sin motion endast den norrländska arrendelagen samt återupptar

beträffande denna jordkommissionens gamla yrkande, att den nedre

arealgränsen för lagens tillämplighet skulle sättas vid 4 hektar inrösningsjord

eller 2 hektar odlad jord. Herr Nordströms motion avser båda arrendelagarna,

och han vill helt borttaga de undre arealgränserna i dessa samt

alltså låta deras för bolag med flera gällande speciella bestämmeser träffa

alla arrenden, som falla nedom lagarnas nuvarande övre arealgräns eller 25

hektar odlad jord.

I motiven anför herr Tjällgren, att många smålägenheter, som äga två

hektar odlad jord, men icke nå upp till fyra hektar inrösningsjord, vore värda

det stöd beträffande byggnadernas underhåll genom tvingande bestämmelser

mot jordägaren, som uppsiktslagen skänker. Herr Nordström framhåller,

att det vore inkonsekvent av staten att tillåta nedläggande eller vanvård av

nu ifrågavarande smålägenheter, när staten samtidigt offrade tiotals miljoner

på att grunda helt nya jordbrukslägenheter av just motsvarande storleksordning.

Herr Nordström säger vidare, att det skulle förekomma, att

vissa jordägare i syfte att undandraga sig uppsiktslagens tillämplighet skulle

vid förnyade utarrenderingar av lägenheter, som tidigare lytt under lagen,

dela lägenheterna i mindre lotter eller ock undantaga ägor från utarrenderingen,

varigenom arrendena skulle bringas ned under ovanberörda areal
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

23

gränser och alltså falla utanför arrende- och uppsiktslagarnas tillämpningsområden.

I samband därmed skulle vanhävd jämväl lia kunnat påvisas

vid ett ej ringa antal lägenheter. För exemplifiering därav har motionären i

särskild promemoria meddelat ett antal fall, då jordbrukskommissionen i

Värmlands län funnit sig böra ingripa mot minskning eller vanhävd av lägenheter

inom sagda län.

I anledning av dessa motionärernas yrkanden och motivering får Sveriges

skogsägareförbund anföra:

Båda motionerna syfta till att även de mindre lägenheterna skola inbegripas

under de bestämmelser i arrendelagarna och uppsiktslagen, som^ med

tvingande kraft ålägga jordägarna att svara för byggande och underhåll av

lägenheternas husbestånd. Då motionärerna för nående av detta mål föreslå,

att den sociala arrendelagstiftningen i dess helhet skall tillämpas även för

dessa mindre lägenheter, så föra de emellertid nu förevarande lagstiftningsfråga

ut över ett avsevärt vidare plan samt giva den konsekvenser, som de,

av motionernas motivering att döma, ej synas själva hava förutsett. Den

sociala arrendelagstiftningen innehåller nämligen, såsom torde vara utskottet

väl bekant, en serie tvingande bestämmelser rörande arrendetidens längd,

sättet för legans bestämmande, arrendatorns rätt till uppsägning, syn m. m.,

vilka alla äro av djupgående betydelse i fråga örn arrendeavtalets karaktär

och ekonomiska verkningar både för jordägaren och arrendatorn. Motionärerna

lia tagit sikte på ett hävdeproblem, men för att kunna lösa detta rulla

de upp hela det stora problemkomplexet örn den sociala arrendelagstiftningens

tillämplighetsområde överhuvud taget.

Sveriges skogsägareförbund förmenar, att detta sammankopplande av en

detaljfråga, nämligen lägenheternas hävd, beträffande vilken motionärerna

ansett anmärkningar kunna göras, med en både ur skogsvårdsteknisk, industriell

och med hänsyn till egnahemsbildningen så svårlöst fråga som den

sociala arrendelagstiftningens nedre avgränsning, kan leda till att botemedel

tillgripas, som sedermera visa sig hava betydelsefulla men kanske icke

önskade eller i varje fall icke förutsedda verkningar på områden av statens

jordpolitiska verksamhet, som man nu icke avsett att beröra. Förbundet anser

därför, att man vid en diskussion av motionernas motiv och yrkanden

bör noga hålla isär två skilda spörsmål, nämligen dels kravet på förbättrad

hävd av smålägenheterna och dels frågan örn den sociala arrendelagstiftningens

utsträckande överhuvud taget. Förbundet skall här nedan behandla

dessa båda problem var för sig.

Händen vid arrenden under bolag.

I båda motionerna göres gällande, att bolagen såsom jordägare skulle använda

sig av den frihet, den nuvarande lagstiftningen skänker dem beträffande

lägenheter under fyrahektarsgränsen, att ifråga örn dessa försumma

hävden, så att byggnadsbeståndet bleve bristfälligt. Herr Nordström uttalar

därjämte, att bolagen skulle avsiktligt undandraga sig tvånget till byggnadsunderhåll

genom att ifråga örn lägenheter, som tidigare lytt under arrendeoch

vanhävdslagarna, vid förnyad utarrendering verkställa en uppdelning

av lägenheterna eller ett frånskiljande av ägor, varigenom lägenheterna skulle

bringas ned under 4 hektar inlösnings- resp. odlad jord och alltså bliva fria

från hävdetvånget.

Sveriges skogsägareförbund bestrider, att dessa uttalanden äga fog. Visserligen

lärer det, då här är fråga örn hundratals jordägare och tusentals lägenheter,

kunna påvisas strödda exempel, där anmärkningar kunna framställas

mot underhållet även i .sådana fall, då lägenheterna äro brukningsvärdiga,

men dessa exempel utgöra undantag och kunna icke motivera en lag
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

stiftningsändring av så vittgående konsekvenser, som nu föreslagits. Förbundet

vill beträffande underhållet av nu ifrågavarande smålägenheter framhålla,

att flertalet bolag vid dem tillämpa samma regler och arrendebestämmelser,

som ifråga om de större arrendena, vilka lyda under den särskilda

lagstiftningen. Det är sålunda regel, att bolagen vid småställena frivilligt

själva åtaga sig och utföra husunderhållet i samma omfattning, som skulle

blivit fallet om arrendelagen där varit gällande. Det kan i detta sammanhang

framhållas, att det före den sociala arrendelagstiftningens utsträckande till

Mellansverige var allmän praxis å de större bolagsdomänerna därstädes, att

jordägaren i arrendeavtalen åtog sig själv husunderhållet just å småställena,

och bland dem även de under 4 hektar, medan vid de större eller allra största

arrendena underhållet genom kontraktsbestämmelse understundom ålades

arrendatorn. Den sociala arrendelagstiftningens tillkomst åstadkom sålunda

i berörda landsdelar en uniformering, så att de större gårdarna beträffande

underhållet bragtes i paritet med de mindre. Det är sålunda icke berättigat

att påstå, att bolagen använda sig av den frihet i lagstiftningshänseende, som

gäller i fråga om lägenheter under 4 hektar, att låta dessa falla i vanhävd.

I detta sammanhang måste förbundet emellertid till behandling upptaga

hävden vid en viss grupp lägenheter, som man stundom så att säga avsiktligt

underlåtit att vidmakthålla. Förbundet syftar på sådana lägenheter, som

på grund av jordens underhaltiga beskaffenhet, bristen på kommunikationer,

obefintligheten av förvärvsmöjligheter vid sidan av jordbruket eller av andra

skäl icke äro eller kunna förväntas bliva driftvärdiga. Då de exempel, som

anföras på bolagens bristande vilja att underhålla sina jordbrukslägenheter,

ej sällan eller kanske i regel avse just dylika mindrevärdiga objekt, torde

dessas ställning i lagstiftningshänseende böra diskuteras.

I Värmlands, Dalarnas och vissa delar av Norrlands inre skogsbygder har

under tidigare århundraden upptagits, vanligen i samband med svedjande,

ett ej ringa antal odlingar uppe på vattendelarnas platåland, avlägset från

annan bebyggelse. Platsen för dessa nybyggen valdes mer med hänsyn till

möjligheten till fortsatt svedjande samt förefintligheten av myrsätter, fisken

och god jakt än till jordmånens beskaffenhet. Eli stort antal av dessa gamla

finnbebyggelser Ira för länge sedan lagts ned och vuxit igen, men några upprätthållas

fortfarande. Givetvis har ett och annat av dessa kommit på en

förmånlig plats och med fördel kunnat hävdas, men beträffande flertalet

gäller, att jordmånen icke lämpar sig för jordbruk i vår tids bemärkelse.

Under den gamla naturahushållningens tid upprätthöllos dessa bebyggelser

genom skogsbete, slåtter, fiske, jakt och de svaga skördar, som kunde

utvinnas från de spridda och steniga tegarna vid boplatsen. Denna extensiv

form av jordbruk är emellertid numera ej lönande samt lockar knappast

några brukare. Det visar sig ofta vara svårt eller omöjligt att erhålla arrendatorer

vid berörda lägenheter, trots att synnerligen låga arrenden, ja stundom

fri upplåtelse erbjudes. Det är ekonomiskt omöjliga jordbruk av det/c

slag, som jordägarna någon gång se sig nödgade att lägga ned, varvid, da

jordägaren varit bolag, saken kommit visst buller åstad, enär man ansett,

att nedläggandet kränkt vanhävdslagen.

Ur nationalekonomisk synpunkt lärer det väl knappast vara riktigt, att dylika

jordbruk, vilkas skördar icke ersätta det nedlagda arbetets värde, fortfarande

drivas. I varje fall lärer det få anses försvarligt och lämpligt, att

en rationalisering av jordbruksdriften till mer nutidsmässiga former äger

rum vid desamma. Detta sker genom nedläggande av de sämsta och mer

avlägset belägna odlingarna eller slåttermarkerna samt driftens koncentrerande

till de bättre ägorna närmast gården. En dylik rationalisering och

koncentration kräves numera även med hänsyn till skogsbruket, som vill

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

2b

bli befriat från den extensiva betesdriften och få kreatursbetet samlat till

vårdade betesområden närmast inägorna.

De bolagens åtgöranden, vilka påtalats dels som nedläggande och vanhävd

av jordbruk och dels som arealminskning av jordbruk i påstått syfte

att komma undan uppsiktslagen, äro i flertalet fall icke något annat än dylika

rationaliseringssträvanden, framtvingade av nödvändigheten att bringa

dessa gamla, i sig själva mer eller mindre omöjliga jordbruk någotsånär i

kontakt med det nutida jordbrukets driftsformer. Att de sämsta odlingarna

därvid helt få läggas ned, kan och bör ej betecknas som vanliävd. Att

extensiva betesområden koncentreras till vårdade betesmarker är både med

hänsyn till skogsbruket och jordbruket ett direkt framsteg. Att märka är

även, att nyodlingar på bättre lokaler torde i areal väl uppväga, vad som på

detta sätt blivit nedlagt.

Förbundet vill med detta framhålla, att uppsiktslagen icke bör få tolkas

och tillämpas så, att alla sedan gammalt förefintliga bebyggelser ovillkorligen

och utan hänsyn till deras kvalitet skola upprätthållas. Omvänt få ej

heller jordägarnas åtgöranden att nedlägga de sämsta jordbruken eller att

minska vissa jordbruk genom att skära bort onödiga betesmarker eller nedlägga

avlägsna och lågvärdiga slåttermarker eller att omföra ej brukningsvärdiga

åkrar till betesvallar betecknas som vanhävd. Bolagens åtgöranden i berörda

hänseenden utgöra endast en anpassning till vår tids krav på jordbruksdrift

och jordbruksekonomi samt innebära i varje fall icke någon avsikt

att kringgå gällande lag. Några bärande skäl torde av denna anledning

ej heller föreligga att i anledning av enstaka åtgärder av ovan berört slag

skärpa eller utvidga uppsiktslagen och den sociala arrendelagstiftningen.

I detta sammanhang får förbundet inlägga en gensaga mot herr Nordströms

uttalande, att det är inkonsekvent av staten att nedlägga miljoner på

upptagandet av nya jordbruk, medan man samtidigt låter förefintliga lägenheter

av samma typ förfalla. Det vore sannerligen illa, om detta uttalande

vore riktigt, d. v. s. örn statsmakterna tilläte, att deras för grundande

av nya jordbruk anvisade anslag användes så planlöst och onyttigt, att med

hjälp av desamma upptoges nya jordbruk av lika hopplöst och till misslyckande

förutbestämt slag, som de lägenheter, vilkas nedläggande motionären

klandrar. Dessbättre tillgår det emellertid icke så. Vid egnahemsverksamheten

och grundandet av nya lägenheter med statligt bidrag ankommer det

på ansvariga statstjänstemän att tillse, att de penningar, staten lämnar de

jordsökande som lån eller bidrag, ej kastas bort på huvudlösa företag.

Någon berättigad jämförelse kan därför ej göras mellan nied statsbidrag nybildade

egnahem och de rester av äldre tiders extensiva jordbruk i ödebygderna,

som nu måste nedläggas. I varje fall utgör den omständigheten, att

staten idkar egnahemsverksamhet, icke något skäl vare sig av social eller

nationalekonomisk art, att redan förefintliga men på grund av sin beskaffenhet

odugliga jordbruk skola vidmakthållas för all framtid.

Till sist tillåter sig förbundet beröra även en annan omständighet, som i

l iss mån föranlett, att tal örn vanhävd av bolagsjordbruk fått spridning även i

fall, där sådan ej förelegat. Det förekommer, att politiska eller andra enskilda

organisationer av eget initiativ etablera sig som något slags underorgan

till länens jordbrukskommissioncr samt sända ut rese-ombud, vilka i tur

och ordning, jordägaren ovetande, inspektera bolagens arrendegårdar, hålla

något slags självgjord syn samt konstatera brister i byggnadsunderhållet,

varefter offentlig anmälan göres lill jordbrukskommissionen om vanhävd av

de och dc gårdarna. Saken kommer i pressen, och jordägaren står utpekad

för bristande vård örn sina jordbruk. Vid närmare undersökning visar det

sig sedan ofta, att de påtalade bristerna varit sådana, som det enligt 8 §

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

norrländska och 48 § allmänna arrendelagen åligger brukaren avhjälpa, eller,

i andra fall, att jordägaren redan upptagit de påtalade bristerna till avhjälpande

i den allmänna plan för nödiga byggnadsarbetens rationella genomförande,

som han följer. Det är givet, att ägaren av ett större antal jordbruk

icke kan, utan att kostnaderna oskäligt springa i höjden, lappa på alla gårdar

varje år, utan reparations- och nybyggnadsarbetena måste genomföras

efter viss plan, varvid alla arbeten å varje fastighet slutföras på en gång, varefter

det dröjer några år, innan man återkommer till samma ställe. Detta

inse i allmänhet även jordbrukskommissionerna och sanktionera berörda

planmässighet i underhållsarbetet. Den av utomstående bedrivna, självtagna

inspektionsverksamheten föranleder därför vanligen icke någon jordbrukskommissionens

åtgärd, men är ägnad att i bygderna sprida en föreställning

om att vanhävd är för handen. I detta sammanhang får förbundet framhålla

som ett önskemål, att jordbrukskommissionerna åläggas att vid syner

enligt uppsiktslagen kalla jordägaren att närvara. Det är nu mycket vanligt,

att så ej sker. Vore jordägaren eller hans ombud närvarande vid synetillfället,

skulle mycken onödig friktion kunna undgås samt hithörande ärenden

kunna avgöras utan så omständig skriftväxling, som nu ofta blir fallet.

Enligt vad förbundet i det föregående visat, är sålunda icke någon fara för

handen, att de bolagens arrenden, som nu icke lyda under den särskilda lagstiftningen,

skola nedläggas eller vanhävdas. Bolagen behandla såsom jordägare

alla sina gårdar och lägenheter efter fullt enhetliga principer, helt

oavsett om jordbruken lyda under den ena eller den andra lagstiftningen.

Något behov av utsträckt giltighet för arrende- och uppsiktslagarna i syfte

att skydda de mindre lägenheterna å bolagsjord kan därför icke sägas föreligga.

Däremot lia, såsom ovan påvisats, olika meningar ej sällan framkommit

rörande vanhävdsbegreppets tolkning och innebörd. Jordägarna anse, att

jordbruk, som på grund av dåliga naturliga förutsättningar icke under några

omständigheter kunna komma att lämna lön för nedlagt arbete, böra få nedläggas.

Från andra håll göres gällande, att varje bit odlad jord, den må

nu vara huru oduglig som helst, vilken under gången tid upptagits, ovillkorligen

skall bibehållas under plog. Uppsiktslagstiftningens syfte är enligt denna

uppfattning att få till stånd en konservering av icke bärkraftiga jordbruk.

Örn någon ändring av uppsiktslagen överhuvud taget skall anses behövlig,

bör denna, enligt förbundets mening, främst inriktas på att få till stånd ett

klarläggande av själva vanhävdsbegreppet, så att lagens tillämpning ej må

komma allt för mycket i konflikt med näringslivets enklaste ekonomiska

förutsättningar. Därjämte böra, enligt vad här nyss sagts, jordbrukskommissionerna

åläggas att till syner kalla jordägaren.

Bör arrendelagstiftningen ändras?

Såsom förbundet tidigare i detta yttrande framhållit, hava motionärerna

för tillgodoseende av ett förment behov att skydda hävden vid småställena å

bolagsjord föreslagit en utsträckning av den sociala arrendelagstiftningen

i dess helhet att gälla även för dessa mindre lägenheter. Den påyrkade lagändringen

skulle härigenom komma att få vittgående samt av motionärerna

på intet vis berörda eller diskuterade verkningar av ekonomisk och social

innebörd även på helt andra områden.

Den sociala arrendelagstiftningens viktigaste grundstadgande är den tvingande,

15-åriga arrendetiden. Denna avser att skänka arrendatorn större

trygghet, men den försvårar eller omöjliggör ett kombinerande av arrendeavtalen

med arbetsavtal avseende skogsarbete. Det torde hava varit huvudsakligen

av denna anledning, som man vid den sociala arrendelagstiftningens

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

27

revision 1927 fann det nr alla synpunkter lämpligt att låta de mindre lägenheterna,

vilka allmänt hava karaktär av skogsarbetareboställen, ligga kvar

under allmänna arrendelagens allmänna del. Man skulle då vid dessa

mindre lägenheter kunna bibehålla arrendenas förenande med arbetsavtal,

vilket sedermera även blivit fallet i verkligheten. Skulle man nu även för

dessa smålägenheter stadga femtonåriga arrenden, bleve följden, att tusentals

arrendatorer, i den mån kontrakten gå ut, bleve berövade den preferens

till lönearbete å jordägarens skog, som de nu tack vare arrendets förenande

med arbetsavtal faktiskt äga. Förbundet förmenar, att en sådan utveckling

vore mycket besvärande just för dessa arrendatorer, vilkas lägenheter

och jordbruk till karaktär påminna örn arbetarsmåbruken och vilka just

därför äro för sin försörjning beroende av löneinkomster vid sidan av jordbruket.

I varje fall kommer en lagändring av nu anlytt slag att upprulla

sociala försörjningsproblem av stor räckvidd. Sålunda får bl. a. med säkerhet

förutses att ett utsträckande av den sociala arrendelagstiftningen till

smålägenheterna kommer attt föranleda, att bolagen i mycket större omfattning

och hastigare tempo än nu skrida till försäljning av sagda lägenheter.

Befaras får även, att ett bortfallande av arbetsavtalen vid småarrendena

kommer att nödvändiggöra ett sammanslående av dylika småställen

till större jordbruk i syfte att skapa arrendatorn försörjningsmöjlighet vid

enbart jordbruket, sedan den tryggade tillgången till skogsarbete bortfallit.

Ett dylikt utsträckande av den sociala arrendelagen till skogsarbetarlägenheterna

lärer därför ofrånkomligt draga med sig en överarbetning av hela

problemkomplexet örn arbetsskyldigheten (allmänna arrendelagen § 7), örn

uppsägningstid, om legans bestämmande lii. m. Förbundet förutser med

full visshet att införande av femtonåriga arrendetider vid skogsarbetarboställena

kommer att så väsentligt rubba förutsättningarna för tillämpandet

av arrendelagarnas övriga bestämmelser, att kaotiska förhållanden skulle

uppstå, örn motionärernas yrkanden nu upptagas lösbrutna ur sitt sammanhang

med arrendelagstiftningen i övrigt.

Förbundet vill endast på ett detaljområde exemplifiera detta. Åtskilliga

eller kanske flertalet av nu ifrågavarande smålägenheter hava mer karaktär

av bostadslägenheter än av jordbruksarrenden. Av tegan belöper många

gånger kanske 90 % på bostadens hyresvärde och blott 10 °/o på jordens

arrendevärde. Skulle nu lagligen stadgas 15-åriga upplåtelsetider på även

de små bolagsarrendena, komma säkerligen ett mycket stort antal av dessa

att omföras till hyresavtal i syfte att åt arrendatorn rädda förmånen av arbetsavtalet.

Ständiga komplikationer komme att uppstå beträffande vilka

lägenheter, som lagligen borde anses som jordbruksupplåtelser och vilka

som vore liyresupplåtelser. Ett behov av gränsdragning mellan en mindre

jordbruksupplåtelse och en hyresupplåtelse komme att uppstå, vilken gränsdragning

säkerligen kommer att visa sig vansklig med hänsyn till arrendatorernas

numera synnerligen påtagliga önskan alt kunna bevara arbetsskyldigheten.

1 anslutning till det sagda får förbundet bestämt avstyrka, att ändringar

i den sociala arbetslagstiftningens tillämpningsområde nu verkställas.

I)e speciella, för Värmlands län angivna vanhävdsfallen.

Till sist får förbundet meddela, att detsamma beträffande de till utskottet

rapporterade speciella fall, då vanhävd av bolagsarrenden skulle förelegat

i Värmland, begärt upplysningar från de berörda bolagen, nämligen Billeruds

A. B. och A. B. Edsvalla Bruk. Av bolagens till förbundet avgivna förklaringar

framgår, att enligt bolagens förmenande de ägor, sorn i vissa

fall frånskilts arrendena, utgjorts av sådana sämre jordar, som knappast

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

vore brukningsvärdiga. A. B. Edsvalla Bruk har särskilt framhållit, att

hela de lägenheter, som vore ifråga, hade mycket ringa brukningsvärden.

För belysande av situationen har Billeruds A. B. översänt några här bifogade

fotografier, utvisande ägor till lägenheten Tysketorp, vilka bolaget velat

utlägga till bete, men jordbrukskommissionen ansett böra hävdas som åker.

Stockholm den 31 mars 1936.

Sveriges Skogsägareförbund.

Axel von Sneidern.

Nils Schager.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbnndet.

Bilaga D.

Riksdagens andra lagutskott.

Därtill av utskottet beredda tillfälle få vi härmed avgiva följande yttrande

över inom riksdagen väckta motioner örn utsträckt tillämpning av arrendelagen.

På i motionerna anförda skäl har den meningen ofta framkommit att lagen

borde ändras så som i dessa ifrågasättes. I yttranden som förbundet

tidigare haft tillfälle att avgiva har detta också kommit till synes. Förbundet

har tidigare sträckt sig ännu längre i yrkanden örn minimigränsens flyttning

nedåt än herr Tjällgren gör i sin motion. Det ligger onekligen logik i

vad i herr Nordströms motion framhålles om att de små stödjordbruken ur

samhällets synpunkt böra likställas med de s. k. självständiga jordbruken,

då de förstnämnda tillerkännas ett betydande värde med avseende på folkförsörjningen.

De betänkligheter man kan hysa bero närmast på de mindre

gynnsamma erfarenheterna från tidigare utsträckning av vissa lagbestämmelsers

tillämpning ifråga om arrende, då ändringarna stå i strid mot

mäktiga ägareintressen. Ägarna ha ju, så vitt vi kunna förstå, medel i sin

hand att, om en sådan lagändring kommer till stånd, skaffa sig »kompensation»

på ett sätt, som kunde skapa nya problem. Vi behöva endast antyda

detta. Lagstiftarna fingo ju vid ovan antydda tillfälle erinring örn att

»lagvägen» har sina vanskligheter när man vill hjälpa arrendatorerna till ett

större mått av socialt skydd. Och detta har, örn vi förstått saken rätt, aktualiserat

frågan örn att beträda nya vägar på detta område.

Förbundet tillstyrker en utredning och utgår ifrån att utförbarheten i den

i och för sig ur samhällets synpunkt logiska tankegången i herr Nordströms

motion prövas, så att det blir ådagalagt örn man kan gå så långt utan att

torparrendatorerna och innehavarna av huggartorp o. d. komma i svårigheter

av annat slag.

Gävle den 31 mars 1936.

Svenska skogs- och flotlningsarbetareförbundet.

H. Sten.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

29

Riksförbundet landsbygdens folk.

Bilaga E.

Till riksdagens andra lagutskott.

Då riksdagens andra lagutskott berett oss tillfälle att avgiva yttrande över

motionerna nr 366 och 481 i andra kammaren samt nr 159 i första kammaren,

vilja vi härmed anföra följande.

Arrende- och uppsiktslagarnas bestämmelse att endast de fall, där arrendet

omfattar högst 25 hektar odlad jord och minst 4 hektar inrösningsjord,

komma under lagarnas tillämpning, har i stora delar av vårt land lämnat

mängder av smärre arrendejordbruk utanför den uppsikt, som är tillförsäkrad

övriga arrendejordbruk. Att detta medfört allvarliga olägenheter

ligger i öppen dag. Från olika håll klagas det sålunda över att bolag, som

äro ägare till dylika smärre arrendejordbruk, för vars fortsatta existens de

sakna allt intresse, låta den odlade jorden »skogas igen», varförutom byggnaderna

lämnas att förfalla. Från samhällets synpunkt förefaller det föga

rationellt att på detta sätt låta smärre jordbrukshem förfalla och förintas

samtidigt som statsmakterna göra betydande uppoffringar för att skapa nya

arbetaresmåbruk och arrendeegnahem. Enligt vår mening bör skyddet för

den odlade jorden utsträckas därhän, att även de små arrendegårdarna bevaras.

De jordbrukare, som besitta dessa gårdar, äro i regel skogsarbetare

och deltaga i huggnings- och körningsarbeten under avverkningssäsongerna.

Då detta arbete icke ger så stora inkomster, att de kunna helt trygga arbetarens

och hans familjs försörjning, är det en betydande hjälp för honom att

äga tillgång till ett litet jordbruk, vars avkastning kan tillföra honom och

familjen en hel del viktigare livsförnödenheter. Göres denna stora skogsarbetarekår

rotlös, torde betydande sociala olägenheter komma att bli följden.

Konsekvenserna av den lagändring, som föreslås i motionen nr 481, synes

oss svåra att överblicka, och en utredning torde vara nödvändig för att klargöra

verkningarna, men i avvaktan därpå torde den mildring i bestämmelserna,

som föreslås i de likalydande motionerna nr 159 och 366, vara lämplig

att tillgripa såsom en till sina konsekvenser överskådlig praktisk reform.

Denna sistnämnda lagändring — innebärande att arrende- och uppsiktslagarna

må gälla för brukningsdel, som omfattar högst 25 hektar odlad

jord och minst 4 hektar inrösningsjord eller ock odlad jord till en vidd av

minst 2 hektar — har ju för övrigt prövats och föreslagits av jordkommissionen.

Stockholm den 31 mars 1936.

Riksförbundet landsbygdens folk (RLF).

C. G. Johansson.

G. Lundgren.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Bilaga F.

Upplands arrendator förbund.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan undertecknade lämnats i tillfälle att avgiva yttrande över en del vid

årets riksdag framförda arrendemotioner, få vi vördsamt i sådant hänseende

framföra följande:

Uti motionerna nr 159 i första kammaren, nr 366 och 481 i andra kammaren

instämma vi i huvudsak där det gäller att sänka minimiarealen under

4 hektar. Det gives då möjlighet för brukningsdelar under 4 hektar att

komma under sociala arrendelagen, vilka nu falla utom densamma.

Härjämte vilja vi anföra våra motiv till varför vi önska utredning om en

ny arrendelag:

1. Vi anse att arealbegränsningen såväl under 4 hektar som över 25 hektar

borttages,

2. att arrendetiden å sådana arrenden där den personlige jordägaren ej

kan uppgöra arrendet sättes till minst 15 år,

3. att alla arrendegårdar oavsett art och karaktär faller under samma

arrendelag,

4. att samtliga arrenden under en jordägare sättes samtidigt,

5. att arrendenas storlek sättes så att även arrendatorgruppen får nytta

av det sjunkande diskontot,

6. att arrendena sättes av en nämnd där jordägare och arrendatorer äro

lika representerade,

7. byggnadsfrågan är ytterst viktig, där det kan diskuteras huruvida

jordägaren eller arrendatorn bör bygga,

8. torpareklassen bör avskaffas. Torpen böra i stället ombildas till arrendeegnahem

och utökas till fullständigt självförsörjande jordbruk om

minst 15 hektar öppen åker och äng jämte nödig stödskog,

9. vidare vilja vi fästa utskottets uppmärksamhet på den försäljning av

arrendegårdar som pågår från en del bolag. Försäljningsvillkoren bliva

många gånger sådana att arrendatorn-köparen hoppar direkt från askan i

elden.

I anledning av förestående hemställa vi att andra lagutskottet föreslår

riksdagen utredning örn en ny arrendelag.

Alunda den 27 mars 1936.

för Upplands arrendator förbund.

Lamb. Fredrikson.

Ordf.

Bilaga G.

J ordbrukskommissionernas yttranden i anledning av motionerna 1:159, 11:866 och

11:481.

Stockholms län.

Jordkommissionen i Stockholms län har ingen erfarenhet av åtgöranden

från jordägarnas sida att genom kringgående av uppsiktslagens bestämmelser

skapa uppsiktsfria småbruk. Redan med nuvarande bestämmelser synas

möjligheter finnas att förhindra sådant kringgående.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

31

Vid lagens ikraftträdande lades samtliga de fastigheter som här avses,

mellan 4—25 hektar inrösningsjord, under uppsiktslagen. Arrendatorn torde

icke under tiden för arrendeavtalet kunna frånhändas någon del av inrösnings

jorden.

Uppsiktslagens tillkomst torde hava varit motiverad av strävandet att säkerställa

sådana jordbruk som genom storleken kunde anses skapa möjligheter

att försörja en familj. Ett tillämpande av uppsiktslagens bestämmelser

även för småbruk på 1/2 till 4 hektar flyttar lagens bestämmelser över till de

områden som mera äro att anse som bostadslägenheter.

Det kan för dessa icke vara riktigt att pålägga jordägaren samma bestämmelser

som för jordbruksarrendena, att vara bunden av arrendetiden,

men rätt för brukaren att uppsäga, alt tillhandahålla byggnader med trädgård,

åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar och broar, brunnar,

vattenledning och andra inrättningar i synegillt skick, samt att ombygga och

utföra de större reparationerna, att ersätta arrendatorn för vidtagna förbättringar

samt att tillhandahålla arrendatorn erforderligt bränsle och virke

ävensom bete.

Det kan ju icke förnekas att även småbruket har sin plats att fylla, där

fordringarna i livsföringen äro minimala eller där den huvudsakliga inkomsten

tages från annat håll. Därest gällande bestämmelser kunna anses motverka

en önskvärd utveckling av härför erforderliga småbruk, synes dock

den föreslagna ändringen i uppsiktslagen icke böra genomföras med mindre

en omredigering av bestämmelserna göres som skiljer mellan vad som är

nödvändigt för det självständigt drivna jordbruket och den med en mindre

åkerareal förenade bostadslägenheten.

Skulle nuvarande bestämmelser icke kunna anses förhindra de nuvarande

under uppsiktslagen stående jordbrukens sönderstyckning, synes förtydligande

bestämmelser i detta avseende kunna införas i lagen.

Södermanlands län.

I vad Södermanlands län beträffar har ingen olägenhet av det slag, som

omnämnes i motionen II: 481, kunnat påvisas.

Vad andra delar av riket beträffar, saknar kommissionen anledning yttra

sig.

Gotlands län.

Jordbrukskommissionen har sig ej bekant något fall av det slag, som åsyftas

i motionen II: 481, och har sig således icke heller bekant något behov av

ändring i 45 § av lagen den 14 juni 1907 och lagen den 25 juni 1909 örn arrende

av viss jord å landet.

Kristianstads län.

Ehuru jordbrukskommissionen inom sitt verksamhetsområde saknar erfarhet

i de förhållanden, som beröras i motionen II: 481, har kommissionen

dock beslutat förorda bifall till ifrågavarande motion.

Göteborgs och Bolins län (kommissionens ordförande).

Det torde vara ur social synpunkt tvivelaktigt örn en mer eller mindre

rörlig skogs- och flottningsarbetarekår bör fastlåsas vid småbruk uppe i

skogsbygden under nuvarande osäkra förhållanden. Statsmakterna torde

måhända snart nog få vidtaga åtgärder för en radikal folkförflyttning från

trakter med permanent arbetslöshet — skogsbygden, stendistrikten — till

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

orter med bättre arbetsförhållanden. Motionärerna synas hava haft sin uppmärksamhet

fästad härvid, då de påpekade möjligheten att de arrenderade

jordbruket blir en källa till ökade svårigheter för brukaren. Det anförda

ger föga stöd åt motionen och dess syftemål.

Däremot vill jag kraftigt understryka det orimliga i att statsmakterna genom

olika organ för dryga kostnader söka få fram förhållanden, som en

otillräcklig lagstiftning lämnar fullkomligt utan skydd där de redan finnas.

Detta skäl anser jag så starkt att jag måste tillstyrka ett bifall till motionen,

samtidigt som jag, fastän ur helt andra utgångspunkter än motionärerna,

vill instämma i deras tanke att helt frigöra uppsiktslagen från arrendelagarna.

Jag förutsätter att en sådan åtgärd måste medföra en genomgripande

förändring av uppsiktslagen.

Älvsborgs län (södra hushållningssällskapets verksamhetsområde).

Någon anmälan av sådan beskaffenhet, som omförmäles i motionärernas

utredning (motionen 11:481), har icke till jordbrukskommissionen inkommit,

men kommissonen har intet att erinra emot den av motionärerna föreslagna

lagändringen.

Skaraborgs län.

I fråga örn motionen II: 481 får kommissionen som sin åsikt meddela, att

en lagändring i motionens anda beträffande Skaraborgs län är obehövlig.

Sådana missförhållanden, som enligt densamma skulle förefinnas i Norrland,

Dalarna och Värmland torde enligt vad kommissionen har sig bekant

icke förekomma inom länet. Visserligen hava här i ett fåtal fall vissa

mindre brukningslotter blivit nedlagda, men detta har i så fall varit beroende

på, att dessa lotter på grund av sitt läge, naturliga beskaffenhet eller utvecklingsmöjligheter

varit så vanlottade, att det vållat stora svårigheter, att

med nu rådande anspråk på livet, vinna brukare därav.

Kommissionen vill sålunda för sin del avstyrka, att en eventuell lagändring

i enlighet med motionen bliver tillämplig inom Skaraborgs län.

Örebro län.

Såsom av motionärerna (i motionerna I: 159 och II: 366) framliålles torde

viss oegentlighet beträffande tillämpningen av norrländska arrendelagen

därutinnan föreligga, att arrende av fastighet, vilken består till en ringa del

av åker och äng och till större delen av odlingsbar skogs- och betesmark, inbegripes

under lagen, medan en fastighet, som innehåller exempelvis 3 hektar

åker men ingen odlingsbar mark, vid utarrendering faller utanför lagen.

Då det dessutom kan föreligga fall, då viss tveksamhet kan råda beträffande

rätta sättet för angivandet av arealens beskaffenhet, synes den föreslagna

utredningen vara motiverad.

Med tanke speciellt på förhållandena inom Örebro län vill jordbrukskommissionen

framhålla som ett särskilt önskemål, att vid en eventuell utredning

i ämnet sådana lagändringar tagas under övervägande, att i lagen om

arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand och i lagen

om nyttjanderätt till fast egendom likartade bestämmelser komma att

införas beträffande de ägoslag, på vilka ifrågavarande lagstiftning skall

äga tillämpning. I den förra lagen finnes nämligen för närvarande intagna

bestämmelser angående inrösningsjord, medan i den senare lagen talas om

odlad jord.

På grund av vad sålunda anförts får jordbrukskommissionen för sin del

tillstyrka en förutsättningslös utredning i föreliggande fråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

V

I motionen II: 481 föreslås, att ändring av 45 § i lagen om nyttjanderätt

till fast egendom bör vidtagas av innevarande riksdag, alltså utan att frågan

blir föremål för närmare utredning. Enligt kommissionens uppfattning synes

det dock önskvärt, att en allsidig utredning först verkställes innan definitiv

ställning tages till den ifrågasatta lagändringen. Därvidlag synes det

särskilt önskvärt, att man genom utredningsresultatet kan överblicka omfattningen

av den ändrade tillämpning, som meranämnda lagändring skulle

innebära.

Jordbrukskommissionen får sålunda för sin del avstyrka ifrågavarande

motion.

Värmlands län.

Såsom jordbrukskommissionen i skrivelse till sociala jordutredningen den 14

april 1934 framhållit, förefinnes inom Värmlands län ett stort antal vanhävdade

fastigheter, varmed kommissionen emellertid — på grund därav,

att fastigheterna genom sin ringa areal inrösningsjord legat utom kommissionens

kompetensområde — beklagligtvis icke kunnat taga befattning; och

framhöll kommissionen såsom sin bestämda uppfattning önskvärdheten av

att arealminimigränsen för uppsiktslagens tillämplighetsområde helst helt

borttoges eller åtminstone nedsattes till 3 hektar inrösningsjord.

Uti annan skrivelse till sociala jordutredningen av likaledes den 14 april

1934 har jordbrukskommissionen vidare påpekat, att för sädesproduktion

lämplig åkerjord i betydande utsträckning utlagts till betesmark, samt därvid

framhållit, att då nämnda åtgärd i ett flertal fall iakttagits å fastigheter med

större åkerareal än 25 hektar och sålunda icke kunnat av kommissionen beivras,

jämväl arealmaximigränsen för uppsiktslagens tillämplighetsområde

borde vidgas eller helst helt borttagas.

Dessa jordbrukskommissionens erfarenheter rörande angivna missförhållanden

inom kommissionens verksamhetsområde hava bestyrkts under kommissionens

verksamhet de sistförflutna åren, och har vidare till kommissionens

kännedom kommit, att ett betydande antal bolags- och utarrenderade

fastigheter inom länet med en areal odlad jord överstigande 25 hektar jämväl

i andra avseenden äro utsatta för vanhävd.

Åberopande det nu anförda vill jordbrukskommissionen tillstyrka bifall

till i motionerna framställd hemställan om utredning, uti vilken utredning

jämväl synes böra tagas under övervägande huruvida icke även arealmaximigränsen

för norrländska arrendelagen och 45 § nyttjanderättslagen samt

därmed jämväl för uppsiktslagen bör vidgas eller borttagas.

Kopparbergs län.

De i motionerna I: 159, II: 366 och II: 481 framförda spörsmålen äro av

den genomgripande betydelse i vissa avseenden, att det med hänsyn till rådande

förhållanden i Kopparbergs län synes jordbrukskommissionen angeläget,

att innan utsträckt lagstiftning på detta område genomföres dessa angelägenheter

bliva föremål för en allsidig utredning. Kopparbergs län har

som bekant i de norra oell västra delarna synnerligen små arealer odlad jord

lill jordbrukslägenbeterna men däremot rätt stora skogsarealer. För de

södra och sydöstliga delarna råda däremot motsatta förhållanden med mera

odlad jord och mindre avrösningsjord till respektive jordlägenheter.

Vissa förhållanden som beröras i motionerna giva stöd för en lagstiftning

på detta område.

På grund av vad sålunda anförts får jordbrukskommissionen förklara sig

intet hava att erinra emot en skrivelse till Kungl. Maj:! med begäran örn utredning

oell framläggande av förslag lill utsträckt lagstiftning i ämnet.

lutning lill riksdagens protokoll !> sami. 2 aril AV 10. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Västernorrlands län.

Efter tagen del av motionerna I: 159 och II: 366 beslöt jordbrukskommissionen

enhälligt att på de skäl, som i motionernas motivering finnas anförda, tillstyrka

bifall till motionerna.

Med stöd av vunnen erfarenhet på området ansåg sig kommissionen vidare

böra göra det uttalandet, att därest icke den i motionerna föreslagna

lagändringen genomföres, kommer lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt

å vissa jordbruk, åtminstone vad beträffar de norrländska länen, icke

att bliva fullt effektiv eller fylla det ändamål, som med densamma var avsett.

Ehuru kommissionen visserligen ville vitsorda riktigheten av det mesta,

som i motionen II: 481 anförts, ansåg sig kommissionen emellertid icke böra

tillstyrka bifall till motionen i enlighet med dess kläm. I stället ville kommissionen

förorda, att därest den i motionerna 159 i första kammaren och

366 i andra kammaren vid årets riksdag föreslagna utredningen beslutas och

kommer till stånd, därvid jämväl vad i förenämnda motion nr 481 i andra

kammaren föreslagits tages i övervägande.

Jämtlands lån.

Frågan örn ändring i arrendelagarnas och uppsiktslagens bestämmelser

om viss minimiareal för lagarnas tillämpning å däri avsedda jordbruk har

förut varit föremål för behandling i riksdagen men fått förfalla. Frågan

torde hava erhållit förnyad aktualitet genom tillkomsten av de s. k. arbetarsmåbruken,

vilka, ehuru i regel icke av sådan karaktär och storlek att innehavaren

kan från desamma hämta den väsentliga delen av sin bärgning,

äro avsedda att bereda innehavaren inkomst genom jordbruk drivet vid sidan

av annan verksamhet. Minimiarealen å till arbetarsmåbruk lämpliga

lägenheter beräknas så låg som till 2 hektar åker och odlingsmark. Genom

den nu gällande 4-hektarsgränsen bliva följaktligen såsom motionärerna

framhållit, jordbruk lämpliga som stödjordbruk ställda utanför lagarnas

tillämpning med full frihet för ägarna att låta dem förändras och förfalla

till såväl jord som åbyggnader, vilket måste anses vara i strid mot strävandena,

som särskilt tagit sig uttryck i arbetarsmåbruksverksamheten, att skapa

större bofasthet och försörjningsmöjligheter för skogsarbetare och dem

närstående arbetaregrupper. Men det finnes även ett stort antal vanliga

norrländska jordbruk, som utestängas från lagarnas tillämplighetsområde

genom nämnda arealbestämmelse. Jordbrukskommissionen har också i sin

verksamhet påträffat ett flertal självständigt drivna jordbruk — jordbruk,

som kunna bereda innehavaren huvudsaklig bärgning — beträffande vilka

eljest väl befogade tvångsåtgärder från kommissionens sida för avhjälpande

av befintlig vanhävd icke kunnat vidtagas på grund av att jordbruken

icke uppnått den fastställda minimiarealen. Kommissionen vill därför förorda

en sänkning av minimiarealen till 2 hektar odlad jord, såsom tillfredsställande

för härvarande förhållanden. Däremot kan kommissionen icke

tillstyrka vare sig ett fullständigt slopande av arealbegränsningen nedåt eller

att uppsiktslagen frigöres från sitt sammanhang med sociala arrendelagen

och göres tillämplig på all jord, som bör bibehållas såsom åkerjord, i vilkens

hand den än befinner sig.

Västerbottens län.

Nuvarande bestämmelse att 1927 års lag angående uppsikt å vissa jordbruk

endast skall tillämpas på brukningsdel av sådan storleksgrad, som avses

i norrländska arrendelagen, eller högst 25 har odlad jord och minst 4

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

35

har inrösningsjord, har icke visat sig tillfredställande, i vad avser brukningsdels

minimistorlek.

I en del fall har vid äldre jorddelningar inrösningsjorden icke upptagits

till sin verkliga omfattning utan i väsentlig del hänförts till avrösningsjord.

I de officiella skifteshandlingar — som vid prövning av frågan örn uppsiktslagens

tillämpning måste tillmätas vitsord — är i sådana fall inrösningsjordens

areal icke i överensstämmelse med den verkliga.

Härigenom komma en del fastigheter av den storleksgrad, att de kunna

lämna avsevärd försörjningsmöjlighet för en brukare, att undgå jordbrukskommissions

ingripande vid en påtaglig vanhävd.

I motion I: 159 ifrågasättes som bot för det missförhållande motionären

påpekat en ändring av minimibestämmelsen om brukningsdels storlek till 4

har inrösningsjord eller ock odlad jord till en vidd av minst 2 har.

Ehuru med denna bestämmelse kommissionens befogenhet utvidgas, torde

dock icke därmed nås, vad som är önskvärt med hänsyn till de fastigheter

jordbrukskommissionen härovan relaterat.

I motion II: 481 föreslås, att arrendelagens bestämmelse om minimiareal

å brukningsdel för lagens tillämpning skall utgå.

Härigenom skulle givetvis största effekten uppnås i fråga örn möjlighet

lill ingripande vid vanhävd å små jordbruk. I § 3 av uppsiktslagen givna

bestämmelser torde lämna den garanti, som fordras för att vederbörande

jordbrukskommission ej vidtager åtgärd i fråga örn alltför obetydliga jordbruk.

Då emellertid den ändring, som motionärerna velat vinna, berör tre olika

lagar med eventuella konsekvenser på andra områden av dessa, bör någon

ändring icke vidtagas utan föregången utredning.

Ett riksdagsbeslut bör därför nu endast avse skrivelse med begäran om

utredning och förslag i ärendet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:259 Skrivelse till Konungen i mledning av väckt motion örn utredning angående en modern hyreslagstiftning. s. 7 i texten